Kanalförbindelser
Konnexiner
Konnexin 43
Intercellulära förbindelser
Tight Junctions
Cellkommunikation
Karbenoxolon
Adherenspunkter
Glycyrretinsyra
Frysfrakturering
Neuromuskulär förbindelse
Oktanoler
Zonula Occludens-1 Protein
Elektriska synapser
Elektronmikroskopi
Isokinoliner
Membranproteiner
Lens, Crystalline
Occludin
Kadheriner
Celler, odlade
Tight Junction Proteins
Bindkroppar
Holliday junction-resolvaser
Elektrofysiologi
Molekylsekvensdata
Fluorescerande färgämnen
Konfokal mikroskopi
Lindan
Cellmembrangenomtränglighet
Membranpotentialer
Frysetsning
Immunfluorescensteknik
Cellmembran
Jonkanaler
Fluorescensmikroskopi
Eye Proteins
Bassekvens
Cellinje
Astrocyter
Modeller, biologiska
Hjärtmuskel
Aminosyrasekvens
Biologiska faktorer
Patch-clamp-tekniker
Kalcium
Genomtränglighet
Mutation
Zonula Occludens-2 Protein
Hela-celler
Råttor, Sprague-Dawley
Lantan
DNA, korsformigt
Epitel
Hundar
Claudin-1
Jonkanalstyrning
Möss, knockout
Transfektion
Tidsfaktorer
Blotting, Western
RNA, budbärar
Immunelektronmikroskopi
Oocyter
Kaniner
Retledningssystemet
Livmodermuskulatur
Djur, nyfödda
Signalomvandling
Kalciumsignalering
Fosforylering
Synaptisk överföring
Möss, inavlade C57BL
Fosfoproteiner
Alfakatenin
Biotin
Nervceller
Färger
Bystander-effekt
Fluorescens efter ljusblekning
Filipin
Celldifferentiering
Substitutionsfrystorkning
Råttor, Wistar
Neuromuskulär förbindelse-sjukdomar
Linskortex, kristallin
Kärlendotel
Synapser
Cytoskelettproteiner
Sädesepitel
Näthinna
Svepelektronmikroskopi
Xenopus
Sertoliceller
Proteintransport
'Kanalförbindelser' (eng. 'Channel connections') är ett medicinskt begrepp som i huvudsak används inom neurovetenskap och relaterar till anatomin hos nervsystemet. Det refererar till förbindelserna mellan olika delar av hjärnan genom vita substance, det vill säga de delar av centrala nervsystemet som består av nervfibrer och myelin, ett fettaktigt skikt som skyddar och underlättar nervimpulstransmissionen.
Specifikt kan 'kanalförbindelser' syfta på förbindelser mellan kärnor (grupp av neuron i hjärnan eller ryggmärgen) genom vit substance. Dessa förbindelser möjliggör kommunikation och samarbete mellan olika delar av nervsystemet, vilket är av central betydelse för dess funktion och integration.
Exempel på kanalförbindelser inkluderar kapselstammen (corpus callosum), en stor vit substansstruktur som förbinder högra och vänstra hemisfären i hjärnan, samt corticospinala tracten, en väg av nervfibrer som löper från motorcortex till ryggmärgen och styr muskelrörelser.
Konnexiner (eller "connexins" på engelska) är en typ av transmembranproteiner som bildar kanaler genom cellytan, så kallade gap junctions eller kommunikationsportar. Dessa kanaler möjliggör direkt kommunikation mellan två intilliggande celler genom att tillåta passage av joner och små molekyler (upp till 1 kDa) mellan cellerna. Konnexiner spelar därför en viktig roll i celldifferentiering, signaltransduktion, homeostas och reparationsprocesser samt i patologiska tillstånd som cancer och degenerativa sjukdomar.
Connexin 43, också känt som GJA1 (gap junction protein alpha 1), är ett protein som hör till familjen connexiner. Connexiner är membranproteiner som bildar gap junctions, det vill säga kanaler mellan celler som möjliggör direkt jon- och signalsubstansutbyte mellan cellerna. Connexin 43 är ett av de vanligaste connexin-subenterna hos ryggradsdjur och spelar en viktig roll för celldifferentiering, signaltransduktion och homöostas.
Connexin 43 förekommer i många olika typer av vävnader, inklusive hjärta, hjärna, muskler, lever och lungor. I hjärtat är connexin 43 särskilt viktigt för koordinerad excitation-kontraktion-koppling i kammaren och därmed för en regelbunden hjärtrytm. Mutationer i GJA1 kan leda till olika sjukdomar, såsom arrhythmier, hjärtfehlbildningar och neurologiska störningar.
Intercellulära förbindelser, även kallade cell-cell-kontakter, är de strukturer som möjliggör kommunikation och samverkan mellan två eller flera intilliggande celler. Dessa förbindelser kan vara av olika typer beroende på celltyp och funktion. Några exempel på intercellulära förbindelser är:
1. Tight junctions (tätta kontakter): Dessa är speciella former av proteinkomplex som hjälper till att skapa en tät barriär mellan celler, hindrar diffusion av vatten och joner mellan cellerna.
2. Adherens junctions (adherens kontakter): Dessa är mekaniska förbindelser som håller celler samman genom interaktioner mellan kadherinproteiner på cellytan och aktinfilament i cytoskelettet.
3. Desmosomes (fästjunctions): Dessa är speciella strukturer som bildar starka mekaniska förbindelser mellan celler genom interaktioner mellan desmocollin- och desmogleinproteiner på cellytan och intermediära filament i cytoskelettet.
4. Gap junctions (gapkontakter): Dessa är speciella kanaler som bildas av proteinkomplexen connexon, vilka möjliggör direkt transport av joner, metaboliter och signalsubstanser mellan cellerna.
Intercellulära förbindelser spelar en viktig roll i att upprätthålla cellytans integritet, reglera celldelning, stödja cellsignalering och underlätta koordinerad celldelning och rörelse.
Tight junctions, også kjent som zonula occludens, er en type av kontaktoppløsninger mellom epitellsier og endotellsier i levende væv. De fungerer som barriere som forhindrer passasje av molekyler mellom de sammenkoblede cellene. Tight junctions er komplekse strukturer bestående av transmembrane proteiner, slik som occludin og claudins, som interagerer med hverandre og med cytoplasmatiske proteiner for å stabilisere kontaktoppløsningen. Disse strukturene er viktige for reguleringen av permeabiliteten i epitellsiale barrierer, inkludert tarmsystemet, lungene og hjernen.
Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.
Carbenoxolon är ett syntetiskt medel som tillhör gruppen glycyrrhetinic acid-derivat. Det används inom medicinen som ett starkt antiinflammatoriskt och ämnesomsättningsfrämjande medel, framförallt vid behandling av sår i munhålan (aptekarnas orala ulcerationer). Carbenoxolon verkar genom att öka produktionen av cortison i kroppen, vilket hjälper till att minska inflammation och smärta. Det kan också användas för att behandla mag- och tarmproblem som orsakas av högt stressnivå.
"Adherens junctions" er en type av kontaktstruktur mellom eukaryote celler, der de to cellene holder fast ved hverandre. Disse strukturene består av proteinkomplekser som inkluderer kadheriner og cateniner, og de spiller en viktig rolle i reguleringen av cellevelferd, signaloverføring og celleholdfasthet. Adherens junctions er ofte lokalisert til apikale områder i epitelceller og endotelceller, og de hjelper med å stabilisere desse barrierede strukturer.
