Stråldos definieras som mängden av joniserande strålning som absorberats av ett material och uttrycks i enheten Gray (Gy), där 1 Gy är lika med absorptionen av 1 Joule av energi per kilogram. Detta är en fysikalisk storhet och mäter inte direkt skadan eller effekten på levande vävnad.

För att beskriva den biologiska effekten av en stråldos använder man sig istället av enheten Sievert (Sv), som tar hänsyn till hur känslig olika typer av celler är för joniserande strålning. En Sv är lika med 1 Gy multiplicerat med en kvalitetsfaktor (QF) som beräknas utifrån typen av strålning och energin hos denna. För exempelvis gammastrålning är QF = 1, medan QF för neutronstrålning kan variera mellan 2 och 20 beroende på neutronenergins storlek.

Samarium är ett grundämne med atomnummer 62 och symbol "Sm" i periodiska systemet. Det tillhör lantanoidgruppen och förekommer sällsynt i naturen. Samarium har inga kända medicinska användningsområden, men det kan användas inom medicin för att producera radioisotoper som används inom diagnostik och behandling av vissa sjukdomar, till exempel cancer.

Den dos-responsrelationen eller kurvan för strålning beskriver hur sannolikheten för ett specifikt biologiskt effekt eller skada på levande vävnad eller celler ändras i relation till den totala mängden absorberade joniserande strålning. Kurvan visar vanligtvis sannolikheten för en specifik skada, såsom DNA-skador, cellförödelse eller cancer, som en funktion av stråldosen.

Den typiska dos-responsrelationen för låg till måttlig stråldos kan delas in i tre faser:

1. En initialt linjär ökning av skadan med ökande stråldos, där sannolikheten för skada är direkt proportionell mot stråldosen (den linjära no-effekt-hypotesen).
2. En platåfas där ytterligare ökning av stråldosen inte resulterar i någon ytterligare ökning av skadan, eftersom den maximala skadan har nåtts.
3. En potential högre risk för cancer eller genetiska mutationer vid mycket höga stråldoser, men detta område är inte väl studerat och kan variera mellan olika individer och typer av strålning.

Det är värt att notera att den specifika formen och lutningen på den dos-responsrelationen kan variera beroende på flera faktorer, inklusive typen av strålning, strålningsdosens hastighet och tidpunkt för exponering, samt individuella variationer i cellulär respons och reparationskapacitet.

Joniserande strålning är en form av elektromagnetisk strålning eller subatomära partikelstrålning som har tillräckligt hög energimängd för att kunna frisätta elektroner från atomer eller molekyler, vilket orsakar jonisering av materialet det passerar igenom. Detta sker genom direkt interaktion med atomkärnan eller genom att ge atomens elektroner tillräckligt med energi för att kunna bryta loss från atomen.

Exempel på joniserande strålning inkluderar röntgenstrålning, gammastrålning, alfapartiklar och betapartiklar. Joniserande strålning kan vara naturligt förekommande, till exempel från kosmisk strålning, eller artificiellt framställd, till exempel från medicinska behandlingar, industriella processer och kärnkraftverksrelaterade aktiviteter.

Långvarig eller hög exponering för joniserande strålning kan orsaka skada på levande vävnad och öka risken för cancer och genetiska defekter. Därför är det viktigt att hantera och skydda sig mot joniserande strålning på ett säkert sätt när den används eller genereras.

Strålningsskada är skada på levande vävnad orsakad av ioniserande strålning, såsom röntgenstrålning eller radioaktivt sönderfall. Skadan uppstår när strålningen bryter kemiska bindningar inne i cellerna, vilket kan leda till celldöd, mutationer och onormal celltillväxt. Symptomen på strålningsskador varierar beroende på dosen strålning och området som har utsatts för strålningen, men kan inkludera illamående, kräkningar, diarré, svaghet, blödningar och infektioner. Höga doser av strålning kan också orsaka död.

Strålningstolerans (radiation tolerance) är ett begrepp inom strålbehandling och strålsäkerhet som refererar till den maximala dosen joniserande strålning som en levande vävnad eller organ kan tolerera utan att uppnå en kliniskt signifikant skada. Toleransdosen varierar beroende på vilken typ av vävnad eller organskada som diskuteras, och den är också beroende av en rad faktorer såsom strålningens typ, dosens hastighet och om patienten har några förhandenvarande sjukdomstillstånd.

