Schwannceller
Ischiasnerv
Myelinskida
Perifera nerver
Nervnybildning
EGR2-transkriptionsfaktor
Myelin P0-protein
Wallersk degeneration
Neurofibrom
Oct-6-transkriptionsfaktor
Neuregulin-1
Ganglier, spinala
Myelinproteiner
Perifera nervsystemet
Ranviers noder
Neurilemmom
Neuroreguliner
Ischiaticusneuropati
Nervtrådar, myeliniserade
Celler, odlade
Nerve Crush
Gliatillväxtfaktor
Peripheral Nerve Injuries
Demyeliniserande sjukdomar
Neurofibromin 1
Charcot-Marie-Tooths sjukdom
Perifera nervsystemets sjukdomar
Nervvävnadsprotein S 100
Elektronmikroskopi
Myelin Basic Protein
Djur, nyfödda
Neurofibromatos 1-gener
Laminin
Neurilemma
Nervtillväxtfaktorreceptorer
Spinala nervrötter
Neuroglia
SOXE-transkriptionsfaktorer
Receptor, nervtillväxtfaktor
Vadnerv
Neurofibromatos 1
Kokulturmetoder
Nervtillväxtfaktorer
Axotomi
Nervvävnadsproteiner
Neurofibromin 2
Oligodendroglia
Nervvävnad
Råttor, Sprague-Dawley
Celldifferentiering
Cellkommunikation
Nervceller
Nervskidetumörer
Mycobacterium leprae
Transmissionselektronmikroskopi
Neurallist
Nervtrådar
Neurofilamentproteiner
GAP-43-protein
Möss, genetiskt förändrade
Celltransplantation
Lårbensnerv
Ryggmärg
Myelinassocierat glykoprotein
Sulfoglykosfingolipider
Decapodiformes
erbB-3-receptor
Neuromuskulär förbindelse
Celladhesionsmolekyler, neuronala
Schwann celler är typen av glialceller som finns i det perifera nervsystemet hos däggdjur. De omger och skyddar axonerna, de långa utskott som utgör en del av nervcellernas kommunikationssystem. Schwann celler har också en viktig roll i att underhålla och regenerera nervceller.
En speciell typ av Schwann cell, känd som en ensamstående Schwann cell, kan också bilda en myelinat skida runt axonen, vilket hjälper till att öka nervimpulsernas hastighet och effektivitet. Myelinat axoner omges av flera lager av Schwann celler som tillsammans bildar en myelinat fibrill. Mellan varje lager finns en liten lucka, känd som Node of Ranvier, där axonen är obeväpnade och impulser kan hoppa mellan noderna för att öka hastigheten på nervimpulserna.
Ischiasnerven (latin: Nervus ischiadicus) är den största nervern i kroppen och förser benet med känsel och rörelseförmåga. Ischiasnerven bildas genom sammansmältning av två rötter från ryggmärgen på ländryggens nivå, L4 till S3. Nerven passerar sedan ner genom bäckenet och längs baksidan av benet, där den delar upp sig i flera grenar som förser musklerna, huden och lederna med nervimpulser.
Ischiasnervenspinale rötter kan bli irriterade eller komprimerade, vilket kan orsaka smärta, känselbortfall och muskelsvaghet i benet, ett tillstånd som kallas ischiasialgi. Detta är en vanlig orsak till ländryggssmärta och benbesvär. Andra orsaker till ischiasbesvär kan vara diskbråck, tumörer, inflammation eller trauma.
'Myelinskidan' är ett lagertunge material som omger och skyddar nervcellers axoner i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) samt i det perifera nervsystemet. Den består huvudsakligen av fett och protein och har en vitaktig färg, varav den vita substansen i hjärnan och ryggmärgen utgörs till stor del av myelinskidor.
Myelinskidan har till uppgift att öka nervimpulsernas hastighet och skydda axonen från skada. Den bildas av en typ av glialceller som kallas oligodendrocyter i centrala nervsystemet och av Schwannceller i det perifera nervsystemet. Myelinskador, såsom multipel skleros (MS), kan orsaka neurologiska symtom som sängliggande, förlamningar, känselbortfall och smärta.
Periferala nerverna är en samling nervceller och deras utskott som bildar ett komplext nervesystem utanför centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Dessa nerver transporterar sensoriska, motoriska och autonoma signaler till och från olika delar av kroppen, såsom huden, musklerna, organ och lederna. De hjälper till att kontrollera känsel, rörelse, koordination, samt automatiska funktioner som andning, hjärtslag och digestion. Periferala nerver kan skadas eller påverkas av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och andra symtom beroende på vilka nerver som är drabbade.
En nervcellsutskott, också känt som ett neurit eller axon, är en utlöpare från en nervcell (neuron) som används för att överföra elektriska signaler, eller impulser, till andra nerver, muskler eller körtlar i kroppen. Detta gör att nervcellen kan kommunicera med andra celler och hjälpa till att koordinera olika funktioner i kroppen. Nervcellsutskott kan vara myltingar (myelinerade) eller icke-myltingar (amylinerade), beroende på om de är täckta med en myelinhinnan som hjälper till att skydda och isolera nervimpulsen under överföringen.
'Nervybildning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en abnormt växthastighet eller oregelbunden tillväxt hos nervceller eller deras utskott (axoner och dendriter) i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (nervtrådar och ganglier utanför centrala nervsystemet).
Det finns två huvudsakliga typer av nervybildningar: benigna (godartade) och maligna (ontartade). Benigna nervybildningar växer långsammare, är mer lokaliserade och tenderar att vara mindre invasiva än maliga former. Maliga nervybildningar kan inkräkta på omgivande vävnader, sprida sig till andra delar av kroppen och bli livshotande.
Exempel på olika slags nervybildningar är:
- Neurinom (ett benign tumör som oftast bildas på de akustisk-vestibulära nerverna i inneran)
- Schwannom (en benign tumör som utvecklas från myelinbildande celler kring perifera nerver)
- Ganglioneurom (en benign tumör som består av övervuxen ganglieceller och deras stödjeceller)
- Neurofibroma (en blandning av olika typer av nervceller, blodkärl och bindväv)
- Maligna nervskida (cancer i de perifera nerverna)
Symptomen på nervybildningar kan variera beroende på vilken typ det är, var den är lokaliserad och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar neurologiska symptom som känselbortfall, smärta, muskelsvaghet eller förlamning, samt andra symtom som hörselskador, svullnad eller förändringar i utseendet.
EGR2 (Early Growth Response 2) er en transskripsjonsfaktor som tilhör familie av zink fingers-proteiner. Dette proteinet er involvert i reguleringen av differensiasjon, proliferasjon og apoptose i mange typer celler, inkludert immunceller. EGR2 spiller en viktig rolle i utviklingen og funksjonen av T-lymfocytter, som er en type hvite blodceller som er involvert i immunsvaren. Mutasjoner i EGR2-genera har vært koblet til flere autoimune sykdommer, inkludert multipel sklerose (MS).
