HIV-antigen refererer til et proteinet eller en anden molekyl i HIV-viruset som kan udløse en immunreaktion hos en inficeret vært. Disse antigener er vigtige for diagnostiske formål, da de kan detekeres i blodprøver fra personer inficeret med HIV, før der opstår antibodier mod viruset.

Et eksempel på et HIV-antigen er p24-antigenet, som er en del af HIVs kapsidprotein. Det kan detekeres i blodet omkring 2-3 uger efter en infektion og før der dannes antistoffer mod viruset. HIV-antigener anvendes ofte i HIV-tests, der kombinerer antigent-detektion med antibodi-detektion for at diagnosticere en infektion så tidligt som muligt.

En HIV-infektion är en infektionssjukdom som orsakas av human immunodeficiency virus (HIV). Viruset attackerar och förstör CD4-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för att hålla kroppen frisk. När CD4-cellerna minskar i antal kan kroppen inte längre effektivt bekämpa infektioner och sjukdomar.

HIV-infektionen går genom tre olika stadier: akut HIV-infektion, asymptomatisk HIV-infektion och symptomatisk HIV-infektion eller AIDS. AIDS står för acquired immunodeficiency syndrome och är den allvarligaste fasen av HIV-infektionen då individen blir särskilt känslig för allvarliga infektioner och cancer.

Det finns inget botemedel mot HIV, men det går att behandla HIV med antiretroviral terapi (ART) som kan hjälpa till att kontrollera virusets replikation och sakta ner sjukdomens framskridande. Med rätt behandling och regelbunden follow-up kan många HIV-positiva personer leva ett nästan normalt liv.

'Sjukhusavfall' är ett medicinskt begrepp som vanligtvis definieras som en oväntad händelse eller incident som sker under vård och behandling på ett sjukhus, vilket resulterar i skada eller potential risk för skada för patienten. Det kan handla om allvarliga fall av patientneglect, felbehandling, felmedicinering, fall, våld eller andra olyckor som orsakar skada. Sjukhusavfall kan leda till allvarliga skador, funktionsnedsättning och i värsta fall död för patienten. Det är därför viktigt att ha rutiner och procedurer i place för att förebygga och hantera sjukhusavfall.

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

'HIV' står for 'Human Immunodeficiency Virus', som er ein retrovirus som kan føre til HIV-infeksjon og siden til AIDS (Acquired Immune Deficiency Syndrome), om den ikke behandles. HIV angriper og ødelegger CD4-positive T-celler, som er en type hvite blodlegemer kalla «T-hjelpere» som spiller ein viktig rolle i styrking av immunforsvaret. Når HIV har redusert antall CD4-positive T-cells til ein vis definert nivå, kan HIV-infeksjonen diagnostiseres som AIDS.

Etter at HIV har infisert ein person, kan det ta mange år før ein utvikler AIDS-relaterte symptomer, men selv i de tidlegaste stadiene av HIV-infeksjonen kan den være smittsam. Derfor er det viktig å testes og behandles tidlig for å redusere spredningen av HIV og for å forbedre prognosen for ein som har blitt infisert med HIV.

HIV-antikroppar, också kända som anti-HIV-antikroppar eller HIV-antibodier, är proteiner som produceras av det mänskliga immunsystemet i respons på en HIV-infektion. Dessa antikroppar utvecklas vanligtvis några veckor till månader efter att en individ har blivit smittad med HIV och de är specificerade för olika delar av viruspartikeln, såsom HIV-env-proteinet eller HIV-polymerasen.

HIV-antikropparnas huvudsakliga funktion är att neutralisera viruset och förhindra att det infekterar nya celler i kroppen. De gör detta genom att binda till specifika epitoper på viruspartikeln, vilket förhindrar att HIV binder till sina målcellers receptorer och därmed inte kan infektionsprocessen fortgå.

Det är värt att notera att HIV-antikroppar också används som markörer i diagnostiska tester för HIV-infektion, eftersom de ofta kan detekteras innan sjukdomen utvecklas till AIDS. Dessa tester kallas för HIV-antikroppstester och de fungerar genom att upptäcka närvaron av HIV-antikroppar i blodprov.

En AIDS-vaccin är ett potentialt preventivt medel mot HIV-infektioner. Vaccinet fungerar genom att stimulera kroppens immunförsvar att producera en specifik immunrespons, såsom produktion av antikroppar eller aktivering av T-celler, som kan erkänna och bekämpa HIV-viruset.

Det är värt att notera att det ännu inte finns någon licensierad AIDS-vaccin på marknaden, trots intensiva forskningsansträngningar under många år. Detta beror delvis på den stor variation som finns bland HIV-stammar världen över och dess förmåga att mutera hastigt, vilket gör det svårt att utveckla en effektiv vaccin mot alla former av viruset.

Medicinskt kan 'HIV-positivitet' definieras som när en persons blod testar positivt för human immunodeficiency virus (HIV). HIV är ett virus som angriper det humana immunförsvaret och orsakar sjukdomen AIDS om den inte behandlas. När en person smittats med HIV kommer viruset att börja producera antikroppar för att bekämpa infektionen, och det är dessa antikroppar som upptäckts i ett blodprov. Det kan ta några veckor till flera månader efter smittotillfället innan HIV-antikroppar kan upptäckas i blodet. En positiv HIV-testresultat betyder att en person är smittad med viruset och kan överföra det till andra, oavsett om de har symtom eller inte.

