En hydrogel är ett material som består av en tresdimensionell nätverksstruktur av polymerer, som har förmågan att absorbera och hålla en stor mängd vatten eller fysiologisk vätska. Hydrogeler kan designas för att ha specifika egenskaper såsom kontrollerad degradering, mekanisk styrka, biokompatibilitet och förmåga att transportera molekyler, vilket gör dem användbara inom områden som medicin, farmaci och bioingenjörsvetenskap.

En hydrogels är en typ av material som består av ett tresdimensionellt nätverk av polymerer, som har förmågan att absorbera och hålla mycket stora mängder vatten eller fysiologisk vätska, utan att upplösas. Hydrogeler har ofta en konsistens liknande gelé och används inom en rad olika områden, till exempel inom medicinen för kontaktlinser, läkemedelsutskiljning, vätskeabsorberande bindor och regenerativ medicin. De kan även användas inom andra tekniska områden som exempelvis jordbruk, miljöskydd och materialvetenskap.

'Vävnadsvänliga material' (i engelska 'biocompatible materials') är material som är designeda för att användas i kontakt med levande vävnad utan att orsaka skada, irritation eller en immunreaktion. Dessa material har egenskaper som gör dem säkra, uthålliga och förmådna att integreras med kroppen på ett så pass naturligt sätt att de blir tolererade av kroppens immunsystem. De används ofta inom områden som medicinsk implantatteknik, tandvårdsprodukter och läkemedelsutveckling.

Kontaktlinser, mjuka, är smala, genomskinliga, konvexa skivor som tillverkas av hydrogelmaterial och sitter direkt på ögat. De används för att korrigera synfel eller för estetiska ändamål. Mjukakontaktlinser är populära på grund av sin bekvämlighet, enkelhet att hantera och deras lägre risk för skador jämfört med hårda kontaktlinser. De finns i olika typer, former och styrkor beroende på behov och recept från ögonläkare eller optiker. Det är viktigt att följa rengörings- och hanteringsanvisningar för att undvika risker som infektioner eller skador på ögat.

Polyethylene glycols (PEG) är en grupp av syntetiska, vattenlösliga polymerer som består av monomeren etylenoxid. De har en varierande molekylär vikt och används inom medicinen som excipient i läkemedel för att förbättra deras löslighet, stabilitet och biodistribution. PEG kan också användas som aktiv ingrediens i form av pegylering av protein- eller kolhydratpreparat för att förlänga deras halveringstid i kroppen. Dessutom har PEG visat sig ha potential inom området läkemedelsutleverans, exempelvis som en del av nanopartiklar eller liposomer.

'Vävnadsteknik' (i engelska 'Tissue Engineering') är ett multidisciplinärt forskningsområde som kombinerar principer från cellbiologi, bioengineering och medicinsk vetenskap för att utveckla metoder för att ersätta, reparera eller förbättra funktionen hos skadade eller sjukliga vävnader och organ. Detta uppnås genom att kultivera celler på speciellt designade biomaterialskaffoldar (scaffolds) som ger stöd och guidance under cellernas differentiering och vävnadsformation. Syftet är att skapa funktionella substitut för mänskliga vävnader och organ som kan användas inom regenerativ medicin och transplantationsmedicin.

'Tissue scaffolds' refererar till tredimensionella konstruktioner som används inom regenerativ medicin för att stödja tillväxten och differentieringen av celler, vilket i slutändan kan leda till formationen av nytt vävnadstissematerial. Dessa skaffolds är ofta gjorda av biokompatibla material som kan brytas ned och absorberas av kroppen över tiden.

Scaffolds designas för att efterlikna de naturliga strukturerna och egenskaperna hos det vävnadstissematerial som ska regenereras. De kan vara porösa för att underlätta cellinvasion, näringsupptagande och avfallsutflöde, och ha specifika ytor och strukturer för att påverka celladhesion, differentiering och funktion.

Scaffolds kan användas för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, inklusive ledskador, hjärt-kärlsjukdomar, lever- och lungsjukdomar, diabetes och neurologiska skador. De kan också användas i kombination med stamceller, tillväxtfaktorer och andra terapeutiska agenter för att öka deras effektivitet och specificitet.

Polyvinylalkohol (PVA) är ett syntetiskt polymer som består av vinylalkohol-enheter som är kemiskt sammanlänkade. Det är en vattenlöslig, termoplastisk och elastisk substans som används i en mängd olika industriella tillämpningar, inklusive medicinska produkter.

I medicinskt sammanhang kan PVA användas som ett excipient (bihjälpsmedel) i läkemedelsformuleringar på grund av dess förmåga att forma filmliknande skikt, öka viskositeten och stabilisera emulsioner. Det kan också användas som ett hudprotektivt medel, en slemhinnsbeskyddare och i kontaktlinsfluid.

PVA är godkänt av FDA (US Food and Drug Administration) för vissa medicinska tillämpningar och anses vara säker att användas inom dessa gränser.

Hexuronsyra, även känd som glucuronsyra, är en organisk syra som förekommer naturligt i människokroppen och andra levande organismer. Det är en form av pentos, en enkel sockerart med fem kolatomer.

Hexuronsyra spelar en viktig roll i nedbrytningen och elimineringen av toxiner och främmande ämnen från kroppen. Den konjugeras ofta med dessa substanser i levern, vilket gör dem vattenlösliga och underlättar deras utschelningsprocess genom njurarna.

Det är också en komponent i flera biologiska molekyler, inklusive proteoglykaner, som är viktiga för skelett- och broskvävnadens hälsa. Dessutom förekommer hexuronsyra i vissa former av kolhydrater, såsom askorbinsyra (vitamin C) och dess derivat.