För att illustrera detta kan nämnas att hjärnan har en relativt låg tolerans för joniserande strålning, medan huden är mer tolerant. En typisk toleransdos för hjärnvävnad ligger i närheten av 10-15 Gy (gray), medan huden kan tåla upp till 45 Gy eller mer beroende på strålningens typ och doshastighet.

Det är viktigt att notera att strålningstolerans inte är en absolut gräns, utan snarare en statistisk gräns som baseras på forskningsstudier av populationer med liknande karaktäristika. Varje individ kan ha en unik tolerans för joniserande strålning, och det finns inga garantier för att en given patient inte kommer att uppleva skador ovanför den angivna toleransdosen.

Strålning är en form av energibärande elektromagnetisk strömning som kan utsändas från atomkärnor under vissa förhållanden. Det finns olika typer av strålning, inklusive alfa-strålning, beta-strålning och gamma-strålning, som alla har olika egenskaper och kan orsaka skilda effekter när de interagerar med materia.

Alfa-strålning består av heliumkärnor (två protoner och två neutroner) och har en relativt låg penetrantkraft, vilket betyder att den kan stoppas av tunna skikt av material som papper eller hud.

Beta-strålning består av hög-energi elektroner och har en högre penetrantkraft än alfa-strålning, men kan fortfarande blockeras av tjockare material som aluminium eller plast.

Gamma-strålning är en form av elektromagnetisk strålning med mycket hög energi och har därför en mycket hög penetrantkraft, vilket gör att den kan passera igenom tjockare material som bly eller betong.

Strålning kan vara naturligt förekommande eller artificiellt framställd, och exponering för höga nivåer av strålning kan öka risken för cellskador och cancer.

Strålskydd är ett samlingsbegrepp för de metoder, processer och produkter som används för att reducera riskerna och skadorna som kan orsakas av strålning. Strålskyddet har till syfte att skydda människor, djur, växter och miljö från onödiga exponeringar av olika typer av strålning, inklusive joniserande strålning (som exempelvis röntgenstrålning och radioaktiv strålning) och icke-joniserande strålning (som exempelvis ultraljud, visuellt ljus och radiovågor).

Strålskyddsmetoder kan innefatta:

1. Fysiska barriärer: Användning av tunga material som betong, bly eller stål för att blockera eller absorbera strålningen.
2. Avstånd: Inom ramen för strålskyddet är det viktigt att hålla avstånd till källor för strålning så långt som möjligt, eftersom strålningsintensiteten minskar med kvadraten på avståndet.
3. Tid: Minimera exponeringstiden genom att begränsa tiden under vilken en person är utsatt för strålning.
4. Personlig skyddsutrustning (PPE): Användning av skyddsutrustning som plommonstoppar, blyglasögon, handskar och skyddsvästar för att minska direkt kontakt med strålkällor.
5. Utbildning och träning: Undervisning och övning av personal som arbetar med strålkällor för att säkerställa att de är medvetna om riskerna och vet hur man hanterar dem korrekt.
6. Rutiner och procedurer: Utveckla, implementera och följa rutiner och procedurer för att minimera exponering av personal och miljö för strålning.
7. Inspektioner och underhåll: Regelbundna inspektioner och underhåll av utrustning och anläggningar för att säkerställa att de är i goda skick och inte orsakar onödiga exponeringar.
8. Övervakning och registrering: Kontinuerlig övervakning och dokumentation av strålningsnivåer och personalexponering för att identifiera eventuella problem och vidta korrektiva åtgärder.

Strålningsövervakning (radiation monitoring) är ett samlingsbegrepp för aktiviteter som innefattar mätning, bedömning och övervakning av strålning i syfte att skydda människor och miljö från skadliga effekter av joniserande strålning. Det kan involvera kontinuerlig eller periodisk mätning och granskning av strålnivåer, doser och distributionsmönster i luft, vatten, mark och biologiska material, såväl som övervakning av exponering hos individer och populationer. Strålningsövervakning används också för att verifiera att strålkällor hanteras säkert och att skyddsåtgärder vid olycksfall eller incidenter med strålning implementeras korrekt.

Radiation oncology, också känt som strålbehandling eller strålningsonkologi, är en gren inom medicinen som använder joniserande strålning för att behandla cancer. Syftet med strålbehandling är att eliminera så mycket av tumören som möjligt, samtidigt som skada på normalt vävnad minimeras.