HIV-kärnprotein p24 är ett strukturellt protein som förekommer i humant immunodeficiencyvirus (HIV), som orsakar AIDS. Proteinet är en huvudbeståndsdel av virusets kapsid, det yttre proteinkomplexet som skyddar virusets genetiska material. Nivåerna av p24 i blodplasma används ofta som ett markör för HIV-infektion och kan användas som en del av diagnosprocessen. Dessutom kan mätningar av p24-nivåer under HIV-behandling användas för att övervaka effektiviteten av antiretroviral behandling.

Medicinskt kan man definiera virusantigener som proteiner eller andra molekyler på ytan av ett virus som kan identifieras och bindas till specifika antikroppar hos värden. När ett virus invaderar en organism, kan immunsystemet producera dessa antikroppar för att kämpa mot infektionen. Dessa antikroppar binder till virusantigenen och hjälper till att markera viruset så att det kan elimineras av immunförsvaret.

Virusantigener är viktiga för utvecklingen av vacciner, eftersom de kan användas för att stimulera produktionen av antikroppar och skydda mot framtida infektioner. Genom att exponera individen för en mild form av viruset eller en del av det (såsom ett virusantigen), kan immunförsvaret tränas att känna igen och bekämpa viruset om det senare skulle infektera individen.

AIDS-relaterat komplex (ARC) är en äldre term som användes för att beskriva en grupp symtom som ofta föregick fullt utvecklad AIDS. ARC definierades av Centers for Disease Control and Prevention (CDC) som en person diagnostiserad med HIV-infektion som uppvisar kliniska tecken på immunbrist, såsom infektioner eller cancer, men inte uppfyller kriterierna för fullt utvecklad AIDS.

Symptomen på ARC kan vara bland annat:

* Feber över 38 grader i två veckor eller mer
* Svårigheter att svälja
* Viktförlust över 10% av kroppsvikten under sex månader utan känd orsak
* Extrem trötthet som inte förbättras med vila
* Hudadfällningar eller hudutslag
* Diarré som pågår i en månad eller mer
* Svullna lymfknutar under armarna, i halsen, i skrevbenen eller i bäckenet

Idag används begreppet ARC inte längre, eftersom HIV-infektioner och AIDS-relaterade sjukdomar nu diagnostiseras och klassificeras enligt mer precisa kriterier baserat på CD4-cellräkningsnivåer och specifika infektioner eller cancer.

Bakteriella antigener definieras som molekyler på ytan eller invändigt hos bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos en värdorganism. Dessa antigener kan vara proteiner, kopolysackarider, teikoiperoder eller andra strukturer som är unika för en viss bakteriestam eller art. När bakteriella antigener interagerar med immunsystemet kan det leda till produktion av specifika antikroppar och aktivering av cellmedierade immunitet, vilket hjälper kroppen att bekämpa infektioner orsakade av bakterier.

AIDS, or Acquired Immunodeficiency Syndrome, is the most advanced stage of HIV (Human Immunodeficiency Virus) infection. It is defined as having a CD4 cell count below 200 cells/mm3 or experiencing certain opportunistic infections, cancers, or other AIDS-defining illnesses, regardless of the CD4 cell count.

CD4 cells, also known as T-cells, are crucial for the immune system's function and help fight off infections. When HIV infects and destroys these cells, the body becomes more susceptible to various infections and diseases. Over time, if left untreated, HIV infection can progress to AIDS, significantly increasing the risk of severe illnesses and death.

It is important to note that with proper antiretroviral therapy (ART), people living with HIV can effectively manage the virus, maintain a healthy immune system, and prevent the development of AIDS.

HIV-1 (Human Immunodeficiency Virus type 1) är ett retrovirus som orsakar den akuta och kroniska infektionen hos människan, vilken kan leda till sjukdomen AIDS om den inte behandlas. HIV-1 attackerar och förstör CD4+ T-celler (en typ av vita blodkroppar), som är viktiga för att koordinera immunförsvaret i kroppen. När CD4+ T-cellerna minskar i antal, blir individen alltmer immunbristig och ökar risken för opportunistiska infektioner och cancer. HIV-1 smittar vanligtvis via sexuell kontakt, blodöverföring eller från en smittad mor till ett foster eller barn under fostertiden eller amning.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

Humoral immunity is a type of immune response in which antibodies produced by B cells play a central role in the recognition and destruction of pathogens. This type of immunity involves the production of soluble proteins called immunoglobulins or antibodies, which are secreted into bodily fluids such as blood, lymph, and tissue fluid. These antibodies recognize and bind to specific antigens on the surface of pathogens like bacteria and viruses, marking them for destruction by other immune cells such as neutrophils and macrophages.

The humoral immune response is particularly important in protecting against extracellular pathogens that are present in bodily fluids. It can also provide protection against toxins produced by some bacteria, as well as against viruses that infect body cells but display antigens on their surface. The humoral immune response is activated when B cells encounter antigens and differentiate into plasma cells, which produce and secrete large amounts of antibodies specific to the antigen.

Overall, humoral immunity plays a critical role in the adaptive immune response, providing long-lasting protection against pathogens that have been encountered before. Vaccines work by stimulating the humoral immune response to produce antibodies against specific pathogens, providing immunity without the need for exposure to the actual disease.