"Materialprövning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till processen att undersöka och testa fysiska material, vanligtvis biologiskt material såsom vävnader eller kroppsfluider, för att få information om deras egenskaper, struktur och funktion. Detta kan göras med hjälp av olika tekniker och metoder, till exempel mikroskopi, kemiell analys, genetisk testning eller immunologiska tester.

Materialprövning är viktig inom medicinen för att ställa diagnoser, planera behandlingar, övervaka sjukdomsutveckling och bedöma effekterna av behandlingar. Det kan också användas för forskningsändamål, till exempel för att utveckla nya terapier eller förstå sjukdomsprocesser bättre.

Glukuronsyra är en karboxylsyra som är vanligt förekommande i naturen och bildas när en glukosmolekyl modifieras genom att en carboxylgrupp fogas till en av kolatomerna i glukosen. Detta sker oftast i leverceller med hjälp av ett enzym som heter UDP-glukuronyltransferas.

Glukuronsyra är viktigt eftersom det fungerar som en viktig del i nedbrytningen och elimineringen av många olika slags substanser, inklusive hormoner, läkemedel och giftiga ämnen. Detta sker genom en process som kallas glukuronidation, där en glukuronsyra molekyl fogas till en förorening eller ett läkemedel i levercellen, vilket gör det lättare för kroppen att utsöndra den.

Glukuronsyra är också en viktig beståndsdel i proteoglykaner, komplexa sockermolekyler som hjälper till att ge struktur och integritet åt extracellulära matrixer i kroppen.

'Gelatin' är ett proteinrikt kolloidalt hydrogel som tillverkas genom partiell hydrolys och denaturering av kollagenextrakt från djurvävnader, vanligtvis hud eller ben från nötkreatur, grisar eller fisk. Det har en unik aminosyraprofil med höga halter av icke-essentiella aminosyror som glycin och prolin. Gelatin används inom livsmedelsindustrin som stabiliserings-, textur- och klumpförebyggande medel, samt i farmaceutisk industri för tillverkning av hårda kapslar och tabletter. Det har också medicinska användningsområden inom ortopedi och stomatologi som biokompatibelt material för ben- och broskrekonstruktion, halsband för kontroll av blödningar efter tandoperationer och som fyllnads- och stöttmaterial vid läkning av sår.

Alginate er en biokjemisk polysakkarid som utvinns fra sjøgrønnsslakter og visse rødalger. I medisinen brukes alginate ofte som ett hjelpemidler i diverse terapeutiske tilfeller, for eksempel som en del av et enterisk koagulum i behandlingen av blødning fra magsår eller som en del av et værnslag i behandlingen av sår. Alginate har også vært brukt som en del av noen typer av kunstige lunger for å hjelpe med å holde lungene oppne og beskytte dem fra skade under respiratorbehandling.

Alginat består av blokker av α-L-guluronat (G), β-D-mannuronat (M) og guluronat-mannuronat (GM)-koblinger, og strukturen kan variere mellom forskjellige typer alger. Disse variasjonene i struktur påvirker egenskapene til alginate, inkludert deres evne til å absorbere vann og danne geler.

I medisinen er alginate ofte formet som en slags gel eller skive for å lette applikasjonen. Når alginat kommer i kontakt med vann, danner det en gel som kan hjelpe til å binde vann og/eller proteaser, noe som kan være nyttig i behandling av sår eller blødning.

I tillegg til bruken i medisinen har alginate også vært brukt i industrien for mat, drikkevarer og andre formål på grunn av deres evne til å danne geler og stabilisere emulsioner.

'Silikoner' refererar till en grupp av syntetiska polymerer som innehåller silicium- och syreatomer. De är kända för sin termostabilitet, elastomeriska egenskaper och resistens mot höga och låga temperaturer, kemikalier och väderförhållanden.

I medicinsk kontext används silikoner ofta inom områden som bröstimplantat, läkemedelskapslar, katetrar och andra medicinska enheter där flexibilitet, biokompatibilitet och kemiell stabilitet är viktiga. Silikoner används också som hudsalva för att behandla torrhet, irritation och vissa hudtillstånd.

Långtidsanvändning av kontaktlinser definieras vanligtvis som att använda kontaktlinser dagligen under 14 timmar eller mer, under minst 30 dagar i rad. Detta inkluderar både de som sover med sina kontaktlinser och de som tar bort dem varje natt.

Det är viktigt att notera att långtidsanvändning av kontaktlinser kan öka risken för komplikationer, såsom hornhinneinfektioner och andra ögonrelaterade problem. Därför rekommenderas ofta att ge ögonen en paus från kontaktlinsbärandet varje dag och att alltid följa rengöring- och lagringsinstruktionerna korrekt för att minimera risken för komplikationer.

Det är också viktigt att ha regelbundna kontroller hos en ögonläkare eller optiker som specialiserar sig på kontaktlinser, för att säkerställa att linserna sitter rätt och att ögonen är friska.

"Acrylate resins" er en type plastmateriale som består av polymere eller copolymere av esterne av akrylsyre eller metakrylsyre. Disse materialene kan være i form av hårde, transparente plastmasser eller blødere, flexible gummiagtige materialer. De brukes ofte i produksjonen av lacker, lim, fyldstoffer og andre kjemiske produkter.

En akrylharts er egentlig den termale for-polymeriseringen av en akrylatmonomer til en vis grad av polymerisering, som kan formes og stivnes ved å fullføre denne prosessen. Dette gjør at akrylhartser ofte brukes i produksjonen av produkter som må stivnes etter å ha blitt formet, som f.eks. i tilfelle med tandfyllinger og andre type plastprodukter.