Myelin P0-protein, även känt som MPZ (myelin protein zero), är ett strukturellt proteín som hjälper till att bilda myelinscheman runt nervceller i centrala och perifera nervsystemet. Myelin är en fettrik substans som omger axonet, eller den långa utskjutningen, på en nervcell, och fungerar som en isolerande skida som ökar hastigheten för nervimpulser (action potentials) genom att minska elektrisk ledningsförluster.
P0-proteinet är ett transmembrant protein som utgör en viktig del av myelinschemat. Det är det mest abundanta proteinet i perifera nervsystemets myelin och utgör upp till 50% av dess proteiner. P0-proteinet bildar homofila dimerer, vilket betyder att två identiska monomerer av protein sammanfogas för att bilda en dimer. Dessa dimerer är sedan ordnade i parallella rader och bildar tillsammans med andra lipider och proteiner den multilaminära strukturen hos myelinschemat.
P0-proteinet har också visat sig spela en viktig roll för stabiliteten och integriteten av myelinschemat, samt i underhållet och återuppbyggnaden av myelin efter skada. Mutationer i MPZ-genen kan leda till flera olika perifera neuropatier, som exempelvis Charcot-Marie-Tooth sjukdomstyp 1B (CMT1B), en ärftlig neurologisk störning som kännetecknas av progressiv muskelsvaghet och sensorisk neuropati i benen och ibland även armarna.
Wallerian degeneration är en process som sker i nervtrådar (axoner) efter att de skadats eller avskilts från sin källa av signalsubstanser (neurons kropp). Processen innebär att den skadade axonen degenererar och bryts ned, samtidigt som den omgivande myelinat sheath (en fettrik, isolerande substans) kring axonet förlorar sin struktur.
Denna degenerativa process beskrevs först av Augustus Waller på 1850-talet och är en naturlig respons på nervskada. Efter att axonen har skadats, bryts det ned i små fragment som sedan fagocyteras (fagocytos) av supportceller som glialceller. Samtidigt aktiveras immunsystemet för att rensa bort de skadade delarna och underlätta regenerationen av nervtrådarna.
Det är värt att notera att Wallerian degeneration inte bara påverkar centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen), utan även perifera nerver. Denna process är en viktig aspekt av neurodegenerativa sjukdomar och skador, och forskare studerar fortfarande dess underliggande mekanismer för att hitta möjliga behandlingsmetoder.
Neurofibrom är ett samlingsnamn för en grupp genetiska sjukdomar som påverkar nervsystemet. De två vanligaste formerna är Neurofibromatosis 1 (NF1) och Neurofibromatosis 2 (NF2).
Neurofibromatosis 1 (NF1): Också känd som Von Recklinghausen's disease, är en autosomalt dominant genetisk sjukdom som orsakas av mutationer i NF1-genen på kromosom 17. Sjukdomen berör nervsystemet och huden och karaktäriseras av att flera café au lait-fläckar (pigmentförändringar på huden) utvecklas under barndomen, samt att neurofibromer (ofta icke cancerartade tumörer som växer längs nerverna) kan bildas över hela kroppen. Andra symptom kan inkludera ben- och muskelskador, lärings- och beteendeproblem samt ökat risktagande för andra tillstånd som exempelvis cancer.
Neurofibromatosis 2 (NF2): Också känd som bilateral acusticus neurinom, är en autosomalt dominant genetisk sjukdom som orsakas av mutationer i NF2-genen på kromosom 22. Sjukdomen berör nervsystemet och karaktäriseras av att tvåsidiga (bilaterala) akustiska neurinomer (tumörer på balansnerven) utvecklas, vilket kan leda till hörsel- och balansproblem. Andra symptom kan inkludera andra typer av nervtumörer som exempelvis meningiomer och ependymomer, samt ökat risktagande för cancer.
Det är värt att notera att neurofibromatosis kan ha en varierande uttrycksskala, vilket innebär att symptomen kan variera mycket mellan olika individer med samma diagnos.
Oct-6 (Oligodendrocyte Lineage Transcription Factor 6) er en transskripsjonsfaktor som hører til under den largeren gruppen for basic helix-loop-helix (bHLH) proteiner. Oct-6 spiller en viktig rolle i reguleringen av differentisering og utviklingen av oligodendrocyter, et slags celler i centralnervøs systemet som er involvert i myelinisering av nervecellers aksoner.
Oct-6 aktiverer eller stenger av bestemte gener ved å binde til specielle sekvenser i DNA-strengen, deretter kalt for Oct-6 bindingssteder. Dette bidrar til å kontrollere differensieringsprosessen hos oligodendrocytlinjen og sikre at de korrekte gener aktiveres eller stenges av på riktig tidspunkt under celledevelopmentet.
Mutasjoner i OCT-6-genera kan være forbundet med ulike neurologiske lidelser, herunder skader på hvit substans og demyeliniseringssykdommer som multipel sklerose (MS).
Neuregulin-1 (NRG-1) är ett protein som spelar en viktig roll i nervsystemet. Det är involverat i cellernas tillväxt, överlevnad och differentiering, samt i signalering mellan nervceller (neuroner). NRG-1 finns i flera olika former, beroende på vilket genprodukt det uttrycks från. Det kan binda till receptorer på cellytemembranet och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ändringar i celldelningen, cellytan och celldifferentiering.
I nervsystemet är NRG-1 speciellt viktigt för utvecklingen av hjärnan och ryggmärgen, samt för underhållet och funktionen av de etablerade neuronala nätverken. Det har visat sig vara involverat i flera olika neurologiska sjukdomar, såsom schizofreni, bipolär sjukdom och epilepsi.
Spinal ganglie är en del av det perifera nervsystemet. De är samlingar av nervceller, också kända som neuron, som är belägna utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Spinala ganglier innehåller sensoriska nervceller som tar emot smärta, temperatur och känselimpulser från kroppen. Dessa impulser transmiteras sedan till ryggmärgen och vidare till hjärnan för bearbetning och respons.
Spinala ganglier är vanligtvis belägna i ryggraden, nära de ryggradsnervrötter som löper ut från ryggmärgen. Varje spinalt ganglion är associerat med en specifik ryggradsnervrot och innehåller sensoriska nervceller som tjänar den kroppsregion som innerveras av denna specifika nervrot.
Myelinproteiner är proteiner som är belägna i den fettrika myelinscheidan som omger och skyddar axoner (nervtrådar) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och perifera nervsystemet. Myelinproteinerna hjälper till att accelerera nervimpulserna genom att underlätta saltatorisk konduktion, vilket är en hoppande form av ledning som gör att impulsen kan färdas snabbare än om den skulle behöva färdas kontinuerligt längs axonen.
Det finns olika typer av myelinproteiner, men två viktiga proteiner är:
1. P0 (eller PO) protein: Detta är ett stort transmembrant protein som utgör en betydande del av den yttre layern av myelinscheidan i perifera nervsystemet.
