Nätverksliknande ämne i det extracellulära utrymmet och i förbindelse med cellytans basalmembran. Det främjar cellförökningen och erbjuder en stödstruktur för celler och lysat i odlingsskålar.
Makromolekylära organiska föreningar som innehåller kol, väte, syre, kväve och, vanligtvis, svavel. Dessa makromolekyler (proteiner) bildar ett invecklat nätverk, i vilket celler bäddas in och bygger upp vävnader. Variationer makromolekylerna emellan och deras ordning avgör typ av extracellulär matrix, där varje typ anpassas till vävnadens funktionella krav. De två huvudklasserna av makromolekyler är glykosaminoglykaner, som oftast är kopplade till proteiner (proteoglykaner), och fibrösa proteiner (t ex kollagen, elastin, fibronektiner och laminin).
Glykoproteiner som finns på cellytor, särskilt i fibrillära strukturer. Proteinerna går förlorade eller reduceras när cellerna påverkas av virus eller kemiska ämnen. De är mycket känsliga för proteolys och utgör substrat för aktiverad koagulationsfaktor VIII. De former som förekommer i plasma kallas köldolösliga globuliner.
Ett polypeptidämne som innehåller ungefär en tredjedel av allt protein i ett däggdjur. Det utgör huvudbeståndsdelen av hud och bindväv, och den organiska delen av ben- och tandsubstans. Olika former av kollagen produceras i kroppen, men alla består av tre alfapolypeptidkedjor ordnade i en trippelspiral. Kollagen skiljer sig från andra fibrösa proteiner, som t ex elastin, genom sitt innehåll av prolin, hydroxiprolin och hydroxilysin, avsaknad av tryptofan, samt särskilt genom sitt höga innehåll av polargrupper, ansvariga för proteinets svällande egenskaper.
En familj zinkberoende metalloendopeptidaser som medverkar till nedbrytningen av komponenter i den extracellulära matrisen. EC 3.4.24.-.
Ett utsöndrat endopeptidas som är homologt med interstitiellt kollagenas, men med en extra, fibronektinliknande domän. EC 3.4.24.24.
Stort, icke-kollagent glykoprotein med antigena egenskaper. Proteinet finns i basalmembranets ljusa hinna och binder epitelceller till basalmembranet. Iakttagelser gör gällande att proteinet spelar en roll vid tumörinvasion.
Tenascin är ett extracellulärt matrixprotein som spelar en viktig roll under embryonal utveckling, vävnadsskador och fibros. Det är känt för att modulera celladhesion, migration och differentiering. Tenascin uttrycks i höga nivåer vid inflammation och cancer, och kan bidra till tumörprogressionen genom att främja angiogenes och invasiv growth.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.
Proteoglykaner är glykoproteiner som består av en protein-kärna kovalent bundet till en eller flera långa, repeaterande disackaridkedjor, vanligen bestående av sockerarten glukosamin och galaktosamin. Dessa disackarider är ofta sulfaterade i olika mönster, vilket ger proteoglykanerna deras negativa laddning och vattenbindande kapacitet. Proteoglykaner utgör en viktig komponent i extracellulär matrisen (ECM) där de spelar roll för struktur, mekanisk buffring och signaltransduktion. De kan också vara involverade i cell-cell-kommunikation och bindning av tillväxtfaktorer och cytokiner. Proteoglykanernas specifika struktur och funktion varierar mellan olika typer och kan ha stor betydelse för hälsa och sjukdom, exempelvis vid artros och cancer.
Ett av metalloproteinasenzymerna, som i huvudsak är ansvarigt för klyvning av fibrillärt kollagen. Det kan bryta ned interstitiella kollagener av typ I, II och III. EC 3.4.24.7.
Matrix metalloproteinase inhibitors (MMPIs) are a class of pharmaceutical compounds that work to reduce the activity of matrix metalloproteinases (MMPs), which are a family of enzymes involved in breaking down the extracellular matrix (ECM) in the body. MMPs play important roles in various physiological processes, such as tissue remodeling and wound healing, but when they become overactive, they can contribute to the development of various diseases, including cancer, arthritis, and cardiovascular disease. MMPIs are designed to block the activity of these enzymes, thereby slowing or preventing the progression of these diseases.
En familj transmembranglykoproteiner bestående av icke-kovalenta heterodimerer. De samverkar med en rad olika ligander, som t ex proteiner i den extracellulära matrisen, komplement och andra celler, medan deras intracellulära domäner samverkar med cellskelettet. Integrinerna utgörs av åtminstone tre identifierade familjer, cytoadhesinreceptorer, leukocytadhesionsreceptorer, och sena antigenreceptorer. Varje familj har en gemensam betaunderenhet (se beta-integrinkedjor), förenad med en eller fler distinkta alfaunderenheter (alfa-integrinkedjor). Dessa receptorer medverkar i cell-matrixadhesion och cell-celladhesion i många fysiologiskt viktiga förlopp, inklusive embryonal utveckling, hemostas, trombos, sårläkning, i immuna såväl som icke immuna försvarsmekanismer, samt i onkogen omvandling.
Bindvävsceller som utsöndrar en extracellulär massa rik på kollagen och andra makromolekyler.
Ett extracellulärt endopeptidas (MMP-3; stromelysin 1; proteoglykanas) i däggdjursvävnader som liknar matrismetalloproteinas 1. Det bryter ned proteoglykan, fibronektin, kollagen typ III, IV, V och IX, och aktiverar prokollagenas. EC 3.4.24.17.
I can provide a medical definition for "benmatrix" in one sentence:
Det grundläggande, strukturella ramverk i cellkärnan som står för många av cellkärnans arkitektoniska drag, inklusive kärnhinnan med kärnporerna, kärnkroppar, samt en utbredd, fibrig och kornig struktur i kärnans inre.
Cellers förflyttning från en plats till en annan.
Den vanligaste formen av trådigt kollagen. Det är den huvudsakliga beståndsdelen av ben- och hudvävnad och utgörs av en heterotrimer av två alfa1(I)-kedjor och en alfa2(I)-kedja.
Endopeptidaser som har en metall som zink som katalytisk komponent.
Ett transmembranöst, domänbärande matrismetalloproteinas (MMP-14; MTMMP-1). Det syntetiseras som en inaktiv zymogen, som aktiveras genom inverkan av proproteinkonvertaser som t ex furin. MMP-14 spelar en direkt roll vid klyvning av proteiner i det pericellulära grannskapet. Dessutom kan det verka indirekt genom att enzymatiskt aktivera proproteinformen av MMP-15. EC 3.4.24.80.
TIMP står för Tissue Inhibitor of Metalloproteinases, som är en grupp av proteinaser som reglerar nedbrytningen av extracellulär matrix (ECM) i kroppen. De hämmar metallproteinaser, en typ av enzymer som bryter ner proteiner i ECM, och hjälper till att kontrollera balansen mellan nedbrytning och uppbyggnad av ECM. TIMPs har också visat sig ha andra funktioner, såsom cellcykellreglering och signaltransduktion.
En naturlig mukopolysackarid med hög viskositet och med omväxlande beta-(1-3)-glukuronid- och beta-(1-4)-glukosaminidbindningar.
Heteropolysackarider som innehåller en N-acetylerad hexosamin i en typisk, upprepad disackaridenhet. I upprepningarna i strukturen hos varje disackarid ingår omväxlande 1,4- och 1,3-bindningar bestående antingen av N-acetylglukosamin eller N-acetylgalaktosamin.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Utbredd, acellulär stödvävnad i form av hinnor mellan epitel och underliggande vävnad och runt glatt muskulatur. Membranet innehåller makromolekylära beståndsdelar såsom kollagen, laminin och sulfater ade proteoglykaner, och har betydelse för elektrolytpassagen.
TIMP-1, eller Tissue Inhibitor of Metalloproteinases 1, är ett protein som hämmer ned verksamheten hos en grupp enzymer som kallas metalloproteinaser (MMP). Dessa enzymer bryter ner extracellulär matrix, och TIMP-1 hjälper till att reglera deras aktivitet för att underlätta homeostas i kroppen. TIMP-1 har också visat sig ha anti-inflammatoriska och cellcytoprotektiva egenskaper.
Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellväxth, celldelning, cellifferentiering, apoptos och extracellulär matrisproduktion. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellytan och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till cellcykeln och andra cellulära processer. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes, fibros och immunsuppression.
Integrin-beta-1-kedjor uttryckta som heterodimerer icke-kovalent förbundna med specifika alfakedjor i CD49-familjen (CD49a-f). CD29 representeras på vilande och aktiverade leukocyter och är en cellmar kör för sena aktiveringsantigener.
TIMP-2, eller Tissue Inhibitor of Metalloproteinases 2, är ett protein som reglerar metallproteinaser, en typ av enzymer som bryter ner extracellulär matrix. TIMP-2 hjälper till att balansera nedbrytningen och återbildningen av extracellulär matrix i kroppen. Det har också visat sig ha en roll i celldelning och apoptos, eller programmerad celldöd.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Enzymer som katalyserar nedbrytningen av kollagen genom verkan på peptidbindningarna. EC 3.4.24.-.
Ett icke-trådigt kollagen som återfinns i basalmembranets struktur. Molekylerna grupperar sig så att de bildar ett nätverksskynke som deltar i upprätthållandet av basalmembranens strukturella integritet. Den dominerande formen av proteinet utgörs av två alfa1(IV)-underenheter och en alfa2(V)-underenhet. Men åtminstone sex olika alfa-enheter kan ingå i heterotrimeren.
"Vävnadsteknik" refererar till den vetenskapliga disciplinen som studerar och utvecklar metoder för att konstruera, regenerera eller reparera biologisk vävnad, ofta med hjälp av artificiella material eller tekniker. Det kan inkludera användning av celler, proteiner, polymers och andra biokompatibla material för att skapa konstruktioner som efterliknar naturlig vävnad, med syfte att ersätta, stödja eller förbättra funktionen hos skadad eller sjuk vävnad inom den medicinska behandlingen.
Ett protein som utgör en stor del av kroppens elastiska vävnader.
Ett utsöndrat matrismetalloproteinas (kollagenas 3; MMP-13) som spelar en fysiologisk roll vid nedbrytning av extracellulär matris i skelettvävnad. Det syntetiseras som en inaktiv prekursor, som aktiveras genom proteolytisk klyvning av dess N-terminalpropeptid. EC?
Chondroitin sulfate proteoglycans (CSPGs) are a type of complex molecule found in the extracellular matrix of many tissues, including cartilage. They are composed of a protein core with one or more glycosaminoglycan (GAG) chains attached. Chondroitin sulfate is a type of GAG that is negatively charged due to the presence of sulfate groups.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
En grupp enzymer som katalyserar nedbrytningen av gelatin genom verkan på peptidbindningarna. EC 3.4.24.-.
Den minsta medlemmen bland matrismetalloproteinaserna. Den har betydelse för förloppet vid tumörutveckling. Andra benämningar är MMP-7; matrilysin; uterint metalloendopeptidas. EC 3.4.24.23.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
En typ av bindväv utan kärl, bestående av kondrocyter (broskceller)i en grundsubstans av typ 2-kollagen och kondroitinsulfat. Det finns tre typer av broskvävnad: hyalint brosk, fibröst brosk och elastiskt (gult) brosk.
I medicinsk kontext, betyder "versikaner" ofta en person som ger vård eller behandling till en patient under uppsikt av en licensierad läkare. Versikanern kan vara en legitimerad sjuksköterska, en auktoriserad praktiserande sjukgymnast eller en annan typ av hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar under läkares överinseende. Exempel: "Den registered nurse who administered the medication is known as the 'versikaner' in this medical setting."
Decorin är ett proteoglykan som förekommer naturligt i kroppen och spelar en viktig roll inom bindväv och kollagenstrukturer. Det består av en protein-kärna som är kovalent bundet till en glycosaminoglykan, vanligtvis chondroitinsulfat eller dermatan sulfat. Decorin har förmåga att binda till olika typer av kolagen och hjälper till att organisera dessa fibriller korrekt, vilket är viktigt för mekanisk stabilitet och funktion i vävnader som brosk, hud och blodkärl. Decorin har också potentialen att interagera med tillväxtfaktorer och cytokiner, vilket kan modulera cellsignalering och inflammation.
Ett endopeptidas som strukturellt liknar gelatinas A. Det bryter ned gelatin typ I och V och kollagen typ IV och V. EC 3.4.24.35.
CD147, også kjent som extracellular matrix metalloproteinase inducer (EMMPRIN), er ein membranprotein som tilhører immunoglobulin-superfamilien. Det er uttrykt på overflaten til mange forskjellige slags celler, inkludert hvite blodceller og tumorceller. CD147 spiller en viktig rolle i reguleringen av celleinteraksjoner, angiogenese og invasivt potensial i cancer. Antigenet er en epitop som stimulerer et immunologisk svar når den binder til en antistoff. Så en definisjon av 'CD147-antigener' vil være:
Matrismetalloproteinaser som är bundna till cellmembranet, antingen via transmembrandomäner eller via glykosylfosfatidylinositolförankringar. Matrismetalloproteinaser av membrantyp kan utöva sin verkan i den pericellulära omgivningen genom att påverka cellmigrationsförloppet. EC 3.4.24.
Biglycan är ett små molekylärt proteoglykan som uttrycks i många olika typer av vävnader, inklusive brosk, ben, skelettmuskulatur och hjärta. Det består av en kort peptidkedja som är kovalent bundet till en glycosaminoglykan-kedja, oftast chondroitinsulfat eller dermatan sulfat. Biglycan spelar en viktig roll i diverse biologiska processer såsom cellextracellulär signalering, celladhesion och kollagens fibrillogenes. Varianter av biglycans gen har associerats med vissa sjukdomstillstånd, till exempel skelettrelaterade sjukdomar och fibrotiska tillstånd.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
"Tissue scaffolds" refer to artificial or naturally derived three-dimensional structures that are used as a template for the growth and regeneration of new tissue in medical treatments and therapies. These scaffolds provide a support system for cells to attach, grow, and differentiate, while also allowing for the transport of nutrients and waste products. They can be made from a variety of materials, including polymers, ceramics, and decellularized tissue, and are designed to degrade over time as the new tissue forms. The ultimate goal of using tissue scaffolds is to restore the function and structure of damaged or diseased tissues and organs.
Vitronectin är ett glykoprotein som förekommer naturligt i blodplasma och andra kroppsvätskor, samt utsöndras av olika celltyper. Det har en viktig roll inom koagulationskaskaden, celldödlighet och celldifferentiering, immunförsvar och vävnadsförnyelse. Vitronectin binder till flera olika molekyler som till exempel cellreceptorer, extracellulära matrixproteiner och proteaser, vilket gör att det kan medla i celld–cell-interaktioner och proteaskontroll. Dessutom har vitronectin visat sig ha en skyddande effekt mot oxidativ skada och inflammation.
Alla sjukliga tillstånd där fibrös vävnad invaderar något organ, vanligen till följd av inflammation eller annan skada.
Ett ämne som bildas av hud, vit bindväv eller kollagen från benvävnad. Det används som proteintillskott i livsmedel, plasmaersättning, blodstillande medel, suspensionsmedel i läkemedel och som höljematerial till kapslar.
Teknik för bevarande eller odling av djurceller in vitro. Den avser cellkulturer av dispergerade celler hämtade från ursprungsvävnad, från primär odling, eller från någon cellinje eller cellstam genom enzymatiskt, mekaniskt eller kemiskt avskiljande.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Trombospondiner är ett glykoprotein som fungerar som en bindande molekyl och har en roll i celldelning, angiogenes och celladhesion. Det uttrycks främst av thrombocyter (blodplättar) och endotelceller (celler som lining hjärt-kärlsystemet), men kan också produceras av andra cellytor under vissa förhållanden. Trombospondiner har visat sig ha en potential roll i patofysiologiska processer såsom ateroskleros, cancer och fibros.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Sårläkning är ett komplext fysiologiskt process där skadad vävnad repareras och restaureras till sin normala funktion och struktur med hjälp av koordinerade mekanismer som inkluderar hemostas, inflammation, cellproliferation och remodellering.
Broskbildande polymorfa celler.
Transforming Growth Factor β1 (TGF-β1) är ett cytokin som spelar en viktig roll i cellväxth, differentiering och immunreglering. Det är en multifunktionell vävnadsfaktor involverad i embryonal utveckling, tumörgenesis och fibros. TGF-β1 verkar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet, vilket resulterar i en signalkaskad som kan modifiera genuttryck och cellfunktioner.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.
Allmänt förekommande makromolekyler, associerade med cellytan på och den extracellulära matrisen till en rad olika celltyper i vävnader hos såväl ryggradsdjur som ryggradslösa. Molekylerna är viktiga kofaktorer i vidhäftningsprocesser mellan cell och matris, i cell-cell-igenkänningssystem och i samverkan mellan receptorer och tillväxtfaktorer.
Ytmolykyler, vanligen glykoproteiner, som bidrar till att celler kan fästa vid andra celler. Till deras funktioner hör sammanfogning och sammankoppling av olika vertebratsystem, upprätthållande av väv nadsintegration, sårläkning, morfogena rörelser, cellförflyttning och metastasering.
Ett utsöndrat matrixmetalloproteinas (metalloelastas; makrofagelastas; MMP-12) som produceras i höga halter av makrofager och kan ha betydelse i samband med inflammation och sårläkning. EC 3.4.24.65.
Ett rent fysikaliskt tillstånd hos ett material som utsätts för deformerande yttre krafter eller ojämn termisk utvidgning. Den mekaniska stressen uttrycks kvantitativt i kraft per ytenhet.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
Osteonectin, också känt som secreted protein acidic and rich in cysteine (SPARC), är ett extracellulärt matrixprotein som spelar en viktig roll i benremodelering och -reparation. Det binder till hydroxylapatit, en mineralrik del av benvävnaden, och hjälper till att reglera mineralisationsprocessen. Osteonectin påverkar också celladhesion, celldifferentiering och angiogenes.
Mikroskopi där preparatet undersöks genom att en elektronstråle läser av det punkt för punkt. Bilden skapas genom registrering av spridningen av bakåtstrålningen från preparatytan. Vid svepelektronmikroskopi spelar preparatets tjocklek ingen roll. Tekniken, och även instrumentet, förkortas ofta SEM.
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
En underordnad klass matrismetalloproteinaser som utsöndras i den pericellulära omgivningen.
Teoretiska modeller som efterliknar förlopp hos biologiska processer eller sjukdomar. För sjukdomsmodeller hos levande djur
Aggrekaner är en typ av proteoglykan, en sorts molekyl som består av ett protein-kärnsubstanser och en eller flera sackaridkedjor (sockergrupper). Aggrekaner förekommer naturligt i kroppen, framför allt i broskvävnad och bindväv. De spelar en viktig roll för vävnadens mekaniska styrka och hållfasthet genom att hjälpa till att fästa proteiner i varandra och på så sätt forma ett nätverk av kollagenfibriller. Aggrekaner har också en viktig funktion för vätskebalansen i broskvävnad, eftersom de kan binda stora mängder vatten. Dessutom bidrar de till att skydda andra celler och molekyler från mekanisk skada genom att agera som en buffertzon.
"Tumörinvasion" refererar till när cancerceller invaderar och skadar vävnaden runt omkring tumören genom att penetrera och förstöra den normalt byggda barriären av celler och matrix. Detta kan leda till spridning av cancer till närliggande eller fjärrbelägna kroppsdelar, även kallat metastaser. Mått på tumörinvasion inkluderar graden av invasion, omfattningen av invasion och hur djupt cancercellerna har penetrerat vävnaden.
Tamboskap som vanligtvis hålls på någon form av lantgård för produktion av kött eller mjölkprodukter eller som arbetsdjur.
En cells förökning genom delning.
En grupp strukturellt besläktade kollagener som bildar de typiska kollagenfiberknippena som förekommer i bindvävnad.
Alla syntetiska eller naturliga ämnen, utom läkemedel, som kan förbättra, förstärka, ersätta eller användas för behandling av kroppens organ, vävnader eller funktioner.
Ett trådigt kollagen bestående av tre identiska alfa1(III)-kedjor som har stor spridning i många kroppsvävnader som innehåller kollagen typ I. Det är särskilt rikligt förekommande i blodkärl och spelar möjligen en roll i vävnader med elastiska egenskaper.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.
En heteropolysackarid som till strukturen liknar heparin. Den ansamlas i individer med mukopolysackaridos.
Det nätverk av trådar, kanaler och bryggor som ger cytoplasman form, stadga och organisation.
Vattenbemängda, fasta, tredimensionella nätverksstrukturer (fasta kolloider) av korslänkade hydrofila makromolekyler, med 20-95% vatten. De används i målarfärg, tryckfärger, livsmedel, läkemedel och kosmetika.
Trådliknande proteiner som utgör huvuddelen av muskelfibrernas tunna trådar. Trådarna (också benämnda filamentöst - eller F-aktin) kan sönderdelas i globulära underenheter (G-aktin) bestående av en e nda polypeptid, 375 aminosyror lång. I samverkan med myosin ansvarar aktin för musklernas sammandragning och avslappning.
En process som innebär att organisk vävnad hårdnar genom att kalciumsalter avsätts i den.
Ledbrosk definieras som en skada på ledbanden, de tåliga band som hjälper till att stabilisera och stödja en led. Denna skada kan orsaka smärta, svullnad och instabilitet i leden. Ledbrosk kan vara ett tecken på en överansträngning, en skada eller en sjukdom som artrit. Behandlingen kan innefatta vila, isbehandling, smärtstillande mediciner, fysioterapi och i vissa fall operation.
Vävnad som stödjer och förbinder andra vävnader. Den består av bindvävsceller, inbäddade i en stor mängd extracellulär grundmassa.
En medicinsk definition av "kycklingembryo" är ett befruktat hönsägg som har börjat utvecklas, vanligtvis efter 5-6 dagar, då den primitiva hjärtaktiviteten kan ses. Detta stadium kallas också för gastrula-stadiet. Kycklingembryot fortsätter att utvecklas och blir allt mer differentierat över tiden, med bildning av olika organ och system.
Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Specifika cellytereceptorer som binder till fibronektiner. Receptorerna har vissa adhesionsfunktioner och spelar en väsentlig roll vid matrisuppbyggnad. Till dessa receptorer hör, förutom den traditionella fibronektinreceptorn - även kallad integrin alfa5beta1, flera andra integriner.
Kroppens yttersta hölje, och dess skyddsbarriär mot omgivningen. Huden består av dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden).
Matrilin proteins are a group of extracellular matrix (ECM) proteins that play important roles in the assembly, organization, and function of connective tissues, such as cartilage, tendons, and ligaments. These proteins are characterized by their ability to form multimeric complexes through the interaction of their von Willebrand factor type C (VWC) domains.
Ett matrixmetalloproteinas (stromelysin 2; MMP-10) som utsöndras och som kan spela en roll vid matrisnedbrytning i samband med sårläkning. Det produceras i höga halter av keratinocyter, vilket antyder att det har betydelse för keratinocytvandring. EC 3.4.24.22.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
Ett enzym som katalyserar tillfällig hydrolys av 1,4-bindningarna mellan N-acetyl-beta-D-glukosamin och D-glukuronatrester i hyaluronat. EC 3.2.1.35.
Ytmolekyler som bidrar till cell-cellbindning och som deltar i sammansättningen och sammankopplingen av nervsystemet hos ryggradsdjur. Molekylerna främjar cellbindning via en homofil mekanism. De får inte förväxlas med NCAM (neurala celladhesionsmolekyler), vilka uttrycks i en rad olika vävnads- och celltyper förutom i nervvävnad.
Ett icke-trådigt kollagen som bildar ett nätverk av mikrofibriller i bindvävets extracellulära matrix. Alfaenheterna i kollagen typ VI sammanfogas till antiparallella, överlappande dimerer som i sin tur formerar sig till tetramerer.
Dystrofinassocierade proteiner som spelar en roll vid bildandet av en transmembrankoppling mellan laminin 2 och dystrofin. Både alfa- och betaenheterna av dystroglykan uppkommer genom posttranslationsmodifiering av ett enda prekursorprotein.
Förankringsställen mellan celler och ett icke-cellulära substrat. De består av speciella områden på plasmamembranet, där knippen av mikrofilament slutar och fäster vid transmembranlänkningar, integriner, vilka i sin tur med sina extracellulära domäner förenas med yttre matrisproteiner.
Derivat av kondroitin som har en sulfatdel förestrad till kondroitinets galaktosamindel. Sulfatet i kondroitinsulfat A, eller kondroitin-4-sulfat, och kondroitinsulfat C, eller kondroitin-6-sulfat, är förestrat i positionerna 4 och 6. Kondroitinsulfat B (betaheparin; dermatansulfat) är en olycklig benämning, då det inte är ett egentligt kondroitinsulfat.
Speciella områden i cellhöljet, vid vilka cellen fäster vid den extracellulära matrisen eller annat substrat.
I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.
Utvecklingen av anatomiska strukturer i formandet av en- eller flercelliga organismer. Morfogenesen leder till formförändringar av en del av, delar av eller hela organismen.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.
Oligopeptider är korta peptidmolekyler bestående av två till tio aminosyror som är länkade till varandra via peptidbindningar. De bildas ofta genom proteolys, en nedbrytande process där proteiner splittras upp i mindre peptidfragment eller enskilda aminosyror. Oligopeptider har diverse funktioner inom levande organismers cellulära signalering och reglering av biologiska processer.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
En familj utsöndrade flerdomänsproteiner som ursprungligen påvisades genom sin association med den latenta formen av TGF (tumörtillväxtfaktor). De samverkar med ett antal olika proteiner i den extracellulära matrisen och spelar eventuellt en roll vid regleringen av biotillgängligheten av TGF-beta.
En mycket sur mukopolysackarid, bestående av lika delar sulfaterad D-glukosamin och D-glukuronsyra med sulfaminbryggor. Molekylvikten kan variera från sex- till tjugotusen. Heparin finns och produceras i lever, lungor, mastceller osv hos ryggradsdjur. Dess funktion är inte klarlagd, men det används för att förhindra blodlevring in vivo och in vitro, i form av olika salter.
Omvandling av mekaniska stimuli till kemisk reaktion i celler. Processen kan äga rum i såväl celler specialiserade i att överföra mekanisk retning, som t ex mekanoreceptorer, som parenkymceller, som inte primärt är mekanosensoriska.
Cellers yttre fysiska kvaliteter eller utseende.
Mikroskopering av prov färgade med fluorescent färgämne (vanligen fluoresceinisotiocyanat) eller av naturligt fluorescerande material, vilka avger ljus vid belysning med UV- eller blått ljus. Vid immunfluorescensmikroskopi utnyttjas antikroppar märkta med fluorescent färg.
Cartilage Oligomeric Matrix Protein (COMP) är ett protein som förekommer naturligt i brosk, senor och andra stödjevävnader i kroppen. Det är en viktig del av den extracellulära matrisen, vilket är ett nätverk av proteiner och kolhydrater som ger struktur och stöd till celler.
TIMP-3, eller Tissue Inhibitor of Metalloproteinases-3, är ett protein som reglerar nedbrytningen av extracellulär matrix (ECM) i kroppen genom att hämma metallproteinaser. Det är unikt bland TIMP-proteinerna eftersom det primärt binder till och inaktiverar membranbundna metalloproteinaser, såsom MT1-MMP, vilket gör att det spelar en viktig roll i kontrollen av cellytanens omvandling och cellernas rörelser. TIMP-3 har också visat sig ha anti-angiogenisk verkan och kan på så sätt hämma nybildning av blodkärl, vilket är viktigt för att förhindra tumörers tillväxt och spridning.
Fokal adhesionsprotein-tyrosinkinas (FAK) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll inom cellens signalsystem och reglerar celldelning, cellrörelse och celldifferentiering. De aktiveras i fokala adhesioner, strukturer där cellen fäster sig vid extracellulär matrix genom integrinreceptorer. När FAK-enzymet fosforylerar (tillför en fosfatgrupp till) specifika aminosyror i andra proteiner kan det aktivera eller inaktivera deras funktion, vilket leder till att cellen kan svara på omgivningens signaler och förändra sitt beteende. FAK-enzymet kan också interagera med andra signalsystem i cellen, såsom Ras/MAPK-vägen och PI3K-vägen, vilket gör att det kan ha en central roll i cellens signalsystem.
Ett lager kärlrikt bindväv under epidermis. På ytan av läderhuden (dermis) finns känsliga papiller. I eller under dermis finns svettkörtlar, hårsäckar och talgkörtlar. Syn. dermis.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Connective Tissue Growth Factor (CTGF) är ett proteiner som stimulerar till celltillväxt och syntesen av extracellulär matrix, och spelar därför en viktig roll i processer som sårskada och fibros. CTGF uttrycks främst i fibroblaster och kan aktiveras av olika tillväxtfaktorer, däribland transformerande growth factor-beta (TGF-β). Även om CTGF huvudsakligen är känt för sin roll i bindvävens tillväxt och regeneration, har det också visat sig ha en betydelsefull roll i patologiska processer som fibros, cancersjukdomar och angiogenes.
"Sprague-Dawley råtta" är en typ av albino släthårig laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning på grund av deras förutsägbara och reproducerbara genetiska, fysiologiska och beteendemönster. De utvecklades under 1920-talet i USA av biologerna Robert Sprague och Harold Dawley och är idag en av de mest använda råttorna inom forskning världen över.
Varje form av kommunikation mellan levande celler i en organism, antingen genom direktkontakt mellan cellerna eller med hjälp av kemiska signalsubstanser, hormoner och cykliskt AMP.
Specialiserade cellstrukturer som tänjer ut cellhöljet och skjuter ut från cellytan.
Protein-lysine 6-oxidas är ett enzym som katalyserar oxidationen av proteinbundna lysinresidyer vid position six, vilket resulterar i formationen av aldehyder och hydrogenperoxid. Detta enzym spelar en viktig roll i regleringen av cellcykeln, signaltransduktion och apoptos.
Kolloider med fast kontinuerlig fas och flytande fas i lösning. Geler kan bli instabila när den fasta fasen blir flytande, till följd av temperaturändring eller annan orsak. Den då bildade kolloiden kallas sol.
Prokollagen refererar till den tidiga, utvecklingsstadiet av kollagen, ett protein som är en viktig komponent i bindväv och andra strukturer i kroppen. Prokollagen är den initialt syntetiserade formen av kollagen, som består av långa aminosyrakedjor som sedan följer en serie posttranslationella modifieringar och sammansättningar för att bilda de tressträngade helixstrukturerna som kallas kollagen. Prokollagen är inte strukturellt lika kollagen och har olika funktioner i cellen innan det blir omvandlat till slutprodukten, kollagen.
Det tunna membran som stödjer kapillärkärlslingorna i njurarnas filtreringsnystan. Det är bindväv av mesangialceller, myofibroblaster som är fenotypiskt besläktade med cellerna i blodkärlens glatta muskulatur, fagocyter och den extracellulära, mesangiala massan.
Ett enkelt, täckande lager av celler som bekläder de inre ytorna av hela kärlsystemet och reglerar transporten av makromolekyler och blodkomponenter från vävnad till lumen. Denna funktion har kunnat studeras i detalj i kapillärkärl.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Bestämning av det mönster av gener som uttrycks vid den genetiska transkriptionen, såväl under specifika förhållanden som i en specifik cell.
Ett eller flera skikt av epitelceller, uppburna av basalmembranet, som täcker kroppens inre och yttre ytor.
Ett integrin som finns i fibroblaster, blodplättar, monocyter och lymfocyter. Alfa5beta1-integrin är den klassiska fibronektinreceptorn, men den verkar även som receptor för laminin och flera andra proteiner i den extracellulära matrisen.
Brevican är ett proteoglykan som förekommer i centralnervsystemet hos däggdjur, och spelar en viktig roll i neurala cellers interaktion och signalering, inklusive neuroners tillväxt, differentiering och överlevnad.
'Urinary Plasminogen Activator' (u-PA) refers to a specific type of enzyme found in urine that is capable of activating plasminogen, a zymogen, into the proteolytic enzyme plasmin. Plasmin plays a crucial role in the breakdown of blood clots and the degradation of the extracellular matrix, making u-PA an essential component in processes such as fibrinolysis, tissue remodeling, and cell migration.
En proteasomhämmare är ett läkemedel som blockerar funktionen hos proteasomen, en cellular molekylär maskin som bryter ner överflödiga eller skadade proteiner, vilket leder till att celldöd (apoptos) induceras i cancerceller.
Ett utsöndrat matrxmetalloproteinas (stromelysin 3; MMP-11) som antas spela en roll vid omformning av den extracellulära matrisen och avgörande av cellers öde under normala och patologiska förlopp. Enzymet isolerades ursprungligen från primära brösttumörer och kan eventuellt vara inblandat i tumörbildningsprocessen. EC ?
Myofibroblasts are specialized cells that contribute to the structure and function of various tissues in the body, particularly in situations involving wound healing and tissue repair. They are characterized by their ability to produce and organize extracellular matrix components, as well as by their expression of alpha-smooth muscle actin (α-SMA), which gives them contractile properties similar to those of smooth muscle cells.
Teknik för identifiering av specifika nukleinsyrasekvenser i intakta kromosomer, eukaryota celler eller bakterieceller med hjälp av specifika nukleinsyramärkta sonder.
En ljusmikroskopteknik där endast en punkt belyses och undersöks åt gången. En bild byggs upp genom att objektet skannas punkt för punkt. Ljuskällan kan vara av konventionell typ, eller laser eller UV-ljus.
"Elastisk vävnad är en typ av bindväv som består av speciella proteiner, såsom elastin och kolagen, vilka ger vävnaden förmågan att sträckas ut och sedan återgå till sin ursprungliga form efter deformation."
Ett trådigt kollagen som förekommer främst i brosk och glaskroppens vätska. Det består av tre identiska alfa1(II)-kedjor.
En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.
Odlingsmedia med tillsats av biologiskt aktiva ämnen från tidigare odlade celler eller vävnader som påverkar vissa cellfunktioner, som t ex tillväxt eller upplösning.
Elasticitetsmodul, även kallad Youngs modulus, är ett mått på ett material's styvhet och bestäms som spänning per deformation. Det definieras som sambandet mellan mekanisk spänning och relativa längdeändringar i ett material då det belastas elastiskt. Elasticitetsmodulen uttrycks vanligtvis i enheten pascal (Pa) eller gigapascal (GPa).
P125FAK (Protein tyrosine kinase 2, also known as PTK2) is a cytoplasmic non-receptor protein tyrosine kinase that plays a crucial role in integrating signals from various cell surface receptors, including integrins and growth factor receptors. It regulates diverse cellular processes such as cell adhesion, migration, proliferation, and survival, making it an important player in several physiological and pathological conditions, including cancer and fibrosis.
Blodkärlens icke-tvärstrimmiga, icke viljestyrda muskelvävnad.
"Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett protein, som resultat av specifika interaktioner mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-skikt."
Proteaser som har en metall, vanligtvis zink, som katalytisk komponent. Denna enzymgrupp inaktiveras av metallkelatkomplexbildare.
I en enkel mening kan endotelceller definieras som den typ av celler som liner blodkärl och lymfkärl inom kroppen. Dessa celler bildar en tunn epitelellskiva, eller endotelet, som är i direkt kontakt med blodet eller lymfan och har en yta av ungefär 1000 kvadratmeter hos en vuxen människa.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.
Stroma cells are supportive cells found in various tissues and organs, including the bone marrow, where they play a crucial role in maintaining the microenvironment for hematopoietic stem cells (HSCs) and other immune cells. They contribute to the regulation of HSCs' survival, proliferation, and differentiation through secreting cytokines, chemokines, and growth factors. Stroma cells also form a physical barrier that helps to maintain the integrity and function of the bone marrow niche. Additionally, stroma cells are involved in inflammatory responses, tissue repair, and fibrosis.
"Biomimetiska material" refererar till konstgjorda material som är designade för att efterlikna, immitera eller inspireras av biologiska material med avseende på sin struktur, funktion eller egenskaper, med syfte att användas inom medicinska tillämpningar.
En sulfaterad mukopolysackarid som ursprungligen isolerades från hornhinnevävnad hos nötkreatur. Två typer är kända. Typ 1, som huvudsakligen påträffas i hornhinnan, innehåller D-galaktos och D-glukosamin-6-O-sulfat som repetitativ enhet. Typ 2, som förekommer i skelettvävnad, innehåller D-galaktos och D-galaktosamin-6-O-sulfat som repetitativ enhet.
En osteoblast är en typ av cell som syntetiserar och secreterar extracellulär matrix, vilket leder till formationen av benvävnad. Osteoblasterna härstammar från mesenchymala stamceller och uttrycker specifika markörproteiner under olika stadier av deras differentieringsprocess. De aktiva osteoblasterna är involverade i att bilda ny benvävnad genom att producera kollagen och mineraler, såsom hydroxylapatit, som sedan kristalliserar och ger benet dess styvhet och mekaniska styrka. Efter att ha syntetiserat matrix kommer några osteoblaster att omvandlas till osteocyter, vilka är de mest vanliga celltyperna i den mogna benvävnaden och har en viktig roll i mekanisk signalering och homeostas.
Sura, sulfaterade glykoproteiner i cellmembran, som visar sig i olika splitsade och glykosylerade former på en mångfald olika celltyper, som t ex mogna T-celler, B-celler, medullära tymocyter, granulo cyter, makrofager, erytrocyter och fibroblaster. CD44-antigener är de viktigaste ytreceptorerna för hyaluronat.
Denna alfa-integrinunderenhet ingår förening med beta1-integrin och bildar en receptor (alfa5beta1-integrin) som binder fibronektin och laminin. Proteinet genomgår en posttranslationsklyvning till en tung och en lätt kedja som är hopkopplade med disulfidbindningar.
Glykoproteinmolekyler på cellers yta som reagerar med eller binder till laminin vars funktion är att få epitelceller att binda till basalmembranet. Denna högaffinitetsreceptor har molekylvikten 67 kD.
Immunologisk metod för påvisande eller kvantifiering av immunreaktiva ämnen.
En benvävsbildning är en abnorm growth eller multiplikation av celler inom benvävnaden, som kan vara godartad ( icke cancerbildande) eller elakartad (cancerbildande).
Påvisande av RNA som separerats med elektrofores och immobiliserats på nitrocellulosa eller annan film av papper eller nylon.
Enskilda preparat som innehåller ett eller flera aktiva medel för samtidig administrering som fast dosblandning. Begreppet skall särskiljas från kombinationsterapi, som innebär att två eller flera läkemedel ges var för sig för att en kombinerad effekt skall erhållas.
Vitronectin receptors, also known as integrin αvβ3 or integrin avb3, are a type of cell surface receptor that bind to the protein vitronectin and other extracellular matrix components. They play important roles in various cellular processes such as cell adhesion, migration, proliferation, and survival. These receptors are also involved in the regulation of angiogenesis, blood clotting, and tissue repair.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under en organisms utvecklingsstadier.
Signalmolekyler som deltar i regleringen av celltillväxt och celldifferentiering.
Bildningen av brosk sker genom att kondrocyter ständigt delar sig och bygger upp en matris under sin utveckling. Broskbildning föregår ibland benbildning (osteogenes). Syn. kondrogenes.
Utveckling av nya blodkärl i samband med återuppbyggnad av blodcirkulationen under läkningsprocesser.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
Hybridisering av ett nukleinsyraprov med en stor uppsättning oligonukleotidsekvenser, som är fästa vid ett fast (och rutmönstrat) underlag, i syfte att bestämma en sekvens, ta reda på variationer i en gensekvens eller genetiskt uttryck, eller för genmappning.
Omvandling av en inaktiv enzymform till en med metabolisk aktivitet, vilket inkluderar: 1) jonaktivering (aktivatorverkan); 2) kofaktor-/koenzymaktivering; 3) omvandling av enzymprekursor (proenzym eller zymogen) till aktivt enzym.
Det mellersta germinallagret i ett embryo. Det härrör från tre pariga mesenkymaggregat längs neuralröret.
Fibertrådar som främst består av aktin och som finns i cytoplasman i nästan alla celler. De är ofta associerade med mikrotubuli (mikrorör) och spelar möjligen en roll i cellskelettfunktionen och/eller för rörelse hos cellen eller dess organeller.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten i samband med enzymsyntes.
"Biomechanical phenomena" refer to the mechanical laws and principles that govern the functioning of biological systems, such as the human body. These phenomena describe how forces and motion affect the structure and function of living tissues, organs, and organ systems. They are studied in the field of biomechanics, which applies engineering principles to understand and solve problems related to biological systems. Examples of biomechanical phenomena include the way bones and muscles work together to produce movement, the forces that act on the heart during a cardiac cycle, or the mechanics of breathing.
Reglerproteiner och -peptider som ugör signalmolekyler i den parakrina kommunikationsprocessen. De betraktas normalt som faktorer, uttryckta hos en cell, som receptorer på en närliggande cell reagerar på. De skiljer sig från hormoner huvudsakligen genom att deras verkan är lokal snarare än distal.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
"Viral matrix proteins" refer to a class of structural proteins found in the viral particle, or capsid, of many viruses. These proteins are typically located just inside the viral envelope and provide support and stability to the virion. They also play important roles in the virus's replication cycle, such as assisting in the assembly of new virions and interacting with host cell components during infection. The matrix protein can vary in structure and function depending on the type of virus, but generally, they are considered crucial for the viral life cycle.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
"Vävnadsnybildning, eller fibros, är en patologisk process där normalt fungerande vävnad ersätts av keloid-liknande bindväv, vilket kan leda till stelhet, skada och organs dysfunktion."
Någotdera organ av det organpar som finns i brösthålan och vars uppgift är att syresätta blodet.
Cellytereceptorer är proteiner på cellytan som binder specifika signalmolekyler, såsom hormoner och neurotransmittor, och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till en biologisk respons i cellen.
Ett materials egenskap att kunna återta sin ursprungliga form efter distortion.
"Trabekelverk" refererer til et netværk af bindsværsagtige strukturer inne i vore organer, især i leveren og bugspytkirtlen. I leveren hjælper trabekelverket med at regulere blodgennemstrømningen og udløse immunrespons. I bugspytkirtlen er det en del af insulin-producerende celler, kaldet Langerhans' øer, hvor det hjælper med at regulere insulinfremstillingen og -sømløbet.
Apoptos (celldöd) utlöst av förlust av förbindelsen till den extracellulära matrisen.
Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Trombospondin-1 (TSP-1) är ett glykoprotein som uttrycks av flera olika celltyper, inklusive endotelceller och fibroblaster. Det fungerar som en multifunktionell molekyl med bland annat roller i celldifferentiering, angiogenes och celladhesion. TSP-1 är känt för sin förmåga att binda till flera olika ligander, däribland cellytomembranreceptorer, proteoglykaner, extracellulära matrixproteiner och vävnadsfermentaser. En av de viktigaste funktionerna hos TSP-1 är att reglera koagulation genom att aktivera protrombin till trombin och underlätta blodets koaguleringsprocess.
Aorta. Huvudstammen i kroppens artärsystem.
Mesenchymal Stromal Cells (MSCs) are a type of adult stem cells found in various tissues, including bone marrow, adipose tissue, and umbilical cord blood. They have the ability to differentiate into multiple cell types, such as osteoblasts, chondrocytes, and adipocytes, under specific conditions. MSCs also exhibit immunomodulatory properties, making them a promising tool in regenerative medicine and the treatment of various diseases, including graft-versus-host disease, autoimmune disorders, and tissue injury. It is important to note that the term "Mesenchymal Stem Cells" has been replaced by "Mesenchymal Stromal Cells" in the scientific community as MSCs are not truly stem cells due to their limited differentiation potential compared to embryonic stem cells.
I en enskild medicinsk betydelse refererar "plaster" till ett medico-tekniskt bindemedel som används för att hålla stilla och skydda sår, skador eller operationella områden på kroppen. Plaster består vanligtvis av ett lager av ett stödjande material, som kan vara en non-woven tyg, skum, plast eller ett kompositmaterial, som är belagt med ett adhesivt ämne för att hålla plastern i place. Plaster finns i olika storlekar, formor och nivåer av stickfasthet beroende på användningsområdet. Det är viktigt att applicera plaster korrekt för att undvika ytterligare skador eller infektioner.
Ett alfa-integrin med molekylvikten 160 kD som förekommer i en rad olika celltyper. Det genomgår posttranslationsspjälkning till en tung och en lätt kedja som är förbundna med disulfidbindningar. Alfa5-integrin kan ingå förening med ett flertal olika betaunderenheter till att bilda heterodimerer som vanligtvis binder till extracellulära proteiner med RGD-sekvenser.
"Hornhinna, eller keratosis hornica, är en benign tumör som består av överväxt keratin (hornmaterial) på huden, oftast på händer och fötter. Den kan vara åkomma som man får från birth eller som utvecklas under livet."
Ett peptidfragment är en kort sekvens av aminosyror som har beeneds klippt isär från ett större peptid eller protein.
En immunfluorescensteknik som används allmänt för påvisande av serumantikroppar och immunkomplex i kroppsvävnad och mikroorganismer i prov från patienter med infektionssjukdomar. Tekniken innebär framställning av antigen-antikroppskomplex, som märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Utrymmet mellan celler, fyllt av vätska och amorfa och fibrösa ämnen.

