Kromogranin A är ett protein som finns i sekreterade vesiklar hos sympatiska nervceller och endokrina celler. Det är ett av de proteiner som utgör kärnan i dessa vesiklar, tillsammans med neuropeptider och andra signalsubstanser. När vesikeln fusionerar med cellytan under exocytos kommer kromogranin A att frisättas tillsammans med de andra innehållssubstanserna.

Kromogranin A används som markör för sympatiska nervceller och endokrina celler, och kan mätas i blodet som ett sätt att diagnostisera neuroendokrina tumörer (NET). Ökade nivåer av kromogranin A i blodet kan indikera på närvaro av en NET eller annan typ av neuroendokrin sjukdom.

Bukspottkörtelhormoner, också kända som gastrin, är hormoner som produceras och secretieras av G-cellerna i magsäckens bakre vägg. Dessa hormoner stimulerar frisättningen av mag juice, en syrahaltig vätska som hjälper till att bryta ned maten i magsäcken.

Gastrin har också andra funktioner, inklusive stimulering av cellernas tillväxt och proteinklyvning i magsäcken. Förhöjda nivåer av bukspottkörtelhormoner kan orsaka överproduktion av mag juice, vilket kan leda till symptom som Magkatarr, illamående och kräkningar. Låga nivåer av gastrin kan orsaka magsyrabrist och andra magrelaterade problem.

"Binjuremärg" är en medicinsk term som refererar till den vätska som accumulerar i det utrymmeskompartment som omger levern och bukhinnan i buken. Binjuremärgen bildas när det finns skada eller irritation i bukhinnan, levern, eller i de små blodkärlen (kapillärer) i bukhinnan, vilket orsakar en ökad permeabilitet hos kapillärväggarna och därmed utträdning av plasma från blodomloppet till det omgivande utrymmet.

Binjuremärgen kan vara ett tecken på olika sjukdomszustånd, såsom leverinflammation, infektioner, cancer, eller skada på bukhinnan. Den kan också uppstå som en komplikation till vissa medicinska behandlingar, såsom dialys eller kemoterapi.

Binjuremärgen mäts vanligen i volymen och uttrycks i milliliter (ml) eller liter (L). En liten mängd binjuremärg (mindre än 500 ml) kan vara asymptomatisk, medan större mängder kan orsaka symtom som buksmärta, illamående, kräkningar och andningssvårigheter. Behandlingen av binjuremärg beror på orsaken till den och kan innefatta mediciner, dränering av binjuremärgen eller kirurgisk behandling.

Neuroendokrina tumörer (NET) är en sammanfattande benämning på en grupp sjukdomar som karaktäriseras av oregelbunden tillväxt och aktivitet hos de neuroendokrina cellerna i kroppen. Dessa celler finns utspridda i flera olika organ, men är vanligast förekommande i bukhinnan (tarmarna), lungorna, sköldkörteln och hypofysen.

NET producerar ofta olika typer av hormoner eller biogena aminer som kan orsaka specifika symtom beroende på var tumören är belägen och vilka substanser den producerar. Exempel på sådana substanser inkluderar serotonin, gastrin, insulin och glukagon.

NET kan vara välväxta (benigna) eller elakartade (maligna), och de senare kan metastasera till andra delar av kroppen. Diagnos ställs vanligen genom att undersöka blodprover och urinprov för att mäta hormon- och ämnesomsättningsprodukterna, samt med hjälp av bilddiagnostiska metoder som exempelvis scintigrafi, PET/CT eller MRI. Behandlingen kan bestå av kirurgi, läkemedelsbehandling, strålterapi och lokal behandling med kemikalier (ablation).

Kromaffin-celler är en typ av celler som producerar och secreterar catekolaminer, däribland adrenalin och noradrenalin. Dessa celler finns främst i två kroppsdelar: det autonoma nervsystemet (sympatiska nerver) och övergångssegmenten i tarmarna (Chromaffin-celler i tarmarna kallas även för neuroendokrina cellsystemet, NES).