Diagnostisk testutrustning är ett samlingsbegrepp för de olika instrument, maskiner och tekniker som används för att utföras diagnostiska tester på patienter inom medicinsk vetenskap. Detta kan omfatta allt från enkla handhållna instrument som stetoskop och blodtrycksmätare till mer avancerade bilddiagnostiska verktyg som röntgenmaskiner, magnetresonanstomografi (MRT) och computed tomography (CT) skanner.

Diagnostisk testutrustning används ofta för att hjälpa läkare och andra vårdpersonal att ställa en diagnos på en patients sjukdom eller skada, genom att mäta, observera och analysera olika fysiologiska parametrar och kroppsvätskor. Exempel på diagnostiska tester som kan utföras med hjälp av testutrustning innefattar blodprover, elektrokardiogram (EKG), lungfunktionstest, ultraljud och röntgenundersökningar.

Sammanfattningsvis är diagnostisk testutrustning ett viktigt verktyg för att fastställa en patients hälsotillstånd och ge den vård som behövs.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

Protozoiska antigener är proteiner eller andra molekyler som produceras av protozoer, en grupp encelliga eukaryota organismer. Dessa antigener kan vara specifika för en viss art eller gemensamma för en större grupp protozoer. De kan utlösa en immunreaktion hos ett värddjur när en protozoisk infektion uppstår, vilket leder till produktionen av antikroppar och aktivering av cellmedierad immunitet. Protozoiska antigener kan användas inom forskning och diagnostik för att identifiera och undersöka protozoiska infektioner.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

Transformeringsantigen hos polyomavirus är proteiner som produceras av vissa stammar av polyomavirus och som har förmågan att transformera (omvandla) normala celler till cancerceller under vissa förhållanden. De två viktigaste transformeringsantigenen hos polyomavirus är large T-antigen (LTA) och small t-antigen (STA). Dessa protein kodas av två olika gener på viruset och har förmågan att störa cellcykeln, inaktivera tumörsuppressorgener och orsaka genetisk instabilitet i värdcellen. Transformeringsantigen hos polyomavirus är kända för att vara involverade i patogenesen av vissa typer av cancer, särskilt hos immunosupprimereda individer där virusinfektionen inte kan kontrolleras effektivt av det immunsystemet.

HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.

HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.

'Svampantigener' refererer til de genetiske materialer, såsom DNA og RNA, som findes i svampe (svampeslægten). Svampeslægten er en af de ældste og mest diversificerede grupper af levende organismer på jorden, med en skønnet antal arter på over 300.000.

Svampantigener inkluderer gener, der koder for proteiner involveret i cellulære processer som næringsupptagelse, cellevækst og celldeling, samt gener, der koder for unikke enzymer og andre biomolekyler, som svampene producerer for at overleve i deres specifikke økologiske nicher.

Svampeantigener har været anvendt til mange formål, herunder identificering og klassificering af svampeslægten, undersøgelse af evolutionæ forhold indenfor svampeslægten, og udvikling af nye farmakologiske behandlinger mod sygdomme, der skyldes infektioner med patogene svampe.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

'Maskantigener' är inget etablerat medicinskt begrepp, men det kan vara att ni förväxlar det med 'maskerade antigener', som är ett begrepp inom immunologin. Maskerade antigener är molekyler som har förmågan att undgå upptäckt och attack av det immuna systemet, genom att bära en sorts "mask" av andra molekyler som döljer dem från den immunologiska responsen. Detta sker ofta när ett virus eller en bakterie infekterar en värdcell, där de kan modifiera cellens yta så att det immuna systemet inte känner igen cellen som främmande och attackerar den.

H-2-antigener är ett samlingsbegrepp för en grupp av molekyler som finns hos musmus och andra gnagare. De är belägna på cellmembranet och fungerar som markörer för cellens identitet. H-2-antigenera delas in i två huvudklasser: klass I och klass II. Klass I-antigener består av tre komponenter: en transmembrana proteinkomplex med tre polypeptider, och två lätta kedjor. De klasse II-antigenerna består av två transmembrana polypeptider.

H-2-antigenera är viktiga i immunförsvaret eftersom de presenterar peptidfragment från intracellulära proteiner för T-celler, vilket aktiverar cellmedierad immunitet. De är också involverade i den så kallade histokompatibiliteten, det vill säga förmågan att skilja egen vävnad från främmande. Mellanindividuella skillnader i H-2-antigener kan leda till avstötning av transplanterat vävnad och organ.

Carcinoembryonic antigen (CEA) är ett protein som förekommer naturligt i fostret under dess utveckling, men normalt inte kan det ses i vuxna, friska individer. Men när celler i en vuxen människas kropp börjar växa och dela sig oövervänt och oregelbundet, som vid cancer, kan CEA-proteinet återigen produceras i stor skala.

Därför används mätning av CEA-nivåer ofta som ett tumörmarkör, ett verktyg för att hjälpa läkare att övervaka svar på cancerbehandling och upptäcka eventuell återfallsrisk. Det bör dock noteras att höga nivåer av CEA inte är specifika för cancer och kan också förekomma vid andra tillstånd, såsom rökning, lungsjukdom eller mag-tarmsjukdomar.

'Virala tumörantigener' är en term som används för att beskriva proteiner eller andra molekyler som produceras av virus, som sedan kan utlösa en immunreaktion mot cancerceller. När vissa virus infekterar celler i kroppen kan de integrera sin egen genetisk information med cellens DNA. Ibland kan detta leda till att cellen börjar producera virusproteiner eller andra molekyler som normalt inte finns där.