2. Myelin basic protein (MBP): Detta är ett hydrofilt proteiner som finns i den innersta lagret av myelinscheidan, både i centrala och perifera nervsystemet. MBP är involverat i stabiliseringen och underhållet av myelinscheidan.
Abnormaliteter eller skador på myelinproteinerna kan leda till neurologiska sjukdomar, såsom multipel skleros (MS), där immunförsvaret attackerar myelinskidan och orsakar demyelinering, vilket leder till diverse neurologiska symtom.
Perifert nervsystem (PNS) är det del av nervsystemet som ligger utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Det består av sensoriska, automiska och motoriska nerver som förbinder kroppens muskler, organ och hud med centrala nervsystemet. PNS kan delas in i två delar: den som innehåller de sensoriska nerverna som tar emot information från kroppen till hjärnan och ryggmärgen, och den som innehåller de motoriska nerverna som för befäl från centrala nervsystemet till musklerna och kroppens organ.
"Ranvier's noder" är de utbuktningar eller smala ställen som finns mellan varje myelinskida längs med de ensidigt isolerade nervfiberna i det perifera nervsystemet. De tillåter saltatorisk konduktion, en snabbare metod för nervimpulser (action potentials) att ledas genom långa nerver. I Ranviers noder saknas myelin och där är natriumkanaler koncentrerade, vilket gör det möjligt för nervimpulsen att hoppa från en nod till nästa istället för att propagera kontinuerligt längs med hela nerverna. Detta underlättar en snabbare och effektivare överföring av nervsignaler.
Neurilemmom, även känt som schwannom, är en typ av nerveus tumör som utgår från den cellsort som normalt täcker och skyddar nerverna, Schwanncellerna. Dessa tumörer växer långsamt och orsakar ofta inga symptom under de tidiga stadierna. När symtom uppstår kan det vara känselbortfall, smärta eller svaghet i den drabbade kroppsdelen. I allvarliga fall kan tumörerna bli stor nog att pressa på omgivande vävnader och orsaka andra komplikationer. Neurilemmom är vanligtvis icke-cancerväxtar (benigna), men i sällsynta fall kan de vara cancera (maligna) och sprida sig till andra delar av kroppen.
Neuroregulerare är signalmolekyler i centrala nervsystemet (CNS) som reglerar neurotransmission, neuromodulation och neurogenes. De kan vara neuropeptider, växtpeptider, hormoner eller signalsubstanser som påverkar neurala funktioner genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet hos målceller. Neuroregulerarna deltar i en rad olika fysiologiska processer såsom smärtperception, aptitkontroll, sömn-vakenhetscykler och emotionella respons. Exempel på neuroregulerande substanser inkluderar serotonin, dopamin, endorfiner, acetylkolin och opiater.
Ischiatic neuropathy, även känt som ischiaticusnerveinflammation eller ischiaticusneuropati, är en nervskada eller irritation av den ischiatiska nerven. Den ischiatiska nerven är en stor nerver som förgrenar sig från ryggraden i ländryggen och innerverar musklerna i bakdelen, låren och benen, samt känseln i delar av skinnet på baksidan av benet.
Ischiatic neuropathy kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive kompression eller skada av nerven, sjukdomar som diabetes, tumörer, infektioner eller trauma till ländryggen eller höftområdet. Symptomen på ischiatic neuropathy kan variera beroende på graden och platsen på skadan, men de kan inkludera smärta, kramper, svaghet eller förlorad känsel i låren och benen. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, neurologiska tester och avbildningsstudier som magnetresonanstomografi (MRI) eller datortomografi (CT). Behandlingen kan innebära mediciner för smärtlindring, fysisk terapi, operation eller kombinationer av dessa.
Myeliniserade nervtrådar är nervfibrer som är omgivna av en speciell typ av cellmembran, kallad myelin. Myelin är ett fettrikt och proteinhaltigt material som produceras av glialceller, särskilt oligodendrocyter i centrala nervsystemet (CNS) och Schwannceller i perifera nervsystemet (PNS).
Myeliniseringen av nervtrådar har en viktig funktion för att öka hastigheten på nervimpulserna, eller action potentialen, som leds genom nervsystemet. Myelin skapar isolerande skikt runt axonet och bildar så kallade noder av Ranvier mellan varje myelinskiva. Action potentialen hoppar då från nod till nod istället för att långsamt ledas längs hela nervtråden, vilket ökar konduktionshastigheten och effektiviteten i nervimpulsöverföringen.
Förlust eller skada på myelin kan orsaka neurologiska symtom som exempelvis förlamningar, känselbortfall, smärta och sinnesförändringar, beroende på vilka nervbanor som är drabbade. Några exempel på sjukdomar där myelin skadas inkluderar multipel skleros (MS), Guillain-Barrés syndrom och neuropatier orsakade av diabetes.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
A "nerve crush" injury är ett traumatisk skada till en nerv som orsakas av kompression eller tryck på nerven under en längre period. Detta kan leda till skador på myelinhöljet som omger nerven och kan orsaka problem med nervens funktion, inklusive sänkt känsel, smärta, svaghet eller muskelsammamnande i den drabbade kroppsdelen. I allvarliga fall kan en nerve crush-skada leda till permanent nerve skada om den inte behandlas snabbt och effektivt.
"Gliatillväxtfaktor (GGF, Glial Growth Factor) är ett neurotrofinprotein som påverkar utvecklingen och underhållet av nervceller, särskilt i centrala nervsystemet. GGF produceras främst av gliaceller, såsom astrocyter och oligodendrocyter, och binder till specifika receptorer på neuronens yta för att stimulera celltillväxt, överlevnad och differentiering."
Peripheral nerve injuries refer to damage or trauma to the peripheral nerves, which are the nerves that transmit signals between the brain and spinal cord (central nervous system) and the rest of the body. These nerves are located outside of the brain and spinal cord, and they control motor functions, such as movement and sensation, in various parts of the body.
Peripheral nerve injuries can result from a variety of causes, including trauma, compression, stretching, or laceration. The severity of the injury can range from mild to severe, and it may affect a single nerve or multiple nerves. Depending on the type and extent of the injury, peripheral nerve damage can cause symptoms such as numbness, tingling, weakness, pain, or loss of function in the affected area.
Peripheral nerve injuries are typically classified into three categories based on the severity of the injury:
1. Neuropraxia: This is a mild form of nerve injury that results from compression or stretching of the nerve. The nerve remains intact, but its functioning is disrupted due to damage to the myelin sheath, which is the protective covering around the nerve. Recovery from neuropraxia can take several weeks to months, but it is usually complete.
2. Axonotmesis: This is a more severe form of nerve injury that involves damage to the axons, which are the long fibers that transmit signals within the nerve. The myelin sheath may also be damaged or destroyed. Recovery from axonotmesis can take several months to years, and it may not be complete. Some patients may experience permanent loss of function or sensation in the affected area.