Kromaffin-cellerna i det autonoma nervsystemet är belägna i ganglier (knutar) som sträcker sig längs med ryggraden och ut till olika delar av kroppen. Dessa celler aktiveras vid stress och frisätter då catekolaminer som förbereder kroppen för en "kampsituation" genom att öka hjärtslaget, blodtrycket, andningsfrekvensen med mera.

Kromaffin-celler i tarmarna är involverade i regleringen av gastrointestinala funktioner och kan påverka immunresponsen. De kan också vara involverade i patologiska tillstånd som neuroendokrina tumörer (NETs).

Neurosekretoriska system är ett samlingsbegrepp för de nervceller och nerver som producerar, transporterar och secreterar neurohormoner till blodomloppet. Dessa neurohormoner påverkar sedan olika kroppsfunktioner genom att påverka andra cellers och organers aktivitet. Neurosekretoriska system finns i hjärnan och ryggmärgen, där de ofta är belägna i så kallade hypothalamiska neurosekretoriska celler. Dessa celler bildar två huvudsakliga typer av neurohormoner: neuropeptider och klassiska hormoner. Neuropeptider är korta aminosyrekedjor som fungerar som signalsubstanser i nervsystemet, medan klassiska hormoner är kemiska ämnen som frisätts direkt till blodomloppet och transporteras till sina målceller. Neurosekretoriska system har en central roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner, såsom hunger, tirst, stress, reproduktion och homeostas.

En karcinoidtumör är en sällsynt typ av neuroendokrin tumör (NET) som vanligtvis utvecklas i tarmsystemet, men kan också förekomma i lungor, sköldkörtel och andra kroppsdelar. Dessa tumörer uppstår från hormonproducerande neuroendokrina celler och tenderar att växa långsamt jämfört med många andra typer av cancer.

Karcinoidtumörer kan producera och sekretera olika hormoner och biogena aminer, vilket kan leda till en rad symtom som karaktäriseras av karcinoidsyndromet. Detta inkluderar diarré, hudrodnad, hosta, andningssvårigheter och i vissa fall hjärtproblem.

Det är viktigt att upptäcka och behandla karcinoidtumörer så tidigt som möjligt för att undvika komplikationer och förebygga spridning till andra delar av kroppen. Behandlingen kan omfatta kirurgi, medicinsk behandling med bland annat hormonblockerande eller cytotoxiska läkemedel, och lokalt behandlingsalternativ som radiofrekvensablation eller embolisation.

Synaptofysin är ett protein som förekommer i synapser, det vill säga de områden där nervceller kommunicerar med varandra. Proteinet är beläget i presynaptiska vesiklar, små blåsor som innehåller signalsubstanser och spelar en viktig roll vid neurotransmissionen, det vill säga när nervceller skickar signaler till varandra. Synaptofysin används som ett markörprotein för att identifiera presynaptiska vesiklar i forskningssammanhang och är involverat i regleringen av vesikeltransporten och exocytosen vid neurotransmissionen.

Karcinom, neuroendokrint, är en typ av cancer som utvecklas i de neuroendokrina cellerna i kroppen. Neuroendokrina celler finns i flera olika organ och producerar hormoner som reglerar olika kroppsliga funktioner.

En neuroendokrin tumör kan vara godartad eller elakartad (cancer). Karcinom, neuroendokrint, innebär att tumören är elakartad och har potentialen att sprida sig till andra delar av kroppen. Dessa tumörer kan vara mycket små och orsaka inga symtom under en längre tid, men de kan också växa och sprida sig till andra organ i kroppen.

Neuroendokrina cancer kan förekomma i flera olika organ, såsom lungor, tarmar, sköldkörtel, bukspottkörtel och lever. Symptomen varierar beroende på vilket organ som är drabbat, men kan inkludera diarré, kräkningar, smärta, viktminskning och förändringar i hormonnivåer. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller mediciner som riktas mot tumören eller dess hormonproduktion.

Kromaffinsystemet är ett delsystem inom det neuroendokrina systemet och består av kromaffinceller som huvudsakligen finns i två former: kromaffiner A-celler och kromaffiner B-celler. Dessa celler är specialiserade för att producera och sekretera olika typer av hormoner och neurotransmittorer.

