Andningsmuskler som sitter mellan revbenen, från underkanten av ett till ovansidan av nästa, och som drar sig samman vid andning.
Ett revben är ett av de långa, smala benen som bildar människans bröstkorg och skyddar viktiga inre organ såsom hjärtat och lungorna. Revbenen är sammanväxta med ryggkotorna i ryggraden och är ihopslutna framåt i fronterna av kroppen, vilket skapar en kasseformad struktur som kallas bröstkorgen eller thorax. Det finns totalt 12 par revben, och deras huvudsakliga funktion är att ge stöd och skydd till de viktiga organen i bröstkorgen.
Den mellanvägg av fibrös muskulatur som skiljer brösthålan från bukhålan. Sammandragning av mellangärdet ökar bröstkorgens volym och underlättar inandning.
De främre grenarna av bröstkorgsnerverna från segment T1 till T11. Interkostalnerverna förser bröstkorg och buk med såväl motoriska som sensoriska nerver. De hud- och muskelområden som blir försörjda av ett givet nervpar kallas dermatom resp. myotom.
Sammandragande vävnad som åstadkommer rörelse hos djur.
"Andningsmuskulaturen" refererer til de muskler, der kontrollerer vejrtrækningen og består af to hovedgrupper: inspiratoriske muskler, der hjælper med at trække luft ind i lungerne, og ekspiratoriske muskler, der hjælper med at puste luft ud.
Andningsmekanik (eng. Respiratory mechanics) refererer til studiet af de mekaniske ændringer i lungernes volumen og tryk som resultat af åndedrætsmusklernes kontraktion og relaksation, samt andre faktorer såsom luftmodstand og kompliance (elastisk modstand) i de øvre luftveje og lungerne.
Mätning av förändringar i musklers elektriska potential med hjälp av yt- eller nålelektroder.
Skelettmuskelstrukturer som fungerar som mekanoreceptorer, ansvariga för sträckreflexer. De består av ett knippe inkapslade skelettmuskelfibrer av några olika typer, reglerade av sensoriska nervceller.
"En pleurahåla, också känd som den mediastinala pleuracaven, är den potentialfria utrymmet mellan det parietala och viscerala lungpleurat inom thorax."
"Andning, eller respiration, är ett vitalt fysiologiskt process där luft intas och utsöndras via lungorna, för att möjliggöra syre-kolmonoxid-utbyte mellan kroppen och omgivningen."
"Bröstkorgsnerver, även kända som thoraxnerven, är en grupp av nervtrådar som sträcker sig från halsregionen och förser armarna, bröstet och ryggen med känsel- och rörelseförmåga."
Inandning.
Den luftvolym som är kvar i lungorna efter en normal, lugn utandning. Den utgörs av summan av residualvolymen (restluften) och utandningsreserven. Vanlig förkortning är FRC.
Ett förlopp som leder till sammandragning och/eller spänning i muskelvävnad. Muskelsammandragning åstadkoms via en glidmekanism, där aktintrådar glider in bland myosintrådarna.
Mellangärdets motornerv. Diafragmanervtrådarna utgår från halskotpelaren (i huvudsak C4) och passerar plexus cervicalis på sin väg till mellangärdet.
Här avses tamhund, Canis familiaris, med omkring 400 raser och tillhörande rovdjursfamiljen Canidae. De finns överallt i världen och lever tillsammans med människor.
Muskler som bildar bukhålans vägg. De inkluderar den raka bukmuskeln, yttre och inre sneda bukmusklerna, den tvära bukmuskeln och den fyrkantiga bukmuskeln.
Andningsfysiologi är läran om strukturer och funktioner som är involverade i respirationsprocessen hos människor, inklusive mekanismer för luftflöde in och ut av lungorna, gastransport i blodet och syre-/kolmonoxidutbyte.
En typ av strimmig muskelvävnad, fäst vid skelettet med senor. Skelettmuskler har nervförbindelser, och deras rörelser kan styras medvetet. De kallas även viljestyrda.
Resektion eller avlägsnande av nerverna till en muskel eller muskelvävnad.
En onormal förbindelse mellan delar av andningssystemet eller mellan någon del av luftvägarna och omgivande organ.
