Ribosomer är en organell som förekommer i både prokaryota och eukaryota celler. Deras främsta funktion är att syntetisera proteiner genom att tolka informationen från RNA till att bygga upp aminosyror i rätt ordning för att bilda en proteinmolekyl. Ribosomen består av två subenheter, en större och en mindre, som båda är uppbyggda av ribosomalt RNA (rRNA) och proteiner. Storleken på ribosomer varierar mellan olika arter, men de hos människan har en diameter på cirka 25 nanometer. De kan finnas i fria former i cytoplasman eller bundna till endoplasmatiska retiklet i eukaryota celler.

Ribosomer är komplexa maskinerier som består av flera proteiner och RNA-molekyler, som tillsammans utför proteintranslationsprocessen i celler. Proteinerna i ribosomen kallas för ribosomproteiner. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till att läsa av aminosyrasekvensen från ett messenger RNA-molekyl och bygga upp en polypeptidkedja genom att koppla ihop aminosyror i den rätta ordningen.

Ribosomer finns i två delar: en stor subenhet och en liten subenhet. Varje subenhet innehåller sina egna ribosomproteiner, som tillsammans med RNA-molekylerna bildar ett aktivt komplex. Det finns olika typer av ribosomer i cellen, men de flesta eukaryota celler har cirka 80 olika ribosomproteiner i sin cytoplasma och ytterligare några hundra i mitokondrierna och kloroplasterna.

Ribosomproteinerna är viktiga för att garantera en korrekt proteintranslationsprocess, eftersom de hjälper till att stabilisera ribosomen och underlätta den korrekta positioneringen av aminosyrorna i polypeptidkedjan. Vissa ribosomproteiner har också andra funktioner, såsom att reglera translationsprocessen eller skydda ribosomen från skada.

Ribosomes are complex molecular machines found in all living cells that translate genetic information from messenger RNA (mRNA) into proteins. In bacteria, ribosomes are composed of two subunits: a larger subunit and a smaller subunit. The smaller bacterial ribosomal subunit is referred to as the 30S subunit.

The 30S subunit consists of a 16S ribosomal RNA (rRNA) molecule and approximately 21 distinct proteins, which are denoted as S1 through S21. The 16S rRNA is responsible for binding to the mRNA and recognizing the start codon (AUG), which signals the beginning of protein synthesis.

The smaller subunit also plays a crucial role in decoding the genetic information encoded in the mRNA by interacting with transfer RNAs (tRNAs) that bring individual amino acids to the ribosome for assembly into a polypeptide chain. The 30S subunit has three tRNA binding sites: the A site, where the incoming tRNA binds; the P site, where the peptidyl-tRNA is located during peptide bond formation; and the E site, which serves as an exit site for deacylated tRNAs.

Together with the larger 50S subunit, the 30S subunit forms the active site of the ribosome where protein synthesis occurs. The precise arrangement and interaction of rRNA and proteins in the 30S subunit are essential for accurate and efficient translation of genetic information into functional proteins.

Proteinbiosyntese er den biokjemiske proces, hvor levende celler syntetiserer proteiner baseret på informationen i DNA-molekylet. Denne proces foregår i to hovedtrin: transkription og translation.

I det første trin, transkriptionen, læses informationen fra DNA-strengen ud og overføres til en RNA-streng (mRNA). Dette sker med hjælp fra et enzym kaldet RNA-polymerase, som samler nukleotiderne sammen til en mRNA-streng ifølge DNA-sekvensen.

I det andet trin, translationen, læses informationen fra den syntetiserede mRNA-streng af og overføres til en protein. Dette sker i ribosomerne, som er komplekse maskinerier bestående af RNA og proteiner. Her oversættes den genetiske kode i form af en sekvens af tre nukleotider (kodon) på mRNA-strengen til en aminosyresekvens, der danner grundlag for et protein. Aminosyrerne transporteres til ribosomet af transfer RNA-molekyler (tRNA), som har specifikke anticodoner, der matcher de respektive kodoner på mRNA-strengen.

Translationen fortsætter, indtil hele mRNA-strengen er oversat til et protein. Proteinet foldes herefter korrekt og klippes evt. af for at blive funktionelt.

Ribosomer subunits refererer til de to strukturelle enheder, som ribosomet er dannet af. Disse subunits består hver for sig af RNA-molekyler (ribosomalt RNA eller rRNA) og et sæt proteiner. I eukaryote celler er de to subunits kendt som den store 60S subunit og den lille 40S subunit, mens de i prokaryote celler kaldes for den store 50S subunit og den lille 30S subunit. Ribosomerne spiller en central rolle i syntesen af proteiner ved at oversætte genetisk information fra messenger RNA (mRNA) til proteiner. Denne proces kaldes for translation, hvor ribosomet samler aminosyrer i en specifik sekvens og polymeriserer dem til et proteinmolekyle.

Ribosomen är komplexa ribonukleoproteinpartiklar som spelar en central roll i syntesen av proteiner i alla levande celler. I prokaryota celler, till exempel batterier, består ribosomen av två subenheter: en stor subunit och en liten subunit.

Den stora bakteriella ribosomsubenheten (kallad 50S-subenheten) är den större av de två subenheterna och har en molekylvikt på cirka 1,5 MDa. Den består av tre RNA-molekyler (23S rRNA, 5S rRNA och 5S rRNA) samt cirka 30 proteiner. Den stora subuniten är involverad i peptidbindningssyntesen under proteintranslationsprocessen.

Den stora bakteriella ribosomsubenheten har två huvuddelar: en centralt belägen del som kallas förbody och en yttre del som kallas exit site. Förbody-delen innehåller ett aktivt centrum där peptidbindningarna skapas, medan exit site-delen är involverad i transportering av den nyligen syntetiserade peptidkedjan ut från ribosomen.

I korthet, är den stora bakteriella ribosomsubenheten en viktig komponent av ribosomen som spelar en central roll i proteintranslationsprocessen i prokaryota celler.

Ribosomes are complex macromolecular machines that play a crucial role in protein synthesis in all living organisms. In eukaryotic cells, ribosomes are found in two locations: the cytoplasm and the mitochondria. The large ribosomal subunit of eukaryotic cells is referred to as the 60S subunit, and it plays a critical role in the elongation phase of protein synthesis.

The 60S ribosomal subunit is composed of four ribosomal RNA (rRNA) molecules and approximately 49 distinct proteins. The rRNA molecules are highly structured and contain many conserved regions that are essential for the function of the ribosome. The proteins associated with the 60S subunit are primarily involved in binding to messenger RNA (mRNA), decoding the genetic information, and facilitating the formation of peptide bonds during protein synthesis.

The large ribosomal subunit is also responsible for the proofreading of the mRNA during translation, ensuring that errors in codon-anticodon interactions are minimized. Additionally, the 60S subunit contains a binding site for transfer RNAs (tRNAs) and various factors involved in the elongation phase of protein synthesis.

Overall, the large ribosomal subunit is a critical component of the translation machinery in eukaryotic cells, responsible for ensuring the accurate and efficient production of proteins required for cellular function and survival.

Ribosomalt RNA (rRNA) är en typ av RNA som är en viktig komponent i ribosomer, de subcellulära partiklar där proteinsyntesen sker inne i celler. rRNA utgör den strukturella basen för ribosomen och hjälper till att katalysera formationen av peptidbindningar mellan aminosyror under proteinsyntesen. Det finns olika typer av rRNA, inklusive 5S, 5.8S, 18S och 28S rRNA hos eukaryota celler, och 16S och 23S rRNA hos prokaryota celler. Dessa olika typer av rRNA har olika funktioner i ribosomen och är viktiga markörer för taxonomisk klassificering inom molekylär systematik.

Ribosomes are complex macromolecular machines that play a crucial role in protein synthesis in all living organisms. In eukaryotic cells, ribosomes are found in two locations: the cytoplasm and the mitochondria. The small ribosomal subunit in eukaryotes is known as the 40S subunit, and it is responsible for decoding the messenger RNA (mRNA) during protein synthesis.

The small ribosomal subunit, "Small, Eukaryotic" refers to the specific type of ribosomal subunit found in eukaryotic cells that is smaller in size compared to the large ribosomal subunit. It is composed of a 18S ribosomal RNA (rRNA) molecule and approximately 30 distinct proteins. The rRNA molecule forms the core of the subunit, while the proteins are located on its surface.

The small ribosomal subunit plays a critical role in the initiation phase of protein synthesis. During this phase, it recognizes and binds to the 5' cap structure of the mRNA, scans for the start codon (AUG), and recruits the initiator tRNA to form the initiation complex. Once the initiation complex is formed, the large ribosomal subunit joins the small subunit, forming a functional ribosome that can engage in elongation phase of protein synthesis.

In summary, "Ribosome Subunits, Small, Eukaryotic" refers to the 40S ribosomal subunit found in eukaryotic cells, which is composed of a 18S rRNA molecule and approximately 30 distinct proteins, and plays a critical role in the initiation phase of protein synthesis.

Ribosome-inactivating proteins (RIPs) are a type of protein that inhibit the function of ribosomes, which are the cellular structures responsible for protein synthesis. Ribosomes consist of two subunits, and RIPs can inhibit their activity by removing a specific adenine residue from the 28S rRNA of the large ribosomal subunit.

Type 1 RIPs are a subclass of RIBOSOME-INACTIVATING PROTEINS that consist of a single polypeptide chain and do not have a domain responsible for translocating themselves across membranes. They are typically found in plants, but some have also been identified in bacteria and animals. Type 1 RIPs are known to have N-glycosidase activity, which allows them to remove the adenine residue from the ribosome.

One well-known example of a type 1 RIP is saporin, which is found in the seeds of the soapwort plant (Saponaria officinalis). Saporin has been studied for its potential use as a therapeutic agent in cancer treatment due to its ability to inhibit protein synthesis in cancer cells. However, like other RIPs, saporin is also toxic to normal cells and its therapeutic use must be carefully controlled to minimize side effects.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

Transfer RNA (tRNA) är ett slags RNA-molekyler som spelar en central roll i den genetiska koden och proteinsyntesen. Varje tRNA-molekyl har en specifik sekvens av nukleotider, kallad antikodon, som kan binda till motsvarande komplementärt kodon på en mRNA-molekyl under translationen.

tRNAs är relativt korta RNA-molekyler, vanligtvis med en längd på omkring 70-90 nukleotider. De har en speciell tertiär struktur som inkluderar tre loopar och två stjälpar, vilket ger upphov till en klöverbladsliknande form. Denna struktur är viktig för att tRNA ska kunna binda till både aminosyror och mRNA under proteinsyntesen.

