Kalciumomsättningsrubbningar (eng. Calcium metabolism disorders) är ett samlingsbegrepp för olika tillstånd där kroppens reglering av kalciumnivåer i blodet är rubbade. Kalcium är en viktig mineralielement som har en central roll för bland annat muskelfunktion, nervsignaler och benhälsa.

Det finns två huvudsakliga typer av kalciumomsättningsrubbningar: hyperkalciemi (för höga kalciumnivåer) och hypokalciemi (för låga kalciumnivåer). Båda kan orsakas av olika sjukdomar, mediciner eller genetiska störningar.

Hyperkalciemi kan orsakas av exempelvis överaktivt bisköldkörtel (hyperparatyreoidism), cancer, vissa mediciner och nyckelbeinsbrist (osteoporos). Symptomen på höga kalciumnivåer kan variera från milda till allvarliga och inkluderar bland annat trötthet, nedsatt rörlighet, depression, förvirring, illamående och kräkningar.

Hypokalciemi kan orsakas av exempelvis underaktivt bisköldkörtel (hypoparatyreoidism), brist på vitamin D, njursjukdomar och vissa mediciner. Symptomen på låga kalciumnivåer kan också variera från milda till allvarliga och inkluderar bland annat kramper, spasmer, sömnlöshet, depression, förvirring och i värsta fall koma.

Det är viktigt att upptäcka och behandla kalciumomsättningsrubbningar så snart som möjligt för att förebygga komplikationer och skada på bland annat ben, muskler och nerver. Behandlingen kan bestå av mediciner, hormonersättning eller ändringar i livsstilen beroende på orsaken till rubbningen.

Fettomsättningsrubbningar, eller stofrubbningar, är ett samlingsbegrepp för olika tillstånd där kroppens metabolism och energibalans är rubbade. Detta kan leda till övervikt, fetma och relaterade hälsoproblem som diabetes, högt blodtryck, hög colesterol och hjärt-kärlsjukdomar.

Det finns två huvudsakliga typer av fettomsättningsrubbningar:

1. Insulinresistens: Detta är en tillstånd där kroppens celler blir mindre responsiva på insulinet, ett hormon som reglerar glukosnivåerna i blodet. Som ett resultat ökar produktionen av insulin för att kompensera, och det kan leda till höga nivåer av både glukos och insulin i blodet. Insulinresistens är en viktig faktor i utvecklingen av typ 2-diabetes, men den kan också vara associerad med andra hälsoproblem som hjärt-kärlsjukdomar och stroke.

2. Stoffomsättningsrubbningar orsakade av genetiska faktorer: Det finns vissa sällsynta genetiska tillstånd som kan påverka kroppens metabolism och leda till övervikt och fetma. Exempel på sådana tillstånd är Prader-Willi syndrom, Bardet-Biedl syndrom och Cohen syndrom. Dessa tillstånd beror vanligtvis på avvikande kromosomer eller genförändringar som stör normal funktion i kroppens celler.

Fettomsättningsrubbningar kan också orsakas av livsföringsfaktorer som bristfällig nutrition, brist på fysisk aktivitet och stress. Vidare kan vissa läkemedel och droger också påverka kroppens metabolism och leda till övervikt och fetma.

Fosforomsättningsstörningar (eng. Phosphate homeostasis disorders) är ett samlingsbegrepp för olika sjukdomszustånd där nivån av fosfat i kroppen är rubbad. Fosfat är ett viktigt mineral som ingår i benvävnad, cellmembran och energiförråd i form av ATP-molekyler.

Den normala fosforomsättningen regleras av två hormoner: parathormon (PTH) och calcitriol (aktivt vitamin D). PTH ökar frisättningen av fosfat från benvävnad och minskar dess återupptag i njurarna, medan calcitriol ökar absorptionen av fosfat i tarmen.

Fosforomsättningsstörningar kan delas in i två kategorier: hypofosfatemi (för lågt fosfat) och hyperfosfatemia (för högt fosfat).

Hypofosfatemi kan orsakas av malabsorption, förhöjd aktivitet hos PTH, nedsatt produktion av calcitriol eller förlorande sjukdomar i njurarna. Symptomen på hypofosfatemi kan inkludera muskelsvaghet, parestesi (känselbortfall), och eventuellt rakit (skelettförändringar).

