"Konisering" är ett medicinskt begrepp som refererar till att finfördelat material, ofta i form av partiklar eller damm, inandas och når så långt ner som de små luftvägarna i lungorna. Detta kan orsaka skada på lungornas vävnad och leda till andningssvårigheter, särskilt hos personer med försämrad lungfunktion eller andra underliggande hälsoproblem. Konisering kan vara följden av exponering för olika typer av luftföroreningar, som industriella emissionsrök, kol- eller silikadamm, eller från naturliga källor som vulkanisk aska. Det är viktigt att undvika eller minimera exponeringen för dessa partiklar genom att använda andningsskydd och att kontrollera luftkvaliteten i arbets- och levnads miljöer.

Elektrochirurgi är en term inom medicinen som refererar till användandet av elektrisk ström för att skära, koagulera (dvs. stelna eller torka ut blodkärl) eller kauterisera (dvs. bränna bort) vävnad under ett kirurgiskt ingrepp.

Den elektriska strömmen som används i elektrochirurgi är vanligtvis högfrekvent, det vill säga med en frekvens på över 100 000 Hz, för att undvika att stimulera musklerna och nervcellerna hos patienten. Det finns två huvudsakliga typer av elektrochirurgiska tekniker: monopolär och bipolär.

Vid monopolar elektrochirurgi passerar den elektriska strömmen mellan en aktiv elektrod, som är placerad i kontakt med vävnaden som ska behandlas, och en neutral elektrod, som normalt placeras på patientens hud eller i kontakt med ett annat kroppsdel. Denna metod kan ge upphov till större vävnadsskador än bipolär elektrochirurgi, men är mer effektiv för att skära igenom tjockare vävnader.

Vid bipolär elektrochirurgi passerar den elektriska strömmen mellan två poler som båda är placerade i kontakt med vävnaden som ska behandlas. Detta metod ger mindre vävnadsskador än monopolar elektrochirurgi och används ofta för finare kirurgiska procedurer, till exempel när det gäller att styra blödningar i samband med neurokirurgi.

Elektrochirurgi är ett viktigt verktyg inom modern kirurgi, eftersom den kan minska behovet av öppna operationer och därmed minska risken för komplikationer och snabba patientens återhämtning.

"Diathermy" är en medicinsk term som refererar till användning av värmeenergi för att behandla sjukdom eller skada i kroppen. Det kan uppnås genom att använda högfrekventa elektriska strömmar (elektrisk diatermi) eller med hjälp av energirika, fokuserade ljusstrålar (laserdiatermi).

Elektrisk diatermi orsakar värmeproduktion i vävnaden genom att elektriska strömmar passerar igenom den. Denna metod används ofta för att lindra smärta, öka blodflödet och underlätta läkningen av muskel- och skelettskador.

Laserdiatermi använder sig av högintensiva laserstrålar för att värma upp specifika områden i kroppen, vilket kan leda till att celler förstörs eller påverkas på annat sätt. Denna metod används ofta inom kirurgin för att koagulera blodkärl, avlägsna tumörer och skära bort vävnad.

Det är viktigt att notera att diatermi ska endast utföras under kontroll av en läkare eller annan certifierad medicinsk personal, eftersom det kan finnas risker relaterade till felaktig användning eller överdosering.

Cervical intraepithelial neoplasia (CIN) är en medicinsk term som används för att beskriva abnorma cellförändringar på livmoderhalsens slemhinna. CIN indelas i tre olika grader (CIN 1, CIN 2 och CIN 3) beroende på hur djupt i slemhinnan cellförändringarna har penetrerat.

* CIN 1: Förändringar begränsade till den ytligaste delen av slemhinnan, ofta reversibla och kan försvinna spontant.
* CIN 2: Förändringar som nått djupare delar av slemhinnan men fortfarande inte genomslagit den. Dessa är mer allvarliga än CIN 1, och det finns en risk att de kan utvecklas till cancer om de inte behandlas.
* CIN 3: Förändringar som nått den djupaste delen av slemhinnan (skivepitel) och kallas även för carcinoma in situ. Detta är en allvarlig förändring som kan utvecklas till invasiv cancer om den inte behandlas.

Det är värt att notera att CIN inte är cancer, men det finns en risk att de abnorma cellerna kan utvecklas till cancer om de inte behandlas.

En hysterektomi är ett kirurgiskt ingrepp där livmodern (uterus) extraheras från kroppen. Det kan utföras av olika anledningar, till exempel för att behandla livmoderrelaterade sjukdomstillstånd som livmoderhalscancer, livmodertumörer eller kraftiga menstruationsblödningar.

Det finns olika typer av hysterektomier beroende på hur mycket vävnad som extraheras. En total hysterektomi innebär att både livmodern och livmoderhalsen (cervix) tas bort, medan en subtotala hysterektomi bara innebär att livmodern tas bort. I vissa fall kan även äggstockarna och/eller bäckenvävnaden behöva tas bort, vilket kallas för en total eller radikal hysterektomi med bilateral salpingo-ooforektomi.

