Förmaksfunktion, vänster, är ett medicinskt begrepp som refererar till den funktion som vänster förmak har i hjärtat. Vänster förmak är en av de fyra hjärtkamrarna och fungerar som en slags ventil som kontrollerar flödet av syresatt blod från lungorna in i vänster kammar. När vänster förmak kontraherar (sammandraget sig), pressas blodet genom mitralisklaffen och in i vänster kammare, varpå det pumpas ut till kroppen genom aortaklaffen och aortan. Förmaksfunktionen, vänster, kan påverkas av olika hjärtsjukdomar, såsom mitralisklaffsstenos (trångning av mitralisklaffen) eller mitralisklaffsregurgitation (slapphälle på mitralisklaffen), vilket kan leda till ökad tryck i vänster förmak och symtom som andnöd, trötthet och vatteningress i lungorna.

Förmaksfunktionen (Atrioventriculär funktion) är den mekanism som kontrollerar hur blodflödet regleras mellan förmak och ventriklar i hjärtat. Den består av ett elektriskt ledningssystem som koordinerar kontraheringarna (muskeltjockningarna) hos förmaken och ventriklarna för att säkerställa effektivt blodflöde genom hjärtat.

Förmakens funktion inkluderar också att fånga blod som returneras till hjärtat från kroppen och lungsäcken, samt att pumpa det vidare till ventriklarna under varje hjärtslag. Detta görs genom sinoatrialnoden (SA-noden), atrioventriculärnoden (AV-noden) och His-Purkinje systemet som är delar av det elektriska ledningssystemet i hjärtat. SA-noden skapar den elektriska impulsen som initierar hjärtats slag, och AV-noden fungerar som en gatekeeper som fördröjer impulsen innan det fortsätter till ventriklarna via His-Purkinje systemet.

En rubbning i förmaksfunktionen kan leda till olika hjärtbesvär, såsom arytmier (för få eller för många slag), syrgasbrist (hypoxi) och hjärtsvikt.

Förmaksfunktionen hos höger sida av hjärtat, även känd som Trikuspidalvvalven, innebär att den reglerar flödet av blod från höger förmak till höger lungartär. Det gör detta genom att öppna och stänga sig i takt med hjärtats slag för att kontrollera riktningen och hastigheten på blodflödet. Förmaksfunktionen är viktig för att säkerställa att blodet flödar korrekt genom kroppen och att hjärtat fungerar effektivt.

'Hjärtförmak' är en medicinsk term som refererar till de två övre kammare i hjärtat, även kända som vänster och höger hjärtförmak. Deras funktion är att ta emot blodet från kroppens blodkärl och pumpar det vidare till de två nedre kammarna, kallade vänster och höger hjärtkammare.

Vänster hjärtförmak tar emot syresatt blod från lungorna och pumpar det sedan över till vänster hjärtkammare genom mitralisklaffen. Höger hjärtförmak tar emot utandat, syrefattigt blod från kroppen och pumpar det över till höger hjärtkammare genom tricuspidalklaffen.

Hjärtförmaken spelar en viktig roll i hjärtats funktion och kan påverkas av olika hjärtsjukdomar, såsom hjärtfel, hjärtmuskelsjukdom och blodproppar.

Dopplerekokardiografi är en typ av echokardiografi (ultraljud av hjärtat) som används för att bedöma hjärtflödet och hjärtklaffarnas funktion. Den bygger på Doppler-effekten, uppkallad efter den österrikiske fysikern Christian Andreas Doppler, vilken innebär att frekvensen av en våg ändras när den reflekteras från ett föremål som rör sig i förhållande till källan.

I en dopplerekokardiografi används ultraljudsvågor för att mäta hastigheten och riktningen av blodflödet genom hjärtklaffarna och de stora hjärtslagen. Detta ger information om eventuella flödesstörningar, som exempelvis sjukdomar i klaffarna eller förträngningar i kärlen. Metoden är icke-invasiv och säker, och används ofta som en del av en standard echokardiografi.

Atrieflimmer, eller förmaksflimmer, är en hjärtsjukdom där den övre vänstra komoran i hjärtat, atriet, börjar flimra och kontrahera (kontrahera) oregelbundet och snabbt. Detta kan leda till att blodet inte pumpas effektivt genom hjärtat och kan orsaka sänkt hjärtfunktion och syrgasbrist i kroppen. Atrieflimmer kan också öka risken för blodpropp (till exempel stroke) eftersom obehandlat atrieflimmer kan leda till att blod samlas och koagulerar i förmaken. Symtom på atrieflimmer kan inkludera palpitationer, andfåddhet, yrsel, svimning och bröstsmärta. Behandlingen för atrieflimmer kan omfatta mediciner, elektrisk kardioversion eller ablation.