Hyperfosfatemia kan orsakas av njursjukdomar, förhöjd intag av fosfat i dieten eller för höga nivåer av calcitriol. Symptomen på hyperfosfatemia kan inkludera diarré, kräkningar och andningssvårigheter.

I allvarliga fall av fosforomsättningsstörningar kan det leda till komplikationer som försämrad benhälsa, muskel- eller nervskador, och i värsta fall dödsfall.

Medicinsk definisjon: Metaboliske sykdommer refererer til en gruppe av sykdommer som fører til forstyrrelser i kroppens metabolisme, det vil si hvordan kroppen bruker energien fra kosten og omsætter denne energien til nytteverdi for kroppen. Disse forstyrrelsene kan være forårsaket av feil i en eller flere enzymer eller andre proteiner som er involvert i stoffskiftet. Metaboliske sykdommer kan føre til forskjellige symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken type sykdom det gjelder. Nogen eksempler på metaboliske sykdommer inkluderer diabetes, fedtstoffskifteforstyrrelser, galdesykelidelser, arvelige sykdommer som føre til forstyrrelser i aminosyre- eller sukkerstofskiftet, og andre endokrine lidelser. Behandlingen av metaboliske sykdommer varierer, men inkluderer ofte kostendring, fysisk aktivitet, medisinsk behandling og i noen tilfeller operasjon.

Iron homeostasis is a delicate balance that is maintained by the body through complex regulatory mechanisms. Iron overload or deficiency can occur when this balance is disrupted, leading to iron homeostasis disorders.

Iron overload, also known as hemochromatosis, occurs when there is too much iron in the body. This can be caused by genetic factors, such as mutations in the HFE gene, or by external sources, such as frequent blood transfusions. Excess iron can accumulate in various organs, including the liver, heart, and pancreas, leading to damage and disease.

Iron deficiency, on the other hand, occurs when there is not enough iron in the body. This can be caused by inadequate dietary intake, blood loss, or increased iron needs during pregnancy or growth spurts. Iron deficiency can lead to anemia, fatigue, and impaired cognitive function.

Iron homeostasis disorders can also result from abnormalities in the regulation of iron transport and storage proteins, such as transferrin, ferritin, and hepcidin. These proteins play crucial roles in maintaining iron balance by regulating iron absorption, distribution, and excretion.

In summary, iron homeostasis disorders refer to conditions that result from an imbalance in iron levels in the body, leading to either iron overload or deficiency. These conditions can have serious health consequences if left untreated, highlighting the importance of maintaining proper iron balance through a balanced diet and appropriate medical care.

Glukosomsättningsstörningar är en övergripande term för en grupp med medicinska tillstånd som alla påverkar kroppens förmåga att reglera nivåerna av glukos (socker) i blodet. Glukosomsättningen är den process där kroppen konverterar kolhydrater från maten till glukos, som används som energikälla för celler och vävnader.

Glukosomsättningsstörningar kan delas in i två huvudgrupper:

1. Förhöjda blodsockernivåer (hyperglykemi): Detta innefattar tillstånd som diabetes typ 1 och typ 2, där kroppen inte producerar tillräckligt med insulin eller blir resistent mot insulinet. Det kan också bero på andra sjukdomar eller läkemedel som stör insulinproduktionen eller insulinsensitivityn.

2. Sänkta blodsockernivåer (hypoglykemi): Detta innefattar tillstånd som förekommer vid för lite matintag, vid överdos av insulin eller andra läkemedel som sänker blodsockret.

Glukosomsättningsstörningar kan också orsakas av genetiska faktorer, sjukdomar i buken, hormonella störningar och vissa läkemedel. Symptomen på glukosomsättningsstörningar kan variera beroende på vilket tillstånd som föreligger, men kan inkludera trötthet, törst, urinering ofta, synförändringar och i vissa fall koma eller medvetslöshet.

Om du misstänker att du har en glukosomsättningsstörning bör du söka medicinsk hjälp och få en korrekt diagnos och behandling av en läkare.

'Calcium in the diet' refererer til den mængde calcium, som findes i de fødevarer, man spiser og drikker. Calcium er et vigtigt mineral, der er nødvendigt for at opretholde en sund kost og styrke knogler og tænder. Det er også essentielt for muskelkontraktioner, nervefunktion, blodklumpning og andre fysiologiske processer i kroppen.