Glycyrrhizinic acid, även känt som glycyrrhetinsyra, är ett triterpenoidglycosid som kan hittas i rötterna av den asiatiska plantan Glycyrrhiza glabra, vanligtvis känd som söta lakrits. Det är ungefär 50 gånger söttare än socker och har traditionellt använts inom medicinen för sin smak och läkande egenskaper.
I läkarvetenskaplig kontext kan glycyrrhizinic acid ha potentiala positiva effekter på hälsa, såsom antiinflammatoriska, antivirala och hepatoprotektiva effekter. Det har också visat sig ha en negativ inverkan på elektrolytbalansen i kroppen, särskilt vid långvarig användning eller överdosering, vilket kan leda till högt blodtryck och sällsynta fall av muskelsvaghet.
Det är viktigt att notera att användning av glycyrrhizinic acid bör ske under läkares övervakning för att minimera riskerna och maximera potentiala fördelar med substancen.
En frysfraktur är en skada orsakad av extrem kyla, där vävnaden fryser och blir stel, vilket kan leda till att benet eller andra delar av kroppen bryts sönder när individen utsätts för en plötslig belastning. Detta händer vanligtvis vid mycket låga temperaturer, under -50°C. Frysfrakturer är ovanliga, men de kan förekomma hos personer som utsätts för extrem kyla under långa tider, såsom utomhusarbetare, militärpersonal eller personer som deltar i extremsport på höga breddgrader. Symptomen på en frysfraktur innefattar smärta, svullnad, skiftningar i hudfärgen och känselbortfall i det drabbade området. Behandlingen av en frysfraktur består oftast av smidig fastsättning och gradvis mobilisering, samt behandling av eventuella komplikationer såsom frostskador eller infektioner.
Heptanol er ein primært alifatisk alkohol som har syv kol-atomer i sin struktur. Den simpleste heptanolen er 1-heptanol (eller normalt bare kalla «heptanol»), som har en hydroxylgruppe (-OH) knyttet til en enden av den alifatiske kjede. Denne spepsialiserte medisinske definisjonen er ikke vanleg, men i medisinsk kontekst kan heptanol være forstått som en alkohol som inneholder 7 kol-atomer.
1-Heptanol har formelen C7H16O og er ofte brukt som et løsningsmiddel i kjemisk forskning. Den kan også forekomme naturligvis i små mengder i visse planter og dyr.
Som en alkohol, kan heptanol ha narkotiske effekter i høye doser og kan være skadelig hvis den inges eller absorberes gjennom huden i store mengder.
En neuromuskulär förbindelse är den plats där en nervcell (neuron) och en muskelcell (muskelvår) möts och kommunicerar med varandra. Denna förbindelse består av en motorända, som är utskottet på en nervcells yta, och en muskelplatta, som är en speciell struktur på en muskels cellmembran.
Motorändan och muskelplattan är separerade av en smal gap, kallad synapsen, där signalsubstanser (neurotransmittorer) frisätts från motorändan och diffunderar över gapet för att binda till receptorer på muskelplattan. Detta orsakar en elektrokemisk respons som leder till kontraktion av muskeln.
Neuromuskulära förbindelser är viktiga för rörelsekoordination och kontroll, eftersom de möjliggör kommunikationen mellan nervsystemet och skelettmusklerna. Skador eller sjukdomar i neuromuskulära förbindelser kan leda till muskelsvaghet, kramper, spasticitet och andra rörelseproblem.
'Oktanol' är ett mättat kolväte med formeln (CH3)2CH(CH2)5CH2CH2OH, som är en primär alkohol. Det används ofta som ett standardreferensämne för att jämföra flampunkter hos olika ämnen. Oktanolen används också inom neurovetenskapen som ett lösningsmedel för hydrofoba substanser vid studier av cellmembran och proteiner. Den är också en komponent i vissa hudkrämer och parfymer på grund av dess förmåga att penetrera huden.
Zonula Occludens-1 (ZO-1) protein är en tätt sammanlänkande (tight junction) protein som spelar en viktig roll i att reglera och upprätthålla cellers barrierfunktion i epitel- och endotelvävnader. Detta protein hör till en grupp av proteiner som kallas för "zonula occludens"-proteiner, och det är ett viktigt strukturellt och funktionellt komponent inom täta stängsel.
ZO-1 protein binder direkt till transmembrana proteiner i den tight junction, såsom klaminin, occludin och junktaderminalprotein 1 (JAM-1), för att hjälpa till att stabilisera och organisera dessa proteiner. Det fungerar också som en ankare för aktinskelettet inne i cellen, vilket bidrar till att mekaniskt stödja och förstärka barrierfunktionen.
Dessutom har ZO-1 protein visat sig ha en roll i intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket inkluderar reglering av celldelning, celldifferentiering och cellyttans integritet. Vidare forskning pågår för att undersöka de specifika mekanismerna bakom ZO-1 proteins roll i cellulär reglering och hur dessa insikter kan användas för att utveckla terapeutiska strategier för att behandla olika sjukdomar, till exempel inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) och cancer.
Electrical synapses, också kända som gap junctions, är speciella former av kontakt mellan nervceller (neuron) där elektrisk signalering sker direkt mellan cellerna genom diffusion av joner via kanaler som spänner över cellytans membran.
I kontrast till den vanligare formen av signalsubstrat vid neurotransmission, kemiska synapser, där signalsubstans (neurotransmittor) frisätts från en neuron och diffunderar över ett smalt gap till en receptor på en annan neuron, elektriska synapser möjliggör snabbare och mer exakt signalering genom att direkt koppla de två cellerna.
Elektriska synapser innehåller proteinkomplex som består av två kanaler, kända som connexoner, som vardera består av sex sammansatta underenheter, kallas connexin. Dessa kanaler är orienterade så att de möts i mitten av gapet mellan cellerna och bildar en tunnel genom vilken joner kan diffundera direkt från en cellyta till en annan.
Elektriska synapser förekommer ofta i system där snabb och exakt koordinering behövs, såsom hjärtats pacemakerceller och i visuella systemet där snabba respons på ljusförändringar krävs.
Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.
Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.
I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.
I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.
I'm sorry, there seems to be a typo in your request. If you are asking for a medical definition of "isoproterenol," here it is:
Isoproterenol is a medication that belongs to a class of drugs called beta-adrenergic agonists. It works by stimulating the beta-2 receptors in the lungs, which leads to relaxation of the smooth muscle in the airways and increased airflow to the lungs. Isoproterenol is used to treat bronchospasms associated with asthma, chronic obstructive pulmonary disease (COPD), and other respiratory conditions. It can also be used to test the function of the heart and blood vessels in certain diagnostic procedures.
It's important to note that isoproterenol can have significant cardiovascular effects, including increasing heart rate and contractility, so it must be used with caution and under the close supervision of a healthcare provider.
Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.
Den kristallina linse (eller "crystalline lens") er en del af øjet som hjælper til at fokusere lyset på nettet (retina) for at danne et skarp billede. Den kristallinske linse er en transparent, bikonveks struktur, der ligger direkte bag pupillen og består af proteiner kaldet krystalliner. Med tiden kan den kristallinske linse miste sin transparente egenskab og udvikle en skade kendt som katarakt, hvilket resulterer i synsnedsættelse eller blinde.