Varje celltyp i ett levande väsen har en uppsättning unika tRNAs som kan koda för alla de olika aminosyrorna som behövs för att bygga upp proteiner. Under translationen hjälper tRNA:erna till att korrekt översätta den genetiska koden i mRNA till en sekvens av aminosyror som bildar ett protein.

Translationell peptidkedjeförlängning är ett begrepp inom proteinforskning och syftar på processen att utöka en given peptids (en kort protein- eller polypeptidkedja) längd genom att tillfoga ytterligare aminosyror i enlighet med genetisk information. Detta görs ofta för att undersöka funktionella egenskaper hos den utökade peptiden, såsom dess bindning till specifika proteiner eller cellulära receptorer, dess potentiala farmakologiska effekter eller för att studera strukturella förändringar som orsakas av den nya aminosyrasekvensen.

Translation är en central process inom cellbiologi och proteinsyntes, där information kodad i DNA-sekvenser konverteras till en motsvarande aminosyrasekvens genom transkription och translation. I det här fallet använder man sig av en artificiell translationsprocess för att skapa den längre peptiden, där man kan välja vilka aminosyror som ska ingå i den nya sekvensen. Detta görs vanligtvis med hjälp av olika typer av rekombinant DNA-teknik och in vitro-translationssystem.

Peptidförlängningsfaktor G, eller Growth Hormone-Releasing Peptide (GHRP), är ett peptidhormon som stimulerar frisättning av tillväxthormon från hypofysen. Det binder till growth hormone secretagogue receptorn (GHS-R) i hypotalamus och frisätter således tillväxthormon genom att påverka hypothalamus-hypofysens axel. GHRP förekommer naturligt i kroppen, men kan även syntetiseras konstgjort för medicinsk användning. Det används ibland som en behandling för tillväxthormonbrist och andra tillstånd där tillväxthormonnivåerna är låga.

Transfer RNA (tRNA) är ett slags RNA-molekyler som spelar en central roll i den genetiska koden och proteintranslationsprocessen. Varje tRNA-molekyl innehåller en specifik sekvens av nukleotider, kallad anticodon, som kan binda till motsvarande kodon (en sekvens av tre nukleotider) på en mRNA-molekyl under translationen.

Aminoacyl-tRNA är ett komplex bestående av en tRNA-molekyl och en specifik aminosyra som är kovalent bundet till denna tRNA via en reaktion kallad aminoacylering. Denna reaktion katalyseras av enzymer kallade aminoacyl-tRNAsynthaser, där varje enzym är specifikt för att koppla en viss aminosyra till sin tRNA. När detta komplex binder till den rätta mRNA-kodonsekvensen under translationen, kan aminosyran transporteras in i den växande peptidkedjan och därmed bygga upp ett protein enligt den genetiska koden.

"Peptide bond beginning, translational" refererar till den process där aminosyror kemiskt binder sammana varandra till en peptidkedja under proteintranslationsprocessen i cellen. Proteintranslationsprocessen sker i cytoplasman efter att informationen om sekvensen av aminosyror i proteinet har överförts från DNA till mRNA genom transkriptionsprocessen. När mRNA låter ribosomen läsa av kodon (triplett av nukleotider) i mRNA-molekylen, väljs en specifik aminosyra ut och binds till den växande peptidkedjan genom en peptidbindning. Denna process fortsätter tills hela proteinet har syntetiserats, vilket innebär att alla aminosyror i proteinet är bundna till varandra via peptidbindningar i en specifik sekvens. Translationen av mRNA till protein sker kontinuerligt under hela livscykeln hos cellen och är en nödvändig process för att cellen ska kunna producera de proteiner som behövs för att fungera korrekt.

Bacterial RNA (bakteriellt RNA) refererar till de RNA-molekyler (Ribonukleinsyra) som produceras och fungerar i bakterier. Det finns tre huvudsakliga typer av RNA: messenger RNA (mRNA), ribosomal RNA (rRNA) och transfer RNA (tRNA). Alla dessa RNA-typer spelar viktiga roller i den genetiska informationens flöde från DNA till protein. I bakterier produceras dessa RNA-molekyler av bakteriens DNA genom transkription. Det bakteriella RNA:t skiljer sig något i sin struktur och funktion jämfört med eukaryota cellers RNA, eftersom bakterier saknar cellkärna och andra organeller som förekommer hos eukaryoter.

Puromycin är ett antibiotikum som produceras av bacterien Streptomyces alboniger. Det används vanligtvis inom molekylärbiologi som ett selektivt medel för att döda celler som inte har integrerat en specifik plasmid eller virus i sitt genomet korrekt.

Puromycin fungerar genom att efterlikna de tre sista aminosyrorna i en peptidlänk och binda till den växande peptidkedjan under proteinsyntesen. När det gör detta stoppar puromycin proteinsyntesen, vilket orsakar att cellen dör.

I medicinskt hänseende har puromycin använts för att behandla vissa typer av cancer, men det används inte längre på grund av dess toxicitet och biverkningar.

'Poly U' är ett slanguttryck inom molekylärbiologi och genetik som står för en polymer av uracil-baser. Det är en sekvens av DNA eller RNA där flera nukleotider (baser) i raden är uracil. I DNA-molekyler är uracil sällsynt och förekommer främst som en felaktig bas som ersatt thymin, men i RNA-molekyler är uracil en av de fyra standardbaserna.

Ett exempel på en Poly U-sekvens i RNA kan se ut så här: 5'-AUGUUGGUUCUUAACAAAAAA-3'. I denna sekvens ser du att det finns en lång sekvens av åtta adenin (A) baser som följs av en Poly U-sekvens med tio uracil (U) baser.

Det är värt att notera att Poly U-sekvenser kan spela en viktig roll i cellulära processer, såsom reglering av genuttryck och virusreplikation.

Polyribosomer, även känt som polysom eller ergasom, är en struktur i cellen där ribosomer sitter bundna till varandra med mRNA-strängar emellan. Varje ribosom i en polyribosom översätter en specifik sekvens av mRNA till en sekvens av aminosyror, vilket resulterar i syntesen av ett protein. Polyribosomer förekommer främst i cytoplasman hos eukaryota celler, men kan även hittas i prokaryota celler. De är aktiva platser för proteinsyntes och deras aktivitet kan användas som en indikator på cellens proteinproduktion.

Nukleinsyrakonfiguration refererar till den tresdimensionella strukturen hos nukleinsyra, som kan vara antingen DNA (deoxiribonucleic acid) eller RNA (ribonucleic acid). Det finns två huvudsakliga konfigurationer av dubbelsträngat DNA: A-DNA och B-DNA.

A-DNA är en kompaktare form av DNA som förekommer under torra förhållanden eller när DNA binds till proteiner. Den har en större diameter och en rakare, mer stram struktur än B-DNA.

B-DNA är den mest vanliga formen av dubbelsträngat DNA i levande celler. Den har en mindre diameter och en svagt skruvad struktur med ungefär 10 baspar per hel vridning.

RNA har också en specifik konfiguration, som kallas A-form. RNA är en singelsträngad nukleinsyra som bildar en svagt skruvad struktur med ungefär 11 baser per hel vridning.

I allmänhet avgörs nukleinsyrakonfigurationen av den specifika sekvensen av nukleotider, samt de miljöfaktorer som påverkar dess struktur, såsom saltkoncentration och fuktighet.

Excuse me, I believe you are asking for a medical definition of "peptide-extending factors." In the field of molecular biology and genetics, peptide-extending factors, also known as elongation factors, are crucial components in the process of protein synthesis. Specifically, peptide-extending factors assist in the addition of amino acids to a growing polypeptide chain during translation.

In prokaryotic cells, there are two main types of elongation factors: EF-Tu and EF-G. EF-Tu plays a role in delivering the appropriate aminoacyl-tRNA (transfer RNA) to the ribosome, ensuring that the correct amino acid is added to the polypeptide chain. EF-G, on the other hand, facilitates the translocation of the mRNA and tRNAs within the ribosome after peptide bond formation, allowing for the next codon to be exposed and ready for the next aminoacyl-tRNA to bind.

In eukaryotic cells, there are analogous elongation factors, such as EF1A (the equivalent of prokaryotic EF-Tu) and EEF2 (the equivalent of prokaryotic EF-G). These factors perform similar functions in the protein synthesis process.

It is important to note that while peptide-extending factors are essential for life, they can also be targeted by certain antibiotics to inhibit bacterial growth. For example, erythromycin and its derivatives bind to EF-Tu in prokaryotic cells, preventing the formation of the ternary complex (EF-Tu-GTP-aminoacyl-tRNA) and thus halting protein synthesis.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Ribosomal subunits are ribonucleoprotein complexes that play a crucial role in protein synthesis. The small ribosomal subunit is responsible for decoding the messenger RNA (mRNA) during translation and binding to transfer RNA (tRNA) molecules.

The small ribosomal subunit, also known as the 40S subunit in eukaryotes or the 30S subunit in prokaryotes, is composed of a single strand of ribosomal RNA (rRNA) and several proteins. In eukaryotes, the small ribosomal subunit contains an 18S rRNA molecule and approximately 30 proteins, while in prokaryotes, it contains a 16S rRNA molecule and about 20 proteins.

The small ribosomal subunit recognizes the start codon (AUG) on the mRNA and binds to it, forming the initiation complex with the help of initiation factors. It then scans the mRNA until it encounters the first codon that matches the anticodon of a tRNA molecule charged with an amino acid. Once the correct match is found, the large ribosomal subunit binds to the small subunit, forming the 80S (eukaryotic) or 70S (prokaryotic) ribosome, and the process of elongation begins.

Overall, the small ribosomal subunit is a critical component of the translation machinery that enables cells to synthesize proteins accurately and efficiently.

RNA (Ribonucleic acid) er ein type nucleinsyre som er nøye relatert til DNA (Deoxyribonucleic acid). Det finnes tre hovedtyper av RNA: messenger RNA (mRNA), ribosomal RNA (rRNA), og transfer RNA (tRNA). Disse har alle forskjellige funksjoner i cellen.

Ribosomalt RNA (rRNA) er en type RNA som er ein viktig del av ribosomer, som er komplekse maskinerier som syntetiserer proteiner innen cellsjen. I ei menneskelig celle finnes det to typer rRNA: 18S rRNA og 28S rRNA i det lille ribosomalt subunitet, og 5S rRNA, 5,8S rRNA og 23S rRNA i det store ribosomalt subunitet. Disse er alle nevnt etter størrelsen på RNA-molekylet.

23S rRNA er derfor ein del av det store ribosomale subunitet, og har en viktig rolle i proteinsyntesen. Det hjelper med å koble aminosyrer sammen for å forme proteinsekvenser under den biokjemiske prosessen kalt translasjon.

