MBH98-rekonstruktionen har kritiserats från olika håll, främst av Stephen McIntyre och Ross McKitrick, en gruvtekniker respektive ekonom från Kanada. År 2003 publicerade McIntyre och McKitrick en artikel[2] där författarna pekade på problem med att återskapa resultaten i Natureartikeln från 1998. Mann et al. publicerade år 2004 en utvecklad modell i Nature. [3]. År 2005 publicerade McIntyre och McKitrick en artikel[4] som kritiserade metodiken som användes i rekonstruktionen som publicerades i Nature 1998. Artiklarna av McIntyre och McKitrick räknas inte som vetenskapliga och författarna har haft svårigheter att bemöta kritik mot sina artiklar. Kontroversen ledde så småningom till att USA:s kongress beordrade National Academy of Sciences ett utföra en utredning om klimatrekonstruktioner. Kongressledamoten Joe Barton startade även en utredning om statistiska metoder. Båda utredningarna presenterade sina rapporter år 2006. Joe Barton har fått kritik från National Academy ...

... , hypothalamus, är en region i hjärnan, belägen under talamus på undersidan av mellanhjärnan. Den sköter kontrollmekanismer för bland annat blodtryck, kroppstemperatur, ämnesomsättning och sömn. Hypotalamus kopplar hjärnan till det endokrina systemet genom att avge hormoner via ett portådersystem till främre hypofysen. Hypotalamus ansvarar för aktiviteter i det autonoma nervsystemet som exempelvis vissa metaboliska processer, vilket sker genom att hormoner utsöndras som i sin tur stimulerar eller hämmar utsöndringen av hypofyshormoner. Hormoner som påverkar adenohypofysen kallas för hypofysiotropa hormon. Till exempel gonadotropinfrisättande hormon som reglerar hypofysens sekretion av follikelstimulerande hormon och luteiniserande hormon. Tillverkar också hormonerna vasopressin/ADH och oxytocin som transporteras till neurohypofysen och avges därifrån ut i blodet. De huvudsakliga endokrina hormonerna från hypothalamus: ^ ...

... en är ett överordnat endokrint organ som med hormoner påverkar andra perifert lokaliserade endokrina organ i kroppen. Hypofysen kontrollerar även utveckling, tillväxt samt reproduktion. Hypofysen påverkar hormonproduktionen i andra endokrina körtlar såsom binjurarna och sköldkörteln. Hos kvinnor påverkar hypofysen äggstockarna och hos män påverkar den testiklarna.[3] Hypothalamus tar emot information om kroppens grundläggande information från flera strukturer i hjärnan. Informationen används för att reglera kroppens funktioner, genom bland annat reglering av hypofysen. Hypothalamus reglerar hypofysens funktion genom att använda eget hormon för att kommunicera med hypofysen. Nivån av olika hormon i blodet övervakas av hypothalamus som har specifika celler som mottar information om hormonnivån för varje hormon från kroppen. När hormonmängden i blodflödet når under en viss nivå stimuleras hypothalamus att släppa ut fler hormoner. Dessa hormoner färdas ...

... eller HPA-axeln är en konventionell beteckning på ett system av hormonkörtlar och dess hormoner som i normalfallet utgör kroppens svar på stressorer, människans flykt- och kamprespons. Stressaxelns körtlar är hypotalamus, hypofysen och binjurebarken, vilka på engelska heter hypothalamus, pituitary gland och adrenal gland, vilket gett stressaxeln namnet HPA-axeln, ett namn som också används på svenska. De hormonfrisättande hormoner och hormoner som ingår i stressaxeln är vasopressin, kortikotropinfrisättande hormon, adrenokortikotropiskt hormon och kortisol. Ibland inräknas också adrenalin och noradrenalin. De hormoner som bildas av stressaxeln är: Hypotalamus - neuroendokrina stressresponser som utgörs framför allt av de hormoner som utsöndras från körtelns paraventrikulära kärna, vasopressin och kortikotropinfrisättande hormon. Hypotalamus producerar framför allt hormonfrisättande hormoner, vilka även reglerar delar av endokrina systemet som normalt ...