Occludin är ett protein som spelar en viktig roll i skapandet och underhållet av tätta kontakterna, även kallade "tight junctions", mellan celler. Tätta kontakter är komplexa strukturer som hittas i epitel- och endotelceller och de är viktiga för att reglera permeabiliteten av intercellulära skikt, såsom lumen i tarmsystemet eller alveoler i lungorna.
Occludin består av fyra transmembrana domäner, två extracellulära looper och en intracellulär C-terminal domain. Det är den intracellulära domänen som interagerar med andra proteiner för att hjälpa till att stabilisera tätta kontakter. Mutationer i OCCLUDIN-genen har associerats med vissa typer av enteropati, en grupp sjukdomar som orsakas av skada på tarmslemhinnan.
Kadheriner är en typ av celladhesionsmolekyler (CAM) som spelar en viktig roll i cellextraktoriska processer, såsom celldelning och cellytaformation. De är transmembrana proteiner som hjälper till att koppla samman cytoskelettet hos två intilliggande celler genom att binda till varandra. Kadherinerna delas in i flera olika klasser baserat på struktur och funktion, men de flesta kadheriner är kalciumberoende och kallas därför för klassiska kadheriner. De klassiska kadherinerna har en extracellulär domän som består av fem utskott (EC1-EC5), en transmembrandomän och en cytoplasmisk domän. Cytoplasmiska domänen interagerar med cytoskelettproteiner, såsom aktinfilament och alfa-aktininer, vilket hjälper till att stabilisera cell-cellkontakten. Kadheriner spelar också en viktig roll i signaltransduktion och kan påverka celldifferentiering, apoptos och cellytorsdifferentiering.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
Elektrisk ledningsförmåga (elektrisk konduktivitet) är ett mått på hur väl en substance kan leda elektrisk ström. Det är definierat som den reciproka värdet av resistansen i en given volym av materialet, och mäts vanligtvis i enheten Siemens per meter (S/m). Ju högre konduktivitet, desto bättre ledningsförmåga har materialet.
Tight junction proteins, också kända som occludens-proteiner och claudin-proteiner, är strukturella komponenter i de täta skruvarna (tight junctions) som hittas i epitel- och endotelcellernas laterala membran. Dessa proteiner spelar en viktig roll i regleringen av paracellulär permeabilitet, vilket innebär att de kontrollerar vilka molekyler som kan passera mellan cellerna i ett epitel eller endotel. Tight junction proteins hjälper också till att skapa en barriär mot diffusion av vatten och lösta substanser genom cellerna, och de bidrar till att hålla cellernas membran tätt intill varandra. Dessa proteiner är viktiga för att underhålla celldelningen och integriteten hos epitel- och endotelskikten, och deras funktioner kan påverkas i olika sjukdomstillstånd, inklusive inflammatoriska tarmsjukdomar och cancer.
"Bindkroppar" er en uofficiel betegnelse for strukturer i hjernen som består av hvite substans, og som samler information fra forskjellige områder i hjernen og dirigerer den til bestemte områder i storhjelmen. De to største bindkroppene er thalamus og hypothalamus. Thalamus fungerer som en slags sentralsvitchboks for sensorisk informasjon, mens hypothalamus regulerer autonom nervsystemet, endokrin systemet og kroppens energibalanse. Bindkroppar er også involvert i hukommelse, opmerksomhed og andre kognitive funksjoner.
En medicinsk kontext är en Holliday Junction-resolvas (HJ-resolvas) ett enzym som kan klyva och separera dubbelsträngat DNA vid en så kallad Holliday Junction, vilket är ett korsformigt molekyärkomplex som bildas under homolog rekombination. Homolog rekombination är en process där två identiska eller nära relaterade DNA-molekyler byter information med varandra för att reparera skada på DNA-strängarna.
HJ-resolvaser katalyserar en reversibel reaktion som leder till att de två DNA-strängarna separeras från varandra och resulterar i två identiska dubbelsträngade DNA-molekyler. Det finns två huvudtyper av HJ-resolvaser: resolvaser och topoisomeraser IV. Båda typerna av enzymer spelar en viktig roll i att reparera skador på DNA och underhålla stabiliteten hos genomet.
Elektrofysiologi är en medicinsk specialitet som handlar om studiet av den elektriska aktiviteten hos levande vävnader, särskilt hjärt- och nervvävnader. Inom kardiologin används elektrofysiologi för att diagnostisera och behandla olika typer av hjärtsjukdomar, till exempel aritmier (för fått eller för snabb hjärtrytm).
Inom neurofysiologin används elektrofysiologiska tekniker för att studera den elektriska aktiviteten i nervceller och deras signalering till varandra. Detta kan ske genom att placera elektroder på ytan av hjärnan eller inuti nervbanor för att mäta den elektriska aktiviteten under olika förhållanden, till exempel under vakenhet eller sömn, och under olika sjukdomszuständerna.
Elektrofysiologin är en mycket avancerad teknik som kräver speciell utbildning och erfarenhet för att kunna tolka de komplexa mönstren av elektrisk aktivitet som kan ses i levande vävnader.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
Fluorescerande färgämnen är substanser som absorberar ljusenergi vid ett visst våglängdsområde och sedan sänder ut energin igen i form av ljus vid en lägre våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens. Fluorescerande färgämnen används inom olika områden, till exempel inom biomedicin för att markera och detektera specifika celler eller proteiner, inom materialvetenskap för att undersöka materialegenskaper och inom självljusande produkter.
Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.
I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.
Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.
"Lindan" er ein organisk klorforbindelse som har blitt brukt som insektmiddel i tre- og textilbehandling, samt som behandling mot lus i håret. Det er en svartgul væske eller fast stoff miksje med en skarp, lukt av klor. Lindan er ein pentaklorforan og har formelen C6Cl5O.
I medisinsk sammenheng kan lindan også kallast "gamma-hexachlorocyclohexane" (γ-HCH) og har vært brukt som behandling mot flere parasittarke sjukdomar, blant annet malaria. Men på grunn av sine skadelige effekter på miljøet og heilsumvisningen til å ikke lenger bruke lindan i landbruket eller i medisinen er det i dag forbudt å bruke stoffet i de fleste land.
Lindan kan være skadelig for helse, selv i små mengder, og kan føre til symptomer som kvalme, oppkast, hodepine, svimmelhet, søvnforstyrrelser og andre neurologiske problemer. Langvarige eller sterke eksponeringer kan også føre til økt risiko for kreft og skade på reproduksjonen.
Cell membrane permeability refers to the ability of various substances, such as ions, molecules, or drugs, to pass through the cell membrane. The cell membrane is a lipid bilayer that surrounds the cell and regulates the movement of materials in and out of the cell. The permeability of the cell membrane can be influenced by several factors, including the size and charge of the substance, as well as the presence of specialized transport proteins in the membrane.
In general, small, uncharged molecules can pass through the lipid bilayer of the cell membrane by simple diffusion, while larger or charged molecules require the assistance of transport proteins to cross the membrane. Some substances can also disrupt the integrity of the cell membrane and increase its permeability, allowing for the passive diffusion of otherwise impermeable substances.
