Komplement 3
Komplement 4
Komplement 4a
Komplement 3a
Komplement 1q
Komplement 5a
Komplementaktivering
Komplement 4b
Komplement 5
Komplement 3b
Komplementproteiner
Komplement 6
Komplement 3c
Komplement 3d
Komplement 2
Komplement 9
Komplementreceptorer
Komplement 1s
Membranattackkomplex
Komplement 1r
Complement Inactivator Proteins
Komplement 7
Komplement-C3-C5-konvertaser
Komplementfaktor B
Komplementaktivering, alternativ
Komplementaktivering, klassisk
Komplement 8
Komplement 1
Receptorer, komplement 3b
Komplementfaktor H
Komplement C5b
Komplement C2a
C5a-anafylatoxinreceptor
Komplementaktiverande enzymer
Komplementhämmare
Komplementanalys
Komplement 1-hämmare
Receptorer, komplement 3d
Anafylatoxiner
Komplementfixeringstest
Komplementfaktor D
Komplementfaktor I
Komplement-C4b-bindande protein
Komplement 3b-hämmare
CD55-antigener
Komplement-C3-C5-konvertaser, klassiska aktiveringsbanor
Komplement C2b
CD59-antigener
Kobragifter
Antigen-antikroppskomplex
Steroid-21-monooxygenas
Komplement-C3-C5-konvertaser, alternativa aktiveringsbanor
Complement C1 Inhibitor Protein
Hemolys
Komplement-C3-konvertas, alternativa aktiveringsbanor
Komplement-C5-konvertas, klassiska aktiveringsbanor
Molekylsekvensdata
Komplement-C3-konvertas, klassiska aktiveringsbanor
CD46-antigener
Opsoninproteiner
Blodproteiner
Systemisk lupus erythematosus
Komplement-C5-konvertas, alternativa aktiveringsbanor
Fagocytos
Aminosyrasekvens
Komplementaktivering, mannosbindande lektin
Properdin
Komplement 5a, des-arginin
Möss, inavlade C57BL
Makrofag-1-antigen
Proteinbindning
Neutrofila leukocyter
Bassekvens
Njurglomerulus
Serum
Glomerulonefrit, membranproliferativ
Immunglobulin M
Blodmask
Test för genetisk komplementering
Enzymkopplad immunadsorberande analys
Möss, knockout
Glomerulonefrit
Arterioloskleros
Monoklonala antikroppar
Histokompatibilitetskomplex
Röda blodkroppar
Celler, odlade
RNA, budbärar
Makrofager
Cellinje
Immunity, Natural
Peptidfragment
Mutation
Kaniner
Sjukdomsmodeller, djur
Kloning, molekylär
Möss, inavlade BALB C
Bindningsplatser
Blodets bakteriedödande förmåga
CD-antigener
Polyakrylamidgelelektrofores
Mannosbindande lektin
Alleler
Antikroppar
Rekombinanta proteiner
Komplement 3 nefritfaktor
Glykoproteiner
Immunglobuliner
Haptoglobiner
DNA
Ytplasmonresonans
Peptider, cykliska
Lupusnefrit
Antinukleära antikroppar
Sekvenshomologi, aminosyra
Blotting, Western
Kosmider
Polymeraskedjereaktion
Reglering av genuttryck
Biologiska markörer
Inflammation
MASP-proteaser
Binjurebarkshyperplasi, medfödd
Artsspecificitet
Fenotyp
Zymosan
Tidsfaktorer
Proteinstruktur, tertiär
Gendosering
Haplotyper
Membranproteiner
HLA-antigener
Sekvenshomologi, nukleinsyra
Genuttryck
Monocyter
Molekylvikt
Fibrinogen
Exoner
B-lymfocyter
Proteinuria
Flödescytometri
Antikroppsbildning
Serinendopeptidaser
Streptococcus pneumoniae
Kollektiner
Restriktionskartläggning
Gener
DNA-primrar
C-reaktivt protein
Uppreglering
Lipopolysackarider
Proteinprekursorer
Steroidhydroxylaser
Blotting, Northern
T-lymfocyter
DNA, komplementärt
Blotting, Southern
Cytokiner
Sjukdomsmottaglighet
Modeller, molekylära
Spectrometry, Mass, Matrix-Assisted Laser Desorption-Ionization
Omvänt transkriptaspolymeraskedjereaktion
Cellmembran
Stamtavla
Fall-kontrollstudier
Polymorfism, restriktionsfragmentlängd
Genfrekvens
Marsvin
Immunadherensreaktion
Möss, inavlade DBA
Kolibakterie
Immunelektrofores
Staphylococcus aureus
Transfektion
Lunga
Ledgångsreumatism
Proteomik
Immunfluorescensteknik
Interleukin-6
Proteinkonfiguration
Struktur-aktivitet-relation
Genbibliotek
Signalomvandling
Genetiska sjukdomsanlag
Hemoglobinuri, paroxysmal
Polymorfism, enkelnukleotid
'Komplement Component 3' (C3) är ett protein som är en del av komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C3 aktiveras när komplementsystemet startar sin reaktionskedja och spelar en viktig roll i att eliminera patogener såsom bakterier och virus från kroppen.
När C3 aktiveras splittras det upp i två delar, C3a och C3b. C3a är ett anafylatoxin som orsakar inflammation och samlar in immunceller till området där patogenen finns. C3b binder istället till patogenens yta och hjälper till att markera det för förstörelse av andra komplementproteiner och immunceller.
C3-defekter kan orsaka ett ökat risk för infektioner, särskilt med bakterier som är känsliga för komplementsystemet, såsom Neisseria meningitidis (bakterien som orsakar meningit).
'Komplement Component 4' (C4) är ett protein som ingår i komplementsystemet, ett nonspecifikt försvarssystem i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C4 är en del av den så kallade klassiska vägen och aktiveras när antikroppar binder till antigener på ytan av främmande mikroorganismer. När C4 aktiveras splittras det i två delar, C4a och C4b, som har olika funktioner. C4b hjälper till att markera den främmande cellen så att andra komplementproteiner kan binda till den och bilda ett komplex som perforerar cellmembranet och dödar cellen. C4a är ett anafylatoxin som attraherar vita blodkroppar till området och orsakar lokal inflammation.
'Komplement 4a' (C4a) är ett protein som bildas när komplementsystemet aktiveras. Komplementsystemet är en del av vår immunförsvar som hjälper till att skydda oss mot infektioner och skadliga substanser. C4a är en så kallad anafylatoxin, vilket betyder att det kan orsaka inflammation och samling av vitt blodkroppar (leukocyter) till området där komplementsystemet har aktiverats.
C4a är ett fragment av det större proteinet C4, som spjälkas upp i två mindre fragment, C4a och C4b, när komplementsystemet aktiveras. Dessa fragment har olika funktioner: C4a deltar i inflammationen genom att påverka blodkärlen och leukocyterna, medan C4b hjälper till att markera patogener (smittaorganismer) så att de kan elimineras av immunförsvaret.
I medicinskt sammanhang kan mätningar av C4a-nivåer användas som indikator för aktivering av komplementsystemet, till exempel vid diagnostisering och monitorering av sjukdomar som är kopplade till överaktivering av komplementsystemet.
'Komplement 3a' (C3a) är ett peptidmolekyl som bildas som en del av den komplexa systemet kallat komplementsystemet, vilket är en viktig del av ditt immunförsvar. C3a produceras när komplementproteinet C3 spjälkas under aktivering av komplementsystemet.
C3a fungerar som en proinflammatorisk mediator och har olika biologiska effekter, till exempel kan det orsaka kontraktion av glatta muskler, öka vaskulär permeabilitet och verka som kemotaxisk faktor för olika celltyper inklusive neutrofila granulocyter. Dessa effekter bidrar till att attrahera och aktivera immunceller till inflammationsfokala områden, vilket är en del av den immuna responsen mot infektioner eller skada.
Det är viktigt att notera att förhöjda nivåer av C3a kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.
Komplement Component 1q (C1q) är ett protein som är en del av komplementsystemet, som är en viktig del av immunförsvaret. C1q är den första proteinkomponenten i den klassiska komplementaktiveringsvägen och består av tre identiska polypeptidkedjor som är arrangerade i en korgliknande struktur. När C1q binder till ytor på mikroorganismer eller immuna komplex, aktiveras det efterföljande steget i den klassiska komplementaktiveringsvägen, vilket resulterar i produktionen av effektormolekyler som hjälper till att eliminera patogener och skadade celler.
'Komplement 5a' (C5a) är ett aktiveringspeptid som bildas när komplementsystemet aktiveras, vanligtvis genom den alternativa eller lectin-bunden vägen. Det består av 74 aminosyror och har en molmassa på ungefär 9 kDa. C5a är ett starkt proinflammatoriskt mediatör som utövar sin effekt genom att binda till G-proteinkopplade receptorer (GPCR) på olika celltyper, såsom neutrofiler, monocyter och endotelceller.
När C5a binder till sina respektive receptorer aktiveras en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till celldifferentiering, cytokinuttryck, kemotaxis och degranulation. Dessa processer bidrar till att koordinera den inflammatoriska responsen och underlätta bakteriell fagocytos och eliminering.
Dessvärre kan överaktivering av komplementsystemet och ökad C5a-produktion leda till skada på värdceller och vävnader, vilket är associerat med patologiska tillstånd såsom ischemisk hjärtinfarkt, sepsis, akut lunginflammation och autoimmuna sjukdomar.
'Komplementaktivering' refererer til den biokjemiske kaskade som sker i komplementsystemet, der er en del af immunforsvaret. Komplementsystemet består af et netværk af proteiner, der arbejder sammen for at eliminere patogener og døde celler fra kroppen. Når komplementsystemet aktiveres, sker en række biokemiske reaktioner, der resulterer i produktionen af effektormolekyler, der kan hjælpe med at markere og destruere patogener eller døde celler.
Komplementaktivering sker når en af de mange komplementproteiner aktiveres, typisk som respons på infektion eller anden form for skade på kroppens celler. Når et komplementprotein aktiveres, kan det kløve andre komplementproteiner og frigive små peptider, der kaldes anaphylatoxiner. Disse anaphylatoxiner kan fremprovokere inflammation og tiltrække hvide blodceller til området for at hjælpe med at bekæmpe infektionen eller reparere skaden.
Komplementaktivering er en vigtig del af immunforsvaret, men kan også være skadelig, hvis det aktiveres ukorrekt. For eksempel kan overaktivitet i komplementsystemet føre til autoimmune sygdomme og andre inflammatoriske tilstande.
Komplement Component 4b (C4b) är ett protein som är en del av komplementsystemet i kroppen. Det bildas när komplementproteinet C4 spjälkas av proteiner som C1, C1r och C1s under den initiala fasen av komplementsystemets aktivering. C4b är ett aktivt fragment som binder till ytan på patogener eller skadade celler, vilket markerar dem för destruktion. Det kan också binda till antikroppar och hjälpa till att koordinera deras aktivitet under den adaptiva immunresponsen. C4b är en viktig del av både den klassiska och mannosebindande lectin-förgreningen av komplementsystemet.
'Komplement 5' (C5) är ett protein som är en del av komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C5 aktiveras när komplementsystemet startar sin reaktionskedja för att bekämpa inträngande patogener, såsom bakterier och virus. När C5 aktiveras splittras det i två delar: C5a och C5b.
C5a är en peptid som fungerar som kemotaxisk faktor och attraherar vita blodkroppar till området där komplementsystemet är aktivt. Detta hjälper till att rekrytera försvarsceller till infektionsområdet för att bekämpa patogenen. C5a kan också verka som inflammatorisk mediator och bidra till ökad permeabilitet i kapillärväggarna, vilket kan leda till svullnad och rodnad i området.
C5b däremot bildar tillsammans med andra komplementproteiner (C6, C7, C8 och flera C9) ett membranangreppskomplex (MAC), som kan perforera cellytan på patogener och leda till deras död.
I allmänhet är Komplement 5 en viktig del av vår immunförsvarskedja och hjälper till att eliminera patogena från kroppen. Dock kan överaktivering av komplementsystemet leda till skada på värdkroppens egna celler och tissueskador, vilket kan vara associerat med olika sjukdomstillstånd som autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.
Komplement Component 3b, ofta förkortat till C3b, är ett protein som spelar en viktig roll i komplementsystemet, som är en del av vår immunförsvarsmekanism. När komplementsystemet aktiveras bildas C3b som är en aktiv fragment av det större proteinet C3.
C3b binder till ytor på mikroorganismer och celler, vilket markerar dem för förstörelse. Det kan också binda till antikroppar och hjälpa till att eliminera främmande ämnen från kroppen. C3b kan också leda till bildandet av ytterligare komplementkomponenter, vilket ökar dess destruktiva effekt på mikroorganismer och celler.
I allmänhet bidrar C3b till att aktivera immunförsvaret och hjälper till att eliminera patogener från kroppen. Dock kan överaktivering av komplementsystemet leda till skada på kroppens egna celler och vävnader, vilket kan orsaka sjukdomar som exempelvis autoimmuna sjukdomar.
'Komplementproteiner' er ein system av proteiner i kroppen som jobber saman for å beskytte mot infeksjon og skade på kroppens egen celler. Systemet består av over 30 forskjellige proteiner som aktiveres i et koblet kjettsystem når det trues av fremmede stoff, såkalt komplementaktivering.
Det primære målet med komplementaktiveringen er bakterier og andre mikroorganismer, men systemet kan også være involvert i immunresponsen mot egen celler i tilfelle av autoimmune sykdommer eller transplantasjon.
Komplementproteinene har mange forskjellige funksjoner, blant annet:
* Øke inflammasjonsresponsen ved å tiltrakke andre immunceller til området
* Direkte skade bakteriers cellemembran og føre til deres død (lysis)
* Markere bakterier for fagocytos (fagocytmarkering)
* Neutralisere virus ved å forhindre dem i å infisere kroppens celler
I all felleshet bidrar komplementproteinene til en effektiv immunrespons og er viktige for å holde kroppen frisk.
'Komplement 6' (C6) är ett protein som är en del av komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. Komplementsystemet aktiveras när det finns främmande substance i kroppen, såsom bakterier eller virus. C6 är ett protein som blir aktiverat under den sena fasen av komplementsystemets aktivering och hjälper till att bilda en skyddande membranattackkomplex (MAC) som dödar mikroorganismer genom att penetrera deras cellmembran.
