'Syntester' er ikke en generell medisinsk term, men det kan referere til en type testing som brukes i forbindelse med diagnose av specielle medisinske tilstander. I biokjemisk sammenheng kan et syntester være ein test som undersøker hvordan ein bestemt genetisk variant påvirkar en persons funksjon av ein bestemt enzym eller protein.

I medisinsk kontekst kan syntester også referere til testing av kroppens reaksjon på ein spesiell behandling, for å se om den er effektiv og veldig tolerert av pasienten. I så fall vil syntester bli brukt for å synes på om en pasient har en god respons på ein bestemt lækemedel eller terapi før den blir brukt som standardbehandling.

Så, selv om 'syntester' ikke er ein alminnelig medisinsk term, kan det i noen sammenhenger referere til testing av kroppens funksjoner og reaksjoner på forskjellige stimuli for å hjelpe med å stille en diagnose eller vurdere behandlingsmuligheter.

Färguppfattningstester, eller color vision tests, är tester som används för att utvärdera en persons förmåga att uppfatta och skilja på olika färger. Dessa tester kan vara av olika typer, men de vanligaste involverar att patienten identifierar eller jämför olika färgade prickar, figurer eller bakgrunder.

Exempel på vanliga färguppfattningstester är Ishihara-testet, Farnsworth-Munsell 100-hue test och City University Colour Vision Test. Dessa tester används ofta för att diagnostisera färgseendefel (dyschromatopsi), såsom de som orsakas av genetiska störningar, skador på ögat eller neurologiska sjukdomar. Färguppfattningstester kan också användas för att utvärdera huruvida en persons färgseende har påverkats av exponering för vissa kemikalier eller läkemedel.

Färgblindhet, eller kolorblindhet, är ett medfött eller aquiredt missförhållande i färgseendet som beror på att det inte fungerar tillräckligt väl i de koner (de tre typer av fotoreceptorer) i ögat som kallas för tappar och stavar. Det finns olika grader och typer av färgblindhet, men den vanligaste formen är röd-grön färgblindhet, där personen har svårt att skilja på röda och gröna färger. Andra former inkluderar blå-gul färgblindhet och total färgblindhet (monokromasi), där personen endast ser i gråskala. Färgblindhet är vanligare hos män än kvinnor, eftersom det orsakas av en recessiv gen på X-kromosomen.

'Bländande ljussken' definieras inom medicinen som en plötslig och intensiv exponering för ett mycket starkt ljus, vilket kan orsaka smärta i ögonen och temporärt nedsatt syn. Det kan inträffa till följd av olyckor med explosiva material eller laserstrålning, eller som en bieffekt av vissa medicinska procedurer såsom kataraktoperationer. Bländande ljussken kan potentiellt orsaka skada på ögats näthinne och andra strukturer, särskilt vid långvarig exponering eller upprepade incidenter. Skydd för ögon kan vara nödvändigt för att förebygga skador.

'Synstörningar' är ett samlingsbegrepp för olika former av problem med synen. Det kan vara nedsatt förmåga att se klart, korrekt tolka färger eller form, rörelser i omgivningen eller att uppfatta kontraster. Synstörningar kan orsakas av olika faktorer som åldrande, skador på ögat eller hjärnan, genetiska förutsättningar eller sjukdomar som diabetes. Exempel på specifika synstörningar inkluderar närsynthet, färglöshet, glaukom och diabetisk retinopati.

'Synskärpa' (visual acuity) är ett mått på den skarpaste distinkta seende förmågan hos ett öga, vanligtvis uppmätt som hur väl en person kan upplösa horisontella linjer av motsatta färger. Det mäts ofta som antal bokstäver på en standardiserad optotypisk tabell (t.ex. Snellen-tabell) som en person kan identifiera korrekt vid en given avstånd och storlek. Normalt synskärpa är vanligtvis 20/20 eller 6/6 i olika måttenheter, vilket innebär att individen kan se detaljer på samma avstånd som en normalögd person med normalsyn ska kunna se dem.