När cancerceller utvecklas kan de också ha mutationer i sitt genetiska material som gör att de börjar producera dessa virala proteiner eller molekyler. Dessa kan sedan uppfattas som främmande av immunsystemet, vilket kan leda till att immunförsvaret attackerar och förstör cancercellerna.

Det är värt att notera att inte alla virusutlösta tumörer producerar virala tumörantigener, och inte alla virala tumörantigener leder nödvändigtvis till en effektiv immunreaktion mot cancerceller. Men forskning på området har gett hopp om att utveckla nya typer av cancerbehandlingar som bygger på att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller med hjälp av virala tumörantigener.

HIV-seroprevalens refererer til den andel af en bestemt befolkning, der er smittet med humant immundefekt virus (HIV) og har antistoffer mod HIV i deres blod. Det vil sige, at de har udviklet et immunforsvar mod virussen, men er fortsat inficerede og kan overføre HIV til andre. Seroprevalensen måles som en procentdel af den undersøgte befolkning og kan variere betydeligt alt efter populationen, der testes, fx kan seroprevalensen være højere blandt bestemte risikogrupper såsom intravenøse stofmisbrugere eller sexarbejdere.

HIV-negativitet är ett begrepp som används för att beskriva en individ som inte har human immunodeficiency virus (HIV) i sin kropp. Det kan fastställas genom en HIV-test, som mäter närvaron av antikroppar eller viruset självt i blodet. Om en persons test visar på frånvaro av HIV-antikroppar och/eller virus, anses de vara HIV-negativa.

Det är värt att notera att det finns också ett tillstånd som kallas för "primär HIV-infection" eller "akut HIV-infektion", där en individ precis har blivit smittad med HIV och ännu inte har utvecklat mätbara nivåer av antikroppar. Under denna tid kan en HIV-test ge ett falskt negativt resultat, även om personen i själva verket är HIV-positiv. För att undvika detta rekommenderas en upprepad testning efter några veckor eller månader för att bekräfta statusen.

HLA-DR-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klasse II-antigener som spelar en central roll i immunförsvaret hos människor. De presenterar peptider från inre och yttre källor, såsom infektionsagenter och cancerceller, för CD4+ T-celler (hjälparceller), vilket initierar specifika immuna svar. HLA-DR-antigener är genetiskt mycket varierande mellan individer, vilket kan påverka individens sårbarhet för vissa sjukdomar och deras respons på olika behandlingsformer.

Receptorer: Inom medicinen refererar receptorer till speciella proteiner på cellens yta eller inne i cellen som är involverade i cellernas kommunikation och signalering. De kan aktiveras av olika signalsubstanser, såsom hormoner, neurotransmittorers eller till exempel signalsubstanser från immunsystemet. När en signalsubstans binder till receptorn utlöses en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till att cellen startar en viss funktion eller process.

Antigen: Ett antigen är ett ämne, oftast ett protein eller kolhydrat, som kan identifieras och binder till specifika immunceller i kroppen, såsom T-celler och B-celler. Antigener kan vara främmande substanser, till exempel virus, bakterier eller parasiter, men de kan också vara delar av vår egen kropp, som i fall av autoimmuna sjukdomar. När ett antigen binds till en T-cell eller B-cell aktiveras den och startar en immunrespons mot det aktiva antiginet.

T-celler: T-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en viktig del av vårt immunsystem. De produceras i röda benmärgen och mognar i tarmens lymfatvävnad. När de aktiverats kan T-celler direkt attackera och döda virus-infekterade celler eller hjälpa till att aktivera andra immunceller, såsom B-celler, för att producera antikroppar mot främmande ämnen. T-celler har receptorer på sin yta som kan känna igen och binda till specifika antigener. När en T-cell binds till sitt specifika antigen aktiveras den och börjar att producera cytokiner, proteiner som koordinerar immunresponsen.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som hjälper till att regulera vår immunförsvarsmekanism. De är genetiskt betingade och varierar mellan olika individer, vilket gör att det kan finnas en högre eller lägre grad av överensstämmelse mellan två personers HLA. Om en persons HLA inte är tillräckligt kompatibel med ett organ som ska transplanteras, kan deras immunförsvar angripa och förkasta det nya organet. Därför är en grundläggande del i en organdonation att matcha donatorn och mottagaren så väl som möjligt med avseende på HLA-antigener för att minska risken för organs rejektion.

"Prolifererande cellkärneantigen" (PCNA) är ett protein som spelar en viktig roll i celldelningen och DNA-replikationen. Det fungerar som en processkopplingprotein och hjälper till att koordinera och reglera den DNA-syntesen under celldelningens S-fas. PCNA binder till DNA och interagerar med andra enzymer som är involverade i DNA-replikationen, reparation och skador på DNA. PCNA används också som ett markörprotein för cellproliferation, eftersom uttrycket av PCNA ökar i celler som är i aktiv delning.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är ett samlingsnamn för en grupp av gener och de proteiner de kodar för. Dessa proteiner finns på cellernas yta och har som uppgift att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virus och bakterier. HLA-antigener delas in i två klasser: klass I och klass II.

HLA-klasse II-antigener är proteiner som finns på ytan av vissa immunceller, till exempel B-celler och makrofager. Dessa antigener spelar en viktig roll i adaptiva immunsvar, det vill säga de hjälper kroppen att identifiera och bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus eller transplanterade organ. HLA-klasse II-antigener presenterar fragment av främmande proteiner för CD4+-T-celler (hjälp T-celler), vilket aktiverar dessa celler och initierar en immunreaktion.