Extracellular Matrix (ECM) är ett nätverk av strukturella och funktionella molekyler som utom cellerna (extracellulärt) bildar en biologiskt aktiv miljö i flera typer av vävnader. ECM består huvudsakligen av proteiner, såsom kollagen, elastin, fibronectin och laminin, samt polysackarider, som glykosaminglykaner (GAG) och proteoglycaner. Dessa molekyler interagerar med varandra och med cellmembranet för att ge strukturell stöd, skapa barriärer, reglera celldelning, differentiering, migration, adhesion och apoptos, samt modulera signaltransduktion och homeostas. ECM kan variera mellan olika vävnader och är dynamiskt under olika fysiologiska och patologiska tillstånd, inklusive embryonal utveckling, vuxen vävnadens normala funktion och sjukdomar som fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Extracellular Matrix (ECM) proteins refer to a diverse group of molecules that provide structural and biochemical support to cells in tissues and organs. The ECM is composed of a complex network of proteins, glycoproteins, and carbohydrates that are produced by the cells themselves and deposited into the extracellular space.

ECM proteins can be classified into several categories based on their functions and structures. Some of the major classes of ECM proteins include:

1. Collagens: These are the most abundant proteins in the ECM, and they provide strength and structure to tissues such as skin, tendons, and bones.
2. Proteoglycans: These are complex molecules that consist of a core protein attached to one or more glycosaminoglycan chains. They play important roles in maintaining tissue hydration, providing cushioning and lubrication, and regulating the diffusion of molecules within the ECM.
3. Elastin: This is a highly elastic protein that allows tissues such as blood vessels and lungs to stretch and recoil.
4. Fibronectins: These are large glycoproteins that bind to various ECM components, including collagens, proteoglycans, and integrins on the cell surface. They play important roles in cell adhesion, migration, and differentiation.
5. Laminins: These are large cross-shaped proteins that are a major component of basement membranes, which provide structural support to epithelial and endothelial cells.

Overall, ECM proteins play crucial roles in maintaining tissue structure and function, and abnormalities in their composition or organization can contribute to various diseases, including fibrosis, cancer, and degenerative disorders.

Fibronektin är ett glykoprotein som utgör en viktig del av den extracellulära matrisen (ECM) i många olika vävnader i kroppen. Det har en central roll i celladhesion, migration, proliferation och differentiering genom att interagera med andra ECM-proteiner, cellreceptorer och tillväxtfaktorer. Fibronektinet kan finnas i olika isoformer beroende på alternativ splicing av RNA, vilket ger upphov till en hög grad av funktionell diversitet. I patologiska tillstånd som fibros och tumörbildning kan nivåerna av fibronektin vara förändrade, vilket kan ha en påverkan på cellfunktioner och vävnadsoorganisation.

Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.

Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.

Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.

Matrix metalloproteinaser (MMP)er är en grupp av enzymer som bryter ner proteiner i den extracellulära matrisen, det vill säga det stödjeväv som omger cellerna. De spelar därför en viktig roll i cellers förmåga att migrera och växa, och är involverade i en rad fysiologiska processer såsom embryonal utveckling, värvning av immunceller, ämnesomsättning och ägglossning. Dessa enzymer kan också vara involverade i patologiska tillstånd som cancer, autoimmuna sjukdomar, kardiovaskulära sjukdomar och neurologiska sjukdomar. MMPer är zinkberoende endopeptidaser och kategoriseras efter deras substratspecifitet. De aktiveras ofta genom att proteolytiskt klippa bort en propeptid som håller dem i en inaktiv form inuti cellen, och de regleras på transkriptionell nivå av olika signalsubstanser och tillväxtfaktorer. Deras aktivitet kan också moduleras av endogen inhibitorer kallade TIMPer (tissue inhibitors of metalloproteinases).

Matrix metalloproteinase 2 (MMP-2), även känd som gelatinas A, är ett enzym som tillhör familjen matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matris, det vill säga det stödjande skiktet av proteiner och andra molekyler som omger celler.

MMP-2 har specifika substrat, till exempel typ IV collagen, som är en huvudkomponent i basalmembranet, och gelatin, ett nedbrytningsprodukt av kollagen. Dess funktion är att bryta ner extracellulär matris, vilket möjliggör cellytorers migration och invasion under normala fysiologiska förhållanden, såsom embryonal utveckling, vaskulär remodelering och reproduktiv biologi.

Dessutom har forskning visat att överaktivering av MMP-2 kan vara associerad med patologiska tillstånd som cancer, ateroskleros och neurodegenerativa sjukdomar. Kontrollen av MMP-2-aktiviteten är därför en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

Laminin är ett protein som spelar en viktig roll i cellstrukturen och fungerar som en "klejande" substans mellan celler inom flera olika vävnader i kroppen. Det är en central komponent i den extracellulära matrisen (ECM), vilket är ett nätverk av proteiner och kolagener som ger struktur och stöd till cellerna.

Laminin består av tre långa, sammanlänkade polypeptidkedjor och bildar en korsformad struktur. Det hjälper till att stabilisera basalmembranet, en tunn, skyddande skikt som omger celler i epitelvävnader (som huden och slemhinnor) samt i blodkärl och nerver. Laminin binder också till andra proteiner i ECM och hjälper till att reglera celldelning, celldifferentiering, cellmotilitet och andra cellulära processer.

Abnormiteter i laminin kan leda till flera sjukdomar, inklusive vissa typer av muskeldystrofi, nefropati och cancer.

Tenascin är ett extracellulärt matrixprotein som spelar en viktig roll i celladhesion, migration och differensiering. Det förekommer naturligt i embryonal vävnad men kan även induceras vid vävnadsskada eller inflammation hos vuxna. Tenascin finns i olika isoformer, varav tenascin-C är den mest studerade. Det har visat sig ha en betydande roll i patologiska processer såsom fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

Proteoglykaner är en typ av glykoproteiner som förekommer i extracellulära matrix (ECM) hos djur. De består av en protein-kärna som är kovalent bundet till en eller flera långa, upprepade disackaridkedjor, vanligtvis bestående av kolhydraten chondroitinsulfat eller keratansulfat. Dessa kolhydrater ger proteoglykanerna deras negativa laddning och förmåga att binda vattenmolekyler, vilket gör dem viktiga för strukturellt stöd och buffring av tryck i vävnader som brosk, hälar och blodkärl. Proteoglykaner deltar också i cellsignalering och regulering av diverse biologiska processer som tillväxtfaktorernas aktivitet och celladhesion.

Matrix metalloproteinase 1 (MMP-1) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matris, det vill säga det stödjande skiktet av proteiner och kolagener som finns utanför celler. MMP-1 är specifikt känt för att bryta ned typ I, II och III kolagen, vilka är de vanligaste typerna av kolagen i människokroppen.

MMP-1 produceras som ett proenzym, proMMP-1, och aktiveras sedan genom att klippa bort en N-terminal peptid under specifika fysiologiska eller patofysiologiska förhållanden. Det är involverat i en rad normala fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, vuxenreparation och remodellering av vävnader, men överaktivering av MMP-1 har också visats korrelera med flera sjukdomstillstånd, till exempel fibros, cancer och åldrande.

Matrix metalloproteinase inhibitors (MMPIs) are a class of pharmaceutical compounds that work to reduce the activity of matrix metalloproteinases (MMPs). MMPs are a family of enzymes that play crucial roles in breaking down various types of extracellular matrices, such as collagens, elastins, and proteoglycans. These enzymes are involved in several physiological processes, including tissue remodeling, wound healing, and angiogenesis.

However, abnormal activation or overexpression of MMPs has been implicated in various pathological conditions, such as cancer, arthritis, cardiovascular diseases, and neurological disorders. By inhibiting the activity of MMPs, MMPIs aim to slow down or prevent the progression of these diseases.

MMPIs can be broadly classified into two categories: synthetic and natural. Synthetic MMPIs include compounds like batimastat, marimastat, and prinomastat, while natural MMPIs include substances derived from plants, such as tetracyclines and flavonoids.

It's important to note that the development of MMPIs as therapeutic agents has been challenging due to their lack of specificity for individual MMPs, which can lead to off-target effects and undesirable side effects. Therefore, while some MMPIs have shown promise in preclinical studies, their clinical use remains limited.

Integriner är en typ av proteiner som finns på cellmembranet hos flera olika celltyper, inklusive vita blodkroppar och endotelceller i blodkärlen. De spelar en viktig roll för cellernas förmåga att koppla samman med varandra och med extracellulära matrixproteiner i omgivningen. Integrinerna består av två delar, α- och β-subenheter, som tillsammans bildar en heterodimer.

Integrinerna kan aktiveras genom att binda till specifika ligander, vilket orsakar en konformationsförändring i integrinmolekylen som möjliggör interaktion med cytoskelettet inne i cellen. Detta leder till signaltransduktion och regulering av cellfunktioner såsom adhesion, migration, proliferation och differentiering. Integriner spelar också en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta leukocyternas migrationskapacitet till inflammationsområden.

I medicinsk kontext kan defekter i integrinfunktion orsaka olika sjukdomar, såsom blödningsrubbningar, immunbrist och autoimmuna sjukdomar.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

Matrix metalloproteinase 3 (MMP-3) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMP). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga de proteiner och andra molekyler som utgör stödjevävnaden kring celler. MMP-3 har specifikt förmågan att bryta ned flera olika typer av proteiner i extracellulär matrix, inklusive kollagen, gelatin och proteoglykaner. Det produceras främst av fibroblaster, men kan även produceras av andra celltyper som till exempel immunceller. MMP-3 har också visat sig ha en roll i inflammation och celldifferentiering.

I'm sorry for any inconvenience, but I was unable to find a medical definition for "Benmatrix." It is possible that there may be a typo or other error in the term, as it is not recognized in the medical field. If you have more context or information about where you encountered this term, I may be able to provide more insight or help you find the correct definition.

"Kärnmatrix" refererar till den nukleära kompartmentet inuti en cell där kromosomerna och deras DNA-molekyler befinner sig. Den består huvudsakligen av proteiner, såsom histoner, som hjälper till att organisera och paketera DNA:t på ett sätt som möjliggör korrekt replikation, transkription och reparation av genomet. Andra komponenter i kärnmatrisen inkluderar icke-histonproteiner, RNA och strukturella element såsom nukleolusen där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Kärnmatrisen är av central betydelse för cellens genetiska funktioner och dess struktur och integritet är kritisk för cellens överlevnad och homeostas.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

Kollagen typ I är ett av de många olika typerna av kollagen som finns i kroppen. Det är ett fibrillärt kollagen, vilket betyder att det består av långa, trådformiga strukturer. Kollagen typ I är bland de vanligaste typerna av kollagen och utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och blodkärl. Det består av tre polypeptidkedjor som är sammanbundna till en tredimensionell struktur. Kollagen typ I ger styrka och integritet till de vävnader där det finns, och påverkar också cellernas beteende och funktion.

Metalloendopeptidaser är ett slags enzym som bryter ned proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av en metallion, ofta zink (Zn2+), i aktivt centrum. De kan klyva peptidbindningar både på insidan och utsidan av proteinernas aminosyrorester, till skillnad från exopeptidaser som endast kan klyva peptidbindningar närmast proteinkedjans ändar. Metalloendopeptidaser deltar i en rad fysiologiska processer, såsom blodtrycksreglering, immunförsvar och hjärnfunktion. Dessutom kan överaktiva metalloendopeptidaser vara involverade i patologiska tillstånd som cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Matrix metalloproteinase 14 (MMP-14) är ett enzym som tillhör en grupp av zinkberoende endopeptidaser, kända som matrix metalloproteinaser (MMP). MMP-14 är också känt som membrantyp 1 MMP eller MT1-MMP. Detta enzym är involverat i nedbrytningen och remodelleringen av extracellulär matris, samt aktiveringen av andra MMP-enzym. MMP-14 kan bryta ner flera proteiner i extracellulär matris, inklusive kollagen typ I, II och III, gelatin och fibronectin. Dessutom är MMP-14 involverat i cellinvasion, angiogenes och celldifferentiering. Dysreglering av MMP-14 har visats vara associerad med flera patologiska tillstånd, såsom cancer, fibros och neurodegenerativa sjukdomar.

'TIMP' står för 'Tissue Inhibitor of Metalloproteinases', som är en grupp av proteiner som reglerar nedbrytningen av extracellulär matrix, ett komplext nätverk av proteiner och kolhydrater som ger struktur och stöd till celler i kroppen. TIMP-proteinerna gör detta genom att binda till och hämma metalloproteinaser, en grupp enzymer som bryter ner extracellulär matrix. Balansen mellan metalloproteinaser och deras inhibitorer, inklusive TIMP, är viktig för normal cellgrowth och homeostas, och störningar i denna balans kan leda till patologiska tillstånd som cancer och fibros.

Hyaluronsyra är ett glycosaminoglykan, en typ av komplex kolhydratmolekyl, som naturligt förekommer i kroppen hos människor och djur. Den är en viktig beståndsdel i extracellulär matris, den stela vävnaden som omger celler, och har en rad funktioner.

Hyaluronsyra har förmågan att binda mycket vatten, vilket gör att den hjälper till att ge kroppens vävnader rörlighet, flexibilitet och hållbarhet. Den påverkar också cellernas beteende genom att interagera med cellreceptorer och reglera celldelning, migration och differentiering.

I kroppen finns hyaluronsyra i höga koncentrationer i brosk, hud, synögon, ledvävnad och annan mjuk vävnad. Den har visat sig ha en viktig roll i läkning av sår, skydda mot skador på ledvävnad och underlätta näringsupptagningen till celler.

I medicinskt hänseende används hyaluronsyra ofta som en del av behandlingar för ledsmärtor, speciellt i knäleden, där den injiceras direkt in i leden för att ersätta naturligt förekommande hyaluronsyra som kan ha brutits ned på grund av ålder, skada eller sjukdom. Den används också i kosmetisk medicin för att mjuka ut rynkor och öka hudens fuktighet.

Glykosaminoglykaner (GAG) är en typ av komplexa kolhydrater, även kända som proteoglykaner, som finns i djurs kroppar. De består av långa, repeaterande sockerkedjor som sitter kovalent bundna till ett proteinbakgrundsmolekyl.

GAG-kedjorna är negativt ladade och kan binda stora mängder vatten, vilket gör att de hjälper till att ge vävnader deras struktur och förmåga att hålla fuktighet. De finns i hög koncentration i brosk, blodkärl, hud, lever, lungor och andra vävnader.

Det finns fem huvudtyper av GAG: chondroitinsulfat, dermatan sulfat, heparan sulfat, heparin och keratan sulfat. Varje typ har en unik sockersekvens som ger dem specifika biologiska aktiviteter och funktioner i kroppen.