'Kontrastkänslighet' är ett medicinskt begrepp som refererar till förmågan att uppfatta skillnader i kontrast mellan olika objekt eller ytor. Det kan vara nedsatt hos en individ på grund av olika faktorer, såsom ålder, sjukdom eller skada på nervsystemet. Nedsatt kontrastkänslighet kan leda till svårigheter att uppfatta detaljer och skillnader i belysning, färg och skuggor, vilket kan påverka synskärpan och förmågan att tolka vad som ser ut. Detta kan vara speciellt problematiskt i lågt belysta miljöer eller när det finns mycket kontrastrika scener. Kontrastkänslighet mäts ofta med hjälp av olika tester, såsom VCTS (Vision Contrast Test System) eller Pelli-Robson-kontrasttestet.

'Syn' er ein medisinsk termin som refererer til evnen til å se eller den fysiologiske funksjonen i øyet som gjør det mulig å oppfatte lys og skape synlig innsikt. Synprosessen involverer flere komplekse trinn, inkludert lysbrytning i cornea, akkommodasjon av linse for å fokusere lys på retina, samt bearbeiding og tolkning av informasjonen i hjernen. Synnedsatthet eller blindhet kan oppstå som en følge av skader eller sykdommer i øyet eller visuell sentralnervsystem.

'Synnedsättning' är ett samlingsbegrepp för olika former av synproblem eller nedsatta synfunktioner. Det kan innebära att det finns problem med att tolka vad man ser, att ha en försämrad skärpa på synen (nedsatt synskärpa), att vara nästelblind (har ett trångt synfält) eller att ha en kombination av dessa och/eller andra synproblem.

En vanlig orsak till synnedsättning är åldersförändringar i ögat, men det kan också bero på arv, skador, sjukdomar eller andra hälsoproblem. I vissa fall kan synen förbättras med hjälp av korrektionsglas, operationer eller andra behandlingsmetoder, medan det i andra fall kan vara obetydligare eller permanent.

Binokulär synförmåga (eller binokulärt seende) är ett medicinskt begrepp som refererar till förmågan att använda båda ögonen samtidigt för att uppfatta djup och avstånd. Det innebär att varje ö ger en något annorlunda bild, och hjärnan kombinerar dessa två bilder till en tredimensionell förståelse av omgivningen. Den binokulära synförmågan är viktig för att uppfatta djup och skilja på olika avstånd, vilket hjälper till att navigera i tre dimensioner och uppfatta rörelser korrekt.

'Nattseende' är ett medicinskt begrepp som refererar till en persons förmåga att se och uppfatta information i ljussvaga situationer under natten eller i mörker. Det är också känt som mörkerseende eller skymningsseende. Nattseende kan variera mycket mellan individer, och det påverkas av flera faktorer, inklusive ögonlinsens klarhet, pupillreaktion, fotopigmentets effektivitet i stavarna (en typ av syncell i ögat) och hjärnans förmåga att tolka de visuella signalerna. Nattblindhet är ett exempel på en medicinsk tillstånd som kan påverka nattseendet negativt.

Medicinskt sett betyder "synförmåga, monokulär" att ett individuals förmåga att uppfatta och tolka visuella stimuli är begränsad till användning av en enda ögonblick på en gång. Monokulär synförmåga innebär att varje öga fungerar oberoende av det andra, istället för att båda ögonen samverkar för att skapa en djupseendhet och ett bredare visuellt fält. Detta kan leda till nedsatt förmåga att uppfatta djup och avstånd, vilket kan påverka individens förmåga att utföra vissa uppgifter som kräver avståndsbedömning eller rörlighet. Det är också värt att notera att monokulär synförmåga inte innebär nedsatt synskärpa eller andra synrelaterade problem, utan enbart påverkar individens förmåga att tolka visuella stimuli i tre dimensioner.