Polyhydroxyethylmethacrylate (PHEMA) är ett syntetiskt hydrofilt polymer som består av en metakrylatmonomer med en poly(hydroxyletyl)sidokedja. Detta material har fått intresse inom biomedicinsk forskning på grund av sin vattenabsorberande och semipermeabla natur, vilket gör det till ett lämpligt material för kontakt med levande vävnad. PHEMA har använts i en rad medicinska tillämpningar, inklusive kontaktlinser, artificiella hjärtklaffar och kontaktskikt i konstgjorda leder.

Poloxamer är ett typ av blockkopolymer som består av centrala hydrofoba (vattengerna) segment av polyoxypropylen (POP) flanerade av hydrofila (vattenlösliga) segment av polyoxyetylenglykol (PEG). Poloxamrar är organiska surfaktanter och har förmågan att vara både vattenlösliga och oljeblandbara, beroende på deras sammansättning.

De används ofta inom farmaceutisk forskning och utveckling som utförligareveringsmedel (excipienter) i läkemedelsformuleringar. Poloxamrar kan öka lösligheten, stabiliteten och biodistributionen av vissa läkemedel. De kan också användas som emulgeringsmedel för att skapa nanoskaliga liposomer eller polymeriska nanopartiklar för läkemedelsleverans.

Ett vanligt exempel på ett poloxamer är Poloxamer 407, även känt som Pluronic F127, som har visat sig ha goda farmaceutiska egenskaper och används ofta i forskning och utveckling av läkemedel.

Akrylamider är en grupp av syntetiska (konstgjorda) kemikalier som används inom ett brett spektrum av industriella och kommersiella tillämpningar, såsom papperstillverkning, textilfärgning, mineralbearbetning, oljeutvinning och vattenrening. De är också vanliga i produkter som hushållsrengöringsmedel, kosmetiska produkter och tvål.

Akrylamid bildas naturligt när kolhydrater (socker och stärkelser) hettas upp till höga temperaturer under viss tid, särskilt vid fritering eller brödbakning. Detta har orsakat bekymmer inom livsmedelsindustrin eftersom akrylamid har visat sig vara cancerogent i djurstudier.

I medicinsk kontext är akrylamid mest känt för sin neurotoxiska effekt, det vill säga att den kan skada nervsystemet. Akrylamid kan orsaka neurologiska symptom som muskelkoordinationssvårigheter och neuropati (nervskador) om man utsätts för höga nivåer över en längre tid. Dessutom har det visat sig vara cancerogent i djurstudier, men det är fortfarande oklart om detta gäller människor.

"Immobilized cells" in a medical context typically refers to cells that are non-viable or non-proliferative and cannot move or function as they normally would. This can occur due to various reasons such as damage to the cell membrane, depletion of essential nutrients, exposure to toxins, or genetic modifications.

Immobilization of cells is also a technique used in medical research and biotechnology where cells are physically confined or attached to a solid support material. This allows for better control and maintenance of cell growth, differentiation, and metabolic activity. Common methods of cell immobilization include entrapment in hydrogels, microcapsules, or on porous matrices.

In summary, "immobilized cells" can refer to both non-functional cells that cannot move or function due to damage or other factors, as well as cells that are physically confined for research or biotechnological purposes.

Polyester är ett samlingsnamn för polymera material som innehåller esterbindningar i sin kedjestruktur. De flesta polyestern tillverkas syntetiskt genom en kemisk reaktion mellan en diol (två-kolsvans) och en diacid (två-syraväte). Detta resulterar i en polymer med esterlänkar som förbinder varje monomerenhet.

Polyestern är kända för sin termoplastiska natur, vilket betyder att de kan formas när de hettas upp och härdas när de svalnas ner. De används ofta i textil- och konfektionsindustrin för tillverkning av kläder, tältdukar, buss- och lastbilsdukar, samt i kompositmaterial där hög hållfasthet och väderbeständighet efterfrågas.

Ett vanligt exempel på en polyester är PET (polyetylentereftalat), som används till flaskor för drycker, matförpackningar och syntetiska textiler.

Reologi är en vetenskap som studerar de flow- och deformationsmekanismer som uppträder i material, när de utsätts för yttre mekaniska påfrestningar. Detta innefattar studiet av viskoelastiska egenskaper hos material, dvs deras förmåga att både bete sig plastiskt (flöda som en vätska) och elastiskt (deformera som en fast kropp), beroende på olika typer av påfrestningar. Reologi tillämpas inom många områden, däribland materialvetenskap, fysik, kemi och medicin. I medicinsk kontext kan reologi användas för att undersöka egenskaper hos biologiska vätskor som blod och synfluid, samt hos olika typer av vävnader och tumörer.

Kontaktlinser är smala, genomskinliga föremål som placeras direkt på ögats krfta för att korrigera synfel eller för estetiska ändamål. De tillveras vanligtvis av silikonhydrogel eller ett mjukare material som hydrogel. Kontaktlinser finns i olika former, storlekar och styrkor beroende på den enskilda anvndares behov. Det finns också olika slags kontaktlinser, till exempel torra kontaktlinser, dagliga kontaktlinser och tvåveckorskontaktlinser. Kontaktlinsanvndning kräver vanligtvis en professionell optometrisk eller oftalmologisk utvrdare för att säkerställa en korrekt passform och anvndning.

'Porositet' refererer til den relative mængde af porer (hulrum) i et fast stof, som f.eks. et biologisk væv eller et syntetisk materiale. Porøsiteten har en betydning for materialets egenskaber, herunder styrken, fleksibiliteten og evnen til at transportere væske eller gas gennem det. I medicinsk sammenhæng kan porositet være relevant for forståelse af processer som absorption, diffusion og transport i biologiske væv, herunder huden, lungerne og nyrene.

