"Diseases of the central nervous system" refer to a group of medical conditions that affect the brain and spinal cord, which together make up the central nervous system (CNS). These diseases can be caused by various factors, including genetics, infections, injuries, tumors, and degenerative processes.

Examples of CNS diseases include:

1. Multiple sclerosis: a chronic autoimmune disease that affects the myelin sheath surrounding nerve fibers in the brain and spinal cord.
2. Alzheimer's disease: a progressive neurodegenerative disorder that causes memory loss, cognitive decline, and behavioral changes.
3. Parkinson's disease: a degenerative disorder of the central nervous system that affects movement and coordination.
4. Epilepsy: a chronic neurological condition characterized by recurrent seizures.
5. Amyotrophic lateral sclerosis (ALS): a progressive neurodegenerative disease that affects nerve cells in the brain and spinal cord, leading to muscle weakness, paralysis, and respiratory failure.
6. Meningitis: an infection of the membranes surrounding the brain and spinal cord.
7. Brain tumors: abnormal growths of cells in the brain that can be benign or malignant.
8. Stroke: a sudden interruption of blood flow to the brain, causing damage to brain tissue.
9. Huntington's disease: a genetic disorder that causes progressive degeneration of nerve cells in the brain, leading to cognitive decline and movement disorders.
10. Spinal cord injuries: damage to the spinal cord caused by trauma or injury, resulting in loss of motor function, sensation, or both.

'Nervsystemets sjukdomar' är en övergripande term som innefattar en mängd olika tillstånd som påverkar hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna. Dessa sjukdomar kan delas in i olika kategorier baserat på deras orsaker och symptom.

1. Neurodegenerativa sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av en progressiv nedbrytning och förlust av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinson sjukdom, Huntingtons sjukdom och Amyotrofisk lateralskleros (ALS).
2. Konvulsiva sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av abnorma elektriska aktivitet i hjärnan och kan leda till krampanfall. Exempel på konvulsiva sjukdomar är epilepsi, migrän och stroke.
3. Neuropati: Detta är en allmän term för skada eller funktionsnedsättning av de perifera nerverna, som kan orsakas av olika faktorer som diabetes, alkoholmissbruk, exponering för toxiner och genetiska störningar.
4. Infektionella sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av infektion med bakterier, virus, svampar eller parasiter. Exempel på infektionella nervsystemssjukdomar är hjärnhinneinflammation (meningit), rabies och polio.
5. Strukturella sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av strukturella skador eller abnormaliteter i hjärnan eller ryggmärgen, som kan vara congenitala (födde) eller aquired (komma senare i livet). Exempel på strukturella nervsystemssjukdomar är cerebral pares (skada i hjärnbarken), skolios (ryggkotorskröning) och syringomyeli (cysta i ryggmärgen).
6. Psykiatriska sjukdomar: Dessa sjukdomar påverkar beteendet, känslorna och tankarna och inkluderar depression, ångeststörningar, schizofreni och personlighetsstörningar.
7. Neurodegenerativa sjukdomar: Detta är en grupp av sjukdomar som orsakas av progressivt förlust av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen, vilket leder till förlust av kognitiva och fysiska funktioner. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom.

Detta är en icke-uttömmande lista över olika typer av nervsystemssjukdomar. Det finns många andra sällsynta eller speciella tillstånd som inte nämns här.

'Virussjukdomar i centrala nervsystemet' (CNS) är en övergripande term för sjukdomar som orsakas av att ett virus invaderar och infekterar hjärnan eller ryggmärgen. Virus kan nå CNS genom blodomloppet, direkt via nervändar eller genom att sprida sig från närliggande vävnader.

Exempel på virussjukdomar i centrala nervsystemet inkluderar:

1. HIV-associated neurologic disorder (HAND): Orsakas av human immunodeficiency virus (HIV) och kan leda till en rad olika neurologiska symtom, beroende på vilken del av CNS som är infekterad.
2. Viral meningitis: Inflammation av hjärnhinnorna (meninges) orsakad av ett virus. De vanligaste orsakerna är enterovirus och herpes simplex-virus 2.
3. Viral encephalitis: Inflammation av hjärnan orsakad av ett virus. Det kan vara mycket allvarligt och orsaka skada på nervceller, med symtom som feber, huvudvärk, förvirring, rörelse- eller sinnesstörningar.
4. Progressive multifocal leukoencephalopathy (PML): En dödlig infektion av centrala nervsystemet orsakad av JC-virus, som vanligtvis drabbar personer med nedsatt immunförsvar, till exempel HIV-smitta.
5. Rabies: En fatal zoonotisk virussjukdom som orsakas av rabiesvirus och överförs via djursbett eller -kontakt. Den infekterar CNS och kan leda till symtom som feber, muskelkramper, aggressivitet och slutligen koma och död.
6. Subacuta sclerosising panencephalitis (SSPE): En fatal progressiv neurologisk sjukdom orsakad av ett muterat measles-virus som infekterar CNS, vanligtvis upp till 10 år efter en första measlesinfektion.
7. Poliovirus: En enterovirus som kan leda till polio, en infektionssjukdom som orsakas av poliovirus och drabbar nervsystemet, vilket kan resultera i muskelsvaghet eller förlamning.