Kromaffiner A-celler finns främst i bisköldkörteln (även kallad epifysen) i hjärnan, samt i brosket i kotpelare och längs med de stora artärerna i kroppen. Dessa celler producerar och sekreterar huvudsakligen hormonet adrenalin (epinefrin), men även noradrenalin (norepinefrin) och dopamin.

Kromaffiner B-celler finns främst i bukspottkörteln, där de producerar och sekreterar hormonet serotonin. Serotonin har en rad olika funktioner i kroppen, bland annat som neurotransmittor i centrala nervsystemet och som vasoaktivt ämne i blodkärlen.

Kromaffinsystemet är involverat i regleringen av flera fysiologiska processer, såsom blodtryck, sinnesstämning, aptit, smärta, sexuell respons och immunförsvar. Ändringar i kromaffinsystemets funktion kan leda till olika sjukdomszustånd, som till exempel neuroendokrina tumörer (NET), karcinoidsyndrom och feochromocytom.

Sekretogranin II, också känd som chromogranin C, är ett protein som finns i sekreterade vesiklar i neuroendokrina celler och kromaffinvävnader. Det används som en markör för att identifiera dessa celler och har också visat sig ha en roll i regleringen av exocytosprocessen, där det transporteras till vesikelmembranet och bidrar till utlösandet av sekretion. Sekretogranin II kan spjälkas ned till flera biologiskt aktiva peptider som har olika funktioner, inklusive vasoaktivitet och immunmodulering.

Endokrina körtlar är kroppens inre sekretionsorgan som producerar, lagrar och avgiver hormoner direkt in i blodomloppet. Dessa signalsubstanser transporteras sedan runt i kroppen och påverkar målceller i olika vävnader och organ. Exempel på endokrina körtlar är sköldkörteln, bukspottkörteln, binjuremärgen och hypofysen. Deras funktion är att hålla kroppens hormonella balans i jämvikt och reglera olika fysiologiska processer som tillväxt, ämnesomsättning, fosterstammens utveckling, sexualdrift, immunförsvar och stressrespons.

'Sekretoriska blåsor' är ett medicinskt begrepp som oftast används inom pulmonologi (lungspecialistvård) för att beskriva en speciell typ av vätskefylld utbuktning i lungornas luftvägar. Dessa blåsor innehåller slem som producerats av den slemhinna som tapetserar luftvägarna, och de kan orsaka andningssvårigheter eller andra symtom när de växer tillräckligt stora för att blockera luftflödet.

Sekretoriska blåsor kan uppstå som en komplikation till olika lungsjukdomar, såsom kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), cystisk fibros och bronkiektasi. De kan också förekomma hos personer med immunbristsjukdomar eller efter en viral infektion i lungorna.

För att diagnostisera sekretoriska blåsor används ofta avbildande undersökningsmetoder som röntgen, datortomografi (CT) eller bronkoskopi. Behandlingen kan innebära avlägsnande av vätskan i blåsorna med hjälp av en näs- och svalgkatar (bronchoskopi), läkemedelsbehandling för att reducera inflammationen och förebygga ytterligare komplikationer, samt andningsövningar för att stärka andningsmusklerna.

'Katekolaminer' är en grupp signalsubstanser i centrala och perifera nervsystemet, som inkluderar neurotransmittorerna dopamin, noradrenalin och adrenalin. Dessa ämnen spelar en viktig roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner såsom hjärt- och cirkulationsreglering, sinnesstämning, rörelsekoordination och kognitiv funktion. De katekolaminerna produceras i både nervceller och i kromaffin celler i binjuremärgen.

Enterochromaffin-like (ECL) cells are a type of neuroendocrine cell found in the stomach's mucosal lining. These cells produce and secrete a variety of hormones, including histamine, which plays a crucial role in gastric acid secretion. ECL cells are stimulated by the hormone gastrin, which is released by G cells in response to food intake. When activated, ECL cells release histamine, which then binds to receptors on parietal cells, leading to the production and secretion of hydrochloric acid into the stomach.

ECL cells are named for their staining properties, as they contain granules that stain with chromaffin reagents, similar to those found in adrenal medullary chromaffin cells. However, unlike chromaffin cells, ECL cells do not produce catecholamines such as adrenaline and noradrenaline.