I en typisk behandling riktas strålar till tumören från en accelerator, vilket orsakar skada på cancercellernas DNA och förhindrar dem från att dela sig och växa. Strålningen kan användas ensam eller i kombination med andra behandlingsmetoder som kirurgi och/eller systemisk medicinsk behandling (t.ex. kemoterapi, immunterapi).

Strålningsonkologer är läkare som har specialiserat sig på att planera och genomföra strålbehandlingar. De arbetar ofta i multidisciplinära team tillsammans med andra cancer specialists för att ge patienterna den bästa möjliga vården.

Genomsatta behandling, också känd som genetisk terapi eller genterapi, är en typ av medicinsk behandling där DNA-sekvensen i en persons celler ändras eller repareras för att behandla eller förebygga en sjukdom. Detta kan involvera införandet av ett korrekt kopia av ett gen som saknas eller är defekt, eller stängning av en gen som orsakar sjukdomen. Genomsatta behandling kan utföras på flera olika sätt, inklusive direkt införande av DNA-sekvensen i celler genom en virusvektor eller med hjälp av tekniker som CRISPR-Cas9.

Det är värt att notera att termen "gendosering" inte används inom den medicinska gemenskapen och kan vara förvirrande. I stället använder man sig av termerna "genomsatta behandling", "genetisk terapi" eller "genterapi".

Genetic dose compensation är ett biologiskt fenomen där en genetisk mutation orsakar minskad funktion hos en gen, men den negativa effekten kompenseras av en ökad aktivitet eller expression hos en annan gen på samma kromosom. Detta kan ske genom olika mekanismer, t.ex. att regleringen av genuttrycket för de två generna är korrelerat eller att den kompensatoriska genen aktiveras som ett svar på den minskade funktionen hos den andra genen.

Genetic dose compensation förekommer naturligt i vissa organismer, till exempel däggdjur och insekter, där det kan hjälpa till att balansera effekterna av genetiska mutationer och underlätta överlevnad och anpassning. Det kan också vara relevantt i förhållande till genetisk rådgivning och terapi, eftersom det kan påverka hur en given genetisk mutation kommer att påverka en individ.

Cosmic radiation refererar till den ioniserande strålningen som kommer från rymden. Den består av hög energi partiklar, främst protoner och alpha-partiklar, men även tungare atomkärnor och gammastrålning. Cosmic radiation accelereras av starka magnetiska fält i vår galax och utanför den, såväl som solfläckar och supernovor. Strålningsnivåerna är högre på högre höjder över havsytan och ökar närmare polerna på grund av jordens magnetfält. Kosmisk strålning kan ha negativa hälsoeffekter, särskilt under långvarig exponering, såsom ökat cancerrisiko och skador på DNA.

Experimentella strålningsskador refererar till skador som orsakas av exponering för höga nivåer av ioniserande strålning under kontrollerade laboratorieförhållanden. Dessa skador studeras vanligtvis i djurmodeller, men kan också observeras i cellkulturer.

Experimentella strålningsskador kan vara morfologiska, cytogenetiska eller funktionella och kan variera beroende på typen, intensiteten och längden av exponeringen. Exempel på experimentella strålningsskador inkluderar skada på DNA, kromosomavvikelser, celldöd, försämrad cellcykell, förändringar i cellsignalering och förhöjda nivåer av oxidativ stress.

Dessa studier kan ge viktig information om mekanismerna bakom strålningsskador och hjälpa till att utveckla effektiva behandlingsstrategier för människor som har utsatts för strålningsexponering, till exempel efter en atomkraftsolycka eller strålbehandling vid cancer.

Strålningspneumonit är en lungsjukdom som orsaks av exponering för höga doser joniserande strålning. Det är en entitet som ofta delas in i två faser: akut och kronisk. I den akuta fasen, som kan inträffa inom veckor till månader efter exponeringen, kan patienten uppleva symptoms som hosta, andfåddhet, bröstsmärta och feber. Radiografiskt kan man se inflammation i lungorna. I den kroniska fasen, som kan inträffa månader till år efter exponeringen, kan patienten utveckla fibros eller ärrbildning i lungorna, vilket kan leda till permanent skada på lungfunktionen.

Gammastrålar är en form av ioniserande strålning, bestående av fotoner med mycket hög energihalt. De har den kortaste våglängden och högsta frekvensen inom elektromagnetiska spektret, och kan penetrera genom många material, inklusive människokroppen. Gammastrålning produceras ofta som en konsekvens av radioaktivt sönderfall eller i samband med vissa subatomära processer. Den kan vara skadlig för levande vävnad och är därför en hälsorisk när människor utsätts för höga doser.