Mikrosfärer, även kända som mikrovesikeler eller exosomer, är små vesiklar med en diameter på 50-1000 nanometer som frisätts från celler. De innehåller biologiskt aktiva substanser såsom proteiner, lipider och nukleinsyror och kan transportera dessa ämnen mellan celler. Mikrosfärer har visat sig spela en viktig roll i intercellulär kommunikation och kan vara involverade i olika fysiologiska processer såsom immunresponser, läkande av sår och cancerutveckling.

"Akrylater" är ett samlingsnamn för en grupp syntetiska organiska polymerer som innehåller akrylat- eller metakrylatfunktionella grupper. De används ofta i tillverkning av hartser, lim, lacker och färger på grund av deras starka bindande egenskaper och deras förmåga att torka snabbt genom en polymerisationprocess.

I medicinskt sammanhang används akrylatpolymerer ofta i tandvården, till exempel som en komponent i kompositfyllningar och lim för ortodontiska apparater. De kan även användas i kontaktlinsindustrin och inom hud- och slemhinnebehandlingar på grund av deras goda biokompatibilitet.

Chitosan är ett biopolymer som utvinns från exoskelettet hos kräftdjur, såsom humrar och krabbor. Det består huvudsakligen av två sockerarter, glukosamin och N-acetylglukosamin, som sitter ihop i långa kedjor. Chitosan har en positivt laddad laddning på grund av förekomsten av aminogrupper, vilket gör att det kan ingå i interaktioner med negativt laddade molekyler, till exempel DNA och proteiner.

I medicinsk kontext har chitosan visat sig ha potential som en del av läkemedelsformuleringar på grund av sin förmåga att fungera som en mucoadhesiv (händer vid slemhinnor) och permeabilitetshöjande agent. Det kan också användas för att framställa nanopartiklar för läkemedelsdosering, samt i till exempel hudvårdsprodukter och bandage på grund av sina cytokompatibla och hämostatiska egenskaper.

Dessutom har chitosan visat sig ha antimikrobiell verkan mot en rad olika bakterier och svampar, vilket gör att det kan användas som ett naturligt konserveringsmedel i livsmedels- och kosmetiska produkter.

I medicinska sammanhang, betecknar ett "långtidsverkande preparat" (eller "long-acting formulation" på engelska) vanligtvis en läkemedelssubstans som är formulerad för att ge en kontinuerlig och/eller förlängd effekt under en längre tidsperiod, jämfört med en standardformulering av samma aktiva substans. Detta kan uppnås genom olika tekniker, såsom användning av speciella release-mechanismer eller förlängd absorption i kroppen.

Exempel på långtidsverkande preparat inkluderar:

1. Depotpreparat: En formulering där läkemedlet ges som en injektion och absorberas långsamt från det intramuskulära eller subkutana fettet, vilket resulterar i en förlängd effekt. Ett exempel är den utdragna release-formuleringen av läkemedlet risperidon (Risperdal Consta) som används för behandling av schizofreni.
2. Polymerpellets: I vissa fall kan läkemedlet formuleras till små pellets bestående av en polymer och den aktiva substansen. Pellets absorberas långsamt i kroppen, vilket resulterar i en förlängd effekt. Ett exempel är den utdragna release-formuleringen av läkemedlet testosteron (Androderm) som används för behandling av hypogonadism.
3. Osmotiska pumpar: Vissa läkemedel kan levereras med hjälp av en osmotisk pump, där en liten pelare trycks genom en membran och släpper ut den aktiva substansen kontinuerligt under en längre tidsperiod. Ett exempel är läkemedlet gliclazid (Glycron) som används för behandling av diabetes typ 2.
4. Transdermala hudpatches: Läkemedel kan också levereras genom en hudpatch, där den aktiva substansen diffunderar genom huden under en längre tidsperiod. Ett exempel är nicotinpatchen (Habitrol) som används för att hjälpa rökare att sluta röka.

Det är viktigt att notera att utdragna release-preparat kan ha en annan farmakokinetisk profil jämfört med snabbverkande preparat, vilket kan påverka deras effektivitet och säkerhet. Därför bör de alltid användas under övervakning av en läkare.

Elasticitetsmodul, även kallat Youngs modulus, är ett mått på ett material's styvhet eller motstånd mot deformation under mekanisk påverkan. Det definieras som spänning per enhetsdeformation och har enheten pascal (Pa) i SI-enheter.

Elasticitetsmodulen kan beräknas genom följande formel:

E = σ/ε

där E är elasticitetsmodulen, σ är spänningen och ε är deformationen.

Elasticitetsmodulen är ett viktigt koncept inom mekanik och materialvetenskap, eftersom den kan användas för att förutsäga hur ett material kommer att bete sig under olika former av belastning. Vid lägre värden på elasticitetsmodulen är materialet mer "mjukt" och lättare deformerbart, medan högre värden indikerar en styvare och mindre deformerbar egenskap hos materialet.

Metakrylater är en grupp av kemiska föreningar som innehåller en metakrylatgrupp (-CH2=C(CH3)COO-). Den mest vanliga och välkända metakrylaten är metylmetakrylat, som används kommersiellt för att producera härdande plaster och härdbar lim. Andra exempel på metakryler inkluderar etylmetakrylat, butylmetakrylat och 2-etoxietylmetakrylat.

I medicinsk kontext kan metakrylater användas som en del av kompositen i vissa tandfyllningsmaterial. Dessa material har visat sig vara effektiva för att reducera mikrobiell kontamination och minska sannolikheten för sekundär karies vid tandfyllningar. Metakrylatbaserade kompositer används också inom ortopedia, oftalmologi och andra medicinska tillämpningar där härdbart plaster behövs.