Abnormalities in cell membrane permeability have been implicated in a variety of diseases and conditions, including cancer, neurodegenerative disorders, and infectious diseases. Understanding the factors that influence cell membrane permeability is an important area of research with potential applications in drug development, diagnostics, and therapeutics.
'Membranpotential' refererer til den elektriske spænding, der opretholdes over cellemembranen i levende celler. Dette potential er skabt af forskellige ioner, som sodium (Na+), kalium (K+), calcium (Ca2+) og klorid (Cl-), der har forskellig koncentration på hver side af cellemembranen. I hviletilstand er membranpotentialet negativt, da der er en højere koncentration af negative ladninger inde i cellen end udenfor. Dette skyldes især forskellen i koncentration af K+ og Na+ ioner på hver side af cellemembranen.
I membranpotentialet spiller natrium-kalium-pumpen en vigtig rolle, idet den pumper to kaliumioner ind i cellen for hvert tre sodiumioner, der pumpes ud. Dette bidrager til at opretholde den negative ladning inde i cellen og sikre et stabil membranpotential.
Membranpotentialet kan ændres under forskellige fysiologiske processer som eksempelvis nerveimpulser, muskelkontraktioner og celldifferentiering. Disse ændringer i membranpotentialet er nødvendige for cellernes normale funktion og kommunikation med hinanden.
I den medicinska kontexten refererar "frysning" ofta till kristallisering av vatten i kroppen, särskilt när det gäller celler och vävnader. Detta kan inträffa under hypotermi eller vid förvaring av biologiska preparat vid låga temperaturer.
Vid hypotermi, då kroppstemperaturen sjunker under 35°C (95°F), kan vattnet i cellerna frysa och bilda iskristaller. Dessa iskristaller kan skada cellmembranen och andra intracellulära strukturer, vilket kan leda till celldöd och organfailure.
När det gäller förvaring av biologiska preparat vid låga temperaturer, som vid kryokonservering, är frysningen en kontrollerad process där vatten i cellerna successivt konverteras till is under sakta nedkylning. Genom att använda speciella tekniker och lösningar kan skador på cellstrukturen minimeras, vilket gör det möjligt att bevara levande celler, vävnader eller embryon under lång tid.
Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.
I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.
Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.
Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.
"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.
I medically, "Jonkanaler" refers to a type of connection between the right and left sides of the heart that is present in some newborns. This term is actually an abbreviation for "persistent truncus arteriosus communis," which is a congenital heart defect where a single large vessel comes out of the heart instead of separate pulmonary and aortic arteries.
Normally, during fetal development, the great arteries (the aorta and pulmonary artery) are connected to the heart through separate vessels called the aortic and pulmonary valves. However, in cases of persistent truncus arteriosus communis, these vessels fail to separate completely, resulting in a large vessel that receives blood from both the right and left ventricles and supplies it to the systemic and pulmonary circulations.
This condition can lead to various complications, such as cyanosis (bluish discoloration of the skin), congestive heart failure, and pulmonary hypertension. Treatment typically involves surgical correction, which may include placing a patch to separate the truncus into two vessels or using a conduit to connect the right ventricle to the pulmonary artery.
Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.
I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.
Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.
Eye proteins, also known as ocular proteins, are vital components that make up the different parts of the eye. These proteins play crucial roles in maintaining the structure, function, and health of the eyes. They are involved in various biological processes, such as vision, immune response, and protection against oxidative stress.
Some examples of eye proteins include:
1. Crystallins: These are the major structural proteins found in the lens. There are three types - alpha, beta, and gamma crystallins. They contribute to the transparency and refractive properties of the lens, allowing it to focus light on the retina.
2. Opsins: These are light-sensitive proteins present in photoreceptor cells (rods and cones) in the retina. Two main types of opsins are involved in vision - rhodopsin in rods for low-light vision and photopsins in cones for color vision.
3. Collagens: These are structural proteins that provide support and elasticity to various tissues, including the eye. They are found in the cornea, sclera, and other parts of the eye.
4. Enzymes: Various enzymes are present in the eye, such as superoxide dismutase (SOD), catalase, and glutathione peroxidase, which protect the eye from oxidative stress by breaking down harmful reactive oxygen species (ROS).
5. Immunoglobulins: These are antibodies that help protect the eye from infections and foreign substances. They are produced by immune cells present in the eye and surrounding tissues.
6. Complement proteins: These are part of the innate immune system, which helps eliminate pathogens and damaged cells. They play a role in maintaining the health of the eye and protecting it from infections.
7. Transport proteins: Various transport proteins are present in the eye, such as aquaporins (water channels) and glucose transporters, which facilitate the movement of water, nutrients, and ions across different ocular tissues.
These are just a few examples of the many proteins that make up the complex structure and function of the eye. Understanding their roles can help researchers develop new treatments for various eye diseases and conditions.
"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.
En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.
Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.
"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).
Astrocyter är en typ av stödjecell i centralnervösystemet (CNS), som hjälper till att bilda neuroglia, även känd som nervvävnad. De är den vanligaste typen av glialcell i CNS och spelar en viktig roll i underhåll och funktion av neuroner (nervcellerna).
Astrocyter har många funktioner, inklusive:
1. Underhåll av homeostas: De hjälper till att reglera jonbalansen och näringsomsättningen i den centrala nervsystemet.
2. Buffring av neurotransmittorer: De tar upp och bort neurotransmittorerna efter de har skickat sin signal, för att säkerställa att signalsystemet inte störs.
3. Skydd av blod-hjärnbarriären: De hjälper till att reglera vad som kan passera från blodomloppet in i hjärnan.
4. Stöd av neuroner: De bildar en strukturell stödjande ramverk runt neuronerna och hjälper till att fästa dem på rätt plats.
5. Reparation efter skada: Efter en skada i CNS, kan astrocyter bli reaktiva och bilda ärrvävnad för att skydda omgivande vävnad.
Astrocyter är också involverade i flera sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärnskador och cancer.
Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.
En hjärtmuskel (eller miokard) är ett speciellt slag av muskelvävnad som utgör väggarna till hjärtat. Det består av muskelceller som är specialiserade för att kontrahera koordinerat och pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskeln har förmågan att kontrahera oavbrutet under hela livet, och den drivs av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem. Denna koordinerade kontraktion är viktig för att hjärtat ska fungera effektivt och pumpa blod till alla delar av kroppen.
En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.
Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.
Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.
"Biological factors" refer to the elements that pertain to biology or living organisms in the study of medicine. These factors encompass various aspects, including genetics, molecular and cellular processes, physiological functions, and anatomical structures. They play a crucial role in understanding the underlying mechanisms of diseases, health conditions, and individual responses to treatments. Examples of biological factors include genetic mutations, hormonal imbalances, immune system dysfunctions, and environmental exposures that impact health at a molecular or cellular level.
'Patch-clamp-tekniker' är en elerofysiologisk metod som används för att mäta jonflöden genom en individuell jonkanal i cellmembranet. Den utvecklades av den tyska forskaren Erwin Neher och den amerikanske forskaren Bert Sakmann år 1981, för vilket de belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1991.