I en medicinsk kontext kan HLA-klasse II-antigener vara viktiga att testa för inför en transplantation, eftersom olikheter mellan givare och mottagares HLA-antigener kan öka risken för avstötningsreaktioner. Genom att matcha HLA-antigener så nära som möjligt minskar risken för avstötningsreaktioner och ökar chansen för en framgångsrik transplantation.

Prostataspecifikt antigen (PSA) är ett protein som produceras av prostata. Det används som ett tumormarkör för att hjälpa till att screena, diagnostisera och övervaka prostatacancer. Normala värden på PSA varierar beroende på ålder och andra faktorer, men högre än normalt PSA-värden kan indikera en större risk för prostatacancer eller annan prostatautökning som benign prostathyperfi (BPH). Det är viktigt att notera att även om PSA är ett användbart verktyg, så har det också begränsningar och kan ge falska positiva eller negativa resultat. Därför bör PSA-tester tolkas tillsammans med andra kliniska faktorer och rekommenderas vanligtvis endast för specifika patientgrupper, till exempel män över ett visst åldersspann eller män med högt cancerrisksammansättning.

O-antigener refererar till en del av strukturen hos vissa typer av bakterier, nämligen polysackaridkedjan som är en del av deras yttre membran. O-antigenerna är en del av bakteriens cellvägg och de kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör att de kan användas för att identifiera och klassificera bakterier på art- eller stamnivå.

Specifikt är O-antigenerna en del av lipopolysackariderna (LPS) som finns i yttre membranet hos gramnegativa bakterier. LPS består av tre huvuddelar: lipid A, coreregionen och O-antigenen. Lipid A är ansvarig för bakteriens toxicitet och immunogenicitet, medan coreregionen och O-antigenen bidrar till strukturell variation mellan olika bakteriestammar.

O-antigenerna är en polymer av sockerarter som kan variera i längd och sammansättning mellan olika bakteriestammar. Dessa variationer gör att O-antigenerna kan användas som ett värdefullt verktyg för att identifiera och skilja mellan olika bakteriestammar, vilket är viktigt inom klinisk medicin och forskning.

Receptor: En receptor är ett proteinmolekyl som kan binda specifikt till en annan molekyl, kallad ligand. I en medicinsk kontext refererar receptorer ofta till proteiner på cellens yta eller i cellens inre (i cytoplasman eller kärnan) som binder till signalsubstanser och aktiverar cellulära svar när de binds till sin ligand.

Antigen: Ett antigen är ett molekyl som kan identifieras och stimulera immunsystemet att producera en specifik immunrespons. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, lipopolysackarider eller andra strukturer som finns på bakterier, virus, svampar, parasiter eller transplanterade celler och vävnader. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras den och sätter igång en immunrespons mot det antigenetiska ämnet.

B-celler: B-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en del av adaptiva immunsystemet. De producerar och sekreterar antikroppar (immunglobuliner) som binder till specifika antigener och hjälper till att eliminera dem från kroppen. När en B-cell möter ett antigen aktiveras den och differensieras till en plasmacyt, en cell som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar mot det antigenetiska ämnet.

CD15 är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodceller, särskilt granulocyter och monocyter. Det används som en markör inom patologi för att identifiera olika typer av cancer och andra sjukdomar. CD15-antigen är ett annat namn på detta protein, eftersom "antigen" är ett samlingsnamn för substanser som kan utlösa en immunreaktion när de binds till specifika antikroppar.

CD8-antigen är ett proteinkomplex som finns på ytan av vissa typer av vita blodceller, så kallade T-lymfocyter. CD8-proteinet hjälper till att identifiera och binder till specifika proteinmolekyler, antigener, på ytan av infekterade celler eller cancerceller. När en CD8+ T-lymfocyt binder till en sådan cel via sitt CD8-antigen, kan den aktiveras och därefter producera cytokiner som hjälper till att koordinera ett immunsvar mot den infekterade eller cancercellen. CD8-antigen är därför viktigt för cellmedierad immunitet och skyddar kroppen mot infektioner och cancer.

Tumörassocierade kolhydratanter är specifika sockerstrukturer som finns på cellytan hos tumörceller. Dessa strukturer kallas även tumörassocierade carbohydrate antigens (TACAs) och de kan vara överpresenterade eller abnormt modifierade jämfört med normala, gesundra celler. TACAs är ofta glykoproteiner eller glykolipider som innehåller en eller flera sockerstrukturer som kan identifieras av immunsystemet och utlösa en immunrespons.

Exempel på tumörassocierade kolhydratanter inkluderar:

* GM2, GM3, GD2, GD3: gangliosider (glykolipider) som är överpresenterade i vissa typer av cancer, såsom neuroblastom och melanom.
* Lewis Y, Lewis A: dessa är sockerstrukturer som finns på cellytan hos tumörceller inom flera olika cancertyper, till exempel bröstcancer, lungcancer och koloncancer.
* TF (Thomsen-Friedenreich): en sockerstruktur som är överpresenterad i vissa typer av cancer, såsom bröstcancer, levercancer och magcancer.

Tumörassocierade kolhydratanter kan användas som tumormarkörer för att hjälpa till att diagnostisera och övervaka cancer. De kan också vara mål för immunterapi, där patientens eget immunsystem tränas att känna igen och attackera tumörcellerna som bär på dessa specifika sockerstrukturer.