GAG-er är viktiga för många cellulära processer, inklusive cellytiska signalering, celladhesion, migration och differentiering. Dysfunktion eller abnormaliteter i GAG-metabolismen kan leda till olika sjukdomar, såsom osteoartrit, Marfan syndrom och Ehlers-Danlos syndrom.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Den basalmembranen är en tunnt, platt, specialiserad struktur som skiljer epitelceller och endotelceller från det underliggande bindvävslagret i flera typer av vävnader i kroppen. Den består av två huvudsakliga delar: basal lamina och reticular lamina. Basal lamina är den innersta, elektrondensa lagret som utgör en matrix av extracellulära proteiner, såsom kolagen typ IV, laminin och nidogen. Reticular lamina är det yttre, mindre tätt packade lagret som består av kollagena fibriller. Basalmembranet har en viktig roll i celladhesion, celldifferentiering, cellkommunikation och molekylär transport.

TIMP-1, eller Tissue Inhibitor of Metalloproteinases 1, är ett protein som hör till en grupp av fyra naturligt förekommande proteiner i kroppen. Dessa proteiner har alla till uppgift att reglera nedbrytningen av extracellulär matrix, det vill säga det stödjeväv som finns mellan cellerna i våra vävnader.

TIMP-1 är specifikt känt för sin roll i att hämma metalloproteinaser, en typ av enzymer som bryter ner proteiner i extracellulär matrix. Genom att hejda metalloproteinasernas verksamhet kan TIMP-1 hjälpa till att skydda vävnader från onormalt snabb nedbrytning och försämring, vilket kan vara viktigt vid olika sjukliga tillstånd som inflammation, fibros och cancer.

I medicinsk kontext kan TIMP-1-nivåer mätas i kroppsvätskor som blod för att undersöka om de avviker från det normala, vilket kan ge information om olika sjukdomar eller skador. Förhöjda nivåer av TIMP-1 kan till exempel vara associerade med högre risk för fibros och sämre prognos vid cancer.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellens tillväxt, differentiering och celldöd. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellens yta och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till celldelning, apoptos och extracellulär matrisproduktion. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes och immunrespons. Dysreglering av TGF-β har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, inklusive fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

CD29, også kjent som integrin β1, er ein type av celloverflateprotein som spiller en viktig rolle i cellevinterasjoner og signaloverføring. CD29-antigenet er en del av en klasse av proteiner kalt integriner, som hjelper til med å regulere celleadherens, migrasjon, proliferasjon og differentiering. CD29 forekommer i mange forskjellige celltyper, inkludert hvite blodceller, endotelceller og fibroblaster. Det er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, som inflammasjon, immunrespons og vaskular utvikling. CD29-antigenet kan også spille en rolle i ondskapelige prosesser, som tumorvoksen og metastase.

TIMP-2, eller Tissue Inhibitor of Metalloproteinases 2, är ett protein som hör till gruppen av metallproteinas inhibitorer (MMPIs). Dessa proteiner har en funktion att reglera nedbrytningen och omvandlingen av extracellulär matrix, det vill säga det stödjeväv som finns mellan cellerna i kroppen. TIMP-2 är specifikt inaktiverande för metallproteinasen MMP-2, vilket gör att det hjälper till att kontrollera nedbrytningen av extracellulär matrix och på så sätt bidrar till underhåll och homeostas i kroppen. Ändringar i TIMP-2-nivåer kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer och fibros.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

'Kollagenas' är ett enzym som bryter ned kollagen, ett protein som utgör en viktig del av bindväv och brosk. Kollagenaser produceras naturligt i kroppen, men kan också förekomma i vissa sjukdomar eller behandlingar. De kan orsaka skador på bindväv och leder, vilket kan leda till symptom som smärta, ömhet och svullnad.

Collagen type IV är ett nedbrytningsmotståndigt nätverk av proteinfibriller som bildar basalmembranet i kapillärer, glomerulus, alveoler och andra hålrumsstrukturer i kroppen. Det består av tre huvudtyper av α-kedjor (α1, α2, α3) som är arrangerade i heterotrimera och bildar nätverksliknande strukturer. Collagen typ IV har en viktig roll för celladhesion, celldifferentiering och celldelning samt fungerar som en selectiv barriär för molekyler som passerar genom basalmembranet. Mutationer i generna för collagen typ IV kan leda till olika ärftliga sjukdomar, såsom Alport syndrom och Goodpasture syndrom.

'Vävnadsteknik' (i engelska 'Tissue Engineering') är ett multidisciplinärt forskningsområde som kombinerar principer från cellbiologi, bioengineering och medicinsk vetenskap för att utveckla metoder för att ersätta, reparera eller förbättra funktionen hos skadade eller sjukliga vävnader och organ. Detta uppnås genom att kultivera celler på speciellt designade biomaterialskaffoldar (scaffolds) som ger stöd och guidance under cellernas differentiering och vävnadsformation. Syftet är att skapa funktionella substitut för mänskliga vävnader och organ som kan användas inom regenerativ medicin och transplantationsmedicin.

Elastin är ett protein som förekommer i bindväv och hör till extracellulära matrisen. Det ger vävnader elasticitet, så att de kan sträckas ut och sedan återgå till sin ursprungliga form. Elastin är mycket slitstarkt och kan utsättas för upprepade mekaniska påfrestningar under en lång tid utan att märkbart förlora sin elasticitet.

I kroppen finns det stora mängder av elastin i bl a lungorna, artärernas väggar och huden. I lungorna möjliggör elastinen att alveolerna kan expandera under inandning och sedan snabbt återgå till sin ursprungliga form under utandning. I artärväggarna bidrar elastinen till att blodkärlen kan expandera och kontrahera under hjärtats slag, vilket hjälper till att reglera blodflödet genom kroppen. I huden ger elastin hudens flexibilitet och förmåga att återgå till sin ursprungliga form efter att den har sträckts ut.

Elastin är ett mycket stabilt protein som kan vara i kroppen i flera decennier, men med åldern kan mängden elastin minska och huden blir mindre elastisk, vilket kan leda till bildning av rynkor och andra tecken på åldrande.

Matrix metalloproteinase 13 (MMP-13) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMP). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga de proteiner och andra molekyler som utgör strukturen på cellernas yttre layer och den omgivande miljön.

MMP-13 är specifikt involverat i nedbrytningen av typ II collagen, ett protein som är en viktig komponent i brosk och ledkapslar. MMP-13 har också förmåga att bryta ner andra proteiner i extracellulär matrix, såsom elastin och fibronectin.

MMP-13 produceras av flera olika celltyper, inklusive kondrocyter (broskceller), synoviocyter (ledkapselceller) och fibroblaster (bindvävsceller). Överaktivitet hos MMP-13 har associerats med flera patologiska tillstånd, såsom ledinflammation, artros och tumörinvasion.

Chondroitin sulfate proteoglycans (CSPGs) are a type of complex molecule found in the extracellular matrix of many tissues, including cartilage. They are composed of a protein core with one or more glycosaminoglycan (GAG) chains attached. The GAG chains are long, unbranched polysaccharides that are made up of repeating disaccharide units containing a uronic acid and a hexosamine.

Chondroitin sulfate is one type of GAG chain that is commonly found on CSPGs. It is composed of alternating units of glucuronic acid and N-acetylgalactosamine, which may be sulfated at various positions along the chain. The sulfation patterns of chondroitin sulfate can vary between different tissues and developmental stages, and are thought to play a role in determining the biological activity of CSPGs.

CSPGs are important components of the extracellular matrix, where they help to regulate cell behavior, provide structural support, and contribute to the organization of the tissue. In cartilage, for example, CSPGs are thought to play a role in maintaining the integrity and resilience of the tissue by helping to regulate the distribution and activity of proteases and other enzymes that can degrade the matrix.

Abnormalities in the structure or function of CSPGs have been implicated in a number of diseases, including osteoarthritis, cancer, and neurological disorders. As a result, there is interest in developing therapies that target CSPGs as a way to treat these conditions.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

'Gelatinase' är ett medlemmar inom en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMP). Gelatinaserna är specifika typer av MMP-enzym som bryter ned gelatin, ett protein som bildas när kolagen bryts ner. Det finns två huvudtyper av gelatinas, MMP-2 och MMP-9, och de spelar en viktig roll i cellernas förmåga att migrera och växa genom extracellulära matrisen (ECM), som är ett nätverk av proteiner och kolagen som stöder och ger form åt celler. Gelatinaser är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, vårtbildning, ämnesomsättning och angiogenes (kärlväxt). Dessutom har forskning visat att gelatinaserna kan vara involverade i patologiska processer, till exempel cancer, kardiovaskulära sjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar.

Matrix metalloproteinase 7 (MMP-7), även känt som matrilysin, är ett enzym som tillhör familjen matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix (ECM) i kroppen.

MMP-7 har specifika substrat, till exempel kan det bryta ner proteiner som ingår i ECM såsom collagen, elastin och proteoglykaner. Det är också kapabelt att bryta ned membranproteiner, såsom delar av cellmembranet (adhesionsmolekyler) och signalproteiner på cellytan (growth factors, cytokiner).

MMP-7 uttrycks i flera olika typer av celler, inklusive epitelceller, fibroblaster, macrofager och neoplasieller celler. Det har visat sig spela en viktig roll vid cellytisk nedbrytning under normala fysiologiska processer såsom embryogenes, men det är också involverat i patologiska tillstånd som inflammation och cancer.

I cancerutvecklingen kan MMP-7 vara involverat i tumörinvasion och metastasering genom att bryta ned ECM och frigöra tillväxtfaktorer som styr celldelning, apoptos och angiogenes. Ökat uttryck av MMP-7 har korrelerats med sämre prognos i flera olika cancertyper.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

'Brosk' er en type væv som findes i dyreorganismers krops, herunder mennesker. Det består af et stort antal tynde og fjedrende fibre, der er ophobet i en geléagtig substans. Brosk er ikke så hårdt som knogler, men er mere stiv end muskler og slimhinder.

Broskvævet findes oftest i bevægelige dele af kroppen, hvor det fungerer som en slags amortisering mellem knoglerne og dermed mindsker slid og skader under bevægelse. Et eksempel på et sted, hvor brosk findes, er i knæet, hvor der er et lag brosk bag knæskånen (patella) kaldet det bagre knæbrosk (posterior cruciate ligament).

Brosk har også en vigtig rolle i at absorbere stød og fordele trykket jævnt over et areal. Dette gør det muligt for leddene at bevæge sig glidende og smidigt, uden at blive beskadiget af gentagne slitage.

I takt med alderen kan brosket blive mindre elastisk og forløsere sig, hvilket kan føre til ledbesvær og smerter. Desuden kan skader på brosket være smertefulde og svære at helbrede, da det har en begrænset evne til at regenerere sig selv.

"Versikaner" är ett slanguttryck och används inte inom medicinen. Det finns dock en medicinsk diagnos som heter "Münchhausen syndrom", även känt som "fiktiv sjukdom". Det handlar om en psykiatrisk störning där individen upplever en behov av uppmärksamhet och sympati, och skapar därför själv symptom eller skador på sin egen kropp. I vissa fall kan personer med Münchhausen syndrom också fejka sjukdom hos andra, ett beteende som kallas Münchhausen by proxy syndrom.

Det är viktigt att notera att "versikaner" inte används som en medicinsk term och att det finns etiska och professionella riktlinjer för hur psykiatriska diagnoser ska ställas och behandlas.

Decorin är ett proteoglykan som tillhör lillfamiljen av slankskaftade proteoglykaner. Det kodas för av genen DCN på kromosom 12q23 och består av en kärna av ett centralt protein, omkring vilket små kloriderbundna sockermolekyler (glykosaminglykaner) är fogade. Decorin har en viktig roll i bindväv och brosk, där det hjälper till att reglera celltillväxt, differentiering och extracellulär matrisstruktur. Det binder också till olika typer av strukturella proteiner som kollagen och elastin, vilket styr deras organisation och stabilitet i extracellulära matrix. Dessutom har decorin potentialen att interagera med diverse vävnadsfaktorer och cytokiner, vilket gör det till en viktig komponent i inflammatoriska processer och sjukdomar som fibros, cancer och åldrande.

Matrix metalloproteinase 9 (MMP-9) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga det stödjeväv som finns mellan celler. MMP-9 är specifikt inblandat i nedbrytningen av typ IV collagen, ett protein som utgör en viktig del av basalmembranet, en tunn yttre skikt av extracellulär matrix som fungerar som en barriär och stödjeväv runt blodkärl och andra strukturer. MMP-9 produceras främst av celler i det immunsystemet, såsom neutrofila granulocyter (en typ av vit blodcell), men kan också produceras av andra celltyper som till exempel cancerceller. Enzymets aktivitet är nödvändig för normal fetal utveckling och vuxen homeostas, men ökad aktivitet av MMP-9 har associerats med flera sjukdomstillstånd, till exempel cancer, autoimmuna sjukdomar och neurologiska sjukdomar.

CD147, også kjent som extracellular matrix metalloproteinase inducer (EMMPRIN), er ein transmemmbranøs protein som tilhører immunoglobulin-superfamilien. Det er uttrykt på flere typer av celler, inkludert hvite blodceller og endotelceller. CD147 spiller en viktig rolle i reguleringen av akselerasjonen av cellegrovens vekst, invasivitet og metastase i mange typer av cancersjukdommer. Det gjør dette ved å stimulere produksjonen av metalloproteinaser (MMPs), som er en type enzymer som bryter ned extracellulaert matrix. CD147-antigenet er derfor en viktig biomarker for kreftutvikling og prosessen til metastase.

Matrix metalloproteinaser (MMPs) är en familj av zinkberoende proteiner som spjälkar kolagen och andra extracellulära matrixproteiner. Membranbundna MMPs (MT-MMPs) är en undergrupp av MMPs som är kovalent bundna till cellmembranet. Dessa enzymer spelar en viktig roll i cellens förmåga att migrera och reorganisera extracellulära matrixstrukturer, vilket är kritiskt under utveckling, angiogenes, ämnesomsättning och cancer. Exempel på MT-MMPs inkluderar MTA2, MTA3, MMP14, MMP15, MMP16, MMP24 och MMP25.

Biglycan er en slags proteín som forekommer naturlig i kroppen hos mennesker og dyr. Det er et medlem av en gruppe proteiner kalt små lecitin-bindende proteiner (SLBPs), der Biglycan specifikt tilhører klassen I SLBPs. Proteinet er involvert i forskellige cellulære processer, herunder celleadhæsion, differentiering og sykdomme som fibrose og kræft.

Biglycan består av fire domener: en signalpeptid, en von Willebrand-factor-A-domene, et linkermodul og et modul som binder til proteoglykaner. Det er syntetiseres i det endoplasmatiske reticulum (ER) og transporteres til golvet i eksocytose via sekretoris vesikler. I extracellulært matrix bindes Biglycan til andre proteiner og proteoglykaner for å forme en kompleks struktur som er involvert i cell-cell- og cell-matrixinteraksjoner.

Biglycans struktur og funksjon kan bli påvirket av forskjellige faktorer, herunder sykdomstilstander og aldring. For eksempel kan Biglycan undergå postsyntetisk modifikasjon gjennom glykosylering, og disse endringsene kan ha betydning for proteinetes funksjon i cellebiologiske prosesser.

I allianse med andre proteiner spiller Biglycan en viktig rolle i reguleringen av cellevelferd, differentiering og sykdomme som fibrose og kræft. Dessutertid kan forstyrrelser i Biglycans struktur og funksjon føre til ubalanse i disse prosessen og være involvert i patofysiologiske tilstander.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

'Tissue scaffolds' refererar till tredimensionella konstruktioner som används inom regenerativ medicin för att stödja tillväxten och differentieringen av celler, vilket i slutändan kan leda till formationen av nytt vävnadstissematerial. Dessa skaffolds är ofta gjorda av biokompatibla material som kan brytas ned och absorberas av kroppen över tiden.

Scaffolds designas för att efterlikna de naturliga strukturerna och egenskaperna hos det vävnadstissematerial som ska regenereras. De kan vara porösa för att underlätta cellinvasion, näringsupptagande och avfallsutflöde, och ha specifika ytor och strukturer för att påverka celladhesion, differentiering och funktion.

Scaffolds kan användas för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, inklusive ledskador, hjärt-kärlsjukdomar, lever- och lungsjukdomar, diabetes och neurologiska skador. De kan också användas i kombination med stamceller, tillväxtfaktorer och andra terapeutiska agenter för att öka deras effektivitet och specificitet.

Vitronectin är ett protein som förekommer naturligt i människokroppen. Det uttrycks framförallt i levern, men kan även hittas i andra vävnader såsom hjärta, lungor och skelettmuskler. Vitronectin har flera funktioner, men dess viktigaste roll är att hjälpa till att reglera blodets koagulationssystem och att skydda celler från skada.

Proteinet har också visat sig ha en viktig roll i celldelning, celldifferentiering och cellexpansion. Det kan binda till cellytplasmamembranet och extracellulära matrix-proteiner, vilket gör att det kan hjälpa till att stabilisera cellstrukturen och underlätta cellkommunikation.

I medicinsk kontext kan vitronectin vara av intresse inom områden som blodkoagulation, trauma, sjukdomar som påverkar leverfunktionen och celldifferentiering i stammcellterapi.

'Fibros' är ett medicinskt begrepp som refererar till förtjockning och hårdning av bindväv i olika kroppsdelar. Detta kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller skador, inklusive lungfibros, leverfibros och hjärtfibros. Fibrosen kan leda till funktionsnedsättning i den drabbade organen och i allvarliga fall kan vara livshotande. Behandlingen av fibros beror på orsaken till tillståndet, men kan innefatta mediciner som minskar inflammation eller undertrycker immunsystemet. I vissa fall kan en transplantation av det drabbade organet vara nödvändig.

'Gelatin' är ett proteinrikt kolloidalt hydrogel som tillverkas genom partiell hydrolys och denaturering av kollagenextrakt från djurvävnader, vanligtvis hud eller ben från nötkreatur, grisar eller fisk. Det har en unik aminosyraprofil med höga halter av icke-essentiella aminosyror som glycin och prolin. Gelatin används inom livsmedelsindustrin som stabiliserings-, textur- och klumpförebyggande medel, samt i farmaceutisk industri för tillverkning av hårda kapslar och tabletter. Det har också medicinska användningsområden inom ortopedi och stomatologi som biokompatibelt material för ben- och broskrekonstruktion, halsband för kontroll av blödningar efter tandoperationer och som fyllnads- och stöttmaterial vid läkning av sår.

"Cell culturing methods" refer to the various techniques used to grow and maintain cells in a laboratory setting. These methods allow researchers to study cellular behavior, function, and interactions outside of a living organism. Here are some common cell culturing methods:

1. Two-dimensional (2D) culture: Cells are grown on flat surfaces, usually plastic or glass, allowing them to form a monolayer. This method is simple and cost-effective but may not accurately represent the cells' natural three-dimensional environment.
2. Three-dimensional (3D) culture: Cells are grown in a 3D structure, such as hydrogels, scaffolds, or spheroids. This method provides a more realistic representation of the cells' natural environment and allows for better study of cell-cell interactions, tissue organization, and drug responses.
3. Primary culture: Cells are directly isolated from living tissues and grown in a laboratory. These cells retain their original characteristics and functions but may have a limited lifespan.
4. Immortalized or continuous cell lines: Cells are genetically modified to proliferate indefinitely, making them useful for long-term studies. However, these cells may not represent the natural behavior of their originating tissue.
5. Co-culture: Two or more different cell types are grown together to study their interactions and communication.
6. Conditioned media culture: Cells are grown in media that has been conditioned by other cells, allowing for the study of paracrine signaling and soluble factor release.
7. Organoid culture: Stem cells are grown in a 3D structure to form mini-organs or organoids, which can be used to model organ development, function, and disease.
8. Differentiation culture: Cells are cultured under specific conditions to promote their differentiation into specialized cell types.
9. Suspension culture: Cells are grown in a liquid medium without attachment to a solid surface, allowing for large-scale production of cells or biomolecules.
10. Microfluidic culture: Cells are cultured in microfabricated devices that mimic the physical and chemical properties of specific tissue environments, enabling high-throughput screening and analysis of cell behavior.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Trombospondiner är ett glykoprotein som uttrycks på cellytan hos flera olika celltyper, inklusive blodplättar (trombocyter), endotelceller och fibroblaster. Det är involverat i en rad biologiska processer, såsom celldifferentiering, angiogenes och celladhesion.

Trombospondiner har också en viktig roll i hemostasen, det blodkoagulationssystemet som stoppar blödningar när ett blodkärl skadas. Det fungerar som en brygga mellan celler och andra proteiner i koagulationskaskaden, vilket hjälper till att stötta bildandet av blodproppar (trombi) vid skadade områden.

Det finns fem olika typer av trombospondiner (TSP1-5), var och en med specifika funktioner och egenskaper. TSP1 och TSP2 har till exempel förmågan att binda till cellreceptorer och utöva signaleringseffekter på celler, medan TSP4 och TSP5 är involverade i celldifferentiering och neuromuskulär regeneration.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

'Sårläkning' (engelska: 'Wound healing') är ett komplext fysiologiskt process som sker efter att kroppen har skadats och en vävnadsbarriär har brutits. Det innebär återställandet av strukturellt och funktionellt integritet i den skadade vävnaden genom en koordinerad serie händelser som involverar olika celltyper, tillväxtfaktorer, cytokiner och extracellulära matrixproteiner.

Sårläkning kan delas in i tre faser:

1. Hemostasis-fasen: Den första fasen av sårläkning innebär hemostas, där skadan orsakar blodflödesförlust och kroppen svarar med att koagulera blodet för att stoppa blödningen. Detta leder till bildandet av en blodpropp (trombus) som innehåller bland annat blodplättar (trombocyter), fibrin och andra koagulationsfaktorer. Samtidigt släpper aktiverade blodplättar ut growth factors som lockar till sig celler till skadan för att påbörja reparationsprocessen.

2. Inflammatorisk fas: Den andra fasen av sårläkning kallas inflammatorisk fas och innebär en intensiv immunrespons där celler som neutrofiler, monocyter/makrofager rekryteras till skadan för att neutralisera eventuella patogener och börja reparationsprocessen. Dessa celler frisätter cytokiner, growth factors och matrixmetalloproteinas (MMP) som bidrar till att koordinera den efterföljande regenerationen av vävnaden.

3. Proliferativ fas: Den tredje fasen av sårläkning kallas proliferativ fas och innebär en aktiv neovaskularisering (bildning av nya blodkärl) och produktion av extracellulär matrix (ECM). Fibroblaster producerar kollagen och andra ECM-proteiner som bildar en ny grund för den regenererande vävnaden. Epitelceller migrerar till skadan och bildar ett nytt epitelegdämnande över den regenererade vävnaden.

4. Remodellering: Den fjärde och sista fasen av sårläkning kallas remodellering och innebär en återbildning av vävnaden till dess ursprungliga form och funktion. Detta sker genom en kontinuerlig process där ECM-proteiner bryts ned och nyproduceras, samt att blodkärlen mognar och differensieras.

Sårläkning är en komplex process som involverar ett stort antal celler, signalsubstanser och molekyler. Förståelsen av de underliggande mekanismerna bakom sårläkningen är viktigt för att utveckla effektiva behandlingsmetoder för sårläkningsrubbningar som drabbar många patienter världen över.

'Broskceller' (chondrocytes) är celler som finns i broskvävnad. Brosk är en elastisk, gegrof typ av bindväv som huvudsakligen består av ett stort antal extracellulära matrisproteiner, bland annat kollagen och proteoglykaner. Broskcellerna producerar och underhåller denna matris genom att sekretera dessa proteiner. De är specialiserade celler som är anpassade för att fungera i de mekaniska belastningarna som brosk utsätts för, särskilt i ledvävnader. Broskcellerna har förmågan att expandera och producera mer matris när brosket utsätts för påfrestningar eller skador, vilket gör att det kan repareras och återhämta sig.

Transforming Growth Factor beta1 (TGF-β1) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl i kroppen. Det produceras och secreteras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, immunceller och epitelceller. TGF-β1 spelar en viktig roll i cellytorna som reglerar celltillväxt, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och immunsvar. Det är också involverat i ämnesomsättningen av extracellulär matris (ECM), vilket påverkar cellernas förmåga att migrera och växa.

TGF-β1 binder till sina receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar som inkluderar Smad-proteiner. Dessa proteiner transporteras sedan in i cellkärnan där de reglerar genuttrycket och påverkar cellytans beteende. TGF-β1 har också visat sig ha en dämpande effekt på immunsvaret, genom att hämma aktivering och differentiering av T-celler och B-celler.

I patologiska tillstånd kan TGF-β1-signaleringsvägen vara onormalt aktiv, vilket kan leda till fibros (överdriven ämnesomsättning av ECM) och cancer. Fibros är en allvarlig komplikation i många sjukdomar, inklusive lever-, lung- och njursjukdomar. Överaktivering av TGF-β1 kan också leda till onormal celldelning och tumörbildning, vilket gör att det har visat sig vara involverat i cancerutvecklingen.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Heparan sulfate proteoglycans (HSPGs) are a type of proteoglycan, which is a complex molecule made up of a protein core with one or more glycosaminoglycan (GAG) chains attached. Heparan sulfate is a type of GAG that consists of repeating disaccharide units of glucosamine and iduronic acid or glucuronic acid, which can be sulfated at various positions.

HSPGs are found on the cell surface and in the extracellular matrix (ECM) and play important roles in many biological processes, including cell adhesion, migration, growth, differentiation, and signaling. They interact with a variety of proteins, such as growth factors, cytokines, chemokines, enzymes, and morphogens, and regulate their activity by controlling their access to specific cell surface receptors or by sequestering them in the ECM.

HSPGs have been implicated in several diseases, including cancer, inflammation, fibrosis, and viral infections. For example, some viruses use HSPGs as attachment factors or coreceptors to infect host cells, while others can cleave or modify HSPGs to evade the immune system or promote their own replication. Therefore, understanding the structure and function of HSPGs is crucial for developing new therapeutic strategies against these diseases.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Matrix metalloproteinase 12 (MMP-12) är ett enzym som tillhör en grupp av zinkberoende endopeptidaser, kända som matrix metalloproteinaser (MMP). MMP-12 är specifikt känt som en metalloproteinas med förmåga att bryta ner extracellulära matrisproteiner, såsom elastin och collagen. Det har också visat sig ha förmågan att degraderar proteiner i blodkärlsväggar och är involverat i inflammation och immunförsvar. MMP-12 produceras främst av makrofager och kan spela en roll i patogenesen av flera sjukdomar, till exempel lungsjukdomar, ateroskleros och neurodegenerativa sjukdomar.

Mekanisk påfrestning inom medicinen refererar till krafter som verkar mekaniskt, det vill säga fysisk på kroppen eller dess delar. Det kan handla om tryck, drag, skjuvning, rotation eller kombinationer av dessa. Exempel på mekaniska påfrestningar inkluderar stötar, slag, lyft, tryck från tyngdkraften, rörelser med onormal belastning och så vidare. Dessa påfrestningar kan leda till skador eller smärtor i kroppen beroende på deras storlek, varaktighet och område där de verkar.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Osteonectin, också känt som secreted protein acidic and rich in cysteine (SPARC), är ett extracellulärt matrixprotein som spelar en viktig roll i benremodelering och regeneration. Det binder till kollagen och hydroxylapatit i benvävnaden och hjälper till att reglera mineraliseringen av benmatrisen. Osteonectin har också visat sig ha en betydande roll i celladhesion, migration, differentiering och apoptos. Det kan också vara involverat i patologiska processer som benrelaterade sjukdomar, till exempel cancer och ledskador.

Svepelektronmikroskopi (SEM) är en typ av elektronmikroskopi som använder en fin stråle av primäre elektroner för att generera en detaljerad och magnifierad bild av ett provs material. När primära elektroner accelereras mot provet skapas sekundära elektroner, backscatterade elektroner och annan signalering som kan användas för att generera en bild.

I SEM-mikroskopi interagerar primära elektronerna med atomer i provet och får atomer att exciteras eller ioniseras, vilket resulterar i emissionen av sekundära elektroner. Antalet sekundära elektroner som emitteras är direkt proportionellt mot den ursprungliga energin hos primära elektronerna och beroende på materialets sammansättning, topografi och andra faktorer.

Sekundära elektroner samlas sedan in med en detektor och omvandlas till en elektrisk signal som bearbetas för att generera en tvådimensionell bild av provet. Bilden visar vanligtvis kontrasterade skuggor och höjdskillnader, vilket gör SEM-mikroskopi användbart för att undersöka ytstrukturen och topografin hos materialprover på nanometer- till mikrometerskalan.

SEM är ett viktigt verktyg inom materialvetenskap, elektronik, biologi och andra forskningsområden där detaljerade bilder av ytor och strukturer behövs för att förstå och analysera materialegenskaper och funktion.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

Matrix metalloproteinaser (MMP) är en familj av zink-beroende proteiner som spjälkar kolagen och andra extracellulära matrixproteiner. De utsöndras ofta av celler i reaktion på olika signaler, till exempel under inflammation eller vävnadsumbyggnad. MMP har en viktig roll i många fysiologiska processer, men kan även vara involverade i patologiska tillstånd som cancer och fibros.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Aggrekaner är en typ av proteoglykan som är närvarande i större delen av extracellulära matrisen, särskilt i broskvävnad. De består av en central kolv, som är gjord upp av ett proteinaggregat, och en eller flera glykosaminglykan-sidokedjor som sitter fast på kolven. Aggrekaner spelar en viktig roll i broskets mekaniska styrka och förmåga att hålla fukt. De bidrar också till att reglera diffusionen av molekyler inom broskvävnaden.

Tumörinvasion är när cancerceller invaderar och skadar vävnaden runt omkring en tumör. Detta kan leda till spridning av cancern till andra delar av kroppen, vilket kallas metastas. Tumörinvasion sker genom att cancercellerna penetrerar och förstör de normala cellstrukturerna och blod- eller lymfkärl i omgivande vävnad. Denna process underlättas av en rad olika mekanismer, inklusive celldelning, migration och angiogenes (bildning av nya blodkärl). Tumörinvasion är ett viktigt aspekt av cancerprogressionen och påverkar prognosen för patienter med cancer.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

Fibrillära kolagener är en typ av kolagen som bildar starka, stela fibriller i vävnader som hud, senor, ligament och brosk. Det finns tre huvudsakliga typer av fibrillära kolagener: kolagen typ I, II och III. Kolagen typ I är den vanligaste typen och hittas i höga koncentrationer i huden, ben, senor och ligament. Kolagen typ II återfinns huvudsakligen i brosk och hyalint cartilage, medan kolagen typ III hittas i blodkärlsväggar, mjuk muskulatur och hud. Fibrillära kolagener är viktiga för att ge stöd och integritet till vävnader och hålla ihop dem tillsammans.