Meningoencefalit är en infektionssjukdom som orsakas av inflammation i både hjärnhinnor (meninges) och hjärnbarken (cerebrum). Den kan orsakas av olika typer av patogener, såsom virus, bakterier eller parasiter.

Virus är den vanligaste orsaken till meningoencefalit, och exempel på sådana virus inkluderar herpes simplex-virus, HIV, enterovirus och vissa arborvirussjukdomar som West Nile-feber och Zika.

Bakterier kan också orsaka meningoencefalit, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar. Exempel på bakterier som kan orsaka sjukdomen inkluderar Streptococcus pneumoniae, Neisseria meningitidis och Listeria monocytogenes.

Parasiter är också en möjlig orsak till meningoencefalit, särskilt i områden där parasitsjukdomar som toxoplasmos och malaria är vanliga.

Symptomen på meningoencefalit kan variera beroende på orsaken, men de kan inkludera feber, huvudvärk, kräksjuka, muskelvärk, förvirring, minnesförlust, stel nacke, yrsel och i vissa fall till och med koma. Behandlingen av meningoencefalit beror på orsaken, men kan inkludera antibiotika, antivirala läkemedel eller behandling mot parasiter.

Centrala nervsystemets infektioner (CNS-infektioner) är en övergripande term för infektioner som drabbar hjärnan och ryggmärgen. Detta kan orsakas av bakterier, virus, svampar eller parasiter. Exempel på CNS-infektioner inkluderar meningit (inflammation i hjärnhinnan), encefalit (inflammation i hjärnbarken) och abscess (infektionsrelaterad samling av var eller pus inne i hjärnan). Symptomen på CNS-infektioner kan variera beroende på orsak och plats men kan inkludera feber, huvudvärk, kräksymtom, förvirring, muskelsvaghet, rörelsemönstersstörningar och i värsta fall koma eller död. Behandlingen av CNS-infektioner består ofta av antibiotika, antivirala läkemedel, antipyretika och ibland kirurgisk dränering.

"Centralt nervous system (CNS)" är en medicinsk term som refererar till det delområde av nervsystemet som inkluderar hjärnan och ryggmärgen. Detta är den kontrollcentralen för kroppens funktioner, där information bearbetas, sammanbinds och tolkas, och varifrån kommandon skickas ut till resten av kroppen via det perifera nervsystemet (PNS).

Hjärnan är ansvarig för högre mentala processer som tanke, minne, perception, emotion och medvetande, samt kontrollerar andning, hjärtrytm, blodtryck och andra autonoma funktioner. Ryggmärgen löper upp och ner i ryggraden och är ansvarig för att transportera sensoriska signaler till hjärnan och motoriska signaler från hjärnan till musklerna och andra organ.

CNS skyddas av tre höljen, de harbara men porösa meningeala membranerna, som hjälper att hålla det inre miljön stabilt och fri från skada. Dessutom är den omgiven av cerebrospinalvätska (CSF), en klar vätska som agerar som ett buffertämne och skyddar CNS mot stötar och skador.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Subakut skleroserande panencefalit (SSPE) är en mycket sällsynt, progressiv och i slutändan dödlig neurologisk sjukdom som orsakas av en komplikation till infektion med mässlingvirus. Sjukdomen berör framförallt barn och unga vuxna, och karaktäriseras av inflammation och skleros (hårdning) i hjärnbarken och centrala nervsystemet. Symptomen kan variera men inkluderar ofta försämringar i kognition, muskulära stelheter, spasticitet, epileptiska anfall, problem med balans och koordination samt progressiv förlust av mentala och fysiska funktioner. Det finns idag ingen botemedel för SSPE, men vissa behandlingsmetoder kan användas för att försöka förbättra patientens livskvalitet och förlänga deras överlevnadstid.

AIDS-demens, även känd som HIV-associerad demens (HAD) eller HIV-associerad encefalopati (HIVAN), är en neurologisk komplikation till HIV-infektion. Det är ett kognitivt och motoriskt avvikelse syndrom, orsakat av direkta skador på hjärnan av HIV-viruset eller indirekt genom immunologiska reaktioner mot viruset.

Symptomen på AIDS-demens kan inkludera minnesförlust, koncentrationssvårigheter, långsammare tankeprocesser, talrubbningar, svårigheter med koordination och balans, humörssvängningar och personlighetsförändringar.

