... är ett däggdjur i familjen flyghundar som beskrevs av Maryanto och Yani 2003. Artepitet i det vetenskapliga namnet syftar på sjön Lindu i utbredningsområdet. Fyra upptäckta individer hade en kroppslängd (huvud och bål) av 108 till 115 mm, en svanslängd av 26 till 32 mm och en vikt av 80 till 99 g. Underarmarna är cirka 76 mm långa. Jämförd med andra släktmedlemmar på Sulawesi har arten längre päls på ryggen. Den är gulbrun och kan ha en röd skugga. Hjässan är täckt med mörkbrun till gråbrun päls. Rousettus linduensis har även tät päls på baksidan av den del av flygmembranen som ligger mellan bakbenen. Hannar och kanske även honor har krämvit päls på bröstet. Förutom dessa kännetecken skiljer sig arten från Rousettus celebensis genom en mindre skalle och en mindre tanduppsättning i jämförelse till övriga kroppsdelar. Denna flyghund förekommer i Lore Lindu nationalparken på centrala Sulawesi. Fram till 2008 var bara fyra individer ...
... är en primat i familjen muslemurer som beskrevs av A. Grandidier 1870.[2] Denna muslemur har rödbrun päls på ovansidan och gråaktig päls på buken. Kring ögonen förekommer svarta ringar och dessutom är öronen svarta. Cheirogaleus crossleyi går främst på fyra fötter och den kan göra kortare hopp.[3] Arten förekommer med några mindre och från varandra skilda populationer på norra och östra Madagaskar. Den lever i låglandet och i bergstrakter upp till 1800 meter över havet. Habitatet utgörs främst av ursprungliga regnskogar. Cheirogaleus crossleyi undviker områden med återskapad skog och trädodlingar.[1] Individerna är aktiva på natten och de klättrar främst i växtligheten.[3] På dagen vilar denna muslemur i självbyggda bon av växtdelar som placeras i trädens kronor. I sällsynta fall används trädens håligheter som sovplats. Arten håller från april till september vinterdvala.[1] Cheirogaleus crossleyi hotas av skogsavverkningar och av ...
... är en organell vars uppgift är att stå för den intracellulära nedbrytningen av makromolekyler, partiklar och bakterier som genom endocytos kommit in i cellen, samt ickefungerande organeller eller organelldelar. Partiklar och bakterier som kommit in i cellen via endocytos, bryts ned genom att vesikeln sammanfogas med lysosomen, och sedan bryter enzymer i lysosomen ned partiklarna eller bakterierna i vesikeln. Ämnen som cellen kan ta vara på, såsom aminosyror, monosackarider och andra monomerer transporteras från lysosomen ut i cytosolen, och oönskade ämnen transporteras ut ur cellen genom exocytos. Ickefungerande organeller eller organelldelar bryts ned i lysosomer genom autofagi. Organellen omges av ett membran, som bildar en vesikel. Vesikeln sammanfogas sedan med en lysosom. Detta gör att celler kan förnya sig kontinuerligt. ^ [a b] Sand et al. (2006) Människokroppen: Fysiologi och anatomi s. 49 Olav, Sand; Sjaastad, V. Øystein; Haug, Egil; Bjålie, Jan G.; ...
... är en organell vars uppgift är att stå för den intracellulära nedbrytningen av makromolekyler, partiklar och bakterier som genom endocytos kommit in i cellen, samt ickefungerande organeller eller organelldelar. Partiklar och bakterier som kommit in i cellen via endocytos, bryts ned genom att vesikeln sammanfogas med lysosomen, och sedan bryter enzymer i lysosomen ned partiklarna eller bakterierna i vesikeln. Ämnen som cellen kan ta vara på, såsom aminosyror, monosackarider och andra monomerer transporteras från lysosomen ut i cytosolen, och oönskade ämnen transporteras ut ur cellen genom exocytos.[1]. Ickefungerande organeller eller organelldelar bryts ned i lysosomer genom autofagi. Organellen omges av ett membran, som bildar en vesikel. Vesikeln sammanfogas sedan med en lysosom. Detta gör att celler kan förnya sig kontinuerligt.[1]. ...