Peptidbiosyntese refererer til den proces, hvor flere aminosyrer kombineres for at danne et peptidbindingsmønster og dermed skabe en peptidkæde eller et protein. Denne proces foregår normalt i cellerne under kontrol af ribosomer, som læser genetisk information fra mRNA-molekyler (messenger RNA).

I denne process samles aminosyrerne ved ribosomen, hvor de forbinder sig med hinanden via deres carboxylgrupper og aminogrupper. Dette skaber en peptidbinding mellem dem, og derved dannes en kort eller lang peptidkæde. Når hele proteinet er syntetiseret, bliver det foldet korrekt for at kunne udføre sine funktioner i cellen.

Det skal bemærkes, at der findes andre typer af peptidbiosyntese, som ikke foregår ved ribosomer, men disse er mere specielle og sjældne.

Peptidförlängningsfaktor-Tu, eller PTF Tu, är ett enzym som spelar en viktig roll i den cellulära proteinproduktionen. Det hjälper till att förlänga peptidkedjor under proteinsyntesen genom att addera aminosyror en efter en. PTF Tu är specifikt involverat i produktionen av cytoskelettproteiner, som är viktiga för cellens struktur och rörelser.

Defekter i PTF Tu kan leda till olika sjukdomar, inklusive muskelsjukdomar och neurodegenerativa störningar. Det har också visat sig vara överaktivt hos vissa cancerceller, vilket kan bidra till deras oöverwinneliga tillväxt.

Enligt medicinskt lexicon är ett kodon ett trentals sekvens av nukleotider i DNA eller RNA som koder för en viss aminosyra under processen av proteintranslering. I mRNA består varje kodon av tre baser, och det finns 64 möjliga kodonkombinationer. Av dessa kodar 61 för specifika aminosyror, medan de resterande tre (UAA, UAG och UGA) är stoppkodon som signalerar slutet på proteinkedjan.

'Startkodon' er en betegnelse for den specifikke sekvens af tre nukleotider i DNA- eller RNA-molekyler, som angiver hvor en proteinkæde begynder at blive syntetiseret under transskription og translation. I de fleste levende organismer er startkodonen AUG (adensin, uracil, guanin), der også koder for aminosyren methionin. Der findes imidlertid undtagelser, hvor andre nukleotidsekvenser også kan fungere som startkodon, alt efter organismens art og genetisk regulering.

Gradientcentrifugering är en laboratorieteknik inom biologi och medicin som används för att separera olika typer av partiklar baserat på deras differens i sedimentationshastighet, som i sin tur beror på partikelns storlek, form och densitet.

Den vanligaste typen av gradientcentrifugering är ultracentrifugering i en gradient av t.ex. sockerlösning eller saltlösning, där den högre densiteten är närmast rotorn och den lägre längst bort. När centrifugeringen sker accelereras partiklarna genom lösningen och sedimenterar därefter i gradienten. Partiklar med högre densitet kommer att sedimentera snabbare än partiklar med lägre densitet, vilket möjliggör en separation av olika partiklar baserat på deras egenskaper.

Gradientcentrifugering används bland annat för att separera olika typer av celler, virus, ribosomer och andra organeller från varandra eller från det medium de befinner sig i. Det är en viktig teknik inom molekylärbiologi, virologi och cellbiologi.

Guanosintrifosfat (GTP) är ett cellulärt energibärande molekylliknande ATP, men med guanosin istället för adenosin som bas. Det spelar en viktig roll inom signalsubstanser och proteiner som är involverade i celldelning och reglering av genuttryck. GTP hydrolyseras ofta till GDP (guanosindifosfat) för att frisätta energi till cellens processer.

"Translational peptide bond cleavage" refererar till den process där en peptidbindning brutits upp under translationen av ett protein. Detta sker när ribosomen når stoppkodonen i mRNA-sekvensen, vilket normalt orsakar att releasefaktorer binder till ribosomen och styr avslutandet av peptidbindningen mellan den nyss syntetiserade peptiden och det tRNA-molekyl som är bundet till P-stället på storribosomen. Detta leder till att proteinet klipps loss från ribosomen och kan fortsätta att foldas korrekt och utföra sina funktioner i cellen.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

Kryo-elektronmikroskopi (Cryo-EM) är en form av elektronmikroskopi där man använder mycket låga temperaturer, vanligen flytande kväve eller helium nära absoluta nollpunkten (-196°C eller -273°C), för att konservera biologiska prover i en naturlig och tresidigt fixerad tillstånd. Denna metod möjliggör direkt observation av biologiska makromolekyler och deras komplexa med formationer på molekylär nivå.

Cryo-EM har under de senaste åren blivit en allt vanligare teknik inom strukturbiologin, eftersom den kan användas för att bestämma tredimensionella strukturer av biologiska makromolekyler och deras komplex med hög upplösning, även om de är svåra att kristallisera. Denna teknik har haft en stor inverkan på forskningen inom områden som cellbiologi, strukturbiochemistry, virologi och neurovetenskap.

Ribosomen är komplexa ribonukleoproteinpartiklar som spelar en central roll i syntesen av proteiner i alla levande celler. De består av två subuniteter: en stor och en liten. Medicinsk definition av 'Ribosome Subunits, Large' (stor ribosomsubunit) är följande:

Stora ribosomsubenheterna är specialiserade strukturer som utgör den översta delen av ribosomen. Deras huvudfunktion är att katalysera peptidbindningarna mellan aminosyror under proteinsyntesen. De består av tre molekyler RNA (28S, 5,8S och 5S rRNA) som är associerade med cirka 45 olika proteiner. Stora subenheterna har en diameter på ungefär 22 nanometer och kan delas upp i tre huvuddelar: centralt projekterat område, huvuddelen och den så kallade "peptidylöverföringsfaktorn". Deras stora storlek och komplexitet gör dem till viktiga mål för flera olika antibiotika som fungerar genom att störa deras normala funktion.

Peptidil-dipeptid A (PDB-A), även känt som angiotensin-konverterande enzym 1 (ACE1), och neutrofil granulär peptidil-dipeptid B (PGPH/NGPB) är två exempel på peptidnitieringsenzymer. Dessa enzymer katalyserar nedbrytningen av peptider genom att klippa bort en dipeptidkedja från proteinkedjan, vilket orsakar aktivering eller inaktivering av olika biologiska signalmolekyler. Peptidnitieringsfaktorer är därför viktiga regulatörer av olika fysiologiska processer som blodtryck, immunresponser och neurotransmission. Dysfunktion eller överaktivitet hos dessa enzymer har visats korrelera med flera sjukdomstillstånd, till exempel högt blodtryck, hjärtsvikt och kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL).

Tiostrepton är ett antibiotikum som tillhör gruppen polyether-makrolider. Det produceras naturligt av den gram-positiva bakterien Streptomyces azureus och har en unik kemisk struktur med en tiokarbonylgrupp och en ovanlig cyklisk peptidstruktur. Tiostrepton har ett brett spektrum av verksamhet mot grampositiva bakterier, mykobakterier och vissa parasiter. Det används främst för behandling av svåra infektioner orsakade av resistenta stafylokocker och mykobakterier, såsom Mycobacterium avium-komplex (MAC) och Mycobacterium ulcerans. Tiostrepton har också visat sig ha potential som en antitumöragent eftersom det kan hämma celldelning och angiogenes i tumörer.

Ricin är ett starkt biologiskt gift som produceras från fröna hos vissa arter inom släktet Ricinus, särskilt den vanligaste arten Ricinus communis, även känd som castorolja eller ricinfrö. Giftet utvinns ofta genom att pressa och bearbeta frön för att producera olja, varefter en restprodukt kvarstår – ricinmjöl – som innehåller giftet.

Ricin är ett protein som består av två delar: A-kedjan och B-kedjan. När ricin kommer in i en levande cell binder B-kedjan till membranen på cellens yta, vilket möjliggör att A-kedjan tränger in i cellen. Där utövar A-kedjan sin giftverkan genom att störa och stoppa proteinsyntesen, en process som är livsviktig för cellerna. Detta leder till celldöd och kan orsaka allvarliga skador på olika organ och system i kroppen beroende på dosen och rutinmässiga faktorer hos den exponerade individen.

Det finns inget specifikt motgift till ricins förgiftning, och behandlingen är därför stödkarande och syftar till att lindra symtomen och underlätta cellreparation och återhämtning.

'Fenylalanin' är en essentiell aminosyra, vilket betyder att den måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera den själv. Fenylalanin är en aromatisk aminosyra som ingår i de 20 standardaminosyrorna som bygger upp proteiner.

Det är viktigt att reglera fenylalanintaget hos individer med en speciell genetisk rubbning, fenylketonuri (PKU). Vid PKU saknas ett enzym som behövs för att bryta ned fenylalanin till tyrosin, vilket leder till en påfrestning på kroppen och kan orsaka allvarliga hjärnskador om det inte behandlas. Därför rekommenderas ofta en speciell diet med begränsat fenylalanintag för personer med PKU.

RNA (Ribonucleic acid) er ein type biologisk molekyler som er involvert i overføringen av genetisk informasjon fra DNA til proteiner. Det finnes tre hovedtyper av RNA: messenger RNA (mRNA), ribosomal RNA (rRNA), og transfer RNA (tRNA).

Ribosomalt RNA (rRNA) er en type RNA-molekyler som er en viktig del av ribosomer, som er komplekse maskinerier bestående av proteiner og RNA-molekyler. Ribosomer er involvert i syntesen av proteiner ved å oversette genetisk informasjon fra mRNA til å danne aminosyrekedjene i proteinsekvenser.

28S rRNA er en type rRNA som er en del av de største ribosomalt subunits i eukaryote celler (i komplekset kalt 60S). Denne typen rRNA har en viktig rolle i peptidiltransferasen, som er den reaksjon hvor aminosyrer blir sammenkoblet til å danne proteiner. 28S rRNA utgjør en del av det aktive stedet der denne reaksjonen skjer og bidrar til stabiliseringen av ribosomet under denne prosessen.

Ett stoppkodon är en sekvens av tre nukleotider (en kodon) i DNA eller mRNA-sekvens som inte kodar för en aminosyra, utan istället signalerar för att translationen ska avbrytas. Det finns tre olika stoppkodon: UAG, UAA och UGA. När dessa kodoner läses av ribosomen under proteinsyntesen kommer translationen att avbrytas och det resulterande peptidkedjan klipps loss från tRNA och ribosomen. Detta är en nödvändig process för att producera fullständiga, funktionella proteiner.