De bedste kilder til calcium i kosten inkluderer:

1. Mælk og mejeriprodukter som yoghurt og ost.
2. Frugter og grøntsager, især de, der er rige på calcium såsom broccoli, grønnsager, bønner, tørre frugter og citrusfrugter.
3. Fisk med ben som sild, tun, torsk og laks.
4. Visse frø og kerner, herunder sesamfrø, solsikkefrø, mandler og amandeler.
5. Visse typer mineralvand kan også være en god kilde til calcium.

Det anbefales at have en daglig calciumindtag på 1000-1200 mg for de fleste voksne, afhængigt af alderen og kønnet. Det er også vigtigt at notere, at nogle fødevarer, som indeholder store mængder oxalsyre eller fosforsyre, kan hæmme calciumoptagelsen i kroppen. Derfor bør man sikre sig en varieret kost for at opnå den optimale calciuminddragelse.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

Kalcium (Ca) är ett grundämne med atomnummer 20 och ingår i gruppen alkaliska jordartsmetaller. Kalcium har flera isotoper, det vill säga varianter av kalciumatomen som har olika antal neutroner i sin kärna.

En isotop definieras som en variant av ett grundämne som har samma antal protoner (samma atomnummer) men olika antal neutroner i sin kärna. Isotoper av ett visst grundämne kan ha olika fysikaliska och kemiska egenskaper, till exempel kan de ha olika halveringstider (för radioaktiva isotoper) eller olika atommassor.

Kalcium har 20 stabila isotoper och över 30 instabila isotoper. De stabila isotoperna är: Ca-40, Ca-42, Ca-43, Ca-44, Ca-46, Ca-48 och Ca-52. De övriga isotoperna är instabila och sönderfaller till andra grundämnen med lägre atomnummer.

Instabila kalciumisotoper används inom medicinen för att diagnostisera och behandla olika sjukdomar. Till exempel används Ca-47 och Ca-48 som markörer vid positronemissionstomografi (PET) för att undersöka cancer och andra sjukdomar. Dessa isotoper är radioaktiva, vilket betyder att de sönderfaller och avger strålning. Strålningen kan upptäckas med hjälp av en PET-skanner och används för att skapa bilder av kroppen som kan användas för att diagnostisera sjukdomar.

I vissa fall kan instabila isotoper också användas för behandling av cancer. Till exempel kan Ca-47 användas för att behandla prostatacancer genom att injiceras direkt i tumören. Strålningen från Ca-47 kan då förstöra tumöcellerna och minska tumörstorleken.

Hypokalcemi är ett medicinskt tillstånd där individen har för låga nivåer kalcium i blodet (serumkalcium). Normalvärdet för serumkalcium ligger vanligtvis mellan 2,15 och 2,55 mmol/L. Hypokalcemi definieras som en serumkalciumnivå under 2,15 mmol/L.

Kalcium är ett viktigt elektrolyt som spelar en central roll i flera fysiologiska processer, såsom muskelkontraktion, nervimpulsöverföring och benstoffskifte. För låga nivåer kalcium kan orsaka symtom som muskelsvaghet, kramp i skelettmuskulatur (till exempel i händer och fötter), spasmer i ansiktsmuskulatur, förändringar i hjärtrytm och i allvarliga fall kataboliska benfrakturer.

Hypokalcemi kan orsakas av olika faktorer, såsom nedsatt njurfunktion, brist på paratyreoideahormon (hypoparathyroidism), mag-tarmsjukdomar som förhindrar kalciumabsorptionen eller överdosering av bisfosfonater och vitamin D-preparat. I allvarliga fall behandlas hypokalcemi genom att ge intravenöst kalciumgluconat, medan mindre allvarliga fall kan behandlas med orala kalciumtillskott och aktivt vitamin D (kalcitriol).

"Ben" refererar anatomiskt till den del av extremiteten som är belägen under knäet, medan "benvävnad" (i medicinska sammanhang) ofta refererar till all vävnad som utgör benet, inklusive benmärg, benvävnad, brosk, senor, muskler och hud. Benvävnaden består huvudsakligen av kollagen och mineralsalter, vilket ger benen styrka och styvhet. Benmärgen inne i benen producerar röda och vita blodkroppar.

