Karotiskörteltumör
Karotiskörteln
Vagus Nerve Injuries
Hypoglossal Nerve Injuries
Horners syndrome
Aortakroppar
Paragangliom
Paragangliom, extraadrenalt
Succinatdehydrogenas
Halsartärer
Kemoreceptorceller
Halsartärförträngning
Huvud- och halstumörer
En karotidkörteltumör är en ovanlig sorts cancer som utgår från kärlceller i karotidkörteln, en små glandulära struktur i halsen som hjälper till att reglera blodtrycket. Tumören kan vara godartad (benign) eller elakartad (malign). De flesta karotidkörteltumörer är godartade och växer långsamt, men de kan ändå orsaka problem genom att pressa på omgivande strukturer i halsen. Elakartade karotidkörteltumörer är mycket ovanligare än godartade, och de tenderar att växa snabbare och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på en karotidkörteltumör kan inkludera svullnad eller smärta i halsen, problem med sväljning, hosta, andningssvårigheter eller rörelseförlust i ansiktet. Behandlingen av en karotidkörteltumör beror på typen och storleken på tumören, men den kan innebära kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi.
Karotidkroppen (carotid body) är en liten körtel som finns vid bifurkationen (grenpunkten) av den gemensamma karoidartärsen (carotis communis), nämligen där den delas upp i den yttre och inre karoidartären. Karotidkroppen är en del av det autonoma nervsystemet och fungerar som ett kemoreceptororgan, vilket betyder att den kan uppfatta och reagera på förändringar i kemiska koncentrationer i blodet, särskilt syre- och kolsyrehalten.
När syre- eller kolsyrenivåerna i blodet avvikande från normalvärden aktiveras karotidkroppens receptorer och signalerar till hjärnan via det autonoma nervsystemet. Detta utlöser en reflexrespons som innebär en ökning av andningsfrekvensen, syrgasytta och i vissa fall en ökad hjärtslag frekvens för att återställa normala blodgasnivåer.
I vissa fall kan karotidkroppen bli överaktiv eller hypersensitiv, vilket kan leda till symtom som yrsel, svimningar (synkop) eller andningssvårigheter vid exertion eller rörelse. Dessa tillstånd kallas karotidsinus syndrome eller karotidkroppssyndrom och behandlas vanligtvis med kirurgisk avlägsnande av karotidkroppen (karotidkroppsresekton).
'Vagus nerve injuries' refererer til skader på vagusnerven, som er den tenth jordnærmeste kraniale nerves (cranial nerve X). Vagusnerven har en række funktioner, herunder kontrollen af hjertets slagfrekvens og blodtryksregulering, samt stimulering af fordøjelsesprocessen i fordøjelseskanalen.
Skader på vagusnerven kan opstå som følge af en række forskellige tilstande eller begivenheder, herunder traumer, hvirvelsjakslidelse, kirurgiske indgreb, infektioner og autoimmune sygdomme. Symptomer på vagusnerve skader kan inkludere abnorme hjerterytmer, svimmelhed, hoste, svært at synke mad ned, forstyrrelser i stemmen og smerter i halsen eller i øret.
Vagusnerve injuries kan være midlertidige eller permanente alt efter den underliggende årsag og graden af skaden. Behandlingen af vagusnerve injuries afhænger af dens årsag og kan inkludere medicinsk behandling, fysisk terapi, kirurgiske indgreb eller andre former for behandling.
The hypoglossal nerve, also known as the twelve cranial nerve (CN XII), is primarily responsible for controlling the movements of the tongue. Hypoglossal nerve injuries can result in weakness or paralysis of the tongue muscles on one or both sides, depending on the severity and location of the injury.
Hypoglossal nerve injuries can occur due to various reasons, including trauma, surgical complications, tumors, or neurological disorders. The symptoms of hypoglossal nerve injuries may include:
* Difficulty with speaking, swallowing, or chewing due to tongue weakness or deviation towards the injured side.
* Changes in tongue movement and sensation.
* In severe cases, the tongue may become atrophied (wasted) and assume a shrunken appearance.
The diagnosis of hypoglossal nerve injuries typically involves a physical examination, during which the healthcare provider will assess the patient's tongue movements and speech patterns. Imaging tests such as MRI or CT scans may also be ordered to identify any underlying causes of the injury. Treatment for hypoglossal nerve injuries depends on the severity and cause of the injury and may include physical therapy, surgical intervention, or medication.
Horner's syndrome, også kjent som Oculosympathetic Palsy, er ein medisinsk tilstand karakteristisk for skader på sympatetisk nervesystemet som styrer en del av pupillens refleks og øynelokkens automatiske funksjoner. Tilstanden innebærer typisk følgjande symptomer på sida med skaden:
1. Miosis (snuk pupill): Den berørte pupilla vil være smallere enn den normale størrelsen og vil ikke reagere fullstendig på lys.
2. Ptosis (slapt øyelokk): Den øverste øyelokken vil synes å være lavere enn vanlig, noe som kan variere i alvorleik fra mild til svær.
3. Enophthalmos (innfallen øye): Den berørte øynen kan synke litt inn i øyensokkelen på grunn av forsvinne av fettgewebe bak øyelokket.
4. Anhidrosis (reduert svetteproduksjon): Det vil være redusert svetteproduksjon rundt det berørte ansiktet, særlig i området rundt øynen og nesebittet.
Horner's syndrome kan ha ulike årsaker, inkludert skader på hjernen, halsen eller torsoens sympatiske nervesystem som følge av trauma, infeksjoner, tumorer, eller andre medisinske tilstander. Diagnosen stabliseres vanligvis ved å utføre tester som inkluderer slik som pupillrespons på lys og kokaintest for å bekrefte sympatetisk skade. Behandlingen av Horner's syndrome er typisk fokusert på behandling av underliggende årsaken, og selve Horners syndromet vil vanligvis ikke ha noen direkte negative helsekonsekvenser.
"Aortic bodies" refer to small clusters of specialized cells called chemoreceptors that are located in the walls of the aorta, the large artery that carries oxygenated blood from the heart to the rest of the body. These chemoreceptors are sensitive to changes in the chemical composition of the blood, particularly the levels of oxygen and carbon dioxide.
When the levels of these gases in the blood change, such as during exercise or at high altitudes, the chemoreceptors in the aortic bodies send signals to the brainstem to adjust breathing rate and depth to maintain proper gas exchange and balance. This helps ensure that the body's tissues and organs receive enough oxygen to function properly.
It is worth noting that "aortic bodies" are different from "aortic arch", which refers to the curved portion of the aorta that passes over the heart and gives rise to several major arteries that supply blood to the head, neck, and upper extremities.
Paragangliom är en sällsynt tumör som utvecklas i det sympatiska nervsystemet, vilket är en del av det autonoma nervsystemet. Tumören bildas i de celler som kallas paragangliocyter och kan förekomma var som helst längs med denna nervbana, vanligtvis nära vissa organ såsom binjurar, njure, hals och hjärna. Paragangliomer kan vara godartade eller elakartade (maligna), beroende på om de sprider sig till andra delar av kroppen eller inte. De kan också producera höga nivåer av katekolaminer, som är hormoner som inkluderar adrenalin och noradrenalin, vilket kan leda till symtom såsom högt blodtryck, snabb hjärtslag, svettningar och yrsel. Behandlingen för paragangliom kan omfatta kirurgi, strålbehandling eller medicinsk behandling beroende på tumörstorleken, läge och omfattning av sjukdomen.
Extraadrenalt Paragangliom är en sällsynt tumör som utvecklas i det sympatiska nervsystemet, vilket är en del av det autonoma nervsystemet. Tumören bildas vanligtvis i de små körtelklumparna (paraganglier) som finns längs med kroppens båda sidor och som producerar neuroendokrina hormoner, till exempel adrenalin och noradrenalin.
Extraadrenala paragangliomer kan vara fungerande eller icke-fungerande. Fungerande tumörer producerar höga nivåer av katekolaminer (till exempel adrenalin och noradrenalin), vilket kan leda till symtom som höjd puls, svettningar, yrsel, illamående och ökad blodtryck. Icke-fungerande tumörer producerar inga eller låga nivåer av katekolaminer och orsakar därför inte några symtom.
Extraadrenala paragangliomer kan vara benigna eller maligna (cancer). De flesta extraadrenala paragangliomerna är benigna, men upp till 10-15% av dem kan bli cancerspridda (metastaserande).