Det är viktigt att notera att metakrylatbaserade material kan orsaka allergiska reaktioner hos vissa individer. Allergiska reaktioner på metakrylater är sällsyna, men när de uppstår kan de vara allvarliga och inkludera kontaktdermatit, konjunktivit och astma.

Mekaniska fenomen är en term inom fysiologi och medicin som refererar till de processer och förändringar som sker i kroppen på grund av mekanisk påverkan, såsom tryck, drag eller rörelse. Exempel på mekaniska fenomen inkluderar saker som blodflödeshastighet, hjärtats kontraktion och expansion, lungornas expanderande och sammandragande, muskelsammandragning och benägenheten hos olika vävnader att sträckas eller deformeras under belastning. Dessa fenomen kan mätas och studeras för att få en bättre förståelse av hur kroppen fungerar under olika former av belastning och stress, vilket kan vara viktigt inom områden som ortopedi, rehabilitering, sportmedicin och andra relaterade områden.

Hydrokolloida förband är ett slags medicinskt förband som innehåller hydrokolloider, vilka är substance som kan svälla upp när de kommer i kontakt med vätska, såsom blod eller exsudat. När hydrokolloida förband placeras på en såryta, absorberar de excessvätskan och bildar en geléartad massa som hjälper till att skydda sårytan, reglera fuktigheten och underlätta wound healing (sårboten). Dessa förband används ofta vid behandling av lätt exuderande sår, såsom skavsår, abrasioner och vissa typer av ulcerationer.

Hyaluronsyra är ett glycosaminoglykan, en typ av komplex kolhydratmolekyl, som naturligt förekommer i kroppen hos människor och djur. Den är en viktig beståndsdel i extracellulär matris, den stela vävnaden som omger celler, och har en rad funktioner.

Hyaluronsyra har förmågan att binda mycket vatten, vilket gör att den hjälper till att ge kroppens vävnader rörlighet, flexibilitet och hållbarhet. Den påverkar också cellernas beteende genom att interagera med cellreceptorer och reglera celldelning, migration och differentiering.

I kroppen finns hyaluronsyra i höga koncentrationer i brosk, hud, synögon, ledvävnad och annan mjuk vävnad. Den har visat sig ha en viktig roll i läkning av sår, skydda mot skador på ledvävnad och underlätta näringsupptagningen till celler.

I medicinskt hänseende används hyaluronsyra ofta som en del av behandlingar för ledsmärtor, speciellt i knäleden, där den injiceras direkt in i leden för att ersätta naturligt förekommande hyaluronsyra som kan ha brutits ned på grund av ålder, skada eller sjukdom. Den används också i kosmetisk medicin för att mjuka ut rynkor och öka hudens fuktighet.

"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:

1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.

Nanofibrer är fiberartade material med minst en dimension i nanometerskalan, typiskt mellan 10-1000 nanometer. I medicinsk kontext refererar termen ofta till syntetiska eller naturliga polymerfibrer med mycket små diameterer och stor specifika yta, vilket gör dem användbara inom områden som vävnadstillväxt, läkemedelsdosering och skyddsmasker. Nanofibrer kan tillverkas genom olika tekniker, såsom elektrospinnning eller själv sammansättning.

Ett läkemedelsadministrationssystem (LAS) är ett datorsystem som används för att hantera, spåra och kontrollera administrationen av läkemedel till patienter, särskilt inom sjukvården. Detta inkluderar ofta funktioner för att dokumentera patientinformation, skapa och hantera medicinska order, övervaka läkemedelsbehov och inventering, och generera rapporter och analyser. Läkemedelsadministrationssystem används vanligen i kombination med elektroniska patientjournaler och andra datorsystem inom sjukvården för att underlätta säkerheten, effektiviteten och kvaliteten av läkemedelsbehandlingar.

Biomimetiska material, även kända som biomimetiska polymerer eller kompositer, är konstgjorda material som efterliknar egenskaper hos levande vävnader eller strukturer i naturen. De utvecklas ofta för att användas inom medicinsk teknik och design av medicinska enheter, såsom proteser, implantat och regenerativ medicin.

Biomimetiska material kan ha en rad olika egenskaper beroende på deras tillämpning. Exempelvis kan de vara elastiska, starka, lätta, hållbara eller ha förmågan att stödja celltillväxt och differentiering. De kan också vara utformade för att ha en specifik topografi eller struktur som liknar den hos ett visst biologiskt material, till exempel kollagenfibriller i brosk eller mikrostrukturen på fiskskal.

Denna typ av material kan tillverkas genom olika tekniker, såsom elektrospinnning, 3D-printning och självorganiserande processer. De kan också innehålla biologiskt aktiva ämnen, som peptider eller proteiner, för att påverka cellrespons och funktion.

Biomimetiska material används ofta inom områden som ortopedisk kirurgi, tandvård, ögonkirurgi och hjärt-kärlsjukvård, men de kan också ha potential att användas inom andra medicinska områden.

Kontaktlinsvätska, även känd som kontaktlösning eller ögondroppe, är ett sterilt lösning som används för att behandla, rengöra och fuktföra kontaktlinser. Det finns olika typer av kontaktlinsvätskor, inklusive:

1. Mjukkontaktlinsvätska: Används för att lagras och fuktför mjuka kontaktlinser över natten och/eller fuktför kontaktlinsen under användning.
2. Hårdkontaktlinsvätska: Används för att rengöra, desinficeras och fuktför hårda kontaktlinser.
3. Enkel reningsvätska: Används för att dagligen rengöra kontaktlinser.
4. Flersidig reningsvätska: Används för att både rengöra och desinficeras kontaktlinser.
5. Salinläkande vätska: Används för att behandla torra ögon orsakade av användning av kontaktlinser.