'Thermus thermophilus' är en art av extremofila bakterier som lever under höga temperaturer och har därför utvecklat en optimal tillväxttemperatur på omkring 70-75°C. Denna bakterie hör till släktet Thermus, som ingår i familjen Thermaceae inom fylumet Deinococcus-Thermus. 'Thermus thermophilus' förekommer naturligt i heta källor och andra högtempererade miljöer, såsom varma källvatten och geotermiska områden.

Bakterien är också välkänd för sin förmåga att producera en extremt termostabil DNA-polymeras, Taq-polymeras, som används flitigt inom molekylärbiologi och PCR (polymeraskedjereaktion). Taq-polymeras är aktivt upp till temperaturer på 95-100°C och har därför blivit ett viktigt verktyg för att kopiera DNA-sekvenser under de höga temperaturer som krävs i PCR-reaktioner.

The nucleolus is a small, dense structure found within the cell nucleus of eukaryotic cells. It plays a central role in the production and assembly of ribosomal subunits, which are necessary for protein synthesis. The nucleolus is not surrounded by a membrane and is composed of three main regions: the fibrillar center, the dense fibrillar component, and the granular component. These regions are involved in various stages of ribosome biogenesis, including transcription of ribosomal RNA (rRNA) genes, processing and modification of rRNA, and assembly of ribosomal subunits. The nucleolus can change in size and number depending on the cell's needs, such as during periods of increased protein synthesis or stress.

Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.

En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.

Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.

'Saccharomyces cerevisiae' er en art av enkle celler organismer kjent som gjær. Den er en av de mest velstuderte arter av gjær og har vært brukt i både vitenskapelige studier og industrielle prosesser i tusenvis av år.

'Saccharomyces cerevisiae' er en fakultativt anaerob livsform, det vil si at den kan overleve ved å bruke ilkje for å oksidere sukker til kolsiringsprodukter som koldioxid og alkohol. Denne fermenteringsevnen er viktig i bakeri- og drikkevareindustrien, hvor den blir brukt til å lage brød, øl og vin.

I tillegg til sine praktiske anvendelser, er 'Saccharomyces cerevisiae' også en viktig modellorganisme i biologi og genetikk. Den har en liten, veldefinerte genom med om lag 6000 gener, og denne enkelhet gjør den til et ideelt system for å studere grunnleggende cellulære prosesser som celldeling, DNA-reparasjon og regulering av genuttrykk.

Retikulocyter är ett ungt rödt blodkroppar (erytrocyter) som finns i benmärgen. De är nästan fullt utvecklade, men ännu inte helt färdigutbildade. Retikulocyterna saknar fullständigt hemoglobin och har en kvarbliven nätverksliknande struktur i cytoplasman, bestående av ribosomer och annan cellular apparat. När retikulocyterna lämnar benmärgen och kommer in i blodomloppet, förlorar de snart denna nätverksliknande struktur och blir till fullt utvecklade röda blodkroppar. Retikulocytantalet kan användas som en indikator på benmärgens förmåga att producera röda blodkroppar, och ökar vid exempelvis blodbrist (anemi).

"RNA, transfer, Phe" refererar till en specifik typ av transfer RNA (tRNA) som transporterar fenylalanin (Phe) till ribosomen under processen av proteintranslering. Transfer RNA är ett slags RNA-molekyl som hjälper till att översätta genetisk kod från DNA till proteiner. Varje tRNA har en specifik anticodon-sekvens som matchar en komplementär kodon-sekvens på mRNA (messenger RNA). När tRNA-Phe binds till mRNA i ribosomen, kan aminosyran fenylalanin fogas till den växande peptidkedjan i proteinet som skapas.

Peptidväxthormonet Peptidförlängningsfaktor 2, eller i sin engelska förkortning PEA-2, är ett hormon som produceras huvudsakligen i mag-tarmkanalen. Det utvecklas från det prekursorprotein Prolaktinreleaserinsulinliknande peptid (PRLIP) och verkar stimulera celltillväxt och proteinsyntes i olika vävnader, bland annat i muskler. PEA-2 har också visat sig ha en viktig roll i ämnesomsättningen och glukosmetabolismen. Dessutom kan det spela en roll i regleringen av aptit och matintag, liksom i immunförsvaret.

GTP-fosfohydrolas-kopplade förlängningsfaktorer är en grupp av proteiner som spelar en viktig roll i regleringen av cellcykel och celldelning. Dessa proteiner kännetecknas av att de har en GTPase-domän, vilken kan hydrolysera (bryta ned) GTP till GDP och en fri fosfatgrupp.

I samband med celldelningen är förlängningsfaktorerna involverade i att styra förlängningen av mikrotubuli, en del av cytoskelettet som är viktigt för cellens form och rörelse. Genom att cycliskt binda och hydrolysera GTP kan förlängningsfaktorerna veva sig fram och tillbaka och på så sätt ställa in hastigheten och riktningen på mikrotubuliens tillväxt.

Exempel på GTP-fosfohydrolas-kopplade förlängningsfaktorer är kinesin, dynin och Ras-relaterade proteiner (Ran). Dysfunktion i dessa proteiner kan leda till cellcykelberoende sjukdomar som cancer.

Transfer RNA (tRNA) är ett slags RNA-molekyler som spelar en central roll i den genetiska koden och proteinsyntesen. Varje tRNA-molekyl har en specifik sekvens av nukleotider, kallad antikodon, som kan binda till motsvarande komplementära kodon på en mRNA-molekyl under translationen.

tRNAs är också associerade med en specifik aminosyra genom en process som kallas för charging eller aminosyrbindning. Varje tRNA har en specifik aminosyrabindningsplats, kallad CCA-ändan, där en aminosyra kan kopplas till tRNA av ett enzym som heter aminoacyl-tRNASyntetas.

Met-tRNA (metionin-tRNA) är en speciell typ av tRNA som associerar med aminosyran metionin. Det finns två typer av Met-tRNA:s i cellen - initiator Met-tRNA och elongerings Met-tRNA. Initiator Met-tRNA binder till startkodon AUG på mRNA och inleder proteinsyntesen genom att första aminosyran som kopplas till den nya peptidkedjan är metionin. Elongerings Met-tRNA ersätter en annan aminosyra i peptidkedjan under translaionen och lägger till en ny metionin till peptidkedjan.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

'Peptidyltransferase' är ett enzym som katalyserar den kemiska reaktionen där en peptidbindelse skapas mellan två aminosyror under processen av proteintranslering. Reaktionen sker i ribosomen, ett komplext cellulärt maskineri bestående av flera RNA- och proteinmolekyler.

Peptidyltransferaset är egentligen en del av 23S rRNA (ribosomalt RNA) som utgör en del av den stora ribosomsubenheten i prokaryota celler (bakterier). I eukaryota celler (djur, växter, svampar med mera) finns peptidyltransferaset också i den stora ribosomsubenheten, men här är det en del av flera olika rRNA-molekyler.

Under transleringen läser ribosomen genetisk information från mRNA (budbärar-RNA) och bygger upp ett protein genom att koppla ihop aminosyror i en specifik sekvens, som är kodad i genomet. Peptidyltransferaset hjälper till att katalysera bildandet av peptidbindningar mellan de två sista aminosyrorna i den pågående peptidkedjan genom en process som kallas för peptidbindningsreaktionen.

Peptidyltransferasreaktionen är en viktig del av proteintransleringen och därmed också cellens livsprocesser, eftersom proteiner utför många funktioner i cellen, inklusive strukturella, enzymatiska och regulatoriska uppgifter.

'Escherichia coli' är en art av gramnegativa, aeroba, encapsulereda, stavformade bakterier som normalt förekommer i människans tarm. Det finns många olika serotyper och stammar av E. coli, varav vissa kan orsaka sjukdom hos människor och djur.

'Escherichia coli-proteiner' refererar till proteiner som produceras eller finns i E. coli-bakterier. Dessa proteiner har en rad olika funktioner och är viktiga för bakteriens överlevnad, tillväxt och patogenicitet. Några exempel på E. coli-proteiner inkluderar:

* Flagellin: ett protein som utgör strukturen i bakteriens flageller (svansar), vilket möjliggör bakteriens rörelse och motilitet.
* Fimbrier: proteiner som bildar små hårstrån på bakteriens yta, vilka underlättar bakteriens adhesion till celler i värden.
* Hemolysin: ett toxin som orsakar celldöd och skador på vävnader.
* Shiga-like-toksin: ett toxin som kan orsaka allvarliga njursjukdomar, blodproppar och till och med dödsfall hos människor.

Escherichia coli-proteiner är viktiga i forskning och utveckling av diagnostiska tester, vacciner och behandlingsmetoder för E. coli-relaterade sjukdomar.

Ribonucleas (RNas) är en grupp enzymer som katalyserar nedbrytningen av RNA-molekyler genom att hydrolysellt klippa sönder fosfodiesterbindningarna mellan ribos och dekolibera nukleotider eller oligonukleotider. Det finns två huvudtyper av RNas: endoribonucleaser, som klipper RNA-molekylen i flera bitar mitt i sekvensen, och exoribonucleaser, som tär bort en nucleotid i taget från slutet av RNA-molekylen. RNas har viktiga funktioner inom cellulära processer såsom RNA-processering, nedbrytning och kvalitetskontroll.

RNA står för Ribonukleinsyra och är ett molekylärt ämne som liknar DNA men har några viktiga skillnader i sin kemiska struktur. Det finns olika typer av RNA, inklusive ribosomalt RNA (rRNA).

Ribosomer är komplexa maskinerier som består av proteiner och RNA-molekyler och spelar en viktig roll i syntesen av protein. De två huvuddelarna av ett ribosom kallas för stora och små subenheter. I den stora subenheten finns det tre stycken rRNA-molekyler: 5S, 5.8S och 28S. I den lilla subenheten finns det en rRNA-molekyl som kallas 18S rRNA.

18S rRNA är en strukturell komponent i den lilla ribosomala subenheten och hjälper till att bilda den aktiva plats där aminosyror kopplas samman för att bilda proteiner under processen kallad translation. 18S rRNA är en viktig molekyl i cellens proteinproduktion och finns i alla levande celler.

'Peptide Termination Factors' är ett samlingsbegrepp inom molekylär biologi och genetik för de proteinmolekyler som aktivt bidrar till att avsluta proteinsyntesen i cellen. De flesta proteiner skapas genom en process som kallas translation, där information från ett specifikt stycke DNA (ett gener) används för att bygga upp en polypeptidkedja, vilket är grunden till det slutliga proteinmolekylen.