Det är viktigt att notera att AIDS-demens inte är samma sak som den demens som kan uppstå i samband med åldrande, även om de båda kan ha liknande symtom. AIDS-demens är specifikt förknippad med HIV-infektion och kan behandlas effektivt med antiretrovirala läkemedel (ARV) som används för att behandla själva HIV-infektionen.

Hjärnsjukdomar är en övergripande term för sjukdomar som drabbar hjärnan och kan påverka dess struktur, funktion eller kemi. Detta inkluderar en bred varierad palett av tillstånd, från neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinson sjukdom, till stroke, hjärntumörer, multipla skleros, epilepsi, mentala ohälsa som schizofreni och depression, samt neurologiska störningar som autism och ADHD. Hjärnsjukdomar kan orsakas av genetiska faktorer, infektioner, trauma, livsstilsfaktorer eller okända orsaker. Symptomen varierar beroende på vilken typ av hjärnsjukdom det rör sig om, men kan inkludera minnesförlust, förändringar i kognition, motoriska störningar, smärta, sinnesförluster och beteendeförändringar.

Maus Elberfeld-Virus, även känt som Mouse Elberfeld virus (MEV), är ett obscurt och sällsynt virus som tillhör familjen Flaviviridae och släktet Flavivirus. Det upptäcktes första gången hos möss i Tyskland på 1960-talet, mer specifikt i staden Elberfeld.

MEV är nära besläktat med andra flavivirus som till exempel louping ill-virus och tick-borne encephalitis virus (TBEV). Det överförs vanligtvis genom fästingbett, främst av arter inom släktet Ixodes.

Symptomen hos infekterade individer kan variera från milda, influensaliknande symptom till allvarligare neurologiska symtom som meningit och encefalit. Djurstudier har visat att MEV kan orsaka dödliga infektioner hos möss, men det finns begränsad information om sjukdomens kliniska presentation och epidemiologi hos människor.

Cerebrospinalvätska, på latin called "liquor cerebrospinalis", är en klar, steril och färglös vätska som cirkulerar i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur, inklusive människan. Den produceras kontinuerligt av specialiserade celler i kilarna, en typ av blodkärl som finns i hjärnbarken. Cerebrospinalvätskan agerar som ett skyddande och näringsfyllt kudde runt hjärnan och ryggmärgen, minskar på så sätt mekanisk skada från stötar och ger en buffertzon för att mildra tryckfluktuationer.

Cerebrospinalvätskan cirkulerar genom subarachnoidalrummet, ett utrymme mellan hårda och mjuka hjärnhinnan, samt i centrala kanaler inne i ryggmärgen. Den cirkulerar sedan upp till hjärnventriklarna, där den till slut återabsorberas till blodomloppet via arachnoidalmembranet och granulationsvävnaden i venösa vener.

En analys av cerebrospinalvätskan kan ge värdefull information om eventuella sjukdomar eller skador på centrala nervsystemet, eftersom vätskan ofta innehåller proteiner och celler som kan vara tecken på olika tillstånd. Lumbarpunktion är en medicinsk procedur där en liten mängd cerebrospinalvätska tas ut från ryggraden för att undersöka dess sammansättning och hitta eventuella sjukdomsmärken.

Hjärnhinnor, även kallade meninges, är de membran som omsluter och skyddar hjärnan och ryggmärgen. Det finns tre hjärnhinnor: dura mater, arachnoidea mater och pia mater. Dura mater är den yttersta hjärnhinnan och är tjock och stark. Arachnoidea mater är den mellersta hjärnhinnan och har ett spindelvävsliknande utseende. Pia mater är den innersta hjärnhinnan och är mycket tunn och följer nära hjärnbarkens kontur.

Dessa hjärnhinnor har olika funktioner, men deras huvudsakliga uppgift är att skydda hjärnan och ryggmärgen från skada, förse dem med näring och transportera avfallsprodukter bort ifrån dem. De tillåter också förflyttningar av hjärnan inom kraniet utan att det skadas.

Demylinerande sjukdomar är en grupp av neurologiska tillstånd som kännetecknas av skada och förlust av myelinscheman, ett vitt, fettrikt lagert material som omger andras nervceller (axoner) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller perifera nervsystemet (nervtrådar utanför hjärnan och ryggmärgen). Myelinscheman fungerar som en isoleringsskiva runt axonen, vilket möjliggör snabb och effektiv ledning av nervimpulser. När myelinet skadas eller förloras kan nervimpulserna påverkas, vilket kan orsaka diverse neurologiska symtom beroende på vilka nerver som är drabbade.

