Utbytestransfusion, helblod
Blodtransfusion
Hemolytisk sjukdom hos nyfödda
Blodersättningsmedel
Hyperbilirubinemi hos nyfödda
Erytrocyttransfusion
Gulsot hos nyfödda
Hyperbilirubinemi
Blodtransfusion, intrauterin
Blodviskositet
Blodkomponenttransfusion
Trombocyttransfusion
Hematokrit
Hemodilution
Sclerema neonatorum
Blodfärgämnen
Ljusterapi
Polycytemi
Bilirubin
Hydroxyethyl Starch Derivatives
Glukosfosfatdehydrogenasbrist
Sicklecellanemi
Autotransfusion
Rh-isoimmunisering
Plasmabyte
Plasmaersättningsmedel
Kernikterus
Blodgruppsinkompatibilitet
Blodvolym
Tvilling till tvilling-transfusion
Mjuk hjärnhinna
Hemolys
Kateterisering, perifer
Blodbrist
Sjukdomar hos nyfödda
Methemoglobin
Syrgas
Kinin
En utbytestransfusion (helblod) är en medicinsk procedur där en persons blod tas bort och ersätts med en motsvarande mängd komplett frisk blod från en donator. Detta görs vanligtvis för att behandla allvarliga blodbristtillstånd, såsom vid kraftig blödning, som orsakas av skada, sjukdom eller kirurgi. Under proceduren tas patientens blod ut och ersätts med friskt donerat blod i en kontrollerad process för att upprätthålla en acceptabel syretransport till kroppens vävnader och organ. Detta kan rädda livet på en person som annars skulle ha lidit av allvarlig syrebrist eller chock.
En blodtransfusion är en medicinsk procedure där blod eller blodprodukter transfunderas från en donator till en mottagare via en injektion. Det kan användas för att behandla blodbrist (anemi), blödningar, sjukdomar som påverkar blodet och vissa arvsdefekter. Transfusionen måste matchas med mottagarens blodtyp för att undvika allvarliga komplikationer som transfusionsreaktioner.
Hemolytisk sjukdom hos nyfödda (HDN) är en allvarlig blodsjukdom som orsakas av destruktion av nyfödda barns röda blodkroppar (erytrocyter). Denna destruktion beror vanligtvis på en immunologisk reaktion där antikroppar från modern passerar placentan och attackerar fetusens röda blodkroppar. Detta händer när det förekommer en olikhet mellan moders och barns blodgrupper, särskilt vid Rh-inkompatibilitet eller ABO-inkompatibilitet.
I Rh-inkompatibiliteten har modern Rh-negativ blodtyp medan barnet är Rh-positiv. I ABO-inkompatibiliteten har modern typ 0 och barnet typ A, B eller AB. När moders antikroppar reagerar med fetusens röda blodkroppar orsakas de att spricka sönder (hemolys), vilket leder till en ökning av obehagliga nivåer av bilirubin, ett slaggprodukt från hemoglobinbrutna. Höga nivåer av bilirubin kan leda till en allvarlig neurologisk skada som kallas kernikterus om den inte behandlas i tid.
Symptomen på HDN kan inkludera gulsot (icke-kulturell), trötthet, irritabilitet, svårigheter med att äta och andas, blåaktiga till röda uriner och grumliga avföring. Behandlingen för HDN kan omfatta byte av blod, fototerapi (exponering för blått ljus), transfusion av röda blodkroppar eller intravenös immunoglobulin (IVIG) för att neutralisera moders antikroppar. För att förebygga HDN kan vaccinering och preventiv behandling erbjudas gravida kvinnor som är i riskzonen för att utveckla HDN.
'Blodersättningsmedel' är en benämlighet för preparat som används för att ersätta eller komplettera blod eller blodbeståndsdelar vid blodbrist (anemi), stor blodförlust (exempelvis vid operationer eller trauma) eller vid störningar i blodets koaguleringsförmåga.
Det finns olika typer av blodersättningsmedel, till exempel:
1. Kolloidala lösningar: Dessa innehåller stora molekyler som hjälper till att behålla vätskan i blodkärlen och öka blodvolymen. Exempel på kolloidala lösningar är dextran, gelatin och hydroxyetylstärk.
2. Kristalloidea lösningar: Dessa är vattenlösningar av elektrolyter som används för att ersätta vätska och elektrolyter i kroppen. Exempel på kristalloide lösningar är natriumklorid, kaliumklorid och natriumcitrat.
3. Röda blodkroppar (erytrocytkoncentrat): Dessa preparat innehåller frusna och sedan avtorkade röda blodkroppar från en blodspenderare. De används för att öka patientens syretransportsystem när de lider av allvarlig anemi eller under operationer där det förväntas bli en stor blodförlust.
4. Blodplättar (trombocytkoncentrat): Dessa preparat innehåller frusna och sedan avtorkade blodplättar från en blodspenderare. De används för att behandla patienter med allvarlig trombocytopeni eller vid operationer där det förväntas bli en stor blodförlust.