Komplement Component 3c (C3c) är ett protein som ingår i komplementsystemet, ett nonspecifikt försvarssystem i kroppen som hjälper till att eliminera främmande ämnen som bakterier och virus. C3c är en av de proteiner som bildas när C3 aktiveras genom komplementsystemets klassiska, alternativa eller lectin-bunden vägar. När C3 aktiveras splittras det upp i två delar, C3a och C3b. C3b kan sedan binda till ytan av främmande celler och hjälpa till att markera dem för förstörelse. C3c är en del av den fragment som bildas när C3b splittras upp ytterligare. Det är ett viktigt protein i komplementsystemet och felaktig funktion kan leda till olika sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.
'Komplement 3d' (C3d) är ett proteinfragment som bildas när komplementsystemet aktiveras i kroppen. Komplementsystemet är en del av vår immunförsvarsmekanism och hjälper till att eliminera främmande ämnen, såsom bakterier och virus.
C3d är ett slutprodukt av aktivering av komplementproteinet C3 i den klassiska, alternativa eller lectin-vägen av komplementsystemet. När C3 aktiveras splittras det upp i två fragment, C3a och C3b. C3b kan sedan binda till ytan på främmande ämnen och hjälpa till att markera dem för förstörelse. C3b kan även spjälkas ned av enzymet komplementfaktor I (CFI) till fragmenten C3d och C3g.
C3d är ett litet proteinfragment som fortfarande har förmågan att binda till antikroppar och andra cellreceptorer, vilket gör det till en viktig signalmolekyl i immunförsvaret. Det kan också användas som markör för aktivering av komplementsystemet inom forskning och klinisk diagnostik.
'Komplement 2' (C2) er ein protease som er en del av den komplekse reaksjonskjeden kallt 'komplementsystemet', som er ein viktig del av vår immunforsvar. C2 er syntetisert i leveren og forekommer som einzymatisk struktur i serum. I komplementsystemets aktiveringsprosess spiller C2 en sentral rolle ved å bli spaltet i to deler (C2a og C2b) av C3-konvertasen, et annet komplementprotein. Dette resulterer i aktivering av C2a som dannes til en ny komplex sammen med andre komplementkomponenter (C4b og C3b), kallt C3/C5 konvertas. Denne nye kompleksen spalter siden C3 og C5, som igangsattar ytterligere reaksjoner i komplementsystemet som hjelper til å eliminere fremmede stoff og skadefremkallende egen celler.
I sum er 'Komplement 2' ein viktig del av den biokjemiske kaskaden som aktiverer og regulerer komplementsystemet, og feilfunksjon i C2 kan føre til ulike immunologiske sjmer og sykdomar.
'Komplement Component 9' (C9) är ett protein som ingår i komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C9 är en del av den sista steget i komplementsystemets klassiska och alternativa söktpatgar, där det bildar ett membranattackkomplex (MAC) tillsammans med andra komplementproteiner (C5b, C6, C7 och C8). MAC-komplexet penetrerar cellytan på främmande mikroorganismer och orsakar celldöd genom att bilda en por i cellmembranet. Detta hjälper till att eliminera patogener från kroppen.
'Komplementreceptorer' är en grupp av proteiner som binder till komplementproteiner när de blivit aktiverade som ett led i det immunförsvar vi har. När komplementproteinerna aktiveras och binder till målceller eller patogener, exponerar de epitoper (delar av proteinet) som kan kännas igen av komplementreceptorerna.
Det finns två huvudgrupper av komplementreceptorer:
1. Komplements receptor 1 (CR1), komplements receptor 2 (CR2) och komplements receptor 3 (CR3, även kallat CD11b/CD18 eller Mac-1) tillhör den första gruppen som binder till aktiverade komplementproteiner på patogener eller celler. Dessa receptorer hjälper till att markera cellerna för fagocytos (cellupptagning och nedbrytning).
2. Den andra gruppen av komplementreceptorer, inklusive komplements receptor 4 (CR4) och komplements receptor 5 (CR5), är involverade i signalering och aktivering av immunceller som neutrofila granulocyter och monocyter.
Komplementreceptorerna spelar därför en viktig roll i att hjälpa till att eliminera patogener, ställa upp ett effektivt immunsvar och underhålla homeostasen i kroppen.
Komplement Component 1s (C1s) är ett protein som ingår i komplementsystemet, vilket är en del av vår immunförsvarsmekanism. C1s är en del av C1-komplexet tillsammans med två andra proteiner, C1q och C1r. När C1-komplexet aktiveras, aktiveras även C1s, vilket leder till att det börjar spjälka andra komplementproteiner och därmed utlösa en kaskadreaktion av biokemiska processer.
Denna reaktion har till syfte att eliminera patogena mikroorganismer, såsom bakterier och virus, samt bryta ner döda eller skadade celler i kroppen. I onormala fall kan överaktivering av komplementsystemet leda till skada på kroppens egna celler och vävnader, vilket kan orsaka sjukdomar som exempelvis autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.
'Membranattackkomplex' är ett medicinskt begrepp som refererar till en samling proteiner, vanligtvis av typen komplementproteiner, som arbetar tillsammans för att bilda poren-liknande strukturer i cellmembranet hos bakterier eller andra mikroorganismer. Detta komplex kallas också 'Membranangreppskomplex' (MAC) och orsakar skada på cellmembranet, vilket kan leda till att cellen dör.
Det här är en viktig del av immunförsvaret i människokroppen, eftersom det hjälper till att eliminera infektioner orsakade av bakterier och andra patogener. Membranattackkomplex bildas genom en serie reaktioner som startar när komplementproteiner aktiveras av antikroppar eller andra signaler i kroppen. När det har bildats, binds membranattackkomplexet till cellmembranet hos den målcellen och perforerar dess yta, vilket orsakar frigörelse av intracellulära innehåll och död av cellen.
Komplement Component 1r (C1r) är ett protein som ingår i komplementsystemet, vilket är en del av vår immunförsvarsmekanism. C1r är enzymatisk och aktiveras när komplementsystemet startas upp för att bekämpa främmande ämnen såsom bakterier och virus.
C1r är en del av C1-komplexet, tillsammans med C1q och C1s. När C1-komplexet binder till ett antigen kommer C1q att binda till ytan av det främmande ämnet och aktiverar därefter C1r och C1s. Detta leder till en kaskadreaktion där fler komplementproteiner aktiveras, vilket resulterar i bildandet av ett membranangreppskomplex (MAC) som kan skada eller döda cellmembranet hos det främmande ämnet.
C1r är alltså en viktig del av komplementsystemet och hjälper till att eliminera patogener från kroppen.
Complement inactivator proteins are a group of regulatory proteins that help to control and limit the activation of the complement system, which is a part of the immune system that helps to eliminate pathogens and damaged cells from the body. These proteins work by inhibiting certain components of the complement system, such as C3b and C4b, which are key players in the formation of the membrane attack complex (MAC), a protein structure that forms pores in the membranes of target cells leading to their lysis.
Examples of complement inactivator proteins include:
1. Decay-accelerating factor (DAF or CD55): This protein regulates the complement system by accelerating the decay of C3 and C5 convertases, which are enzyme complexes that activate the complement components C3 and C5, respectively.
2. Membrane cofactor protein (MCP or CD46): This protein acts as a cofactor for factor I, an enzyme that cleaves and inactivates C3b and C4b.
3. Factor H: This protein is a cofactor for factor I and also competes with factor B for binding to C3b, preventing the formation of the C3 convertase.
4. CD59: This protein inhibits the formation of the MAC by binding to C8 and C9, preventing their incorporation into the complex.
By regulating the complement system, these proteins help to prevent excessive activation, which could damage host tissues and lead to inflammation and tissue injury.
"Komplement 7" (C7) är ett protein som är en del av komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C7 är en del av den så kallade membranangreppskomplexet (MAC), som skapas när komplementsystemet aktiveras och attackerar främmande mikroorganismer. MAC perforerar cellmembranet på mikroorganismen, vilket leder till dess död.
I'm happy to help! However, I believe there might be a small typo in your question. I assume you are asking for a medical definition of "Complement C3 and C5 convertases." Here it is:
Complement C3 and C5 convertases are complexes of proteins that play crucial roles in the activation of the complement system, which is a part of the innate immune response. The complement system helps recognize and eliminate pathogens, damaged cells, and immune complexes.
There are two main pathways for complement activation: the classical pathway and the alternative pathway. Both pathways lead to the formation of C3 convertase, which cleaves C3 into C3a and C3b fragments. The C3b fragment then binds to the surface of the target (pathogen or damaged cell) and contributes to its recognition and elimination.
C3 convertase can further interact with another protein called properdin in the alternative pathway, leading to the formation of a new complex called C5 convertase. The C5 convertase cleaves C5 into C5a and C5b fragments. The C5b fragment then initiates the formation of the membrane attack complex (MAC), which creates a pore in the target's membrane, leading to its lysis and elimination.
In summary, Complement C3 convertase is responsible for cleaving C3 into C3a and C3b fragments, while Complement C5 convertase cleaves C5 into C5a and C5b fragments. These enzymatic activities are essential for the activation and regulation of the complement system in immune responses.
Komplementfaktor B (CFB) är ett protein som ingår i komplementsystemet, vilket är en del av vår immunförsvarsmekanism. Proteinet aktiveras när systemet sätts igång för att bekämpa infektioner eller skador på kroppens celler.
CFB spelar en roll i den alternativa komplementaktiveringsvägen, där det fungerar som en enzymkomponent som hjälper till att omvandla proteinet C3 till det aktiva formen C3b. Detta leder till ytterligare aktivering av komplementsystemet och slutligen formationen av membranattackkomplex (MAC), vilket kan leda till bakteriens död eller cellförstöring.
I medicinsk kontext kan abnormaliteter i Komplementfaktor B vara associerade med olika sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och åldersrelaterad makuladegeneration (AMD).
Alternativ komplementaktivering (även känd som den alternativa komplementvägen) är en av de tre vägarna för aktivering av komplementsystemet i kroppen. Komplementsystemet är en grupp av proteiner i blodet och andra kroppsvätskor som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och skador.
Den alternativa komplementaktiveringsvägen startar när det aktiveras ett protein kallat C3b, ofta genom en slumpmässig process eller av några specifika bakterier eller virus. När C3b aktiveras binds det till ytan på en mikroorganism eller annan främmande substans i kroppen. Detta utlöser en kaskad av reaktioner som leder till att fler komplementproteiner aktiveras och binder till C3b, vilket bildar ett stort komplex kallat C3-konvertas.
C3-konvertaset kan sedan spjälka ytterligare C3-molekyler i närheten, vilket orsakar en kedjareaktion som leder till att ännu fler komplementproteiner aktiveras och binder till mikroorganismen eller främmande substansen. Detta resulterar i att ytan på den främmande substansen blir täckt av ett skikt av komplementproteiner, vilket gör det lättare för immunförsvaret att identifiera och förstöra den.
Den alternativa komplementaktiveringsvägen kan också leda till produktionen av andra effektormolekyler, såsom anafylatoxin C5a, som attraherar vita blodkroppar till platsen för infektionen och hjälper till att koordinera immunförsvarets svar.
"Klassisk komplementaktivering" är ett samlingsbegrepp för en biokemisk kaskadreaktion som utlöses när antikroppar binder till ytor på patogener, såsom bakterier eller virus. Den klassiska aktiveringsvägen innebär att komplementproteinet C1 komplex binds till immunoglobulin G (IgG) eller immunoglobulin M (IgM) antikroppar som har fäst sig vid patogenens yta. När C1 aktiveras, ledar det till en kaskad av händelser som resulterar i att fler komplementproteiner aktiveras och binder till varandra, vilket orsakar celldegradering och uppreglering av immunresponsen. Den klassiska komplementaktiveringsvägen är en viktig del av det adaptiva immunsvaret och hjälper till att eliminera patogener från kroppen.
'Komplement Component 8' (C8) är ett protein som ingår i komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C8 är en del av den sista fasen av komplementsystemets klassiska och alternativa vägar, där det bildar ett protein-komplex tillsammans med komplementkomponenterna C5b, C6, C7 och C9, vilket kallas membranangripande attackkomplex (MAC). MAC-komplexet skapar en por i cellytan hos patogener som leder till deras död eller inaktivering.
C8 består av tre olika underenheter: C8α, C8β och C8γ. Dessa underenheter bildar tillsammans en struktur med hydrofobt område som kan binda till cellytan hos patogenen. När MAC-komplexet har bildats och bunden till cellytan, leds detta till inaktivering av cellens funktioner och eventuell död av cellen.
I medicinsk kontext kan defekter i C8 eller andra komplementproteiner leda till olika sjukdomar som är associerade med immunbrist, autoimmunitet eller inflammation.
'Komplement 1' är ett samlingsnamn för en grupp proteiner som spelar en viktig roll i det ospecifika immunförsvaret. Detta system kompletterar (därav namnet) och förstärker den specifika immuniteten, till exempel genom att underlätta borttagandet av patogener som trängt in i kroppen. Komplement 1 aktiveras främst via det så kallade klassiska komplementaktiveringsvägen och deltar i en kaskadreaktion där varje aktiverat protein leder till aktivering av nästa protein i kedjan. Den slutliga effekten är att komplementet hjälper till att eliminera patogener genom att markera dem för fagocytos (fagocyteringsceller kan sedan ta upp och borta patogenen) och direkt döda dem genom att bilda membranattacker. Membranattackerna skapar en poren i cellmembranet, vilket leder till osmotisk lysering och död av cellen.
Complement receptor 3b (CR3b eller CD18/CD11b) är ett integrinprotein som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det består av två subenheter, CD11b (eller alpha M-integin) och CD18 (eller beta 2-integrin), som zinkbindande kopplas samman för att bilda en funktionell receptor.
CR3b är involverad i flera cellulära processer, inklusive adhesion, migration, fagocytos och signaltransduktion. Det binder till komplementproteinet C3b som har markerats av ett komplementaktiveringssystem, vilket hjälper till att identifiera och eliminera patogena mikroorganismer genom fagocytos. CR3b kan också binda till andra ligander, såsom intercellulära adhesionsmolekyler (ICAM) och bakteriella ytproteiner, vilket bidrar till dess roll i immunförsvaret.
