Sialinsyror
Sialinsyra
Neuraminidas
Neuraminsyror
Sialuri
Sialyltransferaser
Sialic Acid Binding Immunoglobulin-like Lectins
Glykokonjugater
Gangliosider
Lektiner
Sialic Acid Binding Ig-like Lectin 1
Acetylesteras
Hexosaminer
Cytidinmonofosfat-N-acetylneuraminsyra
Sialic Acid Binding Ig-like Lectin 2
Kolhydrater
Oligosackarider
Polysackarider
Perjodsyra
Glykoproteiner
Virusreceptorer
N-acylneuraminatcytidylyltransferas
Glykosylering
Sialoglykoproteiner
Oxo-syra-lyaser
Muciner
Galaktos
Fukos
Kolhydratepimeraser
Tunnskiktskromatografi
Vetegroddsagglutininer
Glykopeptider
Molekylsekvensdata
Kolhydratomsättningsrubbningar, medfödda
Växtlektiner
Glykoforin
Virusbindning
Sockersyror
Glykokalyx
Röda blodkroppar
Cellmembran
Ribosome Inactivating Proteins
Glukosamin
Glykolipider
Orosomukoid
Högtrycksvätskekromatografi
Cellinje
Asialoglykoproteiner
3-deazauridin
Hemagglutininglykoproteiner hos influensavirus
Polyakrylamidgelelektrofores
Cricetinae
Hexoser
Organiska anjontransportörer
Lysosomala upplagringssjukdomar
Molekylvikt
Underkäksspottkörtel
Streptococcus agalactiae
Influensavirus C
Glykosfingolipider
Jonbytarkromatografi
Jordnöttsagglutinin
CHO-celler
Affinitetskromatografi
Sialic Acid Binding Ig-like Lectin 3
Monosackarider
Cytidinmonofosfat
Mikrobiologiska fenomen
Aminosyror
Papperskromatografi
Fetuins
Bindningsplatser
Influensa A-virus
Glykomik
Aminosyrasekvens
Sialomuciner
Nötkreatur
Proteinbindning
Alfafetoproteiner
Kolhydratmetabolism
Gelkromatografi
Clostridium perfringens
Mannos
Perjodsyra-Schiffreaktion
Substratspecificitet
Masspektrometri
Enterovirus D, humant
Svavelsyror
Polysackarider, bakteriella
Spectrometry, Mass, Matrix-Assisted Laser Desorption-Ionization
Transferaser
Erytrocytmembran
Orthomyxoviridae
Galaktosoxidas
Gastroenteritvirus hos svin
Mitogenreceptorer
Hemagglutininer, virala
Sjöstjärna
Glykosider
Isoelektrisk fokusering
Alfa-N-acetykgalaktosaminidas
Asparagin
Hemagglutininer
Distala myopatier
Blodgruppsantigener
Magnetisk resonansspektroskopi
Golgiapparat
Myelomonocytdifferentieringsantigener
Cricetulus
Struktur-aktivitet-relation
Monoklonala antikroppar
Artsspecificitet
Transportörer
Galaktosamin
Svin
Celladhesionsmolekyler
Histocytokemi
CD43-antigener
Trypsin
Kemi
Sialinsyror, også kjent som sialiska acider, er en type kolhydrater som forekommer i alle levende vesens celler. De er en slags sluttprodukt i syntesen av glycoproteiner og gangliosider, som er viktige for cellemembranene i mange levende organismer, inklusiv mennesker.
Sialinsyror er kjennetegnet ved å ha en negativ ladning og kan forekomme i ulike varianter, av hvilken de mest alminnelige er N-acetylneuraminsyre (Neu5Ac) og N-glykolneuraminsyre (Neu5Gc). Disse sialiska acidene er viktige for mange biologiske prosesser, inklusiv celleinteraksjoner, cellevirksomhet og immunresponser.
Anormale nivåer eller strukturer av sialinsyror kan være forbundet med ulike sykdommer og tilstander, som f.eks. kreft, neurodegenerative lidelser og infeksjonssykdommer.
Sialinsyra, även känd som N-acetylneuraminsyra, är en karbohydrat som förekommer i alla däggdjurs organismar. Den är en typ av sackarid och är den terminala sockerarten i många glykoproteiner och glykolipider på cellmembranet hos däggdjur. Sialinsyra har viktiga funktioner för cellernas erkännande och interaktion, och påverkar också cellernas livslängd och stabilitet. Abnorma nivåer av sialinsyra kan vara associerade med olika sjukdomar, till exempel kan för höga nivåer förekomma vid vissa cancerformer och för låga nivåer vid celldefekter.
Neuraminidase (N-acetylneuraminic acid hydrolase) er ein slags enzym som spjyler siktbarlige kolhydrater (såkalte sialiska kolhydrater) frå overflata av mange forskjellige typer celler, inkludert bakteriar og virusar. I virusar som influensaviruset spiller neuraminidase en viktig rolle i forhold til at viruset skal kunne smitta nye celler. Neuraminidasen klår sialiska kolhydrater frå overflata av infisert celler og på den måten unngår at nyinfiserte viruspartiklar fastnar i sleime som inneholder mange sialiska kolhydrater. På denne måten er neuraminidasen medvirkende til å gjøre influensaviruset mer smittefarlig og vanskeligere å bekjempe med vanlige behandlingsformer.
Neuraminsyraer är en typ av kolhydrater som kallas sackarider och de förekommer naturligt i kroppen. De är en viktig del av cellytan på många olika typer av celler, inklusive nervceller. Neuraminsyraer har flera funktioner, men deras främsta roll är att hjälpa till med cellkommunikation och skydda cellen från skada. De kan även spela en roll i celltillväxt och celldifferentiering.
Neuraminsyraer finns i flera olika varianter, men de vanligaste är N-acetylneuraminsyra (Neu5Ac) och N-glykol neuraminsyra (Neu5Gc). Neuraminsyror kan förekomma antingen som en enkel monosackarid eller som en del av komplexa kolhydrater, så kallade glykoproteiner och glykolipider.
I medicinskt hänseende kan neuraminsyror vara intressanta på grund av deras roll i cellkommunikation och immunresponsen. Förändringar i neuraminsyrehalten kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer, neurodegenerativa sjukdomar och infektionssjukdomar.
'Sialuri' är ett medicinskt begrepp som refererar till en sjuklig tillstånd där kroppen producerar för mycket salthaltig spe slutprodukt, kallad sialurik acid. Sialurik acid är en naturligt förekommande substans i kroppen, men när nivåerna blir för höga kan det leda till skador på olika organ och system, särskilt njurarna.
Sjukdomen orsakas av en genetisk mutation som påverkar en specifik enzymaktivitet i kroppen, vilket leder till att sialurik acid ansamlas i kroppen. Symptomen på sialuri kan variera från milda till allvarliga och inkluderar bland annat njursmärtor, nedsatt njurfunktion, hörselförlust, hudproblem och till och med nedsatt mentalt funktionsförmåga. Behandlingen av sialuri består ofta av läkemedel som sänker nivåerna av sialurik acid i kroppen, samt en strikt diet som begränsar intaget av purinrik mat, eftersom puriner kan brytas ner till sialurik acid i kroppen.
Sialyltransferaser är en typ av enzym som katalyserar överföringen av sialiska syra (N-acetylneuraminisk acid) till kolhydratkedjor på proteiner och lipider. Dessa enzymer spelar därför en viktig roll i syntesen av glykoproteiner och glykolipider, vilka är involverade i en rad cellulära processer som cellytkompatibilitet, cellsignalering och immunresponser. Sialyltransferaserna kan variera i sin substratspecificitet och därmed påverka den specifika positionen där sialiska syran adderas till kolhydratkedjan.
Sialic Acid Binding Immunoglobulin-like Lectins (Siglecs) är en familj av proteinreceptorer som uttrycks på ytan av vissa immunceller, särskilt vita blodkroppar. De kännetecknas av deras förmåga att binda till sialiska syra, en typ av sockermolekyler som finns på cellytor. Siglecs har en potential betydelse för immunresponsen genom att hjälpa till att modulera aktiviteten hos immunceller och på så sätt hjälpa till att kontrollera inflammation och immunitet. Vissa Siglecs kan också vara involverade i patologiska processer, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.
Glykokonjugater är en sammanfattande benämning på biomolekyler som består av en kolhydratkedja kovalent bundet till ett annat molekylärt skelett, ofta ett protein eller ett lipid. Kolhydratdelen kallas glykan och kan vara en enkel sockertyp (monosackarid) eller en sammanlänkad serie av flera sockermolekyler (oligosackarid eller polysackarid).
Glykokonjugater delas vanligtvis in i fyra olika kategorier beroende på det molekylära skelett de är bundna till:
1. Glycoproteiner: Kolhydratkedjor är kovalent bundna till protein, vilket bildar en glykoprotein. Dessa förekommer naturligt i cellmembran och i vissa kroppsfluid som blodplasma.
2. Glycolipider: Kolhydratkedjor är kovalent bundna till lipider, vilket bildar en glykolipid. Dessa finns framförallt i cellmembran och har betydelse för cellytan och signalering mellan celler.
3. Proteoglykaner: Polysackarider (glykosaminglykaner) är kovalent bundna till protein, vilket bildar en proteoglykan. Dessa förekommer i extracellulär matrix och har betydelse för struktur och funktion hos bland annat brosk, senor och blodkärl.
4. Peptidoglykaner: Kolhydrater (muraminer) är kovalent bundna till peptider, vilket bildar en peptidoglykan. Dessa finns framförallt i bakteriecellväggar och ger struktur och skydd till cellen.
Glykokonjugater har viktiga funktioner inom biologiska system, bland annat för cellytstruktur, cellytkemi, signalering och immunförsvar.
Gangliosider är en typ av lipidmolekyler som innehåller socker (kolhydrater) och sitter i yttre membranet hos celler, speciellt i nervceller. De bildar en undergrupp av molekylerna som kallas glykolipider. Gangliosiderna har viktiga funktioner för cellsignalering och erkännande av andra celler. Deras namn kommer från att de först hittades i ganglier, det vill säga kluster av nervceller i centrala nervsystemet. Anormala nivåer eller strukturer av gangliosider kan vara associerade med vissa neurologiska sjukdomar, till exempel Parkinsons och Alzheimers sjukdomar samt Gangliosidoser som är en grupp ärftliga metabola sjukdomar.
Lektiner är proteiner eller glykoproteiner som förekommer naturligt i många levande organismer, inklusive växter, djur och mikroorganismer. De har förmågan att binda specifikt till kolhydrater på cellytan hos andra celler. Lektinernas funktion kan variera beroende på vilket organism de kommer ifrån, men de kan exempelvis spela en roll i immunförsvaret, blodkoaguleringen och celldelningen.
I vissa fall kan lektiner också ha toxiska effekter på människor och djur. När vi ätter vissa typer av växter eller frön som innehåller höga nivåer av lektiner, kan det leda till symptom som magkramper, diarré och i värsta fall även andningssvårigheter. Därför rekommenderas det att tillaga vissa sorters frön och bönor noggrant innan de ätas, för att neutralisera lektinerna och minska risken för biverkningar.
Sialic Acid Binding Ig-like Lectin 1, ofta förkortat till Siglec-1, är ett protein som tillhör siglekinfamiljen och uttrycks på vissa immunceller, särskilt dendritceller. Proteinet binder till sialiska syraresiduer på cellytan och deltar i regleringen av cellernas aktivitet och interaktion med andra celler. Siglec-1 har också visat sig spela en roll i infektionsprocessen hos vissa virus, såsom HIV och influensavirus, genom att fungera som receptor för dessa patogener.
Acetylesterase er en type enzym som bryter ned estre subsrar med en acetylgruppe (-COCH3). Dette inkluderer akylestrer så som acetatestrer, som dannes under normal metabolisme av fedtsyrer. Acetylesteraser er viktige for å regulere nivåene av akylestrer i kroppen og spiller en rolle i stoffskifteprosesser. Det finnes flere typer acetylesteraser, og de kan være specifikke for forskjellige substrater.