Abnormalities in ECL cell function have been implicated in several gastrointestinal disorders, including gastrinomas (tumors of the G cells that lead to excessive gastrin production) and atrophic gastritis (inflammation and atrophy of the stomach lining). In both cases, ECL cell hyperplasia and neoplasia can occur, leading to the overproduction of histamine and other hormones, which can result in abnormal gastric acid secretion and other symptoms.

Enterochromaffin cells, också kända som Kulchitsky cells eller enteroendocrina cells, är typen av neuroendokrina cell som finns i tarmens slemhinna. Dessa celler producerar och sekreterar flera olika typer av hormoner och neuropeptider, inklusive serotonin, som spelar en viktig roll i regleringen av gastrointestinal funktioner såsom smärta, inflammation, samt mag-tarmsystemets motorik. De kan också vara involverade i immunresponsen och angreps ofta vid neuroendokrina tumörer (NETs).

Feokromocytom är en sällsynt tumör i kroppens så kallade bisköldkörtel (även känd som suprarenal gland), som ligger ovanpå de övre njurarna. Tumören bildas i kromaffinceller, vilket är en typ av cell som producerar signalsubstanser, bland annat adrenalin och noradrenalin. När tumören är canceroös och sprider sig till andra delar av kroppen kallas det för feokromocytosarkom.

Feokromocytomer kan variera i storlek och de flesta är godartade, men de kan orsaka allvarliga symptom då de producerar överskott av adrenalin och noradrenalin. Dessa hormoner förbereder kroppen på att reagera på stress, vilket kan leda till högt blodtryck, snabb hjärtfrekvens, svettningar, yrsel, huvudvärk och i värsta fall andningssvårigheter eller hjärtstopp.

Feokromocytom diagnostiseras vanligen genom att mäta hormonnivåerna i blodet eller urinen, samt med hjälp av bilddiagnostiska metoder som MRI eller CT-scan. Behandlingen innebär oftast kirurgiskt avlägsnande av tumören och efterbehandling med mediciner för att reglera blodtrycket.

Hormonkörteltumörer är abnorma tillväxtar (tumörer) i endokrina körtlar, som är kroppens hormonproducerande organ. Dessa körtlar inkluderar hypofysen, sköldkörteln, bisköldkörteln, binjurarna, bukspottkörteln och de inre könskörtlarna (ovary/testiklar). Hormonkörteltumörer kan producera för höga nivåer av specifika hormoner, vilket kan leda till olika symptom beroende på vilket hormon som produceras och i vilken mängd.

Till exempel kan en funktionell tumör i sköldkörteln orsaka hyperthyroidism (förhöjda nivåer av tyroxin), med symptom som nervositet, viktminskning och hjärtklappning. En tumör i binjurarna kan producera aldosteron, vilket kan leda till högt blodtryck och ödem.

Det är viktigt att notera att inte alla hormonkörteltumörer är cancertumörer, utan några är godartade (benigna) och växer långsamt utan att sprida sig till andra delar av kroppen. Andra kan dock vara elakartade (maligna) och ha potentialen att spridas och orsaka allvarliga skador. Behandlingen beror på typen, storleken, läge och om tumören är godartad eller elakartad.

Cytoplasmatic granules are small, membrane-bound organelles or inclusions found within the cytoplasm of cells. They contain various substances, such as proteins, lipids, and carbohydrates, which play specific roles in cellular functions. Different types of cytoplasmic granules have distinct appearances and compositions, depending on their function. Some examples include:

1. Secretory granules: These are found in cells that produce and release various substances, such as hormones, enzymes, or neurotransmitters. They store these substances and fuse with the cell membrane during exocytosis to release their contents into the extracellular space.
2. Lysosomes: These are membrane-bound organelles that contain digestive enzymes. They break down waste materials, foreign particles, and damaged organelles within the cell through a process called autophagy.
3. Melanosomes: Found in melanocytes, these granules contain the pigment melanin, which is responsible for skin, hair, and eye color.
4. Weibel-Palade bodies: These are found in endothelial cells lining blood vessels and store proteins involved in blood clotting and vasodilation.
5. Granules in neutrophils and other immune cells: Neutrophils contain granules filled with enzymes, antimicrobial peptides, and reactive oxygen species that help eliminate pathogens during an immune response.
6. Lipid droplets: These are cytoplasmic granules that store lipids, primarily triglycerides, for energy production or membrane synthesis.
7. Glycogen granules: Found in cells like hepatocytes and muscle cells, these granules store glycogen, a polysaccharide used as an energy source.