Translationen inleds med att en mRNA-molekyl (som är en kopia av DNA:t) läses och translateras i en ribosom, som är ett komplext maskineri bestående av två subenheter. Ribosomen sammanfogar aminosyror till en polypeptidkedja genom att de dekoderar informationen från mRNA:t. Denna process fortsätter tills en speciell sekvens av nukleotider (de molekyler som bygger upp DNA och RNA) påträffas i mRNA-sekvensen, kallad ett stoppcodon. När ribosomen stöter på ett stoppcodon aktiveras peptidtermineringsfaktorerna.

Peptidtermineringsfaktorerna hjälper till att avsluta translationen genom att leda bort den sista aminosyran från ribosomen och sedan lösa upp ribosomen från mRNA-molekylen. Detta gör det möjligt för cellen att transportera, vika och modifiera det nyskapade proteinmolekylen så att det kan utföra sina specifika funktioner inom cellen eller utsöndras till extracellulärt matrix.

Det finns flera olika peptidtermineringsfaktorer, och de varierar något mellan olika levande organismer. I eukaryota celler (som till exempel djurceller) kallas dessa faktorer ofta för eRF1, eRF3 och eRF4, medan prokaryota celler (som till exempel bakterier) har andra typer av peptidtermineringsfaktorer.

A cell-free system är en definierad miljö utanför levande celler där biokemiska reaktioner kan ske med hjälp av extrakterade intracellulära komponenter, till exempel enbart ribosomer, enzymer eller andra proteiner. Detta möjliggör studier och manipulationer av specifika biologiska processer utan att behöva ta hänsyn till komplexiteten hos hela celler.

Exempel på cell-free system är:

1. In vitro translationssystem: Detta system består av extrakterade ribosomer, tRNA, enzymer och andra proteiner som behövs för att syntetisera protein från mRNA in vitro.
2. PCR (Polymerase Chain Reaction): Även om detta inte är ett proteintranslationssystem, använder man en polymeras, enzymet som kopierar DNA, i en cell-free miljö för att amplifiera specifika DNA-sekvenser.
3. Cell-free glykolys: Genom att extrahera glykolytiska enzymer och substrater från celler kan man skapa ett system där man kan studera energiproduktionen i glykolysen utan att behöva oroa sig för andra cellulära processer.

Cell-free system används ofta inom grundläggande forskning, syntetisk biologi och medicinsk forskning för att studera och utveckla nya terapeutiska strategier.

Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.

It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.

Fusidinsyra är ett typiskt exempel på en förminskad bakteriell cellväggssyntes-hämmare, även känd som en antibiotikum inom gruppen av steroidantibiotika. Den verkar genom att hämta enzymet transpeptidase, som är involverat i processen med att bygga upp bakteriens cellvägg.

Fusidinsyra används främst för behandling av infektioner orsakade av grampositiva bakterier, såsom stafylokocker och streptokocker. Det är särskilt användbart vid behandling av infektioner som är resistenta mot andra antibiotika.

Det bör dock noteras att resistens kan utvecklas under långvarig användning, så det rekommenderas att fusidinsyra används kortvarigt och i kombination med andra antibiotika om möjligt.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Sparsomycin är ett experimentellt antibiotikum som påverkar proteinsyntesen i bakterier. Det gör det genom att hämta enzymet translas, som spelar en viktig roll i bildandet av peptidbindningar mellan aminosyror under proteinsyntesen. Sparsomycin har visat sig vara verksamt mot vissa gram-positiva bakterier och mykoplasma, men det används inte kliniskt på grund av dess toxicitet och begränsade spektrum. Det är fortfarande föremål för forskning som ett möjligt led i att utveckla nya antibiotika.

"Anticodon" är en term inom genetiken och molekylärbiologin. Det refererar till de tre nukleotidbaserna (en bassekvens) i en tRNA-molekyl (transfer-RNA) som komplementärt parar sig med den mRNA-komplmentära kodonsekvensen (tripletten av nukleotider) på en specifik aminosyre under processen av proteintranslering. Anticodonen hjälper till att säkerställa att rätt aminosyra kopplas till rätt position i ett proteins molekylärt seqvens.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Kloramfenikol är ett bredspektrumantibiotikum som verkar genom att hämja bakteriens protein syntes. Det används för behandling av olika infektioner orsakade av känsliga bakterier, till exempel i samband med mjältbrandsinflammation, meningit, lunginflammation och hudinfektioner.

Läkemedlet ges vanligen som intravenös infusion eller som tablett, beroende på typen av infektion och patientens hälsotillstånd. Liksom med alla antibiotika kan överanvändning eller felaktig användning av kloramfenikol leda till resistens hos bakterier. Dessutom kan kloramfenikol ha allvarliga biverkningar, särskilt på benmärgen och blodbildande organ, varför det endast ska användas när andra antibiotika inte är lämpliga eller har visat sig verka otillräckligt.

RNA-bindande proteiner (RBPs) är proteiner som binder till RNA-molekyler och spelar en viktig roll i regleringen av RNA-processering, transport, lokalisation och traduction. Dessa proteiner har olika strukturella domäner som möjliggör deras bindning till specifika sekvenser eller strukturer hos RNA. Genom att interagera med RNA kan RBPs påverka dess stabilitet, sönderdelning, och dess förmåga att interagera med andra proteiner och ribonukleoproteinpartikel (RNP) komplex. RBPs är involverade i en rad cellulära processer såsom splicing, transport, lokalisation, stabilitet och översättning av mRNA, samt i regleringen av miRNA-funktioner.

Paromomycin är ett aminoglycosidantibiotikum som används för behandling av infektioner orsakade av parasitiska protozoer, till exempel Giardia lamblia och Entamoeba histolytica. Det fungerar genom att störa proteinsyntesen hos dessa mikroorganismer, vilket leder till deras död. Paromomycin kan användas för behandling av infektioner i mag-tarmkanalen och används ofta när andra behandlingsalternativ har misslyckats eller inte är tillgängliga.

Viomycin är ett aminoglykosid antibiotikum som isolerades från bakterien Streptomyces floridae på 1950-talet. Det används sällan i klinisk praxis på grund av dess höga toxicitet och relativa ineffektivitet jämfört med andra aminoglykosider. Viomycin verkar genom att binda till bakteriens 30S-ribosomala subenhet, vilket stör proteintranslationsprocessen och orsakar celldöd. Det är aktivt mot flera gramnegativa och grampositiva bakterier, inklusive mykobakterier, men används främst för behandling av tuberkulos och andra mykobakteriella infektioner som är resistenta mot vanliga behandlingsalternativ.

'Saccharomyces cerevisiae' er en art av gjennomgående levende svamp, også kjent som bakerens gær. Proteiner i S. cerevisiae refererer til de forskjellige typer proteinmolekyler som produseres av denne organisasjonen. Disse proteinenene spiller mange forskjellige roller i cellens funksjon, inkludert strukturelle, enzymatiske og regulatoriske funksjoner. Nogen av disse proteinene kan også ha mediskje vital betydning for mennesker, særlig når det gjelder bakeri- og ølfermentasjon, ettersom de er involvert i prosessen til å omdanne sukker til alkohol og kultivering av dough. Proteiner fra S. cerevisiae brukes også i biomedisinske forskningsområder, særlig når det gjelder studier av celullær prosesser som kan være relevante for menneskelig sykdom.

RNA (Ribonucleic acid) är ett molekylärt ämne som förekommer i alla levande celler. Det spelar en viktig roll i många av cellens funktioner, särskilt vid proteinbildning genom att transportera genetisk information från DNA till ribosomer, där proteiner syntetiseras.

Svamp (Fungi) är en egen domän av levande organismer som skiljer sig från växter, djur och bakterier. Svampar inkluderar allt från små encelliga svampar till stora flersidiga svampar som kan vara mycket komplexa i sin struktur och livscykel.

RNA hos svampar är lika med RNA hos andra levande celler, men det finns vissa specifika typer av RNA som förekommer hos svampar, till exempel ribosomalt RNA (rRNA) och messenger RNA (mRNA), som spelar en viktig roll i proteinbildningen. Dessutom har vissa svampar specifika RNA-sekvenser som används för att identifiera och klassificera dem.

I summa, är RNA hos svampar ett molekylärt ämne som deltar i cellens funktioner, särskilt vid proteinbildning, och som kan variera mellan olika typer av svampar.

RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.

RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.

Det finnes tre hovedtyper av RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.

I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.

Proteinsyntesehæmmere (eller proteinbiosynteseinhibitorer) er lægemidler, der modvirker bakteriers evne til at syntetisere proteiner og dermed forhindrer deres vækst og formering. Disse lægemidler virker ved at blokere for enten transkriptionen (overførslen af genetisk information fra DNA til mRNA) eller translationen (overførslen af information fra mRNA til proteiner). Proteinsyntesehæmmere kan inddeles i flere kategorier, alt efter hvilken del af proteinsyntesen de forstyrrer. Nogle eksempler på proteinsyntesehæmmere er:

1. Antibiotika: Disse lægemidler virker mod bakterielle infektioner ved at forstyrre proteinsyntesen i bakterierne, hvilket resulterer i deres død. Eksempler på antibiotika, der er proteinsyntesehæmmere, inkluderer tetracykliner, aminoglykosider og macrolider.
2. Antifungale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af svampeinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende svampeceller. Eksempler på antifungale proteinsyntesehæmmere inkluderer azoler, allylaminer og echinocandiner.
3. Antivirale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af virusinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende virusceller. Eksempler på antivirale proteinsyntesehæmmere inkluderer proteaseinhibitorer, neuraminidaseinhibitorer og reverse transkriptasehæmmere.

Proteinsyntesehæmmere er en vigtig klasse af lægemidler, der anvendes til behandling af mange forskellige infektioner. Deres effektivitet skyldes deres evne til at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende celler, hvilket resulterer i deres død eller nedsatte funktion.

'RNA viralt' refererer til et virus som har sin genetisk informasjon lagret i RNA (ribonukleinsyre) istedenfor DNA (deoxyribonukleinsyre) som er vanligere for levende organismer. Disse typer av viruser bruker RNA-polymerase enzym for å transkribere og replikere sin genetisk informasjon. Mange infektiøse og smittebærende virusser, som f.eks. HIV, influenza, SARS-CoV-2 (som forårsaker COVID-19), er RNA-virusser.

Magnesium är ett essentiellt mineral som spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, såsom hjärt- och muskelaktivitet, nervfunktion, immunförsvar, och energiproduktion. Det förekommer naturligt i flera livsmedel som gröna bladgrönsaker, nötter, frön, havserter, torkade frukter och vattenrika fiskar. Magnesium är också tillgängligt som kosttillskott och kan användas som läkemedel för att behandla eller förebygga magnesiumbrist. Normal spann för serum-magnesiumnivåer ligger vanligtvis mellan 1,7 och 2,5 millimol per liter (mmol/L).