'Vävnadsvänliga material' (i engelska 'biocompatible materials') är material som är designeda för att användas i kontakt med levande vävnad utan att orsaka skada, irritation eller en immunreaktion. Dessa material har egenskaper som gör dem säkra, uthålliga och förmådna att integreras med kroppen på ett så pass naturligt sätt att de blir tolererade av kroppens immunsystem. De används ofta inom områden som medicinsk implantatteknik, tandvårdsprodukter och läkemedelsutveckling.

Kollagen typ III, også kjent som collagen type III, er ein type av kollagen som finns i huden, bløy organsk tissue og vaskulære strukturer (blodkar og lymfekar) i kroppen. Det er et av de mest ulike typerne av kollagen og utgjør en viktig del av den ekstraselvage matrisen (ESM) i kroppen, som støtter og forstærker cellestrukturer og hjelper med å regulere cellefunksjoner.

Kollagen typ III er ein trimer, det betyr at det er sammensatt av tre identiske α-kjeddar. Disse kjeddane er produsert innenfor cellene som prokollagen og klippas deretter til kortere peptider før de utfoldes og blir omformer til kollagen i eksosomen. Kollagen typ III har en unik aminosyresekvens som gir det fleksibilitet og styrke, noe som gjør at det er spesiellt viktig for bløtge og elastiske strukturer i kroppen.

I huden forekommer kollagen typ III sammen med kollagen typ I i en forhold på om lag 1:9. I blodkar og lymfekar er forholdet mer like, og kan være så mye som 1:1. Kollagen typ III er også en viktig komponent i de skjeglene som finnes mellom muskelcellene, og det spiller en viktig rolle i muskulær regenerasjon etter skade.

Redusert mengde av kollagen typ III har blitt forbundet med flere sykdommer, inkludert ehlers-danlos syndrom, marfans syndrom og systemisk sklerose.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

Heparinsulfat är ett sugarsyrederivat som utgör en naturlig beståndsdel i människokroppen, framförallt i levern och lungorna. Det har starkt antikoagulerande effekt, vilket innebär att det förhindrar blodets tendency att koagulera eller bilda blodproppar.

Heparinsulfat består av en lång kedja av sockermolekyler som är kopplade till varandra och har negativt laddning. Dessa molekyler binder till proteiner i blodet, särskilt till antitrombin III, och ökar dess förmåga att neutralisera enzymer som orsakar koagulation.

I medicinsk kontext används heparinsulfat ofta som ett läkemedel för att förhindra blodproppar efter operationer eller vid behandling av djup ventrombos, lungemboli och andra tillstånd där risken för koagulation är hög. Läkemedlet ges vanligen som injektion eller infusion.

The cytoskeleton is a complex network of various protein filaments that provides structural support, shape, and stability to the cell. It plays a crucial role in several cellular processes, including cell division, intracellular transport, and maintenance of cell shape. The cytoskeleton is composed of three major types of protein filaments: microfilaments, intermediate filaments, and microtubules.

1. Microfilaments: These are thin, flexible filaments made up of actin proteins. They are involved in muscle contraction, cell motility, and maintenance of cell shape.
2. Intermediate Filaments: These are thicker than microfilaments and less rigid than microtubules. They provide structural support and stability to the cell and are composed of various proteins such as keratin, vimentin, and neurofilaments.
3. Microtubules: These are hollow, tube-like structures made up of tubulin proteins. They play a crucial role in intracellular transport, maintenance of cell shape, and cell division (mitosis).

The cytoskeleton is dynamic and constantly undergoes reorganization to adapt to changing cellular needs. It interacts with various organelles and structures within the cell, such as the plasma membrane, nucleus, and centrosomes, to maintain proper cell function and organization.

En hydrogels är en typ av material som består av ett tresdimensionellt nätverk av polymerer, som har förmågan att absorbera och hålla mycket stora mängder vatten eller fysiologisk vätska, utan att upplösas. Hydrogeler har ofta en konsistens liknande gelé och används inom en rad olika områden, till exempel inom medicinen för kontaktlinser, läkemedelsutskiljning, vätskeabsorberande bindor och regenerativ medicin. De kan även användas inom andra tekniska områden som exempelvis jordbruk, miljöskydd och materialvetenskap.

"Actiners" är ett medicinskt term som saknar betydelse på engelska eller svenska. Det kan ha förväxlats med "actinic keratosis", som är en medicinsk diagnos på svenska som ungefär betyder "aktinsk broskbildning". Det handlar om en förändring i huden som orsakas av solskador och kan vara ett tecken på ökad risk för hudcancer.

Om du menade något annat, vänligen klargör ditt spörsmål och jag kommer att göra mitt bästa för att besvara det korrekt.

Fysiologisk förkalkning, även känd som dystrofisk calcificering, är ett naturligt fenomen som kan uppstå i kroppen när viss typ av cellskador eller ämnesomsättningsrubbningar sker. Det innebär att mineraler, främst kalcium, sedimenterar och ackumuleras i vävnader och organ som normalt inte innehåller sådana mineraler.

Detta fenomen är vanligt förekommande i hjärtmuskeln efter en hjärtinfarkt, där döda celler ersätts med kalk. Även brosk och senor kan bli förkalkade, liksom vissa körtelvävnader som bröstkörtlar och thyroidea (sköldkörteln).

I de flesta fallen är fysiologisk förkalkning ofarlig och orsakar inga symptom. I vissa fall kan det dock leda till komplikationer, beroende på var i kroppen som förkalkningen sker och hur omfattande den är. Behandling av fysiologisk förkalkning behövs vanligtvis inte, men i vissa fall kan läkare välja att övervaka patientens tillstånd för att säkerställa att det inte uppstår några komplikationer.

'Ledbrosk' er en medisinsk term som refererer til en skade på ledbåndene i et led. Ledbåndene holder knoklene sammen og hjælper med at styre bevægelsen i leddene. En ledbroskskade kan variere fra en let distorsjon, hvor ledbåndet er overstrakt eller smallt, til en alvorlig skade, hvor ledbåndet er delvis eller helt revnet.

Ledbroskskader forekommer oftest i fødderne, hænderne, knæene og anklerne, særligt i forbindelse med sports- eller arbejdsrelaterede aktiviteter, som involverer hurtige bevægelser, skiftende retninger eller stød. Symptomer på en ledbroskskade kan inkludere smerte, svelling, blåt og/eller lyslæsioner, hævede knogler og/eller manglende rørelse i det skadede led. Behandlingen af en ledbroskskade kan variere alt efter alvorheden og omfatte hvile, kompressering, is, opdræt (RICE), fysioterapi, immobilisering eller i værste fald kirurgi.

"Bindväv" (i medicinsk kontext) refererar till den typ av vävnad som hjälper till att hålla kroppens olika strukturer på plats och stödja dem. Den består av ett nätverk av proteiner, bland annat kollagen och elastin, som sitter fast i en grund substance som kallas extracellulär matrix. Bindväv hjälper också till att transportera näringsämnen, syre och avfallsprodukter mellan blodomloppet och cellerna i kroppen.

Det finns tre huvudsakliga typer av bindväv: lös bindväv, fast bindväv och speciell bindväv. Lös bindväv består av ett tunnare nätverk av proteiner och har en mer flytande grundsubstans, vilket gör den mer flexibel och anpassningsbar. Fast bindväv har ett tjockare proteinnätverk och mindre grundsubstans, vilket gör den styvare och mer strukturellt stödjande. Speciell bindväv inkluderar typer som är specifika för vissa organ eller vävnader, såsom federvävnad i öronen och brosk i lederna.

Bindväv kan skadas på olika sätt, till exempel genom inflammation, infektion, trauma eller degenerativa sjukdomar. Sådana skador kan leda till symptom som smärta, svullnad, rörelsebegränsning och försämrad funktion i den drabbade strukturen. Behandlingen av bindvävsrelaterade problem beror på orsaken och kan innefatta vila, behandling med läkemedel, fysisk terapi eller kirurgi.

Ett kycklingembryo är den tidiga utvecklingen av ett kycklingägg, vanligtvis från fertilisation till dagen 20-21. Under den här perioden sker snabb celltillväxt och differentiering, ledande till bildandet av olika delar av en fullvuxen kyckling, inklusive hjärtat, hjärnan, ryggraden, muskler, och organ. Kycklingembryot är beläget inuti ägget och är omgivet av två membran, amnion och allantois, som ger skydd och näring. Det är viktigt att notera att användning av kycklingembryon i forskning är kontroversiellt på grund av etiska överväganden.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Fibronektinreceptorer är en typ av cellreceptor som binder till proteinmolekylen fibronektin i den extracellulära matrisen (ECM). De två huvudsakliga typerna av fibronektinreceptorer kallas integriner och syndecaner. Integriner är transmembrana proteiner som består av två underenheter, α- och β-subenheterna, som tillsammans bildar en heterodimer. Syndecaner är membranproteiner med en extracellulär, transmembran och intracellulär domän.

Fibronektinreceptorerna spelar en viktig roll i celladhesion, migration, proliferation och överlevnad. De hjälper till att koppla ECM-proteiner med det cytoskelett som finns inne i cellen, vilket är viktigt för cellens struktur och rörelse. Fibronektinreceptorerna kan också aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar när de binder till sina ligander, vilket kan leda till ändringar i cellfunktionen. Dysfunktionella fibronektinreceptorer har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer och fibros.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

Matrilin proteins are a group of extracellular matrix (ECM) proteins that are involved in the formation and maintenance of connective tissues, such as cartilage. They are named matrilins because they were first identified in the cartilage matrix, where they play important roles in the organization and stability of the ECM.

Matrilin proteins are composed of multiple domains, including von Willebrand factor type A (vWA) domains, epidermal growth factor-like (EGF-like) domains, and coiled-coil domains. These domains allow matrilins to interact with other ECM components, such as collagens and proteoglycans, and play a role in the formation of higher-order structures within the ECM.

There are four main types of matrilin proteins, known as matrilin-1, matrilin-2, matrilin-3, and matrilin-4 (also called cartilage matrix protein). Matrilin-1 is found in a variety of tissues, including cartilage, tendon, and ligament. Matrilin-2 is primarily found in hyaline cartilage, where it helps to regulate the organization of collagen fibrils. Matrilin-3 is also found in hyaline cartilage, as well as in other tissues such as the eye and inner ear. Matrilin-4 is found in a variety of tissues, including cartilage, tendon, and ligament.

Mutations in matrilin genes have been associated with a number of skeletal disorders, including multiple epiphyseal dysplasia (MED) and pseudoachondroplasia (PSACH). These conditions are characterized by abnormalities in the development and maintenance of cartilage, leading to joint pain, stiffness, and other symptoms.

Matrix metalloproteinase 10 (MMP-10) är ett enzym som tillhör en grupp av proteaser, kallas också metalloproteinaser. MMP-10 är involverat i nedbrytningen och remodelleringen av extracellulär matrix, det vill säga de proteiner och andra molekyler som utgör strukturen på cellernas yttre layer och omgivande miljö. MMP-10 har en specifik funktion att bryta ned proteinet gelatin, men kan också bryta ned andra extracellulära matrixproteiner som kollagen och elastin. Det produceras av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster, epitelceller och immunceller, och dess aktivitet är strikt regulerad på både gen- och proteinnivå för att undvika onormalt upplösande av extracellulär matrix. Dysreglering av MMP-10 har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, såsom cancer, autoimmuna sjukdomar och fibros.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Hyaluronidaser är en grupp enzymer som bryter ned hyaluronsyra, en typ av sockerartad molekyl som förekommer i kroppen. Hyaluronsyra har flera funktioner, bland annat hjälper den att ge stöd och hållbarhet åt vävnader samt bidrar till att reglera vattentrycket i kroppen.

Hyaluronglukosaminidas är ett specifikt enzym som bryter ned hyaluronsyra genom att spjälka av glukosamin från hyaluronsyranmolekylen. Detta enzym finns naturligt i kroppen och produceras bland annat av vita blodkroppar, men det kan även tillverkas konstgjort för medicinska ändamål.

Konstgjort hyaluronglukosaminidas används ibland som hjälpmedel vid administration av läkemedel, då det underlättar spridningen av preparatet i kroppen genom att bryta ned hyaluronsyran i vävnaderna. Det kan också användas inom oftalmologi för att underlätta absorptionen av läkemedel i ögats vätska.

Neuronal cell adhesion molecules (CAMs) are a type of cell adhesion molecule that play a crucial role in the development, function, and maintenance of the nervous system. They are involved in various processes such as neuronal recognition, migration, differentiation, and synaptic plasticity.

Neuronal CAMs are transmembrane proteins that have an extracellular domain that mediates cell-cell adhesion, a transmembrane domain, and an intracellular domain that interacts with the cytoskeleton and intracellular signaling molecules. The extracellular domains of neuronal CAMs can interact with each other or with other proteins on the surface of adjacent cells to form adhesive bonds.

Examples of neuronal CAMs include the immunoglobulin superfamily (IgSF) members such as NCAM, L1CAM, and CHL1, and the cadherin family members such as N-cadherin and R-cadherin. Mutations in genes encoding neuronal CAMs have been associated with various neurological disorders, including mental retardation, epilepsy, and neurodegenerative diseases.

Collagen type VI är ett nätverksformigt collagen som utgör en central del av den extracellulära matrisen (ECM) i många olika vävnader, särskilt i skelettmuskulatur, lungsäck och ögonlinser. Det består av tre olika α-kedjor, α1(VI), α2(VI) och α3(VI), som tillsammans bildar en dimerisk molekyl med globulära domäner i båda ändarna och en lång, flexibel sträng i mitten. Dimererna kan sedan polymeriseras till högre ordnade strukturer som bildar ett nätverk runt andra ECM-komponenter, inklusive collagen I, III och IV, proteoglykaner och laminin. Collagen typ VI har flera funktioner, bland annat att bidra till mekanisk stabilitet i vävnader, att reglera celladhesion och migration, och att påverka signalsubstanser som kontrollerar celldelning och differentiering. Mutationer i generna för α1(VI), α2(VI) eller α3(VI) kan leda till olika former av muskeldystrofi, kardiomyopati och ögonsjukdomar.

"Dystroglycaner" er en betegnelse for en type proteiner som spiller en viktig rolle i muskel- og nervesystemet hos mennesker og andre dyr. De er essensielle for strukturen og funksjonen av den normale cellmembranen, og de hjelper til å koble sammen ekstern skelettprotein med intracellulært cytoskelet. Dystroglykaner består av to underenheter, α-dystroglykan og β-dystroglykan, som blir syntetisert i endoplasmatisk reticulum og deretter transportert til cellemembranen.

Mutasjoner i gener som koder for dystroglykaner eller relaterte enzymer kan føre til dystrofier og andre nevromuskulære lidelser, som inkluderer muskeldystrofi, cerebral palsy, og epilepsi. Dette skjer fordi mutasjonene ofte reduserer eller ødelegger funksjonen av dystroglykanerne, noe som kan føre til skade på muskel- og nervesystemet.

I tillegg har forskere oppdager at dystroglykaner også spiller en viktig rolle i infeksjonsprosessen hos visse virus, som f.eks. viruset som forårsaker HIV/AIDS. Virusene kan bruke dystroglykanerne til å binde seg til cellen og overføre sin genetisk informasjon inn i cellekjernen.

"Fokala vidhäftningar" är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva en neurologisk tillstånd där individen har svårigheter med att koordinera rörelser och hålla balans. Detta beror på skador eller avvikelser i cerebellum, en del av hjärnan som är ansvarig för koordinering och balans.

Fokala vidhäftningar kan leda till symptom som inkluderar:

* Ostadiga rörelser
* Slappa muskler
* Tremor (skakningar) i extremiteter eller kroppen
* Svårigheter med att koordinera ögonrörelser
* Störningar i talet
* Instabilitet och stapplande gång

Det är värt att notera att fokala vidhäftningar kan vara ett tecken på en underliggande neurologisk sjukdom eller skada, såsom cerebellar stroke, tumörer, multipel skleros eller andra tillstånd som påverkar hjärnan.

Kondroitinsulfat är ett slags polysackarid, som är en typ av komplex kolhydrat, och består av en rad repeaterande disakcharider bestående av glukoronsyra och N-acetylgalaktosamin. Det är en viktig bestanddel av brosk, kartilaginous vävnader och andra strukturer i kroppen som behöver stödja och skydda. Kondroitinsulfat har en negativ laddning på grund av sulfatgrupper som är bundna till N-acetylgalaktosamin, vilket gör att det kan attrahera vattenmolekyler och ge vävnaden en rymlig struktur. Det används också inom medicinen som ett supplement för att behandla ledsmärtor orsakade av artros.

"Cell matrix connections" refer to the interactions and attachments between cells and the extracellular matrix (ECM), which is the non-cellular component of tissues. These connections are crucial for maintaining the structure, function, and regulation of tissues and organs.

The ECM is composed of various proteins, such as collagen, elastin, and laminin, as well as polysaccharides like hyaluronic acid. Cells attach to the ECM through specialized structures called focal adhesions, which are formed by transmembrane receptors called integrins.

Integrins bind to specific proteins in the ECM and activate intracellular signaling pathways that regulate various cellular processes, such as proliferation, differentiation, migration, and survival. The interactions between cells and the ECM also provide mechanical support and help maintain tissue integrity and architecture.

Therefore, the term "cell matrix connections" encompasses the complex network of molecular and physical interactions that occur between cells and the ECM, which are essential for normal tissue function and homeostasis.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

"Morfogener" är ett begrepp inom utvecklingsbiologi och refererar till signaleringsproteiner som spelar en viktig roll i den process där celler organiserar sig och differensierar sig för att forma olika typer av vävnader och strukturer under embryonal utveckling hos djur. De två mest studerade familjerna av morfogener är Hedgehog, Wnt och TGF-β/BMP. Dessa proteiner verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till ändringar i genuttryck och cellfunktioner. Morfogener har också visat sig vara involverade i celldelning, celldöd, cellyta och cellrörelser under utvecklingen.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Oligopeptider är en typ av peptidmolekyler som består av mellan 2 och 20 aminosyror. De är kortare än polypeptider och proteiner, som har fler än 20 aminosyror. Oligopeptider kan ha biologisk aktivitet och fungera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av immunförsvaret. Exempel på oligopeptider är bradykinin, som har en roll i smärtreaktioner, och oxytocin, ett hormon som frisätts under förlossning och amning.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Latent TGF-beta bindende proteiner (LTBPs) är en grupp av glykoproteiner som binder till transforming growth factor beta (TGF-beta) och hjälper till att regulera dess aktivitet. TGF-beta är ett cytokin som spelar en viktig roll i cellproliferation, differentiering, migration och apoptos.

LTBPs binder till den latenta formen av TGF-beta och hjälper till att lagra och transportera det inom extracellulära matrisen (ECM). När LTBPs aktiveras kan de hjälpa till att frigöra och aktivera TGF-beta, vilket gör att det kan binda till sina receptorer på cellmembranet och utöva sin biologiska funktion.

Det finns fyra olika isoformer av LTBPs hos människor (LTBP-1, -2, -3 och -4), och de kan variera i struktur och funktion. LTBP-1 och -3 binder till alla tre isoformer av TGF-beta, medan LTBP-2 och -4 bara binder till vissa isoformer.

Förkortningen "Latent" i namnet refererar till att TGF-beta är inaktivt eller "latent" när det binder till LTBPs. När LTBPs aktiveras kan de hjälpa till att frigöra och aktivera TGF-beta, vilket gör att det kan binda till sina receptorer på cellmembranet och utöva sin biologiska funktion.

Heparin är ett starkt antikoagulant med naturligt occurence i människokroppen. Det produceras i kroppens mastceller och fungerar där som ett gerinningshämmande ämne. Heparin används terapeutiskt för att förhindra blodproppar och tromboser, genom att förhindra koagulation av blodet. Preparatet hämmar också aktiviteten hos flera enzymer som är involverade i koagulationskaskaden, däribland thrombin och faktor Xa. Heparin ges vanligen som injektion eller infusion.

Mekanotransduktion på cellulär nivå refererar till den process där celler kan konvertera mekaniska signaler, som exempelvis tryck, sträckning eller vibrationer, till biokemiska signaler. Detta sker genom olika mekanismeter, t.ex. med hjälp av receptorproteiner i cellmembranet eller via cytoskelettet. Genom mekanotransduktion kan cellen på så sätt svara på och adoptera sig efter sin mekaniska omgivning. Processen är viktig för en rad fysiologiska funktioner, såsom celldifferentiering, celldelning, cellyta reglering och skelettmuskulatur kontraktion.

I'm sorry for the confusion, but "Cellform" is not a medical term that I am familiar with. It is possible that there may be some confusion with the term. If you are referring to a specific concept or structure related to cells in biology or medicine, could you please provide more context or clarify what you mean by "Cellform"? That would help me to give you a more accurate and helpful response.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

Cartilage Oligomeric Matrix Protein (COMP) är en non-kollegen proteinkomponent i broskvävnad och andra stödjevävnader, såsom senor och ligament. Det är ett glykoprotein som tillhör thrombospondin-familjen och består av fem identiska underenheter som bildar en pentamer.

COMP har visat sig spela en viktig roll i broskutveckling, homeostas och sjukdomsprocesser, såsom artros. Det är involverat i celldifferentiering, celladhesion, angiogenes och inflammation. COMP-nivåerna har visats vara förhöjda i blod och synovialvätska hos patienter med artros, vilket kan vara ett tecken på denna sjukdoms utveckling och progression.

TIMP-3, eller Tissue Inhibitor of Metalloproteinases 3, är ett protein som hör till en grupp av naturliga inhibitorer av metalloproteinaser (MMP). Dessa enzymer bryter ner extracellulär matrix, och deras aktivitet måste balanseras för att underhålla normal cellväxt och homeostas.

TIMP-3 är unikt bland TIMP-proteinerna eftersom det binder till cellytan och inte diffunderar fritt i extracellulärt matrix. Det har också en speciell förmåga att inhibera alla kända typer av aktiva MMP:er, samt är involverat i apoptos (programmerad celldöd). Dysfunktion eller nedsatt koncentration av TIMP-3 har visats korrelera med flera sjukdomstillstånd, såsom cancer, kardiovaskulära sjukdomar och neurodegenerativa tillstånd.

Fokal adhesionsprotein-tyrosinkinaser (FTK) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellens signaltransduktion och regulering av cellens cytoskelett. De aktiveras genom att fosforylera tyrosiner i proteiner, vilket orsakar en kaskad av händelser som leder till cellulär signalering. FTK finns ofta lokaliserade till fokal adhesionskomplex, strukturer där cellen är fäst vid extracellulär matrix via integrinreceptorer. Dessa proteinkinasers aktivitet är kopplad till cellens rörelse, form och tillväxt, och felaktig regulering av FTK har visats vara involverat i flera olika sjukdomar, inklusive cancer.

'Läderhud' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en patologisk tillstånd där huden blir tjock, skleros (förtjockad och hård) och kan få en läderartad konsistens. Det medicinska terminologin för läderhud är 'scleroderma' eller 'kollagenosa cutis'.

Scleroderma kan vara lokaliserat till en specifik del av kroppen (lokalt scleroderma) eller kan drabba hela kroppen (systemiskt scleroderma). Systemiskt scleroderma kan också påverka andra organ i kroppen, såsom lungor, hjärta, njurar och tarmar.

Läderhud kan orsakas av en rad olika medicinska tillstånd, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner, skador och exponering för kemiska substanser. Behandlingen beror på underliggande orsaken och kan omfatta läkemedel, fysisk terapi och livsstilsförändringar.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Connective Tissue Growth Factor (CTGF) är ett proteiner som tillhör transforming growth factor beta (TGF-β) superfamiljen. CTGF produceras av olika celltyper, inklusive fibroblaster och endotelceller, och spelar en viktig roll i reguleringen av cellproliferation, differentiering, migration och extracellulär matrixproduktion under normala fysiologiska förhållanden såväl som under patologiska tillstånd som fibros och cancersjukdomar.

CTGF binder till integrinreceptorer och andra receptorproteiner på cellmembranet, vilket aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som reglerar cellfunktioner. I samband med skador eller inflammation kan CTGF-nivåerna öka, vilket kan leda till ökad fibroblastproliferation och matrixproduktion, samt försämrad kapillärtillväxt och angiogenes. Dessa processer kan i sin tur bidra till patologisk fibros och andra sjukdomstillstånd.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

I'm sorry, I need a bit more context to provide an accurate answer. The term "cell lysis" is a medical and scientific term that refers to the breaking down or disintegration of a cell's plasma membrane, resulting in the release of the cell's contents. However, "cellyteutskott" does not appear to be a recognized medical or scientific term in either English or Swedish.

If you are looking for a definition of "cell lysis" in Swedish, it can be translated as "cellplasmamembransfraktur" or "cellkärnsprängning". If you meant something else by "cellyteutskott", could you please provide more context or clarify your question? I'm here to help!

Protein-lysin 6-oxidas, även känt som PLOX eller AOC6, är ett enzym som tillhör klassen aminosyraförändrande oxidaser. Detta enzym är involverat i nedbrytningen av vissa proteiner och har specifikt aktivitet mot lysin, som är en av de 20 standardaminosyrorna som bygger upp proteinmolekyler.

Protein-lysin 6-oxidas katalyserar oxidationen av lysin till alloocsin och sedan till metylkyanid och ammoniak, med hjälp av molekylär syre som elektronacceptor. Detta enzym innehåller en flavinad cofaktor (FAD) som är involverad i den katalytiska cykeln.

Detta enzym har visat sig ha en viktig roll i cellulär signalering och apoptos (programmerad celldöd), samt i nedbrytningen av proteiner i lysosomer. Dessutom kan mutationer i genen som kodar för protein-lysin 6-oxidas leda till olika sjukdomstillstånd, såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

'Gelera' är ett medicinskt tillstånd där kroppens vätskor stelnar eller blir mycket tröga, ofta på grund av lågt temperatur. Det kan även inträffa under vissa sjukdomszustånd, såsom diabetes och undergiftermissbruk. Gelera kan också vara en biverkan till vissa läkemedel. I medicinska sammanhang används ofta termen "hypothermi" för att beskriva lågt kroppstemperatur som orsakar stelhet i kroppen.

Prokollagen är den prekursorprotein som kroppen producerar innan det omvandlas till kollagen. Kollagen är ett strukturprotein som finns i stor mängd i kroppen och har en viktig roll för att ge stöd och integritet till vävnader såsom hud, ben, brosk och senor.

Prokollagen syntetiseras inuti cellerna (i särskilda organeller som kallas endoplasmatiska retikulat) där det får en speciell struktur genom att tre långa polypeptidkedjor (kallade alfa-kedjorna) viks runt varandra och binds samman med hjälp av enzymer. Den resulterande prokollagenmolekylen är mycket större än den färdiga kollagenmolekylen och måste därför klippas itu till rätt storlek innan det kan transporteras ut från cellen och sammanfogas med andra prokollagenmolekyler för att bilda de långa, starka fibriller som kollagen är känt för.

Det är viktigt att notera att prokollagen inte har samma egenskaper som det färdiga kollagnet och att en felaktig omvandling från prokollagen till kollagen kan leda till sjukdomar såsom Ehlers-Danlos syndrom och osteogenesis imperfecta.

'Glomerulärt mesangium' är ett begrepp inom histopatologi och renales patologi. Det refererar till den del av nefronet (den grundläggande enheten i en nyckelorgan) som innehåller mesangialceller och mesangiextracellulär matrix, båda belägna mellan kapillärkärlens endotel och podocyternas fotprocesser (en typ av epitelcell) i glomerulus.

Mesangium har en viktig funktion vid filtreringen i njurarna genom att stödja kapillärkärlen, hjälpa till med regleringen av blodflödet och underhålla strukturen hos glomerulus. Patologiska förändringar i mesangiet kan leda till olika former av glomerulära sjukdomar, såsom glomerulonefrit eller nefrotiskt syndrom.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.

Alpha-5 beta-1 integrin, också känt som very late antigen-5 (VLA-5) eller fibronectin receptor α5β1, är en typ av cellmembranreceptor som spelar en viktig roll i celladhesion och signaltransduktion. Den består av två subenheter, alpha-5 och beta-1, som kombineras för att bilda ett heterodimer.

Denna integrin binder till extracellulära matrisproteiner såsom fibronectin, vilket hjälper till att stabilisera cellens position och ge strukturell stöd. Dessutom är den involverad i en rad cellulära processer som cellproliferation, migration, differentiering och överlevnad.

Förändringar i alpha-5 beta-1 integrin har visats vara relaterade till olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer, fibros och autoimmuna sjukdomar.

Brevican är ett proteoglykan som påträffas i hjärnans extracellulära matrix (ECM). Proteoglykaner är glykoproteiner som innehåller en eller flera kedjor av sulfaterade sockermolekyler, så kallade glycosaminoglykaner. Brevican har en stor molekylvikt och består av en central protein-kärna med upp till fyra sidokedjor av glycosaminoglykaner.

Brevican spelar en viktig roll i hjärnans struktur och funktion, bland annat genom att hjälpa till att forma och underhålla ECM:s mekaniska egenskaper. Det har också visat sig vara involverat i neurala signalsubstansernas migration och kommunikation, samt i reguleringen av cell-cell-kontakter och adhesion.

Dysfunktion eller nedsatt uttryck av brevican har associerats med flera neurologiska sjukdomar, inklusive Alzheimers sjukdom, multipel skleros och hjärnskador.

Urinary Plasminogen Activator (uPA) är ett enzym som omvandlar plasminogent till plasmin, vilket är en serinprotease som bryter ner fibrinskleroser och fibrinansamlingar i kroppen. Detta gör att uPA har en viktig roll i processer som blodkoagulering, embryonal utveckling, cellinvasion och tumörspridning. uPA produceras huvudsakligen av endotelceller och aktiveras av en specifik bindning till sin receptor, uPAR. I medicinsk kontext kan uPA-nivåer användas som markör för cancerprognos och progression.