Exempel på demylinerande sjukdomar inkluderar multipel skleros (MS), neuromyelitis optica (NMO), akut disseminerad encefalomyelit (ADEM), transversell myelit och Guillain-Barrés syndrom. Dessa tillstånd kan orsakas av olika faktorer, inklusive autoimmuna reaktioner, infektioner, genetiska faktorer och okända orsaker. Behandlingen för demylinerande sjukdomar varierar beroende på typ och allvarlighetsgrad, men kan innefatta immunosuppressiva behandlingar, antiinflammatoriska läkemedel, fysioterapi och rehabilitering.

Enterovirusinfektioner är en typ av virala infektioner orsakade av enterovirus, som tillhör picornaviridae familjen. Det finns över 100 olika sorter av enterovirus, inklusive poliovirus, coxsackievirus, echovirus och enterovirus D-slakten. De flesta enterovirusinfektioner orsakar milda symptom eller är asymptomatiska, men vissa sorter kan orsaka allvarligare sjukdomar som hjärninflammation (encefalit), hjärtsjukdomar och lunginflammation (pneumoni).

Infektionen sprids vanligtvis via direkt kontakt med infektiösa sekretioner från näsa, mun eller avföring, men kan också spridas via kontaminerat vatten eller föda. De flesta enterovirusinfektioner är som mildast och smittar inte lätt till andra individer.

Symptomen på en enterovirusinfektion varierar beroende på vilken typ av virus det rör sig om, men kan inkludera feber, hosta, irritabilitet, sömnighet, ont i halsen, ont i magen, diarré, illamående och kräkningar. Vissa typer av enterovirus kan orsaka allvarligare sjukdomar som hjärninflammation, meningit (inflammation i hårda hornen), myokardit (hjärtmuskelsjukdom) och perikardit (inflammation i hjärtats yttre hinna).

Behandlingen av enterovirusinfektioner består vanligtvis av symtomlindring, men vissa typer av infektioner kan behandlas med antivirala läkemedel. För att förebygga spridning av enterovirusinfektioner rekommenderas god handhygien, inklusive regelbunden handtvätt och undvikande av nära kontakt med sjuka personer.

Astrocyter är en typ av stödjecell i centralnervösystemet (CNS), som hjälper till att bilda neuroglia, även känd som nervvävnad. De är den vanligaste typen av glialcell i CNS och spelar en viktig roll i underhåll och funktion av neuroner (nervcellerna).

Astrocyter har många funktioner, inklusive:

1. Underhåll av homeostas: De hjälper till att reglera jonbalansen och näringsomsättningen i den centrala nervsystemet.
2. Buffring av neurotransmittorer: De tar upp och bort neurotransmittorerna efter de har skickat sin signal, för att säkerställa att signalsystemet inte störs.
3. Skydd av blod-hjärnbarriären: De hjälper till att reglera vad som kan passera från blodomloppet in i hjärnan.
4. Stöd av neuroner: De bildar en strukturell stödjande ramverk runt neuronerna och hjälper till att fästa dem på rätt plats.
5. Reparation efter skada: Efter en skada i CNS, kan astrocyter bli reaktiva och bilda ärrvävnad för att skydda omgivande vävnad.

Astrocyter är också involverade i flera sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärnskador och cancer.

'Nervsystemet' är det organ som har som funktion att leda, samordna och koordinera kroppens olika funktioner. Det består av hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna som sträcker sig ut från dessa strukturer till resten av kroppen. Nervsystemet är ansvarigt för att bearbeta sensorerisk information från omgivningen, kontrollera muskulaturen och andra organ samt reglera kroppens inre miljö. Det kan delas upp i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (de perifera nerverna).

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

'Autonoma nervsystemets sjukdomar' (autonomic disorders) är en grupp medicinska tillstånd som beror på problem med det autonoma nervsystemet, som styr automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning, puls, blodtryck, sockernivåer, svettningar, tarmrörelser och pupillreaktion.

Det autonoma nervsystemet har två delar: den sympatiska delen som förbereder kroppen för aktivitet (känt som 'fight or flight'-svaret) och den parasympatiska delen som hjälper till att vila och restaurera kroppen.

Några exempel på autonoma nervsystemets sjukdomar inkluderar:

* Multipel systematrofi (MSA): en neurologisk sjukdom som orsakas av skador på de celler i hjärnan och ryggmärgen som styr autonoma nervsystemet.
* Primärt autonomt sammanbrott (POTS): ett tillstånd där kroppen har svårt att reglera blodtrycket, vilket kan leda till yrsel, svimningar och trötthet.
* Neurogen orsakad hypotoni: en sjukdom som orsakas av skador på det autonoma nervsystemet och som resulterar i lågt blodtryck.
* Autonom neuropati: en skada på de nerver som styr autonoma funktioner, ofta orsakad av diabetes eller andra sjukdomar.

Symptomen på autonoma nervsystemets sjukdomar kan variera beroende på vilken del av systemet som är drabbad och hur allvarligt tillståndet är. Behandlingen beror också på vilket tillstånd som ligger bakom, men kan inkludera mediciner, terapi och livsstilsförändringar.