'Blindhet' er en tilstand der en persons synsevne er så sterk reduceret at de ikke kan se klart nok til å kategorisere seg som seende. I medisinsk sammenheng defineres blindhet vanligvis som synsfelt under 20/200 i beste øye, selv med korreksjon (glasser eller kontaktlinser). Dette betyr at en persons synsfelt er så begrenset at de kun kan se klart på en avstand av 6 meter det som en person med normal synsevne kan se på en avstand av 60 meter. Blindhet kan være fullstendig eller delvis og kan være resultatet av forskjellige medisinske tilstander, så som grøn stær, årsaklig katarakt, glaukom, diabetes, hjerne skade eller andre sykdommer.

I medicinsk kontext, betyder "färguppfattning" vanligtvis förmågan att uppfatta och skilja på olika färger. Detta är en funktion som beror på normalt fungerande celler i ögats nätverksartade lager (nervceller i näthinnan, kallas tappar och stavar) samt ett normalt fungerande visuellt nervsystem och cerebrala cortex. Färguppfattningsstörningar kan orsakas av olika sjukdomar eller skador på ögat, nervsystemet eller hjärnan. Exempel på sådana tillstånd är färglöshet (achromatopsi), där individen inte kan uppfatta någon färg alls och ser allt i gråskala, eller olika former av färgblindhet, där individen har svårigheter att skilja på vissa färger, ofta rött och grönt.

'Synskadat' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en individ som har någon form av synnedsättning eller sämre syn än normalt. Synskadan kan vara congenital, det vill säga förekommande från födseln, eller acquisitiv, det vill säga uppstå under livet. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive genetiska defekter, skador på ögat eller hjärnan, sjukdomar som diabetes och glaukom, åldrande och exponering för miljöfaktorer som tobaksrök och ultraviolett strålning.

Synskadan kan vara mild, moderat eller allvarlig och kan påverka en persons förmåga att se klart, uppfatta kontraster, skilja mellan färger, uppfatta djup och avlägsenhet, fokusera på objekt och röra sig säkert i sin omgivning. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) definieras synskada som en visuell funktionsnedsättning som orsakar en significant nedsättning av synacitiviteten, även med korrektion, och som påverkar individens vardagliga liv och deltagande i samhället.

'Synfält' betecknar det synliga fältet för ett visst öga, och definieras som den area som individen kan uppfatta med klar syn när man tittar rakt fram. Det är ungefär lika med det centrala området av vad som projiceras på näthinnan (retinan).

Synfältet delas vanligen upp i centralt och peripheralt synfält. Centralt synfält, även kallat maculfältet, är den innersta delen av synfältet och sträcker sig ungefär 10-15 grader från centrum. Detta område innehåller en hög koncentration av fotoreceptorceller (stavar och tappar) och är ansvarigt för detaljerad, skarp syn och färgseende.

Periferalt synfält, däremot, är den yttre delen av synfältet och sträcker sig från centralt synfält till kanten av vad som kan uppfattas. Detta område innehåller färre fotoreceptorceller och är ansvarigt för bredare, mindre detaljerad syn och rörelsesensorik.

För att mäta synfältet används ofta en apparat som kallas perimeter. Denna används inom oftalmologi och optometri för att diagnostisera och övervaka sjukdomar som kan påverka synfältet, såsom grön starr (glaukom) och åldersrelaterad maculad degeneration (AMD).

'Glasögon' är ett hjälpmedel som består av två glaslinsor monterade i en ram, vanligtvis av plast eller metall. Glasögonen sitter fast på ansiktet med hjälp av arms eller band som vilar ovanför eller bakom varje öra. De används för att korrigera synfel eller för att skydda ögonen från skada eller strålning. Det finns också glasögon utan korrektionslinser, så kallade solglasögon, som används för att skydda ögonen från starkt solljus.

'Synuppfattning' (engelska: 'Cataract') är en medicinsk term som refererar till att linsen i ögat har blivit opak, vilket orsakar synnedsättning. Detta kan vara relaterat till åldrande, men det kan också orsakas av skada, sjukdom eller genetiska faktorer. När linsen blir alltmer opak, minskar mängden ljus som når näthinnan och synen försämras. I vissa fall kan det leda till fullständig blindhet om det inte behandlas. Den vanligaste behandlingen för synuppfattning är kirurgi, där linsen tas bort och ersätts med en konstgjord linse.