En proteasomhämmare är ett läkemedel som hämmar funktionen hos proteasomen, ett proteincomplex som bryter ner andra proteiner inuti celler. Proteasomer spelar en viktig roll i cellens proteinska homeostas, det vill säga balansen mellan syntes och nedbrytning av proteiner. Genom att hämma proteasomernas funktion kan man påverka nedbrytningen av proteiner som är involverade i cellcykeln och celldelningen, vilket gör att proteasomhämmare används som en typ av cancerläkemedel. Proteasomhämmare används bland annat vid behandling av multipelt myelom, mantlecellslymfom och andra typer av cancer. Exempel på godkända proteasomhämmare är bortezomib (Velcade), carfilzomib (Kyprolis) och ixazomib (Ninlaro).

Matrix metalloproteinase 11 (MMP-11) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMP). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matris, det vill säga de proteiner och andra molekyler som utgör den strukturella underlagan för celler. MMP-11 har specifikt förmågan att bryta ned en typ av protein som kallas collagen av typ IV, vilket är ett viktigt beståndsdel i basalmembranet, en tunn lag proteiner och kolagener som skiljer olika vävnader från varandra. MMP-11 har också visat sig ha förmågan att påverka celldelning och celldöd, men dess specifika roll i dessa processer är fortfarande under forskning.

Myofibroblasts are specialized cells that are present in various tissues throughout the body. They play a crucial role in wound healing and tissue repair, but they can also contribute to the development of fibrosis or scarring when their activation and proliferation are not properly regulated.

Medicinsk definisjon:
Myofibroblasts are cells that possess characteristics of both fibroblasts and smooth muscle cells. They have an elongated, spindle-shaped morphology and express contractile proteins such as alpha-smooth muscle actin (α-SMA) and non-muscle myosin. These proteins allow myofibroblasts to generate contractile forces that help to close wounds and remodel extracellular matrix (ECM) components.

Myofibroblasts are derived from various cell sources, including resident fibroblasts, pericytes, epithelial cells (via a process called epithelial-mesenchymal transition or EMT), and endothelial cells (via endothelial-mesenchymal transition or EndoMT).

During wound healing, myofibroblasts are recruited to the site of injury where they contribute to the formation of granulation tissue. They produce and deposit ECM components such as collagen, fibronectin, and proteoglycans, which help to strengthen the wounded area. Myofibroblasts also contract the wound edges, facilitating wound closure and reducing the size of the scar.

Persistent activation and proliferation of myofibroblasts can lead to excessive ECM deposition and fibrosis, a pathological condition characterized by the thickening and stiffening of affected tissues. Fibrotic disorders can affect various organs, including the lungs, liver, kidneys, heart, and skin, and can significantly impair their function.

In summary, myofibroblasts are essential cells involved in wound healing and tissue repair. However, uncontrolled activation and proliferation of these cells can contribute to fibrosis and organ dysfunction.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

Elastic connective tissue, också känt som elastisk vävnad, är en typ av bindväv som har en hög andel elastin, ett protein som ger vävnaden den förmågan att sträckas ut och sedan återta sin ursprungliga form. Denna typ av vävnad finns i kroppen på platser där flexibilitet och rörlighet är viktiga, till exempel i lungornas luftvägar, artärernas väggar, huden och ligamenten. Elastisk vävnad kan jämföras med en gummiband som sträcks ut när det utsätts för ett stretchande kraft men sedan snabbt återgår till sin ursprungliga längd när kraften tas bort.

Kollagen typ II är ett slags kollagen som är specifikt för broskvävnad och bindväv i lederna. Det utgör en viktig del av den extracellulära matrisen i dessa vävnader och ger stöd, struktur och integritet till dem. Kollagen typ II är också en viktig komponent i hyalint brosk, som täcker slutledsliggande ytor och hjälper till att minska friktionen mellan lederna. Mutationer i generna som kodar för kollagen typ II kan leda till sjukdomar såsom osteoartrit och andra brosksjukdomar.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

I medically related context, 'growing medium, enriched' typically refers to a substance or material that is used to support the growth of plants or other organisms in a controlled environment, such as in a laboratory or cultivation facility. The term 'enriched' implies that the substrate has been amended with additional nutrients, minerals, or other components to promote optimal growth and development of the organism being cultured.

Examples of enriched growing media may include:

* Soil mixes that have been amended with compost, fertilizers, or other soil additives to improve nutrient content and water retention.
* Hydroponic solutions that have been formulated with specific ratios of macro- and micronutrients to support the growth of plants in a soilless environment.
* Sterile culture media used for growing microorganisms, such as agar plates or broths that have been supplemented with additional nutrients or growth factors.

It's important to note that the specific composition and properties of an enriched growing medium will depend on the needs of the organism being cultured, as well as any relevant regulations or standards governing its use in a medical or laboratory setting.

Elasticitetsmodul, även kallat Youngs modulus, är ett mått på ett material's styvhet eller motstånd mot deformation under mekanisk påverkan. Det definieras som spänning per enhetsdeformation och har enheten pascal (Pa) i SI-enheter.

Elasticitetsmodulen kan beräknas genom följande formel:

E = σ/ε

där E är elasticitetsmodulen, σ är spänningen och ε är deformationen.

Elasticitetsmodulen är ett viktigt koncept inom mekanik och materialvetenskap, eftersom den kan användas för att förutsäga hur ett material kommer att bete sig under olika former av belastning. Vid lägre värden på elasticitetsmodulen är materialet mer "mjukt" och lättare deformerbart, medan högre värden indikerar en styvare och mindre deformerbar egenskap hos materialet.

P125FAK, också känt som Focal Adhesion Kinase (FAK), är ett cytoplasmiskt protein som spelar en viktig roll i cellsignalering och regulerar celldelning, migration, adhesion och överlevnad. Det aktiveras av extracellulära signalsubstanser som ger upphov till en kaskad av intracellulära signaltransduktion via tyrosinkinaser och adapterproteiner. P125FAK är involverat i cellulär processer som är viktiga för cancerutveckling, såsom angiogenes, celldelning och metastasbildning.

"Glatt muskulatur i kärl," även kallad "smooth muscle in vessels" på engelska, refererar till den typen av muskelvävnad som finns i de flesta typer av blodkärl, med undantag för kapillärerna. Denna typ av muskulatur består av långa, cylindriska celler som är arrangerade i en cirkulär och longitudinell mönster runt kärlets innerväggar.

Glatt muskulatur i kärl har förmågan att kontrahera och relaxera sig, vilket gör det möjligt för kärlen att expandera eller kontrahera i diameter. Denna förmåga regleras av autonoma nervsystemet och lokala faktorer som till exempel prostaglandiner, kolsyre och vasoaktiva substanser som angiotensin II och noradrenalin.

Glatt muskulatur i kärl spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet och trycket i kroppen genom att påverka kärlets diameter och därmed resistansen mot blodflödet. Dysfunktion i glatt muskulatur i kärl har visats vara relaterad till flera sjukdomstillstånd, inklusive högt blodtryck, ateroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

En metalloprotease är ett enzym som bryter ned proteiner och kräver närvaro av en metallion, vanligtvis zink (Zn2+) eller kobolt (Co2+), för sin katalytiska aktivitet. Dessa enzymer deltar i en rad fysiologiska processer, inklusive cellytisk proteolys, extracellulär matrix-reaktoration och signaltransduktion. De kan också vara involverade i patologiska processer som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.

'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Stroma cells are a type of cell that are found in various tissues throughout the body. They are often referred to as "connective tissue cells" because they play a supportive role in the tissues where they are found. Stroma cells produce and maintain the extracellular matrix, which is the network of proteins and other molecules that provides structural support to cells and helps to regulate cell behavior.

There are several different types of stroma cells, including fibroblasts, adipocytes (fat cells), and myofibroblasts. Fibroblasts are the most common type of stroma cell, and they produce collagen and other proteins that make up the extracellular matrix. Adipocytes are specialized stroma cells that store energy in the form of fat, while myofibroblasts are stroma cells that have contractile properties and help to regulate tissue tension and repair.

Stroma cells can also play a role in the immune system by producing cytokines and other signaling molecules that help to coordinate the immune response. In some cases, stroma cells may also contribute to the development of diseases such as cancer, fibrosis, and autoimmune disorders.

Biomimetiska material, även kända som biomimetiska polymerer eller kompositer, är konstgjorda material som efterliknar egenskaper hos levande vävnader eller strukturer i naturen. De utvecklas ofta för att användas inom medicinsk teknik och design av medicinska enheter, såsom proteser, implantat och regenerativ medicin.

Biomimetiska material kan ha en rad olika egenskaper beroende på deras tillämpning. Exempelvis kan de vara elastiska, starka, lätta, hållbara eller ha förmågan att stödja celltillväxt och differentiering. De kan också vara utformade för att ha en specifik topografi eller struktur som liknar den hos ett visst biologiskt material, till exempel kollagenfibriller i brosk eller mikrostrukturen på fiskskal.

Denna typ av material kan tillverkas genom olika tekniker, såsom elektrospinnning, 3D-printning och självorganiserande processer. De kan också innehålla biologiskt aktiva ämnen, som peptider eller proteiner, för att påverka cellrespons och funktion.

Biomimetiska material används ofta inom områden som ortopedisk kirurgi, tandvård, ögonkirurgi och hjärt-kärlsjukvård, men de kan också ha potential att användas inom andra medicinska områden.

Keratansulfat är ett glykosaminoglykan, ett slags komplex kolhydratmolekyler, som förekommer i kroppen. Det finns två typer av keratansulfat: keratansulfat typ I och keratansulfat typ II.

Typ I förekommer framförallt i brosk, hud, hornhinna (kornea) och koroid (en del av ögats blodkärl). Typ II återfinns främst i brosk, men även i synvinklar och rörben.

Keratansulfat består av en repeatersekvens av sockermolekyler som är sammanbundna med protein via en särskild koppling. Dessa molekyler har en negativ laddning på grund av deras sulfatgrupper, vilket gör att de kan binda till vattenmolekyler och ge vävnader som innehåller keratansulfat en hög vattenhalt.

Keratansulfat har flera funktioner i kroppen, bland annat hjälper det till att ge struktur och flexibilitet åt brosk och andra vävnader. Dessutom kan keratansulfat spela en roll i cellsignalering och binda till olika proteiner för att påverka deras funktion.

Osteoblast är en typ av cell som är involverad i benets formation och hälsa. De är mesenchymala celler, vilket betyder att de utvecklas från den sorts stamceller som bildar bindväv, muskler och kärl. När osteoblastcellerna mognar, producerar de ett proteinrikt matrix, som kallas ostéoid, som sedan mineraliseras för att forma benvävnad. Osteoblastcellerna sitter fast i den nya benvävnaden och fortsätter att producera substans som hjälper till att stärka benen. När benvävnaden är fullständigt mineraliserad, kan osteoblastcellerna omvandlas till stillasittande benceller, kända som osteocyty.

CD44 är ett transmembranprotein som uttrycks på många olika celltyper, inklusive vita blodceller som lymfocyter och granulocyter. CD44-antigenet är involverat i cellyttra och cellkommunikationsprocesser, såsom adhesion, migration och signalering. Det binder till olika extracellulära matrisproteiner och cytokiner och spelar en viktig roll i immunförsvaret, inflammation och cancer.

CD44 har flera isoformer som bildas genom alternativ splicing av RNA. Den vanligaste isoformen innehåller en konservativ region som kallas standard (SD)-segmentet, som innehåller bindningsställen för extracellulära matrisproteiner och cytokiner. Andra isoformer innehåller variationella (V)-regioner som ger upphov till större diversitet i CD44-strukturen och funktion.

CD44-antigenets uttryck och aktivitet är kopplat till olika sjukdomszustånd, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och infektioner. I cancer är CD44-antigenet ofta överfört och korrelerar med högre grad av malignitet, invasivitet och metastasering.

Alpha-5 integrin, också känt som CD49e, är en typ av transmembranprotein som hör till integrinfamiljen. Det bildar en heterodimer med beta-1 integrin och tillsammans utgör de receptorn för extracellulär matrisproteinet fibronectin. Alpha-5 integrin har en viktig roll i celladhesion, migration, proliferation och differentiering. Det är involverat i flera fysiologiska processer såsom embryonal utveckling, angiogenes och immunförsvar, men kan också spela en patofysiologisk roll i sjukdomar som cancer och fibros.

Lamininreceptorer är en typ av cellmembranreceptor som binder till extracellulära matrixproteiner, särskilt laminin. De spelar en viktig roll i celladhesion, celldifferentiering, signaltransduktion och cellgrowt regulation. Lamininreceptorer består av två underenheter, α- och β-gruppen, som tillsammans bildar ett heterotrimert komplex. Genom att interagera med olika typer av lamininer och andra extracellulära matrixproteiner, hjälper lamininreceptorer till att stabilisera cellstrukturen och underhålla celldelningen och differentiering.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

"Benvävsbildning" är en medicinsk term som refererar till att kroppen bildar ett överflödigt eller oönskat vävnadsmassa som består av benvävnad. Detta kan ske på flera ställen i kroppen, men är vanligast i leder och ledhinnor. Benvävsbildning kallas även för "osteofytoser" eller "osteoartrit".

Det finns olika orsaker till benvävsbildning, men den vanligaste orsaken är åldrande och slitage på leder och ledhinnor. Andra orsaker kan vara skador, infektioner, tumörer eller sjukdomar som exempelvis reumatoid artrit.

Benvävsbildning kan orsaka smärta, stelhet, svullnad och nedsatt rörelseförmåga i de berörda områdena. Behandlingen av benvävsbildning kan innebära mediciner som lindrar smärtan och inflammationen, fysisk terapi för att öka rörligheten och styrkan, eller i vissa fall kirurgi för att avlägsna överflödiga benvävnadsmassor.

"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.

I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.

Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.

Läkemedelskombinationer är when two or more active pharmaceutical ingredients (APIs) are combined into a single dosage form. This means that ett endast en enda tablet, kapsel eller annan typ av läkemedelsform innehåller mer än en aktiv substans. Detta görs ofta för att öka effektiviteten, minska biverkningarna eller förenkla behandlingen av sjukdomar som kräver kombinerad terapi med flera läkemedel.

Exempel på läkemedelskombinationer inkluderar kombinationsantibiotika, som innehåller två eller flera antibiotika i samma dosageform, och kombinationspreparat för behandling av blodtryckshöjning, som ofta innehåller en ACE-hämmare och en kalciumkanalblockerare.

Det är viktigt att vara medveten om läkemedelskombinationer och deras potentiala biverkningar, eftersom de kan påverka patientens respons på behandlingen och öka risken för interaktioner mellan läkemedlen.

Vitronectinreceptorer, även kända som alpha(v)beta(3)-integriner eller CD51/CD61, är en typ av membranproteiner som förekommer på cellytplasmamembranen hos flera olika cellytor, inklusive endotelceller, fibroblaster och tumörceller. Dessa receptorer spelar en viktig roll i celladhäsion, migration och signaltransduktion.

Vitronectinreceptorerna binder till extracellulära matrisproteiner som vitronectin, fibronektin, och osteopontin genom deras arginin-glycin-aspargins (RGD)-sekvenser. När de aktiveras, utlöses en kaskad av intracellulära signaler som reglerar cellproliferation, överlevnad, migration och angiogenes. Dessa receptorer är också involverade i flera patologiska processer, såsom tumörinvasion och metastasering.

"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."

Tillväxtsubstanser, även kända som anabola steroider eller androgena steroider, är en grupp kemiska substanser som liknar människokroppens naturliga hormon testosteron. De verkar genom att påverka proteinsyntesen och hjälper till att bygga muskelmassa och stärka benen. Tillväxtsubstanser kan också öka aptiten, hastigheten av andningen, aggressiviteten och öka rödblodskropparnas produktion.

De flesta tillväxtsubstanser som används illicitamente är syntetiska versioner av testosteron, men det finns också andra typer av tillväxtsubstanser som kan påverka kroppen på liknande sätt. Tillväxtsubstanser kan antingen tas oralt, injiceras eller appliceras som en hudsalva.

Användning av tillväxtsubstanser utanför medicinska behandlingar är olagligt och kan leda till allvarliga hälsorisker, inklusive högt blodtryck, lever- och njurproblem, aggressivt beteende, sömnsvårigheter, depression och försämrad spermiekvalitet. Kort sagt, tillväxtsubstanser är inget att leka med och bör endast användas under medicinsk övervakning.

'Broskbildning' (fibros) är en patologisk process som innebär att bindvävsmassa bildas i ett organ eller vävnad, vilket kan leda till förtjockning och funktionsnedsättning. Brosk är egentligen en annan typ av vävnad än bindväv, men begreppet 'broskbildning' används ofta som en övergripande beteckning på abnormalt ökat inslag av bindväv i olika typer av vävnader.

I medicinsk kontext kan 'broskbildning' syfta på ett flertal olika tillstånd, beroende på vilket organ eller vävnad som är drabbat. Några exempel är:

* Lungsfibros: Broskbildning i lungorna, vilket kan leda till andningssvårigheter och permanent skada på lungvävnaden.
* Leverfibros: Broskbildning i levern, ofta orsakad av alkoholmissbruk eller hepatit, vilket kan leda till levercirros och levercancer.
* Hjärtfibros: Broskbildning i hjärtmuskulaturen, vilket kan leda till hjärtsvikt och andra hjärtrelaterade problem.
* Njurfibros: Broskbildning i njuren, ofta orsakad av kronisk njursjukdom, vilket kan leda till nedsatt njurfunktion och eventuell dialysbehandling.

Behandlingen av broskbildning beror på vilket organ eller vävnad som är drabbat, orsaken till tillståndet och dess svårighetsgrad. I vissa fall kan mediciner som dämpar inflammation hjälpa, medan andra fall kan kräva operation eller transplantation.

'Kärlnybildning, fysiologisk' refererar till den normale och naturliga processen där nya blodkärl bildas i kroppen. Denna process kallas också angiogenes. Fysiologisk kärlnybildning sker under normala förhållanden, till exempel under fostertiden då det behövs ett stort antal nya blodkärl för att försörja den växande fostret med syre och näringsämnen. Även under vuxenlivet kan fysiologisk kärlnybildning ske, till exempel när sår eller skador läker sig. I dessa situationer aktiveras specifika signalsubstanser som får celler i blodkärlen att dela sig och bilda nya kärl. Denna process är viktig för att hålla kroppen frisk och hälsa.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

DNA-mikroarrayanalyser, även känd som DNA-chip eller genexpressionsprofilering, är en teknik inom genomik och proteomik som används för att simultant undersöka aktiviteten hos tusentals gener i ett enda experiment. Denna metod bygger på hybridisering av fluorescentmärkta DNA-prover till komplementära DNA-prober som är fysiskt fäst på en glasslid eller en silikonplatta.

I en DNA-mikroarrayanalys används ofta prover från två olika biologiska tillstånd, exempelvis frisk och sjuk, för att jämföra deras genuttrycksmönster. Genom att mäta intensiteten av fluorescensen på varje punkt i arrayet kan forskaren fastställa relativa nivåer av genaktivitet för varje gener i de två proverna. Detta kan hjälpa till att identifiera olikheter i genuttryck som kan vara associerade med en viss sjukdom eller biologisk process.

DNA-mikroarrayanalys är ett kraftfullt verktyg inom forskning och har använts för att studera allt från cancer till neurovetenskap, immunologi och utvecklingsbiologi. Den kan också användas för att undersöka genuttrycket hos patogener såsom bakterier och virus, vilket kan hjälpa till att identifiera nya mål för läkemedelutveckling.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

'Mesoderm' är ett begrepp inom den medicinska embryologin och refererar till det mellersta av de tre germlayers som utvecklas under befruktningens tidiga skede hos däggdjur, fåglar och andra ryggradsdjur. Mesodermet ger upphov till en rad olika vävnader och strukturer i kroppen, inklusive skelett, muskler, bindväv, blodkärl, lymfkärl, könsorgan, njurar och hjärta. Det är ett viktigt koncept inom utvecklingsbiologi eftersom felaktig utveckling av mesodermet kan leda till en rad olika medfödda defekter och sjukdomar.

Mikrofilamentproteiner är en typ av cytoskelettproteiner som bildar trådlika strukturer i celler. De är smala fibriller med en diameter på omkring 3-7 nanometer och är huvudsakligen uppbyggda av aktin, ett globulärt protein. Mikrofilamentproteiner spelar en viktig roll i celldelning, cellrörelser, celladhesion och cellmekanik. De kan också interagera med andra proteiner för att bilda komplexa strukturer som lamellipodier och filopodier.

'Reglering av genuttryck' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når gener i cellen skal transkriberes til mRNA og oversatt til proteiner. Dette kan ske på flere forskjellige måter, for eksempel ved å endre aktiviteten av enzymer som er involvert i transkripsjon og translasjon.

'Enzymregulering' refererer til mekanismer og prosesser som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når enzymer skal aktiveres eller inaktiveres i cellen. Dette kan for eksempel skje ved å endre mengden av substrat som er tilgjengelig for enzymet, ved å endre enzymets struktur slik at det blir mer/mindre effektivt, eller ved å bruke andre proteiner som regulerer enzymaktiviteten.

Så 'reglering av genuttrykk, enzymer' kan være en generell betegnelse for de mekanismer og prosessene som kontrollerer hvordan gener og enzymer fungerer i cellen, slik at de kan tilpasse seg forskjellige situasjoner og behov.

Biomechanics is the application of mechanical principles to living organisms, and biomechanical phenomena refer to the observable events or characteristics that result from the interaction of biological structures and mechanical forces. These phenomena can occur at various levels of organization within the body, including the molecular, cellular, tissue, and whole-body levels.

Examples of biomechanical phenomena include:

1. The way that muscles and tendons work together to generate force and movement in joints.
2. The mechanical properties of bones, such as their strength, stiffness, and toughness, which allow them to withstand loads and stresses.
3. The fluid dynamics of blood flow through the cardiovascular system, including the effects of pressure, resistance, and viscosity on circulation.
4. The mechanics of respiration, including the movement of the diaphragm and chest wall during breathing.
5. The biomechanics of locomotion, such as the gait cycle in walking or running, and the forces that act on the body during these activities.

Understanding biomechanical phenomena is essential for understanding how the human body functions and for developing effective strategies for preventing and treating injuries and diseases.

Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner är molekyler som används för kommunikation mellan celler i kroppen. Dessa peptider och proteiner binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en biokemisk respons, vilket orsakar en ändring av cellens funktion eller beteende. De kan vara involverade i en rad olika fysiologiska processer, till exempel immunresponser, nervimpulstransmission och cellytorscellkommunikation. Exempel på intercellulära signalproteiner inkluderar cytokiner, neurotransmittorer och hormoner.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

'Virala matrixproteiner' refererer til strukturelle proteiner i virusets membran eller kapsid, som spiller en viktig rolle i virusets samling og inntak i værtscellen. Matrixproteinet er ofte involvert i formeringen av ny viruspartikler under den virale livscyklen. Det kan også hjelpe til med å holde virusgenomet intakt og beskytte det fra værtsforsvaret. Virusene i forskjellige familier har forskjellige typer matrixproteiner, som har unike egenskaper og funksjoner.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

'Vävnadsnybildning' (engelska: 'tissue regeneration') är en naturlig process där skadat eller skört vävnader i kroppen repareras eller ersätts med nytt, friskt vävnadsmaterial. Denna process involverar celler som delar sig och differenseras för att bilda nya typer av vävnad, till exempel ben-, muskel- eller hudvävnad. Vävnadsnybildning kan också stimuleras konstlutligen med hjälp av medicinska behandlingar och terapier, såsom celltransplantation, vävnadstransplantation och användning av tillväxtfaktorer.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

I'm happy to help you understand the medical definition of "elasticity"!

In a medical context, elasticity refers to the ability of tissues in the body to stretch and return to their original shape when the stretching force is removed. This property is due to the presence of elastin fibers in the extracellular matrix of the tissue, which can stretch and recoil like a rubber band.

Elasticity is an important property of many tissues in the body, including blood vessels, lungs, and skin. For example, the elasticity of blood vessels allows them to expand and contract with each heartbeat, helping to regulate blood pressure. Similarly, the elasticity of lung tissue allows the lungs to expand and contract during breathing, while the elasticity of skin helps it to stretch and rebound when we move or grow.

However, the elasticity of tissues can be affected by various factors, such as aging, disease, and injury. For example, emphysema is a lung disease that is characterized by the destruction of elastin fibers in the lungs, leading to decreased elasticity and difficulty breathing. Similarly, injuries that damage the elastin fibers in skin can lead to scarring and loss of elasticity, resulting in wrinkles or other changes in appearance.

Overall, elasticity is a crucial property of many tissues in the body, and its maintenance is essential for proper function and health.

'Trabecelverk' (eller 'trabeculae carneae') är ett begrepp inom anatomi och refererar till det nätverk av muskulära, bindvävsvävnader och blodkärl som delar upp kammaren i hjärtats vänstra underhus (ventrikel). Trabeklarna bidrar till att öka den effektiva kontraktionsvolymen hos ventriklerna, vilket resulterar i en mer kraftfull pumpning av blodet genom hjärtat. Detta är speciellt viktigt under fysisk aktivitet då det behövs en ökad blodflödesmängd till musklerna och andra organ.

Anoikis är en form av programmerad cellsdöd som sker när celler separeras från den extracellulära matris (ECM) de normalt är fästa vid. Termen kommer från grekiskan och betyder "utan hem". Anoikis spelar en viktig roll i att reglera celltilväxt och metastasering inom flera olika biologiska system, inklusive det immunologiska systemet och cancer.

I ett cancer sammanhang kan cancerceller som har separerats från sin ursprungliga tumör och som inte längre är anknytna till ECM undergå anoikis. Om cancercellerna dock lyckas undvika denna död kan de kolonisera nya områden i kroppen och bilda metastaser, vilket ofta är förknippat med en sämre prognos för patienten.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Trombospondin-1 (TSP-1) är ett glykoprotein som uttrycks av flera olika celltyper, inklusive endotelceller och fibroblaster. Det är en stor multiplykrositelliknande molekyl som består av tre domäner: en N-terminal heparanbindningsdomän, en central procollagen-, von Willebrand factor type A- och kollagendomän samt en C-terminal calciumbindandedomän.

TSP-1 har flera funktioner, men det är mest känt för sin roll i blodkoagulering och celladhesion. Det fungerar som en brygga mellan celler och extracellulär matrix (ECM) och kan påverka celldifferentiering, migration och proliferation. TSP-1 är också en aktivator av transformeringsfaktor beta (TGF-β), ett cytokin som spelar en viktig roll i vävnadens remodellering och fibros.

I patofysiologiska sammanhang har TSP-1 visat sig vara involverat i flera sjukdomar, inklusive ateroskleros, cancer och fibros. Höga nivåer av TSP-1 korrelerar ofta med sämre prognos i cancer, vilket kan bero på dess förmåga att undertrycka immunförsvaret och främja tumörväxten.

"Kroppspulsåder" (koronarartärer) är de blodkärl som förser hjärtmuskulaturen med syre och näringsämnen. Det finns två huvudsakliga koronarartärer: den vänstra och den högra. Den vänstra koronarartären delar sig vanligtvis i en framgående gren, som förser blod till framsidan av vänster ventrikel (den kraftigaste pumpande kamrarna i hjärtat), och en bakre gren, som förser blod till baksidan av både höger och vänster ventrikel. Den högra koronarartären förser blod till höger ventrikel och delar sig ofta i två grenar: en som förser hjärtspetsen (apex) och en annan som förser det bakre delen av höger atrium.

Kroppspulsåder kan drabbas av åderförkalkning (ateroskleros), vilket kan leda till ischemisk hjärtsjukdom, såsom angina pectoris eller hjärtinfarkt.

Mesenchymal Stromal Cells (MSCs) är en typ av vuxen stamcell som kan diferensieras till olika celltyper, såsom fett-, brosk- och benceller. De hittas naturligt i många olika typer av vävnader i kroppen, till exempel benmärg, fettvävnad och moderkaka. MSCs har förmågan att kunna dela sig under lång tid och kan utvecklas till olika sorters celler som bygger upp osskörteln, brosk, ben, muskler, blodkärl och andra vävnader.

MSCs har visat sig ha potentialen att användas inom regenerativ medicin för behandling av en rad olika sjukdomar och skador, bland annat skelett- och ledskador, hjärtsjukdomar, diabetes och neurologiska sjukdomar. De kan också ha immunmodulerande egenskaper, vilket betyder att de kan påverka vår immunförsvarsmekanism och potentiellt användas för behandling av autoimmuna sjukdomar och transplantationsrelaterade komplikationer.

Det är värt att notera att termen "Mesenchymal Stromal Cells" har ersatt den tidigare benämningen "Mesenchymal Stem Cells", eftersom det har visat sig att MSCs inte nödvändigtvis har alla egenskaper som förväntas hos stamceller, såsom obegränsad förmåga till självförnyelse och differensiering till flera olika celltyper.

'Plaster' er en generel betegnelse for et type af medicinsk bindemiddel, der anvendes til at holde et medicinsk stof på en bestemt plads på kroppen. Plasteret består typisk af tre lag: et baglag af adhesiv (binder), som holder plasteret på huden, et mellemlag, der indeholder det aktive medicinske stof, og et forlav, der beskytter det aktive stofs indvirkning på huden. Plaster kan anvendes til at levere en langsom, kontinuerlig dosis af et lægemiddel over en periode af time eller dage. De er særligt nyttige til at behandle kroniske smerter, muskelsmækkelse og andre lokale lidelser.

Alpha-V integrin, också känt som ITGAV, är en typ av integrinreceptor som spelar en viktig roll i celladhäsion och signaltransduktion. Det består av två subenheter, alpha-V och beta-1, -3, eller -5, som tillsammans bildar en heterodimer. Alpha-V integrin är involverat i en mångfald av cellulära processer, inklusive celldelning, migration, angiogenes och inflammation. Det binder till flera extracellulära matrisproteiner som vitronectin, fibronektin, osteopontin och von Willebrand-faktor, vilket gör att celler kan interagera med sin omgivning. Genen för alpha-V integrin är lokaliserad på kromosom 2q31-32.