Efter ett sådant ingrepp kommer patienten inte längre ha menstruationer och blir oförmögen att bli gravid.

'Livmoderhalstumörer' (cervix cancer) är en typ av cancersjukdom som utgår från livmoderhalsen, det vill säga den nedre, trattformade delen av livmodern där den stöter an på slidan. Tumörerna kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De flesta livmoderhalstumörerna är elakartade och orsakas vanligtvis av humant papillomavirus (HPV), ett sexuellt överförbart virus.

Det finns två huvudtyper av livmoderhalstumörer:

1. Plattcellstumörer (squamous cell carcinomas): Dessa tumörer utgår från platta epitelceller i livmoderhalsens slemhinna och är den vanligaste typen av livmoderhalscancer.
2. Adenocarcinomer: Dessa tumörer utgår från körtlar i livmoderhalsens slemhinna och är mindre vanliga än plattcellstumörerna.

Andra, mer ovanliga typer av livmoderhalstumörer inkluderar adenosquamos tumörer, neuroendokrina tumörer och undifferentiaterade carcinomer.

Symptomen på livmoderhalscancer kan vara vaginal blödning, obekanta vaginalsmärtor, smärta under samlag eller en ovanlig vaginal avsöndring. Om cancer misstänks behövs ofta ytterligare undersökningar som kolposkopi, biopsi och bilddiagnostik för att ställa en diagnos och bestämma behandlingsalternativ. Behandlingen kan innebära kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa metoder beroende på cancertyp, storlek, omfattning och patientens allmänna hälsotillstånd.

La definición médica de "cuello uterino" (equivalente al término en inglés "cervix") es el área inferior y más estrecha de la matriz o útero que se extiende hacia la vagina. El cuello uterino tiene dos partes principales: el endocérvix, que está cubierto por mucosa y se conecta al interior del útero, y el exocérvix, que es la parte más externa y está revestida por epitelio escamoso estratificado.

El cuello uterino desempeña un papel importante en la reproducción femenina, ya que permite el paso del esperma hacia el útero durante la ovulación y el ascenso de los espermatozoides hasta el óvulo para la fertilización. Además, después de la fecundación, el cuello uterino se suaviza y dilata gradualmente para permitir el paso del feto a través del canal del parto durante el parto.

El cuello uterino también es un sitio común de infección y enfermedad, como la displasia cervical y el cáncer de cuello uterino. Por lo tanto, se recomienda a las mujeres que se realicen pruebas regulares de detección del VPH y del Papanicolaou para detectar cambios precancerosos en el cuello uterino y prevenir la aparición de cáncer.

'Frysta vävnadssnitt' refererar till en histopatologisk preparationsmetod där ett vävnadsprov tas och omedelbart placeras i ett lösningsmedel som fryser ner vävnaden. Det vanligaste lösningsmedlet är Tissue-Tek eller liknande, som innehåller vatten och en freeze-protective kemikalie. När vävnaden är fryst kan den skivas till tunna skivor med en kyla cryostat och placeras på ett glasslid för further staining and examination under a microscope.

Denna metod används ofta när det behövs snabba resultat, till exempel vid onkologiska diagnostiseringar där det är viktigt att snabbt fastställa om en tumör är malign eller benign. Den kan också användas för immunhistokemisk färgning och andra specialfärgningsmetoder som inte går att utföra på formellinfixerad, paraffinembedd vävnad.

En kolposkopi är en undersökningsmetod inom gynekologin där man använder ett instrument som kallas kolposkop för att titta på kvinnans underliv, särskilt livmoderhalsen, för att upptäcka tecken på sjukdomar eller skador. Kolposkopen är en lupp med belysning som ger en förstorad och upplyst bild av livmoderhalsen. Under undersökningen kan läkaren använda sig av speciella färglösningar för att markera eventuella skadade områden på livmoderhalsen. Kolposkopi används ofta som en del av screeningprogrammen för att upptäcka livmodercancer i ett tidigt stadium.

Den medicinska termen för "utvidgning och skrapning" är "excoriation". Excoriation betyder att huden har fått mekaniska skador, såsom skrubbas, skrapats eller rivits. Detta kan orsaka en ytlig sårbildning på huden som kan vara små och diskreta eller mer omfattande. Orsakerna till excoriering kan variera, men de kan bero på hudåkommor som eksem eller neurodermit, infektioner, allergiska reaktioner eller psykiska störningar som exempelvis tvångssyndrom.

Cervikal dysplasi, eller förändringar i livmoderhalsen, är en beteckning på abnorma celltillväxt och förändringar på livmoderhalsens slemhinna. Dysplasi anses vara förstadium till cancer, så kallad cervikal carcinom.

Gradering av dysplasi delas in i olika kategorier beroende på allvarlighetsgraden:

* Låggradig dysplasi (LSIL, mild dysplasia) - Förändringar i basala celler och icke invasiva tillväxt. Denna form av dysplasi tenderar att spontant förbättras över tiden.
* Höggradig dysplasi (HSIL, moderate and severe dysplasia/CIS) - Mer omfattande förändringar i cellstrukturen och potential till invasiv tillväxt. Denna form av dysplasi kan utvecklas till cancer om den inte behandlas.

Livmoderhalsdysplasi upptäcks vanligen genom preventivt screening med Paptest eller HPV-test, där cellprover tas från livmoderhalsen för undersökning. Om dysplasi konstateras kan ytterligare undersökningar och behandlingar rekommenderas beroende på allvarlighetsgraden och patientens ålder, hälsotillstånd och andra faktorer.

I den medicinska terminologin betyder "frysurgeri" användning av kyla eller extremt låga temperaturer för att förstöra abnorma eller skadade celler i en viss del av kroppen, utan att ta bort dem chirurgiskt. Detta kan vara en behandlingsalternativ till traditionell kirurgi för vissa medicinska tillstånd som cancer, åderbrist och ögonproblem.

Under frysurgeri används ofta en tunn, ihålig nål som innehåller ett kylmedel, vanligtvis flytande kväve. Nålen placeras i närheten eller direkt i det område som ska behandlas och kyla ned till mycket låga temperaturer. Denna process orsakar isbildning i cellerna, vilket kan leda till deras död.

Frysurgeri är en mindre invasiv behandlingsmetod jämfört med traditionell kirurgi och kan ge lägre risk för komplikationer som blödning, infektion och smärta efter operationen. Dessutom kan det i vissa fall vara möjligt att utföra frysurgeri under lokalbedövning, istället för allmänbedövning.

Laaserterapi (laser therapy) är en form av behandling där man använder sig av en laser för att påverka vävnader i kroppen. Laser står för "Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation", och innebär att ljuset amplifieras genom stimulering av atomers eller molekylers energitillstånd.

I lasermedicinen används laserstrålar med olika våglängder, intensiteter och frekvenser beroende på vilket syfte behandlingen har. Strålarna kan generera värme, mekanisk energi eller kemiska reaktioner i vävnaden, beroende på lasertyp och inställningar.

Exempel på användningsområden för lasermedicin innefattar smärtbehandling, muskelavslappning, hudbehandlingar (exempelvis för behandling av akne, ärr eller pigmentförändringar), ögonkirurgi och kirurgiska ingrepp.

Det är viktigt att notera att lasermedicin bör utföras av utbildad personal eftersom felaktig användning kan leda till skador på patienten.

'Karcinom i situ' (CIS) är en term inom patologi och onkologi som betecknar en tidig form av cancer, där cancercellerna ännu inte har spritt sig utan begränsar sig till det ursprungliga vävnadsområdet. CIS innebär att cellerna har förändringar som är karakteristiska för cancer, men de har inte penetrerat basalmembranet och spridit sig till omgivande vävnad eller till andra delar av kroppen.

CIS kan ses som en precancerös tillstånd, eftersom det finns en risk att den kommer att utvecklas till en invasiv cancer om den inte behandlas. Det är viktigt att notera att CIS inte alltid kommer att leda till cancer, men det är ett tecken på att cellerna har förändrats och kan vara ett indikation på ökad risk.

Exempel på platser där karcinom i situ kan uppstå inkluderar:

* Bröstcancer (DCIS - duktal carcinoma in situ)
* Skvamös cellcancer i lungorna (SCCIS - squamous cell carcinoma in situ)
* Högt gradig cellytisk skivepitelcancer i cervix (CGIN - cervical glandular intraepithelial neoplasia, grade 3)

Behandlingen av CIS kan bestå av kirurgi, strålbehandling eller observation beroende på typen och placeringen av tillståndet samt andra faktorer som ålder, allmäntillstånd och personliga preferenser.

'Vaginalcytologiskt prov' är ett laboratoriemedicinskt undersökningsmetod som används för att studera celler från slidmukosan (skiktet som tapetserar slidans inre yta) med syfte att bedöma slidans hälsotillstånd. Det vanligaste användningsområdet är att screeninga och diagnostisera cervikala cancer eller förändringar i celler (dysplasi) som kan leda till cancer, särskilt i samband med PAP-test.

Under en vaginalcytologisk undersökning tas ett prov av celler från slidmukosan med hjälp av en speciell spatel eller en liten Bürnettampong. Provet skickas till ett laboratorium där cellerna prepareras och färgas för att sedan granskas under mikroskop av en patolog.

Det är viktigt att påpeka att vaginalcytologi inte är samma sak som en vaginal smear eller slidsmear, även om de ibland kan användas synonymt. En vaginal smear innebär att man tar ett prov av slidsekretioner för att undersöka eventuell infektion med bakterier, svamp eller parasiter, medan en vaginalcytologi fokuserar på cellstrukturen och förändringarna i cellerna.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.