Lamin A är ett protein som är en del av den nuclear lamina, en struktur som ligger just under kärnmembranet i cellkärnan. Proteinet kodas för av genen LMNA och spelar en viktig roll i att ge stöd och form till kärnan, samt i reguleringen av DNA-replikation, transkription och reparation.

Lamin A bildar filament som är organiserade parallellt med kärnmembranet och ger cellkärnan mekanisk styrka och stabilitet. Dessutom interagerar Lamin A med andra proteiner i kärnan, inklusive kromosomer och transkriptionsfaktorer, vilket påverkar celldelningen, differentiering och apoptos.

Mutationer i genen LMNA har visats vara associerade med en rad olika ärftliga sjukdomar, såsom Hutchinson-Gilford progeri syndrom (HGPS), som kännetecknas av förtida åldrande och hög dödlighet under barndomen.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Medicinskt sett kan sjukdomar i matspjälkningssystemet, även känt som digestiva systemets sjukdomar, definieras som olika tillstånd som påverkar någon del av matspjälkningsprocessen. Detta inkluderar mun, tarm, lever, gallblåsa, bukspottkörtel och angränsande strukturer.

Exempel på vanliga sjukdomar i matspjälkningssystemet är:

1. Gastriter - inflammation i magsäcken
2. Gastroesofageal refluxsjukdom (GERD) - illamående orsakat av upprepade tillbakaflöden av maginnehåll till matstrupen
3. Morbus Crohn - en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som kan påverka hela tarmkanalen
4. Colitis ulcerosa - en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som primärt påverkar kolon och rektum
5. Irritabel tarm - en funktionell tarmsjukdom orsakad av störningar i tarmens muskelaktivitet och/eller nervsystem
6. Divertikulit - inflammation eller infektion i divertiklar (utbuldningar) i tjocktarmen
7. Lever- och gallvägssjukdomar, inklusive leverinflammation, levercancer, gallsten och primär skleroserande kolangit

Dessa sjukdomar kan orsaka en rad symtom som kan variera från milda till allvarliga, beroende på vilken del av matspjälkningssystemet som är drabbad. Symptomen kan inkludera smärta, illamående, kräkningar, diarré, viktminskning och blod i avföringen.

Perifert nervsystem (PNS) är det del av nervsystemet som ligger utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Det består av sensoriska, automiska och motoriska nerver som förbinder kroppens muskler, organ och hud med centrala nervsystemet. PNS kan delas in i två delar: den som innehåller de sensoriska nerverna som tar emot information från kroppen till hjärnan och ryggmärgen, och den som innehåller de motoriska nerverna som för befäl från centrala nervsystemet till musklerna och kroppens organ.

Perifera nervsystemets sjukdomar, även kända som periphera nervsjukdomar (PNS), är en grupp med medicinska tillstånd som orsakas av skador, funktionsnedsättning eller sjukdom i det perifera nervsystemet. Det perifera nervsystemet består av ett nätverk av nervceller och nerver som utgår från ryggmärgen och förgrenar sig till alla delar av kroppen, förutom hjärnan och ryggmärgen själva, som kallas det centrala nervsystemet.

Perifera nervsystemets sjukdomar kan vara uppdelade i olika kategorier baserat på orsaken till skadan eller funktionsnedsättningen. Dessa inkluderar:

1. Kompressionsskador: Nerven komprimeras eller kramas, vilket orsakar smärta, känselbortfall och muskelsvaghet. Exempel på kompressionsskador är karpaltunnelsyndrom (kompression av mediannerven i handleden) och lumbalplexusneuropati (kompression av nerverna i lårsidan).
2. Traumatiska skador: Nerven skadas direkt till följd av en trauma, såsom en fraktur eller en skada under en operation.
3. Neurodegenerativa sjukdomar: Progressiv nedbrytning och förlust av nervceller i perifera nervsystemet. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är amyotrofisk lateralskleros (ALS) och Charcot-Marie-Tooth-syndrom.
4. Infektionsrelaterade sjukdomar: Nerven infekteras av en patogen, såsom bakterier eller virus. Exempel på infektionsrelaterade sjukdomar är Guillain-Barré-syndrom och botulism.
5. Autoimmuna sjukdomar: Det immunförsvaret angriper och skadar nervceller i perifera nervsystemet. Exempel på autoimmuna sjukdomar är kronisk inflammatorisk demyeliniserande polyneuropati (CIDP) och multifokala motorneuronsjukdom (MMN).
6. Metaboliska sjukdomar: Nervceller skadas till följd av störningar i metabolsma processer, såsom diabetes och hypotyreos. Exempel på metaboliska sjukdomar är diabetisk neuropati och hypotyroid neuropati.
7. Toxinskador: Nervceller skadas till följd av exponering för toxiner, såsom tungmetaller eller läkemedel. Exempel på toxinskador är alkoholrelaterad neuropati och läkemedelsinducerad neuropati.