Pulsdopplerekokardiografi (PDE) är en icke-invasiv ultraljudsmetod som används för att undersöka hjärtats funktion och blodflöde. Den bygger på principen att man kan mäta hastigheten på blodflödet genom att analysera hur ultraljudsböljorna reflekteras av rörelser i blodet.

Vid PDE använder man en ultraljudssond som placeras på bröstet (i det främre, substernala facket) för att skicka ut ultraljudsvågor som reflekteras av blodet i hjärtats kamrar och blodkärl. Genom att mäta tidsintervallet mellan när ultraljudsvågen sänds ut och när den reflekterade signalen återkommer kan man beräkna avståndet till det reflekterande objektet, i det här fallet rörelser i blodet.

Genom att använda pulsdopplersonografin kan läkare och andra vårdpersonal bedöma riktning, hastighet och volym på blodflödet genom olika delar av hjärtat och dess blodkärl. Detta är särskilt användbart för att detektera och diagnostisera olika former av hjärtsjukdomar, som exempelvis sjukdomar i hjärtklaffarna eller nedsatt pumpfunktion hos hjärtat.

I korthet kan man säga att pulsdopplerekokardiografi är en ultraljudsmetod som används för att undersöka blodflödet i hjärtat och dess blodkärl, vilket kan vara till hjälp vid diagnostisering av olika former av hjärtsjukdomar.

Perikardektomi är en kirurgisk procedure där man delvis eller helt tar bort det fibrosa höljet som omger och skyddar hjärtat, kallat perikard. Orsaken till en perikardektomi kan vara att patienten har ett förkalkat eller inflammerat perikard som orsakar smärta eller andra besvär.

Denna procedure utförs vanligen under allmänbedövning och kräver öppna hjärtkirurgi. Efter operationen kan patienten behöva inta vila och följa en rehabiliteringsplan för att återhämta sig fullständigt.

Hjärtdefibrillering är ett läkarbehandlingsförfarande som används för att korrigera oregelbundenheter i hjärtats rytm, så kallad fibrillation eller flutter. Detta görs med hjälp av en defibrillator, en apparat som kan leverera en elektrisk stöt till hjärtat för att återställa ett normalt hjärtrytm.

Det finns två typer av hjärtdefibrillering: extern och intern. Extern defibrillering används när defibrillatorn placeras utanpå kroppen, medan interna defibrillatorer placeras inuti kroppen, ofta under huden eller i bröstkorgen.

Hjärtdefibrillering kan rädda livet för personer som drabbas av plötslig hjärtstopp eller andra allvarliga hjärtrubbningar. Den bör utföras så snart möjligt efter att oregelbundenheten i hjärtat upptäckts, för att öka chanserna till ett gott resultat.

'Hjärtmuskelsammandragning' är ett medicinskt begrepp som refererar till den kontrahering eller sammandragningen av hjärtmusklaturen, vilket leder till pumpning av blod genom kroppen. Detta är en nödvändig process för att hålla levande och understödja alla andra organ i kroppen med syre och näringsämnen.

Under en normalt hjärtmuskelsammandragning kommer den övre delen av hjärtat, atrierna, att kontrahera först, pushar blod in i de nedre kamrarna, ventriklarna. Sedan kommer ventriklarna att kontrahera och pressa ut blodet genom stora kroppspulsådern, aortan, och lungpulsådrorna, pulmonalartärerna.

Ett antal olika medicinska tillstånd kan påverka hjärtmuskelsammandragningarna, inklusive hjärtsjukdomar, elektrolytbrist, droger och toxiner. Dessa tillstånd kan orsaka abnorma hjärtmuskelsammandragningar, såsom arytmier eller för tidiga eller för sent kommande kontraheringar, vilket kan leda till allvarliga hälsoproblem som hjärt failure, stroke eller död.

Hjärtfunktionstester är en samlande benämning på olika diagnostiska tester som används för att utvärdera hur väl ett hjärta fungerar. Det finns flera olika typer av hjärtfunktionstester, men några vanliga exempel är:

1. Elektrokardiogram (ECG): En non-invasiv test som mäter elektrisk aktivitet i hjärtat. Den kan användas för att upptäcka hjärtklappning, hjärtsjukdomar och andra hjärtfel.