... är en mycket vanlig metod inom molekylärbiologin som går ut på att man introducerar främmande genetiskt material antingen in vitro till mammalieceller eller in vivo. Sådant genetiskt material är ofta manipulerade plasmider eller antisense RNA. Syftet är att manipulera målcellerna att producera ett visst protein eller att minska cellernas produktion av det specifika proteinet. Det finns olika tillvägagångssätt för att åstadkomma transfektion, där olika metoder har olika effektivitet samt toxicitet för cellen. Ett vanligt kommersiellt tillgängligt transfektionsreagens är lipofectamine. Lipofectamine är en positivt laddad polymer och binder därför starkt till negativt laddade DNA-molekyler, men även till det negativt laddade plasmamembranet. Komplexet kommer sedan internaliseras i cellen genom endocytos. Lipofectamin är en populär metod men långt ifrån den enda för att åstadkomma transfektion. Alternativ existerar, såsom elektroporering, mikroinjektion samt ...
... är en biart som först beskrevs av Pérez 1879. Den ingår i släktet pälsbin och familjen långtungebin. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life. Kroppen hos Anthophora blanda har svart grundfärg, med en övervägande gul ansiktsmask hos hanen, och hos båda könen gul behåring på huvudet och gulaktig till rödbrun päls på mellankroppen; honan har dock vit päls på mellankroppens sidor och undersida. Tergit 1 (främsta segmentet på bakkroppens ovansida) har samma gula till rödbruna päls som mellankroppens ovansida, hos honan dock med vit päls på sidorna. Tergiterna 2 till 4 hos honan, 2 till 5 hos hanen, är alla svarta, men med smala, gula hårband i bakkanterna hos hanen. Hos honan är banden vita, och smala utom vid sidorna. Som alla i släktet är arten ett solitärt bi och en skicklig flygare som föredrar torrare klimat. I Israel undviker den dock Negevöknen. I det landet flyger den från mars till juni, i Egypten från mars till april. Den ...
... är en biart som beskrevs av Cockerell 1897. Den ingår i släktet sidenbin, och familjen korttungebin. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life. Ansiktet har vit behåring, tät hos hanen, glesare hos honan. Mellankroppens päls är i huvudsak gråaktig, mörkare hos hanen. Tergiterna 1 till 5 (de fem främre segmenten på bakkroppens ovansida) har täta, vita hårband på bakkanterna. På resten av tergiterna har hanen vit päls på tergit 1, mycket gles behåring på tergit 2, riklig men kort, svart behåring på tergit 3 till 6, och mörkbrun behåring på tergit 7 (det bakersta segmentet). Honan har vit päls på sidorna av tergit 1, men upptill bara få och korta hår. Tergiterna 2 till 5 har kort, svart behåring, medan tergit 6 (det bakersta segmentet; som för alla bin har honan en tergit mindre än hanen) har varmt gul till brun päls. Antennerna är bruna, hos honan med en dragning åt rött. Vingarna är mörka hos båda könen. Hanen har en kroppslängd av ...
... är en biart som beskrevs av Timberlake 1951. Den ingår i släktet sidenbin, och familjen korttungebin. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life. Ansiktet har tät, vit päls, lång hos hanen, kort hos honan. Antennerna är rödbruna, hos honan ibland rent bruna. Mellankroppen har övervägande gråaktig päls på sidorna, svart i mitten. och de två främre benparen (hos hanen alla benen) har vit behåring, lång hos honan, kort hos hanen. Bakbenen hos honan har lång behåring som är vit med ett kraftigt inslag av ockra. Vingarna är mörka med mörkbrun behåring. På bakkanterna av tergiterna 1 till 5 (främsta fem segmenten på bakkroppens ovansida) har hanen breda, vita hårband; på tergiterna 4 till 6 (med undantag för i förekommande fall bakkanternas hårband) har han riklig men kort, svart päls. Även honan har vita hårband, i hennes fall på tergiterna 1 till 4. På första tergiten har hon dessutom rikligt med ljusgrå päls framför hårbandet. På ...