Post-transcriptional RNA processing refers to the series of modifications and regulatory processes that occur on an RNA molecule after it has been transcribed from DNA. These processes include:

1. 5' capping: The addition of a 7-methylguanosine cap to the 5' end of the RNA, which protects the RNA from degradation and helps in its transport and translation.
2. 3' polyadenylation: The addition of a string of adenine nucleotides (poly(A) tail) to the 3' end of the RNA, which also protects the RNA from degradation and plays a role in its stability and translation.
3. Splicing: The removal of non-coding sequences (introns) from within the RNA transcript and the joining together of the remaining coding sequences (exons) to form a continuous mRNA sequence. This process is critical for generating mature, functional mRNAs.
4. RNA editing: The modification of specific nucleotides within the RNA transcript, which can alter the meaning of the genetic code and lead to the production of different proteins.
5. Chemical modifications: The addition of various chemical groups (e.g., methyl groups) to specific nucleotides within the RNA transcript, which can affect its stability, localization, and function.

These post-transcriptional processing events play a crucial role in regulating gene expression, controlling the quality and fate of RNA molecules, and ensuring the accurate translation of genetic information into functional proteins.

Dihydrostreptomycinsulfat er en type antibiotik som brukes til behandling av bakterielle infeksjoner. Det er en sulfatsaltversjon av dihydrostreptomycin, som er en type aminoglykosidantibiotika. Dihydrostreptomycinsulfat virker ved å forstyrre bakteriens evne til å syntetisere proteiner, noe som større bakterier ikke kan overleve.

Denne type antibiotika er spesielt effektiv mot gramnegative bakterier, men kan også være aktiv mot noen grampositive bakterier. Det brukes vanligvis for å behandle alvorlige infeksjoner som pneumoni, sepsis, endokardit, og meningitis.

Som med andre aminoglykosidantibiotika, kan dihydrostreptomycinsulfat også ha bivirkninger som skader nyrerne og hørene ved lengre bruk eller høye doser. Derfor er det viktig å overvåke pasienten nøye mens de tar dette medisinen.

Cell fractionation är ett biologiskt laboratorieförfarande som innebär att celler delas upp i sina olika komponenter eller organeller. Detta görs vanligtvis genom att cellmembranet klyvs med hjälp av mekanisk, enzymatisk eller kemisk metoder, vilket får cellens olika beståndsdelar att separera sig från varandra. Genom att använda olika tekniker och metoder kan forskare isolera och rena specifika organeller såsom mitokondrier, kärnor, ribosomer, lysosomer och endoplasmatiska retikulum för vidare studier. Cellfraktionering är en viktig metod inom cellbiologi och molekylär biologi eftersom den möjliggör att forskare kan studera de olika komponenterna i cellen separat och upptäcka deras unika funktioner och interaktioner.

RNA-caps er en struktur som finnes på 5'-endenen av eukaryote RNA-molekyler, inkludert messenger RNA (mRNA), small nuclear RNA (snRNA) og small nucleolar RNA (snoRNA). En RNA-cap består av en molekyl av guanosin (G) som er reversilt forbundet til 5'-endenen av RNA-molekylet ved en triphosphatbinding. Denne G-nukleotiden kan også være methylert på N2-posisjonen av ribosen, og det kan også være tilført en eller to metylgrupper på 2'-OH-gruppen av nærliggende riboser.

RNA-caps har flere funksjoner i eukaryote celler. De beskytter RNA-molekylet mot degradering av 5'-exonucleaser, hjelper til med transporten av mRNA fra nucleus til cytoplasma og bidrar til stabiliseringen av mRNA. RNA-caps er også involvert i reguleringen av translasjon ved å påvirke innledningen av proteinsyntese.

Prokaryotic Initiation Factor 3 (IF3) er en viktig komponent i den prokaryote proteinsyntesen, som foregår på ribosomene. IF3 hjelper til å kontrollere starten av translasjonen ved å forhindre formationen av feilaktige initiasjonskomplekser mellom mRNA og de forkjortede ribosomale subunitsene. Dette gjør at korrekt initiasjon av proteinsyntesen kan foregå ved hjelp av den korrekte startkodonet (førstegjenstandskoden) i mRNA-molekylet og det riktige transfer RNA-molekylet som koder for formylmetionin (fMTS). IF3 er derfor en viktig faktor for å sikre korrekt proteinsyntese i prokaryote organismer.

Ribosomalt läsförskjutning (translational frameshift) är ett fenomen där den normalt stabila läsramen för genetisk kod i mRNA-molekylen förändras under translationen, vilket leder till att en annan aminosyrasekvens syntetiseras än vad som skulle ha skett om läsförskjutningen inte hade inträffat. Detta kan orsaka produktionen av en förkortad, förlängd eller modifierad proteinvariant jämfört med den normalt producerade. Ribosomala läsförskjutningar kan vara programmerade och ha en biologisk funktion, eller de kan orsakas av mutationer och leda till sjukdomar. Det finns två huvudtyper av ribosomala läsförskjutningar: +1 framåt-läsförskjutning och -1 bakåt-läsförskjutning, beroende på om antalet kodade nukleotider som översätts förändras med ett eller minus ett respektive.

"Koli-" är ett prefix som härstammar från grekiskan och betyder "tjocktarm". "Isotop" är ett ord som kommer från både grekiska och engelska, med grekiska "isos" (lika) och engelska "top" (plats), vilket tillsammans betyder "samma plats".

En kolisotop är alltså en radioaktiv isotop som används inom medicinen, oftast för att undersöka funktionen hos tjocktarmen. Den vanligaste kolisotopen som används är koldioxid-14 (C14). Patienten får då dricka en vätska med den radioaktiva isotopen, och sedan kan man följa dess väg genom tjocktarmen med hjälp av en gammakamera. Detta kallas för en kolisotoskopi eller en C14-taggning.

Streptomycin är ett antibiotikum som tillhör aminoglykosidgruppen. Det produceras naturligt av aktinobakterien Streptomyces griseus och är verksamt mot en rad olika bakterier, inklusive gramnegativa och grampositiva stavbakterier samt mykobakterier.

Streptomycin fungerar genom att binda till den 30S-subenheten av bakteriens ribosomer och på så sätt stör proteintranslationsprocessen, vilket leder till bakteriedödande effekt. Det används vanligen för behandling av allvarliga infektioner orsakade av susceptibla bakteriestammar, som exempelvis tuberkulos och pest.

Sedan 1940-talet har streptomycin varit en viktig del i behandlingen av olika infektionssjukdomar, men på grund av ökad resistens hos vissa bakteriestammar och förekomsten av biverkningar används det numera oftare i kombination med andra antibiotika.

Den endoplasmatiska nätverket (ER) är ett organell som förekommer i eukaryota celler och består av en sammanbunden labyrint av membrankanaler. Det finns två typer av ER: små korniga staplar av ER, även kallat "kornigt endoplasmatiskt nätverk" (Rough ER, RER), och det platta, icke-korniga ER:t (Smooth ER, SER).

Kornigt endoplasmatiskt nätverk är täckt med ribosomer som syntetiserar proteiner. Dessa proteiner transporteras sedan in i lumen (håligheten) av RER och viks ihop till sin slutliga konformation innan de transporteras vidare till Golgiapparaten för ytterligare modifiering och transport till sina destinationer. Kornigt endoplasmatiskt nätverk är därför speciellt viktigt för syntesen, foldning och transport av proteiner i cellen.

Lincomycin är ett antibiotikum som tillhör gruppen lincosamider. Det används för behandling av olika typer av infektioner orsakade av sårbara bakteriestammar, såsom stafylokocker och streptokocker. Lincomycin verkar genom att hämma proteinsyntesen i bakterierna. Det ges vanligtvis intravenöst eller som en injektion, men det finns också tillgängligt som tablettform för vissa typer av infektioner.

Erythromycin är ett makrolidantibiotikum som verkar genom att hämja bakteriens proteinsyntes. Det används för behandling av olika typer av infektioner orsakade av känsliga bakteriestammar, till exempel streptokocker, stafylokocker och hemofila influenzae. Preparatet kan ges via olika rutter beroende på typ av infektion, men vanligen som tablett eller intravenöst. Några vanliga biverkningar är mag-tarmbesvär, smakförändringar och hudutslag. I sällsynta fall kan allvarligare biverkningar uppstå, till exempel lever skada eller förlängd QT-tid på EKG.

eIF-4G är ett protein som spelar en central roll i initieringen av eukaryot proteinsyntes, det process där cellen bygger upp proteiner genom att koppla aminosyror till varandra enligt genetisk information. eIF-4G fungerar som en skafferi som samlar andra proteinkomponenter till den preinitieringskomplex som behövs för att starta transleringen av mRNA (messenger RNA), det som innehåller instruktionerna för att bygga upp ett visst protein.

Specifikt fungerar eIF-4G som en plattform där andra proteiner, såsom eIF-4E och eIF-4A, kan binda till varandra och bilda en komplex som hjälper till att rekrytera och initiera transleringen av mRNA. eIF-4G har flera domäner som möjliggör dess interaktion med andra proteiner och RNA. Dessa inkluderar en eIF-4E bindande domän, en RNA bindande domän och en domän som binder till poly(A) bindande protein (PABP), vilket hjälper till att stänga cirkulärt den transleringskomplex.

eIF-4G är därför en viktig regulator av proteinsyntesen och har visat sig vara involverad i cellcykeln, celldelning och apoptos (programmerad celldöd). Dysfunktion eller överaktivering av eIF-4G kan leda till patologiska tillstånd såsom cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

RNA (Ribonucleic acid) er ein type nucleinsyre som er nøye relatert til DNA (Deoxyribonucleic acid). Det finnes tre hovedtyper av RNA: messenger RNA (mRNA), ribosomal RNA (rRNA), og transfer RNA (tRNA). Disse har alle forskjellige funksjoner i cellen.

I denne spørsmålet spør dere om rRNA, mer spesifikt 5,8S rRNA. Ribosomalt RNA er en del av ribosomene, som er komplekse maskinerier bestående av proteiner og RNA-molekyler som hjelper til med å syntetisere protein i cellen.

5,8S rRNA er ein type rRNA som finnes i eukaryote celler (celler som har en cellekerne). Det er ein del av den større rRNA-molekylen som kallas 28S rRNA. Sammen med andre typer av rRNA, slik som 18S og 5S rRNA, utgjør 5,8S rRNA en del av de fire store ribosomale subenhetene i eukaryote celler. Disse subenhetene er viktige for å veilede den prosess som kallas translasjon, der genetisk informasjon fra mRNA-molekylet leses og brukes til å syntetisere protein.