HLA-A2 är ett protein som finns på ytan av vissa celler i kroppen, och är ett exempel på en typ av molekyler som kallas major histokompatibilitetskomplex (MHC) klass I-molekyler. Dessa MHC-molekyler binder till och presenterar fragment av proteiner från intracellulära patogener, såsom virus, för T-celler i det adaptiva immunförsvaret.

HLA-A2 är ett av de mest studerade HLA-antigenen och förekommer hos ungefär 40-50% av den vita befolkningen i Europa och Nordamerika. Det finns också en subtyp av HLA-A2, som kallas HLA-A*02:01, som är speciellt välstuderad.

Det är värt att notera att variationer i HLA-generna kan påverka individens svar på olika sjukdomar och vacciner, och att en given individ kan ha två olika varianter av HLA-A2-antigenet (ett från varsin förälder).

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Hepatit B-ytantigener (HBsAg) är ett proteinkomplex som utgör ytstrukturen på hepatit B-virusets yta. Det kan detekteras i blodet hos en individ som är infekterad med hepatit B-virus, och dess närvaro används som en diagnosmarkör för aktiv infektion. HBsAg kan upptäckas cirka 1–10 veckor efter att en person har blivit smittad av viruset och kan vara detekterbar i upp till sex månader efter akut infektion, även om individen har blivit botad. Om HBsAg kan påvisas mer än sex månader efter akuta symtomen kallas detta en kronisk hepatit B-infektion.

CD3-antigener är en typ av proteiner som finns på ytan av T-celler, en viktig typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunförsvaret i kroppen. CD3-antigenen består av flera olika underenheter (CD3γ, CD3δ, CD3ε och CD3ζ) som tillsammans bildar en komplex struktur på T-cellernas yta. När en T-cell aktiveras genom att binda till ett antigenpresenterande celler (APC), sker en serie signaltransduktion via CD3-komplexet, vilket leder till aktivering av T-cellen och initieringen av en immunrespons. CD3-antigener är därför viktiga markörer för att identifiera och studera T-celler in vitro och in vivo.

CD4-antigen, även känd som CD4-receptor eller T4-receptorn, är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodcellar, såsom hjälparceller (T-hjälpceller) och monocyter/makrofager. Det fungerar som en ko-receptor tillsammans med T-cellens receptor (TCR) för att binda till MHC klass II-komplexet på antigenpresenterande celler, vilket aktiverar T-cellen och initierar den immuna responsen. HIV använder sig av CD4-receptorn som en ingång till T-cellen och infekterar därmed huvudsakligen hjälparcellerna, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och progressivt sjukdomstillstånd.

En korsreaktion är inom medicinen en immunologisk reaktion som uppstår när en individ som redan är sensibiliserad mot ett visst antigen utsätts för ett annat, relaterat antigen. Denna reaktion orsakas av att antikroppar eller T-celler som bildats under den första exponeringen kan korsreaktivitet med det nya antigenet.

Korsreaktioner kan förekomma mellan olika allergen, till exempel pollen och frukt, men även mellan vissa läkemedel och kontrastmedel som används under röntgenundersökningar. Korsreaktioner kan i värsta fall leda till allvarliga allergiska reaktioner, såsom anafylaxi.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Blood group antigens are proteins or carbohydrates found on the surface of red blood cells that can stimulate an immune response when introduced into the body of a person who does not have those same antigens on their own red blood cells. These antigens are also known as "blood group antigen systems" and include well-known examples such as the ABO and Rh systems.

The ABO system includes two antigens, A and B, and four corresponding blood types (A, B, AB, and O). The presence or absence of these antigens determines a person's blood type. If a person has Type A blood, for example, their red blood cells will have the A antigen on their surface.

The Rh system includes several antigens, with the most important being the D antigen. People who have this antigen are considered Rh-positive, while those who do not are considered Rh-negative.

Blood group antigens can cause an immune response when they are introduced into the body of a person who does not have them because the immune system recognizes them as foreign and mounts a defense against them. This is why it's important to match blood types in transfusions and transplants, to avoid triggering an immune response that can cause serious complications or even be life-threatening.

HLA-A-antigener är ett sorts proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvar. De tillhör gruppen HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen), vilka är molekyler som presenterar fragment av proteiner från både vårt eget kroppsmaterial och från främmande ämnen, såsom virus, bakterier och cancerceller, för vår immunförsvarssystem.

HLA-A-antigener är ett slags MHC (Major Histocompatibility Complex) klass I-molekyler som binder till små fragment av proteiner, kända som peptider, och presenterar dem på cellens yta. Detta gör att vår immunförsvar kan identifiera och attackera celler som är infekterade eller cancerceller.

Varje individ har en unik uppsättning HLA-antigener, vilket gör det möjligt för vårt immunsystem att skilja på vårt eget material och främmande ämnen. Vissa sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och transplantationsrelaterade komplikationer, kan uppstå när det finns en missmatch mellan en persons HLA-antigener och de av en annan person.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De fungerar som markörer för vår individuella immuna identitet och hjälper till att skilja själva kroppen (värdkroppen) från främmande substance, såsom virus och bakterier.