Tekniken innebär att en glas pipett fylls med en elektrolytlösning och placeras i kontakt med cellmembranet så att en liten del av membranet sugs in i pipetten och formar en "patch" eller ett "tätslag". När denna patch är intakt, kan potentialen över membranet justeras så att jonkanalen öppnas och jonflödet genom kanalen kan mätas som en ström.
Patch-clamp-tekniken används inom flera områden av biomedicinsk forskning, till exempel för att studera hur jonkanaler regleras och hur de påverkar cellers elektriska signalering, samt för att utveckla läkemedel som kan modulera jonkanalfunktionen.
Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:
1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.
For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.
"Genomtränglighet" (engelska: "permeability") är ett medicinskt begrepp som hänvisar till hur lätt eller svårt det är för substanser att passera genom en cellmembran, ett organ eller ett kroppssystem. En hög genomtränglighet betyder att substansen kan diffundera relativt enkelt, medan en låg genomtränglighet innebär att det är svårare för substansen att passera igenom.
I samband med läkemedel kan genomträngligheten vara viktig att ta hänsyn till eftersom den påverkar hur snabbt och i vilken omfattning ett läkemedel absorberas, distribueras, metaboliseras och utsöndras i kroppen. En lägre genomtränglighet kan leda till att läkemedlet behöver ges i högre doser eller via andra administrationsvägar för att uppnå den önskade effekten.
En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.
Zonula Occludens-2 (ZO-2) protein är en typ av tjockt bandprotein som spelar en viktig roll i att hålla tillsammans de celler som bildar ett epitel. Detta proteinet hittas ofta i de "täta fogarna" (zonula occludens) mellan cellerna, där det hjälper till att reglera permeabiliteten och förhindra oönskad diffusion av molekyler genom cellmembranet. ZO-2 protein interagerar med flera andra proteiner i de täta fogarna, inklusive aktinfilament i cellens cytoskelett, för att hålla cellerna tillsammans och upprätthålla epitelbarriärens integritet.
Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.
HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.
HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.
Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.
Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.
Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.
Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.
Lantan, också känt som lantanoider eller sällsynta jordartsmetaller, är en grupp av 15 grundämnen i periodiska systemet med atomnummer 57 till 71: lantan (La), cerium (Ce), praseodym (Pr), neodym (Nd), prometium (Pm), samarium (Sm), europium (Eu), gadolinium (Gd), terbium (Tb), dysprosium (Dy), holmium (Ho), erbium (Er), thulium (Tm), ytterbium (Yb) och lutetium (Lu).
Lantan är det första elementet i lantangruppen och har fått sitt namn från det latinska namnet för Sverige, "Latium". Det upptäcktes 1839 av den svenske kemisten Carl Gustaf Mosander. Lantan förekommer naturligt tillsammans med cerium i mineralet cerit och används bland annat inom belysnings- och magnetindustrier, samt i batterier och akkumulatorer.
"Cross-linked DNA" refererer til en situasjon hvor to eller flere deler av DNA-strengen er forbundet med hverandre på en abnormal måte, ofte som en slags "kryss" eller "knute". Denne type forbindelsene kan oppstå spontan som en følge av cellers egen aktivitet, men de kan også være skapt i et laboratorium for å forhindre bestemte DNA-sekvenser fra å separere seg. Cross-linked DNA kan forstyrre normal DNA-funksjon og eventuelt føre til celledød eller genetiske mutasjoner.
Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.
Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.
Claudin-1 är ett protein som tillhör en grupp av tätthetsproteiner, och spelar en viktig roll i skapandet och underhållet av den tätta sammanbindningen (tight junction) mellan celler. Tätta sammanbindningar är komplexa strukturer som hjälper till att reglera passage av molekyler genom cellernas intercellulära gränser, och på så sätt hålla en strikt kontroll över cellytans sammansättning.
Claudin-1 är specifikt involverat i regleringen av paracellulär passage (mellan cellerna) av små joner och molekyler, och har visats vara viktigt för att upprätthålla cellytans integritet och funktion. Mutationer eller abnorma nivåer av claudin-1 kan leda till celldysfunktion och är associerade med olika sjukdomar, inklusive cancer och autoimmuna sjukdomar.
Jonkanalstyrning, eller "ion channel regulation", refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar hur jonkanaler i cellmembranet regleras. Jonkanaler är proteinkomplex som spänner över celldelningen och tillåter specifika typer av joner, såsom natrium, kalium, calcium och klorid, att diffundera genom cellmembranet. Genom att tillåta eller förhindra passage av dessa joner hjälper jonkanaler till att upprätthålla och ställa in den elektrokemiska gradienten över celldelningen, vilket är nödvändigt för cellers funktion och överlevnad.
Jonkanalstyrning kan ske på olika sätt, inklusive:
1. Via ligander: Vissa jonkanaler kan aktiveras eller inaktiveras av specifika molekyler som binder till dem, så kallade ligander. Dessa kan vara exempelvis neurotransmittorer, hormoner eller gaser som kväveoxid.
2. Genom voltageförändringar: Andra jonkanaler öppnas eller stängs i respons på förändringar i membranpotentialen, det vill säga den elektriska potentialskillnaden över celldelningen. Dessa jonkanaler kallas därför voltagedependenta jonkanaler.
3. Genom mekanisk påverkan: Några jonkanaler kan aktiveras eller inaktiveras av mekanisk påverkan, till exempel genom tryck- eller skjuvkrafter.
4. Via fosforylering/defosforylering: Proteinkinaser och fosfataser kan fosforylera och defosforylera vissa jonkanaler, vilket påverkar deras funktion.
5. Genom splicing av RNA: Alternativ splicing av RNA kan leda till skilda isoformer av jonkanalproteiner med olika funktioner.
Förändringar i jonkanaler och deras regleringsmekanismer kan leda till sjukdomar, exempelvis kan mutationer i jonkanaler orsaka ärftliga neurologiska sjukdomar som epilepsi eller migrän.
"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.
"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.
I korthet innebär tekniken följande steg:
1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.
Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.
RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.
Immunelektronmikroskopi (IEM) är en teknik inom elektronmikroskopi som används för att identifiera och lokalisera specifika proteiner eller antigen i celler eller vävnader. Denna metod kombinerar immunologiska metoder med elektronmikroskopi för att få en högupplöst visuell representation av strukturen hos de undersökta preparaten.
IEM innebär följande steg:
1. Första steget är att preparera ett prov med de celler eller vävnader som ska analyseras. Dessa förbereds sedan genom att frysa, skära och monteras på en elektronmikroskopisk stubbe.
2. Sedan inkuberas provet med specifika antikroppar som är bunden till ett metalliskt markeringspartikel, ofta guld. Dessa antikroppar binder till det sökta protein eller antigenet i preparatet.
3. Efter inkuberingen tvättas överskottet av fria antikroppar bort och provet behandlas med en elektronmikroskopisk kontrasteringslösning som innehåller tunga metaller, till exempel uran eller ledigt järn.
4. Slutligen analyseras preparatet i ett elektronmikroskop där man kan se de markerade strukturerna med mycket hög upplösning. De guldbindande antikropparna ger en kontrastrik bild av det sökta proteinets eller antigens position och struktur inom cellen eller vävnaden.
Immunelektronmikroskopi är användbar inom flera områden, till exempel i forskning för att undersöka subcellulära strukturer och processer, samt i diagnostiska sammanhang för att identifiera olika infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.