Hexosamin är ett samlingsnamn för en grupp kolhydrater som innehåller en aminosackaridfunktionell grupp. De är derivat av hexoser (socker med sex kolatomar) där en hydroxylgrupp har ersatts av en aminosackaridgrupp, vanligtvis N-acetylgruppen. Exempel på hexosamin inkluderar glukosamin, galaktosamin och mannosamin. Hexosaminer är viktiga beståndsdelar i glykoproteiner, proteoglykaner och keratan sulfat som alla har en viktig roll i cellernas funktion och interaktion.
Cytidinmonofosfat-N-acetylneuraminic acid (CM-NA) er en slags molekyler som kaller for sialinsyrederivater. Disse er typisk funnet på ytterste ender av komplekse kulhydratmolekyler, også kalt glycoconjugater, som er bundet til cellevæggene hos levende organismer. CM-NA er en aktiv form av sialinsyre som spiller en viktig rolle i biologiske prosesser som cell-til-cell kommunikasjon og infeksjoner av patogener.
I medisinsk sammenheng kan forstyrrelser i sialinsyresyntesen og -metabolismen være forbundet med ulike sykdommer, som f.eks. neurologiske lidelser, infeksjoner og kreft.
En kolhydratsekvens refererar till en rad av sammanlänkade monosackarider (enkelkolhydrater) som tillsammans bildar ett kolhydratmolekyl. Kolhydrater är organiska föreningar som består av kol, väte och syre, och de kan delas in i enklare enheter som monosackarider (enkelkolhydrater), disackarider (dubbelsocker) och polyoler. När dessa enheter sammanlänkas bildar de kolhydratsekvenser, även kända som oligosackarider eller polysackarider beroende på antalet monosackarider i sekvensen.
Exempel på kolhydratsekvenser inkluderar stärkelse (ett polysackarid bestående av flera hundra glukosenheter), cellulosa (ett polysackarid bestående av tusentals glukosenheter) och dextran (ett oligosackarid bestående av 10-100 glukosenheter). Dessa kolhydratsekvenser kan spela en viktig roll i biologiska processer, såsom energiomsättning, cellytstruktur och cellkommunikation.
Sialic Acid Binding Ig-like Lectin 2 (SIGLEC2), även känt som CD22, är ett transmembrant protein som tillhör siglec-familjen av lectiner. SIGLEC2 är en receptor som huvudsakligen uttrycks på B-celler och är involverad i reguleringen av B-cellernas aktivitet genom att binda till sialiska sockerarter på cellmembranet. Detta bidrar till att modulera signaltransduktion och kan hämma B-cellers proliferation, differentiering och sekretion av antikroppar.
'Kolhydrater' er ein samlebetegnelse for organiske stoffer som inneholder kullstoff, brannstoff, oxygen og hydrogen. De er en viktig kilde til energi i menneskers kosthold. Kolhydrater deles vanligvis opp i tre typer: enkeltkolhydrater (som f.eks. glukose og fruktose), dobbeltkolhydrater (som sakkarose, som er sukker) og komplekse kolhydrater (som stivelse og cellulose).
Enkelt- og dobbeltkolhydrater omdannes vanligvis raskt til einkleglukose i kroppen og brukes som brannstoff. Komplekse kolhydrater omdannes langsommere og gir en mer holdbar energileveranse.
Kolhydrater er viktige for å holde blodsukkerne på ein godt nivå, for å gi energi til musklene og hjernen, og for å støtte den gode funksjonen av tarmen.
Oligosaccharides are a type of carbohydrate that consists of relatively small numbers of simple sugars (monosaccharides) linked together in a chain. The term "oligosaccharide" comes from the Greek words "oligo," meaning "few," and "sacchar," meaning "sugar."
Oligosaccharides are typically made up of 3 to 10 monosaccharide units, although some definitions allow for chains containing up to 20 units. They can be found naturally in a variety of foods, including milk, fruits, vegetables, and legumes.
One important function of oligosaccharides is to serve as a source of energy for the body. However, they also play other roles, such as helping to protect the lining of the gut and promoting the growth of beneficial bacteria in the digestive system.
Some oligosaccharides have been shown to have potential health benefits, including reducing the risk of certain diseases such as diabetes, cancer, and heart disease. They are also being studied for their potential role in improving cognitive function and boosting the immune system.
Overall, oligosaccharides are an important class of carbohydrates that play a variety of roles in maintaining health and preventing disease.
Polysaccharides är en typ av kolhydrat som består av flera (poly) sockermolekyler (sakkarider) som är kopplade samman med varandra. De kan vara raka långa kedjor eller grenade strukturer och kan innehålla tusentals monosackarider. Polysaccharider delas vanligtvis upp i stärkelse, cellulosa och pektin. Stärkelse är en energikälla för levande organismer och består av kedjor av glukosmolekyler. Cellulosa är den huvudsakliga komponenten i växters celullosaceller och används också som råvara inom pappers- och textilindustrin. Pektin är en substans som förekommer naturligt i frukt och grönsaker och används som stabilisator och gelébildare inom livsmedelsindustrin.
I apologize, but I believe there may be a typo in your question. If you are asking for a medical definition of "carbohydrate configuration," here it is:
Carbohydrate configuration refers to the specific arrangement of atoms within a carbohydrate molecule, including the type and location of functional groups. Carbohydrates are organic compounds that contain carbon, hydrogen, and oxygen atoms, typically in the ratio of 1:2:1. They can be classified as monosaccharides (simple sugars), disaccharides (two monosaccharides joined together), oligosaccharides (a few monosaccharides joined together), or polysaccharides (many monosaccharides joined together).
The configuration of a carbohydrate molecule can have significant implications for its biological activity, including how it is recognized and processed by the body. One important aspect of carbohydrate configuration is the arrangement of groups around the asymmetric carbon atoms, which can result in different stereoisomers (mirror-image structures) with potentially distinct properties.
For example, glucose and galactose are both monosaccharides with the same molecular formula (C6H12O6), but they have different configurations around one of their asymmetric carbon atoms, leading to different stereoisomers. This difference in configuration can affect how these sugars are metabolized and utilized by the body.
Perjodsyra, eller HIO4, är en stark oxiderande syra som innehåller jod i sin högsta oxidationstillstånd (+7). Den är en transparent, flytande vätska vid rumstemperatur och har en mycket låg viskositet. Perjodsyra är en starkt oxiderande agent och kan reagera våldsamt med reducerande ämnen. Den används ofta som ett starkt oxidationsmedel inom organisk syntes och i laboratorier för att rensa glasyror från organiska föroreningar.
Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.
'Virusreceptorer' är en term som används för att beskriva de cellvävnadskomponenter, oftast proteinmolekyler, som en virus kan binda sig till för att få möjlighet att infectera och tränga in i värdcellen. Genom att känna igen och binda till specifika receptorer på värdcellens yta kan viruset utnyttja den cellulära maskineriet för sin egen replikation, vilket leder till sjukdom hos individen.
Det är viktigt att notera att olika virusar använder sig av olika typer av receptorer, beroende på vilken celltyp de infekterar och deras egen struktur. Studier av virusreceptorerna kan hjälpa forskare att förstå hur viruset infekterar celler och möjligen utveckla terapeutiska strategier för att förhindra eller behandla virusinfektioner.
N-acetylneuraminic acid cytidylyltransferase, ofta förkortat CMP-NAN syntetase, är ett enzym som katalyserar reaktionen där N-acetylneuraminsyra (NAN) acetyleras och kopplas till cytidinmonofosfat (CMP), vilket resulterar i bildandet av CMP-N-acetylneuraminsyra. Detta enzym spelar en viktig roll inom glykobiologi, specifikt inom syntesen av sialiska sockerarter som är vanligt förekommande på cellmembranen hos djurceller. CMP-N-acetylneuraminsyra fungerar som en donator av N-acetylneuraminsyra till andra acceptorer under sialylation, vilket är en process där sialiska sockerarter fogas till glykoproteiner och glykolipider.
Glykosylering är en biokemisk process där en eller flera sockermolekyler (så kallade glykaner) fogas till ett protein eller en lipid. Denna process katalyseras av enzymer som kallas glykotransferaser och sker vanligtvis inne i cellen i endoplasmatiska retikulatet och Golgiapparaten.
Glykosylering har en rad funktioner i cellerna, bland annat hjälper den till att stabilisera proteiner, reglera deras aktivitet, underlätta transporten av dem mellan olika kompartment inne i cellen och påverka interaktionerna mellan celler. Felen i glykosyleringsprocessen kan leda till olika sjukdomar, såsom kongenitala disorder of glycosylation (CDG) och cancer.
Sialoglykoproteiner är proteiner som har sackarider (kolhydrater) kovalent bundna till dem. De specifika kolhydratstrukturerna som kallas glykaner, är ofta terminerade med sialiska syror, vilket har gett proteinklassen dess namn. Sialoglykoproteinerna utövar viktiga funktioner inom cellbiologi och patologi, bland annat som receptorer för olika signalsubstanser och som beståndsdelar i blodgruppssystemet. De kan också vara involverade i celldifferentiering, tumörbildning och infektioner.
Enligt IUPAC (International Union of Pure and Applied Chemistry) definieras en oxo-syra-lyas som:
"En enzym som katalyserar reaktionen där en oxo-syra avspjälas från en substratmolekyl genom att bryta en kol-kol-bindning."
Oxo-syror är organiska syror som innehåller en karboxylgrupp (-COOH) och en keton- eller aldehydgrupp (-C=O). Exempel på oxo-syror är pyroventsyra (PVA, C5H4O3) och α-ketoglutarsyra (AKG, C5H6O5).
En oxo-syra-lyas bryter därför en kol-kol-bindning i substratet och avlägsnar en oxo-syregrupp som produkt. Detta är viktigt inom cellens metabolism, till exempel vid nedbrytningen av aminosyror i citronsyracykeln.
'Mucin' är ett proteinet som produceras av slemkörtlar i kroppen och har en huvudsaklig funktion att hjälpa till med smörjning och skydd av olika ytor, såsom slemhinnor. Muciner består av en proteinbärare och en kolhydratdel som ger dem deras geléartade konsistens. De kan variera i sin sammansättning beroende på var de produceras i kroppen och kan ha olika funktioner, till exempel att hjälpa till med fångande av bakterier eller andra främmande partiklar.
'Maackia' är ett släkte träd inom familjen bittervedsvansväxter (Simaroubaceae). Släktet innehåller cirka 10 arter, vilka huvudsakligen förekommer i östra Asien. Dessa träd kännetecknas av sina parbladiga blad och sina vita till gula blommor som sitter i klasar eller ax. Frukten är en balja med ett till två frön.
Maackior används ibland som ornamentala träd i parker och större trädgårdar på grund av sin dekorativa blomning och sitt intressanta växtsätt. Vissa arter kan också ha medicinsk användning, men det är viktigt att understryka att alla preparat bör användas under kontroll och tillsyn av en kvalificerad hälsoexpert på grund av möjliga biverkningar och interaktioner med andra läkemedel.
'Galaktos' är ett medicinskt termer som refererar till en enkel sockerart (en monosackarid) som förekommer naturligt i livsmedel och kroppen. Galaktos är en del av laktos, det dubbla sockret som finns i mjölk och många mjölkprodukter. När du dricker mjölk eller äter andra livsmedel som innehåller laktos bryts det ner till galaktos och glukos (en annan enkel sockerart) av ett enzym som kallas laktas.
Ett medicinskt tillstånd som kallas galaktosemi kan uppstå när individen saknar förmågan att bryta ned galaktos på grund av brist på laktas-enzym. Detta kan leda till symptom som illamående, buksmärtor och diarré efter intag av livsmedel som innehåller laktos. Galaktosemi behandlas vanligen genom att undvika livsmedel som innehåller laktos eller genom att följa en speciell diet som är rik på proteiner och fattig på socker.