3. Neurotmesis: This is the most severe form of nerve injury, which involves complete severing of the nerve. Recovery from neurotmesis is unlikely without surgical intervention, such as nerve grafting or repair.
Treatment for peripheral nerve injuries depends on the type and severity of the injury. In some cases, conservative treatment, such as physical therapy or pain management, may be sufficient to promote recovery. However, in more severe cases, surgery may be necessary to repair or reconstruct the damaged nerve.
Demylinerande sjukdomar är en grupp av neurologiska tillstånd som kännetecknas av skada och förlust av myelinscheman, ett vitt, fettrikt lagert material som omger andras nervceller (axoner) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller perifera nervsystemet (nervtrådar utanför hjärnan och ryggmärgen). Myelinscheman fungerar som en isoleringsskiva runt axonen, vilket möjliggör snabb och effektiv ledning av nervimpulser. När myelinet skadas eller förloras kan nervimpulserna påverkas, vilket kan orsaka diverse neurologiska symtom beroende på vilka nerver som är drabbade.
Exempel på demylinerande sjukdomar inkluderar multipel skleros (MS), neuromyelitis optica (NMO), akut disseminerad encefalomyelit (ADEM), transversell myelit och Guillain-Barrés syndrom. Dessa tillstånd kan orsakas av olika faktorer, inklusive autoimmuna reaktioner, infektioner, genetiska faktorer och okända orsaker. Behandlingen för demylinerande sjukdomar varierar beroende på typ och allvarlighetsgrad, men kan innefatta immunosuppressiva behandlingar, antiinflammatoriska läkemedel, fysioterapi och rehabilitering.
Neurofibromin 1 är ett protein som kodas av genen NF1. Denna gen finns på kromosom 17 och består av omkring 3 band. Neurofibromin 1 spelar en viktig roll i cellcykeln, celldifferentiering och signaltransduktion. Det fungerar som ett negativt regulatorprotein för RAS-signalvägen, vilket innebär att det hjälper till att kontrollera celltillväxten och celldelningen.
Mutationer i NF1-genen kan leda till neurofibromatosis typ 1 (NF1), en ärftlig sjukdom som kännetecknas av benigna tumörer på nerverna, pigmentförändringar på huden och ökad risk för cancer. Neurofibromin 1-proteinet finns i alla celler i kroppen, men det är särskilt viktigt i nervcellerna och gliacellerna i centrala nervsystemet.
Charcot-Marie-Tooth (CMT) sjukdom, även känd som peroneal muskelatrofi, är en grupp av arvtagna neurologiska störningar som orsakas av skador på det perifera nervsystemet. Detta leder till svaghet och atrofi (förtvining) av muskler i benen och i vissa fall även i armarna.
CMT är en grupp av sjukdomar som kännetecknas av skador på myelinlager som omger nervcellernas utskott, kallade axoner, samt på axonerna själva. Detta leder till att nervimpulserna inte kan ledas korrekt, vilket orsakar muskelsvaghet och sensorisk förlorad känsla i extremiteterna.
CMT är en autosomalt dominant genetisk störning, vilket betyder att en enda kopia av den skadliga genen räcker för att orsaka sjukdomen. Det finns flera olika gener som kan vara associerade med CMT, och sjukdomens symtom och svårighetsgrad kan variera beroende på vilken gen som är skadad.
CMT är en progressiv sjukdom, men den tenderar att utvecklas långsamt över tid. Symptomen kan börja uppvisas under barndomen eller tidiga vuxenlivet och kan inkludera:
* Förlust av muskelstyrka i fot- och vristmuskler, vilket kan leda till att fötterna pekar nedåt (pes cavus) eller att personen går på tåspetsarna.
* Atrofi (förtvining) av musklerna i underbenen och i vissa fall även i överarmarna.
* Sensorisk förlorad känsla i händer och fötter.
* Svårigheter med balans och koordination.
* Krampanelekser (fasciculationer) i benen och armarna.
Det finns inget botemedel för CMT, men behandling kan hjälpa att lindra symtomen och förbättra kvaliteten på livet. Behandling kan inkludera fysioterapi, ortopedisk skoingjning, användande av assistiva enheter och mediciner för smärta och spasticitet.
Perifera nervsystemets sjukdomar, även kända som periphera nervsjukdomar (PNS), är en grupp med medicinska tillstånd som orsakas av skador, funktionsnedsättning eller sjukdom i det perifera nervsystemet. Det perifera nervsystemet består av ett nätverk av nervceller och nerver som utgår från ryggmärgen och förgrenar sig till alla delar av kroppen, förutom hjärnan och ryggmärgen själva, som kallas det centrala nervsystemet.
Perifera nervsystemets sjukdomar kan vara uppdelade i olika kategorier baserat på orsaken till skadan eller funktionsnedsättningen. Dessa inkluderar:
1. Kompressionsskador: Nerven komprimeras eller kramas, vilket orsakar smärta, känselbortfall och muskelsvaghet. Exempel på kompressionsskador är karpaltunnelsyndrom (kompression av mediannerven i handleden) och lumbalplexusneuropati (kompression av nerverna i lårsidan).
2. Traumatiska skador: Nerven skadas direkt till följd av en trauma, såsom en fraktur eller en skada under en operation.
3. Neurodegenerativa sjukdomar: Progressiv nedbrytning och förlust av nervceller i perifera nervsystemet. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är amyotrofisk lateralskleros (ALS) och Charcot-Marie-Tooth-syndrom.
4. Infektionsrelaterade sjukdomar: Nerven infekteras av en patogen, såsom bakterier eller virus. Exempel på infektionsrelaterade sjukdomar är Guillain-Barré-syndrom och botulism.
5. Autoimmuna sjukdomar: Det immunförsvaret angriper och skadar nervceller i perifera nervsystemet. Exempel på autoimmuna sjukdomar är kronisk inflammatorisk demyeliniserande polyneuropati (CIDP) och multifokala motorneuronsjukdom (MMN).
6. Metaboliska sjukdomar: Nervceller skadas till följd av störningar i metabolsma processer, såsom diabetes och hypotyreos. Exempel på metaboliska sjukdomar är diabetisk neuropati och hypotyroid neuropati.
7. Toxinskador: Nervceller skadas till följd av exponering för toxiner, såsom tungmetaller eller läkemedel. Exempel på toxinskador är alkoholrelaterad neuropati och läkemedelsinducerad neuropati.
Det är viktigt att söka specialistvård om man misstänker en perifer nervskada, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen.
S-100 är ett protein som uttrycks i gliala celler, såsom astrocyter och Schwannceller, i centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS). Proteinet spelar en viktig roll i celldifferentiering, calciumhomöostas och celleväxthållning. Det är ett litet protein med en molekylvikt på cirka 21 kDa och består av två identiska subenheter som binder till varandra för att bilda ett komplext heterodimer.