These are just a few examples of cytoplasmic granules found within various cell types. Each type has a unique composition and function that contributes to the overall health and functioning of the cell.

Karboksipeptidase H, även känd som dipeptidylpeptidas 3 (DPP-3), är ett enzym som finns i kroppen hos många djur, inklusive människor. Det tillhör en grupp enzymer som kallas karboxypeptidaser och har förmågan att bryta ned specifika peptidbindningar i proteiner och peptider.

Mer specifikt så klipper karboksipeptidase H av den sista aminosyran från en peptid, om denna aminosyra innehåller en hydrofil sidokedja. Detta gör att karboksipeptidase H kan spela en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer som involverar peptider och proteiner, såsom blodkoagulering, immunförsvar och neurotransmission.

Det är värt att notera att karboksipeptidase H inte ska förväxlas med en annan karboxypeptidashuvudgrupp som kallas DPP-4 (dipeptidylpeptidas 4), som också har förmåga att bryta ned specifika peptider och är ett viktigt mål för behandling av typ 2 diabetes.

Kromaffinceller är celler som producerar och utsöndrar katekolaminerna adrenalin (epinefrin) och noradrenalin (norepinefrin). Dessa celler finns främst i det bindeväv som omger blodkärlen i sympatiska nervsystemet, så kallade perivaskulära kromaffinceller. Kromaffincellerna är uppkallade efter sin förmåga att färgas brunt (kromos betyder färg) med olika histologiska färgmetoder. De aktiveras av neurotransmittorn noradrenalin och utsöndrar då sina katekolaminer som har en effekt på bland annat hjärtverksamheten, blodtrycket och glukosnivåerna i blodet. I kromaffinceller i bukspottkörteln bildas även en del av hormonet serotonin.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

Nervvävnadstumörer, även kända som nerve sk tumörer, är en grupp av olika typer av cancersjukdomar som utgår från nervceller och andra celler i nervvävnaden. Dessa tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade nervvävnadstumörer växer långsamt och sprider sig inte till andra delar av kroppen, men de kan fortfarande orsaka problem genom att trycka på närliggande strukturer. De elakartade nervvävnadstumörerna däremot kan växa snabbt, infiltrera omkringliggande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen via blod- eller lymfbanor.

Exempel på olika typer av nervvävnadstumörer inkluderar schwannom, neurofibrom, ganglioneurom, maligna perifera nervtumörer (MPNST) och neuroblastom. Symptomen på en nervvävnadstumör kan variera beroende på vilken typ det är, var den är belägen och hur stor den är. Vissa symptom som kan förekomma inkluderar smärta, känselbortfall, svaghet eller rörelsehindringar i området där tumören finns.

Diagnos av en nervvävnadstumör ställs vanligen genom biopsi och histopatologisk undersökning av vävnaden. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi beroende på typen av tumör, dess storlek, läge och om det är godartat eller elakartat.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

'Binjuretumörer' refererar till abnorma vävnadsodlingar (tumörer) i körteln binjuven. Binjuven, även känd som bisköldkörteln, är en endokrin körtel som producerar flera hormoner som reglerar olika kroppsfunktioner, till exempel vätskebalans och blodtryck.

Binjuretumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade binjuretumörer är vanligtvis ofarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade tumörer kan vara aggressiva och sprida sig till andra delar av kroppen.

Det finns olika typer av binjuretumörer, beroende på vilken typ av cell som odlas abnormalt. Några exempel är:

* Adrenocortical adenom: En godartad tumör i barken (yttre lagret) av binjuven. Dessa tumörer producerar ofta överskott av kortisol eller aldosteron, hormoner som reglerar blodtrycket och vätskebalansen.
* Phaeochromocytom: En elakartad tumör i märgen (inre lagret) av binjuven. Dessa tumörer producerar överskott av katekolaminer, hormoner som orsakar högt blodtryck och snabba hjärtslag.
* Neuroblastom: En elakartad tumör som utvecklas från rester av nervceller i binjuven. Denna typ av tumör är vanligare bland barn än vuxna.