'Hornhinna' (latin: *cornua conjunctiva*) är ett par benformade strukturer i ögats främre del, vid gränsen mellan konjunktivan och bindehinnan. Dessa hornformade utskott har till uppgift att skydda ögat från skada när vi blinkar eller torkar bort något från ögonlocken. De är vanligtvis vita eller transparenta, men kan bli röda eller inflammerade vid irritation eller infektion.

Det är värt att notera att begreppet 'hornhinna' inte används i den medicinska diagnosen *keratokonjunktivitisk sarkoidos*, som kan vara orsaken till eventuella förväxlingsrisker.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Immunfluorescens, indirekt, är en teknik inom immunhistokemi och immuncytochemistry som används för att detektera och lokaliserar specifika antikroppar eller proteinmolekyler i ett preparat, vanligtvis vävnad eller celler.

I den indirekta metoden används två antikroppar istället för en. Först används en primär antikropp som binder specifikt till det målprotein eller antigen du vill undersöka i preparatet. Sedan följs den upp av en sekundär antikropp, som är konjugerad till ett fluorescerande ämne, såsom FITC (fluoresceinisotiditjodtyrosin) eller TRITC (tetrametylrodamin). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppens Fc-del, vilket ger en starkare fluorescenssignal än om man använder en enda konjugerad primär antikropp.

Den indirekta immunfluorescensmetoden har flera fördelar jämfört med den direkta metoden, bland annat kan den öka sensitiviteten och specificiteten eftersom det finns fler tillgängliga sekundära antikroppar att välja mellan. Dessutom kan samma sekundär antikropp användas för att detektera olika primära antikroppar, vilket kan spara tid och resurser.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

'Extracellulärt rum' refererar till det område eller utrymme som finns utanför cellernas membran i en levande organism. Det inkluderar all vätska och strukturer som omger cellerna, såsom blodplasma, lymfa och extracellulär matrix. Extracellulärt rum står i kontrast till intracellulärt rum, som är det inre av cellen som innehåller organeller och andra strukturer.

Extracellulärt fluid (ECF) är en del av extracellulärt rum och består av vätska som omger cellerna i olika vävnader och organ. ECF kan delas in i två kategorier: intravaskulärt fluid (IVF), som är vätskan i blodkärlen, och interstitial fluid (ISF), som är vätskan i det mellanrummet mellan celler i olika vävnader.

Ett viktigt koncept inom fysiologi är homeostasen av extracellulärt fluid och elektrolyter, eftersom förändringar i dess volym eller sammansättning kan ha negativa effekter på cellfunktion och hela organismens hälsa.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

Organisk kultur (OC) är en metod inom biologi och medicin där levande celler eller vävnader från ett organism odlas i kontrollerade laboratorieförhållanden. I en organkultur kan celler eller vävnader från ett visst organ st stimuleras att bibehålla sin specifika struktur och funktion, vilket gör det möjligt att studera deras särskilda egenskaper i en mer naturlig miljö än vad som är möjligt med tvådimensionella cellkulturer.

Organkulturmetoder kan användas för att studera hur olika läkemedel påverkar olika organ, vilket kan hjälpa till att fastställa doser och identifiera biverkningar innan de testas på människor. Dessa metoder kan även användas för att studera sjukdomsprocesser och utveckla nya behandlingsmetoder, inklusive cell- och genbaserade terapier.

Exempel på organkulturer är lung-, lever-, hjärt- och nervcellskulturer. För att skapa en organkultur tas ofta ett litet stycke vävnad från det aktuella organet, som sedan behandlas med enzymer för att separera cellerna från varandra. Sedan placeras cellerna i en speciell kammare eller platta där de kan odlas och studeras under kontrollerade förhållanden.

Patologisk kärlnybildning (eng. "Vascular proliferation") är en abnormt tillväxt eller förökning av blodkärl, vanligtvis som ett resultat av sjukdomar eller skador i kroppen. Det kan förekomma i olika typer av tumörer, såsom cancer och benigna tumörer, där nya blodkärl bildas för att försörja tumören med näringsämnen och syre. Patologisk kärlnybildning kan även förekomma i samband med sjukdomar som diabetes och åldrande. I vissa fall kan överdriven patologisk kärlnybildning leda till allvarliga komplikationer, såsom blödningar eller skador på omgivande vävnader.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

Fibrinolysin, även känt som plasmin, är ett enzym som bryter ner fibrin, ett protein som är involverat i blodets koagulering. Fibrinolysin produceras av celler i blodkärlen (endotelceller) och hjälper till att förhindra att blodet koagulerar inuti kärlen genom att bryta ner de fibrinfibrer som bildats under koagulationsprocessen.

Fibrinolysin är en viktig del av den naturliga balansen mellan koagulering och fibrinolys, vilket hjälper till att förhindra blodproppar och andra komplikationer relaterade till koagulering. Dessutom används fibrinolytika, som är läkemedel som verkar genom att öka aktiviteten av fibrinolysin, vid behandling av akuta blodproppar och andra tillstånd relaterade till koagulering.

Paxillin är ett protein som spelar en viktig roll i cellens skelett och signaltransduktion. Det fungerar som en adaptorprotein, vilket betyder att det hjälper till att sammanföra andra proteiner så att de kan interagera med varandra och bilda komplexa proteinkomplex.

Paxillin är beläget i fokal adhesionskomplex, som är strukturer som bildas när cellen fäster sig vid extracellulär matrix (ECM). Dessa komplex hjälper till att överföra mekaniska signaler från ECM till cellens inre och påverkar cellens form, rörelse och differentiering.

Paxillin har flera domäner som möjliggör interaktion med andra proteiner, inklusive srchomologa kollegan (SH2) och srchomologa 3-domäner (SH3). Dessa domäner kan binda till andra proteiner som är involverade i signaltransduktion, såsom kinaser och adapterproteiner.

Paxillin har också en aktinbindande domän, vilket gör att det kan interagera med aktincytoskelettet och hjälpa till att organisera fokal adhesionskomplex. Dessutom kan paxillin undergå fosforylering, vilket påverkar dess interaktion med andra proteiner och reglerar cellsignalering.

'Alpha-6 beta-1 integrin' er en type integrin-receptor som består av to subunits, alfa-6 og beta-1. Denne typen integrin er også kjent som Very Late Antigen-6 (VLA-6) og er involvert i celleadherens, cellemigrasjon og signaloverføring mellom celler og extracellulært matrix (ECM). Alpha-6 beta-1 integrin binder spesifikt til lamininer og kollagene i ECM, som er viktige strukturelle komponenter i bindivæv og andre støttestrukturer i kroppen. Dette hjelper med å stabilisere celleadherensen og regulerer cellers bevegelse og vekst.

I am sorry, but "Senor" is a Spanish title or term of respect used to address or refer to a man, particularly an older one. It does not have a medical definition. If you have any medical questions or terms that you would like me to define, please let me know!

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

Nanofibrer är fiberartade material med minst en dimension i nanometerskalan, typiskt mellan 10-1000 nanometer. I medicinsk kontext refererar termen ofta till syntetiska eller naturliga polymerfibrer med mycket små diameterer och stor specifika yta, vilket gör dem användbara inom områden som vävnadstillväxt, läkemedelsdosering och skyddsmasker. Nanofibrer kan tillverkas genom olika tekniker, såsom elektrospinnning eller själv sammansättning.

Kollagen typ V är ett nätformat kollageprotein som finns i bland annat blodkärl, mellanben (meniscus), hud, leder och linsen i ögat. Det utgör en mindre andel av all kollagen i kroppen, men har viktiga funktioner vad gäller att ge stöd och struktur till de vävnader där det finns. Kollagen typ V är också ett viktigt beståndsdel i hårfolliklarna och kan spela en roll vid håravfall om det förekommer för lite av detta proteinet.

Kondroitin-ABC-lyas är ett enzym som bryter ned kondroitinsulfat, ett typ av proteoglykan som finns i extracellulär matris i vävnader. Proteoglykaner består av en proteinsekvens med en eller flera glykosaminglykan-kedjor (GAG) som är kovalent bundna till proteinets sidokedja. Kondroitinsulfat är en typ av GAG som innehåller negativt laddade sulfaterade sockermolekyler.

Kondroitin-ABC-lyas består av tre olika enzymkomponenter: N-acetylgalaktosamin 6-sulfatas (GALNS), iduronat 2-sulfatas (IDS) och betaglukoronidase (BGLU). Dessa enzymer arbetar tillsammans för att bryta ned kondroitinsulfat till mindre sockermolekyler.

Mutationer i generna som kodar för dessa enzymkomponenter kan leda till sjukdomar som kallas mucopolysackaridoser (MPS). MPS-sjukdomarna är arvsmässigt betingade sjukdomar som orsakas av brist på specifika enzymer som behövs för att bryta ned glykosaminglykaner. I fallet med kondroitin-ABC-lyas kan defekter i GALNS, IDS eller BGLU leda till olika former av MPS: MPS IVA (Morquio A), MPS IIIC (Sanfilippo C) och MPS VII (Sly). Dessa sjukdomar är karaktäriserade av ansamlingar av partielvis nedbrutna glykosaminglykaner i olika kroppsvävnader, vilket kan leda till skador på hjärtat, lungorna, levern, skelettet och centrala nervsystemet.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

En hjärtmuskel (eller miokard) är ett speciellt slag av muskelvävnad som utgör väggarna till hjärtat. Det består av muskelceller som är specialiserade för att kontrahera koordinerat och pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskeln har förmågan att kontrahera oavbrutet under hela livet, och den drivs av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem. Denna koordinerade kontraktion är viktig för att hjärtat ska fungera effektivt och pumpa blod till alla delar av kroppen.

En hydrogel är ett material som består av en tresdimensionell nätverksstruktur av polymerer, som har förmågan att absorbera och hålla en stor mängd vatten eller fysiologisk vätska. Hydrogeler kan designas för att ha specifika egenskaper såsom kontrollerad degradering, mekanisk styrka, biokompatibilitet och förmåga att transportera molekyler, vilket gör dem användbara inom områden som medicin, farmaci och bioingenjörsvetenskap.

Glatt muskelceller, også kendt som glatte muskulaturceller, er en type muskelceller som kontrolleres involuntarily og har en vislende (ikoniske) udseende under mikroskopi. De består af en enkel cellekerne og et stort antal myofibriller, der er mindre organeller som hjælper med at generere muskelkontraktioner.

Glatte muskulaturceller findes i visse typer af væv i kroppen, herunder blodkarre, lunger, fordøjelsessystemet og reproduktive organer. De hjælper med at kontrollere en række fysiologiske processer, såsom blodtryksregulering, søvn, madoptagelse og reproduktion.

Contractions i glatte muskulaturceller reguleres af nervesignaler fra det autonome nervesystem og hormonelle signaler fra kroppen. De kan også kontrahere uafhængigt af nervesignaler, hvilket gør dem egnet til at kontrollere passive processer som blodcirkulation og fordøjelse.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

Osteopontin (OPN) är ett protein som uttrycks i många olika typer av vävnader, inklusive ben, tandkött, njurar och hjärta. Det är involverat i en rad biologiska processer såsom celladhesion, migration, proliferation och differentiering. I benvävnaden har OPN visat sig spela en viktig roll i regleringen av benomsättning och mineralisering.

OPNs struktur innehåller ett arginin-glycin-aspartat (RGD)-tripeptidsekvens, som är en bindningsplats för integriner, vilket gör att proteinet kan interagera med cellmembranet och utöva sin funktion. OPN har också visat sig vara involverat i inflammatoriska processer och cancer, där det kan verka som ett tumörpromotoriskt protein genom att främja cellproliferation, överlevnad och invasivitet hos cancerceller.

I medicinsk kontext kan mätningar av OPN-nivåer i blod eller andra kroppsfluider användas som biomarkörer för olika sjukdomstillstånd, såsom ben- och tandrelaterade sjukdomar, njurssjukdomar, hjärtsjukdomar och cancer.

"Vinkulin" er en protein som blir syntetisert i vårt kropp og spiller en viktig rolle for cellers overlevelse og funksjon. I medisinsk sammenheng, kan "vinkulin" referere til dette proteinet som er involvert i reguleringen av cellens skelet og kontrollen av celledød (apoptose). Defekter i vinkulin-genet eller -funksjonen kan forårsake ulike sykdommer, inkludert neurologiske lidelser og kreft.

Vinkulin er også en sentral komponent i de mekanisme som regulerer autofagi, en prosess hvor cellen borter av og nedbryter noen av sine egne organeller og proteiner for å holde balanse i cellefunksjonen. Dysfunksjon i autofagien har blitt forbundet med ulike sykdommer, inkludert kreft, neurodegenerative lidelser og diabetes.

I tillegg kan vinkulin spille en rolle i reguleringen av celleadherens junctioner, strukturer som holder celler sammen og er involvert i reguleringen av cellers bevegelse og vekst. Feilfunksjon i disse strukturene kan føre til ulike sykdommer, inkludert kraftig kreft og fibrosis.

I allmennhet er vinkulin en viktig del av cellefunksjonen og forstyrrelser i vinkulinet kan ha alvorlige konsekvenser for helse og sykdom.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

'Endotel' er en betegnelse for det tynde lag av celler som tapiserer det innere av blodkar og lymfekar i kroppen. Det består av endotelet cellsøjlen, som har mange viktige funksjoner for helse og sykdom. Disse inkluderer reguleringen av blodfluks, hindring av blodplattformstørning og immunrespons, samt produksjon av hormonellike stoffer som påvirker kroppens funksjoner. Endotelcellene er også involvert i reguleringen av angiogenese, det vil si dannelse av nye blodkar, som kan være viktig for wound healing og tumørvokst.

"Ben" refererar anatomiskt till den del av extremiteten som är belägen under knäet, medan "benvävnad" (i medicinska sammanhang) ofta refererar till all vävnad som utgör benet, inklusive benmärg, benvävnad, brosk, senor, muskler och hud. Benvävnaden består huvudsakligen av kollagen och mineralsalter, vilket ger benen styrka och styvhet. Benmärgen inne i benen producerar röda och vita blodkroppar.

Fibroblast Growth Factor 2 (FGF2), även känt som Basal Growth Factor, är ett protein som verkar som en signalmolekyl involverad i vävnadsreparation och angiogenes (bildning av nya blodkärl). Det uttrycks av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster. FGF2 binder till sin specifika receptor på cellytan och aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning, migration och differentiering. Det har visat sig ha potential i behandling av vissa medicinska tillstånd såsom sår, hjärt-kärlsjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar, men forskningen pågår fortfarande för att fastställa dess säkerhet och effektivitet.

'Ventrikulär remodeling' är ett medicinskt begrepp som refererar till de strukturella och funktionella förändringar som sker i hjärtats ventrikelkammare efter en hjärtskada, såsom en hjärtinfarkt eller högt blodtryck. Dessa förändringar kan innebära en förstoring och utbulning av kamrarna, en förändrad tjocklek och orientering av hjärtmuskulaturen, samt en försämrad pumpfunktion. Ventrikulär remodeling kan leda till komplikationer som hjärtsvikt och oregelbunden hjärtrytm.

Cytoskelettproteiner är proteiner som utgör cytoskelettet, det inre schelet, i celler. Cytoskelettet ger cellen form och struktur samt möjliggör cellens rörelse och transportprocesser. Det består av tre huvudsakliga komponenter: aktinfilament, intermediär filament och mikrotubuli. Var och en av dessa komponenter har sin egen uppsättning unika proteiner som ger dem deras specifika egenskaper och funktioner. Aktinfilamentet är flexibelt och starkt, och spelar en viktig roll i cellens form och rörelse. Intermediär filament är starka och stabila, och hjälper till att ge cellen struktur och integritet. Mikrotubuli är hårdare än aktinfilament och intermediär filament, och är viktiga för celldelning, intracellulär transport och cellytorers rörelse.

Hydroxiprolin är ett derivat av aminosyran prolin, som bildas genom postsyntetisk modifiering av kollagen och elastin. Det bildas när prolin hydroxileras av enzymer som kallas prolyshydroxylaser, som behöver syre, järn och vitamin C för att fungera korrekt. Hydroxiprolin hjälper till att stabilisera den tredimensionella strukturen hos kollagen och elastin, vilket gör dem starkare och mer motståndskraftiga mot mekanisk påfrestning.

Faskontrastmikroskopi (FCM) är en typ av ljusmikroskopi som används för att erhålla högkontrasterade, skarpa och detaljerade bilder av opaka eller genomskinliga preparat. Denna teknik bygger på principen att skapa kontrast mellan olika strukturer i provet genom att använda speciella kondensor- och objektivlinsor som formar ett snävt ljusbundit (faskformat) som faller in på preparatet.

I FCM används vanligtvis en monokromatisk ljuskälla, exempelvis en halogen- eller LED-lykta, och speciella kondsorlinsor för att skapa ett faskformat ljusbundit som faller in på preparatet. Detta ljusbundit är starkt belyst i mitten och avtar gradvis mot kanten, vilket ger en hög kontrast mellan strukturerna i provet.

FCM-objektiven har speciella designade linser som samlar in det reflekterade ljuset från preparatet och skiljer på fasen av det infallande och reflekterade ljuset. Detta möjliggör en högre kontrast mellan olika strukturer i provet, eftersom de olika faserna ger upphov till interferensmönster som kan tolkas som kontrastförstärkningar.

FCM används ofta inom biologisk forskning och klinisk diagnostik för att undersöka cellytor, membranstrukturer, bakterier, svampar och andra opaka preparat. Denna teknik ger mycket detaljerade bilder och kan användas för att observera små strukturella förändringar som inte är synliga med konventionell ljusmikroskopi.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

'Metastase' är ett medicinskt begrepp som refererar till spridning av cancer från den ursprungliga tumören till andra delar av kroppen. Detta sker genom att cancercellerna lossnar från den primära tumören, färdas genom blod- eller lymfkretsloppet och slutligen etablerar sig i en ny plats där de kan bilda sekundära tumörer. Metastaser är ett komplicerat tillstånd som ofta är svårt att behandla och kan vara livshotande beroende på vilka organ som drabbats.

C-typ lektiner, også kjent som C-type lectin receptorer (CTLRs), er en klasse av proteiner som binder specifikt til kulhydrater. Disse lektinene har en karakteristisk struktur med et C-terminalt domenet som inneholder det aktive bindingstedet for kulhydratmolekyler. De er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, blant annet immunrespons og inflammasjon. C-typ lektiner deltaker i oppdagingen og fjernelsen av patogener ved å binde seg til kulhydratmolekyler på mikroorganismers overflater. Dette aktiverer dermed immunsystemet og igangsætter en rekke responsmekanismer for å bekjempe infeksjonen.

Integriner betasönderdelarna är strukturella komponenter hos integrinreceptorerna, som är transmembrana proteiner som spelar en viktig roll i celladhäsion och signaltransduktion. Det finns 18 olika integrin beta-kedjor (ITGB1-ITGB7, ITGB8OS, ITGB8VS, ITGB9, ITGB10, ITGB11, ITGB12, ITGB13, ITGB14, ITGB15, ITGB16, ITGB17, ITGB18) som kombineras med olika integrin alfa-kedjor för att bilda olika integrinreceptorer. Varje integrinreceptor har en unik funktion och är involverad i olika cellulära processer såsom celldifferentiering, celldelning, migration, angiogenes och immunresponser. Integriner binder till extracellulära matrisproteiner och andra cellulära receptorer för att underlätta adhäsion och signalering mellan celler och deras omgivning.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

"Draghållfasthet" er en term som brukes innen medicin og describes the ability of a medical device, such as a catheter or a stent, to remain in place once it has been inserted into the body. The term is composed of two words: "drag," which means "to pull" or "to draw" in Swedish, and "hållfasthet," which means "firmness" or "strength" in Swedish.

More specifically, draghållfasthet refers to the amount of force required to dislodge a medical device from its intended position in the body. A higher draghållfasthet value indicates that the device is more resistant to being pulled out of place, while a lower value suggests that it may be easier to dislodge.

In clinical practice, the draghållfasthet of a medical device is an important consideration when selecting the appropriate product for a given patient or procedure. Devices with higher draghållfasthet values may be preferred in situations where there is a risk of the device being accidentally dislodged, such as in highly active patients or those with certain medical conditions that may increase the risk of displacement.

It's worth noting that the term "draghållfasthet" is primarily used in Swedish-speaking countries and may not be commonly recognized in other parts of the world. In English-speaking contexts, similar concepts may be described using terms such as "radial force," "burst strength," or "flexural stiffness."

Plasminogen är ett protein som förekommer naturligt i människokroppen. Det produceras i levern och cirkulerar därefter i blodomloppet. Plasminogens huvudsakliga funktion är att bidra till nedbrytningen och omvandlingen av fibrin, ett protein som är involverat i blodets koagulering (blodstillning).

När plasminogen aktiveras till plasmin börjar det bryta ner fibrinet till små fragment, en process som kallas fibrinolys. Denna process är viktig för att blodet ska kunna flöda fritt igen efter att koagulering har skett vid en skada eller ett sår. Plasminogen kan också spela en roll i nedbrytningen av andra proteiner och celler i kroppen, men dess främsta funktion är fibrinolys.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

AlphaVbeta3 integrin är en typ av transmembranreceptor som förekommer på cellytoplasmamembranen hos flera olika cellder, inklusive endotelceller och fibroblaster. Den består av två subenheter, alfaV och beta3, som binder till varandra för att bilda en funktionell receptor.

AlphaVbeta3 integrin är involverad i en rad olika cellulära processer, såsom cellytaadhesion, migration, proliferation och angiogenes. Denna integrin binder till extracellulära matrisproteiner som vitronectin, fibronektin och osteopontin, vilket möjliggör cell-matrixinteraktioner.

I cancerrelaterad forskning har alphaVbeta3 integrin visat sig vara involverad i tumörväxt, metastasbildning och resistens mot kemoterapi. Därför kan den vara en potentialt terapeutisk måltavla för att behandla olika typer av cancer.

Tandemly repeated proteins, eller tandem alj-proteiner, är en typ av protein där ett antal kopior av en viss peptidsekvens upprepas i en linjär sekvens. Dessa upprepningar kan vara identiska eller marginellt varierande. Tandemly repeated proteins förekommer hos många olika organismer, inklusive bakterier, arkéer och eukaryoter. I vissa fall har dessa proteiner visat sig ha en funktion i cellens skydd mot aggressiva utomstående molekyler, såsom bakteriofager eller andra toxiner. I andra fall kan de vara involverade i cellytans struktur eller fungera som receptorer på cellytan.

Hjärtklaffarna är strukturer i hjärtat som kontrollerar flödet av blod genom hjärtats kamrar och kärl. Det finns fyra hjärtklaffar: två atrioventrikulära klaffar (mitral- och trivalvklaffarna) och två semilunära klaffar (aorta- och pulmonalklaffarna).

Atrioventrikulära klaffarna separerar de övre hjärtkamrarna, atrierna, från de undre kamrarna, ventriklarna. Mitralklaffan har två flapsliknande segment, och trivalvklaffen har tre. Dessa klaffar öppnas under diastolen för att låta blodet strömma från atrierna till ventriklarna, och stängs under systolen för att förhindra att blodet flödar tillbaka in i atrierna.

Semilunära klaffar finns mellan varje hjärtkammare och de stora kärlen som leder bort från hjärtat. Aortaklaffen separerar vänster ventrikel från aortan, och pulmonalklaffen separerar höger ventrikel från lungartären. Dessa klaffar har tre halvmånformade segment, eller cusps, som öppnar sig under systolen för att låta blodet strömma ut från hjärtat till kroppen och stängs under diastolen för att förhindra att blodet flödar tillbaka in i hjärtkamrarna.

Mikrofibriller är en del av den extracellulära matrixen (ECM) i vävnader hos djur och människor. De är små, tunna fibriller med en diameter på cirka 10-12 nanometer och kan vara upp till ett few hundra nanometer långa. Mikrofibriller består av två huvudproteiner - kollagen typ VI och mikrofibrillärt associerat protein (MFAP) - som är hopvikta i en speciell struktur. De har en viktig roll i att ge stöd och integritet till vävnader, samt hjälper till att reglera celladhesion, migration och differentiering. Mikrofibriller kan också vara involverade i sjukdomar som fibros och cancer.

Enzymprekursorer, även kända som zymogener eller proenzymiter, är biologiska molekyler som fungerar som inaktiva föregångare till enzymer. De aktiveras genom att undergå en process kallad aktivering, där en del av prekursormolekylen tas bort eller modifieras, vilket resulterar i en aktiv enzymmolekyl. Denna mekanism hjälper till att kontrollera och reglera enzymsaktiviteten i celler och kroppsvätskor, såsom blodet.

Exempel på vanliga enzymprekursorer inkluderar trypsinogen (aktiveras till trypsin), chymotrypsinogen (aktiveras till chymotrypsin) och pepsinogen (aktiveras till pepsin). Dessa enzymer är viktiga för protein- och peptidnedbrytning i mag-tarmkanalen. Andra exempel på enzymprekursorer är protrombin (aktiveras till trombin) och prokarboxypeptidas (aktiveras till karboxypeptidas), som är involverade i blodkoagulering och proteinsyntes respektive.

Alpha-3 beta-1 integrin, även känt som very late antigen-1 (VLA-1) eller CD49c/CD29, är en transmembranprotein som utgör en del av ett stort superfamilj av celladhesionsmolekyler. Denna specifika integrin består av två subenheter, alpha-3 och beta-1, som binder till extracellulära matrisproteiner såsom laminin, fibronectin och kollagen. Detta bidrar till celladhesion, migration och signaltransduktion i olika fysiologiska processer, inklusive embryonal utveckling, angiogenes, immunförsvar och tumörutveckling.

"Tillväxtplatta" är ett medicinskt begrepp som refererar till ett tillstånd där tillväxten hos en individ inte fortsätter att öka, trots att individen fortfarande växer och utvecklas. Detta kan inträffa vid olika tidpunkter under barndomen och adolescensen beroende på individens genetiska och miljömässiga faktorer.

Den mest kända tillväxtplattan är den som inträffar efter att en person har nått sitt slutgiltiga längdväxt, vilket normalt sker under senare tonåren eller tidiga 20-talet. Vid detta stadium avlivas de växande benmärgscellerna i lårbenen och armbågarna, vilket förhindrar att benen fortsätter att växa.

Det är viktigt att notera att tillväxtplattor också kan påverkas av andra faktorer som hälsoproblem, näringsbrist eller stress. Dessa faktorer kan leda till en försening eller avstannande i tillväxten, vilket kan ha långsiktiga konsekvenser för individens utveckling och hälsa.

Plasminogenaktivatorhämmare 1, eller PAI-1, är ett protein som hör till serinproteinas inhibitorer (SERPIN) och har som funktion att hämma plasminogena aktivatorer, som är en del i koagulationskaskaden och fibrinolysen. PAI-1 reglerar därmed bildningen av blodproppar och upplösningen av dessa. Förhöjda nivåer av PAI-1 har visats korrelera med ett ökat risk för trombosbildning och är också associerat med flera sjukdomstillstånd, till exempel metabolt syndrom, diabetes och kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL).

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

Small interfering RNA (siRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av 20-25 nukleotider. De bildas genom en process som kallas RNAi (RNA-interference), där dubbelsträngat RNA (dsRNA) klipps itu till små, enkelsträngade fragment av siRNA av ett enzym kallat Dicer.

siRNA binder till ett protein komplex som kallas RISC (RNA-induced silencing complex), vilket leder till att den komplementära delen av siRNA-molekylen hybridiserar med mRNA i cellen. Detta resulterar i enzymatisk nedbrytning av mRNA, vilket stoppar translationen och produktionen av det proteinet som kodas för av mRNA.

siRNA används ofta som ett forskningsverktyg för att studera genfunktioner genom att blockera specifika gener i celler eller djurmodeller. Dessutom har siRNA potentialen att utvecklas till terapeutiska behandlingar för olika sjukdomar, inklusive cancer och virussjukdomar.

En keloid definieras inom medicinen som ett övertillväxt av bindväv i samband med läkning av en hudskada, till exempel efter en sår, en operationssåra eller en akneprick. Keloiden kan vara svullen och har ofta en över skadan liggande, gräddfärgad, knölig yta som kan kännas styv och hård. Den kan fortsätta att växa även efter läkningen av själva skadan är klar. Keloider kan vara små eller storas upp till flera centimeter i diameter och de kan vara svåra att behandla. De kan också orsaka obehag, smärta och kännas äckliga.

Keloider är vanligare hos mörkhyade personer än hos ljushyade, och de förekommer oftare i unga vuxna än i barn eller äldre. Det finns olika behandlingsmetoder för keloider, men det kan vara svårt att få bort dem helt. De vanligaste behandlingarna innefattar kirurgi, injektion av steroidmedel och strålbehandling. I vissa fall kan även laservävning användas för att förbättra utseendet på en keloid.

Mesangialceller är en typ av cell som finns i nefronet, den grundläggande enheten i en njure. Dessa celler är belägna i det mesangiella matrixet, ett tjockt lager extracellulär matrix som omger kapillärerna inne i glomerulus, den del av nefronet där blod filtreras för att producera urin.

Mesangialcellerna har flera funktioner, bland annat hjälper de till att stödja och underhålla kapillärernas struktur och funktion. De kan kontrahera (kontrahera) precis som muskelceller, vilket hjälper till att reglera blodflödet genom glomerulus. Mesangialcellerna kan också fagocytera (fagocytera) skadade celler och avfallssubstanser i nefronet.

I vissa sjukdomar, såsom mesangioproliferativt glomerulonefrit, kan mesangialcellerna bli översatta och dela sig snabbt, vilket orsakar skada på nefronet och kan leda till nedsatt njurfunktion.

En medicinsk definition är en cicatrix (eller cicatrice) ett permanent ärr som bildas när huden eller andra vävnader läker efter en skada, såsom en sår, operationssår eller brännskada. Cicatrices uppstår när kroppen producerar kollagen för att stänga och reparera sårvävnan. När cicatrices bildas kan de variera i storlek, form, färg och höjd beroende på individuella faktorer som ärftlighet, ålder, belastning, plats på kroppen och djupet av skadan. I vissa fall kan cicatrices vara estetiskt störande eller orsaka funktionella problem, till exempel när de begränsar rörelser eller orsakar smärta.