Aminosocker, eller mer korrekt alpha (α)-aminosyror, är de byggstenar som proteinmolekyler bygger upp av. De är organiska kompound som innehåller både en karboxylgrupp (-COOH) och en aminogrupp (-NH2), samt en sidokedja (R-grupp) som skiljer de olika aminosyrorna åt.
Det finns 20 standardiserade aminosyror som är involverade i proteinernas sekvenskomposition hos djur, och dessa kallas ofta för "proteinogeniska aminosyror". Av dessa kan organismen själv syntetisera 11 stycken, medan de resterande 9 stycken måste tas in via kosten eftersom de inte kan syntetiseras i kroppen. Dessa 9 så kallade "essentiella aminosyror" är: histidin, isoleucin, leucin, lysin, metionin, fenylalanin, treonin, tryptofan och valin.
Aminosyrorna kan bindas samman med varandra genom peptidbindningar för att bilda olika typer av peptider och proteiner. Den specifika sekvensen av aminosyror i ett protein bestämmer dess tredimensionella struktur och funktion inom cellen.
Fukos är en typ av kolhydrat (sackarid) som finns i vissa glykoproteiner och glykolipider i cellmembranet hos levande organismer, inklusive människor. Det är en hexos, vilket betyder att det består av sex kolatomringar. Fukos kan variera i sin struktur beroende på hur det modifieras och kopplas samman med andra sockerarter och molekyler.
I medicinsk kontext kan förhöjda nivåer av fukos i blodet eller urinen vara ett tecken på vissa sjukdomar, såsom leukemi, karzinom och fetala alkoholsyndrom. Även speciella mönster av fukos-modifieringar på cellmembranen kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer och autoimmuna sjukdomar.
Kolhydratpimeraser är ett enzym som kan katalysera omvandlingen av en kolhydrat till en annan form genom att byta ut en sockergrupp (en monosackarid) med en annan. Detta sker genom en process som kallas pimerisering.
Det finns olika typer av kolhydratpimeraser, men de flesta av dem kräver energi i form av en fosfatgrupp för att kunna katalysera reaktionen. Kolhydratpimeraser är viktiga enzymer inom cellmetabolismen och kan påverka strukturen och funktionen hos olika kolhydrater, till exempel glykoproteiner och glykolipider.
Ett exempel på ett vanligt använt kolhydratpimeras är galaktosyltransferas, som kan katalysera överföringen av en galaktosgrupp från en donator till en acceptor. Detta enzym spelar en viktig roll inom mjölksyrkeproteinernas syntes och kan påverka deras struktur och funktion.
Tunnskiktskromatografi (Thin Layer Chromatography, TLC) är en enkel, känslig och relativt billig metod inom analytisk kemi för att separera, identifiera och/eller bestämma koncentrationen av olika komponenter i en heterogen blandning.
I tunnskiktskromatografi appliceras ett litet volymprover av den undersökta blandningen, ofta upplöst i ett lösningsmedel, i ena änden på ett plana, porösa och inaktiva adsorbensskikt, som exempelvis silikadioxid eller aluminiumoxid, som är applicerat på en glasskiva eller en plastplatta.
Efter applicering av provet tillsätts ett litet volymprover av det mobila lösningsmedlet i den andra änden av skiktet. Lösningsmediet transporterar sedan de olika komponenterna i blandningen uppåt skiktet genom kapillärkrafter, där varje komponents rörlighet beror på dess specifika interaktion med adsorbensskiktet och lösningsmedlet. Komponenter som har en starkare interaktion med adsorbensskiktet får en lägre rörlighet och separeras därför från komponenter med en svagare interaktion, vilka istället får en högre rörlighet.
Efter separationen av de olika komponenterna i blandningen kan dessa identifieras och/eller kvantifieras genom att jämföra deras rörelsemönster (Rf-värden) med referensstandarder eller genom spektroskopiska metoder, som exempelvis UV/VIS-spektroskopi eller fluorescensdetektion.
Tunnskiktskromatografi är en användbar metod för att snabbt och enkelt screena och identifiera okända komponenter i en blandning, samt för att kontrollera renhet och koncentration av kända substanser.
Vegetable lectins, or vegetable agglutinins, are a type of protein found in various plants, including vegetables. They have the ability to bind specifically to carbohydrates on the surface of cells, which can lead to the agglutination, or clumping together, of those cells. This property is what gives them their name "agglutinins."
One well-known example of a vegetable lectin is phytohemagglutinin, which is found in raw kidney beans. This lectin can be toxic to humans if consumed in large quantities, as it can cause red blood cells to clump together and prevent them from carrying out their normal functions. Cooking the beans properly can help to inactivate the lectin and make them safe to eat.
Vegetable lectins have been studied for their potential uses in medical research and treatment. For example, they have been used as tools to study the structure and function of cell surfaces, and they have also been investigated for their potential to stimulate the immune system or inhibit the growth of certain types of cancer cells. However, more research is needed to fully understand the potential benefits and risks of using vegetable lectins in medical settings.
Glykopeptider är en typ av molekyler som bildas när proteiner modifieras med kolhydrater, ett fenomen som kallas glykosylering. Denna process sker vanligtvis inne i cellen och kan påverka proteinernas funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler.
I en medicinsk kontext kan glykopeptider vara av intresse för forskning och utveckling inom områden som läkemedelsdesign, diagnostik och immunologi. Exempelvis kan specifika glykopeptider användas som markörer för att spåra olika sjukdomszustånd eller som mål för utveckling av nya terapeutiska strategier.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
Medicinskt kan 'kolhydratomsättningsrubbningar, medfödda' definieras som en grupp genetiskt betingade störningar i kolhydratmetabolismen. Dessa störningar orsakas av defekter i enzymer eller transporter som är involverade i processen att bryta ned, transportera och lagra kolhydrater, särskilt glukos, i kroppen.
Det finns flera olika typer av medfödda kolhydratomsättningsrubbningar, men de vanligaste är:
1. Galaktosemi: En sjukdom som orsakas av en defekt i enzymet galaktos-1-fosfat-uridylyltransferas, vilket leder till att kroppen inte kan bryta ned galaktos korrekt.
2. Glukos-6-fosfatdehydrogenasbrist: En sjukdom som orsakas av en defekt i enzymet glukos-6-fosfatdehydrogenas, vilket leder till att kroppen inte kan producera tillräckligt med NADPH för att skydda sig mot oxidativ skada.
3. Glykogenbrist: En grupp sjukdomar som orsakas av defekter i enzymer som är involverade i nedbrytningen eller lagringen av glykogen, ett kolhydrat som lagras i levern och musklerna.
4. Fruktosintolerans: En sjukdom som orsakas av en defekt i enzymet aldolase B, vilket leder till att kroppen inte kan bryta ned fruktoser korrekt.
Medfödda kolhydratomsättningsrubbningar kan leda till allvarliga symtom som lever- och njurssvikt, uttorkning, hypoglykemi, muskelkramp och i värsta fall död. Behandlingen av dessa sjukdomar innefattar ofta en kostrik diet och eventuellt medicinsk behandling för att ersätta bristande enzymer eller andra substanser som saknas i kroppen.
'Växtlektiner' är ett medicinskt begrepp som refererar till en speciell typ av läkemedel, vanligtvis i form av en salva eller kräm, som innehåller extrakt från cannabisplantan (Cannabis sativa) med hög koncentration av den aktiva substansen tetrahydrocannabinol (THC).
Denna typ av läkemedel används ofta för att lindra smärtor, kramp och spasmer hos patienter med multipel sklerosis, cancer och andra sjukdomar som orsakar kronisk smärta. Växtlektiner kan också användas för att stimulera aptiten hos patienter med cancer eller HIV/AIDS som lider av viktminskning som en följd av sin sjukdom.
Det är viktigt att notera att användningen av växtlektiner är lagligt endast på recept och under kontroll av en läkare i de flesta länder, inklusive Sverige. Användandet av olagliga former av cannabisprodukter kan vara farligt för hälsan och leda till bötes- eller fängelsestraff.
Hemagglutination är en biologisk reaktion där röda blodkroppar (erytrocyter) fäster sig till varandra och formar klumpar, ofta orsakat av en infektionsagent som virus eller bakterier. Detta sker på grund av att agenten har en yta som kan binda till specifika sockerstrukturer (antigener) på ytan av blodkropparna.
Denna reaktion kan observeras i ett laboratorietest, där en lösning av röda blodkroppar blandas med en prob som innehåller en misstänkt infektionsagent. Om hemagglutination sker, indikerar det att agenten är närvarande och kan vara orsaken till sjukdomen.
Glykoforiner är en typ av membranproteiner som är rika på karbohydratstrukturer och förekommer hos röda blodkroppar (erytrocyter). De är integrala membranproteiner som sitter i den transmembrana delen av cellmembranet. Glykoforinerna deltar i cell-cell-igenkänning och interagerar med andra proteiner och sockerstrukturer på cellens yta. De kan också spela en roll i immunförsvaret genom att fungera som receptorer för patogener, såsom bakterier och virus. Glykoforinerna är också involverade i cell-cell-adhesion och bildar komplexa sockerstrukturer som kan variera mellan individer, vilket kan ge upphov till individuella blodgrupper.
'Virusbinding' refererar till den process där ett virus virion (en individuell viruspartikel) binder sig till en specifik cellreceptor på en värdcells yta. Detta är det första steget i virusinfektionsprocessen och sker genom att de proteiner som finns på virionens yta interagerar med komplementära molekyler, vanligtvis proteinreceptorer eller sockelreceptorer, på värdcellens cellmembran.
Denna bindning utlöser en serie händelser som kan leda till att viruset tas upp i cellen och infekterar den. Virusets förmåga att binda specifikt till en viss celltyp beror på dess struktur och de proteiner som finns på ytan av virionet, samt de molekyler som finns på värdcellens yta.
Det är värt att notera att virusbindning kan blockeras av neutraliserande antikroppar som produceras av immunsystemet under en infektion eller efter vaccinering. Dessa antikroppar binder till viruset och förhindrar att det binds till cellreceptorn på värdcellen, vilket stoppar infektionsprocessen.
Sockersyror, även kända som monosackarider eller enkla socker, är en typ av kolhydrat som består av en enkel sugringring. De har en kemisk formel som kan skrivas som (CH2O)n, där n är ett heltal som varierar från 3 till 7. De vanligaste sockersyrorna inkluderar glukos (dextros), fruktos (levulos) och galaktos, som alla har sex kolatomer. Andra exempel på sockersyror är ribos (ett pentos) och dessulfo (ett hexos).
Sockersyror kan vara linjära eller cykliska, beroende på om de har en öppen sockerring eller en sluten sockerring. De flesta sockersyror förekommer i naturen som cykliska socker, där den linjära sockerringen har cycliserats genom att en hydroxylgrupp (–OH) och en hydrogenatom (–H) bildar en eterbindning mellan kolatomen vid position 1 och 5 i ringen.
Sockersyror är viktiga källor av energi för levande organismer, eftersom de kan oxideras till koldioxid och vatten genom cellandningen, en process som frigör energiriket ATP. De kan också syntetiseras från andra kolhydrater eller föreningar i processer som fotosyntesen och glukoneogenes.
I medicinsk kontext kan sockersyror vara av intresse när de används som diagnostiska markörer för olika sjukdomstillstånd, till exempel när blodsockret är högre än normalt (hyperglycemi) eller lägre än normalt (hypoglycemi). Även för att spåra diabetes och försöka hålla blodsockret på en jämn nivå.
Glykokalyx (eller glykkokalix) är ett tungt skikt av sugarsyror och proteiner som täcker cellmembranen hos alla djurceller. Det är speciellt tjockt på ytan av endotelcellerna, de celler som liningar blodkärlen. Glykokalyxen har en rad funktioner, inklusive att agera som ett mekaniskt skydd för cellmembranet, att hämma koagulering och att modulera celldelning och signalering. I blodkärlen hjälper glykokalyxen också till att reglera permeabiliteten, det vill säga hur mycket vätska och substanser som kan passera från blodomloppet in i omgivande vävnader.
Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.
Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.
Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.