Det är viktigt att använda rätt typ av kontaktlinsvätska beroende på typen av kontaktlinser du använder och efter rekommendationer från din optiker eller ögonläkare. Använd aldrig vatten som ersättning för kontaktlinsvätska, eftersom det kan orsaka skada på ögat.

En medicinsk definition av 'injektioner' är när man ger en patient läkemedel eller andra substanser genom att införa dem direkt in i kroppen med hjälp av en nål. Detta kan göras på olika sätt, beroende på vilket område av kroppen som behandlas. Några exempel är subkutan injektion (under huden), intramuskulär injektion (in i muskelvävnaden) och intravenös injektion (direkt in i en ven). Injektioner används ofta när det behövs snabb verkan av läkemedlet, när patienten har svårt att svälja tabletter eller kapslar, eller när substansen annars inte skulle kunna absorberas tillräckligt väl genom magsäcken.

En läkemedelsbärare, även kallad en formulering eller en dosageform, är ett preparat som används för att leverera ett aktivt läkemedel till en patient. Bäraren kan vara i olika former beroende på läkemedlets art och hur det behöver tas in i kroppen. Några exempel på läkemedelsbärare är tabletter, kapslar, salvor, lozenges, droppar, injektionsvätskor och transdermala patchar.

Läkemedelsbäraren innehåller ofta olika typer av hjälpämnen som hjälper till att stabilisera, konservera eller förbättra läkemedlets verkan, absorption, distribution och eliminering i kroppen. Dessa hjälpämnen kan vara exempelvis fyllmedel, bindemedel, smakstoff, konserveringsmedel, färgämne och dispersionsmedel.

Det är viktigt att utforma en lämplig läkemedelsbärare eftersom det kan påverka läkemedlets säkerhet, effektivitet och hur länge det behåller sin verkan.

Svepelektronmikroskopi (SEM) är en typ av elektronmikroskopi som använder en fin stråle av primäre elektroner för att generera en detaljerad och magnifierad bild av ett provs material. När primära elektroner accelereras mot provet skapas sekundära elektroner, backscatterade elektroner och annan signalering som kan användas för att generera en bild.

I SEM-mikroskopi interagerar primära elektronerna med atomer i provet och får atomer att exciteras eller ioniseras, vilket resulterar i emissionen av sekundära elektroner. Antalet sekundära elektroner som emitteras är direkt proportionellt mot den ursprungliga energin hos primära elektronerna och beroende på materialets sammansättning, topografi och andra faktorer.

Sekundära elektroner samlas sedan in med en detektor och omvandlas till en elektrisk signal som bearbetas för att generera en tvådimensionell bild av provet. Bilden visar vanligtvis kontrasterade skuggor och höjdskillnader, vilket gör SEM-mikroskopi användbart för att undersöka ytstrukturen och topografin hos materialprover på nanometer- till mikrometerskalan.

SEM är ett viktigt verktyg inom materialvetenskap, elektronik, biologi och andra forskningsområden där detaljerade bilder av ytor och strukturer behövs för att förstå och analysera materialegenskaper och funktion.

I en medicinsk kontext, kan "polymerer" definieras som stora molekyler byggda upp av upprepade enheter (monomerer) som är kemiskt bundna till varandra. Polymerer förekommer naturligt i levande organismer, exempelvis som proteiner och DNA, men de kan också syntetiseras konstgjort för användning inom medicinen.

Exempel på artificiella polymerer inkluderar biokompatibla material som polymetylmetakrylat (PMMA), polyvinylklorid (PVC) och polyetylentereftalat (PET), som används i olika medicinska tillämpningar, såsom kontaktlinser, kateter, implantat och medicinsk emballage. Andra exempel är polymerer använda som läkemedelsutdelande system, såsom polymerbaserade nanopartiklar och hydrogeler, som kan användas för att kontrollerad och långsam frisättning av läkemedel.

'Silikonelastomerer' är ett samlingsbegrepp för polymermaterial som innehåller silikon. De är kända för sin elasticitet och flexibilitet över en bred temperaturintervall. Silikonelastomerer består av långa, kedjeliknande molekyler med silicon-atomkärnor som är bundna till varandra via syreatomer. Vid varje ände av dessa kedjor finns organiska grupper, ofta metylgrupper (-CH3), vilket gör att materialet blir hydrofobt (vattenavstötande).

Silikonelastomerer används inom en rad olika industrier och tillämpningar, exempelvis inom medicin, elektronik, fordonsindustrin och byggsektorn. I vissa medicinska tillämpningar kan silikonelastomerer användas för att framställa katetrar, implantat eller andra medicintekniska produkter på grund av deras goda biokompatibilitet och förmåga att motstå kroppsvätskor och temperaturvariationer.

Enligt medicinsk terminologi är "biologiskt nedbrytbara implantat" definierade som konstgjorda material eller enheter som placeras i kroppen för att utför en specifik funktion och som progressivt bryts ner och absorberas av kroppens egna biologiska processer över tiden. Dessa implantat är ofta gjorda av material som naturligt förekommer i kroppen, såsom proteinbaserade polymerer eller keramik, och kan användas till exempel för att stödja benväxt efter en fraktur eller för kontrollerad läkemedelsutskiljning.

Mesenchymal Stromal Cells (MSCs) är en typ av vuxen stamcell som kan diferensieras till olika celltyper, såsom fett-, brosk- och benceller. De hittas naturligt i många olika typer av vävnader i kroppen, till exempel benmärg, fettvävnad och moderkaka. MSCs har förmågan att kunna dela sig under lång tid och kan utvecklas till olika sorters celler som bygger upp osskörteln, brosk, ben, muskler, blodkärl och andra vävnader.