Bisköldkörtelhormoner, även kända som gonadotropiner, är hormoner som produceras och secretas av hypofysens framlob (adenohypofysen) i hjärnan. Det finns två typer av bisköldkörtelhormoner: folikelstimulerande hormon (FSH) och luteiniserande hormon (LH). Dessa hormoner är involverade i regleringen av reproduktiva funktioner, såsom ägglossning hos kvinnor och spermatozoiedenbildning hos män.

Folikelstimulerande hormon (FSH) stimulerar tillväxten och utvecklingen av könscellerna i äggstockarna hos kvinnor (foliklerna) och spermatozoidernas produktion i testiklarna hos män.

Luteiniserande hormon (LH) är involverat i den slutliga utvecklingen av en äggcell till en mogen äggcell som är redo för befruktning hos kvinnor, ett stadium som kallas ägglossning. Hos män stimulerar LH produktionen av androgener, såsom testosteron, i testiklarna.

Bisköldkörtelhormonerna kontrolleras av hypothalamus, en del av hjärnan som producerar och releasear hormonet gonadotropin-releasing hormone (GnRH). GnRH styr sekretionen av FSH och LH från hypofysens framlob.

Hyperkalcemi definieras som ett medicinskt tillstånd där individen har för höga nivåer kalcium i blodet (serumkalcium). Normalvärdet för serumkalcium ligger vanligtvis mellan 2,2-2,6 mmol/L eller 8,8-10,4 mg/dL. Hyperkalcemi anses vara när serumkalciumnivåerna överstiger 2,6 mmol/L eller 10,4 mg/dL.

Detta tillstånd kan orsakas av olika sjukdomar och störningar i kroppen, exempelvis överfunktion av bisköldkörteln (hyperparatyreoidism), nedsatt njurfunktion, vissa cancerformer, eller som en biverkan till vissa läkemedel. Symptomen på hyperkalcemi kan variera från milda till allvarliga och inkluderar bland annat trötthet, muskelvärk, mag-tarmlöpningar, förvirring, och i allvarliga fall kan det leda till komplikationer som hjärtrytmrubbningar.

Phosphorus är ett grundämne med symbolen P och atomnummer 15. Det är ett icke-metalliskt, multivalent grundämne som förekommer i flera former, bland annat en vit, farligt brandbar form som kallas vit fosfor och en svart, metallisk form som kallas röd fosfor. Fosfor är ett viktigt näringsämne för levande organismer och ingår i biomolekyler såsom DNA och RNA. Det förekommer också i ATP, den viktigaste energibäraren i celler.

I medicinsk kontext kan fosfor referera till ett flertal ting, inklusive:

1. Fosfater - salter av fosforsyra som är viktiga för många kroppsfunktioner, såsom att hjälpa till att bygga och reparera ben och tänder, hjälpa musklerna att röra sig och hjälpa nerverna att fungera korrekt.
2. Serumfosfat - ett mått på mängden fosfat i blodet. Förhöjda nivåer kan vara ett tecken på njursvikt, hypoparatyreoidism eller andra sjukdomar.
3. Fosforbindande protein - proteiner som binder till fosfater och hjälper till att reglera cellulära processer såsom signalering och celldelning.

I allmänhet refererar medicinska definitioner av fosfor ofta till dess roll i kroppens mineralbalans, energiomsättning och biokemi.

Kalciumsignalering är ett viktigt intracellulärt signalsystem som reglerar en mängd cellulära processer, såsom cellcykel, differentiering, apoptos och exocytos. Kalciumjonernas koncentration i cytoplasman är mycket lägre än utanför cellen och kan snabbt öka genom influx från extracellulärt kalcium eller release från intracellulära lagringsorter som endoplasmatiskt retikulum (ER) och mitokondrier.

Den huvudsakliga mekanismen för kalciumsignalering involverar aktivering av G-proteinkopplade receptorer (GPCR) eller receptor tyrosinkinaser (RTK) som leder till aktivering av fosfolipas C (PLC). PLC hydrolyserar fosfatidylinositol 4,5-bisfosfat (PIP2) till diacylglycerol (DAG) och inositol 1,4,5-trifosfat (IP3). IP3 binder till IP3-receptorer på ER-membranet och orsakar release av kalciumjoner från ER till cytoplasma. När cytoplasmisk kalciumnivå stiger aktiveras kalmodulin, en kalciumbindande protein som reglerar en mängd olika proteiner, inklusive proteinkinas C (PKC). PKC fosforylerar och aktiverar andra proteiner som utför cellulära funktioner.