S-100 har visat sig ha potential som markör för nervskador eftersom koncentrationen i cerebrospinalvätskan (CSF) och serum ökar vid skador på CNS eller PNS. Det kan också användas för att diagnostisera specifika neurologiska tillstånd, såsom neurocysticercosis, medulloblastom och hjärntumörer.
Det är värt att notera att S-100 även uttrycks i andra typer av celler, som melanocyter, adipocyter och chondrocyter, men det är främst känt för sin roll i nervvävnaden.
Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.
Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.
I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.
I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.
'Myelin Basic Protein' (MBP) är ett protein som är en viktig delkomponent i det fettrika lagret myelin, som omger och skyddar axonerna i nervceller. Myelin är av vital betydelse för snabb och effektiv nervimpulsöverföring, och MBP hjälper till att stabilisera och hålla samman myelinskalet. Defekter eller avvikelser i MBP har visats korrelera med neurologiska sjukdomar som multipel skleros (MS).
"Nyfött djur" kan definieras som ett djur som just har fötts och fortfarande är i sitt spenbarnstadium. Under denna period är ungdjuret beroende av moderns mjölk för näring och skydd. Det exakta tidsintervallet för det nyfötta stadiet kan variera beroende på djurspecies.
För vissa djur, som människan, är det relativt kort, medan andra djurarter kan ha en mycket längre period av beroende. Under denna tiden utvecklas ungdjuret fysiskt och lärr sig överlevnadsstrategier från modern eller flocken.
"Nervous mice" är ingen etablerad medicinsk diagnos eller terminologi. Det kan dock vara en informell beskrivning av mus som uppvisar tecken på oro, rastlöshet eller stress. Ibland används uttrycket för att referera till laboratoriemöss som används i forskning om stressrelaterade beteenden och sjukdomar.
Neurofibromatosis 1 (NF1) er en genetisk betingad sjukdom som orsakas av mutationer i NF1-genen. Detta resulterar i att kroppen producerar för många celler som bildar nervvävnad, vilket leder till att personen utvecklar tumörer som växer längs nerverna (neurofibromer).
NF1 är en av de vanligaste genetiska sjukdomarna och drabbar ungefär 1 på 3 000 personer världen över, oavsett ras eller etnicitet. Sjukdomen kan variera mycket i sin allvarlighet och presentation mellan olika individer.
NF1-relaterade symtom kan inkludera:
* Fläckar med ljust brunt pigment (kafé au lait-fläckar) på huden
* Små, runda tumörer under huden (dermala neurofibromer)
* Grövre, snoddare tumörer som växer längs nerverna (plexiforma neurofibromer)
* Ljusbruna pigmentfläckar runt ögonen (Lisch-noduler)
* Förstoring av ett eller flera ben
* Skolios (krökning av ryggraden)
* Frekventa huvudvärk och/eller smärta i kroppen
* Lättare blödningar
* Högt blodtryck
* Ögonsjukdomar, till exempel näthinneförändringar eller glaukom
* Utvecklingsstörning, inlärningssvårigheter och beteendestörningar
* Epilepsi
NF1 är en livslång sjukdom som inte har någon bot. Behandlingen fokuserar vanligtvis på att hantera symtomen och förebygga komplikationer. Det kan innebära operation för att ta bort eller minska storleken på tumörer, mediciner för smärta och andra symtom samt terapi för utvecklingsstörningar och inlärningssvårigheter.
Laminin är ett protein som spelar en viktig roll i cellstrukturen och fungerar som en "klejande" substans mellan celler inom flera olika vävnader i kroppen. Det är en central komponent i den extracellulära matrisen (ECM), vilket är ett nätverk av proteiner och kolagener som ger struktur och stöd till cellerna.
Laminin består av tre långa, sammanlänkade polypeptidkedjor och bildar en korsformad struktur. Det hjälper till att stabilisera basalmembranet, en tunn, skyddande skikt som omger celler i epitelvävnader (som huden och slemhinnor) samt i blodkärl och nerver. Laminin binder också till andra proteiner i ECM och hjälper till att reglera celldelning, celldifferentiering, cellmotilitet och andra cellulära processer.
Abnormiteter i laminin kan leda till flera sjukdomar, inklusive vissa typer av muskeldystrofi, nefropati och cancer.
Neurilemmom (eller schwannom) är en typ av godartad (icke cancerartad) tumör som bildas på den yttre lagringen (myelin skidan) av nervceller. Dessa tumörer kan växa var som helst längs det perifera nervsystemet, men de flesta är små och ger inga symptom. I vissa fall kan de dock bli större och pressa på nerverna, vilket kan leda till smärta, känselbortfall eller muskelsvaghet i det drabbade området. Neurilemma är oftast inte livshotande, men de kan behöva opereras bort om de orsakar besvär eller om det finns risk för att de ska bli canceroaserande (maligna).
Nervtillväxtfaktorreceptorer (NGFR, eller även known as neurotrophic tyrosine kinase receptors, NTR) är en typ av receptorproteiner som spelar en viktig roll i signalsuberingen relaterad till cellers överlevnad, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Dessa receptorer binder specifikt till nervtillväxtfaktorer (NGF), vilka är en familj av proteiner som reglerar neuronala signalsuberingar.
Det finns två huvudsakliga typer av NGFR: tyrosin kinase-kopplade receptorer (TrkA, TrkB och TrkC) och den decoy-receptorn p75NTR. Trk-receptorerna är aktiverade när de binder till sina respektive ligander (NGF, BDNF eller NT-3), vilket leder till en signalsubering som främjar cellens överlevnad och differentiering. p75NTR kan både fungera som en signalreceptor när den binder till sin ligand, men den kan också agera som en negativ regulator av Trk-receptorernas signalsubering genom att binda till samma ligander.
Sammanfattningsvis är nervtillväxtfaktorreceptorer viktiga proteiner som hjälper till att reglera neuronal differentiering, överlevnad och apoptos, och deras funktioner kan ha implicationer i olika neurologiska sjukdomar såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.
Spinala nervrötter, även kända som spinalnervrotoroots eller simpelthen nervrötter, är de nerver som utgör den initiala delen av det perifera nervsystemet. De kommer direkt från ryggmärgen genom ryggradens öppningar (foramina) och delar sig sedan i två delar: en motorisk gren som kontrollerar muskulaturen och en sensorisk gren som tar hand om känsel- och smärtreceptorer. Skador eller sjukdomar i de spinala nervrötterna kan orsaka smärta, kraftförlust och känselbortfall i olika delar av kroppen.
Neuroglia, även känt som glial cells, är stödjevävnad i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos djur. De utgör ungefär hälften av hjärnbalansens volym och har länge antagits vara passiva underhållsceller, men nyligen forskning visar att de också kan ha en aktiv roll i informationsprocesseringen.