Dysfunktion eller avsaknad av CR3b har visats korrelera med ett ökat risk för infektioner, speciellt vid de tidiga stadierna av livet.
Komplementfaktor H, eller mere formelt kalt komplementfaktor H (CFH), er en protein som spiller en viktig rolle i komplementsystemet, som er en del av immunforsvaret hos mennesker og andre dyr. CFH er involvert i reguleringen av aktivering av den alternative veien i komplementsystemet for å forebygge overaktivitet og skade på kroppens egne celler og vesener.
CFH består av flere moduler, eller domener, som har forskjellige funksjoner. Det inkluderer en såkalt "hukommelsesdomene" som binder til overflater på mikroorganismer og andre fremmede strukturer, samt en "regulatorisk domene" som hjelper å deaktivere komplementsystemet etter at det har fullført sin funksjon.
Mutasjoner i CFH-genen kan føre til forstyrrelser i CFH-proteinet og øke risikoen for ubalanse i komplementsystemet, noe som kan være involvert i utviklingen av visse sykdommer, særskilt sjokkulasje og nefritis.
'Komplement C5b' är ett aktiverat proteinkomplex som bildas under den så kallade komplementaktiveringsvägen, vilket är en del av immunförsvaret i kroppen. Proteinkomplexet C5b är en del av det sista steget i komplementaktiveringen och bildas när proteinerna C5, C6, C7, C8 och C9 interagerar med varandra.
När C5b bildats kan det binder till cellytor såsom bakterier eller andra främmande partiklar, vilket leder till skadning av cellytans membran och slutligen cellens död. Detta är en del av kroppens naturliga försvar mot infektioner och främmande ämnen.
I medicinsk kontext kan abnormala nivåer eller funktioner av komplementproteinet C5b vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.
'Komplement C2a' är ett aktiverat proteinsubenhet som bildas under komplementsystemets aktivering via den klassiska eller lectin-bunden vägen. Proteinet kodas av genen C2 och är en del av C2-proteinkomplexet, tillsammans med C2b. När C2 aktiveras splittras det upp i två subenheter, C2a och C2b, där C2a är den aktiva fraktionen som fungerar som en serinproteinase.
C2a har en viktig roll i komplementsystemet genom att bidra till bildandet av C3-konvertas, ett ytterligare proteinkomplex som är involverat i aktiveringen av komplementproteinet C3 och därmed även i den inflammatoriska svarskaskaden. C2a kan också påverka immunresponsen genom att attrahera och aktivera olika celltyper, såsom neutrofiler och mastceller, samt indirekt påverka cytokinutsöndringen.
I medicinsk kontext kan abnormaliteter i komplementproteinet C2a vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar och infektioner. Analys av C2a-nivåer eller funktion kan därför användas som ett diagnostiskt verktyg för att utvärdera komplementsystemets aktivitet och eventuella relaterade sjukdomstillstånd.
C5a-anafylatoxinreceptorn är en typ av receptor som finns på vissa celler i kroppen, inklusive vita blodceller som neutrofiler och monocyter. Den aktiveras av C5a, ett proteinfragment som bildas under komplementaktivering, och utlöser en inflammatorisk respons.
C5a-anafylatoxinreceptorn tillhör G-proteinkopplade receptorers (GPCR) familj och finns i två subtyper: C5aR1 (CD88) och C5aR2 (C5L2). C5aR1 är den huvudsakliga receptorn för C5a och utlöser en kaskad av signaler som leder till cellulär aktivering, migration och degranulation. C5aR2 har däremot en mer komplex roll och kan både fungera som en positiv och negativ regulator av inflammatoriska svar.
Förkortningen 'C5a-anafylatoxinreceptor' refererar vanligtvis till C5aR1, men det är viktigt att specificera vilken subtyp av receptorn som avses i en medicinsk kontext.
'Komplementaktiverande enzymer' (Complement-activating enzymes) er en gruppe enzymer som aktiverer komplementsystemet, som er ein del av vår immunforsvar. Komplementsystemet består av ein rekke proteiner i blodet og i celleoverflater som interagerer med ein begrensa av triggere, slik som bakterier eller virus, for å hjelpe til med å eliminere dem fra kroppen.
Komplementaktiverande enzymer inkluderer blandt annet:
* C1, C3 og C5-kompleksene, som er aktivert i klassisk komplementsystemet etter at det binder til antistoff (immunglobulin) G eller M som har bundet seg til en fremmed struktur.
* Faktor B og faktor D, som er aktivert i alternativt komplementsystemet uten behov for antistoffer.
* Mannose-bindende lectin (MBL)-komplekset, som også kan aktivere klassisk komplementsystemet uten behov for antistoffer.
Når komplementaktiverande enzymer aktiveres, skjer ein kaskad av reaksjoner der ein rekke proteiner deltar i å bryte ned fremmede strukturer og/eller markere dem til fjerning av andre immunforsvarsmekanismer. Dette inkluderer også produksjon av yderligere komplementaktiverende enzymer, slik som C3b og C4b, som kan forsterke reaksjonen og føre til skade på vår egen celleoverflate hvis kontrollen ikke er riktig.
I medisinsk sammenheng kan komplementaktiverande enzymer spille ein rolle i ulike sykdommer, slik som autoimmune sykdommer og infeksjoner. Forstyrrelser i komplementsystemet kan også føre til uønskede bivirkninger av medisinske behandlinger, for eksempel ved bruk av monoklonale antistoffer eller transplantasjonsbehandling.
'Komplementhämmare' är ett samlingsbegrepp för substanser eller läkemedel som hämmar komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som aktiveras i samband med immunförsvaret och hjälper till att eliminera främmande ämnen såsom bakterier och virus. Komplementsystemet består av över 30 olika proteiner som arbetar tillsammans för att eliminera patogener, och det aktiveras genom tre olika vägar: klassisk väg, alternativ väg och lektinvägen.
Komplementhämmare används ofta i klinisk praxis för att behandla autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska sjukdomar och transplantationsrejektion. Genom att hämma komplementsystemet kan man minska skadan på kroppens egna celler och vävnader som orsakas av överaktivt immunförsvar. Exempel på komplementhämmare är eculizumab, ravulizumab och belimumab.
'Komplementanalys' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och immunologi som refererar till en upsättning av tests för att utvärdera komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i blodet som hjälper till att koordinera och stärka immunsvar. Komplementsystemet deltar i försvaret mot infektioner genom att direkt attackera mikroorganismer eller genom att rekrytera andra immunceller till platsen för en infektion.
En komplementanalys kan innehålla olika test som mäter aktiviteten och koncentrationen av olika komplementsystemproteiner, samt identifiering av eventuella autoantikroppar eller komplexa immunologiska strukturer som kan påverka komplementsystemet.
Exempel på test som kan ingå i en komplementanalys är:
* CH50 och AH50, som mäter den totala aktiviteten av klassiska och alternativa komplementaktiveringsvägar.
* C3 och C4, som mäter koncentrationerna av två viktiga komplementsystemproteiner.
* DNase 1-like antineutrophil cytoplasmic antibodies (DLANCA), som är en typ av autoantikropp som kan aktivera komplementsystemet och orsaka skada på kärlväggar.
* C3d, C4d och SC5b-9, som är markörer för aktivering av komplementsystemet och bildning av komplexa immunologiska strukturer.
En komplementanalys kan användas för att ställa diagnos, övervaka behandling eller för researchändamål inom områden som autoimmuna sjukdomar, infektionssjukdomar och transplantationsmedicin.
Komplement 1-hämmare (Complement 1 inhibitor) är ett protein som reglerar komplementsystemet, ett immunsystem som hjälper till att skydda kroppen från infektioner. Komplement 1 är en del av den första fasen i komplementsystemets aktivering och består av tre proteiner: C1q, C1r och C1s. När komplement 1 aktiveras kan det leda till aktivering av andra komponenter i komplementsystemet och orsaka skada på kroppens egna celler och vävnader.
En Komplement 1-hämmare är ett protein som blockerar aktiviteten hos komplement 1 och förhindrar därmed fortsatt aktivering av komplementsystemet. Detta kan vara användbart i behandlingen av sjukdomar som orsakas av överaktivering av komplementsystemet, såsom autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.
Complement receptor 3 (CR3) är ett membranprotein som består av två polypeptider, CD11b (även känd som integrin alfa M) och CD18 (även känd som integrin beta 2). Det uttrycks framförallt på ytan av neutrofila granulocyter, monocyter och makrofager. CR3 fungerar som en del av det komplementsystemet och binder till fragmentet iC3b som bildas när C3b proteinet är belagt med regulatoriska proteinerna.
CR3 spelar också en viktig roll i fagocytos, där det hjälper till att identifiera och binde till patogener såsom bakterier och svampar. När CR3 binds till sina ligander aktiveras intracellulära signalvägar som leder till cytoskelettförändringar och fagocytos.
Dessutom har CR3 visat sig ha en roll i inflammationen, immunresponsen och hemostasen. Dysfunktion eller nedsatt aktivitet av CR3 kan leda till ett ökat risk för infektioner och autoimmuna sjukdomar.
Anafylatoxiner är proteiner som frisätts från komplementsystemet under immunförsvarets respons och orsakar inflammation. De två viktigaste anafylatoxinerna är C3a och C5a, och de utlöser en kaskad av händelser som kan leda till anafylaxi, en allvarlig allergisk reaktion. Anafylatoxiner fungerar genom att binda till specifika receptorer på celler i kroppen, vilket orsakar deklamering av calciumjoner, aktivering av proteinkinaser och slutligen frisättning av mediatorer som orsakar symtomen på anafylaxi, såsom ökad permeabilitet av kapillärer, kontraktion av glatt muskulatur och kraftig sänkning av blodtrycket.
Komplementfixerings test (CFT) är en typ av immunologisk tester som används för att diagnostisera infektioner orsakade av encapsulerade bakterier, såsom Streptococcus pneumoniae och Haemophilus influenzae type b.
Testet fungerar genom att kombinera ett prov som tros innehålla antikroppar mot en specifik patogen med ett komplementsystem bestående av proteiner som normalt finns i serum. Om antikroppar är närvarande i provet, kommer de binda till den specifika bakterien och aktivera komplementsystemet, vilket orsakar en kedja av reaktioner som slutligen leder till att ett komplementprotein klyvs och bildar en membranattackkomplex (MAC).
MAC-komplexet skapar en por i cellmembranet hos bakterien, vilket orsakar dess död. I CFT mäts den mängd komplement som konsumerats under testets gång, och detta kan användas för att indirekt bestämma antikropparnas koncentration i provet.
Testet är användbart eftersom det kan ge en indikation på om en individ har utvecklat en immunrespons mot en specifik patogen, och kan hjälpa till att fastställa om en aktiv infektion finns eller inte. Det är också användbart för att övervaka effekterna av vaccinationer som ger skydd mot encapsulerade bakterier.
Komplementfaktor D är ett protein som är en del av komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som hjälper till att koordinera immunförsvaret och påskynda elimineringen av patogener. Komplementfaktor D aktiveras genom att bindas till ett annat komplementprotein, C3b, och spalter sedan ett aminosyrafragment från ett tredje komplementprotein, C5. Detta ledar till bildandet av två ytterligare komplementkomponenter, C5a och C5b, som har olika funktioner i immunförsvaret.
C5a är ett kraftfullt proinflammatoriskt mediatör som attraherar och aktiverar olika celltyper till inflammationsområdet, medan C5b hjälper till att bilda membranangreppskomplex (MAC), vilket kan leda till lysis av patogener eller skadad vävnad. Därför är Komplementfaktor D en viktig del i komplementsystemet och har potential att spela en roll i flera sjukdomar, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar och neurodegenerativa tillstånd.
Komplementfaktor I, även känd som C1INH (C1-inhibitor), är ett protein i komplementsystemet, som är en viktig del av immunförsvaret. Komplementfaktorn I har en central roll i att reglera aktivering av komplementsystemet och förhindra överaktivering. Det gör det genom att hämma aktiviteten hos två viktiga enzymer, C1r och C1s, som är involverade i den initiala aktiveringen av komplementsystemet.
Då komplementfaktorn I är nedsatt eller fungerar felaktigt kan det leda till överaktivering av komplementsystemet, vilket kan orsaka ett antal sjukdomstillstånd som exempelvis angioödem och autoimmuna sjukdomar.
Complement C4b-binding protein (C4bp) är ett protein som tillhör komplementsystemet, som är en grupp av proteiner i blodet och vävnaderna som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner. C4bp binder specifikt till den aktiverade komplementkomponenten C4b och fungerar som en regulator av komplementsystemet genom att begränsa fortsatt aktivering av komplementkaskaden. Detta hjälper till att förhindra skada på kroppens egna celler och vävnader under immunförsvaret.
En komplement 3b-hämmare är ett läkemedel som blockerar aktiviteten hos proteinet C3b inom komplementsystemet, ett viktigt delsystem av immunförsvaret. C3b-hämmaren händer vanligen i form av en monoklonal antikropp och används för att behandla sjukdomar som orsakas av överaktivitet hos komplementsystemet, till exempel åkomman paroxysmal nattlig hemoglobinuri (PNH) och andra komplementmediierade sjukdomar. Genom att hindra C3b från att bilda komplex med andra komplementproteiner kan dessa läkemedel minska skador på kroppens egna celler och förebygga symtom som blodkoagulation, infektion och organhaveri.
CD55, også kjent som decay-accelerating factor (DAF), er ein membranbound protein som forekommer på mange slags celler i kroppen, inkludert røde blodceller og endotelceller. Det har en viktig rolle i reguleringen av komplementsystemet, som er ein del av immunforsvaret. CD55 virker ved å forhindre dannelse av C3-konvertoasen, som er en nøkkelkomponent i aktivering av komplementsystemet. Dette hjelper til å forebygge overaktivitet og skade på kroppens egne celler. CD55-antigen definisjonsvis er det membranbounde proteinet CD55 som fungerer som et antigen, dvs. ein molekyl som kan binde til en antistoff (antikropp) og aktivere immunsystemet.
'Komplement-C3-C5-konvertaser, klassiska aktiveringsbanor' refererar till en serie proteolytiska reaktioner som är en del av den klassiska aktiveringsvägen i komplementsystemet. Komplementsystemet är en grupp av proteiner i blodplasma och på cellmembran som arbetar tillsammans för att eliminera patogener, såsom bakterier och virus, samt för att modulera immunresponsen.