Myotonia congenita är en genetisk neuromuskulär sjukdom som karaktäriseras av en försenad muskelavslappning (myotoni) efter voluntär kontraktion. Detta innebär att personer med sjukdomen har svårigheter att lätta av spänningen i musklerna efter ansträngning, vilket kan leda till stelhet och kramp i skelettmuskulaturen. Sjukdomen orsakas vanligtvis av genetiska mutationer som påverkar jonkanaler i muskelcellerna. Det finns två typer av myotonia congenita: Thomsens sjukdom (även känd som myotonia congenita typ 1) och Becker-sjukdomen (även känd som myotonia congenita typ 2).
Muskelproteiner är proteiner som utgör strukturella komponenter och funktionella molekyler inom muskler. De är involverade i diverse processer såsom muskelkontraktion, regeneration och homeostas. Exempel på muskelproteiner inkluderar aktin, myosin, titin och troponin.
Icke-tvärstrimmiga muskler, som utgör den icke viljestyrda muskelvävnaden till de inre organen, blodkärlen, hårsäckarna osv. De sammandragbara elementen är avlånga, oftast spindelformade celler med central kärna. Glatta muskeltrådar hålls ihop i skikt eller buntar av nätbildande fibrer, och ofta är även elastiska nät rikligt förekommande.
Varje hinder av luftens passage till och från lungorna.
NADH-tetrazoliumreduktase är ett enzym som katalyserar reduktionen av NADH till NAD+ och simultant reducerar tetrazoliumsalter till kolorfyllda formazaner, vilket ofta används som indikator för metabolisk aktivitet inom cellbiologi och histologi.
Stora, flerkärniga enkelceller, cylindriska eller prismatiska till formen, som bildar skelettmuskulaturens grundläggande enhet. De består av myofibriler, inneslutna i och förenade med sarkolemmat (muskeltrådens hölje). De uppkommer genom sammansmältning av skelettmyoblaster till ett syncytium och efterföljande differentiering.
Blodkärlens icke-tvärstrimmiga, icke viljestyrda muskelvävnad.
"Bröstkorg" (thorax) är inom medicinen den del av kroppen som omsluts av revbenen, bröstbenet och ryggkotorna, och innehåller lungorna, hjärtat och andra viktiga organ.
"Ett bröstben, även känt som sternum, är ett platt, långt ben i mitten av fronter delar av det humanas skelett, som ger struktur och stöd till thorax (bröstkorgen) och skyddar de vitala organen i thorax, inklusive hjärtat och lungorna."
"Elektromagnetiska fenomen är processer eller observationer som resulterar från interaktioner mellan elektriska och magnetiska krafter, vilka tillsammans utgör ett sammanhängande fält som kan variera i rummet och över tid, och som kan propagera genom vakuum med konstant hastighet."
En utvecklingsprocess som leder till bildandet av det mogna muskelsystemet, och i vilken ingår differentiering av de olika typerna av muskelcellförstadier, myoblastvandring, aktivering av muskelbildningen och muskelförankring.
Den medicinska definitionen av 'toraxvägg' är den muskulösa, benartade och membranösa vävnad som omsluter och ger struktur till thoraxregionen (bröstkorgen) i kroppen, och som skyddar de vitala inre organen i hjärtat och lungorna.
Tryck är ett medicinskt begrepp som refererar till den kraft som verkar på en viss yta, vanligtvis uttrycks som newton per kvadratmeter (N/m2 eller Pascal, Pa), och används för att beskriva olika fysiologiska fenomen såsom blodtryck, lufttryck och cerebrospinalvätskans tryck.
Nervceller som aktiverar muskelceller.
Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod som innebär att man använder elektriska impulser för att stimulera muskler eller nerver. Genom att placera elektroder på huden nära den aktiva muskeln eller nerven skickas små elektriska signaler genom kroppen, vilket orsakar en kontraktion av muskeln eller en aktivering av nerven.

Interkostalmuskler är en typ av skelettmuskler som breder ut sig över revbenen (costae) och förbinder dem med varandra. De finns i två skikt: det yttre och det inre interkostalmuskelskiktet. Dessa muskler hjälper till att stabilisera och röra bröstkorgen, vilket är viktigt vid andning och hostning.

Det yttre interkostalmuskelskiktet består av muskler som löper diagonalt nedåt och bakåt från ett revben till nästa, under det överliggande revbenets utskjutande del (processus costalis). Dessa muskler hjälper till att dra revbenen närmare varandra och komprimerar bröstkorgen.

Det inre interkostalmuskelskiktet består av muskler som löper diagonalt nedåt och framåt från ett revben till nästa, ovanför det underliggande revbenets utskjutande del. Dessa muskler hjälper till att lyfta revbenen och öka bröstkorgens volym under inandning.

Interkostalmusklerna kan bli smärtsamma eller skadade på grund av olika orsaker, såsom överansträngning, trauman eller sjukdomar som till exempel interkostalneuralgi.

'Revben' (latin: Costa) är en benartad, flat och långsmal benstruktur i vårt kroppsskelett. Människan har tolv par revben som är förbunden med bröstkorgens (thorax) ryggsida via de rörliga lederna revbenskorgen (sternum). Revbenen skyddar också viktiga vitala organ såsom hjärtat och lungorna. De har också muskelanslutningar, särskilt mellanrevbenen (costae verae) som är viktiga för andningen genom att de hjälper till att expandera bröstkorgen när vi andas in.

I medicinskan betyder "mellangärde" ofta ett stadium under sjukdomsprocessen eller läketiden, där patienten inte längre befinner sig i den akuta fasen men ännu inte heller är helt återställd. Under mellangårdet kan vissa symtom fortfarande vara närvarande, även om de har avtagit i styrka jämfört med under den akuta fasen. Detta stadium kallas också för subakut fas eller rekonvalescens. Under mellangårdet kan patienten behöva fortsatt vård och/eller rehabilitering för att återhämta sig fullt ut.

Interkostalnerven är en typ av nerv som förser sensorisk och motorisk information till och från ryggens muskler och hud mellan revbenen (interkostalrummen). De är grenar av de thorakala ryggradsnervena (T1-T11), som utgår från ryggmärgen i bröstkorgen. Interkostalnerven innehåller både sensoriska fibrer, som tar emot känselimpulser från hud och muskler, och motoriska fibrer, som styr rörelse i interkostalmusklerna och andningsmusklerna. Varje interkostalnerv innerverar en specifik interkostalmuskel och delar sig också upp i grenar som försörjer huden ovanpå revbenen.

Medicinskt sett definieras muskler (musculus) som sammanlagt ett slags vävnad som består av celler, kollagenfibriller och elastiska fiber. Musklernas huvudfunktion är att orsaka rörelse hos oss levande varelser genom kontraktioner (kontinuerliga förkortningar) som gör att de drar ihop sig och blir kortare. Det finns tre typer av muskler i människokroppen:

1. Skelettmuskler (Musculus skeletalis): Dessa är fästade vid ben, rygg, skalle och andra delar av skelettet och arbetar tillsammans för att orsaka rörelse i kroppen. De flesta av musklerna som vi kan känna igen är skelettmuskler, till exempel bicepsen i överarmen eller quadricepsen i låret.

2. Hjärtmuskler (Musculus cardiacus): Dessa är en speciell typ av muskel som endast finns i hjärtat och är ansvariga för att pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskulaturen är automatiskt styrd, vilket betyder att den inte kräver någon direkt kontroll från vår nervsystem.

3. Smälmuskler (Musculus smooth): Dessa finns i inre organ som till exempel matsmältningsrören och blodkärlen, där de hjälper till att transportera föda genom systemet eller kontrollera blodflödet. Smälmuskulaturen är också automatiskt styrd och arbetar oftast omedvetet.

Muskler består av många celler som kallas muskelceller eller muskelfibrer, vilka innehåller flera tusentals mitokondrier (cellens kraftverk) för att producera den energi som behövs för kontraktion. Musklerna är också riktade med många små proteinfibriller som kallas aktin och myosin, vilka glider över varandra när muskeln kontraheras eller drar ihop sig.

Andningsmuskulaturen, även kallad respirationsmuskulaturen, består av flera muskelgrupper som arbetar tillsammans för att hjälpa till att andas. De två viktigaste musklerna är diafragan och interkostalmusklerna.

Diafragman är en stor, platt muskel som skiljer bröstkorgen från bukhålan. När den kontraheras flyttas den nedåt, vilket ökar volymen i bröstkorgen och sänker trycket inne i lungorna, orsakande inandning av luft.

Interkostalmusklerna finns mellan varje revben och hjälper till att röra revbenen under andning. När de kontraheras under inandning flyttas revbenen uppåt och utåt, vilket ökar bröstkorgens volym och orsakar ytterligare luftintag i lungorna. Under utandning slappnar musklerna av och revbenen sänks nedåt och inåt, minskande bröstkorgens volym och pressande ut luften ur lungorna.

Andningsmuskulaturen kan också inkludera hals- och bukmuskler som hjälper till att andas under fysisk ansträngning eller vid sjukdom.

Andningsmekaniken (respiratory mechanics) är det område inom fysiologi som handlar om de mekaniska processerna involverade i andningen. Det inkluderar studiet av de krafter och mekanismer som påverkar rörelserna hos lungorna och bröstkorgen under andning, samt hur dessa påverkar respirationsvolymer och luftflöden.

De viktigaste komponenterna i andningsmekaniken innefattar:

1. Kompliance (deformabilitet) av lungorna och bröstkorgen, som bestämmer hur mycket de kan expandera under tryckförändringar.
2. Resistans i luftvägarna, som påverkar hur lätt eller svårt det är att andas in och ut luft.
3. Olika muskelgrupper, såsom interkostalmusklerna, diafragen och hals- och bröstkorgsmuskulaturen, som arbetar tillsammans för att generera de nödvändiga tryckförändringarna för att möjliggöra andning.

Andningsmekaniken kan påverkas av en rad olika faktorer, inklusive ålder, kön, lungvolym, luftvägsdiameter och muskelstyrka. Dysfunktion i andningsmekaniken kan leda till andningssvårigheter och respiratoriska komplikationer, vilket gör det viktigt att förstå dessa processer för att kunna diagnostisera och behandla andningsrelaterade sjukdomar.

Elektromyografi (EMG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i skelettmusklerna. Den består vanligen av två delar: en del där man registrerar muskelns vilorelaxation, kallad "registrering av spontan aktivitet", och en del där man studerar muskelns svar på nervstimulering och/eller patientens egen muskelaktivering, kallat "provocerande tekniker".

EMG-undersökningen utförs vanligen av en specialist i neurologi eller fysiatri, och används för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar som exempelvis muskeldystrofi, neuropati och skador på nervrötter. Resultaten tolkas i sammanhang med patientens kliniska symptom och andra undersökningsmetoder.

Medicinskt sett betyder muskelspolar de två skilda slutarna eller ändarna av en muskel, som normaltemente består av en origo (muskelns fäste vid ett fast skelettparti) och en insertion (muskelns fäste vid ett rörligt skelettparti). När muskeln kontraherar orsakas rörelse genom att den ena änden dras mot den andra, vilket resulterar i en kortning av muskelavståndet mellan dessa två punkter.

I vissa fall kan termen "muskelspolar" också användas för att beskriva de två typerna av muskelfibrer som finns inne i en muskel, det vill säga de tjockare och kraftfullare typ I-fibrerna (röda muskelfibrer) och de tunnare och snabbare typ II-fibrerna (vita muskelfibrer). Dessa två typer av muskelfibrer har olika egenskaper och funktioner, men båda är viktiga för att muskeln ska kunna utföra sin funktion korrekt.

'Pleurahåla' er en anatomisk term som refererer til det hule rum som ligger mellom lungene og brystvæggen hos pattedyr, inklusiv mennesker. Det er oppdelt i to deler, den venstre og høyre pleurahulan, som hver især omgir en av lungene. Pleurahulan er beklaget med en tykk, slidseagtig membran kalt pleura. Denne membranen deler seg i to lag, et ytre og et indre lag, som glir over hverandre for å lette lungebevægelsene under respirasjonen. Mellem de to lagene finnes en liten mengde serøs væske som fungerer som smøremiddel for å mindske friksjonen mellom de to lagene og lette bevegelsene til lungene under inndraging og utslipping av luft. Pleurahulan inneholder også blodkar, lymfekar og nerver som forsyner og unner lungene og brystvæggen.

In medical terms, "andning" refererar till den process som innebär att luft fyller lungorna när vi andas in (inhalering), och att luften lämnar lungorna när vi andas ut (exhalering). Under inandningen dras syre rik av syre in i kroppen, medan koldioxid, ett avfallsgas som produceras under cellandningen, avges under utandningen.

Andningen är en nödvändig livsfunktion som kontrolleras av det autonoma nervsystemet och regleras för att upprätthålla en balans mellan syre och koldioxid i blodet. Andningsfrekvensen varierar beroende på aktivitetsnivå, ålder och hälsotillstånd.

"Bröstkorgsnerver" refererar till de nervstrukturer som passerar genom bröstkorgen (thorax) i människokroppen. Det finns två huvudgrupper av nerver som ofta åsyftas när man talar om bröstkorgsnerver:

1. Interkostalnerverna: Dessa är en grupp små nervrötter som utgår från ryggmärgen på thoraxnivå och innerverar musklerna mellan revbenen (interkostalmusklerna) samt huden över bröstkorgen. De bidrar också till sinnesomsfärden i bröstkorgen.

2. Torakala sympatiska kedjan: Denna är en del av det autonoma nervsystemet och består av en serie ganglier (nervknutar) och nerver som löper längs med ryggmärgsrötterna på thoraxsidan. Den torakala sympatiska kedjan reglerar automatiska funktioner i kroppen, såsom hjärtslag, blodtryck, svettning och pupillreaktioner.

Var förvarnade är ni om att det kan finnas små fel eller approximativa svar på grund av AI-teknikens begränsningar och min egen kunskapsbas. För en mer exakt och helt korrekt medicinsk definition rekommenderar jag att ni kontaktar en läkare eller annan certifierad hälsoexpert.

'Inhalation' är inom medicinen ett begrepp som refererar till att andas in eller ta in luft eller gaser genom näshålan eller munnen och ner i lungorna. Detta sker vanligtvis aktivt under andningen, men kan också ske passivt när man exponeras för ångor eller rök. Inhalation används också som metod för att ge läkemedel till patienter, där ett läkemedel i form av en aerosol eller gas inandas och absorberas direkt i lungorna.

Functionell residual kapacitet (FRC) är ett begrepp inom andningsfysiologi och refererar till den luftvolym som finns kvar i lungorna efter normal utandning. Detta är den luft som fortfarande finns kvar i lungorna även efter att de muskler som används vid andningen, såsom diaframman och interkostalmusklerna, har slappnat av. FRC är viktig för att säkerställa en tillräcklig syre-kolmonoxid-utbyte i lungorna, och påverkas av flera faktorer som till exempel kroppsställning, ålder, kön och eventuella lungsjukdomar.

Medicinskt sägs muskelsammandragning, eller muskelspasmer, vara en kraftig, ofta smärtsam, sammandragning av en muskel som ofta är orsakad av överansträngning, skada, eller neurologiska tillstånd. Det kan också uppstå på grund av elektrolytbrist, särskilt magnesium- eller kalciumbrist. I vissa fall kan muskelsammandragningar vara ett tecken på allvarliga sjukdomar såsom ALS (amyotrofisk lateralskleros) eller multipel skleros.

Den medicinska definitiven av "diafragma nerv" saknas, eftersom det inte existerar någon etablerad medicinsk term med denna benämning. Möjligen kan du ha förväxlat det med "diaphragmatic (fibrositic) neuralgia", som är en mycket sällsynt neurologisk smärtsyndrom som involverar irritation eller skada av de nerver som innerverar diaframgan (bröstkorgens muskelplatta).

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

"Bukmuskler" refererar till de muskler som sitter i bukhålan och hjälper till att forma och stödja buken. Det finns fyra par bukmuskler:

1. Rektus sheath och rectus abdominis: Den främre, platta muskeln som löper från bröstbenet ner till blygdbenet kallas rectus abdominis. Denna muskel är innesluten i en tjock, sklerotisk fascia (rectus sheath) som hjälper att skydda den och ge den stöd.
2. External oblique: Det yttre, triangulära bukmuskelskiktet som löper diagonalt ner från revbenen till blygdbenet kallas external oblique. Denna muskel hjälper till att flexa, rotera och sidoböja ryggraden.
3. Internal oblique: Det inre, triangulära bukmuskelskiktet som ligger under external oblique kallas internal oblique. Denna muskel löper i motsatt riktning jämfört med den yttre obliqua och hjälper till att flexa, rotera och sidoböja ryggraden.
4. Transversus abdominis: Det innersta, horisontella bukmuskelskiktet som ligger under internal oblique kallas transversus abdominis. Denna muskel hjälper till att komprimera (trycka samman) innehållet i buken och stödja ryggraden.

Sammanfattningsvis är bukmuskler de muskler som hjälper till att forma och stödja buken, flexa, rotera och sidoböja ryggraden samt komprimera innehållet i buken.

Andningsfysiologi (engelska: Respiratory physiology) är ett medicinskt specialområde som handlar om hur andningssystemet fungerar och hur det påverkar kroppens homeostas. Det inkluderar studiet av gasutbyte i lungorna, blodets transport av syre och kolmonoxid, cellandningens syrebehov och produktion av kolmonoxid, samt regleringen av andningen. Andningsfysiologin undersöker också hur olika sjukdomar och tillstånd påverkar dessa processer.

Skelettmuskulaturen är den typ av muskulatur som kontrollerar och styr rörelser hos kroppen. Den består av fibrer som är fästa vid benens, ryggens och huvudets skelett via senor. När musklerna kontraheras, drar de på senorna och orsakar rörelse i lederna. Skelettmuskulaturen utgör ungefär 40 % av kroppsvikten hos en vuxen människa och är den mest synliga muskelgruppen i kroppen. Den kan delas in i två typer baserat på hur de fästs vid skelettet: två-joint-muskler och en-joint-muskler. Två-joint-muskler korsar över två led och kan orsaka rörelse i båda, medan en-joint-muskler bara korsar över ett led och endast påverkar den.

Medicinskt kan muskeldenervering definieras som den process där nervimpulser skickas från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) till skelettmusklerna, vilket orsakar kontraktion och rörelse.

Denna process innebär följande steg:

1. Första steget är att neuronen i centrala nervsystemet skickar en elektrisk impuls (action potential) längs sitt axon till den del av neuronen som kallas synapsen.
2. I synapsen sker en kemisk signalöverföring från ett neurotransmittorsubstanser till receptorer på den efterföljande nervcellen eller muskelcellen.
3. När neurotransmittorbinds till receptorn aktiveras en elektrisk impuls i den efterföljande nervcellen eller muskelcellen.
4. Denna elektriska impuls färdas längs axonen på den efterföljande nervcellen och når slutligen en motorändplatta, som är en speciell struktur där nervcellen och muskelcellen möts.
5. Motorändplattan överför sedan elektriska impulser till muskelcellen, vilket orsakar en kontraktion av muskeln och rörelse i kroppen.

Muskeldenervering är därför en nödvändig process för att vi ska kunna röra oss och utföra vardagliga aktiviteter som gå, prata och äta.

En luftvägsfistel är en abnormal förbindelse (anastomos) mellan luftstrupen (trachea) och matstrupen (esofagus) eller mellan luftstrupen och huden. Den kan orsaka andningsproblem, som andnöd eller aspirationspneumoni, beroende på storleken och platsen för fisteln. Luftvägsfistlar kan uppstå till följd av komplikationer efter operationer i området, trauma, infektioner eller cancer. Behandlingen kan innebära kirurgisk reparation, endoskopiska metoder eller temporär stillning av läckan med hjälp av en stent.

'Myotonia congenita' er en medisinsk betegnelse for en arvelig neuromuskulær sykdom karakterisert ved forstyrret muskelrelaksasjon etter voluntar kontraksjon. Det vil si at personen har vanskeligheter med å slappe av musklene sine etter bruk, som fører til en forlenget spasm og forhårdning av musklene. Dette kan føre til ubehag og vanskeligheter i dagliglivet, særlig når det gjelder bevegelse etter lange perioder av inaktivitet eller kjøling av musklene.

Sykdommen skyldes mutasjoner i gener som koder for proteiner involvert i jonkanaler i muskelcellene, noe som fører til forstyrret jontransport og deretter abnorme elektriske signaler i musklene. Det finnes to hovedtyper av 'Myotonia congenita': Thomsen-type (autosomalt dominant arvelig) og Becker-type (X-lenket recessiv arvelig).

Behandlingen innebærer ofte bruk av medikamenter som hjelper musklene å relaksere, såsom mexiletine. Fysisk aktivitet kan også være viktig for å forbedre symptomer og forhindre at musklene blir overbelastet eller skader.

Muskelproteiner är proteiner som har en funktionell roll i muskler. De kan delas in i olika kategorier beroende på deras specifika funktioner, men de viktigaste grupperna av muskelproteiner är strukturproteiner och kontraktile proteiner.

1. Strukturproteiner: Dessa proteiner ger musklerna sin form och stöd. De inkluderar titin, nebulin och myosin. Titin är det största protein som finns i kroppen och sträcker sig över hela sarkomern (den grundläggande kontraktile enheten i muskeln). Nebulin är ett långt slankt protein som hjälper till att stabilisera aktinfilamenten. Myosin är också ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten i sarkomern.

2. Kontraktile proteiner: Dessa proteiner är involverade i muskelkontraktioner och inkluderar aktin och myosin. Aktin är ett globulärt protein som bildar de tunt filamenten i sarkomern, medan myosin är ett strukturprotein som bildar de tjocka filamenten. När muskeln kontraheras förflyttar sig myosinfilamenten längs aktinfilamenten och drar ihop muskeln.

Muskelproteiner kan också inkludera enzymer som är involverade i energiproduktion, såsom mitokondriella proteiner, samt signalproteiner som reglerar muskelaktiviteten.

"Glatt muskulatur" (smooth muscle) er en type av muskelvæv som kontrolleres involuntarily av det autonome nervesystemet og hormoner. Muskelcellerne i glat muskulatur er smallere og lengre enn de i skeletmuskulatur, og de mangler de tydelige tværstivningsstreifers som kan ses i skelet- og hjertemuskulatur. Glatt muskulatur finnes i blant annet indre organer som tarme, bronker, blodkar og livmoderen, samt i væv som huden og øynene. Den er ansvarlig for å kontrollere kontraksjoner i disse områdene, slik som at pumpe blod gjennom kroppen og at bevege maten gjennom tarmene.

Luftvägshinder är ett medicinskt begrepp som refererar till någonting som förhindrar luften från att flöda fritt genom andningsvägar, vilket kan orsaka andnöd eller andningssvårigheter. Detta kan bero på olika anatomiska avvikelser, strukturella skador, inflammation eller funktionella störningar i luftvägarna.

Exempel på luftvägshinder inkluderar, men är inte begränsade till:

1. Struma (en förstorad sköldkörtel som trycker på luftstrupen)
2. Epiglottit (inflammation eller svullnad av struphuvudet)
3. Obstruktion i näsan, svalget eller luftstrupen (till exempel orsakat av en tumör, polyper, främmande kropp eller andningsvägssekret)
4. Astma (kramp i de muskler som omger de små luftvägarna i lungorna)
5. Kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD) (förträngning av de små luftvägarna orsakad av tobaksrökning eller andra skador)
6. Anafylaxi (allvarlig allergisk reaktion som kan orsaka svullnad i svalget och andningsvägarna)
7. Åldersrelaterade förändringar i strukturen och funktionen av de övre luftvägarna.

NADH-tetrazoliumreduktas (EC 1.6.99.2) är ett enzym som deltar i cellandningens respirationskedja och katalyserar reduktionen av nicotinamidadenindinukleotid (NAD+) till NADH, samtidigt som det reducerar tetrazoliumsalter till kolorföreningar.

Reaktionen kan skrivas som följer:

NADH + H+ + A + B → NAD+ + AH2 + B

där A är ett tetrazoliumsalt och B är ett reducerat tetrazoliumförening.

Detta enzym används ofta i biokemiska assayer för att detektera aktivitet hos andras enzymer, eftersom produkten av reaktionen med NADH-tetrazoliumreduktas är en kolorförening som kan kvantifieras med spektrofotometri.

Muskel fiber, eller muskulære fibre, er i den medicinske terminologi de specielle celler, der udgør det egentlige kontraktile apparat i skeletmusklerne. Hver muskel fiber består af et stort antal myofibriller, som igen er sammensat af de proteiner aktin og miozin, der under normale forhold glider over hinanden og på den måde gør musklen i stand til at kontraheres. Muskel fibre kan inddeles i typer alt efter deres egenskaber, fx langsomt eller hurtigt kontraktile fibre.

"Glatt muskulatur i kärl," även kallad "smooth muscle in vessels" på engelska, refererar till den typen av muskelvävnad som finns i de flesta typer av blodkärl, med undantag för kapillärerna. Denna typ av muskulatur består av långa, cylindriska celler som är arrangerade i en cirkulär och longitudinell mönster runt kärlets innerväggar.

Glatt muskulatur i kärl har förmågan att kontrahera och relaxera sig, vilket gör det möjligt för kärlen att expandera eller kontrahera i diameter. Denna förmåga regleras av autonoma nervsystemet och lokala faktorer som till exempel prostaglandiner, kolsyre och vasoaktiva substanser som angiotensin II och noradrenalin.

Glatt muskulatur i kärl spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet och trycket i kroppen genom att påverka kärlets diameter och därmed resistansen mot blodflödet. Dysfunktion i glatt muskulatur i kärl har visats vara relaterad till flera sjukdomstillstånd, inklusive högt blodtryck, ateroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.

Den medicinska definitionen av "bröstkorg" (thorax) är den del av kroppen som omsluts av bröstbenet (sternum), revbenen (costae) och ryggkotorna (vertebrae thoracicae). Bröstkorgen skyddar viktiga vitala organ såsom hjärtat, lungorna och stora blodkärlen.

"Bröstben" refererar till det par benartade strukturer som sträcker sig över bröstkorgen, också kända som sternum eller bröstbenet på latin. Det består av tre delar: manubrium, corpus och extremitas. Bröstbenet skyddar hjärtat och lungorna, och är anslutningspunkt för revbenen och musklerna i thoraxväggen.

Elektromagnetiska fenomen är en typ av interaktion mellan elektrisk laddning och magnetfält, vilket leder till skapandet av elektromagnetiska vågor. Dessa vågor kan variera i frekvens och våglängd, inklusive ljus, radiovågor och röntgenstrålning. Elektromagnetiska fenomen styrs av Maxwells ekvationer och är av fundamental betydelse för många aspekter av fysiken och tekniken, inklusive elektricitet, magnetism, optisk kommunikation och medicinsk diagnosticering.

Muskelutveckling (engelska: muscular development) är ett samlingsbegrepp för de processer som leder till att skelettmusklerna ökar i storlek och styrka. Detta sker genom en kombination av träning, näringsintag och vila. Vid träning utsätts musklerna för mekanisk spänning, vilket ledde till att de skadas på mikroskopisk nivå. Som svar på denna skada aktiveras muskelcellernas cellkärnor för att syntetisera fler proteiner och öka i storlek, en process som kallas muskelhypertrofi. Samtidigt kan också antalet muskelceller (muskelkärnor) öka, ett tillstånd som kallas muskelhyperplasi.

Muskelutveckling är viktig för att uppnå och underhålla optimal fysisk prestation, hälsa och välbefinnande. Det kan också ha estetiska fördelar. För att maximera muskelutveckling rekommenderas regelbunden träning med progressivt ökad belastning, tillräcklig näring och vila.

Toraxvägg, även kallad bröstvägg, är en anatomisk term som refererar till den muskulösa och skeletetstrukturen som skiljer toraxhålan (där lungorna, hjärtat och andra vitala organ finns) från den övriga kroppen. Toraxväggen består av flera strukturer:

1. Revbenen: Två par revben (övre revben och nedre revben) skyddar de främre delarna av lungorna och hjärtat.
2. Bröstmuskler: Mellanrevbenens muskler (intercostalmuskler) fäster på revbenen och hjälper till att forma en muskulös vägg som möjliggör andning genom att expandera och komprimera toraxhålan.
3. Bröstbenet (sternum): Det långa, platta benet i mitten av bröstkorgen som förbinder de övre revbenen med varandra.
4. Ryggkotorna: De bakre delarna av toraxväggen består av ryggkotorna och musklerna i ryggen, inklusive ryggradsmusklerna (paraspinalmusklerna) och andra muskler som stödjer kroppens rörelser.

Sammanfattningsvis är toraxväggen en viktig struktur som skyddar de vitala organen i brösthålan och hjälper till att underlätta andning genom expansion och kompression av toraxhålan.

I medicinsk kontext, betyder "tryck" vanligtvis den kraft som verkar på en viss yta eller en fluidvolym. Det kan delas in i olika typer beroende på vilket sammanhang det används:

1. Blodtryck: Det kraft som utövas av blodet på väggarna i de blodkärl som försörjer kroppen med syre och näringsämnen. Blodtrycket mäts vanligtvis i millimeter Quecksilbersøaka (mmHg) och består av två värden: systoliskt tryck (när hjärtat kontraherar) och diastoliskt tryck (när hjärtat utvidgas).
2. Intrakraniellt tryck (ICP): Det tryck som finns inne i skallgropen, där hjärnan och cerebrospinalvätskan (CSF) befinner sig. ICP mäts vanligtvis med en kateter placerad inuti det intrakraniella utrymmet och används för att övervaka patienter med hjärnskador eller andra sjukdomar som kan påverka hjärnan.
3. Vätskebalans: Trycket i olika kroppsvätskor, till exempel interstitielt vätska (vätska mellan cellerna) och cerebrospinalvätska. Förhöjt vätsketryck kan vara ett tecken på sjukdom eller skada.
4. Andning: Trycket i luftvägarna under andningen, som påverkar luftflödet in och ut från lungorna. Det kan delas upp i positivt tryck (när luften trycks in i lungorna) och negativt tryck (när lungorna drar in luft).
5. Tryckulcus: En medicinsk procedur där en kateter placeras i en artär för att mäta blodtrycket kontinuerligt över tiden. Det används ofta under operationer eller vid intensivvård.

Ett motorneuron är ett neuron i centrala nervsystemet (CNS) som har till uppgift att kontrollera muskelaktiviteten och kroppens rörelser. Motorneuroner har sin cellkropp (soma) belägen i hjärnan eller ryggmärgen, och de skickar ut efferenta nervimpulser via sina axoner till musklerna eller andra effektororgan.

Det finns två huvudtyper av motorneuron:

1. Övre motorneuroner (upper motor neurons, UMNs): Dessa är belägna i hjärnbarken och skickar signaler via sina axoner till lägre motorneuroner i ryggmärgen. Skador på övre motorneuroner kan leda till spasticitet, hyperreflexi och svårigheter att initiera rörelser.

2. Lägre motorneuroner (lower motor neurons, LMNs): Dessa är belägna i ryggmärgen och skickar signaler direkt till musklerna via sina axoner. Skador på lägre motorneuroner kan leda till muskelsvaghet, atrofi och förlust av reflexer.

Motorneurons funktion är att koordinera rörelser genom att aktivera eller inhibera muskelaktiviteten i olika grupper av muskler. De spelar därför en viktig roll i alla aspekter av kroppens rörelseförmåga, från finmotorik till grossmotorik.

Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.

ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:

1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.

Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.

hållning, membran, interkostal muskler Fråga Jag är en person med dålig hållning. J ...
... skelettmuskulaturBakbenQuadriceps MuscleMuskelcellerAndningsmuskulaturPapillarmusklerTuggmusklerBukmusklerInterkostalmuskler ...