... en är ett överordnat endokrint organ som med hormoner påverkar andra perifert lokaliserade endokrina organ i kroppen. Hypofysen kontrollerar även utveckling, tillväxt samt reproduktion. Hypofysen påverkar hormonproduktionen i andra endokrina körtlar såsom binjurarna, och sköldkörteln. Hos kvinnor påverkas äggstockarna och hos män påverkas testiklarna av hypofysen.[3]. Hypothalamus tar emot information om kroppens grundläggande information från flera strukturer i hjärnan. Informationen används för att reglera kroppens funktioner, genom bland annat reglering av hypofysen. Hypothalamus reglerar hypofysens funktion genom att använda eget hormon för att kommunicera med hypofysen. Nivån av olika hormon i blodet övervakas av hypothalamus som har specifika celler som mottar information om hormonnivån för varje hormon från kroppen. När hormonmängden i blodflödet når under en viss nivå stimuleras hypothalamus att släppa ut fler hormoner. Dessa hormoner färdas ...

... eller hypokretin är samlingsnamnet på två peptidhormoner som finns i nervceller. Neuropeptiderna stimulerar aptiten samt reglerar näringsbalansen och vakenheten.. Orexin upptäcktes 1998. Det förekommer i två varianter, Hcrt-1/orexin A och Hcrt-2/orexin B, och verkar i monaminerga och kolinerga celler i hypotalamus via orexinreceptorer av vilka ett par varianter upptäckts hittills. Orexinet bildas av preprohypokretin, en prekursor med 131 aminosyror, som endast finns i några tusen nervceller i hypotalamus. Orexin A består av 33 aminosyror, och orexin B av 28 aminosyror.. I hypotalamus reglerar orexin aptiten, vilket var den första upptäckten av dess funktion. Efter en natts sömn är glukosvärdena låga, och då är orexinnivåerna höga vilket ger hunger och vakenhet. Efter en måltid är glukosnivåerna höga och därför sjunker orexinnivåerna, vilket ger mättnad och trötthet.[1] Orexin reglerar också sömnen, och brist på orexin korrelerar med narkolepsi. Orexin A ...

Diencephalon (mellanhjärnan) en del av hjärnan som omfattar bland annat talamus och hypotalamus. Den omges nästan helt av telencephalon (storhjärnan) och båda utvecklas ur den främst belägna ursprungliga hjärnblåsan, prosencephalon. En minoritet inräknar diencepahlon i hjärnstammen (truncus encephali). Mellanhjärnan kan delas in i fem strukturer: Talamus, även kallad synhögen. En betydelsefull mottagningscentral för uppåtgående impulser från ryggmärgen och hjärnstammen. Har även ett flertal mindre kärnor som fungerar som omkopplingsstationer för sensoriska stimuli, som sedan förs vidare till hjärnbarken. Hypotalamus, som håller de pariga vårtkropparna (corpora mamillaria) samt hypofysstjälken och hypofysens baklob. Är ett område som reglerar kroppens endokrina system. Hypotalamus är viktig för att upprätthålla homeostas, och kontrollerar därför funktioner som ger upplevelse av basala överlevnadsdrifter, som hunger, törst, och dygnsrytm. Den har även en ...

... (MCH) är ett aptitreglerande peptidhormon som bildas i hypotalamus, som består av 19 aminosyror. Det upptäcktes första gången i hypofysen hos äkta benfiskar, för vilka de visade sig reglera pigmenteringen. Hos däggdjur reglerar MCH beteenden som har med föda och mat att göra, humör, sömncykeln, och energibalansen. Hormonet är mest uttryckt i hypotalamus och zona incerta, men påverkar därifrån en stor del av hjärnan. mRNA-nivåerna av MCH ökar av att fasta, och påverkas troligen negativt av leptin. Knockoutmöss saknar intresse av att äta, är slanka och har en ökad ämnesomsättning. Om man administrerar MCH ökar aptiten och vikten. MCH:s receptorer är G-proteinkopplade. Brist på en av receptorerna, Mch1r, minskar inte apiten, men gör knockoutmöss hyperaktiva och ökar deras ämnesomsättning. MCH verkar minska nivåerna adrenokortikotropiskt hormon, vilket kan antyda att det reglerar binjurarnas aktivitet. Den här artikeln är helt eller ...