Denna fladdermus blir 85 till 90 mm lång (huvud och bål), saknar svans och väger 43 till 50 g. Den har gulbrun till mörkbrun päls på ovansidan och ljusare brunaktig päls på undersidan. Hos flera individer är regionen kring axlarna tydlig gulaktig. Kännetecknande för arten är två framtänder i underkäken och tydliga knölar på den första och andra molaren.[6]. ...
... är en biart som först beskrevs av Kirby 1802. Den ingår i släktet sandbin och familjen grävbin. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life. Båda könen har svart grundfärg med undantag för första och andra segmenten på bakkroppen, som i varierande grad är röda; annars skiljer de sig åt ganska påtagligt. Honan har svartbrun ansiktsbehåring, orangebrun päls på mellankroppens ovansida, genomskinliga vingar med tegelröda ribbor, benen med gråbrun behåring upptill, rödbrun nertill samt pollenkorgen (hårborsten på bakskenbenen som används för polleninsamling) svartbrun till ljusbrun upptill, blekt beige nertill. Bakkroppen har gråbrun behåring. Hon når en kroppslängd av omkring 15 mm. Hanen har blekt rödbrun behåring i ansikte, på mellankropp och benen. Vingarna är genomskinliga med ytterkanterna svagt rökfärgade och ribborna rödbruna. Kroppslängden varierar mellan 10,5 och 13,5 mm. Den andra generationen (arten får två generationer per ...
... är en beteckning för hundraser som saknar päls på större delen av kroppen. De finns i ett antal varianter runt om i världen. Tre av dessa varianter är erkända av den internationella kennelfederationen Fédération Cynologique Internationale (FCI)), nämligen mexikansk nakenhund (xoloitzcuintle), perro sin pelo del perú (peruansk nakenhund) och chinese crested dog (kinesisk nakenhund). De två förstnämnda räknas som pariahundar (urhundar) och den sistnämnda som sällskapshund. Det inbördes släktskapet är okänt och omdiskuterat, man vet inte om de är släkt eller om samma mutation uppträtt på olika platser vid olika tidpunkter. Xoloitzcuintle (mexikansk nakenhund) Perro sin pelo del perú Chinese crested dog Nakenhund (Chien Turc) från Georges-Louis Leclerc de Buffons (1707-1788) stora naturalhistoria från mitten av 1700-talet. En nakenhund av afrikanskt ursprung som även Carl von Linné beskriver i sin Cynographia eller Beskrifvning om Hunden 1753. Chien Turc ...
... är ett släkte i ekorrfamiljen med tio arter som förekommer i afrikanska regnskogar, i andra skogar och i savanner. De är mycket rörliga och har rödbrun till svart päls på ovansidan. Hos vissa arter är några kroppsdelar gulbruna. Dessutom har några arter strimmor på ryggen. De påminner lite om jordekorrar men är inte närmare släkt med dessa. Undersidan är hos alla arter vitaktig. Kroppslängden ligger mellan 15 och 25 centimeter, svansen är 10 till 20 centimeter lång. Enligt Catalogue of Life skiljer man mellan följande arter:[1] Svenska trivialnamn enligt Curry-Lindahl (1984).[2] ...
... är en biart som först beskrevs av Giovanni Antonio Scopoli 1770. Systropha curvicornis ingår i släktet Systropha och familjen vägbin. Inga underarter finns listade. Ett svart, tämligen litet bi med en kroppslängd på omkring 9 mm. Mellankroppen har gles behåring hos honan, tätare hos hanen. Honan har dessutom ljusgrå päls på främre delen av bakkroppen, övergående till mera svartbrunaktig längre bak. Hennes antenner är klubbformiga, medan de är mer trekantigt kägelformade hos hanen. Arten är ett värmeälskande bi som finns på fält med, åtminstone fläckvis, sparsam växtlighet. Den är starkt specialiserad på åkervinda; nektar kan den emellertid även hämta hos cikoria. Flygtiden varar från juni till augusti. Systropha curvicornis är ett solitärt (icke samhällsbildande) bi där honan gräver bon i glesbevuxen mark. Avkomman övervintrar i boet som vilolarver. Det förekommer att boet angrips av kleptoparasiten Biastes brevicornis. Arten finns i ...