Kalciumjoner kan också pumpas tillbaka till ER av sarco/endoplasmatisk retikulum calciumpump (SERCA) eller transporteras ut från cellen genom sodium-kalciumutbytesproteiner (NCX). Dessa mekanismer hjälper till att regulera kalciumnivåer och undvika onormalt höga koncentrationer som kan skada cellen.

I summa är regleringen av kalciumhomöostas inblandad i en mängd cellulära processer, inklusive signalering, exocytos, celldelning och apoptos. Onormala nivåer av kalcium kan leda till patologiska tillstånd som neurodegenerativa sjukdomar, cancer och kardiomyopati.

Kalcitriol är den aktiva formen av vitamin D, även känd som 1,25-dihydroxikalkiferol. Det är ett sekohormon som produceras i njurarna och har en viktig roll i regleringen av calcium- och fosfatbalansen i kroppen. Kalcitriol verkar genom att öka upptaget av calcium och fosfat i tarmen, samt påverka benmetabolismen. Det används också som läkemedel vid behandling av hypokalcemi och sekundär hyperparatyreoidism, som orsakas av njursjukdom eller vitamin D-brist.

'Parturient pares' är ett medicinskt begrepp som refererar till en mild svaghet eller trötthet i musklerna i bäckenbotten hos en gravid kvinna under den sena phaseen av sin graviditet eller under förlossningen. Detta kan orsakas av trycket från det växande fostret och amnionfluiden på de perifera nerverna som kontrollerar musklerna i bäckenbotten. Parturient pares kan leda till symptom som inkluderar svårigheter att gå, urinläckage eller fekalincontinens. I allmänhet förbättras parturient pares spontant efter förlossningen, men i vissa fall kan behandling vara nödvändig.

Vitamin D är ett fettlösligt vitamin, som också kan fungera som en hormon i kroppen. Det finns två former av Vitamin D: D2 och D3. D2 (ergocalciferol) förekommer naturligt i vissa plantafödor, medan D3 (cholecalciferol) produceras i huden när den utsätts för UVB-strålning från solljus.

Vitamin D är viktigt för kroppens hälsa på många sätt. Det hjälper till att reglera nivåerna av calcium och fosfat i blodet, vilket är viktigt för starka ben och tänder. Vitamin D kan också ha effekter på immunsystemet, muskulaturen och nerverna.

Många människor får tillräckligt med vitamin D genom att exponera sig för solljus under sommarmånaderna. Men under vintermånaderna kan solstrålningen vara för svag för att producera tillräckligt med vitamin D, särskilt i norra delarna av världen. Flera livsmedel innehåller också naturligt förekommande vitamin D, såsom fet fisk (t.ex. sill och lax), lever, ägg och grädde.

Om du inte får tillräckligt med vitamin D kan du drabbas av brist på vitamin D, som kan leda till symptom som trötthet, smärta i benen och musklerna, och sämre humör. Långvarig brist på vitamin D kan också öka risken för benbrott och andra hälsoproblem.

'Mineral' er en medisinsk betegnelse for et uorganisk stof som er nødvendig for kroppens funksjoner. Mineraler er essensielle for mange biologiske prosesser, herunder opbygning av knogler og tænder, muskel- og nervesystemets funktion, blodets sammensætning og regulering af hjertets aktivitet.

De vigtigste mineraler for mennesker inkluderer calcium, magnesium, fosfor, svovl, jern, kobber, zink, mangan og iod. Disse mineraler findes naturligt i mange fødevarer som grøntsager, frugt, nødder, frø, kød, fisk og mejeriprodukter.

Mangel på essensielle mineraler kan føre til forskellige sundhedsproblemer, herunder svækkelse af knoglerne, anæmi, muskelkramp, hjertesvigt og neurologiske problemer. Derfor er det vigtigt at have en balanceret kost som dækker behovet for alle essensielle mineraler.

Kalciumradioisotoper är isotoper (varianter) av grundämnet kalcium, som har olika antal neutroner i sin atomkärna och därför också differerande massa. Vissa av dessa radioaktiva isotoper används inom medicinen, exempelvis Kalcium-45 (^45 Ca) för att mäta kalciummättnaden i blodet och Kalcium-47 (^47 Ca) som en marckör vid studier av benmetabolismen.