2. Echokardiogram (ekokardiografi): En ultraljudsundersökning av hjärtat som ger en realtidsbild av hjärtats rörelser och strukturer. Den kan användas för att upptäcka skador på hjärtmuskulaturen, felaktiga hjärtklaffar och andra strukturella problem.

3. Belastningstest: En tester som mäter hjärtats funktion under fysisk aktivitet, vanligtvis på en stationär cykel eller löpband. Den kan användas för att upptäcka ischemiska hjärtsjukdomar och andra problem med hjärtfunktionen under belastning.

4. Scintigrafi: En typ av medicinsk bildbehandling som använder små mängder radioaktiva ämnen för att producera detaljerade bilder av hjärtat. Den kan användas för att upptäcka ischemiska hjärtsjukdomar, skador på hjärtmuskulaturen och andra problem med hjärtfunktionen.

5. Magnetkameraundersökning (MRI): En typ av bildbehandling som använder starka magnetfält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av hjärtat. Den kan användas för att upptäcka strukturella problem, skador på hjärtmuskulaturen och andra problem med hjärtfunktionen.

Ekokardiografi är en icke-invasiv diagnostisk metod inom medicinen, särskilt inom kardiologi. Den använder ultraljud för att generera bilder och information om hjärtats struktur och funktion. Ekokardiografin kan visa olika aspekter av hjärtat, såsom kamrarnas storlek, tjocklek och rörelser, hjärtpumpningens effektivitet, hjärtklaffarnas funktion och om det finns några strukturella skador eller abnormaliteter i hjärtat. Metoden är smärtfritt och säker för patienten, eftersom den inte använder joniserande strålning som röntgen. Ekokardiografi kan användas för att diagnostisera och övervaka olika hjärtsjukdomar, såsom hjärtklaffsjukdomar, kardiomyopatier, perikardit och andra tillstånd som påverkar hjärtat.

Transesophageal Ekokardiografi (TEE) är en specifik typ av ekokardiografi, eller ultraljudsundersökning av hjärtat. TEE skiljer sig från den vanligare formen av ekokardiografi, transtorakal ekokardiografi (TTE), genom att sonden placeras i matstrupen istället för på bröstkorgen. Detta ger en mer direkt och klar bild av hjärtats strukturer, särskilt av baksidan av mitralisklaffsen och av det övre komplexet av lungartärerna. TEE används ofta under operationer eller invasiva procedurer för att övervaka hjärtfunktionen i realtid, samt för att diagnostisera olika former av strukturella hjärtsjukdomar som endokardit, klaffproblem och blodproppar i lungartärerna.

Den vänstra hjärtkammaren (ventriculus sinister) är en muskelbihang i vänster sida av hjärtat som har till uppgift att pumpa syresatt blod ut i kroppen via aortan. Hjärtkammarfunktionen refererar till den effektiva pumpförmågan hos vänstra hjärtkammaren, det vill säga dess förmåga att fylla sig med blod och därefter kontrahera (sammandragas) för att pumla ut blodet under tryck i kroppens cirkulationssystem.

En nedsatt hjärtkammarfunktion i vänster hjärtkammare kan orsaka symptom som andfåddhet, trötthet, yrsel och benödem. Det kan vara ett tecken på olika former av hjärtsjukdomar, såsom hjärtklappning, hjärtinflammation eller hjärtvävnadsdegeneration. Diagnostiseringen av hjärtkammarfunktionen innefattar ofta användning av ultraljud (ekokardiografi), elektrokardiogram (ECG) och andra specialiserade tester för att bedöma hjärtats struktur och funktion.

Hjärtkammarfunktion (ventrikulär funktion) refererar till hjärtats förmåga att pumpa blod effektivt genom kroppen. Det inkluderar kontraktionsförmågan hos de två undre, stora kamrarna i hjärtat (ventriklarna), som pumpar syresatt blod till kroppens organ och muskler via aortan och lungartärerna. En viktig mätvariabel för hjärtkammarfunktionen är ejektionsfraktionen, vilket är förhållandet mellan kamrans volym före kontraktion (slagvolym) och kamrans volym efter kontraktion (slutvolym). Ejektionsfraktionen kan beräknas genom ultraljudsundersökning av hjärtat (ekokardiografi) och används för att bedöma hjärtats funktion och det eventuella behovet av behandling. En normal ejektionsfraktion är vanligtvis mellan 55 och 70 procent.