Histokompatibilitetsantigener klass I är en typ av HLA-proteiner som finns på alla kärnhaltiga celler i vår kropp, inklusive blodceller, hudceller och leverceller. De består av tre delar: en alpha-kedja, en beta-2 mikroglobulin-kedja och en lätt kedja. Dessa proteiner presenterar fragment av proteiner från intracellulära patogener till cellens övervakningssystem, så kallade CD8 + T-celler eller cytotoxiska T-celler. När ett främmande proteinpresenteras på en klass I HLA-molekyl aktiveras CD8+ T-cellerna för att attackera och förstöra den infekterade cellen.

I transplantationsmedicin är kompatibiliteten mellan givare och mottagares HLA-antigener av stor betydelse, eftersom en brist på kompatibilitet kan leda till en kraftfull immunreaktion mot den transplanterade organen eller vävnaden.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

AIDS-serodiagnostik är en laboratorieundersökning som består av en blodprova för att upptäcka antikroppar (antibodies) mot humant immunodeficiency virus (HIV), orsaken till AIDS. Testet kallas också HIV-test och det kan ta upp till tre månader efter smittotillfället innan alla infekterade personer utvecklar antikroppar som kan upptäckas av testet.

Det vanligaste sättet att genomföra AIDS-serodiagnostiken är med en blodprovtagning, men det går även att använda sig av salivprover eller urinprover i vissa fall. Om resultatet är positivt behöver det bekräftas med ytterligare en typ av HIV-test som kallas västblot (Western blot) för att säkerställa diagnosen AIDS.

AIDS-serodiagnostik används ofta i preventiv medicin och screeningprogram för att identifiera tidigt infekterade personer, så att de kan få behandling och stöd för att förhindra spridning av viruset till andra. Det är också viktigt att notera att en negativ AIDS-serodiagnostisk undersökning inte utesluter HIV-infektion hos personer som har utsatts för smitta under de senaste tre månaderna, och därför kan det behövas ett upprepat test efter tre månader.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

CD45-antigen, även känt som leukocyte common antigen (LCA), är ett transmembrant protein som uttrycks på alla hälsa vit blodceller (leukocyter) med undantag för de äldsta typen av röda blodceller (erytrocyter). Proteinet är involverat i signaltransduktion och aktivering av cellerna. CD45-antigenet har olika isoformer beroende på cellypen, och dess uttryck kan användas för att identifiera och klassificera olika typer av leukocyter.

HLA-D-antigener, även kända som major histokompatibilitetskomplex klass II antigen (MHC Klass II), är en typ av proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, såsom B-celler och makrofager. Dessa proteiner spelar en central roll i immunsystemet genom att presentera fragment av främmande proteiner (antigener) för T-celler, vilket initierar ett immunsvar mot infektioner eller cancer.

HLA-D-antigener finns som tre huvudtyper: HLA-DP, HLA-DQ och HLA-DR. Varje typ består av två polypeptidkedjor, en alpha- och en beta-kedja, som bildar ett komplex tillsammans med det främmande proteinfragmentet. Genom att variera i sin sekvens kan dessa proteiner binda en mångfald olika antigener, vilket gör det möjligt för immunsystemet att känna igen och svara på en stor variation av patogener.

HLA-D-antigener är genetiskt determinierade och varierar mellan individer, vilket kan ha betydelse för transplantationsmedicin och sjukdomar som är kopplade till specifika HLA-typer, såsom vissa autoimmuna sjukdomar.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

'Antigenreceptorer' refererer til specielle receptorproteiner som findes på overfladen af B-celler og T-celler, som er hvidblodsceller i vores immunforsvar. Disse receptorer er designet til at genkende og binde sig specifikt til bestemte antigener, der er fremmede stoffer, som kan være infektionsagenter som bakterier eller virusser. Når en antigenreceptor binder sig til et korrespondenterende antigen, udløses en kaskade af signalering inden i cellen, hvilket får cellen til at blive aktiveret og spille sin rolle i immunforsvaret, som f.eks. at producere antistoffer eller dræbe inficerede celler. Antigenreceptorerne er meget specifikke og kan genkende små strukturelle detaljer på antigener, hvilket gør det muligt for immunsystemet at skelne mellem fremmede stoffer og vore egne celler og proteiner.

"Anti-HIV-medicin" refererar till läkemedel som används för att behandla HIV (Human Immunodeficiency Virus) infektion. Dessa mediciner kallas även för antiretrovirala läkemedel (ARV) eftersom de påverkar virusets förmåga att replikera sig genom att blockera olika steg i dess livscykel.

Det vanligaste behandlingsschemat för HIV-infektion kallas HAART (Highly Active Antiretroviral Therapy), som ofta består av en kombination av tre eller fler olika ARV-preparat. Genom att använda flera läkemedel samtidigt kan man minska risken för resistensutveckling och öka effektiviteten i behandlingen.

ARV-mediciner kan delas in i olika klasser beroende på vilket steg i HIV-livscykeln de blockerar:

1. Reverse transkriptas-hämmare (NRTIs, NNRTIs och INSTIs): De hämmer virusets förmåga att konvertera RNA till DNA, en nödvändig steg för att viruset ska kunna införlivas i värdcellen.
2. Proteashämmare: De blockerar virushöljetas proteas, ett enzym som klipper proteiner så de kan monteras till nya viruspartiklar.
3. Integrashämmare (INSTIs): De förhindrar att HIV-DNA integreras i värdcellens DNA.
4. Fusionshämmare: De blockerar infusionen av viruset in i värdcellen genom att hindra sammansmältningen mellan virusets och cellmembranet.