Somatotrofa celler är celler i främre hypofysen (även kallad adenohypofysen). Dessa celler utgör 30-40% av adenohypofysen och har till funktion att frisätta tillväxthormon som svar på GHRH. Somatostatin (även kallat GHIH) hämmar denna sekretion. Båda dessa hormonfrisättande hormoner utsöndras från hypotalamus och når adenohypofysen via hypofysens portasystem, ett kärlsystem som snabbt överför hormonfrisättande hormoner mellan hypotalamus och hypofysen. Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Somatotropic cell, 27 april 2012 ...

... är en neuropeptid som finns i hypotalamus som verkar i perifera och centrala nervsystemet. Den reglerar sannolikt utsöndringen av luteiniserande hormon och prolaktin, och interagerar kraftigt med det dopaminerga systemet. Den isolerades första gången i hypotalamus hos nötkreatur sedan den iakttagits orsaka vasodilation i epidermis och dermis hos anestiserade möss. Neurotensin modulerar dopaminets signaler och verkar ha en rad effekter som påminner om antipsykotiska läkemedel, varför det har föreslagit att det är ett endogent neuroleptica. Vid försök med möss som saknat neurotensin har det framkommit att effekten på antipsykotisk medicin uteblir, vilket stödjer uppfattningen att neurotensin spelar roll för några verkningar som de antipsykotiska läkemedlen har. Artikeln bygger på en översättning av engelska artikeln http://mesh.kib.ki.se/swemesh/show.swemeshtree.cfm?Mesh_No=D12.644.400.550&tool=karolinska ^ Carraway R, Leeman SE (1973). "The isolation of a new ...

... (POMC) är en prekursor till protein och ett hormon som bildas i hypotalamus och adenohypofysen. En del POMC finns också i huden. Genen för POMC finns på kromosom 2p21. POMC har flera funktioner beroende på var den verkar och vilket hormon det bildar, till exempel pigmentering, reglering av energikällor, beteenden som hör ihop med föda och hunger, samt funktioner i perifera och centrala nervsystemet och immunsystemet. Bildningen av hormoner sker genom att enzymer (prohormonkonvertaser) frisätter molekyler från POMC. Flera peptider som bildas av POMC är prolaktinhämmande faktorer. Djurförsök har visat att POMC-brist ger fetma och pigmentförändringar hos unga individer, det så kallade POMC-null-syndromet. Bara i ett fåtal fall kan fetman förklaras med en mutation i POMC-genen, i de övriga idiopatiska fallen kan det möjligen bero på att POMC:s aktivitet förändras i hjärnan. Vid akut brist på föda sjunker värdena av POMC och vid överflöd stiger det. I ...

... är en benämning på olika former av den äldsta europeiska flerstämmigheten, ursprungligen vanligen tvåstämmig.. Gemensamt för dessa är att huvudstämman, vox principalis eller tenor[1] alltid utgörs av en liturgisk melodi. Den mest elementära typen är parallellorganum, där motstämman, vox organalis, rör sig antingen i kvinter eller i kvarter under tenorstämman. Dessa kvinter eller kvarter kan dock ibland utgå från och utmynna i enklang. Bägge stämmorna kunde oktavförstärkas. De tidigaste omnämnandena av dessa organa härrör från 800-talet, möjligen praktiserades de som parafoni redan i Rom under 600-talet. Den engelska arten gymel är liknande, men grundar sig på parallellförda terser. Organum var ursprungligen en improviserad form; medan en sångare utförde en noterad melodi ("vox principalis") bidrog den andre sångaren på gehör med en andra melodi ("vox organalis"). Efter hand började kompositörer tänka ut och skriva ner andrastämmor som inte enkom ...

Wikipedias text är tillgänglig under licensen Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported. För bilder, se respektive bildsida (klicka på bilden). Se vidare Wikipedia:Upphovsrätt och användarvillkor ...