I medicinen refererar observatörsvariation (observer variation) till det fenomen då olika observatörer (t.ex. läkare, sjuksköterskor eller forskare) bedömer, mäter eller rapporterar olika aspekter av en patients tillstånd på olika sätt. Detta kan bero på subjektiva faktorer som observerarnas erfarenhet, träning, förväntningar och tolkningssätt, men även på objektiva faktorer som bristfällig standardisering av metoderna eller mätinstrumenten. Observatörsvariation kan påverka diagnoser, behandlingsbeslut och forskningsresultat, och är därför en viktig aspekt att ta hänsyn till i klinisk praktik och forskning.

'Slagvolym' er en begrep i medisinen som refererer til mengden blod som pumpes ut fra hjertet og gjennom kroppen per slag. Det beregnes ved å multiplisere slagfrekvensen (antall slag hjertet pumper per minut) med slagvolumet, som er volumet av blod som pumpes ut fra venstre hjertekammer per slag. Et gjennomsnittlig slagvolym for en voksen person er omkring 70 milliliter per slag. Dette kan variere alt etter individets alder, kjønn, fysisk form og helsetilstand.

'Blodflödeshastighet' refererar till hastigheten med vilken blod flödar genom kroppens artärer, kapillärer och vener. Den kan variera beroende på flera faktorer, inklusive personens hjärtfrekvens, blodvolym, resistans i artärerna och ventrikelns kontraktionsstyrka.

Blodflödeshastigheten mäts vanligtvis i enheten millimeter per sekund (mm/s) eller centimeter per sekund (cm/s). I kliniska sammanhang kan den också uttryckas som hjärtminutvolym (HMV), vilket är volymen blod som pumpas ut från hjärtat under en minut.

Det är viktigt att upprätthålla en normal blodflödeshastighet eftersom för låg hastighet kan leda till syrebrist i kroppens vävnader, medan för hög hastighet kan orsaka skador på artärväggarna och öka risken för hjärt-kärlsjukdomar.

Hemodynamik är ett medicinskt begrepp som refererar till den gren av fysiologin som handlar om blodflödesförhållanden i kroppen. Det inkluderar studiet av hur hjärtat genererar tryck och flöde, hur blodet cirkulerar genom kroppens vasculära system, och hur olika faktorer påverkar dessa processer.

Här är några viktiga aspekter av hemodynamiken:

1. Hjärtfunktion: Det centrala konceptet inom hemodynamik är hjärtats pumpfunktion, som genererar tryck och flöde i blodomloppet. Hjärtat består av två separata kamrar - vänster och höger hjärtkammare - som arbetar tillsammans för att pumpa blod runt kroppen.

2. Blodtryck: Det tryck som skapas av hjärtat när det pumpar ut blod i de stora kärlen kallas systoliskt tryck, medan det tryck som finns kvar när hjärtat vilar mellan varven kallas diastoliskt tryck. Blodtrycket mäts vanligtvis i mmHg (millimeter kvicksilver) och är en viktig indikator på hälsan.

3. Blodflöde: Det volym av blod som pumpas genom kroppen per tidsenhet kallas för blodflödet, och mäts vanligtvis i liter per minut (L/min). Blodflödet beror på hjärtats pumpfunktion, det totala vaskulära motståndet och den centrala venerna kompliancen.

4. Vaskulär resistans: Det totala motståndet som motsätts blodflödet i kroppens vasculära system kallas för vaskulär resistans, och beror på det inre diameter och längden av de små och stora kärlen.

5. Kompensatoriska mekanismer: När hjärtats pumpfunktion minskar eller när vaskulär resistansen ökar kan kompensatoriska mekanismer aktiveras för att upprätthålla ett acceptabelt blodflöde och tryck. Dessa mekanismer inkluderar ökat sympatiska nervsystems aktivitet, ökad renin-angiotensin-aldosteron-systemaktivitet och ökad vasopressinutsöndring.

6. Hjärt-kärlsjukdomar: Vissa sjukdomar kan påverka hjärtats pumpfunktion, vaskulär resistans eller båda, vilket kan leda till försämrad blodflöde och höjd blodtryck. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar ateroskleros, hypertension, hjärtsvikt och kardiomyopati.

I slutändan är förståelsen av hur hjärtat och kärlen fungerar viktigt för att kunna förstå hur olika sjukdomar påverkar dessa system och hur de kan behandlas effektivt.