Symptomen på binjuretumörer kan variera beroende på vilken hormon eller substans som tumören producerar. Vissa symptom kan inkludera högt blodtryck, svettningar, trötthet, muskelsvaghet och förändringar i vikt. Om en binjuretumör misstänks behandlas den ofta med kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi beroende på tumörens storlek, placering och aggressivitet.

Neuroendokrina celler är speciella celler som fungerar som ett bindemedel mellan nervsystemet och endokrina systemet. De återfinns i flera olika delar av kroppen, inklusive hjärnan, tarmarna och bukspottkörteln. Neuroendokrina celler har förmågan att producera och sekretera neuropeptider och hormoner som kan påverka cellernas funktion och aktivitet i närliggande vävnader eller vid längre avstånd genom blodomloppet. Dessa celler kommunicerar med varandra och med andra typer av celler genom att släppa ut signalsubstanser som binder till receptorer på målcellernas yta. Neuroendokrina celler spelar därför en viktig roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner, såsom hungerkontroll, sömn-vakenhetscykel, stressrespons och reproduktiv hälsa.

Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Enteroendokrina celler är en typ av celler som finns i tarmens slemhinna hos djur, inklusive människor. Dessa celler är specialiserade för att producera och sekretera hormoner och andra signalsubstanser som styr olika funktioner i mag-tarmsystemet, såsom ämnesomsättning, näringsabsorption och hunger-sättningsreglering.

Enteroendokrina celler utgör en liten andel av alla celler i tarmens slemhinna, men de har ändå en mycket viktig roll för att underhålla homeostasen i kroppen. De kan identifiera och reagera på olika signalsubstanser som finns i maten eller som produceras av andra celler i tarmen, och svara genom att sekretera hormoner som påverkar mag-tarmsystemet och andra organ.

Exempel på hormoner som produceras av enteroendokrina celler inkluderar serotonin, som påverkar smärta, sömnighet och humör, samt glukagon-somatomamin, som reglerar blodsockernivåerna. Andra signalsubstanser som produceras av enteroendokrina celler inkluderar peptid YY, som minskar aptiten, och gastrelin, som hämmar magsaftssekreteringen.

I medicinsk kontext kan enteroendokrina celler vara intressanta för att studera olika sjukdomstillstånd som berör mag-tarmsystemet, såsom irritabel tarm, diabetes och fetma. Genom att förstå hur enteroendokrina celler fungerar och interagerar med andra celler i kroppen kan forskare möjligen utveckla nya behandlingsmetoder för dessa sjukdomar.

Proprotein convertase 2 (PCSK2) er ein enzym som spiller en viktig rolle i kroppens prosesser for å bryte ned og aktivere visse proteiner. Det er særlig aktivt i tarmen, hvor det deltar i fordøyelsen av proteinrik mat. PCSK2 klipper av en speciell type peptidbindinger i proproteinene, som er inaktive former for andre enzymer og hormoner. Dette resulterer i at de aktive formerne frisetts og kan fullføre sine funksjoner i kroppen. PCSK2 er også involvert i reguleringen av blodsukkeret og immunsystemfunksjonen.

Lymfocytær colitis (LCC) är en entzündlig tarmsjukdom som drabbar kolon och rektum. Orsaken till LCC är inte fullständigt känd, men det anses ofta vara en undergrupp av inflammatorisk tarmsjukdom (IT). Vid LCC ses en ökning av lymfocyter i tarmslemhinnan, vilket orsakar inflammation och ledde till symptom som diarré, buksmärta, blodig avföring och tarmkramp.

LCC kan vara ett isolerat tillstånd eller förekomma i kombination med Crohns sjukdom eller ulcerös kolit, två andra former av IT. Behandlingen av LCC består ofta av antiinflammatoriska läkemedel som aminosalicylater och kortikosteroider, men immunmodulerande behandling kan vara nödvändig för svåra eller refrakterade fall.