Det är viktigt att söka specialistvård om man misstänker en perifer nervskada, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen.

"Dödsorsak" är ett medicinskt begrepp som refererar till den direkta eller underliggande sjukdomen, skada eller händelse som ledde till en persons död. Det kan också inkludera faktorer som bidrog till dödsfallet, såsom komorbiditeter (flera samtidigt existerande sjukdomar) eller riskfaktorer.

Det är viktigt att skilja på dödsorsaken och dödsomständigheterna. Dödsomständigheterna refererar till de omständigheter som omgav dödsfallet, såsom var det inträffade och hur det upptäcktes.

Det är värt att notera att fastställandet av en dödsorsak kan vara komplex och kräver ofta en genomgående obduktion och utvärdering av kliniska data av en läkare specialiserad inom patologi eller dödlighetsanalys.

Enteric nervous system (ENS) är ett självständigt autonomt nervsystem som styr funktionen i mag-tarmsystemet hos ryggradsdjur, inklusive människor. Det är den del av det perifera nervsystemet och består av en uppsättning neuroner och gliala celler som bildar ett nätverk av ganglier och nervtrådar som sträcker sig längs med hela gastrointestinal tractus, från matstrupen till rektum.

ENS reglerar en rad funktioner i mag-tarmsystemet, såsom peristaltik (muskelkontraktioner som transporterar maten genom tarmarna), sekretion av hormoner och neurotransmittorer, absorption av näringsämnen, samt immunförsvar. Det gör detta genom att bearbeta signaler från sensoriska neuroner som uppfattar mekaniska, kemiska och temperaturrelaterade förändringar i mag-tarmsystemet, och sedan svara med ändringar i motorisk aktivitet och sekretion.

Enteric nervous system är anmärkningsvärt autonomt och kan fungera oberoende av centrala nervsystemet (CNS), även om det finns en tvåvägskommunikation mellan ENS och CNS via den parasympatiska och sympatiska nervsystemen. Dessutom har ENS visat sig ha förmågan att lära sig och minnas, vilket gör det till ett exempel på ett så kallat "perifert intelligenssystem".

Obduktion, även känd som ob duck eller autopsi, är en systematisk undersökning och dissektion av ett dödsfall för att fastställa orsaken till döden, skada eller sjukdom. Den inkluderar en visuell inspektion av kroppen, samt en mikroskopisk och kemisk analys av olika organ och vävnader. Obduktionen utförs vanligen av en patolog som är speciellt utbildad i att bedöma sjukdomar och skador på kroppsvävnader. Detta är viktigt för att fastställa orsaken till döden, speciellt när dödsfallet är oväntat eller omständigheterna kring döden är oklara. Obduktion kan även ge information som kan vara användbar för släktingar till den avlidne, exempelvis om de har några arvsfrågor eller andra hälsorelaterade oro.

Tumörer i det centrala nervsystemet (CNS) är en abnorm odling av celler inom hjärnan eller ryggmärgen. Tumörer kan vara either benigne (godartade) eller maligna (elakartade), beroende på deras potential att invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Benigna tumörer i CNS växer långsammare än maligna tumörer och tenderar att ha väldefinierade gränser, vilket gör dem relativa enkla att operativt behandla. De flesta benigna tumörerna i CNS är också lägre i graden av malignitet än deras motsvarigheter i andra delar av kroppen.

Maligna tumörer i CNS däremot växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnader och har en högre risk att metastaseras till andra delar av kroppen. De är klassificerade som grad I till IV, där grad IV-tumörer (eller glioblastomer) är de mest aggressiva och har den sämsta prognosen.

Tumörer i CNS kan orsaka en rad symtom beroende på deras storlek och plats, inklusive huvudvärk, krämpor, yrsel, syn- eller hörselförlust, svårigheter att tala, svälja eller andas, samt förändringar i beteende, kognition eller medvetandenivå. Behandlingen av CNS-tumörer kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på typen, graden och platsen på tumören, samt patientens allmänna hälsotillstånd.

'Retledningssystemet' (engelska: 'Guidance System') är ett samlingsbegrepp för de mekanismer och processer som hjälper en läkare eller annan vårdpersonal att ta medicinska beslut om en patients vård. Det kan inkludera kliniska riktlinjer, praxisriktlinjer, kvalitetsstandarder, evidensbaserad medicin och andra resurser som hjälper till att stödja ett systematiskt och strukturerat sätt att besluta om diagnoser, behandlingar och omsorg.