En glykosidhydrolas är ett enzym som bryter ned sackarider (socker) i en glykosidbindning. Glykosidbindningen är en speciell typ av kemisk bindning som bildas när en sockergrupp kopplas till en annan molekyl, vanligtvis en organisk förening.
Glykosidhydrolaser katalyserar hydrolysen (avbrytandet) av glykosidbindningarna genom att addera vattenmolekyler till dem. Detta sker i två steg: primär hydrolys och sekundär hydrolys. Under den primära hydrolysen bildas en cyklisk intermediär, som sedan hydrolyseras under den sekundära hydrolysen.
Glykosidhydrolaser finns i naturen överallt, från mikroorganismer till djur och växter. De har en rad praktiska användningsområden inom industriella processer, såsom produktion av socker, stärkelse, papper, textilier och läkemedel. De kan också ha potential som terapeutiska mål för att behandla sjukdomar som diabetes, cancer och neurodegenerativa sjukdomar.
"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.
'Ribosome Inactivating Proteins' (RIPs) är ett slag proteiner som förekommer hos växter, svampar och vissa bakterier. Dessa proteiner har en aktivitet som orsakar en funktionell störning i ribosomen, det komplex som ansvarar för proteintranslering i cellen. RIPs kan katalytiskt modifiera en specifik position på 28S-RNA:t i eukaryota (och 23S-RNA:t i prokaryota) ribosomer, vilket resulterar i att ribosomernas förmåga att syntetisera proteiner avstannar.
Det finns två huvudtyper av RIPs: typ I och typ II. Typ I-RIPs innehåller en enhetlig polypeptidkedja med en enda katalytisk domän, medan typ II-RIPs består av två polypeptidkedjor (A- och B-kedjan) som är sammanlänkade via en disulfidbindning. Typ II-RIPs har dessutom en separat aktivitet för att binde till cellytan, vilket gör dem effektiva som toxiner i cell-till-cell kontaktsituationer.
RIPs är av intresse inom forskningen på grund av deras potential som antitumörmedel och möjligheten att användas som verktyg för att studera ribosomen och proteintransleringen.
Glukosamin är ett naturligt förekommande ämne i kroppen och utgör en grundläggande building block i kroppens ledvätska och brosk. Det är en aminosakhar som hjälper till att bygga och underhålla kollagen, ett protein som är viktigt för ledernas hälsa och flexibilitet.
Glukosamin förekommer naturligt i kroppen, men kan också tas in som dietary supplement. Det är vanligt förekommande som behandling för osteoartrit, en form av ledvärk orsakad av ledskador eller åldrande. Glukosamin har visat sig minska smärtan och förbättra rörligheten hos personer med lindrig till måttlig osteoartrit i låren och knäna, men det är inte klart om det verkar lika bra som traditionella smärtstillande läkemedel.
Glukosamin finns tillgängligt i flera former, inklusive glukosaminsulfat och glukosaminhydroklorid. Det finns också i kombination med andra ämnen som chondroitin och MSM (metylsulfonylmethan). Även om det inte finns några allvarliga biverkningar relaterade till glukosamintillskott, kan det orsaka milda mag- eller tarmrubbningar hos vissa individer. Det är också viktigt att notera att glukosamin inte är lämplig för veganer eftersom det vanligen utvinns från skal av krabbor, humrar och andra kräftdjur.
"Acetylering" er en biokjemisk prosess hvor en aketylgruppe (en organisk gruppe bestående av en carbonatom og tre hydrogenatomer, symbolisert som -COCH3) blir bunden til et protein eller en annen molekyl. Denne reaksjonen foretar seg ofte i biologiske systemer av en gruppe enzymer kalt "aketyltransferaser".
I medisinsk sammenhengg er acetylering en viktig modifikasjonsprosess som kan påvirke proteins funksjon og stabilitet. For eksempel kan histonproteiner i cellekernen aktyleres, hvilket fører til endringer i strukturen og funksjonen av kromosomene og kan regulere genuttrykk. Andre typer av proteiner kan også aktyleres for å regulere deres aktivitet, inkludert enzymer, reseptorer og transkripsjonsfaktorer.
Feilregulering av acetyleringsprosessen har vært knyttet til ulike sykdommer, inkludert kraftig endring i aketylasjonsmønsteret som kan føre til kreftutvikling og progresjon.
"Acetylgalactosamine" er en type av karbohydrat som kallas för ein hexosamin. Det er en viktig bestanddel i mange biokjemiske prosesser, særlig i relasjon til proteoglykane og glykoproteiner. Acetylgalaktosamin kan også være involvert i bestemte typer av medisinske tilstander, for eksempel visse arter av kreft og autoimmune sykdommer.
Glykolipider är en typ av molekyler som består av en fettsyra som är kovalent bundet till en kolhydratkedja. Denna typ av molekyler finns naturligt i cellytorna hos levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat att agera som receptorer för signalsubstanser och att bidra till cellens struktur och funktion. Glykolipider delas vanligen in i fyra kategorier baserat på den kolhydratkedja de innehåller: glykosfingolipider, globosider, gangliosider och neutrala glykolipider.
Orosomucoid, även känt som α-1-glykoprotein, är ett protein som förekommer i människors blodplasma. Det uttrycks huvudsakligen i levern och har en molmassa på cirka 41–43 kDa. Orosomucoid är en akutfasprotein, vilket betyder att nivåerna i blodet ökar under inflammatoriska tillstånd, infektioner eller trauma. Det har antioxidativ verkan och kan hämma immunresponsen genom att binda till neutrofila granulocyter och naturliga killer-celler. Orosomucoid har också förmågan att binde till och transportera små molekyler, såsom fettsyror och läkemedel, i blodet.
Högtrycksvätskekromatografi (High Performance Liquid Chromatography, HPLC) är en analytisk teknik som används för att separera, identifiera och kvantifiera enskilda komponenter i en blandning. Den bygger på att en provblandning innehållande de olika substanserna injiceras under högt tryck genom en kolonn fylld med ett stationärt material, som kan vara en flytande (reversed-phase HPLC) eller fast fas (normal-phase HPLC).
Provblandningen elueras sedan genom kolonnen med en lösningsmedel (eluent) i en kontrollerad flödeshastighet. De olika substanserna i provblandningen interagerar på olika sätt med det stationära materialet och eluenten, vilket leder till att de separeras från varandra när de passerar genom kolonnen. Detta ger upphov till en kromatogram där varje substans visas som en peak i tiden (retention time) efter det att den har eluerats ut från kolonnen.
HPLC är en mycket känslig och exakt metod som används inom många områden, till exempel för att analysera läkemedel, livsmedel, miljöprover och biologiska vätskor. Genom att jämföra retention time och peakformen med referenssubstanser kan man identifiera och kvantifiera de olika substanserna i provblandningen.
"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).
Asialoglycoproteiner är en typ av glykoproteiner, det vill säga proteinmolekyler som har kovalent bundna kolhydrater (sackarider). Asialoglykoproteiner definieras specifikt som glykoproteiner som saknar sialiska syra (N-acetylneuraminiska syror) i sin kolhydratdel.
Sialiska syra är vanligen lokaliserad till terminala positioner på kolhydratkedjorna hos glykoproteiner och glykolipider, där den bidrar till deras funktionella egenskaper, såsom skydd mot nedbrytning och recognition av cell-till-cell-kontakter. När sialiska syran tas bort från glykoproteinerna blir de kända som asialoglykoproteiner.
I levern finns det specifika receptorer, kallade asialoglykoproteinreceptorer, som erkänner och binder till asialoglykoproteiner. Denna bindning leder till att asialoglykoproteinerna transporteras in i leverceller (hepatocyter) där de kan nedbrytas och elimineras från kroppen.
3-Deazauridin är ett derivat av nukleosiden uridin, där en kolatom i heterocykeln har ersatts av en kväveatom. Detta resulterar i en förändring av kemisk struktur och egenskaper jämfört med ursprungliga uridinet.
I medicinsk kontext kan 3-Deazauridin användas som en building block inom kemisk syntes, särskilt vid skapandet av modifierade nukleotider för användning i molekylärbiologi och genetisk engineering. Det kan också ha potential som ett läkemedel eller en del av ett läkemedel, eftersom det påverkar celldelningen och kan ha farmakologiska effekter.
Det är dock viktigt att notera att 3-Deazauridin inte har någon direkt medicinsk användning som läkemedel i sig självt, utan snarare används som en del av kemiska processer och metoder inom forskning och utveckling.
Hemagglutinin (HA) är ett glykoprotein på ytan av influensaviruset som har förmågan att agglutinera röda blodkroppar (erytrocyter). Det gör detta genom att binda specifikt till sialiska sockerrestanger på erytrocyternas yta. Hemagglutininet är en viktig komponent i viruset då det under infektionsprocessen binder till människors övre andningsvägar och hjälper till att infektera celler. Det finns 18 olika serotyper av hemagglutinin (H1-H18) som kan förekomma hos olika stammar av influensavirus, och det är en viktig faktor när det kommer till vaccination och smittskydd.
Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.
I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.
Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.
Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.
Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.
Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.
Heexoser är en typ av monosackarider (enkelkolvätne sockerarter) som innehåller sex kolatomer. Ordet "hexose" kommer från grekiskan och betyder "sex stycken". Hexoser delas vanligtvis upp i två kategorier: aldoshexoser, som innehåller en aldehydgrupp (-CHO), och ketoshexoser, som innehåller en ketongrupp (=O). De mest vanliga hexoserna är glukos, galaktose och fruktose. Glukos och galaktose är aldoshexoser medan fruktose är en ketoshexos. Hexoser spelar en viktig roll i levande organismers stofwechsel, särskilt som energikälla och byggstenar i komplexare kolhydrater som cellulosa och stärkelse.
Organiska anjontransportörer (OAT) är en typ av proteiner som hjälper till att transportera organiska anjoner, det vill säga negativt laddade molekyler, över cellmembranen i kroppen. Dessa transportörer finns främst i njurarna och levern och har en viktig roll i att reglera koncentrationerna av olika substanser i kroppen, såsom läkemedel, toxiner och hormoner.
OAT-proteinerna är exempel på aktiva transportörer, vilket betyder att de använder energi för att transportera molekyler mot ett koncentrationsgradient. De flesta OAT-proteinerna transporterar en rad olika substanser och kan ha olika substratspecificiteter beroende på vilket protein som är inblandat.
Exempel på substanser som kan transporteras av OAT-proteiner inkluderar läkemedel som probenecid, penicillin och frusemide, toxiner som paraquat och uratsalter, samt hormoner som estradiol och testosteron. Dysfunktion i OAT-proteinerna kan leda till förändringar i farmakokinetiken hos läkemedel och ökat utsatthet för toxiner, vilket kan ha kliniska konsekvenser.
Lysosomala upplagringssjukdomar (LSD) är en grupp genetiskt betingade sjukdomar som orsakas av defekter i enzymer eller proteiner som finns inne i lysosomen, ett organell i cellen som bryter ner och recylerar olika typer av molekyler. Dessa defekter resulterar i att specifika substanser inte kan brytas ned korrekt och ackumulerar sig inne i lysosomen, vilket orsakar skada på cellen och kan leda till olika symtom beroende på vilken typ av LSD individen har. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och kan påverka olika delar av kroppen som hjärnan, muskler, lever, lungor och skelett. Behandlingen för LSD kan innefatta enzymsubstitution, stamcellstransplantation eller andra terapeutiska metoder beroende på vilken typ av sjukdom det rör sig om.
Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).
Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.
Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.
Den underkäksspottkörteln, även känd som submandibulärt gland, är en av de tre parvisa paren spottkörtlarna hos människor. Den underkäksspottkörteln är belägen i underkäken och producerar saliv som hjälper till att smida maten och underlätta sväljningen. Saliven innehåller enzymer som börjar nedbryta kolhydraterna i maten redan i munhålan.