Aktionspotential (Action Potential) är en plötslig elektrisk potentialändring som sker över cellmembranet hos exciterbara cellsorter, såsom nerv- och muskelceller. Detta fenomen orsakas av fluktuationer i membranpotentialen som följer specifika mönster av depolarisering (positivt laddning) och repolarisering (negativt laddning).
I nerv- och muskelceller är aktionspotentialerna resultatet av jonkanaler som öppnas och stängs i cellmembranet, vilket tillåter specifika joner (som natrium, kalium och kalcium) att diffundera in eller ut genom membranet. Denna jontransport orsakar en förändring av membranpotentialen, vilket kan uppfattas som en elektrisk signal.
När aktionspotentialen initieras öppnas natriumjonkanaler, vilket leder till en inflöde av natriumjoner och en depolarisering av cellmembranet. När membranpotentialen når en viss tröskelvärde aktiveras ytterligare jonkanaler, vilket orsakar en snabb repolarisering av cellmembranet. Efter repolariseringen stängs natriumjonkanalerna och kaliumjonkanaler öppnas, vilket leder till en utflöde av kaliumjoner och en ytterligare repolarisering av membranpotentialen.
Aktionspotentialer är viktiga för kommunikation och signalering inom nervsystemet och muskelsystemet. De möjliggör snabb överföring av information och koordinerad muskelaktivitet, vilket är nödvändigt för normal funktion hos levande organismer.
En oocyte, även känd som en äggcell, är en stor, ofullständigt utvecklad cell hos en kvinna som kan utvecklas till ett ägg under den ovulatoriska cykeln. Oocyten bildas i äggstockarna (ovarier) och innehåller halva av den genetiska informationen i form av 23 unika kromosomer, medan de flesta andra celler i kroppen har 46 kromosomer fördelade på två uppsättningar. När en mannens spermie befruktar oocyten bildas en zygot, som kan utvecklas till ett embryo och sedan till ett foster under graviditeten.
I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.
Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.
'Retledningssystemet' (engelska: 'Guidance System') är ett samlingsbegrepp för de mekanismer och processer som hjälper en läkare eller annan vårdpersonal att ta medicinska beslut om en patients vård. Det kan inkludera kliniska riktlinjer, praxisriktlinjer, kvalitetsstandarder, evidensbaserad medicin och andra resurser som hjälper till att stödja ett systematiskt och strukturerat sätt att besluta om diagnoser, behandlingar och omsorg.
Retledningssystemet är tänkt att underlätta för vårdpersonalens arbete genom att ge rekommendationer baserade på den bästa tillgängliga evidensen och erfarenheten, samtidigt som det tar hänsyn till patientens individuella behov och preferenser. Det är en viktig del av kvalitetssäkringen inom sjukvården och hjälper till att säkerställa att patienter får den bästa möjliga vården baserat på aktuell kunskap och god medicinsk praxis.
'Livmodermuskulatur' (i engelsk: 'myometrium') refererer til den glatte muskelvæv, der udgør hovedparten af livmoderen hos pattedyr. Den er ansvarlig for at kontraherer under menstruation og fødsel, således at det menstruelle blod kan udskilles og fostret kan transporteres gennem livmoderen og mod moderhagen under fødslen. Livmodermuskulaturen består af tre lag: det indvendige, mellemste og ydre lag. Disse lag arbejder sammen for at regulere kontraktioner i livmoderen.
"Nyfött djur" kan definieras som ett djur som just har fötts och fortfarande är i sitt spenbarnstadium. Under denna period är ungdjuret beroende av moderns mjölk för näring och skydd. Det exakta tidsintervallet för det nyfötta stadiet kan variera beroende på djurspecies.
För vissa djur, som människan, är det relativt kort, medan andra djurarter kan ha en mycket längre period av beroende. Under denna tiden utvecklas ungdjuret fysiskt och lärr sig överlevnadsstrategier från modern eller flocken.
I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).
Kalciumsignalering är ett viktigt intracellulärt signalsystem som reglerar en mängd cellulära processer, såsom cellcykel, differentiering, apoptos och exocytos. Kalciumjonernas koncentration i cytoplasman är mycket lägre än utanför cellen och kan snabbt öka genom influx från extracellulärt kalcium eller release från intracellulära lagringsorter som endoplasmatiskt retikulum (ER) och mitokondrier.
Den huvudsakliga mekanismen för kalciumsignalering involverar aktivering av G-proteinkopplade receptorer (GPCR) eller receptor tyrosinkinaser (RTK) som leder till aktivering av fosfolipas C (PLC). PLC hydrolyserar fosfatidylinositol 4,5-bisfosfat (PIP2) till diacylglycerol (DAG) och inositol 1,4,5-trifosfat (IP3). IP3 binder till IP3-receptorer på ER-membranet och orsakar release av kalciumjoner från ER till cytoplasma. När cytoplasmisk kalciumnivå stiger aktiveras kalmodulin, en kalciumbindande protein som reglerar en mängd olika proteiner, inklusive proteinkinas C (PKC). PKC fosforylerar och aktiverar andra proteiner som utför cellulära funktioner.
Kalciumjoner kan också pumpas tillbaka till ER av sarco/endoplasmatisk retikulum calciumpump (SERCA) eller transporteras ut från cellen genom sodium-kalciumutbytesproteiner (NCX). Dessa mekanismer hjälper till att regulera kalciumnivåer och undvika onormalt höga koncentrationer som kan skada cellen.
I summa är regleringen av kalciumhomöostas inblandad i en mängd cellulära processer, inklusive signalering, exocytos, celldelning och apoptos. Onormala nivåer av kalcium kan leda till patologiska tillstånd som neurodegenerativa sjukdomar, cancer och kardiomyopati.
Hjärtmuskelceller, också kända som kardiomyozyter, är speciella muskelceller som utgör den majoriteten av vävnaden i hjärtats muskulära väggar. Dessa celler är ansvariga för kontraheringarna (muskelförmågan att korta sig) som driver hjärtpumpningen och cirkulationen av blod i kroppen.
Hjärtmuskelceller har två typer:
1. Trabekulära muskelceller: Dessa celler utgör den inre muskulära väggen av hjärtkammaren och hjärtats två underkamrar (ventriklar). De arbetar tillsammans för att koordinera kontraheringarna och pumpa blodet ut från hjärtat.
2. Papillära muskelceller: Dessa celler finns i de små muskulära fingerliknande projektionerna (papillarmuskler) som sticker upp in i hjärtkammaren och hjärtats två underkamrar. De hjälper till att kontrollera rörelserna av hjärtkläppen och förhindra att de viklar tillbaka under kontraheringarna.
Hjärtmuskelceller har också en speciell elektrisk aktionspotential som gör det möjligt för dem att koordinera sin kontrahering på ett sätt som ger upphov till hjärtats regelbundna slag. Denna elektriska aktivitet styrs av jonkanaler i cellmembranet och är mycket viktig för hjärtats normala funktion.
'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.
'Synaptisk överföring' är ett centralt begrepp inom neurovetenskapen och refererar till den process där information överförs mellan två neuron (nervceller) vid en speciell typ av kontaktpunkt som kallas en synaps.