Retledningssystemet är tänkt att underlätta för vårdpersonalens arbete genom att ge rekommendationer baserade på den bästa tillgängliga evidensen och erfarenheten, samtidigt som det tar hänsyn till patientens individuella behov och preferenser. Det är en viktig del av kvalitetssäkringen inom sjukvården och hjälper till att säkerställa att patienter får den bästa möjliga vården baserat på aktuell kunskap och god medicinsk praxis.

Den autonoma nervsystemet (ANS) är ett delsystem av nervsystemet som styr och reglerar de involuntära fysiologiska processerna i kroppen, såsom hjärtslag, andning, blodtryck, kroppstemperatur, mag-tarmsystemets funktioner och sexuell respons. Det autonoma nervsystemet består av två delar: den sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet. Den sympatiska nervsystemet är aktiverat under stress eller fara och förbereder kroppen för fight-or-flight-svar (kämpa eller fly-svar), medan det parasympatiska nervsystemet är aktiverat under vila och restaurerar kroppens energiresurser genom att sänka hjärtslag, andningsfrekvens och blodtryck.

Immunsjukdomar, også kjent som autoimmune sykdommer eller autoinflammatoriske lidelser, er tilstander der oppstår når det normale immunsvaret i kroppen forstyrres. I stedet for å beskytte kroppen mot infeksjoner og skader, angriper dets egne celler og vesener.

Det kan forekomme på grunn av en overaktivhet hos immunsystemet eller fordi det ikke kan skille eget vevs fra fremmede stoffer (antigener). Dette resulterer i en unormal reaksjon som kan skade kroppens vesener og føre til en rekke ulike symptomer.

Immunsjukdomar kan være lokalisert til et enkelt sted i kroppen eller involvere flere organer og systemer. De kan variere i alvorlighetsgrad fra milde til livstruende, og de kan være vanskelige å diagnostisere på grunn av deres varierende symptomer og manglende specifikke tester for mange av dem.

Eksempler på immunsjukdomar inkluder reumatoid artritt, systemisk lupus erythematosus (SLE), multipel sklerose (MS), type 1 diabetes, basedow sykdom, celiaki, psoriasis og inflammatorisk tarmsykdom. Behandlingen av immunsjukdomar kan involvere medisinsk behandling for å reducere inflammasjonen og styrke immunsystemet, samt endringer i livsstilen for å hjelpe til å kontrollere symptomer og forebygge komplikasjoner.

Hormonsjukdomar är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som orsakas av felaktig funktion i endokrina systemet, det vill säga kroppens hormonproducerande körtlar och deras regleringssystem. Hormoner är signalsubstanser som frisätts av en endokrin körtel och transporteras via blodomloppet till målceller i kroppen, där de påverkar cellens funktion.

Hormonsjukdomar kan delas in i två kategorier: överaktiva hormonkörtlar som orsakar för höga hormonnivåer och underaktiva hormonkörtlar som orsakar för låga hormonnivåer.

Exempel på hormonsjukdomar inkluderar:

* Diabetes mellitus, en sjukdom där betacellerna i bukspottkörteln inte producerar tillräckligt med insulin eller närkroppens celler inte reagerar normalt på insulin.
* Hyperthyreoidism, en överaktivitet av sköldkörteln som orsakas av för höga nivåer thyroxin (T4) och trijodtyronin (T3).
* Hypothyreoidism, en underaktivitet av sköldkörteln som orsakas av för låga nivåer T4 och T3.
* Cushings syndrom, en sjukdom där kroppen utsätts för för höga nivåer kortisol över en längre tidsperiod.
* Addisons sjukdom, en sjukdom där binjuremärgen inte producerar tillräckligt med hormoner som kortisol och aldosteron.
* Diabetes insipidus, en sjukdom där njurarna inte kan koncentrera urinen på grund av brist på antidiuretiskt hormon (ADH).

Symptomen på hormonsjukdomar varierar beroende på vilket hormon som är störd och hur mycket det är påverkat. Vissa symptom kan vara trötthet, viktmässiga förändringar, hudförändringar, sömnsvårigheter, förändrade kognitiva funktioner och förändrad humör.

'Sympatiska nervsystemet' är ett del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar och styr kroppens inre organ och automatiska funktioner såsom hjärtslag, andning, svettning och kroppstemperatur. Det sympatiska nervsystemet är involverat i den kroppsliga responsen på stress och fara, även kallad 'kämpa eller fly-reaktion'.

Det består av en par av långa nerver som sträcker sig från ryggradens högra och vänstra sidor, från halsen till låret. Dessa nerver kopplas samman med varandra och bildar ett nätverk av små nervtrådar som sprider sig över hela kroppen.

Det sympatiska nervsystemet har en exciterande effekt på de organ och musklerna som det kontrollerar, vilket kan leda till ökat hjärtslag, höjd blodtryck, breddad pupiller, accelererad andning och ökad svettning. Detta hjälper kroppen att förbereda sig för en stressfull situation genom att öka dess energileverans och sänka dess smärtuppfattning.