MSCs har visat sig ha potentialen att användas inom regenerativ medicin för behandling av en rad olika sjukdomar och skador, bland annat skelett- och ledskador, hjärtsjukdomar, diabetes och neurologiska sjukdomar. De kan också ha immunmodulerande egenskaper, vilket betyder att de kan påverka vår immunförsvarsmekanism och potentiellt användas för behandling av autoimmuna sjukdomar och transplantationsrelaterade komplikationer.

Det är värt att notera att termen "Mesenchymal Stromal Cells" har ersatt den tidigare benämningen "Mesenchymal Stem Cells", eftersom det har visat sig att MSCs inte nödvändigtvis har alla egenskaper som förväntas hos stamceller, såsom obegränsad förmåga till självförnyelse och differensiering till flera olika celltyper.

I medicska sammanhang är en "korsbindningsreagens" (eller cross-linking reagent) ett ämne som reagerar med två eller flera molekyler och skapar en kemisk länk mellan dem, vilket resulterar i en korsbunden struktur. Detta kan användas för att studera eller manipulera biologiska strukturer, till exempel proteiner, DNA eller cellmembraner.

Ett vanligt exempel på ett korsbindningsreagens är glutaraldehyd, som reagerar med aminogrupper (-NH2) i proteiner och skapar en kovalent länk mellan dem. Andra exempel på korsbindningsreagenter inkluderar formaldehyd, difosfener och disulfigyer.

Det är värt att notera att användningen av korsbindningsreagens kan ha biverkningar och artifakta, så det är viktigt att kontrollera för specificitet och specifikitet i experimenten.

'Viskositet' är ett mått på en fluid (gas eller vätska) motstånd mot deformation, det vill säga hur mycket den tenderar att strömma eller flyta. Det kan definieras som den relativa mellan två lager av fluid som rör sig parallellt med varandra med olika hastighet. En högre viskositet innebär ett större motstånd och därmed en långsammare strömning. Viskositeten uttrycks vanligen i enheten pascal sekund (Pa·s) i SI-systemet, men det kan också användas andra enheter som poise (P) och centistokes (cSt). Viskositeten påverkas av temperaturen, så att den tenderar att minska vid ökad temperatur.

Natriumbensoat är ett konserveringsmedel som används i livsmedel, kosmetiska produkter och vissa läkemedel. Medicinskt sett kan natriumbensoat användas som en hjälpmedel i vissa läkemedelsformuleringar för att säkerställa att produkten är steril och fri från skadliga mikroorganismer. Det fungerar genom att sänka pH-värdet så mycket att bakterier och svamp dödas eller inte kan växa. Natriumbensoat är godkänt som livsmedelsadditiv i många länder, inklusive Sverige, och betecknas med E-nummer 211.

'Vävnadslim' (latin: *Stroma*) är ett begrepp inom histologi och används för att beskriva det underliggande stödjevävnaden i en vävnad. Det består av olika celler, extracellulär matrix och fibrösa proteiner som ger struktur och stöd till de funktionella cellerna inom en vävnad. Stroma kan variera mycket mellan olika typer av vävnader och kan innehålla blodkärl, lymfkärl, nervfibrer och immunceller. I vissa fall kan stroma även spela en aktiv roll i sjukdomsprocesser som cancer och autoimmuna tillstånd.

"Biofouling" är en medicinsk term som refererar till den process där levande organismer, såsom bakterier, svampar, alger och små djur, fäster sig och växer på ytor av medicinska enheter eller implantat, till exempel katetrar, pacemakers och proteser. Denna process kan leda till infektioner, skador på implantaten och negativ påverkan på deras funktion. Biofouling kan också vara ett problem inom vattenrening och offshore-industrier där organismer fastnar på ytor av rör, filter och andra utrustningar, vilket kan leda till korrosion, störningar i systemen och ökade underhållskostnader.

"Biomimetics" (alternativt stavat "biomimicry") är ett interdisciplinärt forskningsområde som fokuserar på att efterlikna och tillämpa principer, former, mekanismer och funktioner hos biologiska system i tekniska lösningar. Målet är ofta att skapa hållbara, effektiva och miljövänliga innovationer genom att inspireras av naturen. Biomimetiken kan tillämpas inom många olika områden, såsom materialvetenskap, design, arkitektur, medicin och robotik.

Exempel på biomimetiska lösningar är:
- Lotuseffekten i ytbehandlingar som efterliknar lotusbladens hydrofoba yta för självrensande egenskaper
- Velcro, som är baserat på hakremmar mekanismen hos vissa växter
- Biologiskt inspirerade robotar och proteser som efterliknar rörelsemönster hos djur eller människor

I medicinen kan 'partikelstorlek' referera till storleken på små partiklar, särskilt inom kontexten för läkemedel och andra terapeutiska behandlingar. Partikelstorleken kan ha en betydande effekt på hur ett läkemedel agerar inuti kroppen, inklusive dess absorption, distribution, metabolism och eliminination.

Partikelstorleken mäts vanligtvis i mikrometer (µm) eller nanometer (nm). I vissa fall kan partikelstorleken variera över ett brett intervall, vilket kan resultera i en heterogen population av partiklar.

Exempel på terapeutiska behandlingar där partikelstorlek är viktig inkluderar inhalationssteroider för astma och kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD), nanopartikelbaserade läkemedel och liposomalt encapsulerade läkemedel.

I slutändan kan en korrekt kontrollerad partikelstorlek förbättra effektiviteten och säkerheten hos ett läkemedel, vilket kan leda till bättre kliniska resultat för patienter.