Den synaptiska överföringen sker när ett signalsubstanser, oftast en neurotransmittor, releaseas från den presynaptiska nervcellens terminal och diffunderar över det smala gapet (synapsk cleft) till den postsynaptiska nervcellens membran.
Neurotransmittorn binder sedan till specifika receptorer på den postsynaptiska cellen, vilket orsakar en biokemisk signal som kan leda till excitering eller inhibition av den postsynaptiska cellen. Den synaptiska överföringen är därmed en mekanism för kommunikation mellan neuron och spelar en viktig roll i alla aspekter av nervsystemets funktion, inklusive perception, kognition, minne och rörelse.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.
C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.
Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.
Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.
Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.
Alfa-1-antitrypsin (AAT), också känt som alfakatenin, är ett protein som produceras i levern och har en viktig roll i att skydda lungorna från skada. Det gör detta genom att neutralisera neutrofil elastas, ett enzym som kan bryta ned elastin i lungornas vävnader. När alfa-1-antitrypsin-produktionen är nedsatt eller när det inte fungerar korrekt, kan det leda till lungsjukdomar såsom kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) och emfysem. Det finns också en ärftlig sjukdom som kallas alfa-1-antitrypsinbrist, där individen har mycket låga nivåer av detta protein i kroppen.
'Biotin' er også kjent som vitamin B7 eller vitamin H. Det er ein viktig næringsstoff for mennesker og dyr, som spiller en rolle i flere viktige fysiologiske prosesser i kroppen. Biotin er essensielt for cellers vekst, reproduksjon og funksjon, og det bidrar også til å regulere metabolismen av kulhydrater, lipider og aminosyrer.
Biotin er en viktig koenzym i flere enzymer som er involvert i syntesen av fedtsyrer, nukleinsyre og andre organske sirkulasjoner. Det hjelper også med å regulere blodsukkeret ved å støtte insulinfunksjonen.
Mennesker får vanligvis nok biotin gjennom en velbalandet kost, og defisiitt er sjeldn. Biotinfinner du i mange matvarer som lever, egg, nøtter, grønnsaker og visse typer frukt.
I tillegg kan biotin supplerende medisiner preskrives for å behandle bestemte helserbedringer som er relatert til biotinmangel, som eksempelvis hudproblemer, nerverøskade og håravfall.
'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.
I medicinskt sammanhang kan "färger" (engelska: "colors" eller "colours") referera till användning av färgkoder för att kommunicera viktig information, särskilt inom områden som laboratoriediagnostik och medicinsk bild.
I laboratoriediagnostiken kan olika färger användas för att indikera olika resultatnivåer av en analys. Till exempel kan ett blodprovet som testats för glukosnivåer kanske ha olika färger på resultatet beroende på om glukosnivån är normal, låg eller hög.
Inom medicinsk bild används ofta färger för att kontrastera olika strukturer och hjälpa till att tolka bilderna korrekt. Till exempel kan en MRI-skanning av hjärnan visas i olika färger för att skilja grå substans från vit substans, eller för att markera områden med skada eller sjukdom.
Det är viktigt att notera att användningen av färger kan variera mellan olika laboratorier och kliniker, så det är alltid viktigt att tolka resultaten korrekt och i sammanhang med patientens symptom och andra tester.
Den "bystander-effekten" (tilskådargörandeffekten) är ett socialpsykologiskt fenomen där individers sannolikhet för att hjälpa en person i nöd minskar när det finns fler potentiella vittnen till situationen. Detta beror på en känsla av diffus responsibilitet, där var och en i en grupp tror att någon annan kommer att ta ansvar för att hjälpa, vilket leder till att inget görs. Termen myntades efter en studie publicerad 1968 av Bibb Latané och John Darley, som undersökte vad som hindrade folk från att hjälpa offren för en krasch på New Yorks gator.
"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.
Fluorescens efter ljusblekning, även känt som delayed fluorescence, är ett fenomen där ett material fortsätter att fluorescera några millisekunder till några minuter efter att det har utsatts för en kort puls av exciterande ljus. Detta händer på grund av den tid det tar för elektroner i materialet att återgå från ett uppreglat till ett grundtillstånd.
Ljusblekning, eller att tvinna ut fluorescensen, är en teknik som används för att minska den intensiva fluorescens som kan ske omedelbart efter att materialet har exponerats för ljus. När exciterande ljus absorberas av ett material kommer elektronerna i materialet att bli uppreglade till ett högre energitillstånd. När de sedan återvänder till sitt grundtillstånd kommer de att emittera ljus, vilket kallas fluorescens. Genom att exponera materialet för en kort puls av exciterande ljus och sedan vänta en stund innan man observerar fluorescensen kan man undvika den intensiva omedelbara fluorescensen och i stället se den fördröjda fluorescensen som sker efter ljusblekningen.
Detta fenomen är viktigt inom områden som biofotonik, materialvetenskap och biomedicin där man använder fluorescens för att undersöka olika typer av material och processer på molekylär nivå.
Filipin är ett fluorescentfärgat protein som utvinns från bakterien Streptomyces filipinensis. Det har förmågan att binda till kolesterol och andra steroler i cellytan, vilket gör det användbart som ett histologiskt färgemedel för att visualisera dessa lipider i biologiska preparat. I medicinsk kontext kan filipin användas i forskning för att undersöka struktur och distribution av steroler i cellmembran. Det är dock inte vanligt förekommande inom klinisk praktik.
Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.
Substitution freezing, även känt som substitutionskyltning eller vitrifiering, är en metod för kryopreservation (bevarande vid låga temperaturer) av celler och vävnader genom att ersätta vattnet i dem med kemiska ämnen som kallas kryoprotektanter.
Kryoprotektanterna hindrar bildandet av iskristaller under frysprocessen, vilket kan skada eller till och med döda celler och vävnader. I stället förbildas vattnet till en glasliknande substans som inte skadar cellerna på samma sätt som iskristaller gör.
Substitution freezing används ofta inom reproduktiv medicin för att bevara äggceller, spermier och embryon, men den kan också användas för att bevara andra celler och vävnader, till exempel stamceller och tumörvävnad.
Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.
Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.
Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.
Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.
Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:
Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.
Neuromuskulära förbindelse sjukdomar (NMF) är en grupp med medicinska tillstånd som påverkar den neuromuskulära förbindelsen, vilket är den plats där nervceller (neuron) och muskelceller kommunicerar med varandra. Denna kommunikation sker genom att ett signalsubstanser (acetylkolin) frisätts från en nervänding (terminal av en nervcell) och binder till receptorer på muskelcellen, vilket orsakar en kontraktion (sammandragning) av muskeln.
NMF innefattar en rad olika sjukdomar som alla påverkar denna process på något sätt. Exempel på NMF är:
* Myasthenia gravis: En autoimmun sjukdom där antikroppar attackerar de receptorer på muskelcellen som acetylkolin binder till, vilket orsakar svaghet och trötthet i skelettmuskulaturen.
* Amyotrofisk lateralskleros (ALS): En degenerativ sjukdom där motorneuron i hjärnan och ryggmärgen gradvis förlorar funktionen, vilket leder till svaghet, spasticitet och atrofi av skelettmuskulaturen.
* Spinal muskelatrofi (SMA): En genetisk sjukdom som orsakas av en mutation i ett protein som är viktigt för motorneuronens överlevnad och funktion, vilket leder till svaghet och atrofi av skelettmuskulaturen.