'Streptococcus agalactiae', också känd som grupp B streptokocker (GBS), är en gram-positiv, bakterie som normalt förekommer i tarm- och urinvägsfloran hos omkring 10-30% av vuxna människor utan att orsaka några symtom. Men hos gravida kvinnor kan den koloniseras i underlivet, vilket kan leda till infektioner hos både modern och det obefötta barnet under förlossningen.
GBS är en av de vanligaste orsakerna till sepsis, pneumoni och meningit hos nyfödda, särskilt hos de som föds för tidigt eller har lågt födelsevikt. Även äldre vuxna med nedsatt immunförsvar kan drabbas av allvarliga infektioner orsakade av GBS, till exempel blodinfektioner, hud- och webbinfektioner, benmärgsinflammation och lunginflammation.
För att undvika komplikationer vid förlossning rekommenderar American College of Obstetricians and Gynecologists (ACOG) screening av alla gravida kvinnor på GBS mellan 35 och 37 veckors graviditet, så att de som är koloniserade kan ges antibiotika under förlossningen.
Influenza C virus (ICV) är ett enkelsträngat RNA-virus som tillhör familjen Orthomyxoviridae. ICV orsakar influensaliknande sjukdomar, men den är vanligtvis mildare än de sjukdomar som orsakas av Influensavirus A och B. ICV infekterar främst människor, även om det har påträffats hos andra djurarter. ICV orsakar ofta en obemärkt eller mild respiratorisk sjukdom, men kan också orsaka mer allvarliga komplikationer hos vissa individer, särskilt barn och äldre vuxna.
Det finns vaccin mot Influensavirus A och B, men det finns inget licenserat vaccin mot Influensavirus C tillgängligt för människor just nu. Forskning pågår för att utveckla ett effektivt ICV-vaccin som kan ge skydd mot denna typ av influensavirus.
Glykosfingolipider (GSL) är en typ av komplexa lipider som innehåller en kolhydratkedja (glykan) och en fettsyra kovalent bundna till en ceramid-grupp. Ceramiden består i sin tur av en sphingosinbas och en fettsyrakedja. Glykanen kan variera i längd och sammansättning, men innehåller ofta en eller flera sackarider som hexos (hexosamin) och hexuronsyra.
GSL delas vanligen upp i fyra huvudgrupper beroende på den sista sackariden i glykanen: glukos, galaktoz, neuraminsyra eller en kombination av dessa. Dessa grupper innefattar bland annat de så kallade gangliosiderna, globosiderna och keratosiderna.
GSL är viktiga beståndsdelar i cellytan (plasmamembranet) hos levande celler och har en rad funktioner, däribland att agera som receptorer för olika signalsubstanser och att vara involverade i cellytans struktur och stabilitet. Avvikanden i strukturen eller nivåerna av GSL kan leda till diverse sjukdomar, exempelvis vissa arvsmassasjukdomar och cancer.
"Jonbytarkromatografi" (ion exchange chromatography, IEC) är en typ av kromatografi som används inom biokemi och medicin för att separera och identifiera olika joner eller molekyler med laddning. Den grundar sig på att jonbytande material i kolumnen attraherar joner med motsatt laddning, vilket gör att de fastnar på kolonnen när ett lösningsmedel passerar igenom. Genom att sedan successivt ändra pH eller saltkoncentration i lösningsmedlet kan man frigöra jonerna och få dem att eluera (avskiljas) från kolonnen, vilket gör att de kan samlas in och analyseras.
I klinisk medicin används jonbytarkromatografi exempelvis för att renodla proteiner eller peptider, till exempel insulin, som sedan kan användas terapeutiskt. Den kan också användas för att separera och identifiera olika typer av molekyler i biologiska vätskor, såsom blodplasma eller urin.
Jordnötsagglutininer är en typ av protein som kallas för agglutininer, som förekommer naturligt i vissa livsmedel och kan orsaka immunreaktioner hos människor. I det specifika fallet jordnötsagglutininer, kommer de ifrån jordnötter och kan orsaka allergiska reaktioner hos individer som är känsliga för dem.
Agglutininer är proteiner som orsakar att celler eller partiklar i en vätska fastnar tillsammans när de exponeras för dem. I det specifika fallet jordnötsagglutininer, kan de orsaka att röda blodkroppar fastnar tillsammans när de exponeras för dem, vilket kallas för agglutination.
Det är värt att notera att jordnötssmör och andra produkter som innehåller jordnötter kan också innehålla jordnötsagglutininer, så det är viktigt för personer med jordnötsallergi att vara tydligt med sina kostvanor och undvika dessa livsmedel.
CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.
CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.
In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.
Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.
Affinitetskromatografi är en metod inom biokemi och molekylärbiologi för att renodla, identifiera eller purifiera proteiner, peptider, nukleinsyror eller andra bioaktiva molekyler baserat på deras specifika bindning till en annan molekyl, kallad ligand.
I affinitetskromatografi är liganden kovalent bunden till ett fast material, såsom agaros, silica eller magnetiska partiklar. När en lösning av den målade molekylen passerar genom kolonnen med liganden kommer den att binda till liganden om de har affinitet till varandra. Övriga icke-bindande molekyler kommer att fortsätta att flöda igenom och skiljas från den målade molekylen.
Efter att ha tvättat bort ospecificerad bindning kan den målade molekylen elueras (avskiljas) från kolonnen genom att ändra pH, saltkoncentration eller temperatur, eller genom att tillsätta en konkurrerande ligand.
Affinitetskromatografi är en mycket selektiv metod för molekyler som har hög affinitet till varandra och kan ge mycket ren produkt i ett enda steg.
Sialic Acid Binding Ig-like Lectin 3, ofta förkortat till SIGLEC3 eller CD33, är en typ av protein som tillhör sigleinfamiljen och fungerar som en receptor på vissa vita blodceller, särskilt neutrofiler och monocyter. Den binder specifikt till sialiska syra-kolhydrater på cellytor och är involverad i reguleringen av immunresponsen. CD33 har också visat sig vara en intressant molekyl inom cancerforskning, eftersom det verkar spela en roll i kontrollen av celltillväxt och -död hos leukemiceller.
Medicinskt sett, är monosackarider enklaste formerna av kolhydrater. De kallas också enkla sockerarter eller enkel sugar. Monosackarider består av en molekylär enhet och innehåller en kemisk funktionell grupp som kallas aldehyd- eller ketonfunktion.
Exempel på vanliga monosackarider är glukos (druvsocker), fruktos (fruktsocker) och galaktos (en sockerart som finns i mjölk). Dessa enkla sockerarter kan kombineras för att bilda komplexa kolhydrater, såsom disackarider (två monosackarider som är kemiskt bundna tillsammans) och polysackarider (många monosackarider som är kemiskt bundna tillsammans).
Cytidinmonofosfat (CMP) är en nukleotid som består av en cytosinbase kopplad till en ribosemolekyl via en β-N1-glykosidbindning, och med en fosfatgrupp bundet till den 5'-kolvidden på ribosen. CMP är en ester av fosforsyra.
CMP spelar en viktig roll i cellens metabolism, särskilt inom nukleinsyrans syntes och energitransport. Det är ett building block i RNA-molekyler och deltar i olika biokemiska reaktioner som kräver energiföring eller fosfatgruppdonation.
Mikrobiologiska fenomen är händelser eller observationer som inträffar på cell- eller mikroskopisk nivå och är relaterade till mikroorganismer, såsom bakterier, svampar, virus och protozoer. Exempel på mikrobiologiska fenomen inkluderar:
1. Bakteriell eller viral infektion: En population av patogena (sjukdomsframkallande) mikroorganismer invaderar och koloniserar en värd, vilket orsakar sjukdomssymptom.
2. Bakteriellt eller svampiskt toxinproduktion: Vissa mikroorganismer kan producera toxiner som är skadliga för celler och vävnader hos värden, vilket orsakar symtom som diarré, kräkningar och andningssvårigheter.
3. Biofilm: Bakterier eller andra mikroorganismer kan bilda en biofilm, en samling av celler som är omgivna av ett slags skyddande matrix av extracellulärt material. Biofilmer kan vara svåra att behandla med antibiotika och kan orsaka kronisk infektion.
4. Bakteriellt eller svampiskt resistens: Mikroorganismer kan utveckla mekanismer som gör dem resistenta mot vissa antibiotika eller antimykotiska läkemedel, vilket gör det svårare att behandla infektioner.
5. Symbios: Bakterier och andra mikroorganismer kan leva i en symbiotisk relation med andra organismer, där båda parterna får nytta av varandra. Exempelvis har människan en symbiotisk relation med de bakterier som lever i tarmarna och hjälper till att bryta ned näringsämnen.
6. Fermentering: Bakterier kan producera enzymer som bryter ned socker till alkohol och kolsyra, ett process som kallas fermentering. Denna process används inom livsmedelsindustrin för att tillverka matvaror som öl, vin, yoghurt och surkål.
Aminosyror är de grundläggande byggstenarna i proteiner. De är organiska kompound som innehåller en amino-grupp (-NH2), en karboxyl-grupp (-COOH) och en sidkedja (R-grupp) som varierar mellan olika aminosyror.
Det finns 20 standardaminosyror som används för att bygga upp proteiner hos däggdjur, men det kan finnas tusentals olika aminosyror i naturen. De 20 standardaminosyrorna kan delas in i essentiella och icke-essentiella aminosyror beroende på om kroppen kan syntetisera dem själv eller inte.
Essentiella aminosyror måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera dem själv i tillräckliga mängder. Dessa inkluderar: isoleucin, leucin, lysin, metionin, fenylalanin, threonin, tryptofan och valin.
Icke-essentiella aminosyror kan syntetiseras av kroppen själv och inkluderar: alanin, asparagin, aspartat, cystein, glutamat, glutamin, glycin, prolin, serin och tyrosin.
Aminosyror spela en viktig roll i många cellulära processer, inklusive proteinsyntes, neurotransmission, immunförsvar och metabolism.
Papperskromatografi är en typ av adsorbtionskromatografi som använder sig av filtrepaper som stationär fas. Det är en enkel och billig metod att separera och identifiera olika komponenter i en blandning baserat på deras differens i rörlighet på papperet.
I paperskromatografi appliceras en liten volym av den probeföring som ska analyseras, ofta i form av en droppe, nära ett hörn på ett filtrepaper. Papperet placeras sedan vertikalt i en liten behållare med ett löst lager av ett lösningsmedel, vanligen vatten eller en organisk vätska. När systemet är inställt korrekt kommer den kapillära kraften att dra upp lösningsmedlet i papperet och draga med sig de olika komponenterna i probeföringen med olika hastigheter, beroende på deras interaktion med papperet och lösningsmedlet.
Efter separationen kan man undersöka resultatet genom att titta på det färgade mönstret som bildats på papperet eller använda ytterligare tekniker, såsom UV-spektroskopi eller spåranalys, för att identifiera och kvantifiera de olika komponenterna.
Papperskromatografi är en enkel och lätthanterlig metod som ofta används i undervisning och grundläggande forskning, men den har blivit allt mindre vanlig inom mer avancerad forskning och industriell tillämpning på grund av dess begränsade upplösning och reproducerbarhet jämfört med andra kromatografiska metoder som HPLC (högprestationsflüssigkromatografi) eller GC (gaschromatografi).
Fetuin är ett protein som främst produceras i levern och förekommer naturligt i blodplasma. Det finns två huvudsakliga typer av fetuiner hos människor, nämligen fetuin-A och fetuin-B. Dessa proteiner tillhör en grupp av protein som kallas akutfasproteiner, vilka är involverade i inflammatoriska processer i kroppen.
Fetuin-A, även känt som alpha-2-Heremans-Schmid glykoprotein (AHSG), är det mest studerade av de två fetuinerna. Det har en rad funktioner, inklusive att hjälpa till att reglera mineraliseringen av benvävnad och att modulera immunresponsen. Fetuin-A kan också binda till fettsyror i blodet och transportera dem till levern för nedbrytning, vilket gör det intressant som en möjlig markör för metabola störningar såsom insulinresistens och fetma.