5. Faktorpreparat: Dessa preparat innehåller de proteiner som är nödvändiga för att koagulationen ska fungera korrekt. De används för att behandla patienter med blödningsrubbningar orsakade av en brist på dessa proteiner.
Samtliga preparat bör ges under övervakning av en läkare och i en miljö där det finns möjlighet att hantera komplikationer som kan uppstå under eller efter administrationen.
Hyperbilirubinemi hos nyfödda är ett tillstånd där nivån av bilirubin, ett gult pigment som bildas när hemoglobin bryts ner i levern, är förhöjd i blodet hos ett nyfött barn. Detta kan orsakas av en ökad nedbrytning av röda blodkroppar eller en nedsatt förmåga hos levern att ta hand om och avlägsna bilirubin från kroppen.
Hyperbilirubinemi kan vara fysiologisk, det vill säga normalt och tillfälligt, och försvinna av sig självt inom några dagar efter födseln. Men i vissa fall kan det vara patologiskt och leda till en allvarligare störning som kallas bilirubin-inducerad neurologisk skada (BIND) eller kallas koriakal neonatal jaundice om den är allvarlig.
Det är viktigt att nyfödda barn screenas för hyperbilirubinemi genom att undersöka hudens färg, särskilt i ansiktet, bröstkorgen och under armarna. Om det finns tecken på jaundice bör en bilirubinnivåmätning utföras. Behandling kan vara nödvändig om bilirubinnivåerna är för höga och kan innebära fototerapi, byte av modersmjölk till formula eller i vissa fall bytesoperation eller blodbyte.
En erytrocyttransfusion är en medicinsk procedure där förädlade och typbelagda röda blodkroppar (erytrocyter) transfunderas från en givare till en mottagare. Detta görs vanligtvis för att behandla akut blodbrist (akut anemi) eller för att förebygga symptomatisk anemi hos personer med kronisk blodbrist, såsom dem med svår sjukdomsbelastning eller som har subnormal erytropoies (blodbildning). Erytrocyttransfusioner kan också användas för att behandla symptomatisk hypoxi (syrebrist) hos patienter med kardiovaskulära eller lungsjukdomar.
Under en erytrocyttransfusion filtreras blodet från givaren genom en speciell filter som tar bort vit blodkroppar och rester av trombocyter, för att minska risken för transfusionsrelaterade komplikationer såsom febrile reaktioner, allosensibilisering och transfusion-relaterad akut lungskada (TRALI). Erytrocytkoncentratet som erhålls efter centrifugering och filtrering av blodet från givaren är den komponent som infuses till mottagaren.
Erytrocyttransfusioner bör administreras med försiktighet och under tätt medicinskt övervakning, särskilt hos patienter med kroniska sjukdomar eller förhöjda risker för komplikationer. De är ett viktigt verktyg inom modern medicin, men de bör användas rationellt och målinriktat för att minimera risken för skada och maximera potentialen för nytta.
'Gulsot hos nyfödda', även känt som neonatal jaundice, är en tillstånd där ett nyfött barn har för höga nivåer av bilirubin i blodet. Bilirubin är en gulaktig substans som bildas när den röda färgen i de äldre röda blodkropparna bryts ned. Under graviditeten producerar fostret en speciell typ av röd blodkroppar, kallade fetala hemoglobin, som har en längre livslängd än de vuxna röda blodkropparna. Efter födseln bryts dessa fetala hemoglobin ned och ersätts av vuxna hemoglobin, vilket orsakar en ökning av bilirubin i blodet.
Vid normala förhållanden kan levern i det nyfödda barnets kropp bearbeta och utsöndra den extra bilirubinen. Men hos vissa nyfödda kan levern vara ofullständigt utvecklad eller överbelastad, vilket gör att den har svårt att hantera den höga koncentrationen av bilirubin. Detta leder till en akkumulering av bilirubin i kroppen, som orsakar gulsot hos barnet.
Gulsot hos nyfödda kan vara mild och försvinna inom några dagar, men i vissa fall kan det leda till allvarliga komplikationer, såsom hjärnskador, om den inte behandlas tillräckligt snart. Därför är det viktigt att upptäcka och behandla gulsot hos nyfödda i tid. De flesta fallen av gulsot hos nyfödda kan behandlas med fototerapi, där barnet exponeras för blått ljus, som hjälper levern att bryta ned bilirubinen till en form som kan utsöndras från kroppen. I allvarligare fall kan behandlingen innebära byte av blod eller intravenös administration av immunoglobulin.
Hyperbilirubinemia är ett medicinskt tillstånd där individen har förhöjda nivåer av bilirubin i blodet. Bilirubin är en gul-grön pigment som produceras när hemoglobin, det protein som transporterar syre i röda blodkroppar, bryts ned. Normalvärdet för bilirubin i blodet är vanligtvis under 1 mg/dL (milligram per deciliter). Nivåer över 2-3 mg/dL kan orsaka gulaktiga skinnfärg och ögonvitor, ett tillstånd som kallas gulsot eller icterus.