* Multipel skleros (MS): En autoimmun sjukdom där det immunförsvaret angriper myelin som skyddar nervceller, vilket orsakar demyeliniseringsskador och ledde till neurologiska symtom såsom svaghet, spasticitet, känselbortfall och balansproblem.
Det finns många andra sjukdomar och skador som kan påverka motorneuron och skelettmuskulaturen, men de ovan nämnda är några av de vanligaste.
Linskortex, eller koroid, är en del av ögats bakre del och utgör en del av det som kallas ögats näthinnan. Kristallin linskortex refererar till den transparenta, linsformade strukturen i linskortex som består av proteiner kallade kristalliner. Denna struktur hjälper till att fokusera ljus på näthinnan så att vi kan se klart. Med tiden kan denna struktur förändras och orsaka katarakter, en ögonsjukdom som resulterar i synförlust.
Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.
Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.
I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.
Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.
"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.
En synaps är en struktur i nervsystemet där nervceller (neuron) kan kommunicera med varandra och utbyta elektriska eller kemiska signaler. En synaps består vanligtvis av en presynaptisk neuron, en synaptisk spalt och en postsynaptisk neuron.
En definition av 'synapser' är:
"Den strukturella och funktionella kontakten mellan två nervceller eller mellan en nervcell och ett effektororgan, där neurotransmittor molekyler frisätts från den presynaptiska neuronen och diffunderar över synaptisk spalt för att binda till receptorer på den postsynaptiska neuronen eller effektororganet, vilket leder till en elektrisk eller kemisk signal som påverkar cellens funktion."
Cytoskelettproteiner är proteiner som utgör cytoskelettet, det inre schelet, i celler. Cytoskelettet ger cellen form och struktur samt möjliggör cellens rörelse och transportprocesser. Det består av tre huvudsakliga komponenter: aktinfilament, intermediär filament och mikrotubuli. Var och en av dessa komponenter har sin egen uppsättning unika proteiner som ger dem deras specifika egenskaper och funktioner. Aktinfilamentet är flexibelt och starkt, och spelar en viktig roll i cellens form och rörelse. Intermediär filament är starka och stabila, och hjälper till att ge cellen struktur och integritet. Mikrotubuli är hårdare än aktinfilament och intermediär filament, och är viktiga för celldelning, intracellulär transport och cellytorers rörelse.
Sädesepitel, även känt som spermatozoepitel, är ett slags epitelgewebe som tapetserar inre ytan av de smala rör (seminalrör) i en mannens testiklar där spermier produceras och mogenhetsprocessen sker. Dess huvudsakliga funktion är att producera, transportera och skydda spermier under deras utveckling från fosterstadiet till full mognad.
Sädesepitelcellerna har en speciell struktur med cilier (små hårstrån) på sin apikala yta som hjälper till att transportera spermier genom de smala rören. Dessa celler producerar också näringsrikt vätska som innehåller proteiner, vitaminer och mineraler som är nödvändiga för spermiers överlevnad och rörlighet.
Det är värt att notera att sjukdomar eller störningar i sädesepitelet kan leda till infertilitet hos män, eftersom det påverkar spermiernas produktion och funktion.
'Näthinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till den tunn, genomskinliga membranen som täcker ytan på ögat och skyddar det från främmande partiklar, smuts och skada. Näthinnan, även känd som konjunktiva, består av två delar: den bulbära konjunktivan som täcker främre delen av ögonbulben och den palpebrala konjunktivan som ligger mellan ögonlocken och den bulbära konjunktivan. Näthinnan producerar också en vätska som håller ögat fuktigt och skyddar det mot infektioner.
Svepelektronmikroskopi (SEM) är en typ av elektronmikroskopi som använder en fin stråle av primäre elektroner för att generera en detaljerad och magnifierad bild av ett provs material. När primära elektroner accelereras mot provet skapas sekundära elektroner, backscatterade elektroner och annan signalering som kan användas för att generera en bild.
I SEM-mikroskopi interagerar primära elektronerna med atomer i provet och får atomer att exciteras eller ioniseras, vilket resulterar i emissionen av sekundära elektroner. Antalet sekundära elektroner som emitteras är direkt proportionellt mot den ursprungliga energin hos primära elektronerna och beroende på materialets sammansättning, topografi och andra faktorer.
Sekundära elektroner samlas sedan in med en detektor och omvandlas till en elektrisk signal som bearbetas för att generera en tvådimensionell bild av provet. Bilden visar vanligtvis kontrasterade skuggor och höjdskillnader, vilket gör SEM-mikroskopi användbart för att undersöka ytstrukturen och topografin hos materialprover på nanometer- till mikrometerskalan.
SEM är ett viktigt verktyg inom materialvetenskap, elektronik, biologi och andra forskningsområden där detaljerade bilder av ytor och strukturer behövs för att förstå och analysera materialegenskaper och funktion.
'Xenopus' är ett släkte groddjur som tillhör familjen pipagrodor. Det mest välkända arten inom släktet är Xenopus laevis, även känd som afrikansk klokrypare. Denna art är vanligen vad man avser när man talar om 'Xenopus' i medicinska sammanhang.
Xenopus laevis används ofta inom forskning, speciellt inom utvecklingsbiologi och molekylär biologi, på grund av deras lätta hantering, snabba embryonala utveckling och stora ägg som är lämpliga för mikroinjektion. Deras genetiska och morfologiska likheter med människan gör dem också användbara som modellorganismer för att studera många aspekter av mänsklig fysiologi och sjukdomar.
I medicinska sammanhang kan Xenopus användas för att undersöka utvecklingen av olika organ och system, såsom det nervsystemet, muskelsystemet och det reproduktiva systemet. De kan också användas för att studera immunologi, toxicologi och farmakologi.
Sertoli-celler, også kendt som sustentacyleceller, er støtteceller i hvirvelløse dyrs og pattedyrs testikler. De er en del af de strukturer, der udgør seminiferøre tubulerne, hvor spermatogenesen finder sted.
Sertoli-cellerne har flere vigtige funktioner:
1. De danner en form for barrierevæg, som beskytter de umodne spermakroder og andre celler i tubuluslumen mod det immune system.
2. De er involveret i nedbrydningen af overflødige gamete gennem fagocytosering.
3. De udskiller forskellige hormoner, bl.a. androgenbindende protein (ABP), inhibin og aktivin, som hjælper med at regulere spermogenesen og produktionen af follikelstimulerende hormon (FSH) fra hypofysen.
4. De er involveret i transporten af spermakroderne gennem tubuluslumen under deres udvikling til modne spermaceller.
5. De bidrager til opretholdelsen af en gunstig miljø i tubuluslumen, herunder ved at hjælpe med at regulere pH og ionbalancen.
Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.
Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).
Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.
Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.
Hjärta definieras inom medicinen som den muskulösa orgeln i kroppen som pumpar blod genom kroppens cirkulatoriska system. Det består av fyra kamrar: två överkamrar (höger och vänster förmak) och två underkamrar (höger och vänster kammare). Hjärtats funktion är att pumpa syresatt blod från lungorna till kroppen och pumpa syrefattigt blod till lungorna för att syresättas. Detta sker genom kontraktioner och relaxeringar av hjärtmuskulaturen, som koordineras av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem.