Serum som innehåller antikroppar. Det erhålls från djur som immuniserats genom injektion av antigen eller genom infektion med mikroorganismer, bärande på antigenet.
Immunglobuliner framkallade av bakteriella antigena komponenter.
Kroppens försvarssytem mot främmamde organismer eller ämnen eller avvikande, egna celler. Det kan indelas i två "försvarsgrenar", det humorala immunförsvaret och det cellförmedlade immunförsvaret, och det utgörs av en komplex samverkan mellan cellulära, molekylära och genetiska komponenter.
Serologiska reaktioner som inträffar när ett antiserum mot ett antigen reagerar med ett annat, närbesläktat antigen.
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
En neutraliseringstest är en laboratoriemetod för att mäta hur väl ett specifikt antikroppsrespons kan neutralisera (i princip ‘stänga ner’) en given mängd av en patogen, till exempel en virus eller bakterie. Testen utförs genom att blanda en känd koncentration av patogen med ett serum som innehåller antikroppar (från en infekterad individ eller från vaccinering) och sedan mäta hur mycket patogen som fortfarande är aktiv efter en viss tids inkubation. Resultatet uttrycks ofta som ett titernummer, vilket representerar den högsta serumdilutionen där man fortfarande kan upptäcka aktiv patogen. En högre neutralisationstitel indikerar att serumet har en bättre förmåga att skydda mot infektion av den specifika patogenen.
Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).
Immunglobuliner producerade som svar på virala antigen; de omfattar alla klasser av immunglobuliner, framkallade av alla viruskomponenter.
Passiv immunisering refererer til en type af immunitet, der opnås ved at give en individ antibodies eller cellulære komponenter med immunologisk aktivitet fra en anden kilde, i stedet for at udvikle sin egen immunitet gennem direkte kontakt med en patogen. Dette kan opnås på to måder:
Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.
Bakteriella antigener definieras som molekyler på eller från bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Dessa antigener kan vara proteiner, polysackarider eller andra strukturer som är unika för en specifik bakteriestam eller gemensamma för en hel grupp av bakterier. När bakteriella antigener introduceras i kroppen aktiveras immunförsvaret och producerar specifika antikroppar för att bekämpa infektionen.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
Egenskap som gör att antikroppar kan reagera med vissa antigena determinanter och inte med andra. Specificiteten beror på kemisk sammansättning, fysikaliska krafter och bindningsplatsens molekylära st ruktur.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.
Antikroppar producerade i människor och djur efter exponering för antigen från parasitiska protozoer.
"Antikroppsbildning, eller immunrespons, är en process där B-celler producerar specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa främmande ämnen som intränger i kroppen, såsom virus och bakterier."
Neutralizing antibodies are a type of antibody that defends against pathogens such as viruses and bacteria by neutralizing their ability to infect human cells. They do this by binding to specific regions on the surface proteins of the pathogen, preventing it from attaching to and entering host cells. This renders the pathogen ineffective and helps to prevent or reduce the severity of infection. Neutralizing antibodies can be produced naturally in response to an infection or vaccination, or they can be generated artificially for therapeutic purposes.
Alla delar av någon protozo som kan framkalla immunitet. De vanligast förekommande är antigener från Plasmodium (malaria) och trypanosomer.
Opsoninproteiner är proteiner som hjälper till att markera främmande partiklar, såsom bakterier och virus, för fagocytos (cellatfångande och nedbrytning) av immunförsvarets vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och makrofager. När opsoninproteiner binder till ytan på en främmande partikel bildar de ett "märke" eller ett "handtag" som underlättar för fagocytcellerna att känna igen och binda till partikeln, vilket i sin tur underlättar dess bortförsel och nedbrytning. Exempel på opsoninproteiner inkluderar IgG-antikroppar och komplementproteinet C3b.
Reaktioner som uppstår till följd av antigen-antikroppskomplexbildning och leder till svullnad och inflammation.
Specifik avsaknad av immunreaktion mot ett visst antigen hos en individ med iövrigt normalt immunförsvar. Bristen kan bero på tidig kontakt med antigenet hos en immunologiskt omogen individ (foster eller nyfödd) eller hos en vuxen som utsatts för extremt stora doser eller ytterst små mängder av antigenet, eller genom exponering för strålning, antimetaboliter, antilymfocytserum osv.
Virusprodukter som har antigen effekt.
Serumglykoproteiner som deltar i den immunförsvarsmekanism som kallas komplementaktivering och som ger upphov till membranattackkomplexet. Häri ingår glykoproteiner i olika komplementaktiveringsprocesser (den klassiska, den alternativa och lektinkomplementprocessen).
Antigena determinanter som känns igen av och binds till B-cellreceptorn. Epitoper som känns igen av B-cellreceptorer sitter på antigenets yta.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Varbildning i levern till följd av amöbainfektion. En vanlig form är den orsakad av Entamoeba histolytica.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
Vaccination, även känt som immunisering, är ett preventivt sjukvårdsåtgärd som utförs genom att ge en individ ett preparat som innehåller en eller flera antigen från en patogen (en mikroorganism som orsakar sjukdom). Detta preparat stimulerar immunsystemet att producera en immunrespons, vilket leder till att immuniteten utvecklas mot den specifika patogenen. Denna immunitet ger skydd mot framtida infektioner med samma patogen och hjälper därmed att förhindra spridning av sjukdomar inom populationen. Vaccination är en av de mest effektiva metoderna för att kontrollera och eliminera infektiösa sjukdomar och har räddat miljoner liv världen över.
Serologiska test baserade på inaktivering av komplement med antigen-antikroppkomplex (steg 1). Bindning av fritt komplement kan synliggöras genom tillförsel av ett andra antigen-antikroppsystem, såsom röda blodkroppar och någon lämplig erytrocytantikropp (hemolysin), som kräver komplement för att kunna bildas (steg 2). Om de röda cellerna inte lyseras (löses upp) tyder detta på att en specifik antigen-antikroppsreaktion har skett i steg 1. Om, däremot, de röda blodkropparna löses upp, så betyder det att det finns fritt komplement, vilket visar att ingen antigen-antikroppsreaktion ägt rum i steg 1.
Suspensionspreparat framställda av försvagade eller avdödade bakterier för förebyggande eller behandling av bakteriella infektionssjukdomar.
En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Antigener på ytan av celler, inklusive infektionsframkallande celler, främmande celler eller virus. De utgörs vanligtvis av proteinhaltiga grupper, och kan vara isolerade, på cellmembran eller cellväg gar.
Syntetiske vacciner är immunologiska preparat som innehåller syntetiskt framställda antigener, designade för att stimulera patientens immunsvar och ge skydd mot specifika sjukdomar, istället för att använda traditionella metoder som innebär att använda hela patogener eller delar av dem.
Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.
Fagocyters upptag och nedbrytning av mikroorganismer, andra celler och främmande partiklar.
Natural immunity, also known as innate immunity, is the inherent ability of an individual’s immune system to resist or fight off infections naturally, without the need for external intervention such as vaccines. This type of immunity is present from birth and provides general protection against a wide range of pathogens. It involves various mechanisms such as physical barriers (e.g., skin and mucous membranes), chemical barriers (e.g., stomach acid and enzymes), and cellular responses (e.g., phagocytosis and inflammation). Natural immunity is non-specific, meaning it does not target particular pathogens but rather provides broad protection against various microorganisms.
Känsliga tester för mätning av vissa antigen, antikroppar eller virus som baseras på dessas förmåga att agglutinera vissa röda blodkroppar.
Proteiner förekommande i det yttre membranet hos bakterier.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
I en enkel medicinsk definition kan 'antigener' definieras som substanser, vanligtvis proteiner eller kolhydrater, som är förenade med celler, virus eller bakterier och kan identifieras av vår immunförsvara som främmande. När vår kropp utsätts för ett antigen producerar vårt immunsystem specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa det. Dessa antikroppar binds till antigenet och hjälper till att eliminera det från kroppen. Antigener kan också användas i vaccinationer för att stimulera produktionen av immunitet mot specifika sjukdomar.
'Plasmodium falciparum' är ett protistiskt encelligt parasitärt djur, som orsakar den allvarligaste formen av malaria hos människor, vid namn malaria tropica. Det överförs vanligtvis genom myggstick från en infekterad mygga till en mänsklig värd och kan leda till allvarliga komplikationer och i värsta fall död, om det inte behandlas i tid.
Metoder för undersökning av antikroppsbindning till bestämda områden på antigena proteiner. Epitopkartläggning tillämpas framförallt vid immunkemiska analyser. Syn. epitopmappning.
Immunglobuliner framkallade av antigena substanser hos svampar.
"Artsspecificitet" refererer til de unikke aspekter, karakteristika og kontekster, der er forbundet med kunstformer som teater, musik, maleri, litteratur osv. Det understreger, at hver kunstform har sine egne regler, historie, teoretiske perspektiver, teknikker og udtryksformer, som bør respekteres og forstås for at opnå en dybere forståelse af det pågældende værk eller frembringelse.
'Immune Evasion' refererer til mekanismer som patogener (som bakterier, virus eller parasitter) har udviklet for at undgå eller undergrave den immunforsvar, der findes hos deres vært. Dette kan ske på mange forskellige måder, herunder:
"C3H mice are a strain of laboratory mice that have been inbred for scientific research, characterized by their genetic makeup which includes the "C3H" histocompatibility complex."
Substanser som förstärker, stimulerar, aktiverar eller modulerar såväl det cellulära som humorala immunsvaret. De klassiska medlen (Freunds adjuvans, BCG, Corynebacterium parvum m fl) innehåller bakteriella antigener. Några är endogena (t ex histamin, interferon, transfer factor, interleukin-1). De kan vara antingen ospecifika eller antigenspecifika.
Stora, uddatåiga, växtätande hovdjur av familjen Equidae (hästdjur). Det finns ett flertal olika raser av tamhäst, och de varierar mycket i storlek. Hästar har svettkörtlar över hela kroppen och svettas mycket vid ansträngning.
En art protozoiska parasiter som orsakar entamoebiasis och amöbadysenteri. Typiska särdrag är en enda kärna, innehållande en liten, central karyosom, och perifert beläget kromatin i form av små, jämt fördelade pärlor.
En teknik som bygger på diffusion av antigen eller antikroppar genom ett halvfast medium, vanligen agar eller agarosgel, med en precipitinreaktion som resultat.
De immunreaktioner som förmedlas av antigenaktiverade T-lymfocyter via lymfokiner eller direkt celltoxicitet. Detta sker utan förekomst av cirkulerande antikroppar eller i fall där antikroppar spelar en underordnad roll.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
Vacciner framställda av antigen från någon av de fyra arter av Plasmodium som orsakar malaria hos människor, eller från P. berghei, som ger upphov till malaria hos gnagare.
I'm sorry for any confusion, but "Protozoproteiner" is not a recognized medical or scientific term in biochemistry or cellular biology. It seems that this term may be a combination of two words - "protozoan" and "protein." If you are looking for information about proteins found in protozoa (single-celled eukaryotic organisms, including parasites like Plasmodium falciparum that causes malaria), I can provide a brief description:
Immunologisk metod för påvisande eller kvantifiering av immunreaktiva ämnen.
Bacterial polysaccharides refer to complex carbohydrates that are produced and used by bacteria for various purposes, such as providing structural support, facilitating adhesion to surfaces, and evading the host immune system. These polysaccharides can be composed of repeating units of simple sugars (monosaccharides) or sugar derivatives, and can vary widely in their structure and function depending on the bacterial species. Some examples of bacterial polysaccharides include capsular polysaccharides, which form a protective layer around the bacterial cell, and exopolysaccharides, which are secreted by bacteria and can form biofilms that help them colonize surfaces.
Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.
"Virushöljet proteiner är de proteinmolekyler som bildar den yttre kapseln eller membranen runt ett virus, vilka kan vara involverade i dess bindning till värddelarna och infektionsprocessen."
Motståndskraft mot främmande mikroorganismers intrång eller patogena effekter, eller mot giftverkan av antigena ämnen.
"Serotypning" är en metod för att klassificera mikroorganismer, såsom bakterier och vissa virus, baserat på skillnader i de antigener som visas på deras yta. Antigen är substanser som kan inducera immunresponsen hos ett värtdjur eller en människa. Genom att identifiera olika serotyper av en patogen kan forskare och kliniker förstå mer om den specifika infektionen och välja den bästa behandlingsstrategin. Serotypning är viktig inom flera områden, till exempel epidemiologi, diagnostik och utveckling av vacciner.
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
Proteiner förekommande hos någon bakterieart.
Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.
En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.
Antikroppar mot antigen från immunbristviruset HIV, tidigare benämnt HTLV-III/LAV.
En grupp av sjukdomar framkallade av avsättning av stora lösliga komplex av antigen och antikroppar, med vävnadsskada som följd.
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
Genetiskt identiska individer framavlade genom syskonparning i tjugo eller fler generationer, eller genom parning mellan föräldrar och avkomma med vissa restriktioner. Alla djur inom en inavlad stam kan spåras tillbaka till en gemensam anfader till den tjugonde generationen.
Röda blodceller. Mogna blodkroppar saknar kärna, är formade som bikonkava skivor, och innehåller hemoglobin, vars funktion är att transportera syre. Syn. erytrocyter.
Allmän benämning på medlemmar av familjen Caviidae. Den vanligaste arten är Cavia porcellus, som är det tammarsvin som används som husdjur och i biomedicinsk forskning.
Sjukdomstillstånd orsakade av onormal eller saknad immunologisk verkan, antingen humoral eller cellförmedlad, eller båda.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
"Virusproteiner" refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin infeksjonsprosess og reproducerer seg i værtsorganismen. Disse proteinet kan ha ulike funksjoner, såsom å binde til værtscellene for å fremme infeksjonen, å beskytte virusgenomet under overføringen mellom værter eller å hjelpe med replikasjonen av viruset.
I en enkel medicinsk definition kan man säga att en "Precipitintest" är ett laboratorietest som används för att undersöka om en given substans, till exempel ett läkemedel eller en biologisk vätska som urin, kan orsaka en kemisk reaktion i form av en så kallad precipitatsbildning när den blandas med en specifik testvätska. Precipitatet är ett fast, oftast olösligt ämne som bildas när två lösningar blandas och deras komponenter reagerar tillsammans.
Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-
En protozosjukdom som hos människor orsakas av fyra arter av släktet Plasmodium, nämligen Plasmodium falciparum, P. vivax, P. ovale och P. malariae, och som sprids genom stick av infekterade honmyggor av släktet Anopheles. Malaria förekommer endemiskt i delar av Asien, Afrika, Central- och Sydamerika, Oceanien och vissa karibbiska öar. Sjukdomen kännetecknas av extrem trötthet i förening med anfall av hög feber, svettningar, frosskakningar och anemi. Hos djur orsakas malaria av andra plasmodiearter.
Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.
Ett peptidfragment är en kort sekvens av aminosyror som har beeneds klippt isär från ett större peptid eller protein.
"Peptider är korta aminosyrekedjor som bildas genom att flera aminosyror binds samman med peptidbindningar, vilket skapar en polymer med biologisk aktivitet."
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
IgA utgör 15-20% av människans serumimmunglobuliner, huvudsakligen i form av polymerer med 4 kedjor. Hos andra däggdjur dominerar dimerer. Sekretoriskt immunglobulin A är det vanligaste immunglobulinet i sekret.
Adaptive immunity, also known as acquired immunity, is a specific and protective response to a foreign substance (antigen) that involves the activation of immune cells (such as T-lymphocytes and B-lymphocytes) and the production of antibodies. This type of immunity is called "adaptive" because it takes time for the immune system to mount a response after exposure to an antigen, but it also has the ability to "adapt" and form immunological memory, allowing for a more rapid and robust response upon subsequent exposures to the same antigen. This is the basis for vaccination.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.
Tamboskap som vanligtvis hålls på någon form av lantgård för produktion av kött eller mjölkprodukter eller som arbetsdjur.
Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom att kombinera genetiska sekvenser från två eller fler olika proteinmolekyler, vilket resulterar i en hybridprotein med unika funktionella egenskaper. Genetisk manipulation används för att fusionera generna på ett sådant sätt att de uttrycks som ett enda proteinskapsel i värdenorganismen. Dessa tekniker används ofta inom biomedicinsk forskning för att undersöka proteininteraktioner, skapa nya diagnostiska verktyg och utveckla terapeutiska läkemedel.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Malaria orsakad av Plasmodium falciparum. Detta är den svåraste formen av malaria, och den medför den högsta halten parasiter i blodet. Sjukdomen kännetecknas av oregelbundet återkommande feberattacker, som i värsta fall åtföljs av akuta symtom från hjärna, njurar och mag-tarmkanal.
Humoral immunity, also known as humoral immune response, refers to the aspect of immunity that involves the production of antibodies by B cells (a type of white blood cell) to protect against infection and disease. These antibodies are secreted into the bodily fluids, such as blood and extracellular fluid, where they can neutralize or destroy pathogens like bacteria and viruses. The humoral immune response is a critical component of the adaptive immune system, providing protection against specific pathogens and contributing to immunological memory, which allows for faster and more effective responses upon subsequent exposures to the same pathogen.
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.
Ett virion är den infectiva delen av ett virus, bestående av genetiskt material (DNA eller RNA) inneslutet i ett proteinhölje som kan skydda och hjälpa till vid infektion av en värdcell.
Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.
Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
Sjukdomstillstånd kännetecknade av produktion av antikroppar som regerar mot ämnen i den egna kroppen.
Glykoproteiner som förekommer i blod (antikroppar) och andra vävnader. De klassificeras utifrån struktur och verkan i fem klasser (IgA, IgD, IgE, IgG och IgM).
Det immunologiska systemet är ett komplext nätverk av celler, vävnader, proteiner och kemiska signaler som arbetar tillsammans för att försvara kroppen mot främmande ämnen, såsom virus, bakterier, svampar och parasiter. Det gör detta genom att identifiera, neutralisera och eliminera sådana hot med hjälp av två huvudsakliga strategier: den adaptiva immuniteten och den oadapterade immuniteten.
Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.
Teoretiska framställningar som efterliknar immunsystemets aktiviteter, processer eller fenomen. I simuleringen ingår även matematiska beräkningar, datorer och annan elektronisk utrustning.
Th1-celler, eller T-hjälparceller 1, är en typ av adaptiva immunceller som spelar en central roll i cellmedierad immunitet, särskilt mot intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier. De producerar proinflammatoriska cytokiner, till exempel IFN-γ och TNF-α, som aktiverar andra immunceller och styr deras differentiering och funktion. Th1-celler stimulerar också fagocytosande celler såsom makrofager att öka sin förmåga att eliminera intracellulära patogener.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
Celler som har spontan cytotoxisk verkan mot en rad tumörceller utan föregående immunisering. De förekommer hos icke-immuna människor och försöksdjur och betraktas av somliga som mördarceller (med antikroppsberoende celltoxisk effekt), men de kan även döda utan närvaro av antikroppar.
Oemottaglighet för patogena effekter av främmande mikroorganismer eller antigena ämnen tack vare utsöndring av antikroppar från slemhinnorna. Slemhinneepitelet i mag-tarmkanalen, luftvägarna och fortplantningsorganen bildar en form av IgA (sekretoriskt immunglobulin A) som skyddar dessa inkörsportar till kroppen.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
En kronisk, återkommande, inflammatorisk och ofta febrig bindvävssjukdom som omfattar flera organsystem, huvudsakligen huden, lederna, njurarna och serösa hinnor. Orsaken är okänd, men man misstänker en brist i regleringen av det autoimmuna systemet. Sjukdomen kännetecknas av en rad systemiska funktionsbrister, förhöjd sänka och bildande av LE-celler i blod eller benmärg.
Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.
"Serologisk testning är en laboratoriebaserad metod för att detektera specifika antikroppar eller andra markörer i blodserum eller annan kroppsfluid, vilket kan användas för att stödja diagnosen av olika sjukdomar och infektioner."
Regulatory T-lymphocytes, often abbreviated as Tregs, are a specialized subtype of CD4+ T cells that play a crucial role in maintaining immune tolerance and preventing autoimmune diseases by suppressing the activation and proliferation of effector T cells and other immune cells.
Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a cell-mediated immune response that becomes amplified over time, usually peaking after 24-72 hours following exposure to the antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve antibodies. Instead, activated T-cells recognize and respond to the antigen presented by antigen-presenting cells (APCs), releasing cytokines that recruit and activate more immune cells, leading to inflammation and tissue damage. Common examples of Type IV hypersensitivity reactions include contact dermatitis, tuberculin skin test reactions, and some forms of drug eruptions.
"Toll-like receptors (TLRs) are a type of transmembrane proteins that play a crucial role in the innate immune system by recognizing and responding to various pathogen-associated molecular patterns (PAMPs), helping to initiate an immune response against invading microorganisms."
Mogna lymfocyter och monocyter som transporteras av blodet till områden utanför kroppens kärlsystem. Till formen kan de skiljas från mogna, kornförande leukocyter genom sina stora, loblösa kärnor och frånvaro av grova, kraftigt färgade cytoplasmakorn.
Manipulering av en individs immunsystem i syfte att behandla sjukdom. Hit hör såväl aktiv som passiv immunisering och immundämpande behandling för att förhindra avstötning av transplantat.
Th2-celler, eller T-hjälpceller av typ 2, är en undergrupp av CD4+ T-celler som producerar cytokiner som främjar humorell immunitet och bekämpning av parasitiska infektioner. De aktiveras i samband med vissa typer av infektioner eller allergier, och sekreterar IL-4, IL-5, IL-9, och IL-13 som spelar roll för att främja produktionen av antikroppssvar (IgE, IgG1, IgA) från B-celler. Th2-svaret är en del av vår adaptiva immunitet och hjälper till att koordinera effektörsvar mot parasiter som lever extracellulärt eller på ytan av celler.
Antigenkodande bitar av rekombinant DNA,som ges som vaccin för förebyggande eller behandling av infektionssjukdom. Värdcellerna tar upp DNA:t, uttrycker antigenet och presenterar det för immunsystemet på ett sätt som liknar förloppet vid en naturlig infektion. Därmed framkallas ett humoralt och cellulärt immunsvar mot det producerade antigenet. Det rekombinanta DNA:t (DNA-vektorn) kallas naket DNA eftersom inga komplexa föreningar eller bärare behövs; plasmiden injiceras med saltlösning eller annan buffer.
Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.
En faktor som medverkar i regleringen av mastcelltillväxt. Den produceras av t- och B-celler och uppvisar omfattande homologi med BCRFI-genen hos Epstein-Barrviruset.
En T-lymfocytsubset är en grupp av T-celler som delar en gemensam egenskap eller funktion, t.ex. CD4+ (hjälp) eller CD8+ (cytotoxiska) T-celler, vilka har olika roller i cellmedierad immunitet.
Autoantikroppar riktade mot olika antigen i cellkärnor, så som DNA, RNA, histoner, sura kärnproteiner eller komplex av sådana molekyler. Antinukleära antikroppar förekommer i systemiska, autoimmuna sj ukdomar, som t ex systemisk lupus erythematosus (SLE), Sjögrens syndrom, skleroderma, polymyosit och blandad bindvävssjukdom.
Den fjärde komponenten som binds i komplementreaktionsföljden. Det är ett betaglobulin med sedimentationskoefficient 5,5, molekylvikt 185 000 och en serumkoncentration på 1,3 mikrogram/ml. Dess fragment har anafylatoxisk, kemotaktisk och histaminverkan och påverkar glatt muskulatur.
Proteiner, glykoproteiner eller lipoproteinfraktioner på tumörcellers ytor, som vanligen kan identifieras med monoklonala antikroppar.Många av dessa har antingen embryonalt eller viralt ursprung.
Motstånd mot ett smittämne till följd av produktion av specifika antikroppar hos en värdorganism, antingen efter exponering för smittan eller efter vaccination.
Ovala eller bönformade knutor (1 - 30 mm i diameter) belägna längs lymfsystemets kärl.
Antikroppar som reagerar med enskilda determinanter (idiotoper) i den variabla regionen av andra antikroppar.
Avsiktligt undertryckande eller dämpning av immunsvaret hos en individ. Effekten kan vara ospecifik, som vid tillförsel av immunsuppressiva läkemedel eller strålbehandling eller utslagning/förlust av lymfocyter, eller specifik, som vid desensibilisering eller samtidig tillförsel av antigen och immunsuppressiva medel.
Autoimmunitet betecknar en fellaktig immunrespons hos en individ, där kroppens egna celler och vävnader behandlas som främmande ämnen och angripas av det immuna systemet. Detta orsakas av att antikroppar eller T-celler i det immuna systemet förväxlar egna kroppsproteiner med patogener, vilket leder till autoimmunreaktioner som kan skada olika organ och vävnader i kroppen. Autoimmunitet kan leda till sjukdomar såsom reumatoid artrit, diabetes typ 1 och systemisk lupus erythematosus (SLE).
Serologiska tester där en given mängd antigen blandas med serum innan en lösning med röda blodkroppar tillsätts. Reaktionsresultatet uttrycks som den minsta mängd antigen som ger fullständig hemagglutinationshämning.
Cytotoxic T-lymphocytes, also known as CD8+ T cells, are a type of white blood cell that play a crucial role in the adaptive immune response by directly killing infected or damaged cells and inhibiting viral replication, thereby contributing to the maintenance of tissue homeostasis and the elimination of cancer cells.
Alla delar av parasitmaskar som framkallar en immunreaktion. De vanligast förekommande helmintantigener är schistosomantigener.
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
Nedbrytning av en målcell genom angrepp från immunologiskt aktiva effektorceller. Nedbrytningen kan ske genom direktkontakt med aktiverade T-lymfocyter, lymfoida eller myeloida mördarceller, eller förmedlas av cytotoxiska antikroppar, cytotoxiska lymfcellsfaktorer eller komplement.
Stora, fagocytiska, enkärniga leukocyter som bildas i benmärgen hos ryggradsdjur och släpps ut i blodet. De innehåller en stor, oval och något inbuktad kärna, omgiven av en rymlig cytoplasma och talrika organeller.
En metod för påvisande av mycket små mängder antikroppar, där antigen-antikroppskomplexet fastnar på indikatorceller, vanligtvis primaterytrocyter eller blodplättar från icke-primater. Reaktionen är beroende av antalet C3-molekyler som binds till C3b-receptorerna på indikatorcellen.
Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.
Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.
'Värd-patogenförhållanden' refererar till det komplexa interaktionsmönstret mellan en patogen (en mikroorganism som kan orsaka sjukdom) och dess värd (vanligtvis ett djur, inklusive människor), inbegripet värdens immunrespons, patogens infektionsstrategier och sjukdomsmekanismer, samt eventuella påverkan av värden på patogenens virulens och överlevnad.
Det specifika immunsvar som utlöses av en specifik dos av ett immunologiskt aktivt ämne eller immunologiskt aktiv cell hos en organism, vävnad eller cell.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
Den förändring i immunitetstillståndet som följer på det första mötet med antigen och som gör det möjligt för individen att producera antikroppar snabbare och i större mängd vid förnyad kontakt med antigenet.
Vacciner eller vacciner under utveckling, utformade för att förebygga eller behandla cancer. Vid framställningen används hela tumörceller från patienten själv som antigenkälla, eller rekombinanta, tum örspecifika antigener. Syn. tumörvacciner.
Delkomponent av komplement 1 (C1) som känner igen och binder till den tunga kedjan hos IgG eller IgM och därmed inleder den klassiska komplementprocessen. Samverkan mellan C1q och immunglobulin aktiverar C1r och C1s. De aktiverade C1r- och C1s-molekylerna avspjälkas från komplexet av C1-hämmare, vilket gör den kollagenliknande regionen av C1q tillgänglig för samverkan med C1q-receptorer på cellmembran.
Biologiskt aktiva ämnen vars verkan har betydelse för immunsystemets funktioner.
En medicinsk definition av "virusvaccin" är:
Immunkemiskt test eller påvisande av ett ämne med serologiska eller immunologiska metoder. Vanligtvis tjänar det undersökta ämnet som antigen både för antikroppsproduktion och för antikroppsmätning.
Antikroppar framkallade hos människor eller djur efter exponering för antigen från parasitmaskar. Immunglobuliner av IgE-klass är vanligast, men IgG, IgM och IgA kan också förekomma.
Ett immunglobulin som är kopplat till mastceller.
Radioimmunanalys (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att bestämma koncentrationen av ett specifikt protein eller substans i en biologisk provbildning. Detta görs genom att blanda tillsammans provet med en känd mängd av den radioaktivt märkta substansen och en antikropp som binder till samma proteinet eller substansen. Genom att mäta hur mycket av den radioaktiva substansen som binds kan man bestämma koncentrationen av det ursprungliga proteinets eller substansens koncentration i provet. RIA används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka och mäta små mängder av specifika molekyler i blod, urin och andra biologiska vätskor.
Reumatoid faktorn (RF) är ett antikroppsprotein som kan förekomma hos personer med reumatoid artrit, en autoimmun sjukdom där kroppen angriper sina egna ledvävnader. RF kan också förekomma hos personer utan reumatoid artrit, men i lägre frekvens. Det är inte specifikt för reumatoid artrit och kan påträffas vid andra sjukdomar också. RF-testet används som ett hjälpmedel för att stödja en diagnos av reumatoid artrit, men det är inte definitivt för att ställa diagnosen.
Immunrekonstruktionssyndrom (IRS) är ett tillstånd som kan uppstå hos patienter som har genomgått en stamcellstransplantation eller en benmärgstransplantation. Det karaktäriseras av en överdriven immunreaktion, orsakad av den restaurerade immunsystemets interaktion med rester av det gamla immunsystemet och infekterade celler. IRS kan leda till svåra komplikationer som exempelvis lungödem, njurskada och inflammation i tarmen. Symptomen på IRS kan variera, men inkluderar ofta feber, hosta, diarré och andningssvårigheter.
Typarten för Lentivirus och orsaken till immunbristsyndromet AIDS. Virusets kännetecken är dess cytopatiska effekt och affinitet för T4-lymfocyter.
Ett lösligt ämne som framställs av antigen- eller mitogenstimulerade T-lymfocyter och som inducerar DNA-syntes i naiva lymfocyter.
Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vit blodkropp (leukocyt) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största andelen av de cirkulerande vita blodkropparna och hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att fagocytera, det vill säga svälja och förstöra främmande partiklar såsom bakterier och svampar. Neutrofilerna innehåller en speciell typ av proteiner, kallade neutrofila granuler, som kan släppas ut för att döda patogener. När ett infektionshot uppfattas av kroppen ökar produktionen och aktiveringen av neutrofiler, vilket kan leda till en ökning av deras antal i blodet, kallat neutrofili.
Det spektrum av HIV-infektioner som sträcker sig från asymtomatiska seropositiva tillstånd över AIDS-relaterade komplex (ARC) till AIDS.
Någotdera organ av det organpar som finns i brösthålan och vars uppgift är att syresätta blodet.
"Vaccination" refers to the process of introducing a vaccine into the body, usually through injection, with the goal of stimulating an immune response and providing protection against a specific disease-causing agent, such as a bacterium or virus. Vaccines contain weakened or inactivated forms of these agents, or parts of them, which trigger the immune system to produce antibodies and memory cells that can recognize and fight off the pathogen if the individual is later exposed to it. This process helps to prevent or reduce the severity of infectious diseases and protects both individuals and communities from outbreaks.
En löslig faktor som produceras av aktiverade T-lymfocyter och ger upphov till tillväxt och differentiering av B-celler. Interleukin-4 inducerar uttryck av klass II-MHC och Fc-receptorer på B-celler. Det har också verkan på T-lymfocyter, mastceller och flera andra hematopoetiska celler, inklusive granulocyt-, megakaryocyt- och erytroidförelöpare, samt makrofager.
Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan (albumn) hos hönsägg, och används ofta inom forskning som modellprotein för att studera immunologiska svar och allergier.
Immunglobuliner framkallade av antigen specifika för tumörer. Hit hör inte normalt förekommande histokompatibilitetsantigen.
Immunomodulation refererar till processen att ändra eller kontrollera immunsystemets funktion och respons. Det kan involvera att dämpa överaktiva immunsvar för att förebygga sjukdom och autoimmunitet, eller att stärka immunsvaret för att bekämpa infektioner och cancer. Immunomodulerande behandlingar kan bestå av läkemedel, såsom immunsuppressiva eller immunstimulerande medel, eller av icke-farmakologiska metoder, som till exempel näringsriktad terapi eller livsstilsförändringar.
Ett skeende där antigen uppträder så att lymfocyter kan bekanta sig med det. Presentationen sker med hjälp av speciella celler, antigenpresenterande celler (APC), som ibland måste bearbeta antigenet f ör att det skall kännas igen. Detta kan gå till så att presentationscellen slukar och bryter ner antigenet för att därefter presentera fragment på cellytan.
Ett heterodimert cytokin som stimulerar till produktion av interferon-gamma i T-celler och NK-celler och som även inducerar differentiering av Th1-hjälparceller. Det medverkar till initiering av cellförmedlad immunitet.
De immunglobulinklasser som återfinns hos någon djurart. Hos människor finns det nio klasser som vandrar i fem olika grupper vid elektrofores. Var och en av dem består av två lätta och två tunga proteinkedjor, och varje grupp har sina utmärkande strukturella och funktionella egenskaper.
Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.
Serumglobuliner som vandrar i gammaområdet vid elektrofores. Gammaglobuliner betraktades tidigare som synonyma med immunglobuliner, eftersom de alla flesta immunglobuliner är gammaglobuliner. Men då vissa immunglobuliner uppvisar elektroforetisk alfa- och betarörlighet har denna syn fått ge vika.
Vita blodceller, omfattande både granulära leukocyter (basofiler, eosinofiler och neutrofiler) och icke-granulära leukocyter (lymfocyter och monocyter).
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Metoder för påvisande av den celltoxiska effekten av en lymfocyt, en lymfocytprodukt, antikropp eller komplement på en målcell.
En heterogen grupp immunkompetenta celler som förmedlar det cellbundna immunsvaret genom att bearbeta och presentera antigen för T-cellreceptorn. Vanliga celler med denna roll är makrofager, dendritis ka celler, langerhansceller och B-lymfocyter.
"Sensitivitet och specificitet är två viktiga begrepp inom diagnostisk medicin, där sensitivitet definieras som sannolikheten för ett positivt testresultat bland de individer som har sjukdomen, medan specificitet definieras som sannolikheten för ett negativt testresultat bland de individer som inte har sjukdomen."
Enzymer som ingår i komplementsystemet och som aktiverar en eller flera komponenter i systemet, vilket leder till bildandet av membranattackkomplexet, som utgör en viktig del av immunsvaret.
Motståndskraft mot ett sjukdomsalstrande smittämne förvärvad genom att moderns immunitet överförts till fostret via moderkakan eller till det nyfödda barnen med modersmjölken.
En teori om att T-celler "övervakar" cellytor och upptäcker strukturella förändringar eller ytantigen på ytorna hos virusangripna eller tumöromvandlade celler.
DNA-molekyler med förmåga till autonom replikation i en värdcell, och i vilka andra DNA-sekvenser kan infogas och därmed mångfaldigas. Många erhålls ur plasmider, bakteriofager eller virus. De används för att föra in främmande gener i mottagarceller. Genetiska vektorer har ett funktionsdugligt replikationsställe och innehåller genetiska markörer, som underlättar deras identifiering.
Undersökningar som bygger på att celler, mikroorganismer eller partiklar klumpar ihop sig när de blandas med specifikt antiserum.
Ytområden på antikroppar som reagerar med antigeners determinantområden. De bildas av delar av de variabla områdena i immunglobulinernas Fab-fragment.
'Tumor escape' refererer til mekanismer som kanine immunforsvaret omgås eller overvinde, fremmes vækst og spredning af cancerceller i en tumør.
Specifika molekylplatser på ytan hos olika celler, även B-lymfocyter och makrofager, som binder immunglobulin G. Det finns tre underklasser: Fc gamma RI (CD64-antigenet, en receptor med låg affinitet), Fc gamma RII (CD32-antigenet, en receptor med med hög affinitet), och Fc gamma RIII (CD16-antigenet, en receptor med låg affinitet).
En tumör är en abnorm och ofta opålitlig vävnadsformation som uppstår då celltillväxten och celldelningen överstiger normal nivå eller fortsätter utan kontroll efter cellskada eller påverkan. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på om de är cancer-relaterade eller inte. De kan också variera i storlek och spridning, och deras uppkomst kan bero på en kombination av genetiska, miljömässiga och livsföstylett relaterade faktorer.
Toll-like receptor 4 (TLR4) is a protein that plays a crucial role in the immune system, specifically in the recognition of gram-negative bacteria and activation of the innate immune response. TLR4 is a type of transmembrane receptor located on the surface of various immune cells, including macrophages and dendritic cells. It recognizes lipopolysaccharide (LPS), a major component of the outer membrane of gram-negative bacteria, leading to the activation of signaling pathways that result in the production of proinflammatory cytokines and chemokines. This response is essential for initiating an effective defense against invading pathogens but can also contribute to the development of chronic inflammation and related diseases if not properly regulated.
En faktor som stimulerar tillväxt och differentiering av mänskliga B-celler och som även verkar som tillväxtfaktor för hybridom och plasmacytom. Interleukin-6 produceras av många olika celler, som t ex T-celler, monocyter och fibroblaster.
Antalet lymfocyter per volymenhet blod.
Immunisering/vaccination som ges efter en primär immunisering med samma eller närbesläktat antigen.
Klassificering av undergrupper av lymfocyter baserad på strukturellt och funktionellt olika cellpopulationer.
Tillståndet som följer på föreningen av en äggcell och en sädescell, då ett embryo eller foster växer i kroppen.
Kopparinnehållande, syretransporterande protein som finns i hemolymfan hos vissa ryggradslösa djur. Proteinet är färglöst i frånvaro av syre, men är blått i oxiderad form. Till skillnad från hemoglobin innehåller hemocyanin ingen hem-del, varför namnet egentligen är missvisande. ( 2004-10-05 Källa Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=201478)
Bestämning av det mönster av gener som uttrycks vid den genetiska transkriptionen, såväl under specifika förhållanden som i en specifik cell.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
En klass av förinflammatoriska cytokiner som har förmågan att dra till sig och aktivera leukocyter. De kan delas in i åtminstone tre strukturella grenar: C (C-kemokiner), CC (CC-kemokiner) och CXC (CX C-kemokiner), på grundval av variationer i ett gemensamt cysteinmotiv.
Klassificering av immunsystemets celler utifrån strukturella och funktionella skillnader. Denna bestämning används allmänt för analys och sortering av olika underklasser av T-lymfocyter, baserad på CD-antigen och med hjälp av flödescytometri.
Alla djur som ingår i familjen Suidae, knubbiga, kortbenta och allätande däggdjur med tjock hud och borstliknande pälshår, förhållandevis lång nos och liten svans. Hit hör släktena Babyrousa, Phacochoerus (vårtsvin) och Sus, till vilket hör det vanliga tamsvinet (Sus scrofa).
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
Vacciner bestående av inaktiverat HIV eller några av dess komponentantigener, utvecklade för förebyggande av AIDS. Vacciner innehållande antigener är framställda med genetisk rekombination.

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

Bakteriella antikroppar är en typ av antikroppar som produceras av immunsystemet i samband med en infektion orsakad av bakterier. Dessa antikroppar är proteiner som bildas av B-celler och är specificerade för att binda till specifika antigener på ytan av bakterierna. När bakteriella antikroppar binder till sina målantigener aktiveras komplementsystemet, vilket kan leda till destruktion av bakterierna och skydda kroppen från infektioner.

Bakteriella antikroppar kan vara av olika typer, inklusive IgG, IgM, IgA och IgE, beroende på vilken sorts immunrespons som är aktiverad. Varje typ av antikropp har en unik funktion i kroppen, men de flesta bakteriella antikroppar är av typen IgG, som är den vanligaste och mest flexibla typen av antikroppar.

Det är värt att notera att det kan finnas en förväxlingsrisk med begreppen "bakteriella antikroppar" och "antikroppar mot bakterier". De senare refererar till när en persons immunsystem har producerat antikroppar som reagerar med bakterier eller deras toxiner, oavsett om personen är sjuk eller inte. Därför kan en person ha antikroppar mot bakterier utan att vara sjukt.

Det immunsystemet är ett komplext nätverk av celler, vävnader och molekyler som arbetar tillsammans för att försvara kroppen mot främmande ämnen, såsom virus, bakterier, svampar och parasiter. Det gör detta genom att känna igen och svara på sådana hot med olika former av immunrespons.

Det finns två huvudsakliga delar av det immunsystemet: det adaptiva eller specifika immunsvaret och det omedelbara eller icke-specifika immunsvaret. Det omedelbara immunsvaret är den första linjen av försvar och innefattar fysiska barriärer som huden och slemhinnor, kemiska signaler som komplementsystemet och cellulära responsen från vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och naturligt mördande celler.

Det adaptiva immunsvaret är en mer specifik och minnesbaserad respons som utvecklas över tid efter att kroppen har exponerats för ett antigen för första gången. Detta innefattar två typer av immunceller: T-lymfocyter (eller T-celler) och B-lymfocyter (eller B-celler). När dessa celler aktiveras producerar de specifika proteiner, såsom antikroppar från B-celler och cytokiner från T-celler, som hjälper till att eliminera den främmande invaderaren.

Ett viktigt koncept inom det immunsystemet är själv/främmande-diskrimineringen, vilket innebär att det immunsystemet kan skilja på egna (själv) och främmande (icke-själv) molekyler. Detta är viktigt för att undvika autoimmuna sjukdomar där det immunsystemet attackerar kroppens egna vävnader och organ.

En korsreaktion är inom medicinen en immunologisk reaktion som uppstår när en individ som redan är sensibiliserad mot ett visst antigen utsätts för ett annat, relaterat antigen. Denna reaktion orsakas av att antikroppar eller T-celler som bildats under den första exponeringen kan korsreaktivitet med det nya antigenet.

Korsreaktioner kan förekomma mellan olika allergen, till exempel pollen och frukt, men även mellan vissa läkemedel och kontrastmedel som används under röntgenundersökningar. Korsreaktioner kan i värsta fall leda till allvarliga allergiska reaktioner, såsom anafylaxi.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

En neutraliseringstest (neutralization test) är en typ av laboratorietest som används för att mäta den förmåga som ett specifikt antikroppar-serum har att neutralisera (i huvudsak) virus. Testet mäter hur mycket serum som behövs för att reducera eller eliminera en given virusslagets förmåga att infektera celler.

Under testförfarandet blandas serumprover med en känd koncentration av virus, och sedan exponeras denna blandning för en kultur av celler som virus normalt skulle kunna infektera. Efter en viss inkubationstid undersöks cellkulturen för tecken på infektion, till exempel cytopatisk effekt (CPE).

Om serumprovet har en hög koncentration av neutraliserande antikroppar kommer detta att minska eller eliminera virusslagets förmåga att orsaka CPE i cellkulturen. Testresultatet uttrycks som den högsta serumkoncentrationen som behövs för att neutralisera 50% av viruspartiklarna (NC50).

Neutralisationstester används ofta inom forskning och diagnostik, till exempel vid utveckling av vacciner eller för att fastställa immunitet hos en individ efter en infektion eller vaccinering.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

'Virusantikroppar' (eller 'virusantistoffer') är immunologiska proteiner som produceras av B-celler i kroppen som svar på en infektion med ett virus. Dessa antikroppar binder till ytor på viruset, vilket gör det möjligt för kroppens immunsystem att identifiera och eliminera viruset från kroppen.

Det finns olika typer av virusantikroppar, men de flesta tillhör en grupp som kallas IgG-antikroppar. När en person har haft en infektion med ett visst virus och sedan har blivit immun mot det, kommer de att ha höga nivåer av specifika IgG-antikroppar i sin blodomlopp som kan mätas för att fastställa om personen har haft en tidigare infektion.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av immunologiska respons på virusinfektioner, såsom T-celler och interferoner, men virusantikroppar är ett viktigt sätt för kroppen att identifiera och bekämpa viruset.

Passiv immunisering (også kendt som adoptiv immunitet) refererer til overførsel af forudsynt antistoffer fra en individ til en anden, der ikke selv har producéret dem. Dette kan ske ved at give immunglobulin preparater, som indeholder specifikke antistoffer mod en given patogen, eller ved at overføre modersmælkemilk, der indeholder naturligt producerede antistoffer til babyen.

Den passive immunisering giver hurtig beskyttelse mod infektioner og sygdomme, men den er normalt midlertidig, da antistofferne med tiden bliver nedbrudt i kroppen. Derfor giver den ikke varige immunitet som aktiv immunisering (f.eks. vaccination) gør. Passiv immunisering anvendes ofte til forebyggelse eller behandling af infektioner hos personer med nedsat immunforsvar, gravide kvinder, nyfødte babyer og i forbindelse med biologisk krisebehandling.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

Bakteriella antigener definieras som molekyler på ytan eller invändigt hos bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos en värdorganism. Dessa antigener kan vara proteiner, kopolysackarider, teikoiperoder eller andra strukturer som är unika för en viss bakteriestam eller art. När bakteriella antigener interagerar med immunsystemet kan det leda till produktion av specifika antikroppar och aktivering av cellmedierade immunitet, vilket hjälper kroppen att bekämpa infektioner orsakade av bakterier.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

"Protozoan antibodies" refer to antibodies produced by the immune system in response to an infection caused by a protozoan, which is a type of single-celled microorganism. These antibodies are part of the adaptive immune response and are specific to certain proteins or other molecules found on the surface of the protozoan. They can help the body recognize and eliminate the pathogen, and also play a role in immunity to future infections with the same protozoan. Examples of protozoan infections that can stimulate the production of protozoan antibodies include malaria, giardiasis, and toxoplasmosis.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

Neutralizing antibodies are a type of antibody that defends against viruses and toxins by neutralizing their ability to infect human cells. They do this by binding to specific sites on the surface of the virus or toxin, preventing them from attaching to and entering host cells. This binding also marks the virus or toxin for destruction by other immune cells. Neutralizing antibodies are an important component of the body's adaptive immune response and can provide immunity against reinfection with the same pathogen. Vaccines often aim to induce the production of neutralizing antibodies as a means of protecting against infectious diseases.

Protozoiska antigener är proteiner eller andra molekyler som produceras av protozoer, en grupp encelliga eukaryota organismer. Dessa antigener kan vara specifika för en viss art eller gemensamma för en större grupp protozoer. De kan utlösa en immunreaktion hos ett värddjur när en protozoisk infektion uppstår, vilket leder till produktionen av antikroppar och aktivering av cellmedierad immunitet. Protozoiska antigener kan användas inom forskning och diagnostik för att identifiera och undersöka protozoiska infektioner.

Opsoninproteiner är proteiner som hjälper till att markera främmande mikroorganismer och andra företeelser i kroppen, såsom döda eller skadade celler, för att underlätta deras borttagning av immunsystemet. När opsoninproteiner binds till ytan på en främmande partikel, gör de det lättare för vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och makrofager att hitta och fagocytera (faga = äta upp) den. Detta är en viktig del av både den naturliga och den adaptiva immuniteten.

Exempel på opsoninproteiner inkluderar:

* IgG-antikroppar, som är en typ av antikropp som produceras av B-celler i kroppen. När IgG-antikroppar binder till en främmande partikel, fungerar de som ett tecken på att den är skadlig och underlättar fagocytos av vita blodkroppar.
* Komplementproteiner, som är en grupp proteiner i blodet som arbetar tillsammans för att eliminera främmande partiklar. När komplementproteiner aktiveras, kan de binder till ytan på en främmande partikel och skapa ett komplex av proteiner som attraherar vita blodkroppar och underlättar fagocytos.
* Mannosebindande lectiner (MBL), som är proteiner som hjälper till att identifiera bakterier med en speciell sockerstruktur på ytan. När MBL binder till denna sockerstruktur, underlättar det fagocytos av vita blodkroppar.

Opsoninproteiner är viktiga för att bekämpa infektioner och hålla kroppen frisk.

'Antigen-antibody reactions' refer to the specific binding and interaction between antigens and antibodies in the immune system. An antigen is a foreign substance, such as a protein or polysaccharide, found on the surface of viruses, bacteria, or other microorganisms that can stimulate an immune response. An antibody is a protective protein produced by the immune system in response to an antigen.

When an antigen enters the body, it is recognized as foreign and activates the immune system to produce specific antibodies that can bind to the antigen. This binding reaction occurs when the antigen's epitope (the part of the antigen that is recognized by the immune system) interacts with the paratope (the part of the antibody that recognizes and binds to the antigen).

The binding of an antigen to its corresponding antibody can lead to various outcomes, such as neutralization of the antigen's activity, agglutination (clumping together) of the antigen, or activation of complement proteins that can destroy the antigen. The antigen-antibody reaction is a crucial component of the adaptive immune response and plays an essential role in protecting the body against infection and disease.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

Medicinskt kan man definiera virusantigener som proteiner eller andra molekyler på ytan av ett virus som kan identifieras och bindas till specifika antikroppar hos värden. När ett virus invaderar en organism, kan immunsystemet producera dessa antikroppar för att kämpa mot infektionen. Dessa antikroppar binder till virusantigenen och hjälper till att markera viruset så att det kan elimineras av immunförsvaret.

Virusantigener är viktiga för utvecklingen av vacciner, eftersom de kan användas för att stimulera produktionen av antikroppar och skydda mot framtida infektioner. Genom att exponera individen för en mild form av viruset eller en del av det (såsom ett virusantigen), kan immunförsvaret tränas att känna igen och bekämpa viruset om det senare skulle infektera individen.

'Komplementproteiner' er ein system av proteiner i kroppen som jobber saman for å beskytte mot infeksjon og skade på kroppens egen celler. Systemet består av over 30 forskjellige proteiner som aktiveres i et koblet kjettsystem når det trues av fremmede stoff, såkalt komplementaktivering.

Det primære målet med komplementaktiveringen er bakterier og andre mikroorganismer, men systemet kan også være involvert i immunresponsen mot egen celler i tilfelle av autoimmune sykdommer eller transplantasjon.

Komplementproteinene har mange forskjellige funksjoner, blant annet:

* Øke inflammasjonsresponsen ved å tiltrakke andre immunceller til området
* Direkte skade bakteriers cellemembran og føre til deres død (lysis)
* Markere bakterier for fagocytos (fagocytmarkering)
* Neutralisere virus ved å forhindre dem i å infisere kroppens celler

I all felleshet bidrar komplementproteinene til en effektiv immunrespons og er viktige for å holde kroppen frisk.

Epitope, även känt som antigen determinant, är den specifika delen av ett antigen (ett främmande ämne som kan inducera en immunreaktion) som binder till en antikropp eller B-cells receptor på en B-lymfocyt. En B-lymfocyt är en typ av vita blodkroppar som har en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. När en B-lymfocyt får kontakt med sitt specifika epitop på ett antigen aktiveras den och differensieras till en plasma cell som producerar antikroppar som binder till det aktiverande epitet. Dessa antikroppar hjälper till att neutralisera eller eliminera det främmande ämnet från kroppen.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Ambientlig leverabscess (amöba) definieras som en infektion orsakad av amöban *Entamoeba histolytica*, vilket resulterar i bildning av abscesser (pusfyllda säckar) i levern. Detta är en allvarlig komplikation av en amöbiasisinfektion, som primärt drabbar tarmsystemet. Amöbaleverabscess kan orsaka smärta, feber och hälsoförsämring, och kräver ofta medicinsk behandling med antibiotika och dränering av abscessen för att förebygga komplikationer.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Vaccination, även känt som immunisering, är en förebyggande metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för ett antigen som liknar den patogen som orsakar sjukdomen. Detta stimulerar immunsystemet att producera en immunrespons, vilket innebär att kroppen lär sig att känna igen och bekämpa den specifika patogenen om individen exponeras för den i framtiden.

Det finns olika typer av vacciner, men de flesta innehåller ett dödad eller avsvagt patogen, en del av ett patogen eller ett genetiskt material som kodar för ett protein från patogenen. När vaccinet ges till en individ, triggas immunsystemet att producera specifika antikroppar och aktivera T-celler som är specialiserade på att bekämpa den specifika patogenen. Dessa immunitetsmekanismer förblir i kroppen även efter att vaccinet har avtagit, vilket ger en långvarig skydd mot sjukdomen.

Vaccination är en effektiv metod för att kontrollera och eliminera infektionssjukdomar på populationnivå, och det rekommenderas starkt av världshälsoorganisationen (WHO) och andra hälsovårdsmyndigheter att alla individer ska vaccineras enligt de nationella immunisationsschemana som finns i respektive land.

Komplementfixerings test (CFT) är en typ av immunologisk tester som används för att diagnostisera infektioner orsakade av encapsulerade bakterier, såsom Streptococcus pneumoniae och Haemophilus influenzae type b.

Testet fungerar genom att kombinera ett prov som tros innehålla antikroppar mot en specifik patogen med ett komplementsystem bestående av proteiner som normalt finns i serum. Om antikroppar är närvarande i provet, kommer de binda till den specifika bakterien och aktivera komplementsystemet, vilket orsakar en kedja av reaktioner som slutligen leder till att ett komplementprotein klyvs och bildar en membranattackkomplex (MAC).

MAC-komplexet skapar en por i cellmembranet hos bakterien, vilket orsakar dess död. I CFT mäts den mängd komplement som konsumerats under testets gång, och detta kan användas för att indirekt bestämma antikropparnas koncentration i provet.

Testet är användbart eftersom det kan ge en indikation på om en individ har utvecklat en immunrespons mot en specifik patogen, och kan hjälpa till att fastställa om en aktiv infektion finns eller inte. Det är också användbart för att övervaka effekterna av vaccinationer som ger skydd mot encapsulerade bakterier.

Bakterielle vacciner är preparat som används för att inducera immunitet mot infektioner orsakade av bakterier. De kan innehålla hela eller delar av bakterier, som dödade eller avskaligade, eller specifika proteiner (antigen) från bakterien.

Det finns två huvudsakliga typer av bakteriella vacciner:

1. Konjugatvaccin: Denna typ av vaccine innehåller en koppling av en bakteriepolysackarid till ett protein. Detta hjälper att stärka immunsvaret genom att aktivera T-celler, som är viktiga för att eliminera infektioner. Konjugatvacciner används ofta för att skydda mot bakterier som orsakar allvarliga sjukdomar hos barn, till exempel Haemophilus influenzae typ b (Hib) och pneumokocker.

2. Subunit vaccin: Denna typ av vaccine innehåller en specifik del av bakterien, såsom ett protein eller en polysackarid, som orsakar immunsvaret. Exempel på subunitvacciner är den dTP-vaccinen (diftieri, tetanus och stelkramp) och Hepatitis B-vaccinen.

Bakteriella vacciner kan ge aktiv immunitet, vilket innebär att kroppen producerar en immunrespons som ger skydd mot framtida infektioner med samma bakterie. De kan också ge passiv immunitet, där immunglobuliner (antikroppar) från vaccinet ger omedelbar, men tillfällig, immunitet.

Det är viktigt att notera att bakteriella vacciner inte skyddar mot alla typer av bakterieinfektioner och att de inte behandlar aktiva infektioner. De används främst för att förebygga sjukdomar och minska spridningen av infektioner i populationen.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

Syntetiske vacciner er vacciner som ikke er dannet ud fra et levende eller inaktiveret agent, men i stedet er fremstillet i laboratoriet ved hjælp af kemiske metoder. Disse vacciner indeholder ofte syntetiserede dele af en patogen, såsom et syntetisk proteine eller peptider, der kan stimulere et immunrespons i modtageren uden at udløse sygdommen. Syntetiske vacciner anvendes bl.a. til at forhindre infektioner med HIV og visse former for cancer.

'Antigen-antibody complex' är en medicinsk term som refererar till den bindning som sker när ett antigen (ett främmande protein eller substans som kan utlösa en immunreaktion) binder till en antikropp (en proteinkomponent i serum som produceras av B-celler för att bekämpa främmande ämnen). När ett antigen och en antikropp binder tillsammans bildar de en komplex, vilket kan leda till olika immunologiska respons. Denna respons kan vara antingen lokal eller systemisk och kan orsaka symtom som inflammation och skada på vävnader. I vissa fall kan antigen-antikroppskomplexen ansamlas i kroppen och leda till autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk lupus erythematosus (SLE) eller rheumatoid artrit.

Fagocytos är en process där ett cellulärt djurcellsbegrepp, som en fagocytotisk vit blodcell (leukocyt), omger och internaliserar en främmande partikel, såsom en mikroorganism eller ett partikulärt material, genom att forma pseudopodier runt den och bilda ett speciellt organell-like struktur känd som fagosom. Denna process är en del av det immunförsvar som hjälper till att eliminera patogener och skadliga partiklar från kroppen. Efter internaliseringen, kommer den fagosomerade partikeln att transporteras till lysosomen för nedbrytning och eliminering.

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

Hemagglutination är en process där röda blodkroppar (erytrocyter) sammanlänkas till klumpar på grund av interaktion med en substans, ofta ett protein eller polysackarid på ytan av en virus eller bakterie.

En hemagglutinationstest (HAT) är ett laboratorietest som utnyttjar denna egenskap för att detektera antikroppar i serumprover från patienter. I testet blandas serumprovet med röda blodkroppar och den specifika mikroorganismen (antigen) som man vill undersöka. Om patientserumet innehåller antikroppar mot den aktuella mikroorganismen kommer de att binda till antigenet, vilket orsakar hemagglutination och bildandet av blodkroppsklumpar. Om det inte finns några antikroppar i serumprovet kommer röda blodkroppar och antigen att förbli separerade.

Hemagglutinationstester används ofta inom diagnostiken av olika infektionssjukdomar, till exempel influensavirusinfektioner och malariaparasiter. Dessa tester är relativt enkla att utföra och ger snabba resultat, men de har blivit allt mindre vanliga på grund av utvecklingen av mer känsliga och specifika serologiska testmetoder, såsom ELISA-tester (Enzyme-linked Immunosorbent Assay).

Bakteriella yttermembranproteiner, också kända som bakteriecellväggsproteiner eller bakteriemembranproteiner, är proteiner som är integrerade i den yttre membranen hos Gram-negativa bakterier och den enda membranen hos Gram-positiva bakterier. Dessa proteiner spelar en viktig roll i bakteriens överlevnad och patogenicitet, genom att vara involverade i processer som cellväxt, celldelning, näringsupptag, sekretion av toxiner och andra virulensfaktorer, samt skydd mot defensiva mekanismer hos värden.

Bakteriella yttermembranproteiner kan vara klassificerade som integrala membranproteiner eller perifera membranproteiner beroende på deras interaktion med membranet. Integrala membranproteiner är kovalent bundna till lipidbilagan i membranet och sträcker sig genom hela membranet, medan perifera membranproteiner är lösliga proteiner som associerar till membranets yta via icke-kovalenta interaktioner.

Exempel på bakteriella yttermembranproteiner inkluderar poriner, som bildar kanaler genom membranet och reglerar transporten av molekyler över membranen, samt autolysiner, enzymer som bryter ned peptidoglykan i cellväggen och bidrar till celldelning och morfologi. Andra exempel är toxinproteiner, som används av patogena bakterier för att infektera värden, och effluxpumpproteiner, som exporterar toxiska substanser från cellen.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

'Plasmodium falciparum' är en art inom protozoiska parasiten Plasmodium och orsakar den allvarligaste formen av malaria, som kan vara livshotande. Den överförs till människan genom stickmyror av arten Anopheles under deras blodsugande. Parasiten invaderar därefter leverceller (hepatocyter) hos den infekterade individen och förökar sig där. Efter en vecka eller två sprids parasiterna till den cirkulerande blodbanan och invaderar sedan de röda blodkropparna (erytrocyterna).

I de röda blodkropparna förökar sig Plasmodium falciparum asexuellt genom schisontidering, vilket leder till att blodkroppen spricker och frisläpper nya parasiter som kan invadera andra röda blodkroppar. Det är under denna fas av livscykeln som de typiska symptomen på malaria utvecklas, såsom feber, trötthet, muskelvärk och kräkningar.

Plasmodium falciparum kan också bilda gametocyter, som är könsmogna stadium av parasiten som kan överföras till en ny värd via en stickmyra. När mygan suger blod från en infekterad individ kan de ta upp gametocyterna, som sedan kan utvecklas till sexuella stadium i mygans mag-tarmsystem och producera nya sporozoiter, vilka kan överföras till en ny mänsklig värd när mygan stickar igen.

Plasmodium falciparum är ansvarig för de flesta dödsfall orsakade av malaria och förekommer främst i tropiska och subtropiska regioner, särskilt i Afrika söder om Sahara.

Epitope mapping, eller epitopkartläggning, är ett begrepp inom immunologi och molekylärbiologi som refererar till processen att bestämma vilka delar av ett antigen (t.ex. ett protein) som binds av en specifik antikropp eller T-cellsreceptor. Detta görs vanligtvis genom att använda olika biokemiska och molekylärbiologiska tekniker, såsom peptidmappning, alel-specifikitetstester och kristallstrukturanalyser.

Syftet med epitope mapping kan variera, men ofta används det för att undersöka immunreaktioner mot patogener eller sjukdomsmarkörer, för att utveckla diagnostiska tester eller vacciner, eller för att studera grundläggande mekanismer kring antigenpresentation och immunsvar.

'Svampantikroppar' (fungi) är en grupp encelliga eller flercelliga mikroorganismer som saknar klorofyll och lever som saprofyter, parasiter eller symbionter. De kan orsaka infektioner hos människor, djur och växter. Svampantikroppar består av cellväggar som innehåller kolesterol och glukan istället för cellulosa som hos växter. De reproducerar sig ofta genom sporer som kan överleva i miljön under lång tid. Exempel på sjukdomar orsakade av svampar inkluderar kandidainfektion, spetälska och svampinfektioner i lungorna som kryptokockos.

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

'Immune Evasion' refererer til mekanismer som patogener, som f.eks bakterier eller virus, bruker for å undgå eller undergrave vår immunforsvar. Dette kan skje på mange ulike måter, for eksempel ved å unngå det initiale oppdagingen av immunsystemet eller ved å inaktivere eller modifisere de immunsvar som er aktivert mot dem. Immune evasion er en viktig faktor i patogenes suksess og kan være en vanskelig forhindring i behandlingen av infeksjoner.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

I medically related context, "horses" kan definieras som stora, starka djur i familjen av uddathovdarslag (Equidae), mer specifikt till släktet *Equus*, som inkluderar också åsnor och zebror. Hästar är kända för sin användning som transportmedel, arbetsdjur, idrottsdjur och sällskapsdjur av människan under tusentals år.

Från en fysiologisk eller anatomisk synvinkel kan hästar beskrivas som jämfofta djur med två huvuden, fyra extremiteter och en svans. De har en robust skelett och muskulatur, stor hjärna i förhållande till kroppsstorleken, och ett välutvecklat sinnesliv som inkluderar syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Hästar har också en speciell förmåga att uppfatta vibrationer i marken.

Hästar är herbivorer och har ett komplext mag-tarmsystem som är anpassat för att äta och ta tillvara näring från gräs och andra växter. De har en speciell sorts tänder, så kallade kindtänder, som är anpassade för att tugga och malas grovt material.

Det finns många olika raser av hästar, som varierar i storlek, form, färg och temperament. Några exempel på vanliga raser inkluderar arabiska fullblod, engelska fullblod, quarterhästar, travare, och welshponnyer.

'Entamoeba histolytica' är en protozoisk parasit som orsakar amöbiasis, en infektionssjukdom som kan drabba tarmen och levern. Den kan orsaka diarré, buksmärtor, feber och i vissa fall livshotande komplikationer såsom leverabsCESS. Infektionen sprids vanligtvis via kontaminert föda eller vatten som innehåller cystor av parasiten.

Immunodiffusion är en laboratorietest som används för att upptäcka och identifiera antikroppar eller antigener i ett prov. Det är en typ av immunologisk test som bygger på principen att antigen och antikropp binder specifikt till varandra, bildande en immunkomplex.

I en typ av immundiffusionstest, kallas diffusion i gelé (ODG), består provet av en vätska som innehåller antigen eller antikropp som placeras i ett hål i en gelé, ofta gjord av agaros. En annan vätska med känt antigen eller antikropp placeras i ett angränsande hål. Sedan diffunderar båda vätskorna genom gelén och när de möts bildas en immunkomplex som kan ses som en synlig linje eller ett band i gelén.

Denna metod är användbar för att identifiera olika typer av antigener eller antikroppar, till exempel vid diagnostisering av infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

En malariavaccin är ett vaccin som utvecklats för att förhindra malaria, en infektionssjukdom som orsakas av parasiter i släktet Plasmodium och som huvudsakligen sprids via myggor. Vaccinet fungerar genom att stimulera immunförsvaret hos den vaccinerade personen att utveckla en immunrespons mot specifika proteiner på ytan av Plasmodium-parasiten, vilket gör det svårare för parasiten att infektera röda blodkroppar och orsaka sjukdom.

Det finns idag inga godkända malariavaccin på marknaden, men flera kandidater befinner sig i olika faser av utveckling och kliniska prövningar. De flesta av de aktuella vaccinkandidaterna riktar in sig på att ge skydd mot den vanligaste malariasmittan, Plasmodium falciparum.

Jag kan hjälpa till med att söka efter information om detta, men det verkar som att "Protozoproteiner" inte är en etablerad term inom medicinen eller biologin. Det finns inga träffar när jag söker efter denna term i vetenskapliga databaser som PubMed eller Google Scholar.

Det kan vara att det avser proteiner från protozoer, en grupp encelliga eukaryota organismer som inkluderar bland annat amöbor, parasiter såsom malariaparasiten och Giardia, samt flera andra arter. Om det är så kan termen ha förväxlats eller förkortats på ett sätt som gör att den blivit förvirrande.

Om du har några ytterligare kontexter eller information om var du hittat begreppet "Protozoproteiner", kan jag försöka ge en mer precis och relevant svar.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Bacterial polysaccharides are complex carbohydrates that consist of long chains of sugar molecules (monosaccharides) linked together by glycosidic bonds. These polysaccharides are produced and secreted by bacteria as part of their cell walls, capsules, or slime layers. They play various roles in bacterial physiology, including providing structural support, helping the bacteria to evade host immune responses, and facilitating adherence to surfaces.

Bacterial polysaccharides can be broadly classified into three categories:

1. Capsular polysaccharides (CPS): These are tightly associated with the bacterial cell surface and form a protective capsule around the bacterium. They are often involved in pathogenesis, as they can help bacteria to evade host immune responses by inhibiting phagocytosis and complement activation.

2. Cell wall polysaccharides: These are integral components of the bacterial cell wall and provide structural support. They include peptidoglycans, lipopolysaccharides (LPS), and teichoic acids. LPS, found in the outer membrane of Gram-negative bacteria, contains a core oligosaccharide and a highly antigenic O-polysaccharide that plays a crucial role in host immune recognition.

3. Exopolysaccharides (EPS): These are secreted by bacteria into their surrounding environment and can form a slimy layer known as a biofilm. Biofilms provide protection for the bacteria, making them more resistant to antibiotics and host immune responses. EPS can also serve as a source of nutrients and help bacteria adhere to surfaces, facilitating colonization and infection.

Bacterial polysaccharides have attracted significant interest in medical research due to their potential as vaccine candidates, diagnostic markers, and therapeutic targets.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

'Virushöljet' är ett yttre proteinlager som omger vissa typer av virus. Detta skapas när viruset sammansätter sig med värden såsom bakterier eller celler, och kan bestå av ett eller flera olika proteiner. 'Virushöljets proteiner' refererar till de proteinmolekyler som utgör detta skal. Dessa proteiner kan spela en roll i virusets infektionsförmåga genom att hjälpa till att binda till värden eller att underlätta penetrationen av cellmembranet. De kan också vara mål för antivirala behandlingar, eftersom de ofta är nödvändiga för virusets överlevnad och reproduktion.

'Immunitet' refererer til den beskyttelse som kroppen har mod infektion og sygdom, der skyldes at systemet for adaptive immunforsvar (som består af B-celler og T-celler) kan genkende og angribe fremmede stoffer, såsom bakterier, virus og andre patogener.

Der findes to slags immunitet:

1. **Aktiv immunitet**: Den opnås når kroppen selv har oplevet en infektion eller modtaget en vaccination, hvilket fører til at systemet for adaptive immunforsvar udvikler en specifik respons overfor det pågældende patogen. Denne respons kan beholdes i år eller livstid, alt efter hvad der er tilfældet.
2. **Passiv immunitet**: Den opnås når en person modtager antistoffer fra en anden kilde, fx ved at modtage modersmællemilk eller en ind injection af antistoffer. Passiv immunitet giver hurtig beskyttelse, men den holder kun i kort tid, normalt få uger eller måneder.

Immunitet er en vigtig del af vores sundhed og evnen til at modstå sygdomme.

'Serotypning' er en metode til å klassifisere bakterier eller andre mikroorganismer basert på antigenene som forekommer på deres overflader. En serotyp er en specifik type av et antigen, og serotyping innebærer identifiseringen av disse speisifike antigener for å kunne skille forskjellige typer av bakterier eller andre mikroorganismer fra hverandre.

I medisinsk sammenheng er serotyping ofte brukt for å identifisere forskjellige serotyper av en bakterieart, som kan ha forskjellige egenskaper og muligheter for sykdomsutbredelse. Et eksempel er streptokokker, hvor forskjellige serotyper kan være assosiert med forskjellige sykdomstilstander, som f.eks. streptokokkarakti og reumatisk feber. Serotyping er derfor en viktig metode i bakteriologisk diagnostikk og overvåking av infeksjoner for å kunne foreta riktig behandling og forebygge spredning av sykdom.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.

It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

HIV-antikroppar, också kända som anti-HIV-antikroppar eller HIV-antibodier, är proteiner som produceras av det mänskliga immunsystemet i respons på en HIV-infektion. Dessa antikroppar utvecklas vanligtvis några veckor till månader efter att en individ har blivit smittad med HIV och de är specificerade för olika delar av viruspartikeln, såsom HIV-env-proteinet eller HIV-polymerasen.

HIV-antikropparnas huvudsakliga funktion är att neutralisera viruset och förhindra att det infekterar nya celler i kroppen. De gör detta genom att binda till specifika epitoper på viruspartikeln, vilket förhindrar att HIV binder till sina målcellers receptorer och därmed inte kan infektionsprocessen fortgå.

Det är värt att notera att HIV-antikroppar också används som markörer i diagnostiska tester för HIV-infektion, eftersom de ofta kan detekteras innan sjukdomen utvecklas till AIDS. Dessa tester kallas för HIV-antikroppstester och de fungerar genom att upptäcka närvaron av HIV-antikroppar i blodprov.

Immunkomplexsjukdomar är en grupp av sjukdomar som orsakas av överdriven aktivering av immunförsvaret, vilket leder till skada på kroppens egna celler och vävnader. Detta händer när antikroppar (en del av vårt immunsystem) binds till antigener (främmande ämnen som kan vara virus, bakterier eller andra substanser) och bildar immunkomplex. När dessa immunkomplex depositeras i kroppens vävnader kan de orsaka inflammation och skada.

Immunkomplexsjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska, det vill säga att de drabbar hela kroppen. Exempel på immunkomplexsjukdomar inkluderar systemisk lupus erythematosus (SLE), rheumatoid artrit, glomerulonefrit och vasculit. Behandlingen av dessa sjukdomar kan variera beroende på typen och svårighetsgraden, men inkluderar ofta immunosuppressiva läkemedel som hjälper till att minska aktiviteten i immunsystemet och därmed reducera skadan på kroppen.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

I assume you are asking for a medical definition of "Marsvin," which is the Danish word for "sea lion". In the medical field, there isn't a specific condition or concept associated with the term "sea lion." However, if you meant to ask about a different term, please provide clarification, and I will be happy to help.

If you are interested in learning more about sea lions themselves, they are a type of marine mammal that belongs to the Otariidae family, also known as eared seals. They have external ears, long front flippers, and can walk on all fours. Sea lions are found in both the Northern and Southern Hemispheres, primarily in cold coastal waters. They are social animals, living in large colonies and are known for their intelligence and agility in water.

Immunsjukdomar, også kjent som autoimmune sykdommer eller autoinflammatoriske lidelser, er tilstander der oppstår når det normale immunsvaret i kroppen forstyrres. I stedet for å beskytte kroppen mot infeksjoner og skader, angriper dets egne celler og vesener.

Det kan forekomme på grunn av en overaktivhet hos immunsystemet eller fordi det ikke kan skille eget vevs fra fremmede stoffer (antigener). Dette resulterer i en unormal reaksjon som kan skade kroppens vesener og føre til en rekke ulike symptomer.

Immunsjukdomar kan være lokalisert til et enkelt sted i kroppen eller involvere flere organer og systemer. De kan variere i alvorlighetsgrad fra milde til livstruende, og de kan være vanskelige å diagnostisere på grunn av deres varierende symptomer og manglende specifikke tester for mange av dem.

Eksempler på immunsjukdomar inkluder reumatoid artritt, systemisk lupus erythematosus (SLE), multipel sklerose (MS), type 1 diabetes, basedow sykdom, celiaki, psoriasis og inflammatorisk tarmsykdom. Behandlingen av immunsjukdomar kan involvere medisinsk behandling for å reducere inflammasjonen og styrke immunsystemet, samt endringer i livsstilen for å hjelpe til å kontrollere symptomer og forebygge komplikasjoner.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

'Virusproteiner' refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin replikasjonsprosess og forårsage infeksjon i værtsorganismen. Disse proteinet kan inkludere strukturelle proteiner, som utgjør kapsiden eller membranen til viruset, og ikke-strukturelle proteiner, som involveres i regulering av virusets replikasjon og infeksjonsprosess.

Strukturelle proteiner kan inkludere:

* Kapsidproteiner: disse er proteiner som utgjør den proteinhylle som omger viruses genetiske materiale. De kan være formet som en helix, som hos bakteriofager, eller som en ikosaeder, som hos mange arter av RNA- og DNA-viruser.
* Membranproteiner: disse proteinet er inkorporert i lipidmembranen til de enkle- eller doppelstrands RNA-viruser som koronavirus og flavivirus. Disse proteinet kan være involvert i sammensetningen av membranen, infeksjonen av værtscellen, og/eller frigjøringen av nyproducerte virusher.

Ikke-strukturelle proteiner kan inkludere:

* Replikasjonsproteiner: disse er nødvendige for replikasjonen av virusets genetiske materiale og kan være enzymer som revers transkriptase, RNA-polymerase eller ligase.
* Regulatoriske proteiner: disse proteinet kan regulere aktiviteten til andre virusproteiner eller værtsorganismens celler for å øke viruses evne til å replikere seg og spre seg.

I allmennhet er virusproteinene spesifikke for hvert individuelt virus og kan være mål for antivirale terapier eller vaccineutvikling.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

Malaria är en infektionssjukdom som orsakas av parasiter i släktet Plasmodium och som primarilys överförs via myggor av arten Anopheles. När en infekterad mygga sticker en människa kan parasiterna komma in i kroppen genom slemhinnan. De smittade röda blodkropparna sprids sedan via blodomloppet och orsakar sjukdomssymptomen, som kan inkludera feber, trötthet, hosta, muskelvärk och kräkningar. Malaria är en allvarlig sjukdom som kan vara dödligt om den inte behandlas korrekt och i tid. Det finns olika typer av malariaparasiter, men de vanligaste orsakarna av allvarliga fall av malaria hos människor är Plasmodium falciparum och Plasmodium vivax.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Immunoglobulin A (IgA) är en typ av antikropp som produceras av kroppens immunsystem. Den förekommer i två former: en monomera form som finns i serum och en polymera form som förekommer i sekret, till exempel i slem, saliv, tårar, mjölke och tarmsekreteringar. IgA har en viktig roll i den lokala immuniteten och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera virus och bakterier som försöker tränga in i kroppen via slemhinnor. IgA kan också hjälpa till att reglera immunresponsen och minska inflammationen i kroppen.

Adaptive immunity, also known as acquired immunity, is a subcategory of the immune system that involves a targeted response to specific pathogens or antigens. This type of immunity develops throughout an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure to a particular pathogen. The adaptive immune response is characterized by the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens.

T cells, also known as T lymphocytes, are a type of white blood cell that plays a central role in cell-mediated immunity. They can directly attack infected cells or produce chemical signals that activate other immune cells. B cells, on the other hand, are responsible for producing antibodies, which are proteins that bind to specific antigens and neutralize them.

The adaptive immune response is highly specific and can take several days to develop after an initial exposure to a pathogen. However, once the immune system has encountered a particular pathogen, it will be better prepared to mount a rapid and effective response if the same pathogen is encountered again in the future. This is known as immunological memory and is the basis for vaccination.

In summary, adaptive immunity is a specific and targeted response to pathogens that develops over an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure. It involves the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens. This allows for a rapid and effective response to future infections with the same pathogen.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Falciparummalaria definieras som en allvarlig form av malaria orsakad av plasmodie-falciparum-protozoer som överförs via stickmyror. Det är den farligaste typen av malaria och kan leda till allvarliga komplikationer, såsom njur- och andningssvikt, coma och i värsta fall dödsfall om den inte behandlas i tid. Falciparummalaria karaktäriseras av hög feber, intensiva boursjukdomstecken och ofta multipla organskador. Behandlingen måste ske så snart som möjligt med effektiva antimalariamediciner för att förebygga komplikationer och minska risken för dödlig utgång.

Humoral immunity is a type of immune response in which antibodies produced by B cells play a central role in the recognition and destruction of pathogens. This type of immunity involves the production of soluble proteins called immunoglobulins or antibodies, which are secreted into bodily fluids such as blood, lymph, and tissue fluid. These antibodies recognize and bind to specific antigens on the surface of pathogens like bacteria and viruses, marking them for destruction by other immune cells such as neutrophils and macrophages.

The humoral immune response is particularly important in protecting against extracellular pathogens that are present in bodily fluids. It can also provide protection against toxins produced by some bacteria, as well as against viruses that infect body cells but display antigens on their surface. The humoral immune response is activated when B cells encounter antigens and differentiate into plasma cells, which produce and secrete large amounts of antibodies specific to the antigen.

Overall, humoral immunity plays a critical role in the adaptive immune response, providing long-lasting protection against pathogens that have been encountered before. Vaccines work by stimulating the humoral immune response to produce antibodies against specific pathogens, providing immunity without the need for exposure to the actual disease.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

'Virion' är ett begrepp inom virologi och refererar till ett fullt samlat, infektionsberett viruspartikel utanför ett värddjurs cell. Det inkluderar alltså viruskapsid (proteinhölje) och eventuellt också virushylster (lipidhaltigt membran). Ibland kan viruset även innehålla en del av värdcellens membran som en del av sitt yttre skal, beroende på hur viruset sprider sig från den infekterade cellen. Virionen innehåller dessutom genetiskt material i form av RNA eller DNA.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

"Autoantigen" er en betegnelse for et antigen som normalt findes i en organisme, men som under visse omstændigheder kan udløse en immunreaktion mod sig selv. Det sker ved at immunsystemet fejlagtigt opfatter det egne væv eller celler som fremmede og danne antistoffer eller aktiverer immunceller, der angriber dem. Dette kan føre til autoimmune sygdomme som f.eks. reumatoid artritis, systemisk lupus erythematosus (SLE) og diabetes typ 1.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

Immunoglobuliner, också kända som antikroppar, är en typ av protein som produceras av B-celler och Plasma celler i vår immunsystem. Deras huvudsakliga funktion är att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener för att skydda kroppen från infektioner och sjukdomar.

Immunoglobuliner består av två identiska lättkedjor och två identiska tungkedjor, som hålls samman av disulfidbryggor. Det finns fem typer av tungkedjor (α, γ, δ, ε, μ) och två typer av lättkedjor (κ och λ), vilket ger upphov till fem olika klasser av immunoglobuliner: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM.

Varje immunglobulin har två aktiva regioner som kallas Fab-regioner (antigenbindningsfragment), där antikropparna binds till specifika epitoper på antigener. Den tredje regionen av immunoglobulin, kallad Fc-regionen (kristalliseringsfragment), är involverad i interaktioner med andra celler och proteiner i immunförsvaret.

Immunoglobuliner kan hittas i blodet, lymffluiden och mukosan i kroppen. De kan också användas som terapeutiska läkemedel för att behandla en rad sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsjukdomar.

Det immunologiska systemet är ett komplext nätverk av celler, vävnader, proteiner och kemiska signaler som arbetar tillsammans för att skydda kroppen från främmande ämnen, såsom virus, bakterier, svampar och parasiter. Detta system har utvecklats för att känna igen, neutralisera och eliminera sådana hot mot vår hälsa.

Immunsystemets processer kan delas in i två huvudsakliga delar: den adaptiva immuniteten och den oadaptiva immuniteten (även känd som den innata immuniteten).

1. Den oadaptiva immuniteten är den första linjen av försvar och ger en snabb, men ofta icke-specifik respons mot främmande ämnen. Det inkluderar barriärer såsom huden och slemhinnor, som förhindrar inträngande av patogener, samt kroppens förmåga att producera fagocyterande celler (som vit blodkroppar) som kan omge och förstöra inträngande patogener. Den oadaptiva immuniteten saknar minne av tidigare exponeringar för patogener, vilket innebär att den ger en liknande respons varje gång kroppen utsätts för samma hot.

2. Den adaptiva immuniteten är den andra linjen av försvar och ger en specifik och minnesbaserad respons mot främmande ämnen. Detta innebär att det immunsystemet kan "läras" sig att känna igen och svara mer effektivt på framtida exponeringar av samma patogen. Den adaptiva immuniteten involverar två typer av immunceller: T-celler och B-celler. När ett patogen introduceras i kroppen, presenteras det för T-celler som aktiveras och differensieras till olika undergrupper med specifika funktioner, såsom att direkt attackera patogener eller hjälpa andra immunceller att göra det. Aktiverade T-celler kan även producera cytokiner som koordinerar och stärker den adaptiva immunitetsresponsen. B-celler producerar antikroppar, proteiner som binder till patogener och neutraliserar deras skadliga effekter eller märker dem för förstörelse av andra immunceller. Aktiverade B-celler differensieras till plasmablad som producera antikroppar, och minnesB-celler som kan "komma ihåg" patogener och snabbt producera effektiva antikroppar vid framtida exponeringar.

Den adaptiva immuniteten har två faser: den primära fasen och den sekundära fasen. Under den primära fasen, som inträffar under den första exponeringen av ett patogen, aktiveras T- och B-celler och differensieras till effektiva celler. Denna process tar tid, vanligtvis flera veckor, och ger en initial immunitet mot patogener. Under den sekundära fasen, som inträffar under senare exponeringar av samma patogen, aktiveras minnesceller snabbt och effektivt, vilket resulterar i en starkare och snabbare immunitetsrespons.

Den adaptiva immuniteten är viktig för att skydda kroppen mot infektioner och sjukdomar, och den kan tränas genom vaccinationer som exponerar kroppen för patogener eller delar av dem på ett säkert sätt. Vaccineringen ger en mild form av sjukdom som inte orsakar symtom men stimulerar immunsystemet att producera effektiva T- och B-celler som skyddar mot framtida exponeringar av patogener.

I sammanfattning, den adaptiva immuniteten är en komplex process som involverar flera celltyper och molekyler som arbetar tillsammans för att ge kroppen ett specifikt skydd mot infektioner och sjukdomar. Denna form av immunitet kan tränas genom vaccinationer och ger en starkare och snabbare respons under senare exponeringar av samma patogen.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

Immunologiska modeller är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av immunsystemet och dess interaktioner med patogener, såsom virus och bakterier. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur olika faktorer, som antigenstruktur, cellpopulationer och cytokiner, påverkar immunsvar och sjukdomsförlopp. Immunologiska modeller kan vara mycket enkla, med några få variabler, eller mycket komplexa, med tusentals variabler och icke-linjära interaktioner. De kan användas för att undersöka grundläggande immunologiska principer, testa hypoteser om sjukdomsmekanismer eller utvärdera effektiviteten av olika vacciner och terapeutiska strategier.

Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

'Slemhinneimmunitet' (eller 'mukosal immunity') refererer til den del af immunforsvaret som forsvarer overflader i kroppens indre og ydre slemhinder, som er de steder hvor mikroorganismer oftest kommer ind i kroppen. Disse områder inkluderer mundhulen, næsen, lungerne, tarmene og reproduktive organer.

Slemhinneimmuniteten består af både et humoralt forsvar (frie immunoglobulin A-antistoffer) og et cellulært forsvar (T-celler, B-celler og makrofager). Immunglobulin A (IgA) er det vigtigste antistof i slemhinnerne. Det produceres af plasmaceller og transporteres gennem slimhindens epitelceller til overfladen, hvor det forsvarer mod indtrængende mikroorganismer og fremmede stoffer.

Slemhinneimmuniteten er vigtig for at forebygge infektioner og beskytte mod allergi og autoimmune sygdomme. Den kan styrkes gennem vaccination, en sund kost, god personlig hygiejne og undgåelse af skadelige vaner som rygning.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.

Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.

Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

'Serologiska tester' är laboratorietestningar som utvärderar patientens serum eller plasma för närvaro av antikroppar eller andra immunföreteelser. Dessa tester används ofta för att hjälpa till att diagnostisera infektionssjukdomar, autoimmuna sjukdomar och andra medicinska tillstånd genom att upptäcka specifika reaktioner mellan antikropparna i patientens blod och olika antigener eller antigenfragment.

Exempel på serologiska tester inkluderar ELISA (Enzyme-linked Immunosorbent Assay), Western Blot, Immunofluorescens och Komplementbindningsreaktion. Dessa tester kan vara kvalitativa eller kvantitativa och används ofta i kombination för att stödja en diagnos och övervaka behandlingen av olika medicinska tillstånd.

Regulatoriska T-lymfocyter (Tregs) är en typ av vit blodcell (leukcyt) som hör till undergruppen av CD4+ T-celler och har en viktig roll i att modulera immunresponsen. De hjälper till att kontrollera aktivering och differentiering av andra immunceller för att förhindra överdriven immunreaktivitet och autoimmunitet.

Tregs producerar typ 1-tillväxtfaktor (TGF-β) och interleukin-10 (IL-10), som hjälper till att dämpa aktivering av andra immunceller, samtidigt som de kan direkt inhibera aktiviteten hos andra T-celler genom kontaktmediatorer. Dessa celler är viktiga för att upprätthålla homeostas i det immuna systemet och förhindra autoimmuna sjukdomar, men de kan också undertrycka effektiv antitumörimmunitet.

I medicinska sammanhang studeras regulatoriska T-lymfocyter intensivt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla autoimmuna sjukdomar, transplantationsrejektion och cancer.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

Toll-like receptorer (TLR) är en typ av proteiner som spelar en central roll i det tidiga ansvaret för immunförsvaret. De tillhör patterngenkänningsreceptorerna (PRR) och aktiveras av så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMP), vilket är molekyler som är unika för olika mikroorganismer, till exempel bakterier och svampar. När TLR binds till en PAMP utlöses en signaltransduktionskaskad som leder till att immunsystemet aktiveras och svarar på infektionen. TLR finns på olika celltyper, inklusive immungceller som neutrofiler, dendritceller och makrofager, samt icke-immungceller som epitelceller. Genom att känna igen och svara på infektioner hjälper TLR till att försvara kroppen mot skadliga mikroorganismer.

'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.

Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.

Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.

Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.

Th2-celler, eller T-hjälpceller 2, är en typ av adaptiva immunceller som producerar specifika cytokiner och har en viktig roll i försvaret mot parasitiska infektioner, såsom ormar och maskar. De producerar också cytokiner som bidrar till allergisk reaktivitet och astma. Th2-celler stimulerar B-celler att differensiera till antikroppsproducerande plasmaceller och frisätter IL-4, IL-5 och IL-13. Dessa cytokiner är involverade i aktivering av mastceller och eosinofiler, som bidrar till inflammation och försvaret mot parasiter.

DNA-vaccine, på svenska DNA-vaccin, är en typ av vaccin där genetisk information kodad i DNA används för att stimulera immunförsvaret hos en individ. DNA-vaccinet innehåller ett stycke DNA som har blivit konstruerat för att koda en specifik protein från en patogen, till exempel ett virus eller en bakterie. När DNA-vaccinet introduceras i kroppen, tas det upp av celler och översätts till proteiner med hjälp av värdcellens egna maskineri. Dessa protein kan sedan presenteras för immunsystemet, vilket inducerar en immunrespons som ger skydd mot den specifika patogenen.

DNA-vacciner har visat sig vara säkra och effektiva i djurstudier, men det har varit svårt att uppnå tillräckligt höga koncentrationer av proteinet för att inducerar en stark immunrespons hos människor. Därför forskas det intensivt på metoder för att förbättra effektiviteten hos DNA-vacciner, till exempel med hjälp av elektroporation eller nanopartiklar som kan underlätta upptaget och översättningen av DNA i celler.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.

T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.

De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.

Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.

"Antinuclear antibodies" (ANA) er en type autoantikroppar, dvs. antikroppar som angriper egne kroppenes celler eller bestanddele. I denne sak handler det om antikroppar som angriper kjernebestanddelene i cellekjernen. ANA-tester brukes ofte som en del av undersøkelser for autoimmune sykdommer, fordi forekomsten av ANA kan indikere at en person har en økt risiko for å utvikle slike sykdommer.

Det er viktig å understreke at en positiv ANA-test alene ikke står for en diagnose av en autoimmun sykdom, siden ANA kan også forekomme hos helsepersoner eller personer med andre type sykdommer. Derfor bør resultatet av en ANA-test sette i sammenheng med andre symptomer og tester for å stille en korrekt diagnose.

'Komplement Component 3' (C3) är ett protein som är en del av komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C3 aktiveras när komplementsystemet startar sin reaktionskedja och spelar en viktig roll i att eliminera patogener såsom bakterier och virus från kroppen.

När C3 aktiveras splittras det upp i två delar, C3a och C3b. C3a är ett anafylatoxin som orsakar inflammation och samlar in immunceller till området där patogenen finns. C3b binder istället till patogenens yta och hjälper till att markera det för förstörelse av andra komplementproteiner och immunceller.

C3-defekter kan orsaka ett ökat risk för infektioner, särskilt med bakterier som är känsliga för komplementsystemet, såsom Neisseria meningitidis (bakterien som orsakar meningit).

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

"Aktiv immunitet" är ett tillstånd där ditt immunsystem har lärt sig att känna igen och bekämpa en specifik patogen eller substans som kan skada kroppen. Detta uppnås genom direkt exponering för patogenen eller substansen, vilket resulterar i att ditt immunsystem producerar specifika antikroppar och aktiverar cellulära svar som effektivt bekämpar inträngaren.

Aktiv immunitet kan vara antingen naturlig eller konstlad. Naturlig aktiv immunitet uppstår när en individ blir sjuk av en infektion och sedan tillfrisknar, medan konstlad aktiv immunitet uppnås genom vaccinationer som utformats för att stimulera ett skyddande immunsvar mot specifika patogener eller substanser.

Efter att ha utvecklat aktiv immunitet kan en persons kropp vara bättre rustad för att snabbt och effektivt bemöta framtida exponeringar av samma patogen eller substans, vilket minskar risken för sjukdom och komplikationer.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

Anti-idiotypiska antikroppar, även kända som anti-Id eller AIA, är en typ av antikroppar som binder till specifika regioner (idiotypen) på andra antikroppars variabla regioner. Dessa regioner är unika för varje antikropp och spefierar den specifika antigenstrukturen de binder till.

När en organism producerar en antikropp mot ett främmande antigen, kan en annan typ av B-cell klona sig själv och producera en anti-idiotypisk antikropp som binder till den ursprungliga antikroppens idiotyp. Anti-idiotypiska antikroppar kan därför anses vara "anti-antikroppar".

Anti-idiotypiska antikroppar har visat sig ha potential som terapeutiska verktyg inom medicinen, särskilt inom cancerbehandling och autoimmuna sjukdomar. De kan användas för att modulera immunsvaret genom att blockera eller stimulera vissa delar av det.

Immunsuppression refererar till ett läge där individens immunförsvar är nedsatt eller undertryckt. Detta kan orsakas av sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer. Immunsuppression kan öka risken för infektioner och onkologiska tillstånd eftersom kroppens förmåga att bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus och cancerceller är nedsatt.

Det finns två huvudsakliga typer av immunsuppression: primär och sekundär. Primär immunsuppression orsakas av en medfött eller förvärvad defekt i det immunförsvar som gör individen mer känslig för infektioner och andra sjukdomar. Sekundär immunsuppression orsakas av externt introducerade faktorer, såsom läkemedel eller sjukdomar, som undertrycker det immuna systemet.

Läkemedel som används för att undertrycka det immuna systemet kallas ofta immunosuppressiva läkemedel och används vanligen efter transplantationer för att förhindra avstötning av den transplanterade organen. Dessa läkemedel kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar, där det immuna systemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader.

Autoimmunitet är ett tillstånd där individens immunförsvar felaktigt identifierar och attackerar egna kroppsegna celler, vävnader eller organ. Detta sker när immunsystemets T-celler och B-celler inte kan skilja på främmande ämnen (antigen) och kroppsegna strukturer, vilket leder till produktion av autoantikroppar och aktivering av inflammatoriska processer. Autoimmuna sjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska och påverka flera olika organ. Symptomen och allvarlighetsgraden varierar beroende på vilken typ av autoimmun sjukdom det rör sig om. Behandlingen av autoimmuna sjukdomar inriktas ofta på undertrycka eller modifiera immunförsvaret för att reducera inflammation och skada på kroppsegna vävnader.

Hemagglutinationsinhibition (HI) test är en typ av laboratorietest som används för att mäta immuniteten eller responsen på vaccinationer mot vissa virus, särskilt influensavirus. Testet mäter förmågan hos antikroppar i serum från en individ att hindra hemagglutination, det vill säga sammanlänkning av röda blodkroppar tillgängliga på ytan av viruspartiklar.

I HI-testet blandas serumprover med standardiserade mängder av virus och sedan tillsätts färgade röda blodkroppar. Om antikroppar i serumet kan hindra viruset från att binda till röda blodkroppar, kommer de inte agglutineras eller klumpas tillsammans. Detta visar på en hög nivå av immunitet mot viruset. Omvänt, om serumet saknar antikroppar som kan binda till viruset, kommer röda blodkroppar att agglutineras och bilda klumpar.

HI-testet är en enkel, billig och effektiv metod för att mäta immuniteten mot vissa virus, men det har också några begränsningar. Det kan vara svårt att standardisera viruset och röda blodkroppar, och testet kan ge falskt positiva resultat om serumet innehåller icke-specifika inhibitorer av hemagglutination. Trots detta är HI-testet fortsatt en viktig metod för att mäta immuniteten mot influensavirus och andra virus som orsakar respiratoriska infektioner.

T-lymfocyter, cytotoxiska, är en typ av vita blodcellar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De är specialiserade på att identifiera och eliminera celler som är smittade med virus eller som har blivit cancerosa. Cytotoxiska T-lymfocyter kan direkt döda sådana celler genom att sekretera toxiska ämnen eller via kontaktmedierad celldöd. Dessa lymfocyter utvecklas i tarmens limfa och bär på CD8-receptorer, varför de också kallas CD8+ T-celler.

'Maskantigener' är inget etablerat medicinskt begrepp, men det kan vara att ni förväxlar det med 'maskerade antigener', som är ett begrepp inom immunologin. Maskerade antigener är molekyler som har förmågan att undgå upptäckt och attack av det immuna systemet, genom att bära en sorts "mask" av andra molekyler som döljer dem från den immunologiska responsen. Detta sker ofta när ett virus eller en bakterie infekterar en värdcell, där de kan modifiera cellens yta så att det immuna systemet inte känner igen cellen som främmande och attackerar den.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.

Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.

Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

En immunadhärensreaktion är en typ av immunologisk respons som utlöses när antikroppar binder till ett antigen på ytan av en främmande cell, såsom en virus- eller bakteriecell. Denna bindning orsakar aktivering av komplementsystemet och fagocytos (fagocytering) av den främmande cellen av immunförsvarsceller, till exempel neutrofila granulocyter och makrofager. Immunadhärensreaktioner är en viktig del av vår immunitet och hjälper till att skydda oss från infektioner och sjukdomar.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

'Värd-patogenförhållanden' är ett begrepp inom medicinen och epidemiologin som refererar till det komplexa samspelet mellan en värdkropp (en människa eller djur) och en patogen (en bakterie, virus, svamp eller parasit) som orsakar sjukdom. Detta förhållande kan variera mycket beroende på flera faktorer, inklusive arten av patogenen, individens immunförsvar, miljöfaktorer och genetiska faktorer hos både värden och patogenen.

Förhållandet mellan värd och patogen kan vara dynamiskt och förändras över tid. Ibland kan en patogen orsaka allvarlig sjukdom i en viss individ, medan samma patogen kan vara asymptomatisk eller orsaka en mildare infektion hos en annan individ. Detta beror ofta på individens immunförsvar och andra faktorer som påverkar deras sårbarhet för sjukdom.

Värd-patogenförhållanden kan också variera beroende på patogena egenskaper, inklusive deras förmåga att infektera värden, replikera sig och sprida sig till andra individer. Vissa patogener har utvecklat mekanismer för att undvika eller undertrycka värdens immunförsvar, vilket kan leda till mer allvarliga infektioner.

Sammanfattningsvis refererar 'värd-patogenförhållanden' till det komplexa samspelet mellan en patogen och deras värdkropp, inklusive de faktorer som påverkar sjukdomsutbrott, allvarlighetsgrad och spridning.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Immunologiskt minne är ett begrepp inom immunologin som refererar till den förmåga hos det adaptiva immune systemet att "komma ihåg" en specifik patogen (t.ex. en virus eller bakterie) och snabbare och mer effektivt bekämpa den om individen exponeras för den igen i framtiden. Detta uppnås genom att specifika immunceller, såsom B-celler och T-celler, som har identifierat och svarat på en patogen under en tidigare exponering överlever efter sjukdomen och förblir i ett icke-aktiverat tillstånd i kroppen. Dessa minness Ömmar kan sedan snabbt aktiveras vid en senare exponering av samma patogen, vilket leder till en snabbare och kraftfullare immunrespons. Detta fenomen är viktigt för effektiv vaccination, eftersom vaccin ger immunsystemet en "upplevelse" av en patogen utan att orsaka sjukdomen, vilket låter immunsystemet skapa minnen som kan skydda individen från framtida infektioner.

Cancer vaccines are a type of immunotherapy that helps the body's immune system to recognize and attack cancer cells. They can be prophylactic (preventive) or therapeutic (treatment) in nature. Prophylactic cancer vaccines, such as the human papillomavirus (HPV) vaccine, are given to healthy individuals to prevent the development of certain types of cancer caused by viral infections. Therapeutic cancer vaccines, on the other hand, are designed to treat existing cancers by stimulating the immune system to destroy tumor cells. These vaccines typically contain specific antigens found on cancer cells, which help the immune system to identify and target them. The goal of cancer vaccines is to enhance the body's natural ability to fight off cancer, potentially leading to improved outcomes and fewer side effects compared to traditional cancer treatments like chemotherapy and radiation therapy.

Komplement Component 1q (C1q) är ett protein som är en del av komplementsystemet, som är en viktig del av immunförsvaret. C1q är den första proteinkomponenten i den klassiska komplementaktiveringsvägen och består av tre identiska polypeptidkedjor som är arrangerade i en korgliknande struktur. När C1q binder till ytor på mikroorganismer eller immuna komplex, aktiveras det efterföljande steget i den klassiska komplementaktiveringsvägen, vilket resulterar i produktionen av effektormolekyler som hjälper till att eliminera patogener och skadade celler.

Immunfaktorer, även kända som immunmodulerande faktorer, är signalmolekyler som produceras och sekreteras av celler inblandade i det immuna systemet. Deras funktion är att modulera, reglera och stödja immunresponsen genom att aktivera, attrahera eller hämmas olika celler och molekyler involverade i den immunologiska responsen.

Immunfaktorer inkluderar:

1. Cytokiner: proteiner som verkar som signalmolekyler mellan celler, såsom interleukiner (IL), interferoner (IFN) och tumörnekrosfaktorer (TNF). De kan vara pro-inflammatoriska eller anti-inflammatoriska beroende på deras funktion.

2. Kemokiner: små proteiner som attraherar vita blodkroppar till områden med infektion eller skada genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet.

3. Komplementfaktorer: en grupp proteinaser som aktiveras i ett kaskadliknande system för att underlätta fagocytos, inflammation och immunresponser.

4. Akutfasproteiner: proteiner som produceras av levern under akuta inflammatoriska tillstånd, såsom C-reaktivt protein (CRP) och serumamyloid A (SAA). De hjälper till att rekryterar vita blodkroppar till området och aktivera immunresponsen.

5. Immunoglobuliner: antikroppar som produceras av B-celler för att binda till specifika antigener och neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

6. Vävnadsfaktorer: proteiner som produceras av celler i olika vävnader för att stödja immunresponsen, såsom surfaktantproteiner och mukoproteiner.

En virusvaccin är ett preventivt medicinskt preparat som utformats för att ge immunitet mot specifika infektionssjukdomar orsakade av olika typer av virus. Vaccinerna fungerar genom att stimulera kroppens immunförsvar att producera en respons mot ett specifikt virus, så att om individen senare exponeras för samma virus kan deras immunsystem snabbt och effektivt bekämpa det och förhindra sjukdom.

Virusvacciner kan tillverkas på olika sätt beroende på vilken typ av virus de är riktade mot. Några exempel på metoder för att framställa virusvacciner innefattar:

1. Att använda levande, avsvagnade (dvs. försvagade) virus som inte orsakar sjukdom men fortfarande kan stimulera immunförsvaret.
2. Att använda döda viruspartiklar som inte kan replikeras eller orsaka sjukdom, men som ändå kan framkalla en immunrespons.
3. Att använda delar av viruset, såsom proteiner eller andra antigener, för att stimulera immunsvaret. Dessa delar kallas subuniteter och kan till exempel framställas genom bioteknologiska metoder.
4. Genetisk vaccinering (eller DNA-vaccinering) där en del av virusets genetiskt material injiceras för att stimulera immunsvaret.

Exempel på vanliga virusvacciner inkluderar de som skyddar mot influensa, mässling, röda hund, pockor och zostervaksin (som ger immunitet mot både kylande sjuka och gurtis). Det är viktigt att notera att virusvacciner kan ha olika effektivitet och säkerhet beroende på individuella faktorer, såsom ålder, hälsa och immunförsvar.

Immunanalyser er en overordnet betegnelse for laboratoriemetoder, der anvendes til at undersøge og måle forskellige aspekter af det immunforsvarende system. Dette inkluderer metoder som:

1. Serologi: En metode der involverer at analysere patientens blodserum for antistoffer mod specifikke antigener, der kan indikere en infektion eller en autoimmun sygdom.
2. Vævsprover: Undersøgelse af væv fra patienten, såsom hud, lever, lunge osv., for at diagnosticere infektioner, kræft eller andre sygdomme.
3. Cytometri: En metode der anvendes til at tælle og karakterisere forskellige typer celler i blodet eller andre vævsprover, herunder hvidblodsceller (leukocytter) og immunceller.
4. Immunhistokemi: En metode der anvendes til at farve specifikke proteiner eller antigener i vævsprøver for at diagnosticere sygdomme, herunder kræft.
5. Immunofluorescens: En metode der anvendes til at detektere og lokalisere specifikke proteiner eller antigener i celler eller vævsprøver ved hjælp af fluorescerende markører.
6. Funktionelle immunassays: Metoder der anvendes til at måle immuncellers funktion, herunder deres evne til at producere cytokiner eller dræbe infektiøse agenter.

Immunanalysen er en vigtig del af moderne diagnostisk medicin og hjælper med at stille en præcis diagnose, overvåge sygdomsforløb og evaluere effektiviteten af behandlinger.

'Maskantikroppar' är ett immunologiskt begrepp som refererar till speciella former av antikroppsmolekyler, mer konkret IgA-antikroppar, som produceras av vår immunsystem. Dessa antikroppar bildar en täckande skikt (eller 'mask') på ytan av slemhinnor i kroppen, såsom i luftvägar, mag-tarmkanalen och genitourinsystemet. Deras främsta funktion är att skydda dessa ytor från infektion genom att binda till främmande ämnen som virus, bakterier eller andra patogener och förhindra dem från att kolonisera och skada kroppen. Maskantikroppar bidrar också till att neutralisera toxiner och andra skadliga substanser som kan finnas i vår näring eller miljö.

Immunoglobulin E (IgE) är en typ av antikropp som produceras av vår immunförsvarsmekanism. Den har en central roll i den omedelbara hypersensitivitetsreaktionen, även känd som allergisk reaktion. När en individ utvecklar en allergi bildas IgE-antikroppar som är specifika för ett visst allergen (till exempel pollen eller äggvita). Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofila granulocyter i vår kropp. När individen sedan exponeras för sitt allergen kommer detta att binda till de redan fastbundna IgE-antikropparna, vilket leder till en kaskad av händelser som resulterar i inflammation och symtom relaterade till allergier, såsom snuva, nästäppa, hosta eller andningssvårigheter.

Radioimmunanalyse (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att kvantifiera koncentrationen av ett specifikt protein i en biologisk provprov. I allmänhet involverar RIA följande steg:

1. Förbereda en standardkurva med kända koncentrationer av det målprotein som ska mätas, tillsammans med en fast koncentration av en radioaktivt märkt antikropp (eller omvänt, ett radioaktivt märkt antigen).
2. Extraktion och förberedelse av det okända provet som innehåller målproteinet.
3. Lägg till en konstant koncentration av den radioaktiva markören (antikropp eller antigen) i både standardkurvan och provet.
4. Låt systemet nå jämvikt, så att det radioaktiva markören binds till målproteinet i både standardkurvan och provet.
5. Separera de fria markörerna från de bundna komplexen, vanligtvis genom centrifugation eller filtrering.
6. Mäta den radioaktiva signalen i varje separerat fritt markör-provet och bundet markör-protein-provet.
7. Använd standardkurvan för att korrelera den mätta radioaktiva signalen till en koncentration av målproteinet i provet.

Radioimmunanalys används ofta inom klinisk forskning och medicinsk diagnostik för att uppskatta koncentrationer av olika hormoner, vitaminer, droger, nukleotider, aminosyror och andra biologiskt aktiva molekyler i blod, urin eller andra kroppsfluider.

Reumatoid faktor (RF) är ett antikroppsområde som kan finnas i blodet hos en del personer. Det är inte ovanligt att ha låga nivåer av reumatoid faktor utan att ha några symtom eller sjukdom. Men om någon har högre nivåer av reumatoid faktor tillsammans med vissa andra symtom, kan det vara ett tecken på en autoimmun sjukdom som kallas reumatoid artrit.

Reumatoid faktorn är inte specifik för reumatoid artrit och kan förekomma hos personer med andra sjukdomar eller infektioner. Dessutom kan en liten andel av friska individer ha höga nivåer av reumatoid faktor.

Reumatoid faktor är ett typiskt exempel på ett autoantikropp, vilket betyder att det är ett antikropp som riktar sig mot substanser i kroppen själv istället för att bekämpa främmande ämnen som virus eller bakterier. I fallet med reumatoid artrit attackerar reumatoid faktorn specifikt proteiner i lederna, vilket orsakar inflammation och skada.

Immunrekonstitutionssyndrom (IRS) är ett samlingsbegrepp för olika komplikationer som kan uppstå under behandling med immunosuppressiva läkemedel, till exempel vid transplantationskirurgi eller vid behandling av cancer med cellgift (kemoterapi).

IRS kännetecknas av en försämrad funktion hos det immunsystem som återskapas under behandlingen. Detta kan leda till att patienten blir mera känslig för infektioner, och det kan även öka risken för att utveckla cancer.

IRS kan delas in i tre olika faser: en tidig fas som oftast uppstår under de första sex månaderna efter behandlingen, en långsam pågående fas som kan vara aktiv upp till två år efter behandlingen, och en sen fas som kan inträffa flera år efter behandlingen.

Typiska symtom på IRS inkluderar feber, trötthet, viktminskning, svullnad i lymfknutor, hudutslag och andningssvårigheter. Behandlingen av IRS består ofta av att behandla underliggande infektioner eller cancer, samt att justera dosen av immunosuppressiva läkemedel.

HIV-1 (Human Immunodeficiency Virus type 1) är ett retrovirus som orsakar den akuta och kroniska infektionen hos människan, vilken kan leda till sjukdomen AIDS om den inte behandlas. HIV-1 attackerar och förstör CD4+ T-celler (en typ av vita blodkroppar), som är viktiga för att koordinera immunförsvaret i kroppen. När CD4+ T-cellerna minskar i antal, blir individen alltmer immunbristig och ökar risken för opportunistiska infektioner och cancer. HIV-1 smittar vanligtvis via sexuell kontakt, blodöverföring eller från en smittad mor till ett foster eller barn under fostertiden eller amning.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

En HIV-infektion är en infektionssjukdom som orsakas av human immunodeficiency virus (HIV). Viruset attackerar och förstör CD4-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för att hålla kroppen frisk. När CD4-cellerna minskar i antal kan kroppen inte längre effektivt bekämpa infektioner och sjukdomar.

HIV-infektionen går genom tre olika stadier: akut HIV-infektion, asymptomatisk HIV-infektion och symptomatisk HIV-infektion eller AIDS. AIDS står för acquired immunodeficiency syndrome och är den allvarligaste fasen av HIV-infektionen då individen blir särskilt känslig för allvarliga infektioner och cancer.

Det finns inget botemedel mot HIV, men det går att behandla HIV med antiretroviral terapi (ART) som kan hjälpa till att kontrollera virusets replikation och sakta ner sjukdomens framskridande. Med rätt behandling och regelbunden follow-up kan många HIV-positiva personer leva ett nästan normalt liv.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

En vaccine er ein preparat som ges aktiv immunforsvar mot en spesifikke sykdom. Vaccinene inneholder vanligvis et dødt eller avskjævt smitteagent, eller deler av dette, der stimulerer kroppens immunsystem til å produsere antistoff og aktivere immunceller mot den speisifiske sykdommen. Dette gir beskyttelse mot fremtidig infeksjon med den samme typen smitteagent. Vaccinering er en viktig offentlig helsemaatekanmerke for å forebygge spredning av infeksjonssykdommer og redusere antall tilfeller og komplikasjoner relatert til disse sykdommene.

Interleukin-4 (IL-4) er ein cytokine som spiller en viktig rolle innenfor immunsystemet og inflammasjonen. Det produseres av flere forskjellige typer av celler, blant annet T-hjelperceller, mastceller og basofile celler. IL-4 har mange funksjoner, men er særlig kjent for sin rolle i stimuleringen av B-cellers differensiasjon og antibassekretorisk aktivitet, samt for sin inngang i differentieringen av T-hjelperceller til en type kalt TH2-celler. Disse cellene er viktige for å regulere immunresponsen mot parasittiske organismer og allergiske reaksjoner. IL-4 kan også ha anti-inflammatoriske effekter og spille en rolle i heileprosessen.

Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan i hönsägg. Det är ett globulärt protein med en molekylmassa på ungefär 45 kDa och består av 385 aminosyror. Ovalbumin används ofta som modellprotein inom immunologi och allergiforskning, eftersom det är ett av de mest välstuderade allergenen hos hönsägg.

Tumörantikroppar, även kända som monoklonala antikroppar eller "mAb", är specifika proteiner som produceras i laboratoriet och används inom medicinen för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. De utvecklas från en enda cell, klon, med en specifik förmåga att binda till ett visst protein eller antigen på ytan av cancerceller. När tumörantikropparna binder till cancercellerna aktiveras deras immunologiska funktioner och hjälper kroppen att förstöra dem, vilket minskar tumörmassan och förhindrar spridningen av cancern. Tumörantikroppar används som en form av immunterapi och har visat sig vara effektiva i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer och lymfom.

Immunomodulation refererer til den proces hvorved immunforsvarets aktivitet modelleres, kontrolleres eller ændres. Dette kan opnås gennem forskellige mekanismer, herunder dæmpning af overdrevent respons (anti-inflammatorisk virkning), stimulering af immunforsvaret eller modulerende af dens specifike respons til en given antigen. Immunomodulatoriske terapier kan inkludere brug af cytokiner, immunsuppressive medicin, biologiske agenter og andre substanser, der påvirker immunsystemet på forskellige måder. Formålet med immunomodulering er ofte at opnå en balance i immunforsvarets respons, så det kan beskytte mod trusler uden at skade værten.

'Antigenpresentation' är ett centralt koncept inom immunologin och refererar till processen där antigener, som är främmande molekyler som kan identifieras som hot av det immuna systemet, presenteras för T-celler, en typ av vita blodkroppar.

Denna process sker i två steg: primärt och sekundärt antigenpresentation. I det primära steget bryts antigener ner till små peptidfragment inuti celler som kallas antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa peptider binds sedan till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) molekyler på cellytan.

I det sekundära steget interagerar aktiverade T-celler med MHC-peptidkomplexet på APC:n, vilket leder till aktivering av T-cellen och en immunrespons mot den främmande substansen. Detta är en viktig mekanism för att identifiera och eliminera infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt antigenpresenterande celler såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt vid cellmedierad immunitet.

IL-12 består av två underenheter, IL-12p35 och IL-12p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. När IL-12 binder till sin receptor på T-celler och naturliga killer (NK) celler stimulerar det deras differentiering och aktivering, vilket leder till produktion av andra cytokiner såsom interferon-gamma (IFN-γ). IFN-γ är en viktig mediator av immunförsvaret som hjälper till att koordinera den cellulära immuniteten och aktivera makrofager för att eliminera intracellulära patogener.

IL-12 har också visat sig ha potentialen som en tumörborttagande behandling, eftersom det kan stimulera T-celler och NK celler att attackera och döda cancerceller. Dock finns det fortfarande mycket forskning pågående för att undersöka effekterna och säkerheten av IL-12-baserad immunterapi.

Immunglobulinisotyper, även känt som immunoglobulin Klass/Typ, refererar till de olika typerna av antikroppar som produceras av B-celler i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Antikroppar är glykoproteiner som innehåller en variabel region som kan binda specifikt till olika antigener, såsom virus, bakterier och andra främmande ämnen.

Det finns fem huvudsakliga immunglobulinisotyper: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM. Varje isotype har unika egenskaper som gör dem anpassade för olika funktioner i immunförsvaret.

1. IgA - Denna isotyp är speciellt viktig för den mukosala immuniteten och hittas ofta i slemhinnor, såsom i mag-tarmkanalen och luftvägarna. IgA kan finnas som monomerer eller dimerer och skyddar mot infektion genom att neutralisera patogener innan de kan tränga in i kroppen.
2. IgD - Denna isotyp finns huvudsakligen på ytan av B-celler och fungerar som en receptor för antigener, vilket hjälper till att initiera den adaptiva immunresponsen. Ibland kan IgD också hittas i serum.
3. IgE - Denna isotyp är involverad i den allergiska responsen och binder till mastceller och basofiler. När IgE binds till ett allergen kan det utlösa de inflammatoriska reaktionerna som karakteriserar en allergisk reaktion, såsom ökad slemproduktion, snuva näsa och astma.
4. IgG - Denna isotyp är den vanligaste antikroppen i serum och skyddar mot bakterier och virus genom att neutralisera dem eller genom att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener. IgG kan också passera placenta och ger passiv immunitet till foster.
5. IgM - Denna isotyp är den första antikroppen som produceras under en infektion och hjälper till att initiera den adaptiva immunresponsen. IgM är en pentamer med högre avbindningsförmåga än andra isotyper, vilket gör det effektivt för att neutralisera virus och bakterier.

Sammanfattningsvis, de fem olika antikroppsklasserna har varsin specifik funktion i immunförsvaret. De produceras av B-celler som undergått klassomvandling och differensiering för att producera en viss isotyp av antikropp. Varje isotyp har olika egenskaper, såsom struktur, funktion och distributionsmönster i kroppen, vilket gör dem effektiva för att hantera olika typer av patogener och infektioner.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

Gammaglobuliner, även kända som immunglobulin G (IgG), är en typ av globuliner eller proteinmolekyler som förekommer i blodplasma och lymfa. De är en del av adaptiva immunsystemet och har en viktig roll i den humorella immuniteten, vilket innebär att de hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera toxiner och virus samt underlätta fagocytos (när vita blodkroppar, eller fagocyter, fagocyterar främmande partiklar).

IgG är den vanligaste typen av antikropp i människokroppen och utgör cirka 75-80 procent av alla antikroppar. De har en långvarigare verkan jämfört med andra typer av antikroppar, eftersom de kan förbli i kroppen i upp till flera månader eller år efter att man har återhämtat sig från en infektion. IgG-antikroppar kan också passera genom moderkakan och ge fostret passiv immunitet under de första månaderna av livet, innan det själv har utvecklat ett eget immunförsvar.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Cytotoxicity tests are a group of laboratory methods used to measure the damaging effects of chemicals or drugs on living cells. Immunological cytotoxicity tests, also known as immune-mediated cytotoxicity assays, involve the use of the immune system to detect and quantify cell damage or death.

In these tests, specific antibodies are used to label target cells, which can then be detected and measured using various techniques. For example, in the classic cytotoxic lymphocyte (CTL) assay, cytotoxic T-cells are incubated with target cells that have been labeled with a chromium-51 radioisotope. If the T-cells recognize and kill the target cells, the released chromium can be measured to quantify the degree of cytotoxicity.

Other immunological cytotoxicity tests include flow cytometry-based assays that use fluorescently labeled antibodies to detect cell surface markers or intracellular proteins associated with apoptosis or necrosis. These assays can provide detailed information about the mechanisms of cell death and the specificity of cytotoxic responses.

Immunological cytotoxicity tests are widely used in various fields, including drug development, cancer research, immunology, and toxicology, to evaluate the safety and efficacy of therapeutic agents, assess immune function, and study the mechanisms of cellular injury and disease.

Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.

There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.

Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.

B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.

Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

'Komplementaktiverande enzymer' (Complement-activating enzymes) er en gruppe enzymer som aktiverer komplementsystemet, som er ein del av vår immunforsvar. Komplementsystemet består av ein rekke proteiner i blodet og i celleoverflater som interagerer med ein begrensa av triggere, slik som bakterier eller virus, for å hjelpe til med å eliminere dem fra kroppen.

Komplementaktiverande enzymer inkluderer blandt annet:

* C1, C3 og C5-kompleksene, som er aktivert i klassisk komplementsystemet etter at det binder til antistoff (immunglobulin) G eller M som har bundet seg til en fremmed struktur.
* Faktor B og faktor D, som er aktivert i alternativt komplementsystemet uten behov for antistoffer.
* Mannose-bindende lectin (MBL)-komplekset, som også kan aktivere klassisk komplementsystemet uten behov for antistoffer.

Når komplementaktiverande enzymer aktiveres, skjer ein kaskad av reaksjoner der ein rekke proteiner deltar i å bryte ned fremmede strukturer og/eller markere dem til fjerning av andre immunforsvarsmekanismer. Dette inkluderer også produksjon av yderligere komplementaktiverende enzymer, slik som C3b og C4b, som kan forsterke reaksjonen og føre til skade på vår egen celleoverflate hvis kontrollen ikke er riktig.

I medisinsk sammenheng kan komplementaktiverande enzymer spille ein rolle i ulike sykdommer, slik som autoimmune sykdommer og infeksjoner. Forstyrrelser i komplementsystemet kan også føre til uønskede bivirkninger av medisinske behandlinger, for eksempel ved bruk av monoklonale antistoffer eller transplantasjonsbehandling.

' Förvärvad immunitet från modern' är ett tillstånd där ett barn får mottaga skydd mot vissa infektionssjukdomar genom att deras moder har utvecklat immunitet, vanligtvis genom att ha blivit smittad och sedan återhämtat sig. Denna immunitet kan överföras från modern till barnet via moderkakan under graviditeten eller via modersmjölket efter födseln. Detta sker genom att modersmjölken innehåller antikroppar, som är proteiner som producerats av moderns immunsystem för att bekämpa specifika patogener. När barnet dricker modersmjölk får det därför i sig dessa antikroppar och kan på så sätt få ett visst mått av immunitet mot de sjukdomar som modern har utvecklat immunitet mot. Det är värt att notera att denna typ av immunitet inte är lika stark eller varaktig som den immunitet som uppstår när en person blir smittad och sedan återhämtar sig själv, men det kan ändå ge ett viktigt skydd under de första månaderna efter födseln.

Immunologisk kontroll refererer til den regulering og balance, som immunsystemet opretholder for at kunne skelne mellem fremmede stoffer (som infektioner og kræftceller) og kroppens egne celler. Dette involverer mange forskellige mekanismer, herunder:

1. Antigenpresentation: Immunsystemet identificerer fremmede stoffer (antigener) ved at dele dem op i små bidder og præsentere dem på overfladen af immunceller, såsom makrofager og dendritiske celler.
2. T-celleaktivering: Når T-celler (en type hvide blodlegemer) genkender et fremmed antigen, bliver de aktiveret og starter en immunrespons.
3. B-celleaktivering: Når B-celler (en anden type hvide blodlegemer) genkender et fremmed antigen, producerer de antistoffer, der binder til antigenet og hjælper med at eliminere det fra kroppen.
4. Immuntolerance: Immunsystemet er også i stand til at tolerere kroppens egne celler og proteiner, så det ikke angriber dem ved en fejlagtig respons.
5. Immunmodulation: Immunsystemet kan justere sin respons over for forskellige trusler, herunder at mindske aktiviteten efter en infektion er blevet kontrolleret for at forebygge skader på kroppen.

En immunologisk kontrol fejlfunktion kan føre til autoimmune sygdomme (hvor immunsystemet angriber kroppens egne celler), allergier (overreaktion på fremmede stoffer) eller immundefekter (nedbrudt evne til at bekæmpe infektioner).

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

Agglutinationstest är en typ av laboratorietest som används inom medicinen för att identifiera och mäta närvaron av antikroppar eller antigener i ett prov, såsom blod. Testet fungerar genom att blanda tillsammans ett prov med en reagens, vanligtvis bestående av specifika antikroppar eller antigener, som binder till motsvarande substans i provet om den finns där. När de två komponenterna binder samman bildas klumpar eller aggregat, ett fenomen kallat agglutination.

Agglutinationstesterna kan användas för att diagnostisera en rad olika sjukdomar och tillstånd, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar och blodgruppstyp. Exempel på vanliga agglutinationstester är Coombs-testet, som används för att upptäcka antikroppar som binder till röda blodkroppar, och Widal-testet, som används för att diagnostisera tyfoidfeber.

I medicinskan kontexten, refererar bindningsplatser på antikroppar till de specifika regionerna på antikroppens yta där den kan binda till ett specifikt antigen. Antikroppar är proteiner som produceras av B-celler som en del av det adaptiva immunförsvaret, och de hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom virus, bakterier och andra patogener.

Varje antikropp har två typer av bindningsplatser: en variabel region och en konstant region. Den variabla regionen är den delen av antikroppen som är unik för varje antikropp och som kan binda till ett specifikt antigen. Den konstanta regionen däremot, är densamma för alla antikroppar av samma klass och subklass, och den utför funktioner såsom att aktivera komplementproteiner och binde till immunceller.

Bindningsplatserna på antikropparna består av en komplex struktur av aminosyror som bildar en tredimensionell form som kan binda till specifika epitoper på antigenet. Epitopen är den del av antigenet som antikroppen binder till, och de kan variera i storlek, laddning och struktur. När en antikropp binder till ett antigen via sina bindningsplatser, neutraliseras det främmande ämnet och immunsystemet kan identifiera och eliminera det från kroppen.

'Tumor escape' är ett begrepp inom cancerforskning och refererar till mekanismer som tumörceller använder sig av för att undvika upptäckt och attack av det immunförsvar som normalt skyddar kroppen mot främmande celler. Detta kan ske genom flera olika mekanismer, till exempel:

1. Nedsatt antigenpresentation: Tumörceller kan minska sin produktion av proteiner som presenteras på cellytan (MHC-molekyler) och därmed förhindra att immunsystemet känner igen dem som främmande.
2. Immunsuppression: Tumörer kan producera substanser som dämpar funktionen hos immunceller, till exempel regulatoriska T-celler (Tregs) och myeloida suppressorceller (MDSCs), vilket gör det svårare för kroppen att bekämpa tumörcellerna.
3. Immuntolerans: Tumörer kan utveckla mekanismer som låter dem undgå upptäckt och attack av immunsystemet genom att utnyttja toleransmekanismer som normalt förhindrar autoimmuna reaktioner mot kroppens egna celler.
4. Tumörcellmotstånd: Tumörceller kan bli resistenta mot immunförsvaret genom att utveckla mekanismer som blockerar apoptos (programmerad celldöd) eller ökar deras resistens mot cytotoxiska celler och cytokiner.
5. Angiogenes: Tumörer kan främja angiogenes, det vill säga bildandet av nya blodkärl, vilket ger dem tillgång till näringsriktigare miljöer och hjälper dem att undvika immunförsvaret.

Genom att förstå dessa mekanismer kan forskare utveckla nya terapier som syftar till att öka effektiviteten av cancerbehandlingar genom att blockera tumörernas förmåga att undvika immunförsvaret.

IgG-receptorer, även kända som Fcγ-receptorer, är proteiner som finns på ytan av vissa celler i immunsystemet, till exempel neutrofila granulocyter, monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av IgG-antikroppar, vilket möjliggör diverse effektorfunktioner såsom fagocytos, antibody-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) och komplementaktivering. Genom att känna igen och binda till IgG-antikroppar som har bunden till antigener på patogener eller infekterade celler, hjälper IgG-receptorer till att koordinera och förstärka immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

Toll-like receptor 4 (TLR4) är ett protein som tillhör gruppen toll-liknande receptorer (TLRs), vilka är en typ av membranproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. TLR4 är specifikt involverad i erkännandet av patogena mikroorganismer, såsom bakterier och svampar.

TLR4 aktiveras när det binds till lipopolysackarider (LPS), ett strukturellt komponent i yttre membranet hos gramnegativa bakterier. När TLR4 aktiveras, startar en signaltransduktionsväg som leder till att immunceller producerar cytokiner och andra substanser som är nödvändiga för att aktivera immunsvaret mot infektion.

I medicinsk kontext kan TLR4 vara av intresse i samband med sjukdomar som orsakas av infektioner, såsom sepsis och lunginflammation, samt vid autoimmuna sjukdomar och cancer.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.

IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.

I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.

Lymfocytanttal (även kallat lymfocytcount) är ett mått på antalet vita blodkroppar, specifikt lymfocyter, i en viss volym blod. Lymfocyterna är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen.

En normal lymfocytanttal för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 1000 och 4000 lymfocyter per milliliter blod (mm3). Låga lymfocytantal kan indikera att individen har en svagare immunförsvar, medan höga lymfocytantal kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Det är värt att notera att lymfocytanttalet kan variera beroende på ålder, kön och andra faktorer. Därför bör det alltid tolkas i kombination med andra medicinska data och symtom.

"Sekundær immunisering", även känt som "anamnestisk respons" eller "bilstämpelsereaktion", är ett ökat svar på en ytterligare exponering för ett antigen hos en individ som redan har utvecklat primär immunitet mot det aktiva antigenet genom en tidigare exponering eller vaccination.

Vid den sekundära immuniseringen produceras en starkare och snabbare immunologisk respons, vilket innebär att kroppen kan bekämpa infektionen mycket effektivare än vid den första exponeringen. Detta beror på att B-lymfocyter och T-lymfocyter som överlevt från den primära immunresponsen snabbt aktiveras och differensieras till antikroppsproducerande plasmaceller och effektiva cytotoxiska T-celler.

Sekundär immunisering är en viktig del av vaccinationsprogram, eftersom det möjliggör långvarig immunitet mot specifika sjukdomar genom att ge skydd under en längre tidsperiod än vad som kan uppnås med en enda dos av ett vaccine.

'Lymfocytsubset' är ett medicinskt begrepp som refererar till de olika undergrupperna av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, och var och en av dem kan delas in i flera olika undergrupper baserat på deras specifika funktioner och ytmarkörer.

B-lymfocytsubset inkluderar:

* B1-celler: som är involverade i naturlig immunitet
* B2-celler: som producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar patogener

T-lymfocytsubset inkluderar:

* CD4+ T-hjälparceller: som hjälper till att aktivera och reglera andra immunceller
* CD8+ T-cytotoxiska celler: som dödar virusinfekterade eller cancerceller
* Treg-celler (regulatoriska T-celler): som hjälper till att modulera och avreglera immunsvaret för att förhindra överreaktioner

Det finns också andra undergrupper av lymfocyter, såsom NKT-celler (naturligt kiiltande T-celler) och γδ T-celler, som har specifika funktioner i immunförsvaret.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

Hemocyanin är ett kopparhaltigt protein som fungerar som syretransporterande molekyl hos vissa leddjur, till exempel bläckfiskar och räkor. Det återfinns i hemolymfen (motsvarigheten till blod hos ryggradslösa djur) och har en blå färg när det är oxiderat (har bundit syre). Hemocyanin transporterar syre genom att kopparatomerna i proteinet reversibelt binder syre. Detta skiljer sig från den mer vanliga syretransporterna hos ryggradsdjur, som är järnhaltiga och återfinns i hemoglobinmolekyler.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Kemokiner är proteiner som fungerar som signalmolekyler i organismen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret och hjärnan, där de hjälper till att reglera cellernas rörelser och positionering genom att påverka deras migrationsbeteende. Kemokinerna binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som leder till cellens respons. De kan också ha en roll i angiogenes, inflammation och sjukdomar som cancer.

Immunfenotypbestämning är en metod inom laboratoriemedicin som används för att identifiera och klassificera olika typer av vita blodceller, såsom leukocyter (granulocyter, lymfocyter, monocyter och eosinofiler), baserat på deras yta och de proteiner (antigen) de uttrycker. Detta görs genom att använda specifika antikroppar som binder till dessa proteiner och sedan detekteras med hjälp av metoder såsom flow cytometri eller immunfluorescens.

Denna analys kan användas för att diagnostisera olika sjukdomar, såsom olika slag av leukemi och lymfom, samt för att övervaka effekten av behandlingar för dessa sjukdomar.

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

En AIDS-vaccin är ett potentialt preventivt medel mot HIV-infektioner. Vaccinet fungerar genom att stimulera kroppens immunförsvar att producera en specifik immunrespons, såsom produktion av antikroppar eller aktivering av T-celler, som kan erkänna och bekämpa HIV-viruset.

Det är värt att notera att det ännu inte finns någon licensierad AIDS-vaccin på marknaden, trots intensiva forskningsansträngningar under många år. Detta beror delvis på den stor variation som finns bland HIV-stammar världen över och dess förmåga att mutera hastigt, vilket gör det svårt att utveckla en effektiv vaccin mot alla former av viruset.

Toll-like Receptor 2 (TLR2) är ett protein som tillhör gruppen av mönsterigenkänningsreceptorer (PRR) i immunsystemet hos djur. TLR2 är en transmembranprotein som finns på ytan av vissa immunceller, såsom neutrofila granulocyter, dendritceller och makrofager. Det aktiveras av olika mikrobella strukturer, så kallade patogen-associerade molekylära mönster (PAMP), som bakteriella lipopeptider, svampproteiner och virala glykoproteiner. När TLR2 binds till ett PAMP aktiveras en signalkaskad som leder till produktion av cytokiner och kemokiner, vilket i sin tur initierar en immunrespons mot den infekterande mikroben.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

Sjukdomsmottaglighet (disease susceptibility) är ett medicinskt begrepp som refererar till den grad av sannolikhet eller benägenhet en individ har att utveckla en viss sjukdom eller tillstånd under sin livstid. Den kan vara inneboende (genetisk) eller akvired (miljöbetingad), och kan påverkas av en rad olika faktorer som ålder, kön, genetik, levnadsvanor, miljö och immunförsvar.

Det är värt att notera att sjukdomsmottaglighet inte garanterar att en individ kommer att utveckla en viss sjukdom, men bara att de har en högre risk än andra.

Epitope er en del av et antigen som kan binde seg til en antikropp eller ett T-cellsreseptor. Epitoper på et antigen kallas også antigendeterminanter. For T-lymfocytter, er epitopene ofte peptider som presenteres av MHC (major histocompatibility complex) molekyler på overflaten for antigenpresenterende celler (APCs).

T-lymfocytter har reseptorer som kjenner seg til disse epitopene, og når de binder seg, blir T-cellen aktivert og starter en immunrespons. Epitoper på et antigen kan variere i størrelse og kompleksitet, og de kan være lineære (kontinuerlige) eller konforme (dis kontinuerlige). Lineære epitoper består av en sekvens av kontinuerlige aminosyrer fra et protein, mens konforme epitoper består av aminosyrer som ikke er kontinuerlige i den opprinnelige proteinstrukturen, men blir foldet sammen til en struktur som kan binde seg til et T-cellsreseptor.

I tillegg kan epitoper være specifiske for individet, avhengig av MHC-haplotypen hos den enkelte individet. Dette betyr at en person kan ha en immunrespons mot et antigen, mens en annen ikke gjør, fordi de har forskjellige MHC-molekyler som presenterer forskjellige epitoper fra det samme antigenet.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

En virussjukdom är en infektionssjukdom som orsakas av ett virus. Virus är små, ofta sjukdomsalstrande partiklar som består av genetiskt material (DNA eller RNA) inneslutet i ett proteinhölje. De kan inte leva eller reproducera sig själva, utan behöver en värdcell för att kunna göra detta. När ett virus infekterar en värdcell så tar det över cellens mekanismer och tvingar den att producera fler viruskopior. Detta kan leda till skador på värdcellen och orsaka sjukdomstillstånd.

Virussjukdomar kan variera i allvarlighetsgrad från milda, obehagliga symptom som exempelvis en vanlig förkylning, till allvarliga livshotande tillstånd som exempelvis HIV/AIDS eller ebolafebr. Vissa virussjukdomar kan även vara dödligt farliga om de inte behandlas korrekt och i tid, såsom exempelvis hjärnhinneinflammation (meningit) orsakad av vissa virusstammar.

För att skydda sig mot virussjukdomar finns det ofta vaccin som kan ges för att förebygga infektioner, och även antivirala läkemedel som kan användas för att behandla redan existerande infektioner. Det är också viktigt att hygieniska åtgärder vidtas för att minska risken för smitta, såsom handhygien och andningsskydd när man befinner sig i närhet av en sjukt person.

'Precipitin' är ett äldre begrepp inom immunologi och refererar till antikroppar som kan reagera med och fälla ut (precipitera) antigenet i en lösning. När en lösning av antigen tillsätts till en lösning av specifika antikroppar, kommer de två att reagera med varandra och bilda en klibbig, synlig precipitat som kan ses med blotta ögat eller under mikroskop.

Precipitiner användes historiskt i laboratorietest för att identifiera och karaktärisera olika antigener, såsom proteiner och polysackarider. Dessa test kallas precipitinationstester eller precipitintester. Ett exempel på ett sådant test är den klassiska Widal-reaktionen, som användes för att diagnostisera tyfoidfeber genom att upptäcka antikroppar mot Salmonella typhi-bakterier i patientens blod.

Idag har mer känsliga och specifika immunologiska tekniker ersatt de flesta användningarna av precipitintester, men begreppet 'precipitin' fortsätter att vara en del av den immunologiska terminologin.

Immunelektrofores (IEF) är en laboratorieteknik inom proteindelning där ett proteinblandat med ett laddat bufferämne appliceras i en gel med en konstant pH-gradient. När ett elektriskt fält appliceras kommer de olika proteinerna att röra sig genom gelen med olika hastigheter beroende på deras laddning, storlek och form. Proteinerna separerar sig i band som kan ses när gelen framkallas med en färgningsteknik såsom Coomassie Brilliant Blue eller silverfärgning.

IEF är en mycket kraftfull metod för att separera och identifiera olika proteiner, eftersom den kan skilja på proteiner som har mycket lika molekylvikter men skilda laddningar. Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att undersöka proteiner i blod, vävnader och andra biologiska fluider.

'Pattern recognition receptors' (PRRs) är en typ av receptor som aktiveras när de binds till specifika mönster på patogena mikroorganismer, såsom bakterier och virus. Dessa receptorer spelar en viktig roll i den första linjen av försvaret mot infektioner genom att initiera immunresponsen.

PRRs finns vanligtvis på ytan eller inuti celler som ingår i det immuna systemet, såsom makrofager, dendritiska celler och neutrofila granulocyter. När en patogen binder till en PRR aktiveras signaltransduktionsvägar som leder till att cellen svarar på infektionen genom att producera cytokiner och kemokiner, som attraherar andra immunceller till området och stimulerar dem att eliminera patogenen.

Exempel på PRRs inkluderar Toll-like receptorer (TLRs), NOD-like receptorer (NLRs) och RIG-I-like receptorer (RLRs). Varje PRR är specialiserad på att känna igen specifika patogena mönster, såsom peptidoglykan hos bakterier eller dubbelsträngat RNA hos virus. Genom att känna igen och svara på patogena mönster kan PRRs hjälpa till att skydda oss från infektioner och sjukdomar.

Hypersensitivity är en överdrivet kraftig eller oproportionerlig reaktion av det immunförsvaret mot ett främmande ämne, till exempel ett protein i pollen eller ett läkemedel. Det kan delas in i fyra olika typer (I-IV) beroende på vilken mekanism som orsakar reaktionen. Exempelvis orsakas typ I-hypersensitivitet av omedelbar överkänslighet, där antikroppen IgE utsöndras och binder till mastceller eller basofiler, vilket leder till degranulering och frisättning av mediatorer som orsakar symtomen. Andra typer av hypersensitivitet involverar andra delar av det adaptiva immunförsvaret, såsom T-celler eller komplementsystemet.

Lymfvävnad (eller lymfatisk vävnad) är en typ av vävnad som främst består av speciella celler som kallas lymfocyter, som hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Lymfvävnaden inkluderar också blodkärl, små strukturer som kallas lymfnoder (eller lymfknutor) och andra celler som hjälper till att transportera och filtrera lymfafluiden. Lymfanoden finns över hela kroppen, men de flesta av dem finns i armhålor, lårbenshålor och halsen.

Lymfanöden innehåller också speciella celler som heter fagocyter, vilka kan ta upp och förstöra främmande partiklar och bakterier som kommer in i kroppen. Lymfvävnaden hjälper också till att transportera näringsämnen, hormoner och avfall från celler tillbaka till blodomloppet.

'Purpura, trombocytopen, idiopatisk' er en medisinsk diagnose som betegner uforklarlig lavt antall blodplater (trombocytopeni) i kombinasjon med blødninger under huden (purpura). "Idiopatisk" betyr at årsaken til sykdommen er ukjent.

Denne diagnosen innebærer at pasienten har en rektidig, ofte pludselig oppkommet trombocytopeni uten klare årsaker etter at andre mulige årsaker som f.eks. infeksjoner, medisinsk behandling eller andre sykdommer er eliminert ved hjelp av undersøkelser.

Purpura og blødninger under huden kan være resultatet av for lavt antall blodplater i kroppen, noe som øker risikoen for uhensiktlig blødning. Blodplater er viktige for å stoppe blødning etter skade på blodkar og vener. Når de er for få, kan det føre til at små blodkar i huden brekker ned og resultere i små purpurflekkene under huden.

Denne diagnosen stilles vanligvis etter en gründelig medisinsk undersøkelse, inkludert blodprøver for å måle antall blodplater og andre tester for å utelukke andre mulige sykdommer som kan være årsaken til trombocytopeni.

'Antikroppsaffinitet' refererer til styrken og specificiteten i den interaktion som skjer når en antikrop (ett protein som produceras av B-celler i respons på et antigen) binder sig till ett specifikt antigen. Affiniteten beskriver hur väl de två molekyler passar in i varandra, och kan mätas quantitativt med olika metoder. En hög antikroppsaffinitet betyder att antikroppen binder starkare till sitt respektive antigen, vilket kan ha konsekvenser för hur effektivt immunförsvaret fungerar i kampen mot patogener.

'Serum' er definert som den klare, gullaktige delen av blodet etter at det har koagulert og de festende bestanddelene har fjernet seg. Serum inneholder noen vitaminer, mineraler, hormoner, lysosomer, antibakterielle proteiner og avstøvingsprodukter fra cellemetabolisme. Det er ofte brukt i medisinske tester for å måle forskjellige stoffer som kolesterol, glukose, elektrolyttbalanse, leverfunksjon og nivået av bestemte proteiner. Serum kan også bli brukt i diagnostisk testing for infeksjoner og autoimmune lidelser.

I medicinsk kontext, betyder "får" ofta ett litet djur som tillhör fågelgruppen Artiodactyla och är släkt med skepp oxdjur. Fårets vetenskapliga namn är Ovis aries och det har varit domesticerat av människan i tusentals år för att producera ull, kött, skinn och milkprodukter. Fåret är också viktigt inom jordbruket som gräsätare och kan hjälpa till att bevara landskapet genom att beta bort överväxten.

Ibland kan "får" även användas i medicinsk kontext för att beskriva en mängd små, rundade strukturer som liknar ett får, men detta är ovanligt.

Immundominanta epitoper, eller immundominans, refererar till en typ av antigenepitop som tenderar att induce en starkare och mer hållbar immunrespons än andra epitoper på samma antigen. Dessa epitoper kan dominera den specifika immunresponsen, även om det finns andra potentiellt immunogena epitoper på samma antigen. Immundominanta epitoper kan identifieras genom att undersöka T-cellers eller B-cellers respons mot olika delar av ett antigen.

Det är värt att notera att begreppet "immundominans" kan ha något olika betydelser beroende på kontexten, men i allmänhet refererar det till den förmåga hos vissa epitoper att dominera den immunologiska responsen.

'Komplement 1' är ett samlingsnamn för en grupp proteiner som spelar en viktig roll i det ospecifika immunförsvaret. Detta system kompletterar (därav namnet) och förstärker den specifika immuniteten, till exempel genom att underlätta borttagandet av patogener som trängt in i kroppen. Komplement 1 aktiveras främst via det så kallade klassiska komplementaktiveringsvägen och deltar i en kaskadreaktion där varje aktiverat protein leder till aktivering av nästa protein i kedjan. Den slutliga effekten är att komplementet hjälper till att eliminera patogener genom att markera dem för fagocytos (fagocyteringsceller kan sedan ta upp och borta patogenen) och direkt döda dem genom att bilda membranattacker. Membranattackerna skapar en poren i cellmembranet, vilket leder till osmotisk lysering och död av cellen.

Ett immunbristsyndrom är ett tillstånd där det finns en påtaglig nedsättning eller störning av den immunologiska funktionen i kroppen. Det kan orsakas av en rad olika sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer som påverkar immunsystemet negativt. Immunbristsyndrom kan leda till en ökad susceptibilitet för infektioner, autoimmuna sjukdomar och onkologiska tillstånd.

Det finns också specifika typer av immunbristsyndrom, såsom primära immunbristsyndrom (PID), som är medfött eller uppstår tidigt i livet, och sekundära immunbristsyndrom, som orsakas av en annan underliggande sjukdom eller behandling. Exempel på underliggande sjukdomar som kan leda till sekundärt immunbristsyndrom innefattar HIV/AIDS, cancer, diabetes och vissa autoimmuna sjukdomar. Läkemedel som kan orsaka immunbristsyndrom innefattar kemoterapi, immunosuppressiva läkemedel och höga doser av steroider.

Läkemedelstillförsel through the nose, också känd som nasal medicering, är en metod för att administrera läkemedel genom näshålan. Detta kan uppnås genom olika typer av nasala preparat, såsom spray, geler eller droppar.

När ett läkemedel appliceras i näshålan absorberas det genom slemhinnan och transporteras till blodomloppet. Denna metod kan vara speciellt användbar för systemiska behandlingar, där läkemedlet behöver nå specifika områden i kroppen, eller för lokal behandling av problem i näshålan eller slemhinnan, till exempel vid allergier, influensa, sinusit eller andra infektioner.

Läkemedelstillförsel genom näsan kan ha flera fördelar jämfört med andra administrationsmetoder:

1. Snabb påverkan: Läkemedlet absorberas snabbt och börjar verka inom kort tid efter administration.
2. Enkel användning: Nasala preparat är ofta enkla att använda och kräver ingen speciell utbildning eller teknik.
3. Låg risk för biverkningar: Nasala läkemedel tenderar att orsaka färre systemiska biverkningar än oral administration, eftersom de inte passerar genom levern och undviker därmed förstapassagemetabolismen.
4. Lokal verkan: För lokala behandlingar kan nasal administrering ge högre koncentrationer av läkemedlet i målområdet jämfört med systemisk administration.

Det är viktigt att följa anvisningarna för användning och dosering när man använder nasala läkemedel, eftersom överdosering kan leda till biverkningar som irritation, hosta eller slemproduktion i näshålan.

Inflammatoriska mediatorer är signalmolekyler som frisätts från celler under inflammation och aktiverar olika processer i kroppen för att bekämpa skada eller infektion. Exempel på inflammatoriska mediatorer inkluderar cytokiner, chemokiner, prostaglandiner, leukotriener och komplementproteiner. Dessa molekyler hjälper till att rekrytera vita blodkroppar till området av skada eller infektion, öka permeabiliteten i kapillärväggarna för att underlätta transporten av immunceller och andra substanser till platsen, och aktivera smärt- och feberrespons. Även om inflammatoriska mediators signaler är viktiga för att initiera och upprätthålla en effektiv immunrespons kan överdriven eller förlängd aktivering av dessa molekyler leda till skada på kroppens egna vävnader och bidra till patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Hjälpar-T celler, även kända som CD4+ T celler eller T-hjälpare, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. De hjälper till att koordinera och reglera immunsvar genom att sekretera cytokiner och andra signalsubstanser som styr aktiviteten hos andra immunceller. Hjälpar-T celler kan också direkt interagera med andra immunceller, såsom B-celler och cytotoxiska T-celler, för att hjälpa till att koordinera deras funktioner och stärka immunsvaret. De kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) som visar upp fragment av främmande proteiner på sin yta i kombination med MHC klasse II molekyler. När hjälpar-T cellen binds till detta komplex aktiveras den och börjar sekretera cytokiner för att hjälpa till att koordinera immunsvaret.