Hyperbilirubinemia kan delas in i två typer beroende på dess orsak:
1. Konjugerad hyperbilirubinemi: Detta inträffar när bilirubinet inte kan transporteras till levern eller när levern inte kan konjugera (förändra) bilirubinet korrekt. Konjugerad bilirubin är vattenlöslig och kan utsöndras via gallan till tarmen. Orsaker till konjugerad hyperbilirubinemi kan inkludera leverinflammation, hepatit, levercirros eller obstruktion av gallgångarna.
2. Okonjugerad hyperbilirubinemi: Detta inträffar när för mycket icke-konjugerad bilirubin produceras eller när levern inte kan ta upp icke-konjugerad bilirubin korrekt från blodet. Icke-konjugerad bilirubin är olöslig i vatten och kan orsaka problem när den ackumulerar sig i kroppen, särskilt i hjärnan. Orsaker till okonjugerad hyperbilirubinemi kan inkludera hemolys, en förhöjd nedbrytning av röda blodkroppar, eller genetiska störningar som Gilbert-syndrom eller Dubin-Johnson-syndrom.
Symptomen på hyperbilirubinemi kan variera beroende på orsaken och allvarlighetsgraden. Lätta fall av hyperbilirubinemi kan vara asymptomatiska, medan allvarliga fall kan leda till gulaktig hud och ögonvitor (icterus), mörk urin och ljus stol. Andra symtom kan inkludera trötthet, illamående, kräkningar, smärta i magen och förändringar i mentala funktioner. Behandlingen av hyperbilirubinemi beror på orsaken och allvarlighetsgraden.
Intrauterine blodtransfusion (IUT) är en medicinsk procedure där blod transfunderas till ett foster inuti livmodern, vanligtvis för att behandla allvarlig anemi orsakad av rödcellssjukdomar som Rh-inkompatibilitet eller ABO-inkompatibilitet. Proceduren utförs under ultraljudsövervakning och kräver kvalificerad expertis. Fostret får en injektion av blod direkt in i dess cirkulationssystem, ofta genom att sticka in ett behandlingsbehovet i moderkakan och sedan in i fostrets bukhöjd. IUT kan rädda livet på det drabbade fostret och förhindra allvarliga skador orsakade av allvarlig anemi.
'Blodviskositet' refererer til den indre friktion eller modstand, som opstår når blodet strømmer gennem blodkarrene. Den afhænger primært af tre faktorer:
1. Hæmatokrit: Det er andelen af røde blodlegemer (erythrocytter) i blodet. Jo højere hæmatokrit, desto højere blodviskositet.
2. Plasma-proteiner: Høje niveauer af plasma-proteiner, særligt fibrinogen og globuliner, kan øge blodviskositeten.
3. Blodets temperatur: Ved lavere temperaturer vil blodet have en højere viskositet end ved højere temperaturer.
En forhøjet blodviskositet kan have negativ indvirkning på cirkulationen og oxygeneringen af kroppen, især under fysisk anstrengelse eller i lavt iltniveau.
En blodkomponenttransfusion är en medicinsk procedur där en specifik komponent av blod, till exempel röda blodkroppar, blodplättor eller plasma, ges till en patient för att behandla olika medicinska tillstånd. Detta görs vanligtvis via en infusion in i en ven i armarna. Varje komponent har sitt specifika syfte:
1. Röda blodkroppar (erytrocyter): Används för att behandla anemi, vilket kan orsakas av blödning, sjukdom eller operation. De hjälper också till att transportera syre i kroppen.
2. Blodplättor (trombocyter): Används för att behandla blödningsrubbningar orsakade av låga nivåer av blodplättor, som kan förekomma vid leukemi, cancerbehandling eller efter en stor operation.
3. Blodplasma: Används för att behandla blödningar orsakade av koagulationsrubbningar, som kan förekomma vid lever sjukdomar, vitamin K-brist eller oralt antikoagulationsläkemedel (warfarin). Plasma innehåller också proteiner och näringsämnen som kan vara viktiga för patienter med svår sjukdom.
Innan en blodkomponenttransfusion ges, matchas donatorblodet med mottagarens blodgrupp för att minimera risken för transfusionsreaktioner.
En trombocyttransfusion är en medicinsk behandling där trombocyter, också kända som blodplättar, transfunderas till en patient. Trombocyter är celler i blodet som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.
Transfusionen utförs vanligen när en patients trombocytantal sjunker till ett så pass lågt värde att det ökar risken för allvarliga blödningar. Det kan exempelvis inträffa vid sjukdomar som thrombocytopeni, leukemi eller efter kraftig blodförlust under operationer.