Fetuin-B, även känt som ipsilon-förenat protein (YFP), är också involverat i regleringen av mineraliseringen av benvävnad och kan spela en roll i utvecklingen av metabola sjukdomar. Dock är forskningen kring fetuin-B fortfarande relativt begränsad jämfört med fetuin-A.
I medicinsk kontext kan förhöjda nivåer av fetuiner i blodet vara associerade med ökat risk för metabola sjukdomar, kardiovaskulära sjukdomar och benrelaterade sjukdomar. Därför kan mätning av fetuin-nivåer vara användbart som en del i diagnostiska eller prognostiska utvärderingar av risk för dessa sjukdomar.
"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.
I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.
Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.
Influensa A-virus är ett subtyp av influensavirus som orsakar sjukdomen influensa (vanligen kallad för grip). Detta virus innehar en yttre membranskapsid, hemagglutinin (H) och neuraminidase (N), vilka kan variera i sina antigena egenskaper. Det finns 18 olika H-subtyper och 11 N-subtyper hos influensavirus A, vilket ger upphov till en stor mängd kombinationer som kan orsaka sjukdom hos både djur och människor.
Influensa A-virus är ansvarigt för de allvarligaste utbrotten av influensa, inklusive pandemier, eftersom det lättare än andra typer av influensavirus kan smitta över mellan olika arter och mutera snabbt. Detta gör att det kan uppstå nya stammar som människor inte har immunitet mot, vilket kan leda till stora epidemier eller pandemier.
Exempel på kända subtyper av Influensa A-virus är H1N1 (som orsakade den spanska sjukan 1918 och senare pandemier), H2N2 (som orsakade asiatiska influenzapandemin 1957) och H3N2 (som orsakade Hong Kong-influenza 1968).
Glykomik är ett forskningsområde som handlar om att studera strukturen, funktionen och reglering av glykaner (kolhydrater) i biologiska system. Glykomiken undersöker hur glykaner interagerar med varandra och med andra biomolekyler, såsom proteiner och lipider, för att påverka cellulära processer som cellytstruktur, signaltransduktion, immunrespons, cancerutveckling och mikrobiell kommunikation. Glykomiken innefattar tekniker som glykobiologi, glykochemistry, glykoanalys och bioinformatik för att kartlägga, identifiera och karaktärisera glykanstrukturer och deras funktioner.
En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.
Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.
Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.
Sialomuciner är saltsyrahaltiga slemproteiner (muciner) som produceras och utsöndras av körtelceller i andningsvägarna, gastrointestinal tract och ögon. De består av en proteinbakgrund med covalent bundna sockergrupper (glykaner). Sialomucinerna har en viktig funktion för att skydda slemhinnor genom att hålla tillbaka bakterier, virus och andra främmande partiklar. De bidrar också till viskositeten i slemmet och underlättar därmed sekretets flytande egenskaper. Dessutom har vissa sialomuciner potentialen att vara tumörmarkörer, eftersom deras uttryck kan förändras vid cancerutveckling.
I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.
Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.
Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:
* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.
Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.
Hemagglutination är en process där röda blodkroppar (erytrocyter) klumpar sig tillsammans på grund av interaktion med en substance, ofta ett virus. Viral hemagglutination innebär att ett virus har egenskaper som gör att det kan binda till och fästa vid specifika receptorer på ytan av röda blodkroppar, vilket orsakar klumpbildning.
Denna process är viktig inom diagnostiska tester för att upptäcka virus, eftersom det kan indikera närvaro av ett visst virus i en provtagning. Exempel på virus som kan orsaka hemagglutination inkluderar influensavirus och HIV.
Alfa-fetoprotein (AFP) er ein proteine som produseres i fosteret hos mennesker. Det er normalt for AFP-nivåene å synke ned til lave noenlunde verdier etter fødselen. Høye nivåer av AFP i blodet kan være en indikator på visse medisinske tilstander, særskilt type av cancer, leverkraftforstyrrelser og andre sykdommer.
En økt verdi av AFP i blodet kan være forsinkt hos nyfødte med Downs-sykdom eller andre kromosomale abnormaliteter. Hos voksne kan det være forbundet med leverkraftforstyrrelser som hepatitt og levercancer, teratomer (en type godartet tumor) og andre typer av cancer, særskilt hodetumorer og testikelcancer.
AFP-tester brukes vanligvis sammen med andre tester for å støtte en diagnose og overvåke behandlingen av disse tilstandene. Det er viktig å understreke at en høy verdi alene ikke kan bekrfte en diagnose, men det kan være et viktig informasjon som skal tenkes sammen med andre tester og kliniske data.
Kolhydratmetabolism är den biologiska processen där kolhydrater, som är en grupp av organiska föreningar som inkluderar socker, stärkelser och cellulosa, bryts ned eller syntetiseras i kroppen.
Denna process involverar flera olika enzymkomplex och metaboliska steg. När kolhydrater intas genom kosten bryts de ned till sina enklare beståndsdelar, monosackarider som glukos, under en process som kallas digestion. Glukosen absorberas sedan i blodet och transporteras till celler över hela kroppen, där den används som energikälla genom celldygnets glykolysprocess.
I motsatt riktning kan kroppen också syntetisera kolhydrater från andra energikällor, såsom fetter och proteiner, under en process som kallas glukoneogenes. Dessa kolhydrater lagras sedan i levern och musklerna som glykogen, ett polysackarid som kan konverteras tillbaka till glukos när behovet uppstår.
Störningar i kolhydratmetabolismen kan leda till olika sjukdomar, såsom diabetes och hypoglykemi.
Gelkromatografi (GC) är en typ av kromatografi som används för att separera, identifiera och kvantifiera små molekyler, ofta organiska föreningar. GC använder en stationär fas, som är en vätska eller en fast substans inlagd i en tunn film på ett inert material, exempelvis glas eller metall. Den stationära fasen har vanligtvis en porös struktur och består av polymerer med olika egenskaper, såsom polaritet och molekylstorlek.
Den mobila fasen i GC är en gas, ofta helium eller kväve, som förflyttar sig genom den stationära fasen och tar med sig de små molekyler som ska separeras. Varje molekyl interagerar på olika sätt med den stationära fasen beroende på dess kemiska och fysiska egenskaper, vilket leder till att vissa molekyler förflyttar sig snabbare än andra genom kolonnen. På så sätt kan en blandning av molekyler separeras i olika fraktioner som kan samlas in och analyseras ytterligare med hjälp av olika detektorer, till exempel en flammiogenerisk detektor (FID) eller en masspektrometer (MS).
GC är ett kraftfullt verktyg inom analytisk kemi och används inom många olika områden, såsom miljöanalys, livsmedelskontroll, läkemedelsutveckling och kriminalteknik.
'Clostridium perfringens' är en gram-positiv, sporbildande, anaerob bakterie som förekommer i miljön, till exempel i jord, växter och djurs fekalier. Den kan också kolonisera människans tarm. 'Clostridium perfringens' kan orsaka flera former av infektioner, bland annat matförgiftning och gas gangrän. Infektionerna beror ofta på att bakterien producerar toxiska ämnen, så kallade enterotoxiner.
Sjukdomen matförgiftning orsakas vanligen av att man ätit mat som innehåller stor mängd bakterier eller deras sporer, och där maten inte har lagts upp på rätt sätt innan servering. Symptomen på matförgiftning kan vara illamående, kräkningar, magont och diarré. De brukar komma snabbt efter man ätit maten, ofta inom 6-24 timmar.
Gas gangrän är en allvarlig infektion som kan uppstå när 'Clostridium perfringens' tränger in i djupa sår eller skador på huden. Infektionen orsakar nekros, det vill säga att vävnaden dör av, och bildar gasbubblor. Gas gangrän är ett medicinskt allvarligt tillstånd som kan kräva amputation eller livräddande behandling.
För att undvika infektioner med 'Clostridium perfringens' rekommenderas god hygien och korrekt hantering av mat, särskilt när det gäller varma rätter som inte ska stå länge innan de äter. Vid sjukdomstillstånd orsakade av 'Clostridium perfringens' behandlas man vanligen med antibiotika och rehydrering för att ersätta vätskor som tappats genom diarré.
'Mannos' är ett kolhydrat som består av en enkel sockermolekyl, även känd som en monosackarid. Mannos är en hexos, vilket betyder att den innehåller sex kolatomer. Det är en viktig beståndsdel i många komplexa kolhydrater, såsom glykoproteiner och glykolipider, som finns hos både djur och växter.
I människokroppen produceras mannos av levern och transporteras via blodet till olika celler i kroppen. Det är en viktig komponent i N-glykosylering, ett posttranslationellt modifieringsprocess där sockermolekyler fogas till proteinmolekyler. Denna process är av stor betydelse för proteinkvalitetskontroll och proteinfunktioner, inklusive cellsignalering, cellytiska processer och immunförsvar.
Mannos kan också användas som en funktionell ingrediens i närings- och hälsoprodukter, där det har visat sig ha potentiala hälsoeffekter, såsom att stödja immunsystemet och minska inflammation.
I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:
1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.
Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.
Perjodsyra-Schiffreaktionen är en typ av kemisk reaktion som involverar en condensationsreaktion mellan ett α-aminosyrarester och ett karboxylsyrerester, i närvaro av perjodsyra (HIO3). Reaktionen leder till bildandet av en β-diketon.
Denna typ av reaktion är uppkallad efter den tyska kemisten Hugo Schiff, som först rapporterade den år 1864. Perjodsyra används ofta som oxidationsmedel för att aktivera karboxylsyrerester och underlätta reaktionen.
Perjodsyra-Schiffreaktionen är en viktig metod inom organisk syntes, eftersom den kan användas för att skapa komplexa kolväteföreningar med hög selektivitet och utbyte. Den har tillämpats i syntesen av en mängd olika naturliga produkter och läkemedel.
Agglutination är en medicinsk term som refererar till den process där små partiklar, såsom bakterier eller röda blodkroppar, sammanfogas till klumpar som kan ses med blotta ögat eller under ett mikroskop. Detta orsakas vanligtvis av antikroppar som binds till ytan av de små partiklarna och får dem att fastna i varandra. Agglutination är en viktig diagnostisk metod inom flera områden av medicinen, framför allt inom serologi och bakteriologi.
Substratspecificitet betegner i farmakologi og enzyms biokemi, hvilken type af substrat (den molekyle, der binder til enzymet) et specifikt enzym er i stand til at binde sig til og katalyse en reaktion med. Enzymer er biologiske katalysatorer, der accelererer kemiske reaktioner inden for levende organismer, og hver enzym har typisk en specifik substratspecificitet, der bestemmer, hvilken type af molekyler, den kan arbejde på.
Substratspecificiteten for et enzym kan være meget snæver, så det kun kan binde sig til én specifik molekyletype, eller den kan være bredere, så det kan binde sig til flere relaterede molekyler. Substratspecificiteten af et enzym kan blive fastlagt ved at undersøge, hvilke substrater det kan binde sig til og katalysere en reaktion med under specifikke betingelser.
Det er vigtigt at notere, at substratspecificiteten for et enzym ikke altid er absolut. I nogle tilfælde kan et enzym have en vis grad af fleksibilitet og være i stand til at binde sig til og katalysere reaktioner med substrater, der ikke er helt identiske med dets normale substrat. Dette kaldes undertiden for "promiskuitet" eller "krydsreaktivitet".
Masspektrometri är en analytisk teknik som används för att bestämma massan och relativa mängden av molekyler eller joner i en provblandning genom att mäta deras massa-till-laddning (m/z) förhållande.
I masspektrometri separeras jonerna baserat på deras differentiella acceleration i ett elektriskt fält, som är relaterad till deras massa-till-laddning (m/z) förhållande. Därefter detekteras och räknas antalet joner med olika m/z värden upp, vilket ger upphov till ett masspektrum som visar relativa intensiteterna av de joner som har detekterats i förhållande till deras m/z värden.
Masspektrometri används inom en rad olika områden, såsom kemisk analys, biologisk forskning, miljöanalys och forensisk vetenskap, för att identifiera och cuantifiera olika substanser i komplexa blandningar.