I den klassiska aktiveringsvägen initieras aktiveringen av komplementproteinet C1 när det binds till ytor på mikroorganismer eller andra främmande partiklar. Detta inducerar en konformationsförändring som aktiverar C1, vilket leder till att C1 splittras i tre delar: C1q, C1r och C1s. Aktiverade C1r och C1s fungerar sedan som serinproteaser och klyver komplementproteinet C4 till C4a och C4b. C4b binder till ytan på patogenen och rekryterar komplementproteinet C2, vilket också spjälkas av aktiverade C1r och C1s till C2a och C2b.
C2b kopplas till C4b och bildar den C3-konvertasekomplexet C4b2b. Denna komplex kan sedan klyva komplementproteinet C3 till C3a och C3b. C3b binder till ytan på patogenen och rekryterar komplementproteinet C5, vilket spjälkas av den aktiverade C3-konvertaset till C5a och C5b.
C5b binder till ytan på patogenen och bildar en pore som perforerar cellmembranet och inducerar celldöd. C5a är ett starkt kemotaktiskt peptid som rekryterar neutrofiler till inflammationsområdet och bidrar till bakteriedödning.
Sammanfattningsvis är den aktiverade C3-konvertaset en viktig del i komplementkaskaden och fungerar som enzym för att klyva komplementproteinet C3 till C3a och C3b, vilket leder till bildandet av den terminala komplementsystemet och celldöd.
'Komplement C2b' är ett proteinkomplex som bildas under komplementsystemets aktivering. Komplementsystemet är en del av vår immunförsvar som hjälper till att skydda oss mot infektioner och främmande ämnen. Proteinet C2 spaltas i två delar, C2a och C2b, när komplementsystemet aktiveras via den klassiska eller lectin-patchen.
C2b är en 75 kDa proteindel som har enzymatisk aktivitet och kan bilda ett komplex med andra komplementproteiner, såsom C3b och C4b. Detta komplex, kallat C3bBb, är en del av den alternativa komplementsaktiveringsvägen och fungerar som en serinproteas, vilket innebär att det bryter ned andra proteiner.
C2b har också visat sig ha en viktig roll i immunförsvaret genom att hjälpa till att eliminera patogener och främmande ämnen från kroppen, samt modulera inflammatoriska svar. Dessutom kan defekter eller mutationer i C2b-generna leda till immunologiska sjukdomar som autoimmunitet och infektionskänslighet.
CD59 är ett proteiner på cellmembranet hos flera olika celltyper, inklusive röda blodkroppar och vita blodkroppar. Det fungerar som en inhibitor av komplementaktivering genom att förhindra bildningen av membranangripande attackkomplex (MAC), vilket kan leda till celldöd. CD59-antigenet är ett annat namn på detta protein och är känt under också under namnet protectin. Det är en del av regleringsmekanismen som förhindrar överaktivering av komplementsystemet, som kan skada kroppens egna celler.
Kobragifter, även kända som kobra venom, är ett giftig sekret som produceras och utsöndras av kobror när de attackerar eller försvarar sig. Det finns olika typer av kobragift, men de flesta innehåller en kombination av neurotoxiner (som angriper nervsystemet), hemotoxiner (som skadar blodkärlen och blodets koaguleringssystem) och myotoxiner (som skadar musklerna). Vissa kobragifter kan orsaka andnings- och hjärtstopp, medan andra kan leda till svullnad, nekros och blödningar. Behandlingen för kobragift beror på vilken typ av gift som injicerats och hur mycket, men den vanligaste behandlingsmetoden är att ge offern antitoxin så snart som möjligt efter bettet.
'Antigen-antibody complex' är en medicinsk term som refererar till den bindning som sker när ett antigen (ett främmande protein eller substans som kan utlösa en immunreaktion) binder till en antikropp (en proteinkomponent i serum som produceras av B-celler för att bekämpa främmande ämnen). När ett antigen och en antikropp binder tillsammans bildar de en komplex, vilket kan leda till olika immunologiska respons. Denna respons kan vara antingen lokal eller systemisk och kan orsaka symtom som inflammation och skada på vävnader. I vissa fall kan antigen-antikroppskomplexen ansamlas i kroppen och leda till autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk lupus erythematosus (SLE) eller rheumatoid artrit.
Steroid-21-monooxygenas, också känt som cytochrome P450 21A2 eller CYP21A2, är ett enzym som finns i kroppen och spelar en viktig roll i steroidhormoners syntes. Det hjälper till att konvertera progesteron till 11-deoxycortisol i den senare delen av adrenalsystemets hormonproduktion.
Detta enzym är beläget i binjuremärgen och är ansvarigt för att introducera ett syreatom i position 21 av steroidmolekylen, vilket är en nödvändig steg i syntesen av mineralokortikoider som aldosteron och glukokortikoider som cortisol.
Mutationer i CYP21A2-genen kan leda till olika autoimmuna sjukdomar, såsom kongenital adrenogenital syndrome (CAH), som kännetecknas av en brist på produktion av kortisol och/eller aldosteron.
I medicinen är komplementkomponenterna C3 och C5 en del av den aktiveringskedja som utgör den klassiska och alternativa komplementaktiveringsvägen. Komplement-C3-C5-konvertaser är en grupp enzymer som katalyserar konverteringen av komplementproteinet C3 till C3b och C5 till C5b under komplementaktiveringen.
Alternativa aktiveringsbanor refererar till sätt på vilka komplementsystemet kan aktiveras utanför den klassiska och lectin-bunden aktiveringsvägen. Detta inkluderar spontan hydrolys av C3 (C3(H2O)) som kan initiera alternativa aktiveringsbanan genom att bilda en C3(H2O)Bb-komplex, vilket liknar den klassiska konvertasen C3bBb. Det finns också andra alternativa aktiveringsbanor som involverar olika former av komplexa proteiner och cellmembran.
Sålunda kan definitionen av 'Komplement-C3-C5-konvertaser, alternativa aktiveringsbanor' tolkas som en grupp enzymer som katalyserar konverteringen av komplementproteinet C3 till C3b och C5 till C5b under den alternativa komplementaktiveringsvägen.
Complement C1 Inheritbarn Protein (C1-INH) är ett protein som reglerar komplementsystemet, en kaskad av proteiner som aktiveras vid immunförsvarets respons mot infektioner. C1-INH hindrar överaktivering av komplementsystemet genom att inhibera två viktiga enzymer i kaskaden, C1r och C1s. Dessa enzymer är aktiva när de binder till antikroppar på ytan av främmande partiklar som intränger i kroppen. Genom att inhibera dessa enzymer förhindrar C1-INH skada på kroppens egna celler och tåligare inflammatoriska reaktioner.
C1-INH är ett akutfasprotein som produceras i levern och finns naturligtvis i blodplasma. Nedsatt funktion eller mängd av C1-INH kan leda till sjukdomar som hereditär angioödem (HAE) och komplementmedierad trombotisk mikroangiopati (TMA). I HAE orsakar brist på C1-INH rekurerande svullnader i huden, slemhinnor och inre organ. I TMA kan överaktivering av komplementsystemet leda till skada på små blodkärl och nedsatt njurfunktion.
Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.
IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.
'Hemolys' är ett medicinskt begrepp som refererar till något som orsakar hemolys, det vill säga nedbrytning av röda blodkroppar. Röda blodkroppar innehåller hemoglobin, ett protein som transporterar syre i kroppen. När röda blodkroppar bryts ner frigörs hemoglobinet och kan orsaka symptom som trötthet, gulsot och mörk urin.
Orsakerna till hemolys kan variera, men kan inkludera sjukdomar som malaria eller autoimmuna sjukdomar, exponering för vissa kemikalier eller läkemedel, eller skador på röda blodkroppar under operationer eller vid behandling med dialys. I vissa fall kan hemolys också orsakas av genetiska störningar som ger upphov till abnorma röda blodkroppar som är särskilt känsliga för nedbrytning.
'Komplement-C3-konvertas, alternativa aktiveringsbanor' refererar till de två alternativa sätten att aktivera komplementproteinet C3 i komplementsystemet, förutom den traditionella klassiska och lectinaktiveringsvägen. Dessa två alternativa banorna involverar enzymkomplexet C3bBb, som bildas när C3b kovalent binder till ytor på mikroorganismer eller andra främmande partiklar.
Den första alternativa aktiveringsbanan innebär att faktor B binds till C3b och sedan klivs upp av faktor D, vilket resulterar i bildningen av C3bBb-komplexet. Detta komplex kan sedan katalysera konversionen av ytterligare C3-molekyler till C3b, vilket leder till en amplifieringsreaktion som förstärker aktiveringen av komplementsystemet.
Den andra alternativa aktiveringsbanan involverar att proteinet properdin binder till C3bBb-komplexet och stabiliserar det, vilket ökar dess aktivitet och livslängd. Detta leder till en fortsatt konversion av C3 till C3b och ytterligare förstärkning av komplementsystemets aktivering.
Sålunda är 'Komplement-C3-konvertas, alternativa aktiveringsbanor' de två ovan nämnda sätten att aktivera komplementproteinet C3 via C3bBb-komplexet, antingen med eller utan stabilisering av properdin.
'Komplement-C5-konvertas, klassiska aktiveringsbanor' refererar till ett proteincomplex som bildas under aktiveringen av komplementsystemet via den klassiska aktiveringsvägen. Komplementsystemet är en viktig del av vår immunförsvara och hjälper till att eliminera patogener såsom bakterier och virus från kroppen.
Den klassiska aktiveringsvägen initieras när antikroppar av typen IgG eller IgM binder till ytan på en patogen. Detta inducerar en serie reaktioner som resulterar i bildandet av C3-konvertaset, ett proteincomplex bestående av komponenterna C4b, C2a och C3b. C3-konvertaset aktiverar sedan komplementproteinet C3 till det aktiva formen C3b, som kan binda till ytan på patogenen.
C5-konvertas är ett senare stadium i den klassiska aktiveringsvägen och bildas när C3-konvertaset omvandlar komplementproteinet C5 till dess aktiva form C5b. C5b kan sedan associera med andra komplementkomponenter för att bilda membranangreppskomplex (MAC), vilket orsakar lysis och död av patogenen.
Sålunda är 'Komplement-C5-konvertas, klassiska aktiveringsbanor' ett proteincomplex som spelar en central roll i den klassiska aktiveringsvägen av komplementsystemet och hjälper till att eliminera patogener från kroppen.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
Komplement-C3-konvertas, klassiska aktiveringsbanan, är ett enzymkomplex som bildas under aktivering av komplementsystemet via den klassiska aktiveringsvägen. Komplementsystemet är en grupp av proteiner i blodplasma och på cellmembran som arbetar tillsammans för att eliminera patogener, såsom bakterier och virus, samt för att modulera immunresponsen.
Den klassiska aktiveringsvägen initieras när immunkomplex bildas mellan antikroppar och antigener på ytan av en patogen eller av apoptotiska celler. Detta leder till aktivering av C1, det första proteinet i den klassiska aktiveringsvägen, som består av tre underenheter: C1q, C1r och C1s. När C1 binds till immunkomplexet, aktiveras C1r och C1s, vilket resulterar i aktivering av komplementproteinet C4 och bildandet av C4b2a-komplexet, även känt som C3-konvertas på den klassiska aktiveringsbanan.
C3-konvertas, klassiska aktiveringsbanan, är ett enzymkomplex bestående av C4b och C2a, som tillsammans har proteask aktivitet och kan klyva komplementproteinet C3 till de aktiva fragmenten C3a och C3b. C3b kan sedan binda till ytan på patogenen eller apoptotiska cellen och fungera som en "märke" för dess förstörelse av andra komponenter i komplementsystemet, såsom C5-komplexet, vilket leder till bildandet av membranangreppskomplex (MAC) och direkt skada på cellmembranet.
I summa är Komplement-C3-konvertas, klassiska aktiveringsbanan, ett viktigt enzymkomplex i den klassiska aktiveringsvägen av komplementsystemet, som hjälper till att identifiera och eliminera främmande partiklar och skadade celler från kroppen.
CD46 är ett proteiner som finns på ytan av celler i människokroppen. Det är en så kallad kostimulatorisk receptor för komplementproteinet C3b och fungerar som en regulator av komplementsystemet, vilket är en del av vår immunförsvar. CD46 hjälper till att förhindra överaktivering av komplementsystemet och skyddar på så sätt celler från skada. Proteinet spelar också en roll i moduleringen av T-cellernas aktivitet och kan ha en immunosuppressiv effekt. CD46-antigen refererar till just detta protein och dess associerade antikroppar.
Opsoninproteiner är proteiner som hjälper till att markera främmande mikroorganismer och andra företeelser i kroppen, såsom döda eller skadade celler, för att underlätta deras borttagning av immunsystemet. När opsoninproteiner binds till ytan på en främmande partikel, gör de det lättare för vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och makrofager att hitta och fagocytera (faga = äta upp) den. Detta är en viktig del av både den naturliga och den adaptiva immuniteten.
Exempel på opsoninproteiner inkluderar:
* IgG-antikroppar, som är en typ av antikropp som produceras av B-celler i kroppen. När IgG-antikroppar binder till en främmande partikel, fungerar de som ett tecken på att den är skadlig och underlättar fagocytos av vita blodkroppar.
* Komplementproteiner, som är en grupp proteiner i blodet som arbetar tillsammans för att eliminera främmande partiklar. När komplementproteiner aktiveras, kan de binder till ytan på en främmande partikel och skapa ett komplex av proteiner som attraherar vita blodkroppar och underlättar fagocytos.
* Mannosebindande lectiner (MBL), som är proteiner som hjälper till att identifiera bakterier med en speciell sockerstruktur på ytan. När MBL binder till denna sockerstruktur, underlättar det fagocytos av vita blodkroppar.
Opsoninproteiner är viktiga för att bekämpa infektioner och hålla kroppen frisk.
Blood proteins, eller blodproteinerna, är en samling av olika proteiner som cirkulerar i blodet. Dessa proteiner har många viktiga funktioner i kroppen, såsom transporterande näringsämnen och hormoner, hjälpa till att koagulera blodet vid skada, och stödja immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.
Här är några exempel på olika typer av blodproteiner:
1. Albumin: Detta är det vanligaste proteinet i blodplasma och hjälper till att reglera vätskan i kroppen genom att hålla vätskan inne i kapillärerna. Albumin transporterar också flera olika substanser, såsom fettlösliga vitaminer och läkemedel, runt i kroppen.