Under en trombocyttransfusion får patienten en ökad mängd fungerande trombocyter i sin cirkulation, vilket hjälper till att reducera risken för blödningar och främjar blodets koaguleringsförmåga.
Hematokrit (Hct) är ett laboratoriemedicinskt mått som mäter andelen röda blodkroppar i ett given volymen helt blod. Det uttrycks vanligtvis som en procentandel, och det kan användas för att uppskatta individens totala röda blodcellsmassa (RBC) eller andelen vätska i blodet, kallat blodplasmavolymen. Hct är ett viktigt mått inom hematologi och kan användas för att diagnostisera och övervaka olika sjukdomstillstånd som anemi, polycytemia, dehydrering och blödningar.
Hemodilution är ett medicinskt tillstånd där blodet har en lägre koncentration av celler och andra beståndsdelar på grund av ökat plasmavolym. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom infusion av intravenösa vätskor eller förhöjt vattenintag. Hemodilution kan leda till en minskad viskositet hos blodet och påverka koagulationsförmågan. I vissa fall kan hemodilution användas som en strategi under operationer för att skydda njurarna genom att reducera risken för ischemi (dvs. syrebrist) i vävnaden.
Sclerema neonatorum är en sällsynt, men allvarlig hudsjukdom som kan drabba nyfödda barn, oftast de som är födda för tidigt eller har låg födelsevikt. Sjukdomen karaktäriseras av en progressiv och symmetrisk förhårdning och vitliggande av huden och underliggande vävnader, särskilt i benen och armarma.
Sclerema neonatorum orsakas av en inflammatorisk reaktion som leder till att kroppen bildar för mycket kollagen i huden och underliggande vävnader. Detta gör att huden blir styv, vit och kan vara svår att trycka in. I vissa fall kan sjukdomen även påverka andnings- och cirkulationssystemet, vilket kan leda till allvarliga komplikationer som andningsstillestånd eller hjärtstopp.
Sjukdomen är ofta relaterad till andra sjukdomar eller komplikationer, såsom sepsis, lunginflammation eller hypotermi. Behandlingen av sclerema neonatorum innefattar vanligen intensiv vård, varmhållning och behandling av underliggande orsaker till sjukdomen. I vissa fall kan läkemedel som reducerar inflammation användas, men prognosen är ofta beroende av hur allvarligt barnet är drabbat och om det finns några andra komplikationer.
"Blodfärgämnen" är ett medicinskt begrepp som vanligtvis refererar till de två huvudsakliga komponenterna i blodet som ger det dess röda färg: hemoglobin och myoglobin.
Hemoglobin är ett proteinmolekyl som finns inne i de röda blodkropparna (erytrrocyterna) och har en viktig funktion i att transportera syre från lungorna till alla celler i kroppen. Hemoglobinet kan även transportera kolmonoxid och koldioxid.
Myoglobin är ett annat proteinmolekyl som finns inne i muskelcellerna och har en viktig funktion i att lagra syre i musklerna. Myoglobinet har en röd färg, men det förekommer inte i blodet i lika stor mängd som hemoglobin.
Ibland kan "blodfärgämnen" också inkludera andra substanser som kan påverka blodets färg, såsom bilirubin och karboxyhemoglobin, men dessa är inte lika vanliga som hemoglobin och myoglobin.
Ljusterapi, även känd som ljusterapi eller fototerapi, är en behandlingsmetod där patienten exponeras för speciella typer av ljus för att behandla olika medicinska tillstånd. Det vanligaste sättet att leverera ljuset är genom en ljuslampa som efterbildar naturligt dagsljus, ofta med en intensitet på 10 000 lux.
Den vanligaste användningen av ljusterapi är för att behandla säsongsbunden depression (SAD), även känd som vinterdepression. Andra tillstånd som kan behandlas med ljusterapi inkluderar sömnstörningar, jetlag, hjärnskador och olika hudsjukdomar som psoriasis och eksem.
Ljusterapi verkar genom att påverka kroppens biologiska urklocka (cirkadian rytm) och öka produktionen av serotonin, ett signalsubstans i hjärnan som är involverat i stämningsreglering. Vid behandling av säsongsbunden depression rekommenderas ofta att patienten sitter eller arbetar nära en ljuslampa under morgontimmarna under en period på 20 till 60 minuter varje dag, under flera veckor eller månader.
Det är viktigt att notera att ljusterapi bör användas under medicinsk övervakning eftersom det kan ha biverkningar och kontraindikationer.
Polycythemia är ett tillstånd där individen har för höga nivåer av röda blodkroppar (erythrocyter) i sin kropp. Det kan delas in i två huvudgrupper: erytrocytos och primär polycytemia (polycythemia vera).
Erytrocytos definieras som en absolut ökning av röda blodkroppar över den övre normalgränsen, vanligtvis över 6 miljoner celler per mikroliter för män och över 5,5 miljoner celler per mikroliter för kvinnor. Detta kan orsakas av olika faktorer som hypoxi (syrebrist), kronisk lungsvikt, höjda nivåer av androgena hormoner eller medelhöga höjder av erytropoietin (EPO).