Genom att använda en kombination av läkemedel från olika klasser kan man effektivt hämma HIV-replikationen, sänka virallasterna i blodet och förbättra immunförsvaret.

Hepatit B-antigener (HBsAg) är ett protein som finns på ytan av hepatit B-viruspartiklarna. Det kan upptäckas i blodet hos en person som är infekterad med hepatit B-virus.

Det finns tre typer av Hepatit B-antigener:

1. Duk (Dane)-partikel-HBsAg: Detta är det fullständiga virushöljet och innehåller både ytantigen (HBsAg) och kärnantigen (HBcAg).
2. S-HBsAg: Detta är en mindre form av HBsAg som saknar det fullständiga virushöljet men fortfarande innehåller ytantigenet.
3. Grundprotein (preS1 och preS2): Dessa är två typer av grundproteiner som finns i hepatit B-viruset och kan också upptäckas som antigener i blodet hos en infekterad person.

Upptäckten av HBsAg i blodet används vanligen för att diagnostisera en aktiv hepatit B-infektion och för att screena donatorer av blod och organ på hepatit B-infektion.

HLA-B är ett antigen som tillhör gruppen human leukocyte antigens (HLA) och är beläget på cellmembranet hos alla kroppens celler, förutom de röda blodkropparna. HLA-B är en del av det system som hjälper kroppen att skilja egen vävnad från främmande och spelar därför en viktig roll i immunförsvaret.

HLA-B-antigenet är ett proteinkomplex som består av två polypeptidkedjor, en lätt och en tung. Detta komplex binder till och presenterar små peptider från intracellulära proteiner för T-celler, vilket hjälper kroppen att identifiera och bekämpa infektioner orsakade av virus eller andra patogener.

Varje individ har två kopior av HLA-B-antigenet, en ärvt från varje förälder. Det finns många olika varianter av HLA-B-antigenet, och dessa varianter kan påverka risken för att utveckla vissa sjukdomar eller reagera på vissa läkemedel.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

'Antigen-antibody reactions' refer to the specific binding and interaction between antigens and antibodies in the immune system. An antigen is a foreign substance, such as a protein or polysaccharide, found on the surface of viruses, bacteria, or other microorganisms that can stimulate an immune response. An antibody is a protective protein produced by the immune system in response to an antigen.

When an antigen enters the body, it is recognized as foreign and activates the immune system to produce specific antibodies that can bind to the antigen. This binding reaction occurs when the antigen's epitope (the part of the antigen that is recognized by the immune system) interacts with the paratope (the part of the antibody that recognizes and binds to the antigen).

The binding of an antigen to its corresponding antibody can lead to various outcomes, such as neutralization of the antigen's activity, agglutination (clumping together) of the antigen, or activation of complement proteins that can destroy the antigen. The antigen-antibody reaction is a crucial component of the adaptive immune response and plays an essential role in protecting the body against infection and disease.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

CD1 är en grupp av proteiner som uttrycks på ytan av vissa immunceller, framförallt dendritceller och makrofager. CD1-proteinerna binder och presenterar specifika typer av lipider (istället för proteinfragment) för T-celler, vilket gör att de kan spela en viktig roll i immunförsvaret mot vissa infektioner och sjukdomar. CD1-antigener är därför specifika epitoper som finns på CD1-proteinerna och som kan binda till och aktivera specifika T-celler. Det finns flera olika typer av CD1-antigener, beroende på vilken typ av CD1-protein de binder till.

Bakteriella antikroppar är en typ av antikroppar som produceras av immunsystemet i samband med en infektion orsakad av bakterier. Dessa antikroppar är proteiner som bildas av B-celler och är specificerade för att binda till specifika antigener på ytan av bakterierna. När bakteriella antikroppar binder till sina målantigener aktiveras komplementsystemet, vilket kan leda till destruktion av bakterierna och skydda kroppen från infektioner.

Bakteriella antikroppar kan vara av olika typer, inklusive IgG, IgM, IgA och IgE, beroende på vilken sorts immunrespons som är aktiverad. Varje typ av antikropp har en unik funktion i kroppen, men de flesta bakteriella antikroppar är av typen IgG, som är den vanligaste och mest flexibla typen av antikroppar.

Det är värt att notera att det kan finnas en förväxlingsrisk med begreppen "bakteriella antikroppar" och "antikroppar mot bakterier". De senare refererar till när en persons immunsystem har producerat antikroppar som reagerar med bakterier eller deras toxiner, oavsett om personen är sjuk eller inte. Därför kan en person ha antikroppar mot bakterier utan att vara sjukt.

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

HIV-proteashämmare är en typ av antivirala läkemedel som används för att behandla HIV-infektion. Proteas är ett enzym som finns inne i celler och bryter ner proteiner till små peptider så de kan recirkuleras och återanvändas. HIV-viruset använder också proteas för att klippa isär de proteiner som behövs för att forma nya viruspartiklar.

HIV-proteashämmare fungerar genom att hämma verksamheten hos proteas, vilket förhindrar att HIV-viruset kan producera nya infekterande partiklar. På det sättet kan läkemedlet minska viral lasten i kroppen och hjälpa till att kontrollera sjukdomen.

Det är värt att notera att HIV-proteashämmare inte bortdriver HIV från kroppen, men de kan hjälpa till att fördröja framskridandet av symtomen och förlänga livslängden hos personer med HIV. Dessa läkemedel används ofta i kombination med andra antivirala medikament som tillsammans kallas HAART (highly active antiretroviral therapy).