Den fysiologiska nervsystemet kan delas in i två huvudsakliga delar: det centrala nervsystemet (CNS), som består av hjärnan och ryggmärgen, och det perifera nervsystemet (PNS), som består av nerver och ganglier utanför CNS.

Det centrala nervsystemet är ansvarigt för bearbetning och integrering av sensorerad information, generering av motoriska kommandon och reglering av kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtslag och digestion. Det består av neuroner (nerveceller) och glialceller, som tillsammans bildar komplexa nätverk av kommunikationsvägar.

Det perifera nervsystemet överför information mellan det centrala nervsystemet och resten av kroppen. Det innehåller sensoriska nerver som transporterar känselimpulser till CNS, och motoriska nerver som transporterar kommandon från CNS till muskler och körtlar. PNS innehåller också autonoma nervsystemet, som reglerar involuntära kroppsfunktioner som hjärtslag, blodtryck, kroppstemperatur och digestion.

Nervsystemets fysiologi omfattar även neurotransmission, det vill säga hur nervimpulser överförs mellan neuroner genom att signalsubstanser (neurotransmittorer) frisätts från en neurons synapser och binder till receptorer på en annan neurons postsynaptiska membran. Denna process är mycket viktig för nervsystemets funktion, eftersom den möjliggör kommunikation mellan neuroner och koordinerar deras aktivitet.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Tumörer i nervsystemet (NS-tumörer) definieras som abnorma växter av celler som uppstår inom hjärnan, ryggmärgen eller de nerver som utgår från dessa strukturer. NS-tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på deras potential att invadera och sprida sig till omgivande vävnader och andra delar av kroppen.

Godartade NS-tumörer tenderar att växa långsamt, vara välavgränsade och kan ofta tas bort chirurgiskt utan att efterlämna några celler som kan orsaka återfalls cancer. Dessa tumörer kan dock orsaka problem genom att de pressar på omgivande strukturer, såsom hjärnan eller ryggmärgen.

Elakartade NS-tumörer däremot tenderar att växa snabbt, infiltrera och förstöra omgivande vävnader och har potentialen att metastasera till andra delar av kroppen. De kan vara mycket svåra att behandla och är ofta dödliga.

NS-tumörer kan indelas i olika typer beroende på vilka celltyper de utgår från, deras läge inom nervsystemet och deras histologiska egenskaper. Några exempel på vanliga NS-tumörer är:

* Gliomer: tumörer som utgår från gliacellerna i hjärnan eller ryggmärgen, inklusive astrocytomer, oligodendrogliomer och ependymomer.
* Meningeom: tumörer som utgår från membranen (meningerna) som omger hjärnan och ryggmärgen.
* Schwannom: tumörer som utgår från de celler (schwannceller) som täcker nerverna.
* Neuroblastom: en typ av neuroendokrin tumör som vanligtvis drabbar barn under 5 år och utgår från nervcellerna i sympatiska nervsystemet.

Behandlingen för NS-tumörer kan inkludera kirurgi, strålbehandling och kemoterapi beroende på tumörtyp, storlek, läge och omfattning av sjukdomen.

Enligt medicinskt perspektiv är en nyfödd ett barn som har nyligen fötts och fortfarande befinner sig inom sitt första levnadsår. Detta omfattar oftast spädbarn som är yngre än 28 dagar, även kända som "fullborna", men kan fortsätta att gälla under de första 12 månaderna av barnets liv. Under denna tidsperiod genomgår barnet snabba fysiska och utvecklingsmässiga förändringar, vilket gör det viktigt att övervaka dess tillstånd noga för att säkerställa en hälsosam utveckling.

Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.

Kohortstudie är en epidemiologisk studietyp där en grupp individer (kohorten) följs över tid för att undersöka samband mellan exponeringar och hälsa. Kohortstudien kan vara antingen prospektiv, där deltagarna rekryteras i förväg och studien följer dem framåt i tiden, eller retrospektiv, där man undersöker en kohort som redan har exponerats för ett visst fenomen i det förflutna.

I en prospektiv kohortstudie identifieras deltagarna baserat på en viss exponering och jämförs sedan med en kontrollgrupp som inte är exponerad. Deltagarna följs sedan över tid för att se om de utvecklar en viss hälsotillstånd eller komplikationer.

Retrospektiva kohortstudier använder sig av redan befintliga data, till exempel sjukvårdsregister eller folkräkningar, för att undersöka samband mellan en tidigare exponering och senare hälsoutfall.

Kohortstudier ger ofta starka belägg för orsakssamband eftersom man kan följa deltagarna över lång tid och kontrollera för potentiala störvariabler.