Primär polycytemia, även känd som polycythemia vera, är en mycket sällsynt blodsjukdom som orsakas av en klonal proliferation av stamceller i benmärgen. Detta leder till en ökning av alla tre typer av blodceller: röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar. Sjukdomen är karakteriserad av en överdriven produktion av EPO i kroppen, vilket leder till en ökning av röda blodkroppar. Primär polycytemia kan också leda till en högre risk för blodproppar och blödningar.
Bilirubin är ett gult pigment som bildas när hemoglobinet i de äldre eller skadade röda blodkropparna bryts ned. Det är en produkt av hemosyntesen och kan antingen metaboliseras till en vattenlöslig form av bilirubin i levern eller akkumuleras i kroppen om leverfunktionen är störd.
När bilirubinet inte kan metaboliseras korrekt kan det leda till gulsot (icterus) som orsakas av att höga nivåer bilirubin ackumulerats i kroppen, vilket ger huden och ögonen en gulaktig färg. Detta kan vara ett tecken på en allvarlig leverfunktionsstörning eller en annan sjukdom som påverkar levern.
Enligt medicinskt perspektiv är en nyfödd ett barn som har nyligen fötts och fortfarande befinner sig inom sitt första levnadsår. Detta omfattar oftast spädbarn som är yngre än 28 dagar, även kända som "fullborna", men kan fortsätta att gälla under de första 12 månaderna av barnets liv. Under denna tidsperiod genomgår barnet snabba fysiska och utvecklingsmässiga förändringar, vilket gör det viktigt att övervaka dess tillstånd noga för att säkerställa en hälsosam utveckling.
Hydroxyethyl starch derivatives are a type of medication known as a colloid, which is used as a volume expander in the treatment of hypovolemia or low blood volume. They are made from modified amylopectin, a complex carbohydrate derived from cornstarch, through the addition of hydroxyethyl groups. This modification results in an increase in the molecular weight and osmotic pressure of the solution, allowing it to draw water into the intravascular space and increase blood volume.
Hydroxyethyl starch derivatives are available in different preparations with varying molecular weights, substitution degrees, and branching patterns, which affect their pharmacokinetics and clinical effects. They are used for the treatment of hypovolemia due to bleeding, surgery, or other causes, as well as for the maintenance of intravascular volume during major surgical procedures.
Like all medications, hydroxyethyl starch derivatives have potential risks and side effects, including kidney injury, coagulopathy, and anaphylaxis. Therefore, they should be used with caution and under the close supervision of a healthcare professional.
Glukosfosfatdehydrogenas (GPD) är ett enzym som katalyserar en oxidation-reduktionreaktion inom glukoneogenesen och glykolysen. Det ingår i enzymsystemet som omvandlar glyceraldehyd 3-fosfat till dihydroxiacetonfosfat under cellens ämnesomsättning.
En brist av GPD orsakar en sällsynt metabolisk störning som kallas Glukosfosfatdehydrogenasbrist (GPD deficiens). Denna sjukdom beror på mutationer i genen för GPD och kan leda till en nedsatt funktion hos enzymet.
GPD deficiens är associerad med ett brett spektrum av symtom, inklusive muskelsvaghet, utmattningssyndrom, lägre än normalt blodsockernivå (hypoglykemi) och metabolisk acidos. Symptomen kan variera från milda till allvarliga beroende på graden av enzymbristen. Behandlingen innefattar ofta diät, näringsunderhållning och i vissa fall läkemedelsbehandling för att hantera symtomen och förebygga komplikationer.
Sickle cell anemia är en genetisk sjukdom som orsakas av en mutation i hemoglobin-genen. Denna mutation resulterar i att den syretransporterande proteinen, hemoglobin S (HbS), bildas istället för det vanliga hemoglobin A (HbA). När personer med sickle cell anemia utsätts för låga syrehalten i blodet, tenderar de att få en deformation av sina röda blodkroppar till en sicksackform. Dessa deformerade röda blodkroppar har en tendens att fastna i små blodkärl, vilket kan orsaka andningssvårigheter, smärtor och andra komplikationer som stroke, njur- och leverproblem. Sickle cell anemia är vanligare bland afroamerikaner, men förekommer också hos personer från Medelhavsområdet, Indien, Arabiska halvön och Centralamerika.
Autotransfusion är en medicinsk procedur där patientens eget blod samlas in, filtreras och recirkuleras tillbaka till patienten under eller efter en operation. Detta görs ofta för att minska behovet av donerat blod och minskar risken för transfusionsreaktioner och infektioner som kan uppstå vid användning av främmande blod. Autotransfusion kan ske under operationen genom att patientens blod samlas in från operationsplatsen, eller före operationen genom att patienten ges mediciner som ökar blodets volym och sedan drar ut ett visst målvolym blod som sedan behandlas och lagras för användning under eller efter operationen.