Radiation-induced tumors refer to abnormal growths of cells that are caused by exposure to ionizing radiation. This can include both benign and malignant tumors, which can develop in any part of the body. The risk of developing a radiation-induced tumor depends on several factors, including the dose and duration of radiation exposure, as well as the individual's genetic susceptibility.

Radiation therapy, which is a common treatment for many types of cancer, uses high-energy radiation to kill cancer cells and shrink tumors. While radiation therapy is an effective treatment for many patients, it can also increase the risk of developing radiation-induced tumors in the future. This risk is generally low, but it is important for patients to be aware of this potential long-term complication of radiation therapy.

In addition to radiation therapy, other sources of ionizing radiation, such as medical imaging tests and environmental exposures, can also contribute to the risk of developing radiation-induced tumors over time. It is important to minimize unnecessary exposure to ionizing radiation and to follow safe practices when using or undergoing medical imaging tests.

Naturlig strålning refererar till de olika typerna av joniserande strålning som förekommer naturligt i vår omgivning. Det finns två huvudkällor till denna typ av strålning: kosmisk strålning och terrestrik strålning.

Kosmisk strålning kommer från rymden och består av hö energetiska partikelstrålar som accelereras av solen och andra kosmiska källor, såsom supernovor och aktiva galaktiska kärnor. När dessa partiklar träffar jordens atmosfär skapar de en kaskad av sekundära partiklar som kan nå marknivå.

Terrestrik strålning kommer från jorden själv och består huvudsakligen av radioaktiva isotoper som naturligt förekommer i jordskorpan, som potasium-40 (40K), uran-238 (238U) och thorium-232 (232Th). Dessa isotoper sönderfaller långsamt och ger upphov till en konstant bakgrund av joniserande strålning.

Det är värt att notera att varje människa utsätts för en naturlig bakgrundstrålning på ungefär 2,4 millisievert per år (mSv/år), vilket motsvarar ungefär samma stråldos som en röntgenundersökning av bröstet eller en tandröntgen.

Strålbehandling, även känd som radioterapi, är en behandlingsform inom medicinen där man använder joniserande strålning för att eliminera cancerceller eller hämma deras tillväxt. Strålningen kan komma från en exteriell källa, där patienten placeras i en strålningsmaskin, eller från en interna källa, där radioaktiva substance placeras inuti patientens kropp.

Strålningens energi är tillräckligt hög för att skada cellernas DNA och förhindra celldelningen, vilket leder till död av cancerceller eller fördröjt växt. Strålbehandling kan användas som enbart behandlingsmetod eller i kombination med andra behandlingsformer, såsom kirurgi och/eller medicinsk behandling.

Det är viktigt att notera att strålbehandling inte bara påverkar cancerceller, utan kan också skada normalt vävnad runt området där strålningen ges. Modern teknologi och teknik har dock möjliggjort att strålning levereras med högre precision, vilket minskar skadan på normalt vävnad.

"Beredningsformer" är ett begrepp som används inom farmakologi och medicin, och refererar till de olika formerna på vilka ett läkemedel kan ges till en patient. Det finns flera olika beredningsformer, men några exempel är:

1. Orala beredningsformer: Tabletter, kapslar, droppar och lozenges som sväljs eller sugs på.
2. Parenterala beredningsformer: Injektionsvätskor som ges via en injektion eller infusion.
3. Topiska beredningsformer: Salvor, krämer, geler och sprayer som appliceras på huden.
4. Inhalatoriska beredningsformer: Aerosoler, torra pulver och lösningar som inhaleras via en inhalationsapparat.
5. Rektala beredningsformer: Suppositorier och mikroenemaser som införs i rektum.
6. Oftalmiska beredningsformer: Ögondroppar och ögonkrämer som appliceras på ögats yta.
7. Ohörbara beredningsformer: Örondroppar och öroncrémer som appliceras i örat.

Varje beredningsform har sina egna fördelar och nackdelar, och väljs utifrån patientens behov, läkemedlets farmakokinetiska egenskaper och läkarens preferenser.

Strålbehandlingsdos definieras som mängden ioniserande strålning som absorberats av ett preparat eller levande vävnad under en given tid. Dosen mäts vanligtvis i Gray (Gy), där 1 Gy är lika med absorptionen av 1 Joule av energi per kilogram. I klinisk medicinsk kontext, används ofta ekvivalentdos som en bättre indikator på biologisk skada, som mäts i Sievert (Sv). Strålbehandlingsdosen är en viktig variabel i strålterapi för cancerbehandling och måste balanseras mot potentialen för skador på normalt vävnad.

Radiometri är en teknik och vetenskap som handlar om att mäta kvantiteten och karaktären på strålning, oftast elektromagnetisk strålning, över ett stort frekvensområde, inklusive synligt ljus, ultraviolett, infraröd, röntgen- och gammastrålning. Radiometri används ofta inom områden som astronomi, medicin, fjärranalys, miljöövervakning och kärnteknik. En enhet för radiometrisk strålningsmätning är exempelvis watt per kvadratmeter per steradian (W/m2sr).

Ultraviolett (UV) strålning är en form av elektromagnetisk strålning som har kortare våglängd än synligt ljus, men längre våglängd än röntgenstrålning. UV-strålningen delas in i tre olika områden baserat på våglängden: UVA (400-315 nm), UVB (315-280 nm) och UVC (280-100 nm).

UV-strålning produceras naturligt av solen, men kan också genereras syntetiskt med hjälp av speciella ljuskällor. Den är inte synlig för människan, men den kan orsaka en rad olika effekter på levande vävnader, beroende på dos och exponeringstid.

UV-strålning har både positiva och negativa effekter. På den ena sidan kan UVB-strålning stimulera produktionen av vitamin D i huden, vilket är viktigt för kroppens benstoffwechsel och immunförsvar. På den andra sidan kan långvarig exponering för höga nivåer UV-strålning orsaka skador på huden, ögon och immunsystemet. För långvarig exponering av UVA- och UVB-strålning är också kända orsaker till hudcancer, inklusive malign melanom, det allvarligaste slaget av hudcancer.

Det är därför viktigt att skydda sig mot överexponering för UV-strålning genom att använda solskydd, särskilt under de timmar då solen är som starkast (mellan 10 och 16 på eftermiddagen). Det är också viktigt att undvika konstgjord UV-strålning från solarium, eftersom det finns en känd länk mellan användning av solarium och ökat risk för hudcancer.

Strålningseffekter är skador eller negativa hälsoeffekter som orsakas av exponering för joniserande strålning, vilket innebär att atomkärnor i ett material exciteras eller sönderfaller och sänder ut hö energetiska partiklar eller fotoner. Det finns två huvudsakliga typer av strålningseffekter: deterministiska och stochastiska effekter.

Deterministiska strålningseffekter uppstår vid höga doser av strålning och är beroende av dosen, det vill säga ju högre dosen desto allvarligare skada. Dessa effekter kan vara reversibla eller irreversibla och inkluderar till exempel hudskador, förlamning, cancer och död.

Stochastiska strålionseffekter är slumpmässiga hälsoeffekter som uppstår vid låga eller höga doser av strålning och är beroende av sannolikheten för att en skada ska inträffa, inte dosen. Detta innebär att det finns inget säkert nivå under vilken exponering för strålning kan anses vara helt riskfritt. Stochastiska effekter inkluderar till exempel cancer och genetiska skador.

Det är värt att notera att det finns en stor individuell variation i hur människor reagerar på strålningsexponering, vilket gör det svårt att fastställa exakt vilka effekter som kommer att uppstå vid en given dos. Dessutom kan vissa individer vara mer känsliga än andra för strålningseffekter, beroende på faktorer som ålder, hälsostatus och genetisk makeup.

Kombinationstherapie (engelska: Combination therapy) är en form av behandling där två eller fler läkemedel, var och en med sitt specifika verkningssätt, kombineras för att behandla en sjukdom. Syftet med kombinationstherapin kan vara att öka effektiviteten hos behandlingen, minska doserna av varje läkemedel och/eller reducera potentialen för biverkningar genom att undvika höga koncentrationer av enskilda läkemedel.

Denna typ av terapi används ofta vid behandling av kroniska sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och hjärt-kärlsjukdomar. I exempelvis HIV/AIDS-behandling kan en kombination av flera antiretrovirala läkemedel användas för att minska virusets förmåga att replikera sig, vilket i sin tur saktar ned sjukdomens framskridande och förbättrar patientens livskvalitet.

I cancerbehandling kan kombinationstherapin involvera användning av flera olika typer av läkemedel, såsom kemoterapi, immunterapi och målgerichtad terapi, för att attackera tumören på olika sätt. Detta kan öka sannolikheten för en framgångsrik behandling och minska risken för resistensutveckling hos cancercellerna.

I vissa fall kan kombinationstherapin även användas vid behandling av infektionssjukdomar, där flera antimikrobiella läkemedel kombineras för att bekämpa en resistentsjukdom eller öka effektiviteten av behandlingen.

Strålsensibiliserende medel är en typ av läkemedel som gör celler i kroppen mer känsliga för strålning. Dessa medel används ofta tillsammans med strålbehandling vid cancerbehandling, eftersom de kan öka effekten av strålningen på tumörcellerna och minska sannolikheten för att cancercellerna ska överleva och fortsätta växa. Strålsensibiliserande medel fungerar genom att störa cellernas förmåga att reparera sig själva efter att de har utsatts för strålning. Exempel på strålsensibiliserande medel är cisplatin, karboplatin och oxaliplatin.

Strålskyddsmedel, även känt som radioskyddsmedel eller radioprotektiva medel, är en typ av läkemedel som används för att skydda kroppen från skada orsakad av joniserande strålning. Dessa medel fungerar genom att minska mängden strålning som når celler och vävnader i kroppen, eller genom att reducera den biologiska skadan som orsakas av strålningen. Exempel på strålskyddsmedel inkluderar amifostin, prussianblått och kaliumjodid. Dessa medel används ofta under medicinska behandlingar som involverar joniserande strålning, såsom strålterapi, eller under olycksfall där en person utsätts för höga nivåer av joniserande strålning.

"Akut strålningssyndrom" (Acute Radiation Syndrome, ARS) är en allvarlig reaktion på höga doser joniserande strålning över ett relativt kort tidsintervall. Symptomen och sjukdomens allvar varierar beroende på strålningsdosen, strålningskvaliteten och den exponerade individens hälsotillstånd. ARS delas in i tre typer baserat på de huvudsakliga drabbade organen:

1. Högdoshämatopoetisk ARS (Hematopoietic ARS): Denna form av ARS beror på skada på den hämatopoetiska vävnaden i benmärgen, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och blodcellsförluster. Symptomen inkluderar feber, trötthet, infektioner, blödningar och anemi.
2. Gastrointestinal ARS (Gastrointestinal ARS): Denna form av ARS beror på skada på den gastrointestinala vävnaden i tarmen, vilket leder till diarré, illamående, kräkningar, dehydrering och infektioner.
3. Neurovaskulär ARS (Neurovascular ARS): Denna form av ARS beror på skada på det centrala nervsystemet och kardiovaskulära systemet, vilket kan leda till symptom som desorientering, letargi, medvetandeförlust, hypotension och död.

ARS behandlas vanligtvis genom att minska strålningsskadan med hjälp av läkemedel som reducerar fria radikaler, stötta immunförsvaret och behandla komplikationer såsom infektioner och dehydrering. Prognosen för ARS varierar beroende på strålningsdosen och den exponerades individens hälsotillstånd.

Kobolt-60 är ett radionuklidisotop med kemisk beteckning Co-60 och består av kobaltkärnor som har 2 neutroner mer än den stabila isotopen kobolt-59. Kobolt-60 är en stark gamma-strålare och används inom medicinen för strålbehandling av cancer, då det kan penetrera djupare lager i kroppen än andra former av strålning. Det används också för sterilisering av medicinska instrument och för att producera teknetium-99m, ett annat radionuklid som används inom medicinen. Kobolt-60 har en halveringstid på cirka 5,27 år, vilket betyder att efter den tiden kommer hälften av det ursprungliga aktiviteten vara borta.

En strålningsolycka definieras av Världshälsoorganisationen (WHO) som en olycka eller händelse med potentialet att orsaka skada för människor och miljön, som orsakats av exponering för joniserande strålning över och beyond de gränsvärden som anges i internationella rekommendationer. Detta kan inträffa till följd av felaktig hantering eller användning av radioaktivt material eller kärnteknologi, eller på grund av en kärnkraftsolycka. Strålningsolyckor kan leda till akuta och kroniska hälsoeffekter som strålskador på huden, ögon och inre organ, störningar i blodbildningen, ökad risk för cancer och genetiska skador.