Så, i korthet, er 5,8S rRNA ein type ribosomalt RNA som finnes i eukaryote celler og er en del av de fire store ribosomale subenhetene som hjelper til med å syntetisere protein.

Picornaviridae är en familj av små, enkelsträngade RNA-virus som infekterar djur och människor. Familjen innehåller flera välkända sjukdomsalstrare, till exempel rhinovirus (som orsakar förkylning), enterovirus (som kan orsaka allt från milda mag-tarmsjukdomar till allvarliga neurologiska komplikationer) och hepatitis A-virus. Virusen i denna familj har en non-segmenterad, enkelsträngad RNA-genom som kodar för en polyprotein som sedan klipps upp av proteas till de funktionella proteinkedjorna. Picornaviruspartiklarna är icosaedriska och saknar lipidhölje.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

eIF-3 (eukaryotic initiation factor 3) är ett proteincomplex som spelar en viktig roll i den eukaryota proteinsyntesen. Det hjälper till att koordinera de första stegen av initiationsfasen under proteinsyntesen, vilket inkluderar bindningen av metionyl-initiator Met-tRNAi till 40S-ribosomen och skapandet av en initieringskomplex. eIF-3 består av flera underenheter som tillsammans utgör ett stort proteincomplex, och det är involverat i flera aspekter av initiationsprocessen, inklusive bindningen av mRNA till 40S-ribosomen och att hjälpa till att rekrytera andra initieringsfaktorer.

'SRP' står för 'Secretory Response Peptide' inom medicinen. Det är ett peptidmolekyl som frisätts från celler i bukspottskörteln under ämnesomsättningen och har en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, inflammation och celldöd. SRP är också känt som Gastrin-Releasing Peptide (GRP) eller Bombesin-like peptide.

GTP-fosfohydrolas är ett enzym som katalyserar nedbrytningen (hydrolys) av GTP (guanosintrifosfat) till GDP (guanosindifosfat) och en fri fosfatgrupp. Detta enzym spelar en viktig roll inom cellulär signalering, där GTP används som energirik källa för att driva olika cellulära processer, till exempel proteinsyntes och celldelning. När GTP-fosfohydrolasen aktiveras bryts GTP ner till GDP, vilket leder till att signaltransduktionen avbryts eller modifieras på något sätt. Detta hjälper till att reglera cellulära processer på ett kontrollerat sätt.

Tritium, som också kallas treslavon, är en radioaktiv isotop av väte. Den har ett neutron till skillnad från den vanligaste isotopen av väte, protium, som saknar neutroner. Tritiums atomkärna innehåller en proton och två neutroner, vilket gör att det totalt finns tre nukleona (protoner + neutroner) i tritiumkärnan.

Tritium har en halveringstid på ungefär 12,3 år, vilket betyder att efter denna tid har hälften av ett given antal tritiumatomer sönderfallit till helium-3 och en elektron (beta-partikel). Tritium används inom olika områden, bland annat inom energiproduktion, medicinsk diagnostik och i militära tillämpningar.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

Ribonukleoproteiner (RNP) är komplexa molekyler som består av RNA-molekyler som är associerade med proteiner. De har en central roll i cellens biologiska processer, såsom RNA-syntes, transport, lagrande och nedbrytning.

Det finns olika typer av RNP:er, inklusive ribosomer, spliceosomer, snRNP:er (små jämna nucleära RNP:er) och hnRNP:er (heterogena kärnära RNP:er). Varje typ av RNP har en specifik uppsättning proteiner som interagerar med RNA-molekylen för att utföra dess funktion.

Ribosomer är exempel på RNP:er som hjälper till att syntetisera proteinerna i cellen. De består av två subenheter, varav den stora subenheten innehåller tre RNA-molekyler och cirka 50 proteiner, medan den lilla subenheten innehåller en RNA-molekyl och cirka 30 proteiner.

Spliceosomer är andra exempel på RNP:er som hjälper till att bearbeta RNA-molekyler genom att klippa bort icke-kodande sekvenser (introner) och klistra samman de kvarvarande kodande sekvenserna (exonerna). De består av fem snRNP:er, var och en med en unik RNA-molekyl och ett antal proteiner.

I allmänhet är Ribonukleoproteiner viktiga molekyler som hjälper till att reglera genuttryck och underlätta olika cellulära processer i både pro- och eukaryota celler.

RNA (Ribonucleic acid) er ein type nucleinsyre som er nøysomt involvert i overføringen av genetisk informasjon fra DNA til ribosomer, der proteiner syntesises. RNA er en lineær polymér av nukleotider med en pentos sugar, ribose, som er knyttet til tre baser: adenin, guanin og uracil.

Ribosomen er organell i ei celle som syntiserer proteiner ved å lese og overføre informasjon fra RNA-molekyler. De består av to deler, en større subunit og en mindre subunit, som tilsammen utgjør en maskin som sammenkobler aminosyrer i den rekke de skal ha for å forme ein protein.

16S rRNA (ribosomalt RNA) er en type RNA-molekylt som finns i ribosomer og er involvert i translasjonen av genetisk informasjon til proteiner. 16S rRNA er ein del av den mindre subuniten i prokaryote ribosomer (bakterier og arkeer). Den har en viktig rolle i identifisering og klassifisering av forskjellige bakterieslag, fordi den inneholder konservierte sekvensregioner som er unike for hvert slag. Disse regionene brukes i metoden kallaet 16S rRNA-sekvensanalyse for å identifisere og klasifisere ukjente bakterier basert på deres genetiske sekvenser.

'Open Reading Frames' (ORF) refererar till genetiska sekvenssegment som har potentialen att koda för proteiner. De definieras vanligtvis som en sekvens av minst 300 nukleotider som börjar med en startkod (ATG) och fortsätter till en stoppkod (TAA, TAG eller TGA). ORF:er hittas ofta i delar av DNA eller RNA som kallas icke-kodande, eftersom de inte direkt koder för proteiner. Genom att identifiera ORF:er kan forskare förutsäga potentiala proteinsekvenser och undersöka deras funktioner. Det är värt att notera att inte alla ORF:er leder till produktion av ett fullständigt protein, eftersom det finns olika mekanismer som kan påverka den genetiska informationens överföring från DNA till protein.

RNA-prekursorer, eller RNA-precursor molekyler, refererar till initiala transkriptionsprodukter som består av en längre sekvens än den mognaste, funktionella RNA-molekylen. Dessa prekursorer innehåller ofta intronsekvenser som behöver tas bort genom ett process som kallas splicing innan den funktionella RNA-molekylen kan bildas. RNA-prekursorer kan vara antingen protein kodande, såsom pre-mRNA (prekursor-messenger RNA), eller icke-proteinkodande, som inkluderar pre-rRNA (prekursor-ribosomalt RNA) och pre-tRNA (prekursor-transfer RNA).

'eIF' står för 'Eukaryotic initiation factor' inom molekylär biologi och cellulär genetik. Det är en typ av faktor som hjälper till att initiera translationen, det vill säga den process där information från DNA och RNA omvandlas till proteiner i eukaryota celler (celler med en kärna).

Specifikt hjälper eIF-komplexet till att binda in mRNA (messenger RNA) till ribosomen, den cellulära maskinen där proteinerna syntetiseras. Det gör det möjligt för translationen att börja och de rätta aminosyrorna ska kunna kopplas samman i rätt ordning enligt informationen från mRNA:t.

Det finns flera olika eIF-komplex som har olika funktioner under translationens initieringsfas, men de flesta av dem är involverade i att binda in mRNA till ribosomen och hjälpa till att starta translationen korrekt.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Peptide Extension Factor 1, också känt som PEFI-1 eller hORF57, är ett protein som kodas för av herpesvirus genom att använda alternativ splicing av ett stort öppet läsram (hORF57). Detta protein spelar en viktig roll i virusreplikationen och transkriptionen. PEFI-1 hjälper till att exportera virala mRNA från cellkärnan till cytoplasman, där de kan översättas till proteiner. Dessutom bidrar PEFI-1 till att stabilisera och förlänga virus-specifika peptider under den tidiga fasen av infektionen.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

Ribosomes are complex macromolecular machines that are responsible for protein synthesis in all living organisms. They consist of two subunits, a large and a small subunit, which are composed of ribosomal RNA (rRNA) and ribosomal proteins.

Archaeal ribosomes are similar in structure and function to bacterial ribosomes, but they have some unique features that distinguish them from their bacterial counterparts. The small ribosomal subunit of archaea, also known as the 30S subunit, is composed of a 16S rRNA molecule and approximately 20-30 ribosomal proteins.

The 16S rRNA molecule in the archaeal small ribosomal subunit is responsible for decoding the genetic information carried by messenger RNA (mRNA) and ensuring that the correct amino acids are added to the growing polypeptide chain during protein synthesis. The ribosomal proteins in the small subunit help to stabilize the structure of the rRNA and facilitate its interaction with other components of the translation machinery.

One notable difference between archaeal and bacterial small ribosomal subunits is the presence of a unique protein, called archaeal-specific protein A (aP-A), which is found only in archaea. This protein plays a role in the assembly and stability of the small ribosomal subunit and is thought to be involved in the recognition of transfer RNA (tRNA) molecules during translation.

Overall, the small ribosomal subunit of archaea is a critical component of the protein synthesis machinery in these organisms, and its study has provided important insights into the evolution and function of the ribosome in all living beings.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

Regulatoriska sekvenser i RNA (Ribonukleinsyra) refererar till specifika delar av RNA-molekyler som har en roll i att reglera genuttryck och andra biologiska processer. Det finns olika typer av regulatoriska sekvenser i RNA, inklusive:

1. Promotorregioner: Dele av DNA som interagerar med proteiner för att initiera transkription av gener till mRNA.
2. Introner och exoner: Delar av det primära transkriptet som tas bort under RNA-sönderklippning, vissa intronsekvenser kan ha regulatoriska funktioner.
3. 5'- och 3'-utan slut: Dele av mRNA som binds till proteiner för att stabilisera mRNA och hjälpa till att initiera translation.
4. Riboswitche: Strukturella delar av RNA som kan böjas eller vecklas om i närvaro av specifika molekyler, vilket påverkar genuttrycket.
5. microRNA (miRNA): Små icke-kodande RNA-molekyler som binds till komplementära sekvenser i mål-mRNA och rekryterar enzymkomplex för att degraderas eller hämma translationen av målmRNA.
6. Small interfering RNA (siRNA): Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mål-mRNA och rekryterar enzymkomplex för att degraderas målmRNA.
7. Long non-coding RNA (lncRNA): Långa icke-kodande RNA-molekyler som kan ha regulatoriska funktioner genom att interagera med DNA, protein eller andra RNA-molekyler.