Rh-isoimmunisering är ett medicinskt tillstånd där en individ som är Rh-negativ utvecklar antikroppar mot Rh-positiva röda blodkroppar. Detta kan ske när en Rh-negativ individ exponeras för Rh-positiva röda blodkroppar, till exempel under en graviditet där fostret är Rh-positivt eller vid en blodtransfusion med Rh-positivt blod.
I normala fall har en Rh-negativ individ inga antikroppar mot Rh-positiva röda blodkroppar, men om det kommer till en exponering kan kroppen börja producera antikroppar som attackerar de främmande Rh-positiva röda blodkropparna. Detta kan leda till komplikationer vid senare graviditeter då fostrets Rh-positiva blod kan komma i kontakt med moderns blod och orsaka en hemolys, det vill säga en brytning ned av röda blodkroppar.
För att förebygga Rh-isoimmunisering ges ofta preventiva injektioner med anti-D-immunglobulin till Rh-negativa gravida under vissa förutsättningar, till exempel vid fostrets Rh-typ är okänd eller positiv. Detta hjälper till att neutralisera eventuella Rh-positiva röda blodkroppar som kan ha kommit i kontakt med moderns blod och därmed minska risken för isoimmunisering.
Jag kan hjälpa till med att söka efter en medicinsk definition av begreppet "plasmabyte". Efter min sökning verkar det som att det inte finns någon etablerad medicinsk definition av "plasmabyte". Det är möjligt att begreppet kan användas inom vissa specifika kontexter eller forskningsområden, men jag kunde inte hitta någon allmänt accepterad definition.
Det är värt att notera att "plasma" i medicinsk kontext ofta refererar till den flytande delen av blodet som innehåller vatten, socker, salter, protein och andra substanser, men utan celler eller klumpar av fibrin. "Byte" är ett vanligt begrepp inom medicinen som kan användas på olika sätt, till exempel för att beskriva en process där något ersätts eller byts ut mot något annat.
Om du kunde ge mer kontext eller information om var du har stött på begreppet "plasmabyte", kan jag möjligen hjälpa till med att ge en mer precis svar.
Plasmaersättningsmedel, även kända som kolloidala lösningar eller kolloida plasmaexpanderare, är medicinska preparat som används för att behandla volymbrist i kroppen. De ersätter förlorad vätska och elektrolyter i blodet och andra kroppsvätskor. Plasmaersättningsmedel kan vara baserade på syntetiska eller naturliga substanser, som albumin, gelatin, dextran eller hydroxyetylstärk (HES). Dessa medel hjälper till att öka blodvolymen och förbättra cirkulationen av syre i kroppen. De används ofta under operationer, vid blödningar, trauma, sepsis och andra tillstånd som orsakar volymförlust.
Kernikterus är en allvarlig och ofta preventbar neurologisk skada som orsätts av höga nivåer bilirubin i blodet hos nyfödda. Bilirubin är ett gult pigment som bildas när den gamla, slitna röda blodkroppen bryts ner i kroppen. Normalt tas bilirubinet upp av levern och omvandlas till en form som kan utsöndras via gallan. Vid vissa sjukdomstillstånd eller vid för höga nivåer av bilirubin kan den dock akkumuleras i hjärnan, vilket orsakar skada på hjärncellerna.
Kernikterus kännetecknas av en rad neurologiska symtom, såsom muskelryckningar, stelhet, överdrivet spädbarnsskrik, svårigheter med att suga och svälja, synnedsättning, tillbakagång i utvecklingen och i allvarliga fall kan leda till döden.
Det är viktigt att upptäcka och behandla höga nivåer av bilirubin hos nyfödda tidigt för att förebygga kernikterus. Behandlingen innefattar ofta fotoljusterapi, som hjälper levern att omvandla bilirubinet till en form som kan utsöndras lättare, samt byte av blodflüssor (exchange transfusion) för att snabbt sänka bilirubinnivåerna.
Blood group incompatibility refers to a situation where the blood of a donor and a recipient contain different antigens, which can trigger an immune response. This is because the recipient's immune system recognizes the donor's blood cells as foreign and attacks them, leading to the destruction of the donated red blood cells.
The most common type of blood group incompatibility occurs between individuals with different ABO blood types. For example, if a person with type O blood receives blood from a type A donor, their body will mount an immune response against the A antigens present in the donor's blood. This can lead to serious complications such as hemolysis (destruction of red blood cells), kidney damage, and even death.
Another type of blood group incompatibility is Rh incompatibility, which occurs when a person with Rh-negative blood receives blood from an Rh-positive donor. In this case, the recipient's immune system may produce antibodies against the Rh antigens, leading to hemolytic disease of the newborn if the recipient is pregnant and the fetus has inherited Rh-positive blood from the father.