Det är viktigt att diagnostisera och behandla extraadrenala paragangliomer så snart som möjligt eftersom de kan orsaka allvarliga komplikationer, till exempel högt blodtryck, hjärtklappningar och stroke. Behandlingen innefattar ofta kirurgi för att avlägsna tumören, eventuellt i kombination med strålbehandning eller medicinsk behandling för att kontrollera symtomen och förebygga återfallsrisk.
Succinatdehydrogenas (SDH) er ein kompleks enzym i menneskers og andre organismaers celleenergiometing, kjent som celler respirasjon. SDH finst i mitokondriets membran og spiller en viktig rolle i både den aerobe glykolysen og citronsyrens syklus (Krebs-syklus).
SDH består av fire underenheter, SdhA, SdhB, SdhC og SdhD, som tilsammen katalyserer overføringa av elektroner fra sukcinat til molekyler av fosfin (FAD) og herefter til ubihinon. Dette resulterer i oksideringen av sukcinat til fumarat og genereringen av prosentrer av ATP, det primære energimolekylet i levende organismer.
SDH er også kjent som kompleks II av elektrontransportkjeden i mitokondriets membran. Defekter i SDH-genera kan føre til medisinske tilstander som for eksempel paragangliom, phaeochromocytoma og hereditary leiomyomatosis and renal cell cancer (HLRCC).
Halsartärer, även kända som carotisartärer, är de två stora artärerna som förser hjärnan med syre- och näringsriktad blodflöde. De håller på att dela sig från den gemensamma halspulsådern (kommunikationsartären) och går sedan upp till varsin sida av halsen, där de förgrenar sig till yttre och inre halsartärer som förser huvudet och hjärnan med blod. Förändringar eller skador på halsartärerna kan leda till allvarliga komplikationer som stroke eller transitorisk ischemisk attack (TIA).
Kemoreceptorceller är speciella celler som kan detektera kemiska signaler i kroppen, särskilt i blodomloppet. Dessa celler är mycket känsliga för små variationer i koncentrationen av olika kemiska substanser, till exempel syre, kolmonoxid och natriumjoner (Na+). De kan på så sätt hjälpa till att reglera andnings- och hjärtats funktion genom att sända information till hjärnan om kroppens inre miljö. Kemoreceptorceller finns i bland annat carotisblodkärlen i halsen och aortabågen nära hjärtat.
Halsartärförträngning, även känd som carotisstenos, är ett tillstånd där halsartären (carotis) delvis eller helt förträngs eller blockeras. Detta orsakas vanligtvis av atheroskleros, en process där fett, kolesterol och andra ämnen ansamlas sig på insidan av artärväggen och bildar plack.
En halsartärförträngning kan vara asymptomatisk eller orsaka symtom som svårigheter att andas, hosta, yrsel, synstörningar, svimningar eller stroke (hjärninfarkt). Symptomen uppstår ofta när placken lossnar och en blodpropp bildas, vilket kan leda till ett stopp i blodflödet till hjärnan.
Halsartärförträngning diagnostiseras vanligtvis med hjälp av ultraljud, computed tomography (CT) eller magnetic resonance imaging (MRI). Behandlingen kan innebära livstilsförändringar, mediciner för att reducera risken för blodproppar och operationer som carotisendarteriektomi eller carotisstentning.
Huvud- och halstumörer är en allmän kategori för olika typer av tillväxter eller tumörer som utvecklas i strukturer som hör till huvudet och halsen. Det kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer. De kan uppstå i olika vävnader, såsom skelett, muskler, bindevävnad, körtlar eller nerver. Exempel på huvud- och halstumörer inkluderar meningiomer (tumörer i hjärnhinnan), gliomer (tumörer i hjärnan eller ryggmärgen), akustisk neurinom (tumör i balanceorganet i inner ORL), kärlkroppstumörer, schwannomer (tumör i nervernens skyddande yttre skikt) och skivepitelcancer (halscancer). Symptomen kan variera beroende på vilken typ av huvud- och halstumör det är och var den är belägen, men exempel på symtom inkluderar hufvudvärk, yrsel, syn- eller hörselförlust, sväljningssvårigheter, hosta och smärtor. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa beroende på typen och graden av tumören.