Ultracentrifugering är en teknik inom biokemi och molekylärbiologi som används för att separera olika typer av molekyler baserat på deras storlek, form, densitet eller elektrisk laddning. Den grundläggande principen bakom ultracentrifugering är att en heterogen blandning placeras i ett rotor och sedan accelereras till höga varv runt en axel.

Det finns två huvudsakliga typer av ultracentrifugering: sedimentationscentrifugering och flotationscentrifugering. Vid sedimentationscentrifugering accelereras molekyler genom centrifugalkraften nedåt mot roteringsaxeln, medan de vid flotationscentrifugering accelereras uppåt bort från axeln.

I en ultracentrifuge kan mycket höga rotationshastigheter uppnås, vilket ger upphov till starka centrifugalkrafter som kan nå upp till miljoner gånger tyngdkraften. Dessa krafter är tillräckliga för att separera mycket små partiklar och molekyler från varandra.

En vanlig applikation av ultracentrifugering är att separera olika komponenter i en cell, såsom ribosomer, mitokondrier och DNA. Den kan även användas för att renodla virus, subcellulära organeller, membrankomplex och andra stora molekyler som proteiner och nukleinsyror.

I klinisk medicin kan ultracentrifugering användas för att separera olika komponenter i blodet, såsom plasma och cellfraktioner. Den kan även användas för att koncentrera viruspartiklar från infekterade patienter som behandlas med antivirala läkemedel.

Prokaryota innebär organismer utan cellkärna, till exempel bakterier och arkéer. Prokaryota initiationsfaktorer är proteiner som spelar en viktig roll i initieringen av translationen (proteinsyntesen) i prokaryota celler. De hjälper till att starta processen genom att aktivera 30S-komplexet, som är en del av den mindre underenheten i prokaryotisk ribosom, och binda initieringscodonet (oftast AUG) på mRNA-molekylen till rRNA i 30S-komplexet.

Det finns flera olika initiationsfaktorer som är involverade i den prokaryota translationen, men de viktigaste är IF1, IF2 och IF3. Dessa faktorer binder till 30S-komplexet och hjälper till att positionera det korrekt på initieringscodonet på mRNA:t. När detta skett kan initiator aminosyratRNA (fMet-tRNA) bindas till 30S-komplexet, vilket markerar början på translationen av ett protein.

Antibacterial medications, also known as antibiotics, are a type of medication used to treat infections caused by bacteria. These medications work by killing the bacteria or inhibiting their growth, allowing the body's immune system to fight off the infection. Antibacterial medications can be administered through various routes, including oral, topical, and intravenous, depending on the severity and location of the infection. It is important to note that antibacterial medications are not effective against viral infections, such as the common cold or flu. Misuse or overuse of antibacterial medications can lead to antibiotic resistance, which is a significant global health concern.

Den genetiska koden är den sekvens av nukleotider (baspar) i DNA (eller RNA) som styr syntesen av proteiner. Den består av grupper om tre baspar, även kallade codon, som specificerar en viss aminosyra eller en stoppkod för att avsluta protein syntesen. Den genetiska koden är universal över alla levande organismer med några få undantag hos vissa arter.

En endoribonuclease är ett enzym som klipper eller klyver en RNA-molekyl (ribonukleinsyra) vid ett intern, icke-terminalt ställe. Detta innebär att en endoribonuclease inte behöver börja klippa från slutet av RNA-molekylen, utan kan börja klippa var som helst på den. Endoribonukleaser deltar i olika cellulära processer såsom RNA-bearbetning, RNA-degradering och reglering av genuttryck.

Prokaryotic Initiation Factor 2 (IF2) er ein protein som spiller en viktig rolle i starten av proteinsyntese i prokaryota celler, som f.eks. bakteria. IF2 hjulp til å veilede den initiale etaspen av translasjonen ved å hjelpe til å positionere det nasjonale tRNA-molekylet (tRNAMet) og initierende mRNA-koblingen til 30S ribosomalt subunit. Dette gjør at IF2 er en viktig aktør i den prosess som starter produksjonen av ein protein i bakterielle celler.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Oligoribonukleotider (ORNs) är korta en- eller flerfaldiga RNA-molekyler som består av upp till några hundra nukleotider. De syntetiseras naturligt i cellen och har en rad olika funktioner, bland annat som delar av ribosomerna, som regulatoriska RNA och som mellanled i celldelningen. ORNs kan även användas terapeutiskt, till exempel som antisense-oligonukleotider för att störa specifika genuttryck eller som siRNA (small interfering RNA) för att påskynda nedbrytningen av specifika mRNA-molekyler.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

Ett endoplasmatiskt nätverk (ER) är en sammanlänkad serie membrankanaler i eukaryota celler. Det utgör ett komplext intracellulärt membransystem som deltar i syntesen, modifieringen och transporten av proteiner och lipider. ER kan delas in i två typer: det grova ER (RER) och det glatt ER (SER). RER har ribosomer fäst på ytan och är involverat i proteintranslering och -foldning, medan SER saknar ribosomer och deltar i lipidsyntesen och metabolismen. ER kommunicerar också med andra organeller som golgiapparaten, mitokondrier och nucleus genom membrankontinuitet och vesikulär transport.

"Hydrolys" är ett medicinskt eller kemiskt begrepp som refererar till nedbrytning av en molekyl med hjälp av vatten. Detta sker ofta när en kemisk bindning mellan två substanser (som vanligtvis är proteiner, kolhydrater eller ester) bryts ner i två delar med hjälp av en vattenmolekyl. Denna reaktion resulterar i att den ena delen av molekylen får en extra hydroxylgrupp (-OH) och den andra delen får en extra väteatom (H+).

Processen kallas för "hydrolys" eftersom den innebär att en molekyl splittras upp ("lysis") med hjälp av vatten ("hydro"). Hydrolys kan ske spontant under specifika förhållanden, men kan också katalyseras med hjälp av enzym eller starka syror/baser.

'Svampproteiner' är ett mycket brett begrepp som inkluderar alla proteiner som produceras eller finns naturligt i svampar. Svampar utgör en egen domän av levande organismer, Fungi, och de har en unik cellstruktur och biokemi jämfört med växter och djur.

Svampproteiner kan variera mycket i sin funktion och struktur beroende på vilken typ av svamp de kommer ifrån och vilket syfte de har i den specifika organismen. Några exempel på olika typer av svampproteiner inkluderar enzymer, toxiner, strukturproteiner, signalproteiner och transporterproteiner.

Enzymer är proteiner som fungerar som biokemiska katalysatorer och hjälper till att accelerera olika reaktioner i svampens cell. Toxiner är skadliga proteiner som kan producera av vissa svampar och användas för att bekämpa andra organismer eller försvara sig själva. Strukturproteiner ger stöd och form till cellen, medan signalproteiner hjälper till att koordinera olika cellprocesser. Transporterproteiner transporterar olika molekyler över celldelarna och hjälper till att reglera cellens inre miljö.

I medicinsk kontext kan svampproteiner ha potential som terapeutiska mål eller som bas för utveckling av nya läkemedel. Exempelvis kan enzymer som produceras av vissa svampar användas i industriella processer, medan toxiner kan användas som modeller för att designa nya läkemedel mot olika sjukdomar.

Nukleosidaser är en typ av enzym som bryter ned nukleosider till en bas och en pentos, genom att hydrolysera den glycosidiska bindningen mellan dem. Nukleosider är komponenter i nukleotider, som i sin tur är byggstenarna i nucleinsyror såsom DNA och RNA.

Den kemiska reaktionen som katalyseras av nukleosidaser kan skrivas som:

nukleosid + H2O → base + pentose

Det finns två huvudsakliga typer av nukleosidaser: 3'-nukleotidaser och 5'-nukleotidaser, vilka specificerar var på nukleosiden som de hydrolyserar.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

'RNA' står för Ribonukleinsyra och är ett molekylärt ämne som liknar DNA, men har en något annorlunda kemisk struktur. Det finns olika typer av RNA, inklusive ribosomalt RNA (rRNA).

'Ribosomalt' refererar till ribosomen, som är ett komplex organell i cellen där proteinsyntesen sker. Ribosomen består av två subenheter, varav den större innehåller tre typer av rRNA: 5S, 5,8S och 28S (eller 23S och 25S hos eukaryota celler). Dessa rRNA-molekyler är viktiga för att ribosomen ska kunna bygga upp proteiner genom att översätta informationen från mRNA till en sekvens av aminosyror.

'5S' refererar till en specifik typ av rRNA som finns i både prokaryota och eukaryota celler. Denna RNA-typ har en storlek på ungefär 120 nukleotider och är en del av den mindre subenheten av ribosomen. 5S rRNA har en viktig strukturell roll i ribosomen och hjälper till att stabilisera dess tredimensionella form. Det är också involverat i bindningen av transfer-RNA (tRNA) till ribosomen under proteinsyntesen.

Aminosyror är de grundläggande byggstenarna i proteiner. De är organiska kompound som innehåller en amino-grupp (-NH2), en karboxyl-grupp (-COOH) och en sidkedja (R-grupp) som varierar mellan olika aminosyror.

Det finns 20 standardaminosyror som används för att bygga upp proteiner hos däggdjur, men det kan finnas tusentals olika aminosyror i naturen. De 20 standardaminosyrorna kan delas in i essentiella och icke-essentiella aminosyror beroende på om kroppen kan syntetisera dem själv eller inte.

Essentiella aminosyror måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera dem själv i tillräckliga mängder. Dessa inkluderar: isoleucin, leucin, lysin, metionin, fenylalanin, threonin, tryptofan och valin.

Icke-essentiella aminosyror kan syntetiseras av kroppen själv och inkluderar: alanin, asparagin, aspartat, cystein, glutamat, glutamin, glycin, prolin, serin och tyrosin.

Aminosyror spela en viktig roll i många cellulära processer, inklusive proteinsyntes, neurotransmission, immunförsvar och metabolism.

I medicska sammanhang är en "korsbindningsreagens" (eller cross-linking reagent) ett ämne som reagerar med två eller flera molekyler och skapar en kemisk länk mellan dem, vilket resulterar i en korsbunden struktur. Detta kan användas för att studera eller manipulera biologiska strukturer, till exempel proteiner, DNA eller cellmembraner.

Ett vanligt exempel på ett korsbindningsreagens är glutaraldehyd, som reagerar med aminogrupper (-NH2) i proteiner och skapar en kovalent länk mellan dem. Andra exempel på korsbindningsreagenter inkluderar formaldehyd, difosfener och disulfigyer.

Det är värt att notera att användningen av korsbindningsreagens kan ha biverkningar och artifakta, så det är viktigt att kontrollera för specificitet och specifikitet i experimenten.

Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.