To prevent these complications, it is essential to ensure that donor and recipient blood types are compatible before performing a transfusion or other medical procedures involving blood exchange.
'Blodvolym' refererer til den totale mængde blod, der cirkulerer i kroppen hos et individ. Normalværdier for blodvolumen varierer alt efter alder, køn, vægt og muskelmasse, men hos en voksen person er gennemsnittet typisk omkring 5-6 liter.
Blodvolymen består af to dele: den røde blodlegeme (erythrocyter) volumen og det plasmavolumen. Den røde blodlegeme er ansvarlig for transporten af ilt og kuldioxid i kroppen, mens det plasmavolumen transporterer næringsstoffer, hormoner og affaldsstoffer rundt i kroppen.
Blodvolumet kan måles med forskellige metoder, herunder ved hjælp af blodprøver, der analyseres for forholdet mellem røde blodlegemer og plasma. Andre metoder omfatter ultralydsundersøgelser og dyndiversens test, som måler ændringer i blodvolumen under forskellige fysiologiske tilstande.
Tvilling till tvilling-transfusion (TTTS) är en komplikation som kan uppstå under graviditeten med monochorioniska, diamniotiska tvillingar, det vill säga tvillinger som delar en gemensam moderkaka (monochorionisk) men har två separata fettblåsor (diamniotisk). På grund av att de delar en moderkaka kan blodtransfusioner ske mellan de två fosterhavarna genom anastomoser (kärlförbindelser) i moderkakan.
I TTTS-tillståndet överförs ett överskott av blod från det ena fostret (donatorfostret) till det andra fostret (recipientfostret). Detta leder till att donatorfostret får för lite blod och minskat blodvolym, medan recipientfostret får för mycket blod och en ökad blodvolym. Det kan också leda till att recipientfostret utvecklar ödem och hjärtbelastning på grund av den ökade blodvolymen.
TTTS är ett allvarligt tillstånd som kan hota båda fostrens liv om det inte behandlas. Behandlingen innebär ofta en kirurgisk ingrepp, där anastomoserna i moderkakan avsluts för att stoppa blodtransfusionerna mellan fosterhavarna.
Den medicinska termen för "mjuk hjärnhinna" är "pia mater". Pia mater är den inre och mest känsliga av de tre hinningarna som omger hjärnan och ryggmärgen. Den består av ett tunnt, transparent lager av bindväv och är riktat blodkärl. Pia mater följer med när hjärnbarken skjuter ut små utskott (så kallade gyri) och sänkor (sulci), vilket gör att den formar en kontinuerlig yta tillsammans med hjärnbarken. Den skyddar och näringar hjärnan genom att tillhandahålla blod till hjärnvävnaden.
'Hemolys' är ett medicinskt begrepp som refererar till något som orsakar hemolys, det vill säga nedbrytning av röda blodkroppar. Röda blodkroppar innehåller hemoglobin, ett protein som transporterar syre i kroppen. När röda blodkroppar bryts ner frigörs hemoglobinet och kan orsaka symptom som trötthet, gulsot och mörk urin.
Orsakerna till hemolys kan variera, men kan inkludera sjukdomar som malaria eller autoimmuna sjukdomar, exponering för vissa kemikalier eller läkemedel, eller skador på röda blodkroppar under operationer eller vid behandling med dialys. I vissa fall kan hemolys också orsakas av genetiska störningar som ger upphov till abnorma röda blodkroppar som är särskilt känsliga för nedbrytning.
Perifer kateterisering är en medicinsk procedur där en smal, böjlig tub (kateter) införs in i en artär eller ven i ett extremitet (t.ex. arm eller ben), vanligtvis för att administrera läkemedel, fluider eller för att genomföra diagnostiska tester. Detta skiljer sig från central kateterisering, där katetern placeras in i en stor vena nära hjärtat, till exempel subklaviakateterisering eller jukstakanalerar kateterisering. Perifer kateterisering används ofta för kortvarig behandling och är vanligt förekommande inom både akut- och planerad vård.
Medical Definition of 'Anemia' (Blood Deficiency):
Anemia is a medical condition characterized by a decrease in the total amount of red blood cells or a lower than normal level of hemoglobin in the blood. Hemoglobin is crucial as it carries oxygen from the lungs to the rest of the body. When you have anemia, your body doesn't get enough oxygen-rich blood, leading to fatigue, weakness, and other symptoms.
Anemia can be caused by various factors, including:
1. Blood loss: Heavy menstrual periods, surgery, trauma, or chronic bleeding from ulcers, cancer, or other conditions can cause anemia.
2. Decreased red blood cell production: Conditions such as iron deficiency, vitamin B12 or folate deficiency, kidney disease, bone marrow disorders, or chemotherapy and radiation therapy can decrease the production of red blood cells.
3. Increased red blood cell destruction: Certain inherited disorders like sickle cell anemia, thalassemia, or hemolytic anemias can cause the body to destroy red blood cells faster than they can be produced.