Enterovirus D, human (HEV-D) är en typ av enterovirus som infekterar människor. Det finns flera olika serotyper inom HEV-D, bland annat EV-D68 och EV-D70. De flesta enterovirusinfektionerna orsakas av Coxsackievirus A och B samt Echovirus och tenderar att ge milda symptom som feber, hosta och diarré. HEV-D-infektioner kan dock i vissa fall orsaka allvarligare sjukdomar, till exempel andningssvårigheter eller hjärninflammation (encefalit). EV-D68 har i synnerhet fått uppmärksamhet under senare år på grund av att det orsakat utbrott av allvarliga respiratoriska sjukdomar, särskilt hos barn.
Själva begreppet "svavelsyra" används inte som en medicinsk diagnos, men svavelsyra är ett ämne som kan vara involverat i vissa medicinska tillstånd eller behandlingar. Medicinskt talat kan man tala om "svavelväteoxid" istället för svavelsyra, eftersom det är den gasformiga komponenten av svavelsyra som kan ha medicinska inverkan.
Svavelväteoxid (SO2) är en gas som bildas när svavel bränns och som kan orsaka andningssvårigheter, särskilt hos personer med astma eller andra lungsjukdomar. Långvarig exponering för höga nivåer av svavelväteoxid kan också skada lungorna och öka risken för respiratoriska sjukdomar.
I vissa medicinska sammanhang kan svavelväteoxid användas som en behandling för personer med kronisk lungsjukdom, eftersom inandning av låga koncentrationer av gasen kan hjälpa att öppna upp de smala luftvägarna i lungorna och underlätta andningen.
Bacterial polysaccharides are complex carbohydrates that consist of long chains of sugar molecules (monosaccharides) linked together by glycosidic bonds. These polysaccharides are produced and secreted by bacteria as part of their cell walls, capsules, or slime layers. They play various roles in bacterial physiology, including providing structural support, helping the bacteria to evade host immune responses, and facilitating adherence to surfaces.
Bacterial polysaccharides can be broadly classified into three categories:
1. Capsular polysaccharides (CPS): These are tightly associated with the bacterial cell surface and form a protective capsule around the bacterium. They are often involved in pathogenesis, as they can help bacteria to evade host immune responses by inhibiting phagocytosis and complement activation.
2. Cell wall polysaccharides: These are integral components of the bacterial cell wall and provide structural support. They include peptidoglycans, lipopolysaccharides (LPS), and teichoic acids. LPS, found in the outer membrane of Gram-negative bacteria, contains a core oligosaccharide and a highly antigenic O-polysaccharide that plays a crucial role in host immune recognition.
3. Exopolysaccharides (EPS): These are secreted by bacteria into their surrounding environment and can form a slimy layer known as a biofilm. Biofilms provide protection for the bacteria, making them more resistant to antibiotics and host immune responses. EPS can also serve as a source of nutrients and help bacteria adhere to surfaces, facilitating colonization and infection.
Bacterial polysaccharides have attracted significant interest in medical research due to their potential as vaccine candidates, diagnostic markers, and therapeutic targets.
Laktos, också känt som mjölksocker, är en disackarid som naturligt förekommer i mjölk och mjölkprodukter. Det består av två monosackarider, glukos och galaktose, som är kemiskt förenade med varandra. Många människor, särskilt vuxna, har en nedsatt förmåga att metabolisera laktos på grund av brist på ett enzym som kallas laktas. Detta kallas laktosintolerans och kan leda till symptom som magkramper, diarré och flatulens efter intag av mjölkprodukter.
Matrix-assisted laser desorption/ionization mass spectrometry (MALDI-MS) är en metod inom masspektrometri som används för att identifiera och karaktärisera biologiska molekyler, särskilt proteiner och peptider.
I denna teknik desorberas och ioniseras molekylerna med hjälp av en laser, vilket innebär att de får ett elektriskt laddat tillstånd. För att underlätta detta används en matrix, som är ett organisk ämne som absorberar laserenergin och hjälper till att överföra laddningen till molekylen.
Matrix-assistent laserdesorption/ionization (MALDI) är en så kallad "hårda" joniseringsmetod, vilket innebär att den kan användas för att jonisera stora och komplexa molekyler som proteiner. Det gör MALDI-MS till en mycket användbar metod inom proteomik, där man studerar proteiner och deras interaktioner i levande system.
MALDI-MS kan användas för att bestämma molekylvikten hos okända ämnen, vilket är en viktig egenskap när det gäller att identifiera och karakterisera biologiska molekyler. Den kan också användas för att undersöka hur olika molekyler interagerar med varandra, till exempel när proteiner binder till små molekyler som läkemedel eller toxiner.
Enligt IUPAC (International Union of Pure and Applied Chemistry) är en transferas ett enzym som katalyserar överföringen av en funktionell grupp (-X), till exempel en sockergrupp, från ett donormolekyl till ett acceptormolekyl i en kemisk reaktion. Transferaser kan delas in i olika klasser beroende på vilken typ av funktionell grupp som överförs. Exempel på transferaser är glycosyltransferaser (som överför sockergrupper), acetyltransferaser (som överför acetylgrupper) och metyltransferaser (som överför metylgrupper). Transferasers kodas ofta av gener som finns i kluster på kromosomen.
Erytrocytmembran, även kallat röda blodkropparnas cellmembran, är en medicinsk term som refererar till den yttre barriären av en röd blodkropp (erytrocyt). Cellmembranet består av en dubbel lipidlager med inbäddade proteiner och karboxylater som reglerar vad som kan passera in och ut ur cellen.
Proteinerna i erytrocytmembranet har flera funktioner, bland annat att ge strukturell stöd, underlätta transport av molekyler och underhålla cellens form. De viktigaste proteiner som finns i erytrocytmembranet är band 3, glykoforin, ankyrin, spectrin och aktin. Dessa proteiner arbetar tillsammans för att ge membranet sin integritet och flexibilitet, så att det kan klara av de mekaniska påfrestningarna som uppstår under blodets cirkulation genom kroppen.
Abnormaliteter i erytrocytmembranet kan leda till sjukdomar som till exempel hereditär sfäroidocytos, hereditär elliptocytos och stomatocytos. Dessa sjukdomar påverkar cellens form och funktion, vilket kan leda till anemi, hemolys och andra komplikationer.
Orthomyxoviridae är en familj av virussorter som inkluderar de sjukdomsalstrande virusen influensavirus A, B och C. Dessa virussorter orsakar ofta influensa hos människor och andra däggdjur samt fåglar. Virusen har en enkel, segmenterad RNA-genom som omges av ett lipidmembran innehållande två virusproteiner. De är mycket smittsamma och kan spridas via droppburen smitta från en infekterad individ. Influensavirus A är särskilt känt för sin förmåga att mutera och orsaka pandemier, som exempelvis den spanska sjukan 1918.
Galaktosoxidaser (GAL) är ett enzym som katalyserar nedbrytningen av galaktos till galakturonat i vår kropp. Detta enzym finns främst i lever, hjärna och andra delar av centrala nervsystemet. Genetiska mutationer eller brist på detta enzym kan leda till en sjukdom som kallas Galaktosemi, vilket orsakas av ett felaktigt metabolism av sockerarten galaktos. Detta kan leda till allvarliga symtom såsom lever- och hjärnskador om den inte behandlas tidigt.
Gastroenteritis hos svin orsakas ofta av infektion med enterovirus, som inkluderar virus som calicivirus och rotavirus. Dessa virus är specialiserade till att infektera tarmsystemet hos svin och kan orsaka symptom som diarré, illamående, kräkningar och viktminskning. Symptomen uppstår på grund av inflammation i mag-tarmsystemet, vilket orsakar vätska och näringsämnen att tappa från kroppen. Gastroenteritis hos svin kan vara mycket smittsam och sprids lätt mellan djuren genom direkt kontakt med infekterade djur eller indirekt via förorenad mat, vatten eller miljö. Det är viktigt att isolera sjuka djur och att vidta strikta biosecurity-åtgärder för att förhindra spridning av sjukdomen.
'Mitogenreceptorer' är en grupp av receptorproteiner som spelar en viktig roll i cellers signalsystem och kan initiera celldelning (mitos) när de aktiveras. De flesta mitogenreceptorer tillhör tyrosinkinashuvudfamiljen och inkluderar bland annat receptorer för tillväxtfaktorer, kolhydrater och cytokiner. När en ligand binder till den extracellulära delen av receptorn leder detta till att receptorproteinet dimeriseras eller oligomeriseras, vilket aktiverar dess inre tyrosinkinasdomän. Detta leder i sin tur till att intracellulära signalsubstanser fosforyleras och aktiveras, vilket kan leda till en kaskad av händelser som slutligen leder till celldelning eller andra cellulära responsar.
Hemagglutininer, virala, är ett protein som finns på ytan av vissa virus, till exempel influensavirus. Proteinet har förmågan att binda sig till specifika sockerstrukturer (sialiska syror) på cellernas yta och orsaka sammanflätningar (agglutination) av röda blodkroppar (erytrocyter). Detta är vad som gör viruset kapabelt att infektera värdceller och sprida sig i kroppen.
Det finns 16 olika typer av hemagglutininer (H1-H16) hos influensavirus, och de kan variera mellan olika stammar av viruset. Dessa skillnader i hemagglutininer är en av orsakerna till att influensavaccinet måste uppdateras regelbundet för att ge skydd mot de senaste cirkulerande virusstammarna.
"Acetylglukosamin" er en organisk forbindelse som er en vesentlig building-blokk i kARBohydrater-baserte biomolekyler. Det er en aminosukker, også kalt en "hexosamin", som inneholder en funisjonell gruppe der et acetylgrupp (CH3CO-) er bundet til en carbonatom i en glukosamin-struktur. Acetylglukosamin er en viktig komponent i mange biologiske prosesser, blant annet som en del av hyaluronsyren og glykosaminglykaner, som er viktige for bindetiss, knorpeltiss og andre stoffer i kroppen. Det spiller også en rolle i celleværsprosesser som cellerekkognisering og -tilkobling.
I medically related context, "Sjöstjärna" (på svenska) refererar till ett marint djur som tillhör klassen Asteroidea och phylum Echinodermata. Sjöstjärnor är kända för sin femudde form och förekommer i alla världshav, från tidvattenzonerna till större djup. De flesta arterna har en diameter på 2,5 till 30 cm.
Sjöstjärnor saknar hjärta, blodkärl och andningsorgan. Deras kroppar består av ett skal av kalkplattor som skyddar deras mjuka kroppsvävnader. De har en central mun och en mag-tarmlinje som leder till en analöppning på undersidan.
Sjöstjärnor är rovdjur och äter små djur som havsborstmaskar, musslor och andra kräftdjur. De har förmågan att vända sin mage utåt för att svälja sitt byte.
Det finns också en medicinsk term "sjöstjärnscell", som är en typ av immuncell som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och cancer. Dessa celler, även kallade dendritiska celler, har fått sitt namn på grund av sin stjärnformiga utseende under mikroskopi.
Glykosider är en typ av organisk förening som bildas när en socker (en monosackarid) kovalent binds till en sekundär amin eller en fenolgrupp i ett protein eller en lipid. Denna process kallas glykosylering och kan påverka proteins egenskaper, såsom stabilitet, lokalisation och funktion. Glykosider förekommer naturligt i många levande organismer, inklusive människan, och har en rad biologiska funktioner, till exempel som energikälla, strukturell komponent och signalmolekyler.
'Borhydride' är ett samlingsnamn för salter och ester av borkväveättiksyra (HBNHB). Det medicinska användningsområdet för borhydride är begränsat, men i vissa fall kan natriumborhydrid (NaBH4) användas som reduktionsmedel inom organisk kemi vid behandling av visst slags förgiftningar.
Det är dock viktigt att notera att användning av borhydride ska endast ske under kontrollerade medicinska omständigheter och under läkarsvår supervision, på grund av dess starka reducerande egenskaper och potentialen att orsaka skada om det används okorrekt.