Hyperparathyreoidism är ett tillstånd där kroppens bisköldar (glandulae parathyroideae) producerar för mycket parathyroidhoromon (PTH). Detta hormon hjälper att reglera nivåerna av calcium och fosfat i blodet. Om det produceras för mycket kan det leda till höga nivåer av calcium i blodet, ett tillstånd som kallas hyperkalcemi.

Det finns tre typer av hyperparathyreoidism: primär, sekundär och tertiär. Primär hyperparathyreoidism orsakas vanligtvis av en bensköld som överproducerar PTH. Sekundär hyperparathyreoidism orsakas av ett lågt kalciumnivå i blodet, vilket får bisköldarna att öka produktionen av PTH för att kompensera. Tertiär hyperparathyreoidism är en fortsatt överproduktion av PTH trots normala eller höga nivåer av kalcium i blodet, och detta ses oftast hos patienter med långvarig sekundär hyperparathyreoidism.

Symptomen på hyperparathyreoidism kan variera beroende på allvarligheten och kan inkludera trötthet, depression, ben- och muskelvärk, nedsatt rörlighet eller smärta i lederna, förvirring, minnesförlust, aptitförlust, illamående, ökad törst och urinering, njursten och njursvikt. Behandlingen beror på typen av hyperparathyreoidism och kan innebära observation, medicinering, kirurgi eller radioterapi.

Calcium-sensing receptors (CaSR) är proteiner i cellmembranet som hjälper till att reglera nivåerna av calciumioner (Ca2+) i kroppen. De är speciellt viktiga för att underhålla homeostasen av calcium i blodet och i binjurens samt paratiroidkörtels funktion. CaSR aktiveras av höga nivåer av calciumjoner och sänder signaler in i cellen som får cellen att minska sin aktivitet för att sänka calciumnivåerna. På så sätt hjälper CaSR till att hålla calciumnivåerna i kroppen i balans och undvika onormalt höga nivåer som kan leda till negativa hälsokonsekvenser.

'Tarmabsorption' er den proces hvor kroppen absorberer næringsstoffer, vand og mineraler fra tarmen. Det sker i forskellige dele af tarmen alt efter hvilken type næring der skal absorberes. Fx sker absorptionen af sukker primært i tolvfingertarmen, mens fedtabsorptionen foregår i tyndtarmen. Under tarmabsorptionen transporteres de absorberede stoffer gennem tarmens vægge og ind i blodet eller lymfen, hvorefter de fordeles til kroppens celler og organer.

Hydroxikolekalciferoler, också känd som 1,25-dihydroxivitamin D3, är den aktiva formen av vitamin D i kroppen. Det produceras i njurarna när 25-hydroxivitamin D (som bildas i levern från föregångaren vitamin D) hydroxyleras till sin aktiva form med hjälp av enzymet 1-alfa-hydroxylas.

Hydroxikolekalciferoler spelar en viktig roll i kroppens kalciumhomöostas och bidrar till att reglera kalciumnivåerna i blodet genom att öka upptaget av kalcium i tarmen, frisätta kalcium från benen och minska nivåerna av paratyreoidhormon. Det är också involverat i regleringen av immunsystemet och har visats ha effekter på celldelning och cellcykeln.

Lägre nivåer av hydroxikolekalciferoler kan vara associerade med en rad hälsoproblem, inklusive ben- och muskelsvaghet, ökad risk för fallsjuka, depression, sömnstörningar och autoimmuna sjukdomar. Högre nivåer av hydroxikolekalciferoler kan vara associerade med en ökad risk för njurskärning och högt blodtryck.

Kalciumkanaler är proteinkomplex som spänner över celldelar och reglerar flödet av calciumjoner (Ca²+) in och ut från cellens cytosol till endoplasmatiska nätverket (ER/SR) eller till extracellulärt vätska. Kalciumkanaler är viktiga för en rad fysiologiska processer, såsom muskelkontraktion, neurotransmission, excitation-contraction-koppling, hormonutsöndring och cellsignalering.

Det finns olika typer av kalciumkanaler, inklusive:

1. Voltage-gated calcium channels (VGCCs): Dessa aktiveras av spänningsförändringar över celldelarna och finns i flera olika subtyper som inkluderar L-, N-, P/Q- och R-typkanaler.
2. Receptoropererade calciumkanaler (ROCCs): Dessa aktiveras av specifika ligander, till exempel neurotransmittorer eller hormoner, som binder till receptorer på cellytan. Exempel på ROCCs är de som hittas i presynaptiska terminals och som spelar en viktig roll i neurotransmissionen.
3. Store-operated calcium channels (SOCCs): Dessa aktiveras av förändringar i ER/SRs calciumnivåer och är involverade i cellsignalering, celldifferentiering och cellcykeln.