2. Globuliner: Dessa är en grupp av proteiner som inkluderar immunglobulin (antikroppar), som hjälper till att bekämpa infektioner, och andra proteiner som transporterar lipider, hormoner och järn.
3. Fibrinogen: Detta är ett protein som spelar en viktig roll i blodkoaguleringen. När ett blodkärl skadas och börjar blöda, konverteras fibrinogen till fibrin, vilket bildar en nätverksstruktur som hjälper till att stänga av blödningen.
4. Transferrin: Detta är ett protein som transporterar järn i blodet till olika celler i kroppen.
5. Haptoglobin: Detta är ett protein som binder till fritt hemoglobin, som frigörs när röda blodkroppar bryts ned. Haptoglobinet transporterar sedan det fritt hemoglobinet till levern, där det kan återanvändas eller elimineras.
Även om dessa är några av de viktigaste proteiner som finns i blodplasma, så finns det många andra proteiner som också har viktiga funktioner i kroppen.
Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.
Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.
Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.
SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.
'Komplement-C5-konvertas, alternativa aktiveringsbanor' refererar till de två olika sätten som komplementproteinet C5 kan aktiveras i den alternativa komplementaktiveringsvägen. Komplementsystemet är en viktig del av immunförsvaret och består av ett antal proteiner som arbetar tillsammans för att eliminera patogener från kroppen.
Den vanliga vägen för C5-aktivering involverar bildandet av C3-konvertas, en komplex multimerisk proteinmolekyl som bildas när komplementproteinet C3 aktiveras. C3-konvertas kan sedan spjälka C5 till de två fragmenten C5a och C5b.
I den alternativa aktiveringsvägen kan C5 dock aktiveras på två andra sätt, utöver bildandet av C3-konvertas. Dessa två alternativa aktiveringsbanor involger bildandet av två olika former av C5-konvertas: C5a-konvertas och C5b-konvertas.
C5a-konvertas är en proteinmolekyl som bildas när komplementproteinet C5 aktiveras av proteinkomplexet C3bBb i den alternativa komplementaktiveringsvägen. C5a-konvertas spjälkar sedan C5 till det proinflammatoriska fragmentet C5a och det inaktiva fragmentet C5b.
C5b-konvertas är en annan proteinmolekyl som bildas när komplementproteinet C5 aktiveras av proteinkomplexet C3bBb i den alternativa komplementaktiveringsvägen. C5b-konvertas spjälkar sedan C5 till det inaktiva fragmentet C5a och det aktiva fragmentet C5b, som kan leda till bildandet av membranangreppskomplex (MAC).
Sålunda är 'Komplement-C5-konvertas' en övergripande term för de två olika proteinmolekylerna C5a-konvertas och C5b-konvertas, som båda bildas när komplementproteinet C5 aktiveras av proteinkomplexet C3bBb i den alternativa komplementaktiveringsvägen.
Fagocytos är en process där ett cellulärt djurcellsbegrepp, som en fagocytotisk vit blodcell (leukocyt), omger och internaliserar en främmande partikel, såsom en mikroorganism eller ett partikulärt material, genom att forma pseudopodier runt den och bilda ett speciellt organell-like struktur känd som fagosom. Denna process är en del av det immunförsvar som hjälper till att eliminera patogener och skadliga partiklar från kroppen. Efter internaliseringen, kommer den fagosomerade partikeln att transporteras till lysosomen för nedbrytning och eliminering.
En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.
Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.
Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.
'Komplementaktivering, mannosbindande lektiner' (MBL) refererar till en grupp proteiner som aktiverar komplementsystemet i immunförsvaret. MBL binder till specifika sockerstrukturer (mannos) på mikroorganismer såsom bakterier och virus, vilket orsakar en kaskad av reaktioner som leder till förstörelse av patogenen. Detta är en naturlig del av vår immunitet och hjälper till att försvara oss mot infektioner.
Propredin är ett protein som förekommer i blodplasma och utgör en viktig del av komplement systemet, som är en grupp av proteiner som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner. Propredin fungerar som en regulatorisk komponent i den alternativa komplementaktiveringsvägen och stabiliserar C3-konvertasen, ett enzymkomplex som aktiverar andra komplementproteiner och bidrar till bakteriens destruction. Dessutom har propredin visat sig ha en viktig roll i immunförsvaret mot specifika patogener, såsom Neisseria meningitidis (bakterier som kan orsaka hjärnhinneinflammation).
Komplement Component 5a, des-arginated (C5a des-arg) är ett aktiveringspeptid som bildas när komplementsystemet aktiveras. Det är en biologiskt aktiv substans som utövar starka inflammatoriska effekter och fungerar som chemoattraktant för olika celltyper, till exempel neutrofiler och monocyter. C5a des-arg är ett nedbrytningsprodukt av C5a och har mindre biologisk aktivitet än den ursprungliga peptiden.
I kliniska sammanhang kan mätningar av C5a des-arg användas som markör för komplementsystemets aktivering, till exempel vid infektioner eller inflammatoriska sjukdomstillstånd.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.
C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.
Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.
I'm sorry for any confusion, but "Makrofag-1-antigen" is not a widely recognized or established medical term in the field of immunology. It seems like it might be a combination of terms referring to "macrophages," which are a type of white blood cell that engulfs and destroys foreign substances, and "antigens," which are substances (usually proteins) on the surface of cells, or particles that can cause an immune response. However, without more context, it's difficult to provide a precise definition for this term.
It's possible that there might be some confusion with the term "M1 macrophages," which refers to a specific activation state of macrophages characterized by their production of pro-inflammatory cytokines and their ability to kill intracellular pathogens. However, I would recommend consulting the original source or context in which this term was used to determine its precise meaning.
Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.
Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:
* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.
Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.
Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.
Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.
En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.
"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.
En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.
Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.
En njurglomerulus är en samling kapillärer inne i en njure som spelar en viktig roll i reningsprocessen av blodet. Den bildas när efferenta arterioler, de små artärerna som leder bort blod från glomerulus, delar sig och blir till en uppsättning kapillärer innan de återförenas och formar en efferent ven.
Glomerulus är den del av nefronet, det grundläggande filtreringsenheten i njuren, där blodfiltrat bildas. När blod passerar genom glomerulus sker en ultrafiltration, vilket innebär att vatten, små molekyler och joner passerar genom kapillärväggen medan större molekyler, som proteiner och celler, förblir kvar i blodet.
Njurglomerulusen är en viktig struktur eftersom den reglerar reningsprocessen och hjälper till att kontrollera vätske- och elektrolytbalansen i kroppen.
'Serum' er definert som den klare, gullaktige delen av blodet etter at det har koagulert og de festende bestanddelene har fjernet seg. Serum inneholder noen vitaminer, mineraler, hormoner, lysosomer, antibakterielle proteiner og avstøvingsprodukter fra cellemetabolisme. Det er ofte brukt i medisinske tester for å måle forskjellige stoffer som kolesterol, glukose, elektrolyttbalanse, leverfunksjon og nivået av bestemte proteiner. Serum kan også bli brukt i diagnostisk testing for infeksjoner og autoimmune lidelser.
Membranproliferative Glomerulonefrit (MPGN) är en typ av glomerulonefrit, en grupp sjukdomar som orsakar inflammation i de små blodkärlen (kapillärerna) i njurarnas filteringssystem (glomerulus). MPGN kännetecknas av proliferation (överväxt) av celler och pålager av extracellulära matrix i den glomerulära basalmembranen. Det finns två huvudtyper av MPGN: Typ I och Typ II, beroende på histologiska (mikroskopiska) mönster.
Typ I karaktäriseras av nedbrytning av glomerulära basalmembranet med pålager av komplementkomponenter och immunglobuliner, vilket kan vara associerat med autoimmuna sjukdomar eller infektioner.
Typ II, även känd som Dense Deposit Disease (DDD), visar på ett speciellt mönster av komplementdeposition i basalmembranet och är ofta relaterad till genetiska störningar i komplementsystemet.
Båda typerna av MPGN kan leda till nedsatt njurfunktion, proteinuri (protein i urinen) och hematuri (blod i urinen). Symptomen kan variera från milda till allvarliga, och sjukdomen kan behandlas med immunosuppressiva läkemedel, blodtrycksmedel och ibland dialys eller njurtransplantation.
Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.
Den medicinska definitiven av begreppet "blodmask" är Hæmoglobin (Hb) eller Erythrocyt som båda är komponenter i röda blodkroppar. Hæmoglobinet består av ett protein, globin, och en prostetisk grupp, hemen, som innehåller järn. Det primära syftet med hæmoglobinet är att transportera syre från lungorna till kroppens celler och koldioxid från cellerna till lungorna. Erytrocyterna, eller röda blodkropparna, innehåller hæmoglobin och utgör huvuddelen av blodets cellulära beståndsdelar.
'Test för genetisk komplementering' är ett laboratoriemässigt test som används för att undersöka om en fungerande kopia av en viss gen kan komplettera eller kompensera för den defekta genen hos en individ med en genetisk sjukdom. Testet innebär att man inför en normalt fungerande genkopia i celler som saknar en fungerande kopia av samma gen, och sedan ser på om detta leder till en korrekt produktion av det protein som genen kodar för.
Genetisk komplementering används ofta inom forskning för att undersöka samband mellan specifika gener och sjukdomar, men kan även användas i kliniska sammanhang för att fastställa om en viss genförändring orsakar en specifik sjukdom. Testet kan också användas för att undersöka effekterna av genterapi, där man ersätter en defekt gen med en fungerande kopia.
Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.
I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.
ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.
"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.
'Glomerulonefrit' är en benämning på en grupp av sjukdomar som alla berör njurarnas glomeruli, de små blodkärlen i njurarna där blodet renas. Glomerulonefrit innebär inflammation och skada på glomerulus, vilket kan leda till att protein och blod passerar över i urinen. Detta kan orsaka symtom som svullnad, blod i urinen och högt blodtryck. Glomerulonefrit kan ha olika orsaker, exempelvis infektioner, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. I vissa fall kan glomerulonefrit leda till kronisk njursjukdom eller njurförlust om det inte behandlas adekvat.
Arteriolosklerose är en medicinsk term som beskriver den progressiva härdningen och förtjockningen av arterioler, de små grenarna i artärsystemet. Denna process orsakas av ansamlingar av kolesterol, fett, calcium och andra substanser i artärväggen, vilket leder till att dess lumen (det inre rummet genom vilket blod flödar) förträngs.
Arterioloskleros kan påverka alla organ i kroppen, men är särskilt vanlig i njurar, hjärta, hjärnans lillgreyer och ögon. Den kan leda till högt blodtryck, njursjukdom, hjärt-kärlsjukdom, demens och synskador. Faktorer som ökar risken för arterioloskleros innefattar hög ålder, rökning, högt kolesterol, hött blodtryck, diabetes och övervikt.
'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.
Histokompatibilitetskomplex (MHC) är ett samlingsbegrepp för en grupp genetiskt relaterade proteinkomplex som finns på cellmembranet hos alla kroppsceller, med undantag för de röda blodkropparna. Dessa proteinkomplex har en viktig roll i att koordinera immunsvar och är involverade i att presentera antigen till T-celler, en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.
MHC-komplexen delas in i två huvudklasser: MHC klass I och MHC klass II. MHC klass I-molekyler finns på alla celler och presenterar främst proteiner som producerats inne i cellen till CD8+ T-celler, också kända som cytotoxiska T-celler. MHC klass II-molekyler återfinns huvudsakligen på immunceller såsom dendritceller, makrofager och B-celler, och presenterar främst proteiner från utomkälliga patogener till CD4+ T-celler, också kända som hjälparande T-celler.
Histokompatibiliteten refererar till den grad av likhet eller olikhet mellan två individs MHC-molekyler. En hög grad av histokompatibilitet, det vill säga när två personers MHC-molekyler är mycket lika varandra, kan öka risken för en immunreaktion vid transplantation av organ eller vävnad mellan de två individerna. Därför utförs vanligen en histokompatibilitetsanalys innan en transplantation genom att jämföra MHC-molekylerna hos både donator och mottagare för att minimera risken för avstötningsreaktioner.
Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.
Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.
Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.
Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.
Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.
"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).
Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.
Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.
Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.
It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.
'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.
I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.
En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.
I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.
Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.
"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.
Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.
Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.
Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.
"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.
Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.
Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.
"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.
I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.
Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.
Den medicinska termen för "blodets bakteriedödande förmåga" är "bactericidal activity of blood." Det beskriver förmågan hos blodet att döda eller inaktivera bakterier. Denna förmåga beror främst på närvaron av vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter, och deras förmåga att fagocytera (dvs. omsluta och förinta) främmande partiklar som bakterier. Dessutom kan vissa proteiner i blodplasma, till exempel komplementproteiner och defensiner, bidra till bakteriedödande verkan.
Det är viktigt att notera att blodets bakteriedödande förmåga kan variera mellan individer och kan påverkas av olika faktorer som immunförsvar, ålder, sjukdomstillstånd och läkemedelsbehandling.
CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.
CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.
Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.
I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.
Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.
Mannosbindande lektiner (MBL) är en typ av protein som hör till det övergripande proteinfamiljen collectiner. MBL binder till mannosa, en typ av kolhydrat som finns på ytan av många olika mikroorganismer, inklusive bakterier och virus. När MBL binder till dessa patogener aktiverar det komplementsystemet, vilket är en viktig del av vår immunförsvar som hjälper till att eliminera infektioner. MBL har också visat sig ha en roll i att modulera inflammation och kan vara involverat i några sjukdomar, såsom lunginflammation och sepsis.
Alleler är i genetisk terminologi de varianter av ett specifikt gen som kan finnas hos en individ. Varje individ har två kopior av varje gen, en från vardera förälder, och dessa två kopior kan variera från varandra. Dessa varianter kallas just alleler.
Ett exempel: För det gen som styr ögonfärgen kan vi ha två olika alleler, en som ger upphov till grön ögonfärg och en annan som ger upphov till blå ögonfärg. Om en individ har två kopior av genen med grön ögonfärgsallelen (homozygot), kommer den att ha gröna ögon. Om en individ har en kopia av genen med grön ögonfärgsallel och en kopia med blå ögonfärgsallel (heterozygot), kan individens ögonfärg variera mellan grön och blå beroende på vilka andra genetiska faktorer som också är involverade.
"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.
Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.
'Komplement 3 nefritfaktor' (C3 Nephritic Factor) är ett autoantikropp som reagerar med komplementproteinet C3 och aktiverar den alternativa komplementaktiveringsvägen. Detta leder till överdriven komplementsystemaktivitet, skada på glomerulusceller i njurarna och nefrit (inflammation i njurarna).
C3 Nephritic Factor förekommer oftast hos patienter med typ II membranoproliferativt glomerulonefrit (MPGN II), en sjukdom som kännetecknas av inflammation och skada på glomerulusstrukturen i njurarna. Dessa autoantikroppar kan mätas i blodet och höga nivåer korrelerar ofta med allvarligare sjukdom och sämre prognos.
Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.
Immunoglobuliner, också kända som antikroppar, är en typ av protein som produceras av B-celler och Plasma celler i vår immunsystem. Deras huvudsakliga funktion är att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener för att skydda kroppen från infektioner och sjukdomar.
Immunoglobuliner består av två identiska lättkedjor och två identiska tungkedjor, som hålls samman av disulfidbryggor. Det finns fem typer av tungkedjor (α, γ, δ, ε, μ) och två typer av lättkedjor (κ och λ), vilket ger upphov till fem olika klasser av immunoglobuliner: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM.
Varje immunglobulin har två aktiva regioner som kallas Fab-regioner (antigenbindningsfragment), där antikropparna binds till specifika epitoper på antigener. Den tredje regionen av immunoglobulin, kallad Fc-regionen (kristalliseringsfragment), är involverad i interaktioner med andra celler och proteiner i immunförsvaret.
Immunoglobuliner kan hittas i blodet, lymffluiden och mukosan i kroppen. De kan också användas som terapeutiska läkemedel för att behandla en rad sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsjukdomar.
Haptoglobin (Hp) er ein proteine i menneskelig blod som binder seg til friskt hemoglobin (Hb) fra ødelagt røde blir. Dette komplekset forhindrer nedbryting av Hb i nieren og fjerner dette fra cirkulasjonen. Haptoglobinet er en del av akutfasereaktanten (ACS), som stiger under infeksjon eller inflammasjon. Der er tre typer haptoglobiner (Hp 1-1, Hp 2-1 og Hp 2-2) som bestemmes ved genetisk variasjon i Hp-genera.
DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.
DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.
I medicsk kontext refererar "ytplasmonresonans" till fenomenet då ljus interagerar med elektronmoln på ytan av ett metalliskt material, vilket orsakar en resonans i dess plasmonskvantum. Detta kan ske när våglängden på det inkommande ljuset matchar plasmonsfrekvensen hos metallytan.
Ytplasmonresonans har flera tillämpningar inom biomedicinsk forskning, bland annat för att detaljerat studera struktur och egenskaper hos biologiska molekyler som interagerar med metallytan. Det kan också användas för att öka sensitiviteten i diagnostiska tester och för att utveckla nya typer av sensor- och detektionssystem.
Cycliska peptider är en typ av peptidmolekyler som innehåller en sluten ringstruktur, vilket skiljer dem från linear peptider. Denna ringstruktur bildas genom kemiska bindningar mellan två eller flera aminosyror i peptiden, ofta med hjälp av speciella aminosyror som har förmågan att bilda cykler, såsom cystein.
Exempel på cycliska peptider inkluderar neuropeptider (som till exempel oxytocin och vasopressin), hormoner (som till exempel insulin) och antimikrobiella peptider (som till exempel defensiner). Cycliska peptider har ofta en högre strukturell stabilitet och biologisk aktivitet jämfört med linear peptider, vilket gör dem intressanta som möjliga läkemedelskandidater.
Lupusnefrit är en komplikation till autoimmunsyndromet systemisk lupus erythematosus (SLE), som orsakas av inflammation i njurarna. Den medicinska definitionen av lupusnefrit är inflammation i nefron, de grundläggande enheterna i njuren som filtrerar blodet.
Lupusnefrit kännetecknas av att antikroppar reagerar med komponenter i njurarna och orsakar skada på glomerulii, kapillärnäten i njurarna som är ansvariga för filtreringen. Detta kan leda till proteinuri (protein i urinen), hematuri (blod i urinen) och nedsatt njurfunktion.
Lupusnefrit klassificeras ofta i olika grader beroende på svårighetsgraden av inflammation och skadan, från klass I till klass VI. Klass I innebär mild inflammation utan skada på glomerulii, medan klass VI innebär sjukligt förändrade njurar som kan kräva dialys eller en njurtransplantation.
"Antinuclear antibodies" (ANA) er en type autoantikroppar, dvs. antikroppar som angriper egne kroppenes celler eller bestanddele. I denne sak handler det om antikroppar som angriper kjernebestanddelene i cellekjernen. ANA-tester brukes ofte som en del av undersøkelser for autoimmune sykdommer, fordi forekomsten av ANA kan indikere at en person har en økt risiko for å utvikle slike sykdommer.
Det er viktig å understreke at en positiv ANA-test alene ikke står for en diagnose av en autoimmun sykdom, siden ANA kan også forekomme hos helsepersoner eller personer med andre type sykdommer. Derfor bør resultatet av en ANA-test sette i sammenheng med andre symptomer og tester for å stille en korrekt diagnose.
Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.
Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.
Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.
"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.
I korthet innebär tekniken följande steg:
1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.
Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.
I'm sorry for the confusion, but "cosmider" is not a medical term that I am familiar with. It is possible that there may be some misunderstanding or miscommunication here. Could you please provide more context or clarify what you are looking for? I would be happy to help further if I can.
En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.
PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.
Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.
It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.
'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.
Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:
* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.
Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.
Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).
Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.
I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.
Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.
The cardinal signs of inflammation are:
1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.
Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.
"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.
MASP (Mannan-binding lectin associated serine protease) er en type serinproteas, som spesielt er involvert i komplementsystemet hos mennesker og andre dyr. Det finnes tre forskjellige typer av MASP-proteaser, kalt MASP-1, MASP-2 og MASP-3.
MASP-proteasene er aktivert når mannan-binding lectin (MBL) binder seg til strukturer som forekommer på mikroorganismer, som f.eks. bakterier og svamp. Når MBL binder seg til disse strukturane, utløses en kaskade av reaksjoner som resulterer i aktivering av MASP-proteasene.
MASP-1 og MASP-3 er involvert i aktiveringen av MASP-2, som igen spiller en viktig rolle i aktiveringen av komplementkomponenten C4 og deretter C2, som resulterer i dannelse av C3-konvertoasen. C3-konvertoasen er en viktig del av den komplementveis som kaller på fagocytter for å eliminere mikroorganismer fra kroppen.
I tillegg kan MASP-1 og MASP-3 også være involvert i andre biologiske prosesser, som f.eks. inaktivering av komplementkomponenten C1-inhibitor og regulering av blodkoagulering.
'Medfödd binjurebarkshyperplasi' (BBH) är en ovanlig autosomal recessiv genetisk störning som orsakas av mutationer i genen POR. Detta leder till en överdriven produktion och nedsatt metabolism av steroidhormoner i binjurebarken, vilket kan resultera i en rad symtom som kan vara allvarliga och livshotande om de inte behandlas korrekt.
BBH kännetecknas av en ökad produktion av androgener (manliga könshormoner) och mineralokortikoider (hormoner som reglerar salt- och vattenbalansen i kroppen) från binjurebarken. Detta kan leda till symtom som precocious puberty (för tidig pubertet), akne, hirsutism (övervuxen hårväxt hos kvinnor), virilism (maskulinisering hos kvinnor), högt blodtryck och elektrolytbrist.
Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av kliniska symtom, hormonella tester och genetisk analys. Behandlingen innefattar ofta mediciner som blockerar effekterna av överskottet av androgener och mineralokortikoider, samt en speciell diet för att hantera elektrolytbristen. I vissa fall kan kirurgi vara aktuellt för att korrigera anatomiska avvikelser i binjurebarken.
BBH är en allvarlig sjukdom som kan ha livslånga konsekvenser om den inte behandlas korrekt, men med rätt behandling och stöd från medicinsk personal och familj kan de flesta barn med BBH leva ett normalt liv.
"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.
Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.
Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.
'Homozygot' är ett genetiskt tillstånd där en individ har samma allel (en variant av ett gener) på ett visst locus (en viss plats på kromosomen) i båda kopiorna av genen, alltså en kopia från varje förälder. Detta skiljer sig från att vara heterozygot, där individen har två olika alleler på samma locus. Homozygositet kan ha olika effekter beroende på om den innebär en normalfunktionerande allel eller en patologisk allel. I fallet med en patologisk allel kan individen utveckla en ärftlig sjukdom om de är homozygota för den specifika allelen.
Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."
Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.
'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.
Immunfaktorer, även kända som immunmodulerande faktorer, är signalmolekyler som produceras och sekreteras av celler inblandade i det immuna systemet. Deras funktion är att modulera, reglera och stödja immunresponsen genom att aktivera, attrahera eller hämmas olika celler och molekyler involverade i den immunologiska responsen.
Immunfaktorer inkluderar:
1. Cytokiner: proteiner som verkar som signalmolekyler mellan celler, såsom interleukiner (IL), interferoner (IFN) och tumörnekrosfaktorer (TNF). De kan vara pro-inflammatoriska eller anti-inflammatoriska beroende på deras funktion.
2. Kemokiner: små proteiner som attraherar vita blodkroppar till områden med infektion eller skada genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet.
3. Komplementfaktorer: en grupp proteinaser som aktiveras i ett kaskadliknande system för att underlätta fagocytos, inflammation och immunresponser.
4. Akutfasproteiner: proteiner som produceras av levern under akuta inflammatoriska tillstånd, såsom C-reaktivt protein (CRP) och serumamyloid A (SAA). De hjälper till att rekryterar vita blodkroppar till området och aktivera immunresponsen.
5. Immunoglobuliner: antikroppar som produceras av B-celler för att binda till specifika antigener och neutralisera eller eliminera dem från kroppen.
6. Vävnadsfaktorer: proteiner som produceras av celler i olika vävnader för att stödja immunresponsen, såsom surfaktantproteiner och mukoproteiner.
Zymosan är ett preparat framställt från celldelar (saccharomyces cerevisiae) av jästsvampar. Det används inom forskning som ett immunstimulerande medel, specifikt för att aktivera komplementsystemet och inducerar inflammatoriska respons. Zymosan består huvudsakligen av glukan och mannan, vilket gör det till en kraftfull stimulator av både alternativt och klassisk komplementaktivering. Det är vanligt att forskare använder zymosan i studier relaterade till immunologi, inflammation och immunmodulering.
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.
Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
Genomsatta behandling, också känd som genetisk terapi eller genterapi, är en typ av medicinsk behandling där DNA-sekvensen i en persons celler ändras eller repareras för att behandla eller förebygga en sjukdom. Detta kan involvera införandet av ett korrekt kopia av ett gen som saknas eller är defekt, eller stängning av en gen som orsakar sjukdomen. Genomsatta behandling kan utföras på flera olika sätt, inklusive direkt införande av DNA-sekvensen i celler genom en virusvektor eller med hjälp av tekniker som CRISPR-Cas9.
Det är värt att notera att termen "gendosering" inte används inom den medicinska gemenskapen och kan vara förvirrande. I stället använder man sig av termerna "genomsatta behandling", "genetisk terapi" eller "genterapi".
Haplotyping är en metod inom genetiken som används för att bestämma den specifika kombinationen av gener och genvarianter (snipp) som är ärftliga tillsammans på samma kromosom. Varje individ har två kopior av varje kromosom, en från vardera förälder, och dessa kallas haplotyper. Genom att bestämma haplotypen kan man få information om vilka gener och genvarianter som ärvs tillsammans och hur de möjligen kan påverka varandra och leda till olika fenotyper eller sjukdomar. Haplotypning används bland annat inom forskning, medicinsk diagnostik och för att utveckla personligadiserade läkemedel (precision medicine).
Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.
HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.
HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.
Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.
Sekvenshomologi hos nukleinsyror refererar till den grad av likhet i sekvensen av baspar som finns mellan två eller flera DNA- eller RNA-molekyler. När sekvenserna har en hög grad av homologi, innebär det att de delar en gemensam evolutionär historia och är relaterade till varandra.
Sekvenshomologi mäts ofta som procentsatsen av identiska baspar mellan två sekvenser, men det kan också räknas in antalet substitutioner, insertioner och deletioner som skiljer sekvenserna åt. En hög grad av sekvenshomologi kan vara ett tecken på att två gener kodar för proteiner med liknande funktioner eller att de utför samma biokemiska reaktion i olika organismer.
Det är värt att notera att när vi pratar om sekvenshomologi hos nukleinsyror, så kan det finnas både konserverade regioner och variabla regioner i sekvenserna. Konserverade regioner är de delar av sekvensen som har varit under stark selektionstryck och därför har bevarats oförändrade över tid, medan variabla regioner kan ha varierat mer under evolutionen.
Sekvenshomologi används ofta inom bioinformatik och molekylärbiologi för att undersöka evolutionära relationer mellan olika arter eller organismer, för att identifiera genar och proteiner med okänd funktion samt för att utveckla nya läkemedel och terapeutiska strategier.
"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.
"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."
Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).
Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.
Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.
I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:
1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.
Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.
Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.
The term "exonerate" is a legal and forensic term rather than a medical one. To exonerate means to clear someone of blame or suspicion, especially in a criminal case, after new evidence has come to light or after further investigation has been conducted. It can also mean to cancel a punishment or penalty that was previously imposed on someone.
In the context of medicine, the term "exoneration" may be used in relation to medical malpractice cases, where a healthcare provider is accused of negligence or wrongdoing. If an investigation finds that the provider did not commit any errors or violations of standard care, they may be exonerated of any wrongdoing.
However, it's worth noting that "exoneration" is not a term that is commonly used in medical terminology or practice.
B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.
Proteinuria är ett medicinskt tillstånd där det uppmätts förhöjda nivåer av protein, särskilt albumin, i urinen. Normalväg är att lite protein läcker ut via nyckelhålen i glomerulus (en del av nefronet i njuren), men när glomerulus skadas eller blir inflammerat kan det orsaka en ökad permeabilitet för protein, vilket leder till proteinuri.
Det finns två typer av proteinurier:
1. Ortoftalmisk proteinuri: Detta innebär att det uppmätts mer än 150 mg protein per deciliter (mg/dL) i en urinprova som tas under ett timme. Denna typ av proteinuri kan vara ett tecken på skada eller sjukdom i njurarna, men kan också förekomma hos friska individer efter fysisk aktivitet eller vid förkylningar.
2. Paraproteinuri: Detta innebär att det uppmätts höga nivåer av specifika typer av protein, så kallade paraproteiner, i urinen. Denna typ av proteinuri kan vara ett tecken på multipel myelom eller andra monoklonala gammopatier.
Proteinuria kan också vara en indikation på njursjukdomar som glomerulonefrit, nefrotiskt syndrom, diabetes och hypertension. Det är viktigt att undersöka orsaken till proteinurin för att kunna behandla underliggande sjukdom eller skada.
Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.
Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.
Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.
'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.
Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.
Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.
'Serinendopeptidaser' er en type enzym, som bryter ned proteiner og peptider i kroppen. Navnet kommer af at de indeholder en serin-aminosyre i deres aktive site, som spiller en vigtig rolle i katalysen af proteolytisk nedbrydning. Disse enzymer bryder specifikt peptidbindinger, hvor den karboxylterminale sidekæde er en hydrofil aminosyre, såsom serin, threonin eller cystein. Serinendopeptidaser inkluderer enzymer som trypsin, chymotrypsin og elastase, som alle spiller en vigtig rolle i fordøjelsen af protein i kroppen.
'Streptococcus pneumoniae' er en bakterie som tilhører slægten Streptococcus. Denne specefiske bakterien kaller man også pneumokok og den er en vanlig årsag til infektioner i luftveierne, men kan også forårsage andre infektioner som bl.a. meningitis, blodforgiftning (sepsis) og øresyge. Bakterien lever normalt fredeligt i hals-hovedområdet hos mange mennesker, men under bestemte omstændigheder kan den forårsage infektioner, særligt hos små børn, ældre og personer med svækket immunforsvar.
S. pneumoniae er en grampositiv kokkus (en rund bakterie) som ofte forekommer i par eller små grupper, dannende såkaldte diplokoker. Denne bakterie har en polysakaridkapsel, hvis sammensætning kan variere og er med til at bestemme den specifikke type (serotyp) af S. pneumoniae. Der findes over 90 forskellige serotyper af S. pneumoniae, og nogle er hyppigere forekommende end andre som årsag til sygdom.
Vaccination mod S. pneumoniae er tilgængelig og anbefales for visse risikogrupper, herunder små børn, ældre og personer med bestemte medicinske tilstande som svækket immunforsvar. Der findes to typer vacciner mod S. pneumoniae: en konjugervaccine (PCV), der indeholder antigener fra de hyppigst forekommende serotyper, og en polysakkaridvaccine (PPV), der indeholder antigener fra en bredere vifte af serotyper. PCV-vaccinen er bedre til at indukere immunitet hos små børn, mens PPV-vaccinen er mere effektiv hos ældre og personer med svækket immunforsvar.
"En kollektingreese är en säckformad struktur i bindväv, som innehåller ett geléartat material bestående av extracellulär matrix och en blandning av olika slags celler, däribland leukocyter (vita blodkroppar) och skilda typer av epitelceller. Kollektingreese uppstår ofta som ett svar på kronisk inflammation eller irritation i kroppen. De kan förekomma i olika organ, till exempel lungor, lever, lymfkörtlar och urinvägar."
I medicinsk kontext, betyder "restriktionkartläggning" (på engelska: "genetic mapping by restriction analysis") en metod för att undersöka och kartlägga genetiska avvikelser eller variationer i ett individuellt genom. Denna metod använder sig av restriktionsenzymer, speciella enzym som klipper DNA-strängar vid specifika sekvenser, för att skära upp individuets DNA i små fragment. Därefter jämförs storleken och mängden av dessa fragment med referensvärden, vilket kan hjälpa till att lokalisera och identifiera genetiska variationer som kan vara associerade med specifika sjukdomar eller tillstånd. Restriktionkartläggning är en äldre metod som idag ofta ersatts av mer avancerade tekniker, såsom nästa generationens sekvensering (NGS).
In medical terms, "gener" är inte en etablerad term. Det kan ha varit meningen att stava "genetisk", som refererar till arvsanlag eller egenskaper som är ärftliga och bestäms av gener, de grundläggande enheterna i arvsmassan.
En gen är en sekvens av DNA-nukleotider som innehåller information om hur att bygga ett protein eller reglera en biokemisk process. Genetisk information kan påverka många aspekter av individens hälsa och sjukdom, inklusive risken för ärftliga sjukdomar, svar på miljöfaktorer och läkemedelsrespons.
"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.
C-reaktivt protein (CRP) är ett protein som produceras i levern som svar på inflammation i kroppen. Nivåerna av CRP i blodet kan mätas och användas som en markör för inflammation. Normalt sett ligger CRP-värden under 10 mg/L, men vid akut inflammation eller infektion kan värdena stiga kraftigt. I allvarliga fall av infektion eller inflammation kan CRP-värden öka till över 100–200 mg/L.
Det är viktigt att notera att CRP inte är specifikt för någon särskild sjukdom, utan istället är en allmän markör för inflammation. Därför bör resultatet av en CRP-test tolkas tillsammans med andra kliniska data och symtom när man undersöker en patient.
'Genotyp' är ett begrepp inom genetiken som refererar till den unika kombinationen av gener och arvsmassa som en individ har. Det är den del av vår arvedel som bestämmer de egenskaper som är ärftliga, det vill säga de drag som vi fysiskt eller kemiskt har ärvt från våra föräldrar. Genotypen kan variera mellan individer och påverkar ofta individens fenotyp, det vill säga den synliga utformningen av en organism, inklusive dess morfologi, fysiologi och beteende.
'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.
Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.
Proteinprekursorer är ofta refererade till som de råa materialen eller de ursprungliga proteinerna som undergår en process för att bli aktiva peptider eller proteiner i kroppen. Dessa prekursorer kan vara inaktiva eller delvis aktiva, och de måste klippas upp och modifieras på olika sätt av enzymer kallade proteasomer och peptidaser för att bli fullt funktionella.
Ett exempel på ett proteinprekursor är proinsulin, som är ett inaktivt protein som produceras i bukspottkörteln. Proinsulin klipps sedan upp av enzymet prohormonkonvertas till insulin och C-peptid, vilka är de aktiva peptider som reglerar blodsockernivåerna i kroppen.
Proteinprekursorer kan också innehålla signalpeptider, som är sekvenser av aminosyror som guider proteinet till rätt kompartment i cellen eller ut i extracellulärt rum. Signalpeptiderna klipps bort efter att proteinets syntes är klar.
I allmänhet är proteinprekursorer viktiga för att producera och reglera olika funktioner i kroppen, inklusive hormonproduktion, immunförsvar och celldelning.
"Steroid hydroxylase" er en klasse enzymer som katalyserer reaksjoner der en hydroxylgrupp (-OH) legges til på steroidmolekyler i leveren og andre organer. Disse enzymene spiller en viktig rolle i syntesen av mange forskjellige steroidhormoner, inkludert kortikosteroider som cortisol og aldosteron, og seksuelle hormoner som østrogen og testosteron. Steroid hydroxylaser er også involvert i nedbrytingen av steroidhormoner etter de har fullført sine funksjoner i kroppen. Disse enzymer inneholder ofte jern som et ko-faktor for å aktivere den aktive plasseringen av hydroxylgruppa på steroidmolekylet.
"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.
I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.
Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.
T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.
Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.
T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.
"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.
Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.
Southern blotting is a type of molecular biology technique used for the detection and analysis of specific DNA sequences in a sample. The method is named after its inventor, Edward Southern.
In Southern blotting, the DNA sample is first cut into smaller fragments using restriction enzymes, which recognize and cleave specific DNA sequences. The resulting DNA fragments are then separated based on their size through a process called agarose gel electrophoresis.
After separation, the DNA fragments are transferred from the gel to a nitrocellulose or nylon membrane using a technique called blotting. Once the DNA is bound to the membrane, it can be probed with a labeled DNA probe that is complementary to the sequence of interest. The probe will hybridize specifically to its target sequence, allowing for its detection and visualization through techniques such as autoradiography or chemiluminescence.
Southern blotting is a powerful tool in molecular biology research, used for various applications such as identifying genetic mutations, detecting gene rearrangements, and analyzing gene expression patterns.
Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.
Medicinskt kan makuladegeneration definieras som en progressiv och ofta med åldern relaterad ögonsjukdom som orsakar skada på den centrala synen. Det sker till följd av att det centrala området i näthinnan, kallat gula fläcken eller makulan, börjar degenerera.
Makuladegeneration kan delas in i två typer: torr (atrofisk) och fuktig (neovaskulär). Torr makuladegeneration är den vanligaste formen och kännetecknas av att ljuskänsliga celler i näthinnan bryts ned. Fuktig makuladegeneration är mer aggressiv och orsakas av nybildning av blodkärl under näthinnan som läcker och skapar ödem, vilket kan leda till snabb försämring av synen.
Symptomen på makuladegeneration inkluderar nedsatt central synskärpa, svårigheter att urskilja kontraster, distorsion av raka linjer och en försämrad förmåga att läsa eller känna igen ansikten. Även om det inte finns någon botande behandling för torr makuladegeneration, kan fuktig makuladegeneration behandlas med mediciner som injiceras direkt i ögat för att reducera nybildningen av blodkärl och stabilisera synen.
Sjukdomsmottaglighet (disease susceptibility) är ett medicinskt begrepp som refererar till den grad av sannolikhet eller benägenhet en individ har att utveckla en viss sjukdom eller tillstånd under sin livstid. Den kan vara inneboende (genetisk) eller akvired (miljöbetingad), och kan påverkas av en rad olika faktorer som ålder, kön, genetik, levnadsvanor, miljö och immunförsvar.
Det är värt att notera att sjukdomsmottaglighet inte garanterar att en individ kommer att utveckla en viss sjukdom, men bara att de har en högre risk än andra.
Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.
En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.
Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.
Matrix-assisted laser desorption/ionization mass spectrometry (MALDI-MS) är en metod inom masspektrometri som används för att identifiera och karaktärisera biologiska molekyler, särskilt proteiner och peptider.
I denna teknik desorberas och ioniseras molekylerna med hjälp av en laser, vilket innebär att de får ett elektriskt laddat tillstånd. För att underlätta detta används en matrix, som är ett organisk ämne som absorberar laserenergin och hjälper till att överföra laddningen till molekylen.
Matrix-assistent laserdesorption/ionization (MALDI) är en så kallad "hårda" joniseringsmetod, vilket innebär att den kan användas för att jonisera stora och komplexa molekyler som proteiner. Det gör MALDI-MS till en mycket användbar metod inom proteomik, där man studerar proteiner och deras interaktioner i levande system.
MALDI-MS kan användas för att bestämma molekylvikten hos okända ämnen, vilket är en viktig egenskap när det gäller att identifiera och karakterisera biologiska molekyler. Den kan också användas för att undersöka hur olika molekyler interagerar med varandra, till exempel när proteiner binder till små molekyler som läkemedel eller toxiner.
Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.
Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.
PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.
RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.
"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.
I medicinsk kontext är en stamtavla (även känd som en pedigree) ett diagram eller tabell som visar släktrelationer och ärftliga sjukdomar över flera generationer inom en familj. Den används ofta i genetisk rådgivning och forskning för att spåra mönster av ärftlighet och genetiska mutationer som kan vara relaterade till specifika sjukdomar eller tillstånd.
En stamtavla innehåller vanligen information om individens familjemedlemmar, inklusive deras kön, födelse- och dödsdatum, äktenskapsrelationer och barn. Varje person representeras av en symbol (kvinnlig eller manlig) och är ansluten till sina släktingar med linjer som visar släktskapet mellan dem.
Ibland kan färger eller andra symboler användas för att indikera individers status vad gäller en specifik ärftlig sjukdom eller genetisk mutation, vilket kan hjälpa till att illustrera hur sjukdomen har överförts från generation till generation.
"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.
Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.
Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.
Restriktionsframgmentlängds polymorfism (RFLP) är en teknik inom genetiken som används för att identifiera skillnader i DNA-sekvensen mellan individer. Den bygger på att man använder restriktionsenzym, ett slags molekylära skissary, för att klippa upp DNA-strängarna vid specifika sekvenser. Dessa restriktionsenzymer binder till och klipper DNA-sekvensen vid en viss sekvensspecifik sequens, vilket ger upphov till fragment av olika längder.
Genom att jämföra mönstret av dessa fragment hos olika individer kan man identifiera polymorfism, det vill säga varianter i DNA-sekvensen. RFLP-analys kan användas för att undersöka genetisk variation mellan individer, familjer eller populationer, och har tidigare använts inom områden som paternitets Testning, sjukdomsgenetik och kriminalteknik.
"Genfrekvens" refererar till sannolikheten eller andelen av en viss genvariant (alltså en variant av en given gen) inom en population. Genfrekvensen för en specifik genvariant kan variera mellan olika populationer, beroende på olika faktorer som migration, selektion och slumpmässig drift.
Genfrekvensen kan beräknas genom att räkna antalet individer som bär på en viss genvariant och dividera det med det totala antalet individer i populationen. Genfrekvenser används ofta inom genetisk forskning för att studera mönster av genetisk variation och släktskap mellan olika populationer.
I assume you are asking for a medical definition of "Marsvin," which is the Danish word for "sea lion". In the medical field, there isn't a specific condition or concept associated with the term "sea lion." However, if you meant to ask about a different term, please provide clarification, and I will be happy to help.
If you are interested in learning more about sea lions themselves, they are a type of marine mammal that belongs to the Otariidae family, also known as eared seals. They have external ears, long front flippers, and can walk on all fours. Sea lions are found in both the Northern and Southern Hemispheres, primarily in cold coastal waters. They are social animals, living in large colonies and are known for their intelligence and agility in water.
En immunadhärensreaktion är en typ av immunologisk respons som utlöses när antikroppar binder till ett antigen på ytan av en främmande cell, såsom en virus- eller bakteriecell. Denna bindning orsakar aktivering av komplementsystemet och fagocytos (fagocytering) av den främmande cellen av immunförsvarsceller, till exempel neutrofila granulocyter och makrofager. Immunadhärensreaktioner är en viktig del av vår immunitet och hjälper till att skydda oss från infektioner och sjukdomar.