Isoelektrisk fokusering (IEF) är en metod inom elektrofores till separera och analysera proteiner baserat på deras isoelektriska punkter (pI), det vill säga den pH-värde där ett protein har neutralt netsurplus av positiva och negativa laddningar. IEF utförs vanligen i en immobiliserad pH-gradient, vilket innebär att en gradient med olika pH-värden skapas i ett gelmedium, och proteinerna migrerar till de pH-värden där deras laddning är neutral. När proteiner har fokuserats till sina respektive isoelektriska punkter kan de sedan avgränsas och identifieras. IEF används ofta som en första separationssteg i proteomikstudier och i produktionen av högupplösta tvådimensionella gelélektroforesproteinkartor.
"Alpha-N-acetylgalactosaminidase" er en type enzym som bryter ned komplekse kulhydrater i organismer. Den specifikt bryter av den siste sukkerenheten, en alpha-N-acetylgalaktosaminrest, fra en gren på A-bojen i blodgruppene A og B. Dette er en viktig prosess for å bryte ned blodgrupper under blodtransfusjoner og kan også spille en rolle i noen sykdommer som f.eks. certain lysosomale lagringssykdommer.
Asparagin är en naturligt förekommande aminosyra, vilket betyder att det är en byggsten i proteiner. Asparagin består av en kolatom, en syreatom, en kväveatom och en karboxylgrupp (en grupp bestående av en kolatom, två syreatomer och en väteatom). Den har också en sidkedja som innehåller en aminosyre-grupp.
Asparagin är en essentiell aminosyra för vissa djur, men inte för människor. Det betyder att vi kan producera asparagin själva och inte behöver få det från maten. Asparagin finns i många livsmedel, till exempel animaliska proteiner som kött, fisk och ägg, men också i växter som grönsaker, frukt och nötter.
Asparagin har också visat sig ha potential som ett hjälpmedel för att behandla vissa sjukdomar, till exempel cancer. Några studier har visat att asparaginsänkning kan minska tillväxten av vissa cancertyper, men mer forskning behövs för att fastställa dess potential som en behandlingsmetod.
'Hemagglutininer' är ett proteinkomplex som finns på ytan av vissa virus, till exempel influensavirus. Det har förmågan att fästa sig vid specifika sockerstrukturer (glykoproteiner) på cellernas yta och orsaka sammanflätning (agglutination) av röda blodkroppar, varav begreppet 'hemagglutinin' härstammar.
Dessa hemagglutininer är viktiga för virusets infektionsförmåga eftersom de möjliggör viruset att binda till och tränga in i värdcellen, vilket leder till infektion och replikation av viruset.
Det finns 18 olika typer av hemagglutininer (H1-H18) som har identifierats hos olika influensavirusstammar, och de är ett viktigt antigen som används för att kategorisera dessa virus. Vidareutveckling av immunitet mot hemagglutininer är en viktig del i skyddet mot infektioner orsakade av influensavirus.
"Distal myopathies" är en grupp sjukdomar som karaktäriseras av progressiv svaghet och atrofi (muskelavsmalning) i de muskler som befinner sig längst bort från kroppens mitt (distala muskler). Dessa sjukdomar beror på genetiska defekter som orsakar skada på proteiner som är viktiga för muskelns funktion och integritet.
Det finns olika typer av distala myopathier, beroende på vilket protein som är drabbat. Några exempel är:
* Nonaka distal myopathy (NDM), orsakad av en defekt i det genetiska materialet som kodar för ett protein som heter gamma-sarcoglykan.
* Miyoshi distal myopathy (MMD), orsakad av en defekt i det genetiska materialet som kodar för ett protein som heter dysferlin.
* Welander distal myopathy, orsakad av en defekt i det genetiska materialet som kodar för ett protein som heter myotilin.
Distala myopathier tenderar att vara långsamt progredienta och kan leda till svårigheter med rörelser som går, står och använder händer. Diagnosen ställs vanligen genom klinisk undersökning, genetisk testning och muskelbiopsi. Behandlingen är stödjande och inriktad på att lindra symtomen och förbättra funktionen.
Blood group antigens are proteins or carbohydrates found on the surface of red blood cells that can stimulate an immune response when introduced into the body of a person who does not have those same antigens on their own red blood cells. These antigens are also known as "blood group antigen systems" and include well-known examples such as the ABO and Rh systems.
The ABO system includes two antigens, A and B, and four corresponding blood types (A, B, AB, and O). The presence or absence of these antigens determines a person's blood type. If a person has Type A blood, for example, their red blood cells will have the A antigen on their surface.
The Rh system includes several antigens, with the most important being the D antigen. People who have this antigen are considered Rh-positive, while those who do not are considered Rh-negative.
Blood group antigens can cause an immune response when they are introduced into the body of a person who does not have them because the immune system recognizes them as foreign and mounts a defense against them. This is why it's important to match blood types in transfusions and transplants, to avoid triggering an immune response that can cause serious complications or even be life-threatening.
Kapsidproteiner är de proteiner som bildar kapsiden, den proteinhölje som omger och skyddar genomet hos virus. Kapsidproteinerna sammanfogas ofta till polymära strukturer som kan ha en icke-regelbunden (icosaedrisk) eller regelbunden form, beroende på virusets typ. De har en viktig roll i virusreplikationen eftersom de bidrar till infektionen av värdcellen genom att skydda viruset under transporten mellan värdar och under dess inkapsling i den nya värden.
Magnetisk resonansspektroskopi (MRS) är en icke-invasiv teknik som används inom medicinen för att mäta och kartlägga metaboliska förekomster i levande vävnad. Den bygger på principen om magnetisk resonans, där atomkärnor, vanligtvis vätekärnor (protoner), exciteras med hjälp av en stark magnetisk fält och radiofrekventa vågor. När atomen återvänder till sin grundtillstånd ger den ifrån sig en signalsignal som kan analyseras för att ge information om de kemiska föreningarna i närheten. I en MRS-undersökning fokuserar man på metaboliter, det vill säga små molekyler som är involverade i cellens metabolism.
MRS kan användas för att diagnostisera och monitorera olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer, demens, epilepsi, stroke och neuropsykiatriska störningar. Den kan ge information om förändringar i metabolismen som kan vara specifika för en viss sjukdom eller ett visst tillstånd. MRS används ofta tillsammans med magnetresonanstomografi (MRT) och kan ge kompletterande information om strukturella och funktionella aspekter av vävnaden.
Den Golgi-apparaten är ett organell i eukaryota celler som är involverad i modifiering, sorting och transport av proteiner och lipider. Det består av staplade, flercelliga säckar, cisternor, som är arrangerade i parallella rader och omges av ett membransystem. Proteiner och lipider transporteras in i Golgi-apparaten i en vesikel från det endoplasmatiska nätverket (ER), där de modifieras genom en serie av processer, inklusive glykosylering, sulfatisering och fosforylering. Efter att ha blivit modifierade transporteras proteiner och lipider sedan ut från Golgi-apparaten i vesiklar till olika delar av cellen eller förpackas in i sekretoriska granuler som kommer att släppas ut från cellen.
Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.
Myelomonocytic differentiation antigens are a group of proteins that are expressed on the surface of myeloid cells during their differentiation from myeloblasts to monocytes and granulocytes. These antigens play important roles in the regulation of cellular functions, including cell adhesion, migration, phagocytosis, and antigen presentation. They are often used as markers for the identification and characterization of myeloid cells at different stages of development. Examples of myelomonocytic differentiation antigens include CD11b, CD11c, CD14, CD15, and CD33.
"Cricetulus" er en slags gnaeger (rodent) som tilhører familien Cricetidae. Denne gruppen inkluderer forskjellige arter som lever i Asien, herunder den mongolske gnaegeren ("Cricetulus griseus") og den kinesiske hamster ("Cricetulus barabensis"). Disse gnaegerne er generelt små, med en kroppslengde på 8-12 cm og et vekt på 20-50 gram. De lever i underjordiske boner og har en diett som består av frø, urter og insekter.
Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:
Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.
'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.
SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.
Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.
'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.
"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.
Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.
Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.
I medicinen refererar transportörer (engelska: transporters) till specifika proteiner som hjälper till att transportera molekyler, såsom läkemedel och andra endogena substanser, in eller ut av celler eller över cellytan. Dessa proteiner är ofta belägna i celldelar som membran och kan vara specifika för vissa substanser eller ha bredare substratspecificitet. Transportörerna kan vara aktiva, där de använder energi från ATP (adenosintrifosfat) för att transportera molekyler mot deras koncentrationsgradient, eller passiva, där de transporterar molekyler med eller mot deras koncentrationsgradient utan egen energikälla. Transportörer spelar en viktig roll i absorptionen, distributionen, metabolismen och exkretionen (ADME) av läkemedel och har därför stor betydelse för farmakokinetiken och farmakodynamiken hos läkemedel.
"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.
'Galaktosamin' är en typ av aminosaccharid, som är en undergrupp av kolhydrater. Det består av en pentos-struktur (en ring med fem kolatomer) och har en aminogrupp (-NH2) kovalent bunden till kolatom 2 i ringen. Galaktosamin förekommer naturligt i glykoproteiner, som är proteiner bundna till kolhydrater, och i glykolipider, som är lipider bundna till kolhydrater. Det spelar en viktig roll i cellytans kommunikation och erkännande av främmande substanser. Galaktosamin kan också användas terapeutiskt för att behandla vissa sjukdomar, till exempel levera cirros och fibros.
'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.
Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.
CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.
Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.
Histochemistry and immunohistochemistry, ofta förkortat till histokemi respektive immunhistokemi, är två relaterade discipliner inom patologi och cellbiologi.
Histochemistry är en metod som används för att lokalisera och identifiera specifika substanser eller strukturer i celler och vävnader genom att använda histologiska färgningstekniker. Genom att använda olika kemikalier som reagens kan man få celler och vävnader att färgas specifikt beroende på vilka substanser de innehåller, till exempel proteiner, kolhydrater, lipider eller nukleinsyror.
Immunohistochemistry är en undergrupp av histochemistry som använder antikroppar för att detektera specifika proteiner i celler och vävnader. Genom att använda primära antikroppar som binder till ett visst protein och sedan sekundära antikroppar som är konjugerade till en fluorescerande markör eller en enzymatisk katalysator kan man lokalisera och identifiera proteinet i fråga. Detta används ofta inom patologi för att ställa diagnoser, studera sjukdomsprocesser och forska om cellulära mekanismer.
CD43, også kjent som leukosialin eller sialophorin, er ein proteinekspressert på overflaten til mange typer hvite blodceller, inkludert T-lymfocytter, B-lymfocytter og naturale killer-celler. Det er involvert i cell-cell kontakt og signaloverføring. CD43-antigener refererer til de epitoper eller strukturer på CD43-proteinet som kan binde specifike antistoffer.
CD43-antigener er ofte mål for immunologiske undersøkelser, særlig i diagnostisk kontekst. For eksempel kan endringer i CD43-antigenuttrykkelsen være assosiert med ulike sykdommer eller tilstander, som leukemia og autoimmune lidelser.
Trypsin är ett enzym som produceras i bukspottskörteln och spelar en viktig roll i proteiners nedbrytning i mag-tarmsystemet. Det är ett serinproteinas, vilket betyder att det bryter ned andra proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av sin serinrest. Trypsin är specifikt aktivt vid basisk pH och bryter ned proteiner till små polypeptider, främst genom att spjälka bindningar efter positivt laddade aminosyror som arginin och lysin.
'Kemi' som ämne inom medicin definieras ofta som läran om de grundläggande principerna för interaktioner mellan kroppens molekyler och substanser från utsidan. Det inkluderar studiet av läkemedelsverkan, farmakokinetik (vad som händer med ett läkemedel i kroppen), toxicitet och farmakodynamik (hur läkemedlet påverkar kroppens funktioner). Kemiska processer är viktiga för att förstå hur olika läkemedel fungerar, hur de bryts ned och elimineras från kroppen, samt hur de kan interagera med varandra eller med kroppens egna molekyler.