Ett experimentellt implantat är ett medicallyk tekniskt enhet eller konstruktion som placeras in i en människokropp under en klinisk prövning för att utvärdera dess säkerhet och effektivitet. Det kan vara avsett att ställa till med en viss funktion, ersätta eller integrera sig med en del av kroppen, eller ge information om kroppens funktioner. Experimentella implantat kan vara till exempel prototyper av nya konstruktioner eller modifieringar av befintliga produkter. De används i forskning och utveckling för att förbättra vår förståelse av fysiologiska processer, testa nya behandlingsmetoder och skapa nya terapeutiska möjligheter.

"Förband" är ett medicinskt begrepp som refererar till olika typer av metoder och material som används för att stödja, skydda, hålla samman eller stoppa blödning från en skada eller en operation på kroppen. Det kan vara tillfälliga eller permanenta, beroende på ändamålet. Exempel på olika typer av förband inkluderar bandage, gaze, kompresser, slangar och suturer.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

I medicinsk kontext, refererar "ytegenskaper" (på engelska: "physical properties") vanligtvis till de observerbara karaktäristika hos ett biologiskt material eller en substans, som kan inkludera färg, lukt, smak, konsistens, densitet, hårdhet, ljusbrytning, ledningsförmåga för elektricitet, etc.

Ytegenskaperna kan vara viktiga att ta hänsyn till när man diagnostiserar eller behandlar sjukdomar, eftersom de kan ge information om vilka substanser eller material som finns i en patient's kropp, hur de beter sig under olika förhållanden, och hur de påverkas av olika terapeutiska interventioner.

Exempelvis, färgen på en persons urin kan ge information om deras hydratationsnivå eller om förekomsten av blod i urinen. Smaken och luften hos en persons andedräkt kan vara viktiga tecken på underliggande sjukdomar, som diabetes eller lungsjukdomar. Konsistensen hos en persons slemhinnor kan ge information om deras allmänna hälsostatus och om förekomsten av inflammation eller infektion.

I medicine och hudfysiologi refererar processer till de olika funktioner och reaktioner som sker i huden kontinuerligt. Detta inkluderar, men är inte begränsat till:

1. **Näringsupptag:** Huden tar upp syre, näringsämnen och vatten från omgivningen genom diffusion. Denna process understöds av blodflödet i kapillärnätverket under huden.

2. **Vätskebalans:** Huden hjälper till att reglera kroppens vätskebalans genom att kontrollera svettningar och utsöndring av vatten via svettkörtlarna.

3. **Termoreglering:** Huden hjälper till att reglera kroppstemperaturen genom att expandera eller kontrahera blodkärlen nära ytan, vilket resulterar i rödning eller blekning av huden, samt genom att producera svett som kyler ned kroppen när den avdunstar.

4. **Immunförsvar:** Huden innehåller en rad immunceller, såsom makrofager och lymfocyter, som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen.

5. **Sensorisk perception:** Huden innehåller nervändar som reagerar på beröring, smärta, temperatur och tryck, vilket gör att vi kan uppfatta vår omgivning.

6. **Exkretion:** Huden utsöndrar avfall i form av urinämnen (uric acid), fettsyror och ammoniak via svettkörtlarna.

7. **Vitiligo:** En hudsjukdom där melanocyterna (celler som producera pigment) i huden förlorar sin förmåga att producera melanin, vilket orsakar vita fläckar på huden.

8. **Psoriasis:** En kronisk hudsjukdom där cellerna i huden växer och ersätts för snabbt, vilket orsakar röda, skaliga utslag på huden.

9. **Eksem:** En grupp av hudsjukdomar som orsakas av irritation eller allergiska reaktioner och kännetecknas av rodnad, svullnad, klåda och utslag.

10. **Hudcancer:** Olika typer av cancer kan drabba huden, inklusive basalcellscancer, squamosacellscancer och melanom. Dessa cancerformer kan vara livshotande om de inte behandlas tidigt.

Dextraner är en typ av polysackarider, som består av en lång kedja av sockermolekyler som är sammanlänkade med varandra. De kan ha olika molekylmassor och sönderdelas av vissa enzymer i kroppen. Dextraner används inom medicinen, bland annat för att minska blodets viskositet och för att behandla svullnad efter skador eller operationer. De kan också användas som kontrastmedel under bilddiagnostiska undersökningar. Dextraner är normalt ofarliga, men i sällsynta fall kan de orsaka allergiska reaktioner eller andra biverkningar.

Polymetakrylsyror (PMA) är konstgjorda polymerer som består av metakrylatmonomerer. De används inom olika medicinska tillämpningar, framför allt inom tandvård där de används som en del av kompositfyllningsmaterial för att fylla ut och stärka tänder efter återställning. PMA har goda mekaniska egenskaper, är transparenta och har en låg termisk expansion, vilket gör dem till en populär val i tandvårdsmaterial. De kan också användas inom andra områden som kontaktlinsfluid och hudsalva på grund av deras goda biokompatibilitet.

Till vävnadsodlingsmetoder (tissue engineering methods) räknas de tekniker och metoder som används för att skapa, bygga upp eller regenerera vävnad utanför ett levande organismers kropp, före införandet av den konstruerade vävnaden i kroppen. Detta innefattar ofta tre huvudkomponenter: stamceller eller specialiserade celler, en matris (scaffold) som stöder cellernas tillväxt och differentiering, samt signalsubstanser som reglerar cellernas beteende. Genom att kombinera dessa komponenter kan forskare skapa konstruerade vävnader som efterapper naturliga vävnadens struktur och funktion. Exempel på vävnadsodlingsmetoder innefattar tekniker såsom mikrofabrikation, 3D-bioprinting, samt metoder för att kultivera celler på speciellt utformade matriser. Dessa metoder används inom forskning och medicin för att behandla olika sjukdomar och skador, till exempel ben-, hud- och leverregenerering.