Symptoms of anemia may include fatigue, weakness, pale skin, irregular heartbeat, shortness of breath, dizziness, and cognitive difficulties. Treatment for anemia depends on its underlying cause. It may involve dietary changes, supplements, medications, or blood transfusions.
Sjukdomar hos nyfödda, även kända som neonatala sjukdomar, är tillstånd eller störningar som uppstår hos barn under de första 28 dagarna efter födseln. Dessa sjukdomar kan vara medfötta eller aquired, och kan variera från milda till livshotande.
Exempel på vanliga sjukdomar hos nyfödda innefattar:
1. Atresier och stenoser (till exempel ductus arteriosus atresia och coarctation av aortan)
2. Respirationsdistresssyndrom (RDS)
3. Infektioner (till exempel sepsis, pneumonia och meningit)
4. Hjärtsjukdomar (till exempel hjärtfel och kardiomyopati)
5. För tidig nedbrytning av blodkroppar (till exempel anemi)
6. Gastrointestinala sjukdomar (till exempel nekrotiserande enterokolit, mekoniumileus och gastroschisis)
7. Förhöjda nivåer av bilirubin (hyperbilirubinemi) som kan leda till kronisk bilirubin-inducerad neurologisk skada (BIND)
8. Infektion med herpes simplex virus
9. Njursjukdomar (till exempel nefropati och urinvägsinfektion)
10. Centrala nervsystemsstörningar (till exempel cerebral pares, epilepsi och hydrocephalus)
Behandlingen av sjukdomar hos nyfödda kan variera beroende på typ och svårighetsgrad, men kan innefatta observation, medicinsk behandling, kirurgi eller intensivvård.
Methemoglobin (MetHb) är en form av hemoglobin, det protein i röda blodkroppar som transporterar syre i kroppen. Normalt sett innehåller hemoglobin fyra syreatomer och ett järnatom i sin aktiva centrum. Vid bildandet av MetHb oxideras järnatomet från Fe2+ till Fe3+, vilket gör att det inte kan längre binda syre effektivt.
MetHb förekommer naturligt i mycket låga nivåer (1-2%) i blodet, men högre nivåer kan orsaka methemoglobinemi, en tillstånd där syretransporten i kroppen påverkas negativt. Nivåer över 10-15% av totala hemoglobinet kan leda till hypoxi (syrebrist) och cyanos (blåfärgad hud och slemhinnor).
MetHb kan orsakas av exponering för vissa läkemedel, kemikalier eller födoämnen som nitriter, anilin, benzendioxid, chlorater och methenamin. Det kan också uppstå hos personer med ärftliga sjukdomar som methemoglobinreduktasbrist. Behandlingen av methemoglobinemi innefattar ofta administration av reducerande medel, till exempel metylblått eller ascorbinsyra (vitamin C), för att konvertera MetHb tillbaka till normalt hemoglobin.
"Citrater" er en feilstavning av "Citratere", som er den medisinske betegnelsen for stoffer som inneholder citratsyre, eller som har verdi som citratsyre i kroppen. Citrater kan være saltet av citronsyre, som er en organisk syre som forekommer naturlig i mange fødevarer, og som spiller en viktig rolle i kroppens stofskifte.
Citrater kan også være brukt som lægemiddel, for eksempel som bindemidler for overdrevne mengder kalcium i blodet, eller som behandling for metabolisk acidosis, en tilstand der karakteriseres av for lav pH i kroppen.
I tillegg kan citrater være brukt som diagnostisk verktøy for å undersøke nivåene av bestemte ioner i blodet, som magnesium og kalium.
Medicinskt syrgas, ofta bara kallad syrgas, är syre i ren form som används inom sjukvården för andning. Det är ett gasartat preparat som består av minst 99% syre. Syrgas används vanligen via en andningsmask eller genom en injekterbar behållare med hjälp av en syrgaspump.
Syrgas används ofta för att behandla patienter som lider av syrebrist i blodet, till exempel på grund av lung- eller hjärtsjukdomar, trauma eller vid allvarliga infektioner. Det kan också användas under operationer och vid intensivvårdsbehandling för att stödja andningen och förbättra syresättningen i blodet.
'Kinin' är ett samlingsnamn för en grupp ämnen som har vasoaktiva och smärtstillande egenskaper. De kännetecknas av att de innehåller en imidazolring och en karboxylgrupp. De mest välkända kininerna är kinin och kinidin, som båda har använts som läkemedel mot smärta, feber och hjärtsjukdomar. I dag används de dock inte lika ofta på grund av deras biverkningar och möjliga toxicitet.
Kininer är också en viktig del av kroppens inre regleringssystem, kallat det kininsystemet eller kinasystemet. Detta system hjälper till att reglera blodtrycket, smärtan och inflammationen genom att frisätta kininer som påverkar blodkärlen och nerverna.