'Glomerulonefrit' är en benämning på en grupp av sjukdomar som alla berör njurarnas glomeruli, de små blodkärlen i njurarna där blodet renas. Glomerulonefrit innebär inflammation och skada på glomerulus, vilket kan leda till att protein och blod passerar över i urinen. Detta kan orsaka symtom som svullnad, blod i urinen och högt blodtryck. Glomerulonefrit kan ha olika orsaker, exempelvis infektioner, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. I vissa fall kan glomerulonefrit leda till kronisk njursjukdom eller njurförlust om det inte behandlas adekvat.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

'Komplementaktivering' refererer til den biokjemiske kaskade som sker i komplementsystemet, der er en del af immunforsvaret. Komplementsystemet består af et netværk af proteiner, der arbejder sammen for at eliminere patogener og døde celler fra kroppen. Når komplementsystemet aktiveres, sker en række biokemiske reaktioner, der resulterer i produktionen af effektormolekyler, der kan hjælpe med at markere og destruere patogener eller døde celler.

Komplementaktivering sker når en af de mange komplementproteiner aktiveres, typisk som respons på infektion eller anden form for skade på kroppens celler. Når et komplementprotein aktiveres, kan det kløve andre komplementproteiner og frigive små peptider, der kaldes anaphylatoxiner. Disse anaphylatoxiner kan fremprovokere inflammation og tiltrække hvide blodceller til området for at hjælpe med at bekæmpe infektionen eller reparere skaden.

Komplementaktivering er en vigtig del af immunforsvaret, men kan også være skadelig, hvis det aktiveres ukorrekt. For eksempel kan overaktivitet i komplementsystemet føre til autoimmune sygdomme og andre inflammatoriske tilstande.

Immunkompetens (eller immunførlighet) refererer til evnen til et individ's immunsystem til effektivt at bekæmpe og forsvare sig mod fremmede stoffer, såsom mikroorganismer som bakterier, virus og svampe. Det inkluderer både den indvendige forsvarsmekanisme (cellulær immunitet) og den ydre forsvarsmekanisme (humorale immunitet).

Cellulær immunitet involverer specielle hvide blodlegemer, som T-lymfocytter, der kan genkende og destruere inficerede celler i kroppen. Humoral immunitet involverer produktionen af antistoffer fra B-lymfocytter for at neutralisere eller fjerne fremmede stoffer fra blodet og andre kropsvæsker.

Immunkompetens kan være nedsat hos visse personer, herunder små børn, ældre mennesker og dem med svækkede immunsystemer på grund af sygdomme som HIV/AIDS, kræftbehandling eller medicinsk behandling. Disse individer er mere sårbare over for infektioner og kan have vanskeligheder med at fjerne dem fra kroppen.

I medicinsk kontext, betyder "värd-parasitförhållande" ett förhållande där en organism, kallad parasit, lever på och skadar en annan organism, kallad värd. Parasiten utnyttjar värden som källa till näring och/eller skydd, vilket kan leda till sjukdom eller död hos värden. Det finns tre typer av parasiter: ektoparasiter, som lever på ytan av värden (till exempel löss och myggor); endoparasiter, som lever inuti värden (till exempel maskar och protozoer); och biotrofa parasiter, som behöver en levande värd för att överleva.

Immunoglobulin A (IgA) är en typ av antikropp som finns i kroppen och hjälper till att skydda mot infektioner. Det finns två huvudsakliga former av IgA: monomerisk IgA som förekommer i blodet, och polymerisk sekretorisk IgA (SIgA) som förekommer på ytor som exponeras för omgivningen, såsom slemhinnor i näsa, lungor, tarmar och ögon.

SIgA produceras av plasmacyter i lymfoida vävnader under slemhinnorna och transporteras till ytan med hjälp av ett protein som kallas sekretorisk komponent (SC). SC skyddar IgA från nedbrytning av enzymer och hjälper till att transportera det genom epitelceller till slemhinnan.

SIgA har flera viktiga funktioner, inklusive att förhindra adhesion och invasionsförmåga hos patogener, neutralisera toxiner och viruset, och samla upp och eliminera antigener från kroppen. Dessutom kan SIgA bidra till att modulera immunresponsen genom att påverka aktiviteten hos andra immunsystemkomponenter, såsom dendritceller och T-celler.

"Adoptive transfer" är ett begrepp inom immunologi och medicin, och refererar till en teknik där immunceller med specifika antikroppar eller cytokiner transplanteras från en individ till en annan, för att behandla olika sjukdomstillstånd. Detta kan användas som terapi vid cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

I adoptiv överföringen fångas först immunceller, oftast T-celler, från den givande individens blod. Dessa celler behandlas sedan i laboratoriet så att de uttrycker specifika receptorer som kan känna igen och attackera patogener eller cancerceller i den mottagande individen. Sedan transplanteras de behandlade immuncellerna tillbaka till mottagaren, där de börjar arbeta för att eliminera sjukdomsorsakarna.

Denna teknik har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt vid behandling av blodcancer och andra typer av cancer som utvecklar resistens mot konventionell behandling. Adoptiv överföring kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar genom att införa immunceller som modulerar det immune systemet och hjälper till att minska inflammationen och skadan på kroppens egna vävnader.

"Hemolytisk plak teknik" är en laboratorietest som används för att diagnostisera eller exkludera ett tillstånd där individens blodplättar (trombocyter) har en tendens att orsaka nedbrytning av röda blodkroppar (erytrocyter). Denna teknik innebär att blodprover tas och placeras på ett glasprovrör med en speciell lösning som gör att blodplättarna agglutinerar, eller klumpar sig ihop, och orsakar hemolys, eller nedbrytning av röda blodkroppar.

Om individen har ett tillstånd där blodplättarna orsakar nedbrytning av röda blodkroppar kommer det att visas som en mörk rödaktig eller brun färg på glasprovrörets botten. Omvänt, om individen inte har detta tillstånd, kommer det inte att finnas någon färgförändring i lösningen.

Det är viktigt att notera att denna teknik inte används ofta idag på grund av att det finns mer specifika och känsliga tester tillgängliga för att ställa diagnosen.

Ledgångsreumatism, även känt som reaktiv artrit eller postdotogen artrit, är en form av inflammatorisk ledvärk som kan uppstå som en komplikation till en infektion någon annanstans i kroppen. Detta sker när immunförsvaret svarar på en infektion och producerar antikroppar, vilka sedan kan orsaka inflammation i lederna.

Det är värt att notera att begreppet "ledgångsreumatism" inte längre används inom den moderna medicinska nomenklaturen eftersom det har visat sig vara för allmänt och inkluderande. I stället för att kalla en patient för "ledgångsreumatiker" tenderar läkare idag att beskriva den underliggande orsaken till deras symtom, såsom "reaktiv artrit orsakad av en HLA-B27 associerad infektion".

Immunologiska metoder är tekniker och analysverfahren som utnyttjar det immunologiska systemets egenskaper för att ställa diagnoser, undersöka sjukdomar eller utvärdera effekterna av behandlingar. Dessa metoder bygger ofta på antikropp-antigen-reaktioner, där en antikropp binder specifikt till ett visst protein (antigen) som finns på en cell eller en patogen (t.ex. en virus eller bakterie).

Exempel på immunologiska metoder inkluder:

1. Immunhistokemi (IHC): Används för att detektera och lokaliserar specifika proteiner i vävnader genom att använda färgade antikroppar.
2. Immunfluorescens (IF): Använder fluorescerande markörer på antikroppar för att lokalisera och identifiera specifika molekyler in situ i celler eller vävnader.
3. ELISA (Enzymimmunoassay): En laboratorietest som mäter koncentrationen av en specifik protein i en vätska, till exempel serum, genom att utnyttja en enzymmarkör på en antikropp.
4. Western blot: Används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning genom elektrofores, överföring till ett membran och sedan användande av färgade antikroppar.
5. Immunfenotypning: Analyserar typer och andelar av olika immunceller i blodet eller andra vävnader genom att känna igen ytmarkörer på cellerna med hjälp av färgade antikroppar.
6. Cytometri: Använder fluorescerande markörer och flow cytometry för att kvantifiera och sortera olika typer av celler baserat på yt- eller intracellulära markörer.
7. Immunhistokemi (IHC): Används för att lokalisera och identifiera specifika proteiner i vävnader genom att färga in antikroppar som binder till målproteinet.

Seroepidemiologi är ett område inom epidemiologi som undersöker förekomsten och spridningen av specifika antikroppar i en population. Seroepidemiologiska studier är en typ av studier inom detta område, där syftet är att undersöka prevalensen av antikroppar mot ett visst patogen (t.ex. virus eller bakterie) i en population vid en given tidpunkt.

I seroepidemiologiska studier analyseras ofta blodprover från en representativ stikprova av individer i en population för att fastställa om de har utvecklat antikroppar mot ett specifikt patogen. Antikroppar är proteiner som produceras av immunsystemet som en respons på infektion, och deras närvaro i blodet kan vara ett tecken på att individen har haft en tidigare infektion med patogenen, även om personen kan ha varit asymptomatisk eller har haft en mild form av sjukdomen.

Seroepidemiologiska studier kan ge värdefull information om hur vanligt ett visst patogen är i en population, hur immuniteten i populationen ser ut och hur effektiva vaccinationsprogram har varit. Dessa studier kan också användas för att undersöka samband mellan exponering för patogener och olika hälsoutfall, samt för att planera och utvärdera folkhälsoinsatser och vaccinationsprogram.

Konvalescens är den fas av sjukdoms- eller skadetillfrisknandeprocessen då patienten gradvis återhämtar sig och stärker sin hälsa efter en allvarlig sjukdom, operation eller trauma. Under konvalescensen kan patienten fortfarande känna sig utmattad, ha sämre aptit än vanligt och ha nedsatt fysisk kapacitet. Den kan vara från några dagar till flera veckor eller månader beroende på allvarligheten av sjukdomen eller skadan. Under konvalescensen är vila, hälsosam näringsrik kost och progressiv fysisk aktivitet viktiga för att underlätta återhämtningen och förebygga komplikationer.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

AIDS, or Acquired Immunodeficiency Syndrome, is the most advanced stage of HIV (Human Immunodeficiency Virus) infection. It is defined as having a CD4 cell count below 200 cells/mm3 or experiencing certain opportunistic infections, cancers, or other AIDS-defining illnesses, regardless of the CD4 cell count.

CD4 cells, also known as T-cells, are crucial for the immune system's function and help fight off infections. When HIV infects and destroys these cells, the body becomes more susceptible to various infections and diseases. Over time, if left untreated, HIV infection can progress to AIDS, significantly increasing the risk of severe illnesses and death.

It is important to note that with proper antiretroviral therapy (ART), people living with HIV can effectively manage the virus, maintain a healthy immune system, and prevent the development of AIDS.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

Immunreceptorer är proteiner på eller i cellmembranet hos immunceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), som aktiveras när de binder till specifika antigener, molekyler på ytan av främmande ämnen som kan vara patogena, till exempel virus eller bakterier. Detta bindande initierar en signaltransduktionskaskad som leder till aktivering av immuncellen och startar ett svar för att bekämpa den främmande invaderaren. Exempel på immunreceptorer är T-cell receptorer (TCR) och B-cell receptorer (BCR) på T- och B-celler respektive, samt receptorer för komplementproteinet C3b och Fc-delen av antikroppar.

"Antikroppsproducerande celler", också kända som plasmacyter, är typen av vita blodkroppar som producerar och sekreterar antikroppar, även kända som immunoglobuliner. Antikroppar är proteiner som hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener. De produceras av B-celler, en typ av vita blodkroppar, och undergår en process av differentiering för att bli antikroppsproducerande celler. Dessa celler kan producera stora mängder av en specifik typ av antikropp som är designad för att binda till ett specifikt antigen på en patogen. Antikroppsproducerande celler spelar därför en viktig roll i den adaptiva immunresponsen och hjälper till att beskydda kroppen mot infektioner och sjukdomar.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

"Macaca mulatta" er en art av primater i makakfamilien og er også kjent som den kinesiske makaken eller rhesusaber. Det er en av de mest almindelige arter av aber i verden, og det har en bred geografisk fordeling fra Pakistan i vest til Kina i øst.

Den kinesiske makaken er en stor og robust primat med en gjennomsnittlig lengde på 50-65 cm og en vekt på 5,5-11 kg for voksne dyr. Den har en gråbrun pels som blir mer grågrønn på ryggen og halsen, mens undersiden er lysere. Hannar har ofte en tydelig skjegg rundt om ansiktet.

Denne aben lever i både skogsområder og åpne landskap, inkludert bjergris, ørken og urbane omgivelser. Den er allsidig og kan leve av en variert kost som inkluderer frukt, nøtter, frø, bladverk, insekter og små dyr.

Macaca mulatta er kjent for sin intelligens og sociale adferd. Den lever i grupper med flere hanner og hunner, og de har et kompleks hierarki basert på dominans. De bruker en rekke forskjellige kommunikasjonsformer, inkludert lyd, gestus og ansiktsekspressioner, for å holde kontakt med andre i gruppen og forsvare territoriet.

Denne aben har også vært brukt i biomedisinsk forskning på grunn av sin nær relasjon til mennesket. Den er en naturlig vektor for mange sykdommer som kan infektere mennesker, inkludert poliovirus og hepatittis A-virus. Derfor har den vært brukt i studier av infeksjonsmechanismer og utvikling av vacciner.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är ett samlingsnamn för en grupp av gener och de proteiner de kodar för. Dessa proteiner finns på cellernas yta och har som uppgift att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virus och bakterier. HLA-antigener delas in i två klasser: klass I och klass II.

HLA-klasse II-antigener är proteiner som finns på ytan av vissa immunceller, till exempel B-celler och makrofager. Dessa antigener spelar en viktig roll i adaptiva immunsvar, det vill säga de hjälper kroppen att identifiera och bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus eller transplanterade organ. HLA-klasse II-antigener presenterar fragment av främmande proteiner för CD4+-T-celler (hjälp T-celler), vilket aktiverar dessa celler och initierar en immunreaktion.

I en medicinsk kontext kan HLA-klasse II-antigener vara viktiga att testa för inför en transplantation, eftersom olikheter mellan givare och mottagares HLA-antigener kan öka risken för avstötningsreaktioner. Genom att matcha HLA-antigener så nära som möjligt minskar risken för avstötningsreaktioner och ökar chansen för en framgångsrik transplantation.

En allergeni är ett främmande protein som kan utlösa en överreagerande immunreaktion hos vissa individer. När en person som är känslig för en viss allergen utsätts för den, producerar deras immunsystem IgE-antikroppar specifika för den allergien. Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofiler i kroppen, vilket orsakar de klassiska allergi symptoms som snuva näsa, irriterade ögon, hosta, hudutslag och andningssvårigheter. Exempel på vanliga allergener inkluderar pollen, husdammsvårtor, djurdander, skalbaggar och vissa livsmedel som nötter, mjölk, ägg, fisk och skaldjur.

"Hemocyte" er ein termin brukt i dyrmedisinen, særlig i invertebrater som leddyr og bløtdyr. Det refererer til de kjeveblodsfargede cellene i dei vener (blodkjeder) eller hematopoetisk (bloddannende) vesler. Disse cellene spiller en viktig rolle i forsvaret mot infeksjon og skade ved å fungere som immunceller. De kan for eksempel fagocytosere (spise opp) frammeste fremmede partiklar og mikroorganismer, sette igang kjemisk reaksjoner som skydd mot skadelige substanser og delta i den inflammatoriske svaret.

Det er viktig å merke på at terminologien kan variere mellom forskjellige typer invertebrater, og det kan også være forskjeller i funksjon og struktur til dei ulika hemocytypaene. I noen dyrer er det mulig å skille mellom ulike typer hemocyter basert på morfologi (utseende), funksjon eller kjemiske egenskaper, men i andre kan de være mer homogene.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Leukocytental är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva det totala antalet vita blodkroppar (leukocyter) i ett kubikmillimeter blod. Normalvärdet för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per kubikmillimeter. Vid sjukdom eller infektion kan detta värde stiga, vilket kan vara ett tecken på inflammation eller infektion i kroppen. Ett ökat antal vita blodkroppar kallas leukocytos, medan ett minskat antal kallas leukopeni.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De fungerar som markörer för vår individuella immuna identitet och hjälper till att skilja själva kroppen (värdkroppen) från främmande substance, såsom virus och bakterier.

Histokompatibilitetsantigener klass I är en typ av HLA-proteiner som finns på alla kärnhaltiga celler i vår kropp, inklusive blodceller, hudceller och leverceller. De består av tre delar: en alpha-kedja, en beta-2 mikroglobulin-kedja och en lätt kedja. Dessa proteiner presenterar fragment av proteiner från intracellulära patogener till cellens övervakningssystem, så kallade CD8 + T-celler eller cytotoxiska T-celler. När ett främmande proteinpresenteras på en klass I HLA-molekyl aktiveras CD8+ T-cellerna för att attackera och förstöra den infekterade cellen.

I transplantationsmedicin är kompatibiliteten mellan givare och mottagares HLA-antigener av stor betydelse, eftersom en brist på kompatibilitet kan leda till en kraftfull immunreaktion mot den transplanterade organen eller vävnaden.

"Stelkrampstoxoid" är ett begrepp inom toxikologi och farmakologi, men det verkar som det inte finns någon etablerad medicinsk definition eller allmänt accepterat användande av termen i den medicinska litteraturen. Ordet "stelkramp" är en översättning av det engelska begreppet "tetanus", som refererar till en allvarlig infektionssjukdom orsakad av bakterien Clostridium tetani.

Det kan vara så att "Stelkrampstoxoid" är en förvrängning eller felöversättning av termen "tetanus toxoid", som är den beteckningen på det vaccine preparat som används för att immunisera mot stelkramp. Tetanus toxoid är en behandlad form av tetanustoxinet, det giftiga ämnet som produceras av bakterien Clostridium tetani, och används som ett vaccin för att framkalla immunitet mot stelkramp hos människor.

Så om "Stelkrampstoxoid" är en förvrängning eller felöversättning av termen "tetanus toxoid", så skulle den korrekta medicinska definitionen vara:

Tetanus toxoid (Stelkrampstoxoid): En behandlad form av tetanustoxinet, det giftiga ämnet som produceras av bakterien Clostridium tetani, som används som ett vaccin för att framkalla immunitet mot stelkramp hos människor.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

Fc-receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen, till exempel vita blodceller (leukocyter) som neutrofiler, monocyter och B-celler. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av antikroppar (immunglobuliner), vilket möjliggör olika funktioner beroende på celltyp. Några exempel på funktioner som kan utföras när Fc-receptorer aktiveras är fagocytos, degranulation och antibaskedefektering. Dessa processer är viktiga för att bekämpa infektioner och underhålla homeostasen i kroppen.

En peptidvaccin är en typ av vaccin som innehåller små proteinkedjor (peptider) som är kemiskt bundna till ett transportprotein, vanligtvis ett protein som heter "kristalliseringsproteinet av bakteriofagen Qβ" eller KLH. Peptidvacciner stimulerar immunsystemet att producera en specifik immunrespons mot de peptider som ingår i vaccinet. Dessa peptider är ofta delar av virus- eller bakterieproteiner och kan vara specifika för en viss sjukdom eller patogen. När immunsystemet sedan stöter på dessa peptider igen, till exempel under en infektion, kommer det att ha en snabbare och starkare respons mot den aktuella sjukdomen eller patogenen. Peptidvacciner används idag inom medicinen för att behandla cancer och andra sjukdomar där specifika proteiner spelar en viktig roll i sjukdomens uppkomst eller progression.

Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.

Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.

En infektion är en process där ett levande värddjur, ofta en människa, invaderas och koloniseras av en främmande mikroorganism, till exempel bakterier, virus, svampar eller parasiter. Detta leder vanligtvis till en patologisk respons hos värden, vilket kan resultera i sjukdomssymptom. Infektioner sprids ofta från en individ till en annan genom direkt kontakt, indirekt kontakt via födoämnen, vatten eller luft, eller vektorburna medel såsom myggor eller löss. Behandlingen av infektioner kan variera beroende på orsaken och svårighetsgraden, men inkluderar ofta antibiotika, antivirala läkemedel, antimykotiska medel eller antiparasitiska behandlingar. Prevention av infektioner kan uppnås genom vaccination, personlig hygien och andra förebyggande metoder.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.

HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.

... är en del av klassificeringssystemet ATC (Anatomical Therapeutic Chemical ...
Pfeiffer upptäckte 1892 influensabacillen, Haemophilus influenzae, och 1894 de specifika bakteriolytiska immunsera; därjämte ...
... bruk J02 Antimykotika för systemiskt bruk J04 Medel mot mykobakterier J05 Virushämmande medel för systemiskt bruk J06 Immunsera ...
ATC-kod J06: Immunsera och immunglobuliner är en del av klassificeringssystemet ATC (Anatomical Therapeutic Chemical ...
Immunsera. ATC » Antiinfektiva medel för systemiskt bruk » Immunsera och immunglobuliner. *Immunsera. © Läkemedelsverket ...
LeverCellmembranCellinjeCytosolImmunseraHemolymfCellfritt systemSubcellulära fraktionerHela-cellerMikrosomerHjärnaFrönModerkaka ... PeptiderProteashämmareBärarproteinerTrypsinAlkoholoxidoreduktaserKlorkvicksilverbensoaterManganPeptidhydrolaserImmunsera ...
diagnostiskt bruk; immunsera och andra fraktioner av blod samt modifierade. immunologiska produkter, även erhållna genom ...
Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) ...