Dysfunktion eller störningar i kalciumkanaler kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom neurologiska, kardiovaskulära och muskuloskeletala störningar.

Sarkoidos är en sjukdom som karaktäriseras av att det bildas små samlingar av inflammatoriska celler, så kallade granulomer, i olika delar av kroppen. De vanligaste organen där granulomen bildas är lungorna och lymfkörtlarna i bröstet, men sjukdomen kan även påverka hud, ögon, lever, hjärta och centrala nervsystemet.

Sjukdomens orsak är fortfarande okänd, men det finns teorier om att det kan bero på en överdriven immunreaktion mot ett ännu obekant ämne. Sarkoidos förekommer oftare hos kvinnor än män och vanligtvis diagnostiseras den mellan 20 och 40 års ålder.

Symptomen på sarkoidos kan variera beroende på vilka organ som är drabbade, men de vanligaste symptomen innefattar hosta, andnöd, trötthet, feber, viktminskning och hudförändringar. I vissa fall kan sjukdomen vara asymptomatisk och upptäckas av en slump under rutinmässiga undersökningar.

Behandlingen av sarkoidos beror på vilka organ som är drabbade och hur allvarlig sjukdomen är. I mildare fall kan patienten behöva inga speciella behandlingar alls, medan andra kan behöva immunosuppressiva läkemedel eller kortikosteroider för att minska inflammationen och underlätta symtomen. I vissa fall kan även lungtransplantation vara ett alternativ för patienter med allvarlig lungpåverkan.

'Bisköldkörtlar' er en uofficiell betegnelse for de to små, halvrunde lymfekirtler som ligger ovenfor skjoldbruskkirtlen i halsen. Den offisielle medisinske betegnelsen for disse kirtler er 'thyreoideaer'. Bisköldkörtelarnas funktion er å produsere hormoner som regulerer stoffskiftet og vækst hos mennesker. De to vanligste typer av bisköldkörtelssvulster er ikke-kreftforme (benigne) og kreftforme (maligne).

"Benvävsuppmjukning" är en medicinsk term som refererar till ett tillstånd där benvävnaden blir mindre tät och mer porös. Det tekniska medicinska begreppet för detta tillstånd är "osteoporos". Osteoporos kan leda till att benen blir svagare och mer benbrottsbenägna. Termen "benvävsuppmjukning" används ofta för att beskriva den process där benvävnaden blir mindre tjock och stark, vilket kan leda till allvarliga hälsoproblem om det inte behandlas.

Hypoparathyroidism är ett endokrint tillstånd som orsakas av för lite produktion av paratymhormon från körteln parathyroidea. Paratymhormonet har en viktig roll i regleringen av calcium- och fosfornivåer i blodet. Vid hypoparatyreoidism är nivåerna av calcium ofta för låga (hypokalcemi) och fosfornivåerna för höga. Detta kan leda till symtom som kramper, sömnsjuka, irritabilitet, muskelvärk och i allvarliga fall andnings- och hjärtproblem. Tillståndet kan vara inneboende eller uppstå till följd av operation i sköldkörteln eller strålbehandling i halsområdet. Behandlingen består ofta av supplementering med calcium och vitamin D.

Dihydroxikolekalciferoler, även känt som 1,25-dihydroxivitamin D3 eller calcitriol, är en aktiv form av vitamin D i kroppen. Det produceras i njurarna när 25-hydroxivitamin D (en annan form av vitamin D) omvandlas av enzymet 1-alfa-hydroxylas.

Dihydroxikolekalciferoler är viktigt för att reglera kalcium- och fosfatnivåerna i blodet, vilket är nödvändigt för att underhålla starka ben och hälsa av muskler och nerver. Det gör detta genom att öka upptaget av kalcium och fosfat från tarmen, samt att påverka mängden kalcium som lossas från benen.

Lägre nivåer av dihydroxikolekalciferoler kan orsaka sjukdomar som rakit (benvätska) och osteomalaci (mjuka ben). Höga nivåer kan leda till hyperkalcemi (för höga kalciumnivåer i blodet), vilket kan vara skadligt för njurarna.