Den medicinska benämningen på "Möss, inavlade DBA" refererar till en specifik stam av laboratoriemöss, akronymen "DBA" står för "Dark Blagden Allele". DBA-stammen är känd för att ha en genetisk mutation som orsakar en autoimmun sjukdom, där individernas immunförsvar attackerar och förstör de egna blodbildande cellerna i benmärgen. Detta leder till nedsatt produktion av blodceller och symtom som anemi, neutropeni (nedsatt antal vita blodkroppar) och trombocytopeni (nedsatt antal blodplättar). DBA-stammen används ofta inom forskning för att studera autoimmuna sjukdomar, blodcellers utveckling och genetiska mekanismer.
En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.
Immunelektrofores (IEF) är en laboratorieteknik inom proteindelning där ett proteinblandat med ett laddat bufferämne appliceras i en gel med en konstant pH-gradient. När ett elektriskt fält appliceras kommer de olika proteinerna att röra sig genom gelen med olika hastigheter beroende på deras laddning, storlek och form. Proteinerna separerar sig i band som kan ses när gelen framkallas med en färgningsteknik såsom Coomassie Brilliant Blue eller silverfärgning.
IEF är en mycket kraftfull metod för att separera och identifiera olika proteiner, eftersom den kan skilja på proteiner som har mycket lika molekylvikter men skilda laddningar. Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att undersöka proteiner i blod, vävnader och andra biologiska fluider.
'Staphylococcus aureus' er en bakterie som kan forekomme naturligt på huden og slimhinnene hos mennesker og dyr. Den kan også forårsage infektioner, der varierer fra mildere former som hudinfektioner (f.eks. impetigo eller furunkler) til alvorlige livstruende sygdomme som blodforgiftning, lungeentzündelse og endokardit (hjerteklapbetændelse).
Bakterien er ofte resistent over for flere slags antibiotika, herunder meticillin-resistent Staphylococcus aureus (MRSA), som kan være særligt vanskelig at behandle. MRSA-infektioner forekommer hyppigt i sygehuse og andre sundhedsinstitutioner, men de kan også findes udenfor disse omgivelser (i så tilfælde kaldes det community-acquired MRSA).
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.
Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:
Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.
'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.
Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.
Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.
Ledgångsreumatism, även känt som reaktiv artrit eller postdotogen artrit, är en form av inflammatorisk ledvärk som kan uppstå som en komplikation till en infektion någon annanstans i kroppen. Detta sker när immunförsvaret svarar på en infektion och producerar antikroppar, vilka sedan kan orsaka inflammation i lederna.
Det är värt att notera att begreppet "ledgångsreumatism" inte längre används inom den moderna medicinska nomenklaturen eftersom det har visat sig vara för allmänt och inkluderande. I stället för att kalla en patient för "ledgångsreumatiker" tenderar läkare idag att beskriva den underliggande orsaken till deras symtom, såsom "reaktiv artrit orsakad av en HLA-B27 associerad infektion".
Bakteriella antikroppar är en typ av antikroppar som produceras av immunsystemet i samband med en infektion orsakad av bakterier. Dessa antikroppar är proteiner som bildas av B-celler och är specificerade för att binda till specifika antigener på ytan av bakterierna. När bakteriella antikroppar binder till sina målantigener aktiveras komplementsystemet, vilket kan leda till destruktion av bakterierna och skydda kroppen från infektioner.
Bakteriella antikroppar kan vara av olika typer, inklusive IgG, IgM, IgA och IgE, beroende på vilken sorts immunrespons som är aktiverad. Varje typ av antikropp har en unik funktion i kroppen, men de flesta bakteriella antikroppar är av typen IgG, som är den vanligaste och mest flexibla typen av antikroppar.
Det är värt att notera att det kan finnas en förväxlingsrisk med begreppen "bakteriella antikroppar" och "antikroppar mot bakterier". De senare refererar till när en persons immunsystem har producerat antikroppar som reagerar med bakterier eller deras toxiner, oavsett om personen är sjuk eller inte. Därför kan en person ha antikroppar mot bakterier utan att vara sjukt.
Proteomik är ett forskningsområde inom biomedicin som handlar om studiet av proteomer, det vill säga den totala mängden proteiner och deras interaktioner i ett levande system, till exempel en cell, ett vävnadsprov eller en organism. Proteomiken innefattar identifiering och karakterisering av olika proteiner, deras funktioner, interaktioner med varandra och förändringar i uttryck under olika fysiologiska och patologiska tillstånd.
Proteomik använder sig ofta av högthroughput-tekniker som tvådimensionell gelélektrofores, masspektrometri och proteinkromatografi för att separera och identifiera proteiner. Dessa metoder kombineras ofta med bioinformatiska verktyg för att tolka de genererade data och hitta samband mellan olika proteiner och deras funktioner.
Proteomik har potentialen att ge insikt i komplexa sjukdomar som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och infektionssjukdomar, genom att undersöka förändringar i proteomet och hitta nya mål för terapiutveckling.
Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.
I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.
Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.
Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.
Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.
IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.
I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.
Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.
Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.
'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.
SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.
Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.
'Genbibliotek' (engelska: genomic library) är ett sätt att lagra och organisera DNA-sekvenser från ett eller flera organizmer i form av kloner i värdarceller, ofta bakterier eller jäst. Genombiblioteken innehåller kompletta uppsättningar av genomet organismens DNA-fragment, vilket gör det möjligt att studera och analysera dessa sekvenser på ett systematiskt sätt. Denna teknik används ofta för att identifiera specifika gener eller andra intressanta DNA-sekvenser inom ett helt genome. Genombiblioteken kan också vara värdefulla resurser för att studera evolutionära relationer mellan olika arter och för att utveckla nya molekylära biologiska verktyg och metoder.
I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).
'Genetiska sjukdomsanlag' refererar till en persons predisposition eller benägenhet att utveckla vissa sjukdomar orsakade av avvikelser i deras genetisk make-up. Detta innebär att de har ärvt specifika gener från sina föräldrar som ökar risken för att utveckla en viss sjukdom, även om det inte garanterar att personen kommer att utveckla sjukdomen.
Det finns olika typer av genetiska sjukdomsanlag, beroende på hur många gener som är involverade och hur stor roll de spelar i sjukdomens uppkomst. Några exempel på genetiska sjukdomsanlag inkluderar:
1. Monogenetiska sjukdomsanlag: Orsakas av en enda gen som är defekt eller muterad. Exempel på monogenetiska sjukdomsanlag är cystisk fibros, Huntingtons sjukdom och sjukdomen Marfan.
2. Multifaktoriella sjukdomsanlag: Orsakas av en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer. Exempel på multifaktoriella sjukdomsanlag är diabetes, cancer, hjärt-kärlsjukdomar och psykiatriska störningar som schizofreni och depression.
3. Mitochondriella sjukdomsanlag: Orsakas av mutationer i mitokondrie-DNA, som är den del av DNA som finns utanför cellkärnan och som ärvs från modern. Exempel på mitokondriella sjukdomsanlag är Leigh syndrom, Kearns-Sayre syndrom och MELAS (mitochondriell encefalopati, läkemedelskänslig epilepsi, svårigheter att äta, huvudvärk och svimningar).
Det är viktigt att notera att genetisk predisposition för en viss sjukdom inte alltid leder till utveckling av sjukdomen. Miljömässiga faktorer som livsstil, näringsintag och exponering för skadliga ämnen kan också spela en roll i utvecklingen av en sjukdom.
Paroxysmal hemoglobinuria (PH) är ett sällsynt blodsjukdomstillstånd som orsakas av defekter i de röda blodkropparnas cellmembran. Dessa defekter gör att de röda blodkropparna blir känsliga för förstörelse, särskilt när individen utsätts för vissa aktiviteter eller faktorer som kan framkalla en paroxysmal (plötslig) hemoglobinuri.
Hemoglobinuri innebär att hemoglobin, ett protein som transporterar syre i röda blodkroppar, läcker ut i urinen eftersom de röda blodkropparna har brutits ned. Vid PH kan detta inträffa spontant eller som en följd av aktiviteter som exempelvis träning, stress, infektion eller kylig väderlek.
Symptomen på PH kan variera från milda till allvarliga och inkluderar mörkröd eller brunaktig urin, trötthet, huvudvärk, illamående och i vissa fall även njursvikt. Sjukdomen kan diagnostiseras genom blod- och urintester, samt ibland även genom genetisk testning. Behandlingen av PH kan innebära blodtransfusioner, kortikosteroidbehandling och i vissa fall benålsbehandling med eculizumab.
Enkel nucleotid polymorfism (SNP, Single Nucleotide Polymorphism) är den vanligaste formen av genetisk variation hos människor. Det handlar om en permanent ändring av en enda nucleotid (en building block av DNA:t) i vår arvsmassa. Denna ändring kan leda till en förändring av ett aminosyra i ett protein eller att det bildas en ny splicingssida, vilket kan påverka proteinet och dess funktion. SNP:er kan användas som markörer för att spåra genetiska drag och är viktiga i forskningen kring ärftliga sjukdomar och individens svar på läkemedel.
Immunkomplexsjukdomar är en grupp av sjukdomar som orsakas av överdriven aktivering av immunförsvaret, vilket leder till skada på kroppens egna celler och vävnader. Detta händer när antikroppar (en del av vårt immunsystem) binds till antigener (främmande ämnen som kan vara virus, bakterier eller andra substanser) och bildar immunkomplex. När dessa immunkomplex depositeras i kroppens vävnader kan de orsaka inflammation och skada.
Immunkomplexsjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska, det vill säga att de drabbar hela kroppen. Exempel på immunkomplexsjukdomar inkluderar systemisk lupus erythematosus (SLE), rheumatoid artrit, glomerulonefrit och vasculit. Behandlingen av dessa sjukdomar kan variera beroende på typen och svårighetsgraden, men inkluderar ofta immunosuppressiva läkemedel som hjälper till att minska aktiviteten i immunsystemet och därmed reducera skadan på kroppen.
Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.
Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.
"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.
Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.
TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.
I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.
Immunodiffusion är en laboratorietest som används för att upptäcka och identifiera antikroppar eller antigener i ett prov. Det är en typ av immunologisk test som bygger på principen att antigen och antikropp binder specifikt till varandra, bildande en immunkomplex.
I en typ av immundiffusionstest, kallas diffusion i gelé (ODG), består provet av en vätska som innehåller antigen eller antikropp som placeras i ett hål i en gelé, ofta gjord av agaros. En annan vätska med känt antigen eller antikropp placeras i ett angränsande hål. Sedan diffunderar båda vätskorna genom gelén och när de möts bildas en immunkomplex som kan ses som en synlig linje eller ett band i gelén.
Denna metod är användbar för att identifiera olika typer av antigener eller antikroppar, till exempel vid diagnostisering av infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.
DNA-sekvensering (også kendt som DNA-sekventering eller genomsekventering) er en biokemisk metode, der anvendes til at bestemme den specifikke rækkefølge af nukleotider (de baser Adenin, Thymin, Guanin og Cytosin) i et stykke DNA-molekyle. Denne teknik gør det muligt at læse og analysere genetisk information, der er kodet i DNA-molekylet.
DNA-sekvensering har revolutioneret mange områder inden for biologi, medicin og forskning, herunder diagnostik, forebyggelse og behandling af sygdomme, evolutionær biologi, molekylær genetik og genterapi.
Der findes flere metoder til DNA-sekvensering, men de mest almindelige metoder i dag er næstegenerationssekvensering (NGS) og Sanger-sekvensering. NGS er en højt automatiseret metode, der muliggør sekventering af store mængder DNA på én gang, mens Sanger-sekvensering er en mere traditionel metode, der anvendes til at sekventere mindre stykker DNA med høj præcision.
Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.
Kryoglobuliner är proteiner i blodplasma som aggregerar (sammanfaller) vid lägre temperaturer, vanligtvis under 37°C. De kan delas in i tre typer baserat på struktur och funktion. Kryoglobuliner av typ II och III är ofta associerade med sjukdomar som kryoglobulinemi, en autoimmun sjukdom som orsakas av abnormalt producerade immunglobuliner.
Kryoglobuliner kan leda till inflammation och skada i små blodkärlen när de precipiterar (avlagras) i kylnare delar av kroppen, vilket kan orsaka symptom som purpura (blåmärken), artralgi (ledvärk), neuropati (nervskada) och glomerulonefrit ( njursjukdom).
Det är viktigt att notera att alla individer med kryoglobulinemi har höga nivåer av kryoglobuliner i blodet, men inte alla med höga nivåer av kryoglobuliner utvecklar sjukdomen.
En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.
Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.
Genetisk polymorfism är när det finns fler än ett vanligt förekommande varianter (allaso kända som alleler) av ett specifikt gen i en population. Dessa varianter resulterar från små förändringar i DNA-sekvensen, såsom en enda nukleotidsubstitution eller en insertion eller deletion av ett fåtal nukleotider.
Genetisk polymorfism är vanlig och förekommer naturligt i alla levande organismer. De flesta genetiska polymorfa varianter har ingen påverkan alls på individens fenotyp (det observerbara kroppsliga uttrycket av ett gen) eller funktion, men vissa kan associeras med en ökad risk för vissa sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.
En typ av genetisk polymorfism som har fått mycket uppmärksamhet inom forskningen kring personlig medicin och genetisk predisposition är singel-nukleotidpolymorfier (SNP). SNPs är enkla nukleotidbyten i DNA-sekvensen som kan användas för att spåra arvet av vissa gener och för att undersöka samband mellan genetiska varianter och sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.
Lektiner är proteiner eller glykoproteiner som förekommer naturligt i många levande organismer, inklusive växter, djur och mikroorganismer. De har förmågan att binda specifikt till kolhydrater på cellytan hos andra celler. Lektinernas funktion kan variera beroende på vilket organism de kommer ifrån, men de kan exempelvis spela en roll i immunförsvaret, blodkoaguleringen och celldelningen.
I vissa fall kan lektiner också ha toxiska effekter på människor och djur. När vi ätter vissa typer av växter eller frön som innehåller höga nivåer av lektiner, kan det leda till symptom som magkramper, diarré och i värsta fall även andningssvårigheter. Därför rekommenderas det att tillaga vissa sorters frön och bönor noggrant innan de ätas, för att neutralisera lektinerna och minska risken för biverkningar.