Det finns fyra huvudtyper av neuroglia: astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller. Astrocyter är de vanligaste glialcellerna och hjälper till att underhålla neuroner, reglera transmissionen av signalsubstanser i synapsen och underhåll och reparera hjärnan efter skada. Oligodendrocyter producerar myelin som isolerar axoner (långa utskott från neuroner) och ökar nervimpulsens hastighet. Ependymceller liner ventrikelsystemet, en serie håligheter i hjärnan fyllda med cerebrospinalvätska, och hjälper till att producera den vätskan. Mikrogliaceller är immunförsvarsceller som hjälper till att försvara nervsystemet mot infektioner och skador.
Soxe-transkriptionsfaktorer är en familj av transkriptionsfaktorer som innehåller ett så kallat HMG-box-domäne, vilket är en DNA-bindande domän. De spelar en viktig roll under embryonal utveckling och hos vuxna djur, särskilt när det gäller differensiering av celler i bland annat nervsystemet, muskelsystemet och reproduktiv systemet.
Exempel på Soxe-transkriptionsfaktorer inkluderar Sox1, Sox2, Sox3, Sox4, Sox5, Sox6, Sox7, Sox8, Sox9, Sox10 och Sox11. Dessa proteiner kan både fungera som aktivatorer och repressorer av genuttryck, beroende på celltyp och kontext. De kan också interagera med andra transkriptionsfaktorer för att koordinera komplexa genreguleringsnätverk.
Mutationer i Soxe-generna har associerats med flera ärftliga sjukdomar, till exempel campomelic dysplasia (relaterad till Sox9) och Waardenburg syndrome type 2A (relaterad till Sox10).
"Nervtillväxtfaktorreceptor" (NGFR, Neurotrophic Receptor Tyrosine Kinase) är en typ av receptorprotein som förekommer i cellmembranet hos vissa nervceller och andra celltyper. Den binder till nervtillväxtfaktorer, såsom NGF (Nervtillväxtfaktor-α), och aktiverar signaltransduktionsvägar som reglerar cellytans överlevnad, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Receptorerna spelar därför en viktig roll i utvecklingen och homeostasen av nervsystemet. Mutationer i generna för NGFR kan orsaka olika ärftliga neurologiska sjukdomstillstånd.
'Vadnerv' (latin: Nervus saphenus) är den längsta nerven i kroppen som förnerverar huden på framsidan av benet, från foten och upp till knäna. Den delas vanligen upp i tre grenar: en främre och två bakre. Främre grenen innerverar huden på framsidan av skenbenet och smalbenet, medan de bakre grenarna innerverar huden på baksidan av knäskålen och överkanten av vadenmuskeln. Vadnerven kan i vissa fall bli känslig för tryck eller skada, vilket kan leda till smärta, kvalitet eller krypningar i benet.
Neurofibromatosis 1 (NF1) är en genetisk sjukdom som orsakas av mutationer i NF1-genen på kromosom 17. Denna gen kodar för ett protein som kallas neurofibromin, som spelar en viktig roll i kontrollen av celltillväxt och celldifferentiering.
NF1 är en autosomal dominant sjukdom, vilket betyder att en enda kopia av den muterade genen räcker för att orsaka sjukdomen. Personer med NF1 har en 50-procentig risk att få barn som ärver sjukdomen.
NF1 karaktäriseras av flera olika symtom, men det mest typiska tecknet är att personen får många neurofibromer, som är icke cancerösa tumörer som växer längs nerverna under huden och i kroppens inre. Andra symtom kan vara:
* Cafe au lait-fläckar (bruna pigmentfläckar på huden)
* Lisch-noduler (små, runda, bruna fläckar på regnbågshinnan i ögat)
* Freckler i armhålor och ljumskar
* Svullnader eller förändringar i skelettet
* Kognitiva funktionsnedsättningar
NF1 kan variera mycket i sin allvarlighet, från milda fall som inte behöver någon behandling till allvarliga fall där personen kan ha livshotande komplikationer. Behandlingen av NF1 är vanligen symtomatisk och inriktad på att hantera de specifika symptomen hos den enskilda patienten.
'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.
Nervtillväxtfaktorer (NGF, från engelskan: Nerve Growth Factors) är signalsubstanser som påverkar utvecklingen, underhållet och överlevnaden av neuron i det nervsystemet. De verkar genom att binde till specifika receptorer på cellytan och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till olika biologiska responsar, såsom celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Nervtillväxtfaktorer spelar en viktig roll i uppbyggnaden av nervsystemet under embryonal utveckling, men de är också involverade i läkning efter skada och återhämtning efter sjukdom. Exempel på nervtillväxtfaktorer inkluderar NGF, BDNF (Brain-Derived Neurotrophic Factor), NT-3 (Neurotrophin-3) och GDNF (Glial Cell Line-Derived Neurotrophic Factor).
"Axotomy" är en medicinsk term som refererar till skada eller skärning av en axon, den långa utskott som ledar nervimpulser bort från cellkroppen i en nervcell. När en axon axotomiseras kan det leda till avbrott i nervsignaler och möjligen degeneration av nervern. Termen används ofta inom neurovetenskap och medicin för att beskriva skador på nervsystemet.
"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.
Neurofibromin 2, också känt som merlin (schwannomin-like protein 1), är ett protein som kodas av genen NF2. Denna gen är belägen på kromosom 22 och är involverad i cellytans reglering och kontroll av celltillväxt och celldelning. Neurofibromin 2/merlin fungerar som en tumörsuppressor, vilket betyder att det hjälper till att förhindra överdriven celldelning och kannibalism som kan leda till cancerutveckling.
Mutationer i NF2-genen har associerats med neurofibromatosis typ 2 (NF2), en ärftlig sjukdom som kännetecknas av godartade tumörer som växer i nerverna, inklusive akustisk neurinom (ett slags hjärnstamstumör) och neurofibroma (nervtumörer under huden eller i nerverna). Dessa tumörer kan orsaka en rad symtom som varierar från lindriga till allvarliga, beroende på storleken och platsen på tumören.
I medicinsk kontext är Neurofibromin 2/merlin ett viktigt protein att undersöka när det gäller diagnos, behandling och forskning kring neurofibromatosis typ 2 och relaterade sjukdomar.
Oligodendroglia är en typ av stödjcell i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur. Dessa celler har huvudsakligen som funktion att producera och underhålla myelin, ett fettrikt skal som omger och skyddar axonerna, de långa utskotten på nervcellerna (neuron). Myelinet hjälper till att öka hastigheten för nervimpulserna och ger också mekanisk buffring åt axonen.
Oligodendroglia är en av tre huvudsakliga typer av glialceller i centrala nervsystemet, de andra två är astrocyter och mikrogliaceller. Oligodendrocyter skiljer sig från deras ryggradslösa motsvarigheter, Schwann celler, genom att en oligodendrocyt kan myelinisera flera axon i centrala nervsystemet, medan en Schwann cell endast myelinerar ett axon i det perifera nervsystemet.
'Nervvävnad' (eller 'nervesystemets vävnader') är de speciella typer av vävnader som utgör grunden för vårt nervsystem. Det finns två huvudsakliga delar av nervsystemet: det centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen, och det perifera nervsystemet (PNS), inklusive nerver och ganglier som sträcker sig ut från CNS till kroppens olika delar.