'Sensoriska hjälpmedel' är en benämnning på tekniska produkter som används för att stödja eller ersätta sensoriska funktioner hos en individ. Sensoriska funktioner innefattar bland annat syn, hörsel, känsel, smak och lukt.

Exempel på sensoriska hjälpmedel inkluderar:

* Hörapparater: används för att förstärka ljud för personer med nedsatt hörsel.
* Synhjälpmedel: exempelvis lupor, skärmläsare och talkande navigeringssystem som stödjer synen för personer med synnedsättning.
* Taktile hjälpmedel: används för att ge känselimpulser till huden för att kommunicera information, exempelvis genom användning av punktskrift eller vibrotaktil feedback.
* Smak- och luktshjälpmedel: används sällan, men kan exempelvis vara en smakkaka för att hjälpa personer med svår nedsatt smaksinne att uppfatta mat.

Det är värt att notera att sensoriska hjälpmedel kan variera mycket i komplexitet, från enkla produkter som glasögon till avancerade tekniska system som hjälper personer med kraftigare funktionsnedsättningar.

'Visuell disparitet' refererer til forskjellen i synspunkt mellom de to øyene, som brukes av hjernen for å oppfatte dybde og avstand. Når vi ser på et objekt, sender hvert øye en bilde til hjernen, og hvis bildene er like, ser vi et klart og skarp bilde. Hvis bildene er forskjellige, vil hjernen oppfatte dette som en forskjell i avstand og dybde, noe som kaller vi visuell disparitet. Dette brukes av hjernen til å skape en 3D-oppfattelse av verden rundt oss. For store forskjeller i visuell disparitet kan føre til synsproblemer, som dobbeltseende eller svakhet i øyet.

Fotostimulering är ett medicinskt begrepp som refererar till användning av ljus för att stimulera specifika reaktioner i levande vävnad eller celler. Detta kan användas inom olika områden, såsom hudterapi och behandling av vissa neurologiska störningar.

I samband med hudbehandlingar, kan fotostimulering involvera användning av specifika våglängder av ljus för att stimulera cellernas ämnesomsättning och syreförsörjning, vilket kan leda till förbättrad hudstruktur och läkerprocesser.

Inom neurologi kan fotostimulering användas som en icke-invasiv behandlingsmetod för att stimulera nervceller i hjärnan med hjälp av ljus. Detta kallas ofta transkraniell magnetstimulering (TMS) eller transkraniell direkt strömstimulering (tDCS), där en yttre enhet används för att generera ett magnetfält eller elektrisk ström som påverkar nervceller i hjärnan.

Det är värt att notera att fotostimulering kan ha olika mekanismer och effekter beroende på vilket område det används inom, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller en annan medicinsk expert för att få rätt information och behandling.

'Amblyopi' er en medisinsk betegnelse for en tilstand, hvor øjet eller de visuelle evner ikke udvikler sig normalt i det tidlige barnslevned, oftest på grund af manglende brug eller utilstrækkelig stimulering af øjets synsfelt. Dette kan skyldes en række forskellige årsager, herunder strabisme (skævhed i øjet), anisometropi ( store forskelle i brillerstyrken mellem de to øjne) eller kronisk øjenbesvær som f.eks. katalakt (grå stær).

Amblyopi betyder bogstaveligt "sløvt syn" og den kan resultere i en permanent nedsættelse af det synsvidnes seerkvalitet, hvis den ikke behandles tidligt i livet. Det er vigtigt at bemærke, at barnet med amblyopi normalt har et fysisk sundt øje og ingen synsplejs, men deres hjerne har simpelthen lært at ignorere det dårlige øjes indtryk.

Behandlingen af amblyopi består typisk i at rette op på den grundlæggende årsag, f.eks. ved at korrigere synsfejlen med briller eller kontaktlinser, og derefter stimulere det svage øje til at fungere bedre, f.eks. ved at dække det sunde øje for at tvinge hjernen til at bruge det dårlige øje mere ofte. I nogle tilfælde kan operation eller anden behandling være nødvendig.