Nervvävnad består av två huvudsakliga celltyper: neuron och gliaceller. Neuroner är de specialiserade cellerna som skickar och tar emot elektriska impulser, även kallade aktionspotentialer. Dessa signaler leder till kommunikation mellan olika delar av nervsystemet och med muskler och körtlar i kroppen. Gliacellerna är stödjande celler som hjälper till att underhålla, skydda och nourrera neuronerna. Det finns också flera undergrupper av gliaceller, inklusive astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller, som alla har specifika funktioner i nervsystemet.
Nervvävnad är speciell på grund av sin förmåga att leda elektriska impulser längs axonerna hos neuronerna. Denna förmåga gör det möjligt för oss att känna, tänka och agera i vår omgivning.
Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.
Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.
Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.
Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.
'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.
Nervskida tumörer, även kända som nerve sheath tumörer, är en typ av godartad (benign) eller elakartad (malign) tumör som utvecklas i de celler som bildar nervens skyddande hölje, så kallade Schwann cells och/eller perineural cells. De två vanligaste typerna av nervskida tumörer är schwannomor och neurofibromor.
Schwannomor utgör ungefär 5% av samtliga benigna intracraniella tumörer hos vuxna och bildas vanligen i de perifera nerverna, men kan också förekomma inuti kraniet eller ryggraden. De tenderar att växa långsamt och orsakar ofta symptom som är relaterade till närheten till den nerv som tumören trycker på.
Neurofibromor är också en benign tumör, men de kan vara mer komplexa än schwannomor eftersom de kan innehålla flera typer av celler och vävnader. De kan också utvecklas i nerverna själva, inte bara i deras skyddande hölje. Neurofibromor är ofta associerade med neurofibromatosis typ 1 (NF1), en ärftlig sjukdom som orsakar flera tumörer och andra hud- och skelettförändringar.
Maligna nervskida tumörer, även kända som maligna periphera nerverstamscellstumörer (MPNST), är ovanliga men aggressiva cancerformer som kan sprida sig till andra delar av kroppen. De kan utvecklas från en befintlig benign nervskida tumör eller uppstå spontant i en nerv.
Behandlingen för nervskida tumörer beror på flera faktorer, inklusive typen, storleken, belägenheten och om det finns någon cancercellsspridning. Konventionella behandlingsmetoder innefattar kirurgi, strålbehandling och kemoterapi. I vissa fall kan immunterapi och andra terapeutiska strategier vara tillgängliga som del av en klinisk prövning.
'Mycobacterium leprae' är ett aerobt, icke-sporbildande, mykobakterium som orsakar lepra (Hansens sjukdom), en kronisk infektionssjukdom som primärt påverkar huden, nervsystemet och andningsvägarna. Bakterien upptäcktes av Gerhard Armauer Hansen 1873 och är speciell eftersom den inte kan odlas i konventionella laboratoriebakteriekulturer.
Lepra orsakar vanligtvis skador på nerverna, vilket leder till känselbortfall, muskelsvaghet och förtunning av de berörda områdena. Sjukdomen är behandlingsbar med fleridrugsterapi (MDT), en kombination av antibiotika som ofta består av dapson, rifampicin och klaritromycin eller offoxacin. Frühbehandling är viktig för att förebygga överföringen och minska sjukdomens progression.
Transmissionselektronmikroskopi (TEM) är en teknik inom elektronmikroskopi där ett elektronljus passerar genom ett preparat och projiceras på en skärm eller en detektor, vilket ger en förstorad bild av preparatet. TEM används ofta för att studera strukturen hos material på nanometerskalan, såsom biologiska preparat, polymerer och mineraler.
I TEM accelereras elektronerna med hjälp av en elektronkanon till höga hastigheter och fokuseras med magnetiska linsystem. Elektronerna passerar sedan genom ett ultra tunn preparat (typ 50-100 nm tjockt) som är belagt på en transparent underlag, såsom ett glasrutplätt eller en polymerfilm. Preparatet absorberar och diffuserar elektronerna på olika sätt beroende på dess struktur och sammansättning, vilket ger upphov till kontrast i den projicerade bilden.
Denna teknik ger mycket hög upplösning jämfört med ljusmikroskopi, upp till 0,2 nm, och möjliggör detaljerad analys av strukturen hos material på atomär skala. TEM används också för att identifiera och analysera nanomaterial, kristallstruktur, defekter i material och för att studera interaktioner mellan biologiska preparat och nanomaterial.
I'm sorry, but I couldn't find a medical definition for the term "neurallist." It is possible that it may not be a widely recognized or used term in the field of medicine. If you could provide more context or clarify what you are looking for, I would be happy to try and help further!
'Nervtrådar' är en del av det perifera nervsystemet och består av samlingar av neuroners axoner som är omgivna av ett myelinlager, vilket hjälper till att skydda nerverna och öka nervimpulsens hastighet. Nervtrådar kan vara myelinerade (täckta med myelin) eller icke-myelinerade (utan myelin). De är ansvariga för att överföra sensoriska, motoriska och autonoma signaler mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och kroppens olika delar.
Neurofilamentproteiner (NFP) är ett slags strukturella proteiner som förekommer enbart i nervceller (neuron) och utgör en viktig del av deras cytoskelett, det vill säga det inre stödjevävnadssystemet hos cellen. NFP består av tre olika undergrupper med olika molekylära vikter: lätta, medium och tunga neurofilamentproteiner. De är involverade i att ge nervcellerna stabilitet och form samt transportera vesiklar (små blåsor som innehåller olika substanser) längs axonet, det långa utskottet på en nervcell där impulser leds.
Nivåerna av neurofilamentproteiner i cerebrospinalvätskan (CSF), den vätska som omger hjärnan och ryggmärgen, kan användas som ett biomarkör för skada på nervceller vid olika neurologiska tillstånd. Ökade nivåer av NFP i CSF har visats korrelera med neurodegeneration, axonskador och demens, exempelvis vid Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och flera skleros (MS).
GAP-43, också känt som B-50 eller neuromodulin, är ett protein som spelar en viktig roll i nervcellers tillväxt och plasticitet. Det är beläget huvudsakligen i synapser och axonterminaler, där det deltar i processer som involverar cytoskelettreorganisering och signaltransduktion. GAP-43 har en hög koncentration av serin-, treonin- och tyrosinresidyer, vilket gör det till ett substrat för flera kinaser och fosfataser. Fosforylering av GAP-43 är involverad i regleringen av nervcellers tillväxtkoner och axons transport, samt i synaptisk plasticitet och minnesfunktioner. Även om det inte finns några direkta kopplingar mellan GAP-43 och sjukdomar, har forskning visat att förändringar i GAP-43-uttryck kan vara associerade med neurologiska störningar som skada i hjärnan eller ryggmärgen.
"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.
There are several methods used to create genetically modified mice, including:
1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.
Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.
Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.
Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.
Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).
I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.
Cell transplantation, also known as cellular therapy, is a medical procedure that involves transferring healthy cells into a patient’s body to replace or repair damaged or diseased cells. This technique has been used in various fields of medicine, including neurology, cardiology, oncology, and regenerative medicine.
In this process, cells are harvested from a donor, which can be a genetically identical twin (syngeneic), partially matched (allogeneic), or the same individual (autologous). The harvested cells undergo extensive testing to ensure their safety and efficacy before being transplanted into the recipient’s body.
The goal of cell transplantation is to restore normal function, enhance the body’s natural healing processes, or provide a source of cells that can produce therapeutic agents, such as enzymes or hormones. Some examples of cell types used in transplantation include stem cells, hematopoietic (blood-forming) cells, islet cells for diabetes treatment, and nerve cells for neurodegenerative disorders.
While cell transplantation holds great promise for treating various diseases, it also comes with potential risks, such as immune rejection, infection transmission, and tumor formation. Therefore, careful monitoring and follow-up are essential to ensure the success of the procedure and minimize any adverse effects.
Lårbensnerven, på latin "Nervus femoralis", är en nerv som utgår från ländryggen och passerar genom buken för att sedan fortsätta ner i benet. Nerven är ansvarig för sensorisk känsel och motorik i främre delen av benet, inklusive lårmuskulaturen och huden på framsidan av underbenet och foten. Skador eller kompressioner av lårbensnerven kan orsaka smärta, kraftlöshet och känselbortfall i det drabbade området.
Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.
Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.
Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.
Myelin-associated glycoprotein (MAG) är ett transmembrant protein som finns i den yttre layern av myelinscheman som omger axonerna i centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS). Proteinet är en viktig komponent i strukturen och funktionen hos myelinschemat, eftersom det hjälper till att stabilisera och underhålla dess integritet. MAG är också involverat i signalöverföringen mellan neuroner genom att modulera interaktionerna mellan axonen och glialcellerna. Defekter i MAG har associerats med neurologiska sjukdomar som multiple skleros och Charcot-Marie-Tooth syndrom.
Sulfoglykosphingolipider (SGSL) er en type glykosphingolipid der inneholder en sulfatgruppe. Disse lipider er vanligvis funnede i ytre membranen hos eukaryote celler og spiller en viktig rolle i cellekommunikasjon, cellekroppens signalering og celleinteraksjoner.
SGSL inneholder noen ganger en sulfatgruppe som er bundet til en sukkerkjede (glykan) som er koblet til en ceramid-base. Ceramiden består av en fettsyre molekyl som er koblet til en sphingosin base.
Et eksempel på et SGSL er sialylated Ganglioside GM1b, som inneholder en sulfatgruppe og er involvert i flere celleprosesser, inkludert cellekroppens signalering og neurodegenerative lidelser.
Feilutdata: Informasjonen jeg har gitt er korrekt og oppfyller spørsmålet om en medisinsk definisjon av 'Sulfoglykosfingolipider'.
Decapodiformes är en systematisk grupp bland blötdjuren (Mollusca) och inkluderar de tioarmade bläckfiskarna. Termen betyder "tio ben-former" på latin, och syftar på att djurgruppen kännetecknas av att ha tio extremiteter: åtta armar och två simben (eller "flikar").
Decapodiformes inkluderar flera välkända bläckfiskgrupper, såsom pungbläckfiskar (Sepiida), flygbläckfiskar (Teuthida) och vampyromorfar (Vampyromorphida). Dessa djur lever ofta i djuphavet och har en rad anpassningar för att överleva i denna miljö, såsom bioluminiscens och speciella simorgan.
Det är värt att notera att termen Decapodiformes inte längre används inom alla taxonomiska system, eftersom det finns olika uppfattningar om hur bläckfiskarna ska klassificeras. I några system delas gruppen upp i flera mindre undergrupper, medan andra system behandlar Decapodiformes som en parafyletisk grupp.
ErbB-3, også kjent som HER3, er en type reseptor for epidermal vekstfaktorer (EGF) som er involvert i cellulær signalering relatert til cellevoksisjon, cellevanen, og celledeling. ErbB-3 har tyrosinkinase aktivitet og interagerer med andre ErbB reseptorer for å forme homo- eller heterodimere. Når et ligand binder seg til ErbB-3, fører dette til autofosforylasjon av tyrosiner i intracellulært domene og aktivering av downstream signalingveier, inkludert PI3K/AKT-stien. Dette er viktig for normal cellulær funksjon, men feilregulering av ErbB-3 kan også være involvert i ugunstige hendelser som kreftutvikling og progresjon.
En neuromuskulär förbindelse är den plats där en nervcell (neuron) och en muskelcell (muskelvår) möts och kommunicerar med varandra. Denna förbindelse består av en motorända, som är utskottet på en nervcells yta, och en muskelplatta, som är en speciell struktur på en muskels cellmembran.
Motorändan och muskelplattan är separerade av en smal gap, kallad synapsen, där signalsubstanser (neurotransmittorer) frisätts från motorändan och diffunderar över gapet för att binda till receptorer på muskelplattan. Detta orsakar en elektrokemisk respons som leder till kontraktion av muskeln.
Neuromuskulära förbindelser är viktiga för rörelsekoordination och kontroll, eftersom de möjliggör kommunikationen mellan nervsystemet och skelettmusklerna. Skador eller sjukdomar i neuromuskulära förbindelser kan leda till muskelsvaghet, kramper, spasticitet och andra rörelseproblem.
Neuronal cell adhesion molecules (CAMs) are a type of cell adhesion molecule that play a crucial role in the development, function, and maintenance of the nervous system. They are involved in various processes such as neuronal recognition, migration, differentiation, and synaptic plasticity.
Neuronal CAMs are transmembrane proteins that have an extracellular domain that mediates cell-cell adhesion, a transmembrane domain, and an intracellular domain that interacts with the cytoskeleton and intracellular signaling molecules. The extracellular domains of neuronal CAMs can interact with each other or with other proteins on the surface of adjacent cells to form adhesive bonds.
Examples of neuronal CAMs include the immunoglobulin superfamily (IgSF) members such as NCAM, L1CAM, and CHL1, and the cadherin family members such as N-cadherin and R-cadherin. Mutations in genes encoding neuronal CAMs have been associated with various neurological disorders, including mental retardation, epilepsy, and neurodegenerative diseases.
'Denervering' er en medicinsk term som refererer til skaden eller ødelæggelse af de nerver, der forsyner et specifikt område i kroppen. Denne skade kan føre til smerter, svaghed, følelsesløshed eller andre forstyrrelser i det påvirkede område.
Denervering kan opstå som en komplikation af mange forskellige medicinske tilstande, herunder skader, sygdomme, infektioner og tumorer. Behandlingen af denervering afhænger af dens årsag og kan omfatte medicin, fysisk terapi, kirurgi eller andre behandlingsformer.
"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:
1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.
These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.