'Odlingsmedia' refererar till de näringsriktade material som används för att odla växter utan jord, ofta i kontrollerade miljöer såsom laboratorier, växthus eller inom hydrokultur. Odlingsmedier kan vara flytande eller fasta och innehåller vanligtvis en näringslösning med blandad sammansättning av vatten, näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för växternas tillväxt och utveckling. Andra komponenter som kan ingå i odlingsmedier är hormoner, vitaminer och buffertämnen för att hjälpa till att reglera pH-värdet.

Det finns olika typer av odlingsmedia beroende på vilken typ av växt som ska odlas och i vilket syfte. Några exempel är:

1. Agarplattor: De flesta mikrobiella kulturer odlas på agarplattor, en fast medium gjord av en geléartad substans framställd från alger eller svampar. Agaren innehåller näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för att underhålla bakterier och svampar.

2. Hydroponisk medium: Detta är ett icke-jordbaserat system där växternas rötter placeras direkt i en näringsrik lösning som cirkulerar kontinuerligt genom systemet. Exempel på hydroponiska medier inkluderar perlitet, vermiculit, lavarock och kokosfiber.

3. Aeroponisk medium: I ett aeroponiskt system sprutas växternas rötter kontinuerligt med en fin dimma av näringsrik lösning i luften. Detta ger växterna en mycket syresatt rotmiljö och möjliggör snabbare tillväxt än traditionella jordbaserade system.

4. Koibaserad medium: I detta system odlas växter i ett substrat av kokosnötsskal, som är en hållbar och ekologisk alternativ till torv. Kokosnötsfibern har god vattenhållande förmåga och är rik på näringsämnen.

5. Torvbaserad medium: Torv är ett vanligt medium för odling av små plantor och frön. Det är en organisk substans som härstammar från torvmossor och har god vattenhållande förmåga och luftgenomsläppning.

6. Fast medium: I detta system planteras växterna i ett fast medium, till exempel sand, grus eller lera. Detta ger växterna en stabil struktur att växa i och förhindrar att de faller över.

Transmissionselektronmikroskopi (TEM) är en teknik inom elektronmikroskopi där ett elektronljus passerar genom ett preparat och projiceras på en skärm eller en detektor, vilket ger en förstorad bild av preparatet. TEM används ofta för att studera strukturen hos material på nanometerskalan, såsom biologiska preparat, polymerer och mineraler.

I TEM accelereras elektronerna med hjälp av en elektronkanon till höga hastigheter och fokuseras med magnetiska linsystem. Elektronerna passerar sedan genom ett ultra tunn preparat (typ 50-100 nm tjockt) som är belagt på en transparent underlag, såsom ett glasrutplätt eller en polymerfilm. Preparatet absorberar och diffuserar elektronerna på olika sätt beroende på dess struktur och sammansättning, vilket ger upphov till kontrast i den projicerade bilden.

Denna teknik ger mycket hög upplösning jämfört med ljusmikroskopi, upp till 0,2 nm, och möjliggör detaljerad analys av strukturen hos material på atomär skala. TEM används också för att identifiera och analysera nanomaterial, kristallstruktur, defekter i material och för att studera interaktioner mellan biologiska preparat och nanomaterial.

'Blodkärl' är ett medicinskt begrepp som direkt översätts till 'blodkärl' på svenska. Blodkärl är en allmän term för de rörformiga strukturerna i kroppen som transporterar blod. Detta inkluderar både artärer, vener och kapillärer.

Artärer är muskel- och elastinfyllda blodkärl som transporterar syresatt blod från hjärtat till kroppens vävnader. De har tjocka väggar för att klara av det höga trycket som genereras av hjärtats slag.

Vener är tunnväggiga, mer flexible blodkärl som transporterar syrefattigt blod tillbaka till hjärtat. De har valvulae som förhindrar att blod rinner tillbaka när hjärtat inte pumpar.

Kapillärer är mycket små, extremt tunna blodkärl som bildar ett nätverk mellan artärerna och venerna. De är så små att röda blodkroppar måste passera genom dem en i taget. Kapillärernas tunna väggar möjliggör utbyte av syre, näringsämnen och avfall mellan blodet och omgivande vävnader.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Heparin-induced thrombocytopenia (HIT) is a medical condition characterized by a decrease in the platelet count (thrombocytopenia) that occurs after exposure to heparin, a type of anticoagulant medication. HIT can lead to an increased risk of blood clots (thrombosis), which can cause serious complications such as deep vein thrombosis (DVT), pulmonary embolism (PE), and other thromboembolic events.

Heparin-induced thrombocytopenia is caused by the development of antibodies against a complex formed by heparin and platelet factor 4 (PF4), a protein found in platelets. These antibodies activate platelets, leading to their consumption and removal from circulation, resulting in thrombocytopenia. The activated platelets also contribute to the formation of blood clots, which can cause further complications.

HIT is typically classified into two types: Type I HIT, which is a non-immune reaction that occurs within the first 2 days of heparin exposure and resolves spontaneously; and Type II HIT, which is an immune-mediated reaction that usually occurs 5-14 days after heparin exposure and can lead to serious thrombotic complications.

It's important to note that HIT is a rare but potentially life-threatening complication of heparin therapy, and healthcare providers must be vigilant in monitoring platelet counts and signs of thrombosis in patients receiving heparin. If HIT is suspected, alternative anticoagulants should be used to manage the patient's condition.

ADAM-proteiner (A Disintegrin And Metalloprotease) er en familie av transmembrane proteiner som inneholder en metalloprotease domene, en disintegrin domene og andre konservierte strukturelle domener. De uttrykkes i mange forskjellige typer celler i kroppen og spiller en viktig rolle i cellegrowe og -signaleringsprosesser, som til eksempel celleadherens, cellefusion, immunrespons og nedbrytning av ektodomener til overflateproteiner. Fejlfunksjoner i ADAM-proteiner kan være involvert i ulike sykdommer, inkludert kraftig endring i cellegrowe som fører til kraftig celleproliferasjon og kreft.

En av de mest velstudierte ADAM-proteinene er ADAM17, også kjent som TACE (Tumor Necrosis Factor-α Converting Enzyme). Dette proteinet spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og inflammasjon ved å kløvpe membranbundne prekursorer til cytokiner og andre signalfaktorer, som f.eks TNF-α (Tumor Necrosis Factor-α) og EGF (Epidermal Growth Factor). Dette resulterer i frigjøring av aktive former av disse molekylene som kan binde til sine respektive reseptorer og utløse signalveier som styrer cellers vekst, differensiasjon og overlevelse.

En biofilm är en samling av mikroorganismer, såsom bakterier och svampar, som fastsätter sig på ytor och producerar en slags skyddande matrix av extracellulär polymerföreningar (EPS). Denna matrix kan innehålla proteiner, kolhydrater, nukleinsyror och andra biomolekyler. Biofilmen fungerar som ett komplext ekosystem där mikroorganismerna kan kommunicera och samarbeta med varandra, vilket gör dem mer motståndskraftiga mot miljöfaktorer, såsom uttorkning, UV-strålning och kemiska rengöringsmedel. Biofilmer kan bildas på många olika ytor, inklusive levande vävnader, medicinska enheter och vattenledningssystem, och de kan vara svåra att avlägsna helt.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

"Materialprövning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till processen att undersöka och testa fysiska material, vanligtvis biologiskt material såsom vävnader eller kroppsfluider, för att få information om deras egenskaper, struktur och funktion. Detta kan göras med hjälp av olika tekniker och metoder, till exempel mikroskopi, kemiell analys, genetisk testning eller immunologiska tester.

Materialprövning är viktig inom medicinen för att ställa diagnoser, planera behandlingar, övervaka sjukdomsutveckling och bedöma effekterna av behandlingar. Det kan också användas för forskningsändamål, till exempel för att utveckla nya terapier eller förstå sjukdomsprocesser bättre.

Alpha-6 integrin, också känt som CD49f, är en typ av transmembranprotein som hör till integrinfamiljen. Integriner är viktiga proteiner som medierar cell-cell- och cell-matrixadhesion, signaltransduktion och cellmotilitet.

Alpha-6 integrin bildar en heterodimer tillsammans med beta-1, beta-4 eller beta-7 integrinsubenheterna. Denna specifika integrindimer bildar receptorer för extracellulära matrisproteiner som laminin och kolagen.

I det immunologiska systemet används alpha-6 integrin som en markör för vissa stamceller, dendritiska celler och cancerceller. I cancerforskningen har forskare visat att höga nivåer av alpha-6 integrin är associerade med aggressivt cancerbetende och sämre prognos hos patienter med vissa typer av cancer, såsom bröstcancer och lungcancer.

Dermatan sulfate is a type of glycosaminoglycan, which is a long, unbranched polysaccharide found in the extracellular matrix of animals. It is composed of repeating disaccharide units of iduronic acid and N-acetylgalactosamine, which are sulfated at various positions. Dermatan sulfate is found in the skin, tendons, blood vessels, and heart valves, where it plays a role in maintaining the structural integrity and biomechanical properties of these tissues. It also interacts with growth factors, cytokines, and other signaling molecules to regulate cell behavior and tissue homeostasis. In addition, dermatan sulfate has been implicated in various pathological processes, such as inflammation, fibrosis, and cancer.

Transglutaminaser (TGaser) er en type enzym, som hører under den katalytiske overklasse af transferasenzymer. Disse enzymer katalyserer overførslen af en akyl-gruppe fra en donor til en acceptorgruppe i et substrat. Transglutaminaserne specifikt overfører en acyl-gruppe fra en peptidbinding i en glutaminsyrerest til en primær aminogruppe i et andet substrat, herunder andre proteiner eller endogena små molekyler. Dette resulterer ofte i dannelse af en isopeptidbinding mellem de to substrater, hvilket kan have konsekvenser for proteinetes struktur og funktion.

Transglutaminaser spiller en rolle i mange fysiologiske processer, herunder blodstørrelsesregulering, neurotransmission, cellevækst og differentiering samt hudintegritet. Der findes flere forskellige typer transglutaminaser, der udtrykkes i forskellige væv og under forskellige fysiologiske tilstande.

Patologisk aktivering af transglutaminaser er associeret med en række sygdomstilfælde, herunder neurodegenerative lidelser som Alzheimers og Parkinsons sygdomme, celdannelsessygdomme som kræft samt autoimmune sygdomme som celiac.

Alpha-3 integrin, också känt som CD49c eller ITGA3, är en typ av transmembranprotein som hör till integrinfamiljen. Integriner spelar en viktig roll i celladhäsion och signaltransduktion. Alpha-3 integrin bildar komplex med andra proteiner, särskilt beta-1 integrin (CD29), för att bilda heterodimerer som interagerar med extracellulära matrisproteiner såsom laminin.

Denna specifika integrin är involverad i en rad cellulära processer, inklusive celldifferentiering, migration, proliferation och överlevnad. Dessutom har alpha-3 integrin visat sig ha en viktig funktion i immunresponsen, angiogenesen och cancerprogressionen.

Mutationer i ITGA3-genen kan leda till olika sjukdomar, såsom epidermolysis bullosa och glomerulonefrit.

Kalciumbindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till joner av calcium (Ca2+). Detta kan ske genom negativt laddade aminosyror, särskilt glutaminsyra och aspartsyra, i proteinet som attraherar de positivt laddade calciumjonerna. Kalciumbindande proteiner finns naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner. I vissa fall kan de hjälpa till att reglera intracellulärt kalcium, medan de i andra fall kan vara involverade i processer som koaguleringsfaktorer, hormontransporter och benvävnadsmineralisering. Exempel på kalciumbindande proteiner inkluderar kasein, albumin, parvalbumin och calmodulin.

'Sus scrofa' er en latinuttrykkelse som betegner den wildsvin-art, også kendt som vildsvin eller eurasisk vildsvin. Det er en art af selvstændige svin, der lever i store dele av Eurasia og Nordafrika. De er kendt for deres størrelse, stærke bygning og intelligens.

Vildsvinet er et allesøgende dyr som spiser alt fra planter til mindre dyr, inklusive mus, rotter og reptiler. De lever typisk i skove, fugtige enge og andre områder med tæt vegetation.

I noen regioner er vildsvinet blevet en invasiv art som konkurrerer med lokal fauna og forårsager skader på landbrugsarealer. I andre områder, såsom Storbritannien, er de blevet en del af den naturlige fauna etter at vært udsatt i flere hundre år siden.

Tropoelastin är ett protein som är en viktig beståndsdel i bindväv och andra typer av vävnad i kroppen. Det produceras och utsöndras av fibroblaster, en typ av cell som finns i bindväv. Tropoelastin har förmågan att sträcka ut sig mycket utan att skadas, och är därför viktigt för att ge elasticitet till olika vävnader, såsom hud, lungor, artärer och ligament. När tropoelastin molekyler kombineras med varandra bildar de stora, nätverksliknande strukturer som ger vävnaderna deras elasticitet. Dessa strukturer kan sträckas ut när de utsätts för mekanisk påfrestning och sedan återgå till sin ursprungliga form när belastningen avtar.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

Glukuronidation är ett vanligt förekommande enzymatisk metaboliseringssteg inom levern där ett glukuronsyra molekyl kopplas till en substratmolekyl, ofta en läkemedelssubstans. Detta sker med hjälp av enzymer som kallas UDP-glukuronosyltransferaser (UGT). Glukuronidaseringen ökar vattn solubiliteten hos substratet, vilket underlättar utsöndringen via urinen och/eller gallan. Detta är en del av kroppens naturliga process för att neutralisera och eliminera främmande ämnen som till exempel läkemedel eller skadliga substanser.

Cysteine-rich protein 61 (CYR61), även känt som CCN1, är ett protein som tillhör CCN-familjen (CYR61, CTGF, NOV) av matrisproteiner. Detta protein består av en signalpeptid och fyra moduler med strukturella domäner: en N-terminal modul som påminner om von Willebrand-faktor typ C-repeat, en insulin-liknande modul, en von Willebrand-faktor typ D-repeat-modul och en C-terminal heparinbindande modul.

CYR61 uttrycks i många olika celltyper och är involverat i en rad biologiska processer, inklusive celldelning, angiogenes, migration, adhesion och differentiering. Det har visats att CYR61 kan fungera som både en mitogen och ett kemotaktiskt faktor för olika celltyper, och dess uttryck är uppblandat i flera patologiska tillstånd, såsom cancer, fibros och åldrande.

I en medicinsk kontext, kan "polymerer" definieras som stora molekyler byggda upp av upprepade enheter (monomerer) som är kemiskt bundna till varandra. Polymerer förekommer naturligt i levande organismer, exempelvis som proteiner och DNA, men de kan också syntetiseras konstgjort för användning inom medicinen.

Exempel på artificiella polymerer inkluderar biokompatibla material som polymetylmetakrylat (PMMA), polyvinylklorid (PVC) och polyetylentereftalat (PET), som används i olika medicinska tillämpningar, såsom kontaktlinser, kateter, implantat och medicinsk emballage. Andra exempel är polymerer använda som läkemedelsutdelande system, såsom polymerbaserade nanopartiklar och hydrogeler, som kan användas för att kontrollerad och långsam frisättning av läkemedel.

Transforming Growth Factor beta 2 (TGF-β2) är en typ av cytokin, som är en sorts signalsubstans i kroppen. Det är en proteinmolekyl som binder till specifika receptorer på cellernas yta och påverkar därmed cellens beteende och funktion. TGF-β2 spelar en viktig roll i regleringen av celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och immunresponser. Det är också involverat i embryonal utveckling, vävnadsreparation och fibros (överdriven kollagenproduktion och bindvävsbildning). TGF-β2 har visat sig ha potential som terapeutiskt mål i behandling av olika sjukdomar, till exempel cancer och fibrotiska sjukdomar.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

Syndecaner är en typ av transmembrana proteoglykaner som utgör en viktig del av cellens yttre membrankanal. De fungerar som mekaniska receptorer och kan binda till extracellulära matrisproteiner, cytokiner och till andra signalsubstanser. Syndecanerna spelar därför en viktig roll i cellytans signaltransduktion och cell-cell-kommunikation. De är också involverade i reguleringen av cellproliferation, differentiering, migration och angiogenes. Genom att interagera med olika signalsubstanser kan syndecanerna modulera dessa processer och på så sätt bidra till att kontrollera cellens beteende och funktion.

NIH 3T3 celler är en immortaliserad celllinje som utvecklats från musvuxenfibroblaster. Den används ofta inom forskning, särskilt för studier av celldifferentiering, signaltransduktion och cancer. NIH 3T3-celler är en god kontrollcelllinje eftersom de tenderar att ha ett stabilt genetiskt tillstånd och är relativt lätta att odla i laboratoriemiljö.

Keratinocyter är hudens vanligaste celltyp och utgör cirka 90-95% av de levande cellerna i huden. De bildar flera skikt i hudens yttre layer, epidermis, och producerar ett protein som kallas keratin, vilket ger cellerna styrka och skyddar dem mot mekanisk påfrestning och uttorkning. Keratinocyter delar sig kontinuerligt för att ersätta de döda celler som slits bort från ytan av huden. De nya keratinocyterna rör sig gradvis uppåt genom epidermis till det yttre skiktet, stratum corneum, där de dör och blir en del av den skyddande barriären som kallas huden.

Urokinase Plasminogen Activator Receptors (UPAR) är en typ av receptor som förekommer på cellytan hos flera olika celltyper, inklusive cancerceller. Denna receptor binder till urokinase plasminogen aktivator (uPA), ett enzym som spelar en viktig roll i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, ett komplext nätverk av proteiner och kolhydrater som stöttar och ger form åt celler.

UPAR-receptorn aktiverar uPA och underlättar dess bindning till plasminogen, en zymogen (ett inaktivt enzym) som omvandlas till det aktiva enzymet plasmin av uPA. Plasmin bryter ned extracellulär matrix, vilket är ett viktigt steg i cellmigration och angiogenes (bildning av nya blodkärl).

I cancer konverterar uPA plasminogen till plasmin som bryter ner extracellulär matrix, vilket underlättar spridningen av cancerceller till omgivande vävnader och till andra delar av kroppen (metastaser). Höga nivåer UPAR-receptorer har visats korrelera med aggressivt cancerbetende och sämre prognoser i flera olika cancertyper.

Stamceller (engelska: Stem cells) är celler som har förmågan att dela sig och differensiera sig till olika typer av specialiserade celler i kroppen. De kan renas och expanderas i laboratoriemiljö och användas inom regenerativ medicin för att ersätta skadade eller sjuka celler, vävnader och organ.

Det finns två huvudtyper av stamceller: embryonala stamceller och vuxna stamceller (även kända som adulte stamceller). Embryonala stamceller hämtas från blastocysten under de tidiga stadierna av fosterdifferensiering och kan differensiera sig till alla celltyper i kroppen. Vuxna stamceller finns hos vuxna individer och återfinns i olika delar av kroppen, som benmärg, hjärna, lever, hud och fettvävnad. De har begränsad differensieringskapacitet jämfört med embryonala stamceller och kan endast differensiera sig till specifika celltyper beroende på var de finns.

Stamceller är en aktiv forskningsområde inom medicinen, men deras användning är också omdiskuterad på grund av etiska frågor kopplade till användningen av embryonala stamceller.

Immunelektronmikroskopi (IEM) är en teknik inom elektronmikroskopi som används för att identifiera och lokalisera specifika proteiner eller antigen i celler eller vävnader. Denna metod kombinerar immunologiska metoder med elektronmikroskopi för att få en högupplöst visuell representation av strukturen hos de undersökta preparaten.

IEM innebär följande steg:

1. Första steget är att preparera ett prov med de celler eller vävnader som ska analyseras. Dessa förbereds sedan genom att frysa, skära och monteras på en elektronmikroskopisk stubbe.
2. Sedan inkuberas provet med specifika antikroppar som är bunden till ett metalliskt markeringspartikel, ofta guld. Dessa antikroppar binder till det sökta protein eller antigenet i preparatet.
3. Efter inkuberingen tvättas överskottet av fria antikroppar bort och provet behandlas med en elektronmikroskopisk kontrasteringslösning som innehåller tunga metaller, till exempel uran eller ledigt järn.
4. Slutligen analyseras preparatet i ett elektronmikroskop där man kan se de markerade strukturerna med mycket hög upplösning. De guldbindande antikropparna ger en kontrastrik bild av det sökta proteinets eller antigens position och struktur inom cellen eller vävnaden.

Immunelektronmikroskopi är användbar inom flera områden, till exempel i forskning för att undersöka subcellulära strukturer och processer, samt i diagnostiska sammanhang för att identifiera olika infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

Integriner alfa-kedjor är en typ av transmembrana receptorproteiner som spelar en viktig roll i celladhäsion och signaltransduktion. De bildar komplex med integriner beta-kedjor för att bilda heterodimerer, vilka interagerar med extracellulära matrisproteiner och andra ligander på cellmembranet. Integriner alfa-kedjor delas in i olika underfamiljer baserat på strukturella och funktionella likheter, och de bidrar till att reglera en mängd cellulära processer som celldelning, migration, differentiering och apoptos. Exempel på integriner alfa-kedjor inkluderar ITGA1, ITGA2, ITGA3, ITGA4 med flera.

En intervertebral disc (mellanhalskota) är en typ av kushformad struktur som sitter mellan varje ryggradsben (vertebra) i ryggraden (columna vertebralis). Den består av två delar: en fuktig, geléaktig kärna inuti (nucleus pulposus) och en yttre ring av stödjande bindväv (annulus fibrosus). Disken fungerar som en amortisering mellan varje ryggradsben, för att dämpa stötar och minimera slitage på de närliggande benen. Den tillåter också flexibilitet i ryggen genom att möjliggöra rörelse mellan varje segment av ryggraden.

Till vävnadsodlingsmetoder (tissue engineering methods) räknas de tekniker och metoder som används för att skapa, bygga upp eller regenerera vävnad utanför ett levande organismers kropp, före införandet av den konstruerade vävnaden i kroppen. Detta innefattar ofta tre huvudkomponenter: stamceller eller specialiserade celler, en matris (scaffold) som stöder cellernas tillväxt och differentiering, samt signalsubstanser som reglerar cellernas beteende. Genom att kombinera dessa komponenter kan forskare skapa konstruerade vävnader som efterapper naturliga vävnadens struktur och funktion. Exempel på vävnadsodlingsmetoder innefattar tekniker såsom mikrofabrikation, 3D-bioprinting, samt metoder för att kultivera celler på speciellt utformade matriser. Dessa metoder används inom forskning och medicin för att behandla olika sjukdomar och skador, till exempel ben-, hud- och leverregenerering.

"Cell size" refers to the physical dimensions and volume of a cell, which can vary widely depending on the type of cell and its function. In general, eukaryotic cells (cells with a true nucleus) tend to be larger than prokaryotic cells (bacteria and archaea), ranging from 10-100 micrometers in diameter for animal and plant cells, while prokaryotic cells are typically around 1 micrometer in diameter.

The size of a cell can have significant implications for its function and behavior. For example, larger cells may have more organelles and cytoplasmic volume to carry out complex functions, but they also require more resources to maintain and may be more susceptible to damage or death due to lack of nutrients or waste buildup. Smaller cells, on the other hand, may be more efficient at conserving resources and surviving in harsh environments, but they may have limited capacity for complex functions or growth.

In addition to size, cell shape and structure can also play important roles in cell function and behavior. For example, some cells have specialized structures such as cilia or flagella that allow them to move or interact with their environment, while others have rigid cell walls or extracellular matrices that provide support and protection.

Overall, the size and structure of a cell are critical factors in its ability to carry out its functions and contribute to the overall health and functioning of an organism.

Enligt IUPAC (International Union of Pure and Applied Chemistry) är en peptidhydrolas en typ av enzym som bryter ned peptidbindningar i peptider och proteiner genom att hydrolysreaktion. Peptidbindningarna är amidosyrabindningar som bildas mellan kolvätegruppen (R-gruppen) i en aminosyra och karboxylgruppen (-COOH) i en annan aminosyra under proteinsyntesen.

Peptidhydrolaser katalyserar denna process genom att tillföra vattenmolekyler (H2O) till peptidbindningen, vilket resulterar i att den spjälkas och bildar två separata aminosyror eller peptider. Detta är en viktig reaktion inom kroppen eftersom det hjälper till att reglera olika fysiologiska processer, såsom blodkoagulering, immunförsvar och signalsubstansers metabolism. Exempel på peptidhydrolaser är dipeptidylpeptidas, endopeptidas och karboxypeptidas.

'Smad3' er ein proteinkomponent i TGF-β (Transforming Growth Factor-beta) signalveien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differensiering og apoptose. Når TGF-β binder til sin reseptor på cellevægga, aktiveres Smad3-proteinet ved fosforylasjon. Dette resulterer i at Smad3-proteinet dimeriserer med andre Smad-proteiner og transporteres inn i cellekjernen for å regulere uttrykk av gener relatert til cellulær vekst, differensiering og apoptose. Smad3-proteinet kan også interagere med andre transskripsjonsfaktorer for å modulerer deres aktivitet og på denne måten bidra til reguleringen av cellulær funksjon.

Collagen receptors refer to specific cell surface proteins that bind to collagen, a major structural protein found in the extracellular matrix of tissues. These receptors play crucial roles in various biological processes, including cell adhesion, migration, differentiation, and survival. The two main types of collagen receptors are:

1. Integrins: Integrins are heterodimeric transmembrane proteins that consist of α and β subunits. Several integrin subtypes can serve as collagen receptors, such as α1β1, α2β1, α10β1, and α11β1. These integrins recognize specific sequences in the collagen triple helix and mediate cell-collagen interactions, which are essential for tissue development, homeostasis, and repair.

2. Discoidin domain receptors (DDRs): DDRs are receptor tyrosine kinases that contain a discoidin homology domain, allowing them to bind specifically to collagens. There are two types of DDRs in humans: DDR1 and DDR2. DDRs can be activated by various collagen types, leading to intracellular signaling cascades that regulate cell behavior and tissue responses to injury and disease.

In summary, collagen receptors are essential molecules for mediating cell-collagen interactions and modulating cellular responses to collagens in the extracellular matrix. Dysregulation of these receptors has been implicated in several pathological conditions, including fibrosis and cancer.

Bakteriell vidhäftning, eller bacterial adhesion, är en medicinsk term som refererar till sättet som bakterier kan fästa sig vid olika ytor, till exempel celler eller medicinska implantat. Detta sker genom att bakterierna producerar speciella proteiner, så kallade adhesiner, som kan binda till specifika receptorer på värdcellernas yta. När bakterierna har fäst sig kan de sedan bilda biofilm, en samling av bakterier och extracellulära material, vilket kan göra dem svårare att behandla med antibiotika.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

Alpha-2 integrin, också känt som CD49b, är en typ av celladhäsionsmolekyl som hör till integrinfamiljen. Det består av två subenheter, alpha-2 och beta-1, som tillsammans bildar en heterodimer. Alpha-2 integrin är involverat i flera cellulära processer, inklusive celldelning, migration, adhesion och signaltransduktion.

I synnerhet är alpha-2 integrin välkänt för sin roll i interaktionen mellan blodplättar (trombocyter) och underliggande endotelceller i blodkärlen. Detta bidrar till att stabilisera blodplattarnas adhesion till skadade vävnader och är därför viktigt för hemostasen, det vill säga blodstillningen. Mutationer i genen som kodar för alpha-2 integrin kan leda till sjukdomar såsom Glanzmanns trombasteni, en blödningsrubbning orsakad av defekter i blodplattarnas förmåga att koagulera.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

En embryo hos däggdjur är den tidiga utvecklingsfasen av ett foster, vanligtvis från befruktningen till omkring 8 veckor. Under denna period sker snabba förändringar och differentiering av cellerna, vilket leder till att de grundläggande organen och systemen bildas. Embryots utveckling kännetecknas av celldelning, migration, differensiering och interaktion mellan celler, vilket kräver en precis kontroll av genuttryck och signalsubstanser för att garantera en normalt embryonal utveckling.

Protein isolerare är en grupp enzymer som bryter ned proteiner till mindre peptider eller enskilda aminosyror. De gör detta genom att klyva specifika bindningar mellan aminosyrorna i proteinmolekylen, vilket orsakar dess nedbrytning. Proteinisoformer är viktiga för cellulärt proteinhomeostasibalans och proteinkatabolism, men de kan också vara skadliga om de överaktiveras eller missregleras, särskilt under sjukdomstillstånd som neurodegenerativa sjukdomar.

Alkalisk fosfatas (ALP) är ett enzym som förekommer i många olika djur- och vävnadstyper, inklusive lever, ben, tarmslemhinnor och njurar. Det har en viktig roll i organismens metabolism, särskilt vid nedbrytningen av fosfater i kroppen.

ALP är ett serummarkör som används för att diagnostisera och övervaka olika sjukdomar och skador på lever, ben och andra organ. Nivåerna av ALP kan öka vid lever- eller gallvägssjukdomar, skelettskador, vissa cancerformer och under vissa fysiologiska tillstånd som till exempel graviditet.

Det är viktigt att tolka ALP-värden i klinisk kontext tillsammans med andra laboratorie- och kliniska data, eftersom en ökning av ALP kan ha olika orsaker och behöver inte alltid vara patologisk.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

"Bröstkörtlar hos djur" refererar till det komplexa system som producerar, transporterar och sekreterar mjölk vid lägre däggdjurs diande. Även om termen ofta förknippas med kor och andra boskap, förekommer bröstkörtlarna hos flera arter av däggdjur, inklusive människor. Bröstkörtelns anatomiska struktur består av gångar och körtelceller som producerar näringsrika sekreter som transporteras till en central håla, därav det alternativa namnet "mjölkkörtel". Under dräktighet och diandet expanderar bröstkörtlarna under inflytande av hormoner som prolaktin och östrogen, vilket möjliggör mjölkproduktionen och -transporten till ungdjuret.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

I en medicinsk kontext refererar "färgning och märkning" ofta till tekniker som används för att identifiera, lära ut om, eller undersöka strukturer och funktioner hos celler, vävnader eller andra biologiska preparat.

Färgning innebär vanligtvis användandet av färgämnen eller fluorescerande markörer för att skapa kontrast mellan olika strukturer i ett preparat, vilket underlättar dess observation och analys under ett mikroskop. Det finns många olika typer av färgningsmetoder som används beroende på vad det är man vill undersöka, till exempel hematoxylin-eosin (HE)-färgning för att generellt framhäva cellkärnor och cytoplasma, eller immunfluorescens för att detektera specifika proteiner.

Märkning innebär vanligtvis användandet av markörer som binder till specifika molekyler i ett preparat, vilket gör att de kan ses och lokaliseras under mikroskopi. Detta kan vara användbart för att studera distributionen och interaktionerna av olika biologiska molekyler inom celler eller vävnader. Exempel på markörer inkluderar fluorescerande proteiner, antikroppar och aptamer.

Sammantaget kan färgning och märkning vara användbara verktyg för att undersöka struktur och funktion hos biologiska system på cell- eller vävnadsnivå.

I medicinen refererar "odlingsmetoder" till de tekniker och praktiker som används för att odla eller växa celler, vävnader eller organismer under kontrollerade förhållanden i ett laboratorium. Detta görs ofta med avsikt att studera deras egenskaper, funktioner och interaktioner, utveckla nya terapier eller läkemedel, testa toxicitet eller effekter av potentiala behandlingar, eller producera celler eller proteiner för transplantation.

Exempel på odlingsmetoder inkluderar:

1. Cellodling: En teknik där enskilda celler tas från ett vävnadsmaterial och placeras i en kulturlåda med en näringsrik vätska som tillåter cellerna att föröka sig och bilda en monolager av celler på lådans botten.

2. Vävnadsodling: En teknik där celler eller små bitar av vävnad placeras i ett matrixmaterial, såsom en hydrogel, som mimer livsfunktionen och underhåller cellernas överlevnad och tillväxt.

3. Mikrobiell odling: En teknik där bakterier, svampar eller andra encelliga organismer odlas i en näringsrik medium för att studera deras tillväxt, metabolism och interaktioner.

4. Organoidodling: En teknik där tre-dimensionella strukturer skapas från stamceller eller differensierade celler som mimer organens funktion och struktur. Dessa används ofta för att studera development, sjukdom och läkemedelseffekter.

5. Tissue engineering: En interdisciplinär teknik där man kombinerar cellodling, biomaterialvetenskap och ingenjörsvetenskap för att skapa funktionella vävnader som kan användas för regenerativ medicin eller transplantation.

Beta3-integrin är en typ av integrinmolekyl som spelar en viktig roll i celladhäsion och signaltransduktion. Det är ett heterodimer, vilket betyder att det består av två olika subenheter, alpha- och beta-subenheten. I fallet med Beta3-integrin är den alpha-subenheten vanligtvis av typen Alphavb (αvβ3) eller Alphaiib (αIIbβ3).

Beta3-integriner är involverade i en rad cellulära processer, inklusive angiogenes, migration, proliferation och apoptos. De binder till extracellulära matrisproteiner som fibronectin, vitronectin och gelatin, och kan också interagera med andra signalsubstanser som cytokiner och tillväxtfaktorer.

I medicinsk kontext är Beta3-integriner ett intressant mål för behandling av olika sjukdomar, framför allt cancer och kardiovaskulära sjukdomar. Forskning pågår för att utveckla läkemedel som kan modulera Beta3-integriners funktioner för att på så sätt påverka patologiska processer i dessa sjukdomar.

Plasminogenaktivatorer (PA) är en grupp enzymer som aktiverar plasminogent till plasmin. Plasmin är ett serinproteinas, som spjälkar fibrin i blodet och på så sätt hjälper till att lösa upp blodproppar. Det finns två huvudsakliga typer av plasminogenaktivatorer: t-PA (tissue-type plasminogen activator) och u-PA (urokinase-type plasminogen activator). T-PA produceras främst av endotelceller i blodkärlen medan u-PA produceras av bland annat celler i njurarna. Plasminogenaktivatorer används inom medicinen för att behandla akut lungsEmboli och ischemisk stroke genom att upplösa de blodproppar som orsakar dessa tillstånd.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.

I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.

Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

Trombocytrelaterad tillväxtfaktor (Thrombopoietin, TPO) är ett glykoprotein som produceras främst i levern och har en viktig roll i regleringen av trombocytopoesen, det vill säga blodplättproduktionen. TPO binder till sin receptor, c-Mpl, på megakaryocyter (de celler som mognar till blodplättar) och stimulerar deras differentiering, proliferation och överlevnad, vilket leder till ökad produktion av trombocyter. TPO:s halveringstid i blodet är ungefär 6-8 timmar och det cirkulerar fysiskt bundet till en del av de frisatta trombocyterna i blodet.

'Kondroitinaser' och 'kondroitinlyaser' är två grupper av enzym som båda har kapaciteten att bryta ned kondroitinsulfat, ett typiskt sockerartat komponent i brosk, hjärnvävnad och andra typer av bindväv.

Kondroitinaser är en grupp av specifika enzymer som katalyserar hydrolysen av kondroitinsulfat till disackarider med negativt laddning. Dessa enzymer används ofta i forskningssyfte för att analysera strukturen och sammansättningen av proteoglykaner, som är viktiga beståndsdelar i extracellulära matriser.

Kondroitinlyaser däremot är en grupp av enzymer som katalyserar elimineringsreaktioner av sockerarterna i kondroitinsulfat, vilket resulterar i bildandet av oligosackarider med positivt laddning. Dessa enzymer används ofta inom medicinen för att behandla sjukdomar som beror på felaktig accumulering eller nedbrytning av proteoglykaner, såsom vissa former av artros och andra ledsjukdomar.

Korneal stroma, även känd som corneal stromatus eller substantia propria, är den centrala och tjockaste delen av koroiden i ögat hos däggdjur. Det utgör ungefär 90% av koroidens tjocklek och består av regelbundet ordnade kollagena fibriller som är placerade parallellt med varandra och är omgivna av ett extracellulärt matrix. Korneal stroma ger koroiden sin transparens och styrka, vilket gör att den kan fungera effektivt som en optisk yta för att bryta upp ljus till det inre lagret av ögat.

Prokollagen N-endopeptidase, också känd som PNEL eller Prolyloligopeptidase, är ett enzym som spjälkar peptidbindningar i proteiner. Det är specifikt inriktat på att bryta ned prokollagen till kolllagen, vilket är en viktig process för att bygga upp kroppens bindväv och benstruktur.

PNEL är ett cytosoliskt serinproteas som främst verkar i mitochondrierna och endoplasmatiska retikulatet hos eukaryota celler. Detta enzym bryter ned specifika peptidbindningar i prokollagen, vilket är ett stort protein som bildas inuti cellen. När PNEL har klyvt av dessa bindningar kan de mindre peptidfragmenten lämna cellen och undergå ytterligare modifieringar innan de blir en del av den fullständiga kolllagenstrukturen.

PNEL har också visat sig ha en roll i regleringen av neuroendokrina funktioner, såsom att bryta ned peptidhormoner som till exempel neuropeptid Y och substance P. Dessutom kan PNEL-aktivitet påverkas vid olika sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och kardiovaskulära sjukdomar.

'Arthros' är ett stavfel för den medicinska termen 'arthrosis', som på engelska kallas 'osteoarthritis'. Arthros/osteoarthritis är en vanlig artörtsjukdom som orsakas av nedbrytning och förslitning av ledkärlets brosk, ledhuvudet och/eller ledkapseln. Detta leder till smärta, stelhet, svullnad och ibland funktionsnedsättning i leden. Arthros kan drabba alla leder i kroppen, men är vanligast i knä, höft, handled och rygg. Den orsakas ofta av åldrande, övervikt, felställning, skada eller arbetsskada, men kan även vara ärftlig. Behandlingen består av smärtstillande medel, fysioterapi, viktminskning och i vissa fall operation.

Benmorfogenesprotein 1, eller BMP-1, är ett protein som tillhör transforming growth factor-β (TGF-β) superfamiljen. Det är involverat i benmorfogenes och skelettutveckling genom att reglera differentiering av mesenchymala stamceller till osteoblastarter, vilka är celler som bildar benvävnad. BMP-1 verkar genom att klyva och aktivera andra medlemmar i TGF-β superfamiljen, inklusive andra BMP-proteiner. Det har också visat sig ha en roll i regleringen av extracellulär matris (ECM) återuppbyggnad genom att påverka nivåerna av proteaser som bryter ner ECM-komponenter.

"Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A" (Vascular Endothelial Growth Factor A, VEGF-A) är ett protein som fungerar som en signalsubstans och har en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl. Det produceras främst av celler i näringsbrist, under hypoxi (samtliga eller delvis på grund av syrebrist) och under inflammatoriska förhållanden. VEGF-A binder till receptorer på vaskulära endotelceller och stimulerar därmed deras tillväxt, migration och ökad permeabilitet, vilket leder till angiogenes. Detta gör att det är involverat i en rad fysiologiska processer såsom fostertillväxt, men också i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning.

'Porositet' refererer til den relative mængde af porer (hulrum) i et fast stof, som f.eks. et biologisk væv eller et syntetisk materiale. Porøsiteten har en betydning for materialets egenskaber, herunder styrken, fleksibiliteten og evnen til at transportere væske eller gas gennem det. I medicinsk sammenhæng kan porositet være relevant for forståelse af processer som absorption, diffusion og transport i biologiske væv, herunder huden, lungerne og nyrene.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

'Smad2' är ett protein som spelar en viktig roll i signalsubbet i TGF-β (transforming growth factor beta)-signalslinga, vilket är involverat i cellers tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). När TGF-β binder till sin receptor aktiveras Smad2 genom fosforylering. Därefter bildar det komplex med andra Smad-proteiner och transporteras in i cellkärnan där de fungerar som transkriptionsfaktorer och regulerar genuttrycket hos målgener.

Alfa1-integrin, eller Alpha 1 Integrin, är en typ av integrin som består av två subenheter, alfa 1 och beta 1. Detta protein hjälper till att koppla extracellulära matrisproteiner till cellmembranet och spelar därför en viktig roll i celldelning, celldifferentiering, migration och adhesion. Alfa1-integrin är specifikt involverat i interaktioner med kollagen, ett av de mest förekommande proteinena i den extracellulära matrisen. Genom att binde till kollagen hjälper alfa1-integrin till att stödja och underhålla strukturen hos celler och vävnader, särskilt i skelettet, blodkärlen och levern.

En njurglomerulus är en samling kapillärer inne i en njure som spelar en viktig roll i reningsprocessen av blodet. Den bildas när efferenta arterioler, de små artärerna som leder bort blod från glomerulus, delar sig och blir till en uppsättning kapillärer innan de återförenas och formar en efferent ven.

Glomerulus är den del av nefronet, det grundläggande filtreringsenheten i njuren, där blodfiltrat bildas. När blod passerar genom glomerulus sker en ultrafiltration, vilket innebär att vatten, små molekyler och joner passerar genom kapillärväggen medan större molekyler, som proteiner och celler, förblir kvar i blodet.

Njurglomerulusen är en viktig struktur eftersom den reglerar reningsprocessen och hjälper till att kontrollera vätske- och elektrolytbalansen i kroppen.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

Matrix metalloproteinase 15 (MMP-15), även känt som Enhanced Type of Plasminogen Activator Inhibitor-1 (EPPIN) eller Membran type 1-MMP (MT1-MMP), är ett enzym som tillhör familjen av matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matris, vilket är viktigt för cellinvasion, angiogenes och tumörprogression.

MMP-15 är ett transmembrant enzym som uttrycks i många olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och epitelceller. Det har en katalytisk domän som liknar andra MMPs, men det skiljer sig från dem genom sin förmåga att aktivera andra MMP-medlemmar och att reglera cellsignalering via proteinklyvning.

MMP-15 är involverat i en rad fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, angiogenes, benremodelering och immunförsvar. Dess överaktivering har dock visats korrelera med flera patologiska tillstånd, inklusive cancer, kardiovaskulära sjukdomar och neurodegenerativa störningar.

'Lungfibros' är en benämning på en grupp sjukdomar som kännetecknas av förtjockning och skleros (hårdnad) av lungornas vävnad. Detta leder till att lungorna inte kan expandera normalt under andningen, vilket i sin tur gör det svårare för syre att diffundera in i blodomloppet.

Den vanligaste typen av lungfibros kallas idiopatisk lungifibros (ILA), som innebär att orsaken till fibrosen är okänd. Andra typer av lungfibros kan bero på exponering för skadliga ämnen, såsom asbest eller silikos, eller vara en komplikation till andra sjukdomar, som exempelvis systemisk sclerosis (sklerodermi).

Symptomen på lungfibros kan inkludera andnöd, hosta och trötthet. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av lungsymtom, röntgenbilder och lungfunktionsprov, samt i vissa fall genom biopsi. Behandlingen av lungfibros kan omfatta medicinsk behandling, rehabilitering och syrgastillförsel vid svår andnöd.

Alpha-2-beta-1 integrin, också känt som Very Late Antigen-2 (VLA-2) eller CD49b/CD29, är en transmembranprotein som utgör en del av ett stort antal integriner. Integriner är en familj av celladhesionsmolekyler som spelar en viktig roll i cellextracellulära interaktioner och signaltransduktion.

Alpha-2-beta-1 integrin består av två subenheter, alpha-2 (CD49b) och beta-1 (CD29), som binder till extracellulära matrisproteiner såsom kollagen och laminin. Denna bindning är involverad i en rad cellulära processer, inklusive cellytiska interaktioner, migration, adhesion och signalering.

I immunsystemet är alpha-2-beta-1 integrin involverat i aktivering av naturliga killer (NK) celler och reglering av deras cytotoxicitet. Dessutom har den visat sig ha en roll i inflammation, angiogenes och cancer.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Trofoblast är en typ av cell som finns i ett tidigt stadium av graviditeten hos däggdjur, inklusive människan. Det är en del av den yttre lagren av embryots blastocyst, och efter att blastocysten har fastnat i livmoderns slemhinna (något som kallas nidation) börjar trofoblastcellerna sekretera enzymer och växa till att omge sig med blodkärl från modern.

Trofoblasten kan delas in i två huvudgrupper av celler: cytotrofoblast och syncytiotrofoblast. Cytotrofoblasten är en lagring av celler som ligger under syncytiotrofoblasten, som är ett multinukleärt skikt av sammansmälta celler som bildar kontakt med moderns blodkärl.

Trofoblasten har flera viktiga funktioner under graviditeten, bland annat att sekretera hormoner som hjälper till att upprätthålla graviditeten och underhålla fostret, att bryta ner och absorbera näringsämnen från moderns livmoderslemhinna, och att skydda fostret mot moderns immunförsvar.

Ett patologiskt tillstånd som kallas trofoblastpatologi kan uppstå när trofoblastcellerna börjar växa oregelbundet eller invaderar omgivande vävnader, vilket kan leda till allvarliga komplikationer under graviditeten.

Sialoglykoproteiner är proteiner som har sackarider (kolhydrater) kovalent bundna till dem. De specifika kolhydratstrukturerna som kallas glykaner, är ofta terminerade med sialiska syror, vilket har gett proteinklassen dess namn. Sialoglykoproteinerna utövar viktiga funktioner inom cellbiologi och patologi, bland annat som receptorer för olika signalsubstanser och som beståndsdelar i blodgruppssystemet. De kan också vara involverade i celldifferentiering, tumörbildning och infektioner.

3T3-celler är en typ av immortaliserade musmusceller (fibroblaster) som används inom forskning, särskilt inom områdena cellbiologi, toxicologi och molekylär biologi. "3T3" står för "tissue culture and transfer number three", eftersom dessa celler var de tredje i en serie av cellkulturer som utfördes vid Tomizawas laboratorium på Tokyo Tech. Dessa celler är lätta att odla och har därför blivit ett vanligt val för forskningsändamål. De används ofta för att studera celldelning, signaltransduktion, cellcykeln, oxiativ stress, apoptos och olika former av cellulär skada.

Stress fibers are thin, cable-like structures in cells that are made up of bundled actin filaments and myosin motor proteins. They are called "stress" fibers because they tend to form in response to mechanical stress or tension on the cell, helping to maintain cell shape and provide structural support. Stress fibers also play a role in cell motility and adhesion, as well as in the transmission of forces within and between cells. They are dynamic structures that can change in length and organization in response to changes in the cell's environment or mechanical stresses.

Talin är ett protein som spelar en viktig roll i celldelningen, celladhesion och signaltransduktion. Det är speciellt känt för sitt engagemang i formationen av fokalkontakter, strukturer där cellmembranet möter extracellulär matrix, genom att binda till integrinreceptorer och andra proteiner som aktiverar signaltransduktion. Talin består av en huvuddomän med flera repetitiva strukturer och en aktinerbindande domän, vilket gör det till ett viktigt länkprotein mellan cytoskelettet och cellmembranet.

Amelogenin är ett protein som spelar en viktig roll i den initiala fasen av tands skalbildning. Det syntetiseras av ameloblastcellerna och utgör ungefär 90% av proteinet i den skiva av ameloblastmembran som bildar den inre kärnan av tandemaljen under tidig utveckling.

Amelogenin har visat sig ha en viktig funktion i regleringen av mineraliseringen av emaljen, genom att verka som en matrix för att fånga in calcium- och fosfatjoner som sedan kristalliseras till hydroxiapatitkristaller. Dessa kristaller utgör den huvudsakliga strukturen i emaljen.

Mutationer i amelogenin-genen kan leda till olika former av tandsjukdomar, såsom amelogenesis imperfecta, som kännetecknas av missbildningar och defekter i emaljen.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

I medicinsk kontext, refererar "ytegenskaper" (på engelska: "physical properties") vanligtvis till de observerbara karaktäristika hos ett biologiskt material eller en substans, som kan inkludera färg, lukt, smak, konsistens, densitet, hårdhet, ljusbrytning, ledningsförmåga för elektricitet, etc.

Ytegenskaperna kan vara viktiga att ta hänsyn till när man diagnostiserar eller behandlar sjukdomar, eftersom de kan ge information om vilka substanser eller material som finns i en patient's kropp, hur de beter sig under olika förhållanden, och hur de påverkas av olika terapeutiska interventioner.

Exempelvis, färgen på en persons urin kan ge information om deras hydratationsnivå eller om förekomsten av blod i urinen. Smaken och luften hos en persons andedräkt kan vara viktiga tecken på underliggande sjukdomar, som diabetes eller lungsjukdomar. Konsistensen hos en persons slemhinnor kan ge information om deras allmänna hälsostatus och om förekomsten av inflammation eller infektion.

Glykosylering är en biokemisk process där en eller flera sockermolekyler (så kallade glykaner) fogas till ett protein eller en lipid. Denna process katalyseras av enzymer som kallas glykotransferaser och sker vanligtvis inne i cellen i endoplasmatiska retikulatet och Golgiapparaten.

Glykosylering har en rad funktioner i cellerna, bland annat hjälper den till att stabilisera proteiner, reglera deras aktivitet, underlätta transporten av dem mellan olika kompartment inne i cellen och påverka interaktionerna mellan celler. Felen i glykosyleringsprocessen kan leda till olika sjukdomar, såsom kongenitala disorder of glycosylation (CDG) och cancer.

Kadheriner är en typ av celladhesionsmolekyler (CAM) som spelar en viktig roll i cellextraktoriska processer, såsom celldelning och cellytaformation. De är transmembrana proteiner som hjälper till att koppla samman cytoskelettet hos två intilliggande celler genom att binda till varandra. Kadherinerna delas in i flera olika klasser baserat på struktur och funktion, men de flesta kadheriner är kalciumberoende och kallas därför för klassiska kadheriner. De klassiska kadherinerna har en extracellulär domän som består av fem utskott (EC1-EC5), en transmembrandomän och en cytoplasmisk domän. Cytoplasmiska domänen interagerar med cytoskelettproteiner, såsom aktinfilament och alfa-aktininer, vilket hjälper till att stabilisera cell-cellkontakten. Kadheriner spelar också en viktig roll i signaltransduktion och kan påverka celldifferentiering, apoptos och cellytorsdifferentiering.

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en växt- och djurcellsbunden signalsubstans. Det binder till specifika receptorer på cellmembranet, vilket leder till en kaskad av intracellulära händelser som kan påverka celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellmotilitet.

TGF-β-receptorerna är serin/treoninkinasreceptorer och finns i två former: typ I och typ II. När TGF-β binder till sin receptortyp II aktiveras den och rekryterar sedan receptor typ I, vilket leder till fosforylering av receptorn typ I. Detta skapar en signalsignal som aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar, inklusive Smad-signalvägen, vilket leder till ändringar i genuttryck och cellfunktion.

TGF-β-receptorerna spelar därför en viktig roll i embryonal utveckling, homeostas och sjukdomsprocesser som cancer, fibros och autoimmuna sjukdomar.

"Brösttumör" är ett samlingsbegrepp för olika slags tumörer (abnorma vävnadsformationer) som kan uppstå i brösten. Det finns två huvudsakliga kategorier av brösttumörer: godartade och elakartade.

Godartade brösttumörer är relativt vanliga och tenderar att vara ofarliga. De flesta godartade brösttumörer är cystor (flytande säckar fyllda med vätska) eller fibroadenomer (små, runda, solida knölar som består av både glandulär och stödjevävnad).

Elakartade brösttumörer, även kända som maligna bröstcancer, är mer allvarliga och kan spridas till andra delar av kroppen. De elakartade brösttumörerna inkluderar bland annat invasiv duktal carcinom (IDC), invasiv lobulär carcinom (ILC) och inflammatorisk bröstcancer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade brösttumörer så tidigt som möjligt för att öka chanserna till fullständig bot. Regelbundna självundersökningar, mammografier och andra screening-metoder kan hjälpa till att upptäcka bröstcancer i ett tidigt stadium.

Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.

Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.

Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.

Fibrosarkom är en sällsynt typ av mjukvävnads sarcom, som utgår från bindvävsceller (fibroblaster) och vanligtvis bildas i armar eller ben. Det karakteriseras av oregelbunden tillväxt av fibroblaster som bildar ett opålitligt, invasivt tumörvävnad med stor potential att metastaserat till andra kroppsdelar. Fibrosarkom tenderar att drabba vuxna mellan 30 och 60 år, men kan förekomma i alla åldrar. Behandlingen innefattar ofta kirurgi för att avlägsna tumören, strålbehandling och/eller kemoterapi för att reducera risken för återfalls- eller metastaseringsrisk.

'Serinendopeptidaser' er en type enzym, som bryter ned proteiner og peptider i kroppen. Navnet kommer af at de indeholder en serin-aminosyre i deres aktive site, som spiller en vigtig rolle i katalysen af proteolytisk nedbrydning. Disse enzymer bryder specifikt peptidbindinger, hvor den karboxylterminale sidekæde er en hydrofil aminosyre, såsom serin, threonin eller cystein. Serinendopeptidaser inkluderer enzymer som trypsin, chymotrypsin og elastase, som alle spiller en vigtig rolle i fordøjelsen af protein i kroppen.

Protein-tyrosinkinaser (PTK) er ein type av kinase, som kan overføre en fosfatgruppe fra ATP til tyrosylresid i ein protein. Dette resulterer i at proteinet endrer sin funksjon eller konfigurasjon. PTKs spiller en viktig rolle i intrasellular signalveger, og feilregulering av PTK-aktivitet kan føre til ulike sykdomar, inkludert kreft.

I medisinsk sammenheng kan PTK-inhibitorer være verksomme i behandlinga av kreft, fordi de kan redusere aktiviteten hos onkogena PTK-enheimer som driver kreftvoksten.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Kapillärer är mycket små blodkärl med en diameter på omkring 5-10 mikrometer. De återfinns i alla vävnader och organ i kroppen, förutom i hjärtat självt. Kapillärernas främsta funktion är att möjliggöra utbyte av syre, näringsämnen, kolsyra och andra ämnen mellan blodet och de omkringliggande vävnaderna.

Kapillärerna bildar ett nätverk av små kärl som är sammanlänkade med större blodkärl, såsom arterieller och venösa kärl. Arteriell kapillärblod flödar från hjärtat och innehåller syresatt blod. När blodet passerar genom de smala kapillärerna diffunderar syret ut genom kapillärväggarna till de omkringliggande vävnadscellerna, medan kolsyra och andra ämnen diffunderar in i kapillärerna. Venös kapillärblod flödar sedan tillbaka till hjärtat och innehåller nu syrefattigt blod.

Kapillärernas väggar består av endotelceller, som är mycket tunna och platta. Detta gör att det är lätt för ämnen att diffundera genom kapillärväggarna. Kapillärerna har också en mycket stor yta till volym-förhållande, vilket underlättar utbytet av ämnen mellan blodet och vävnaderna.

Polysackaridlase (eller glykosidaser) är en grupp enzym som bryter ned specifika slags kolhydrater, polysackarider, till enklare sockermolekyler. Polysackarider är långa kedjor av sockermolekyler som exempelvis stärkelse och cellulosa. Det finns olika typer av polysackaridlaser som är specialiserade på att bryta ned specifika sorters polysackarider. Några exempel på polysackaridlaser är amylas som bryter ner stärkelse till maltose och cellulasa som bryter ner cellulosa till glukos.

'Vimentin' er ein proteín som forekommer i det mekaniske kjøttet (cytoskelettet) hos alle typer av celler i dyr, med undtagelse av røde blodceller og plattceller. Det er ein typ av intermediært filament som hjelper til å gi støtte og form på cellen. Vimentin er ofte brukt som en markør for mesenkymale stamceller og kan også forekomme i visse typer av kreftceller.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

"Animal models" er en betegnelse for brugen af dyr som forsøgsdyr i forskning, hvor dyrene svarer til mennesker på en eller anden måde. Dette kan være pga. en lignende anatomi, fysiologi, genetisk sammensætning eller sygdomsudvikling. Animal models anvendes ofte i biomedicinsk forskning for at opnå bedre forståelse for sygdomme, udvikle og teste nye behandlingsmetoder, og forudsige virkninger og bivirkninger af medicinske produkter før de prøves på mennesker. De dyr, der oftest anvendes som animal models, er mus, rotte, kanin, hund, kat, gris og primat.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

'Sulfater' är ett medicinskt begrepp som refererar till en grupp enzymer som hjälper till att bryta ned (metabolisera) specifika substanser i kroppen. Dessa enzymer är involverade i sulfatering, en process där en svavelgrupp (SO42-) adderas till en molekyl.

Sulfater deltar i en rad olika biologiska processer, inklusive nedbrytningen av vissa hormoner, neurotransmittorer och giftiga substanser. Dysfunktion eller nedsatt aktivitet hos sulfater kan vara associerat med olika sjukdomstillstånd, såsom certainarvliga metaboliska störningar och neurologiska förhållanden.

"Cell aggregation" refererar till när celler i en population binder sig till varandra och bildar klumpar eller klasar. Detta kan ske naturligt under cellens normala utveckling och differensiering, eller som ett resultat av manipulation i laboratoriemiljö, såsom under cellkultur. Cellaggregering kan också ses i vissa patologiska tillstånd, såsom cancer, där cancerceller kan aggregera och bilda tumörer.

Mikrobiell kollagenas är ett enzym som produceras av vissa bakterier och som bryter ned kollagen, ett protein som finns i bland annat hud, ben och brosk. Detta enzym används av bakterierna för att bryta ned och ta i sig näringsämnen från sitt växtmedium, men kan även orsaka skada på värdorganismen om bakterierna koloniserar dessa vävnader.

Pankreatisk elastas är ett enzym som produceras i bukspottsdrüsen (pancreas) och har en viktig roll i den proteolytiska nedbrytningen av proteiner i mag-tarmsystemet. Det är ett av de huvudsakliga enzymerna i bukspottsvätskan, tillsammans med amylas, lipas och trypsin.

Pankreatisk elastas bryter ned specifika proteiner som innehåller elastin, ett protein som finns i bindväv och hjälper till att ge struktur åt olika vävnader i kroppen. Dessutom används pankreatisk elastas ofta som en markör för bukspottsinflammation (pancreatit) eftersom nivåerna av detta enzym ökar i blodet när bukspottsdrüsen är skadad eller inflammerad.

The term "cellular microenvironment" refers to the unique local environment surrounding an individual cell or group of cells within a living organism. This microenvironment includes the extracellular matrix (ECM), which is the non-cellular component composed of proteins, glycoproteins, and polysaccharides that provide structural and biochemical support to the cells. It also includes various signaling molecules such as growth factors, cytokines, and chemokines that influence cell behavior and function.

The cellular microenvironment can have a significant impact on cell survival, proliferation, differentiation, and migration. Factors such as the stiffness, composition, and organization of the ECM, as well as the availability and presentation of signaling molecules, can all contribute to shaping the behavior of cells within a given microenvironment.

In disease processes such as cancer, changes in the cellular microenvironment can promote tumor growth, progression, and metastasis. Understanding the complex interactions between cells and their microenvironments is an important area of research with potential applications in regenerative medicine, tissue engineering, and cancer therapy.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

'Bindvävsceller' refererar till olika typer av celler som är involverade i uppbyggnaden och underhållet av bindväv, som är en typ av vävnad som hjälper till att ge struktur och stöd till kroppen. Bindvävsceller inkluderar:

1. Fibroblaster: Dessa celler producerar de proteiner som utgör det mesta av bindväven, såsom kollagen och elastin. De hjälper också till att reparera skador på vävnaden.
2. Makrofager: Dessa är immunceller som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och döda bakterier.
3. Adipocyter: Dessa är fetceller som lagrar energirik föda i form av fett. De hjälper också till att ge stöd och isolering till kroppen.
4. Blodkärlsceller: Dessa celler bildar blodkärlen som transporterar syre, näringsämnen och andra substanser till och från cellerna i kroppen.
5. Små blodkroppar (trombocyter): Dessa är små, diskformade celler som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av celler som kan ingå i bindväv beroende på var i kroppen den finns och dess specifika funktion.

Polyester är ett samlingsnamn för polymera material som innehåller esterbindningar i sin kedjestruktur. De flesta polyestern tillverkas syntetiskt genom en kemisk reaktion mellan en diol (två-kolsvans) och en diacid (två-syraväte). Detta resulterar i en polymer med esterlänkar som förbinder varje monomerenhet.

Polyestern är kända för sin termoplastiska natur, vilket betyder att de kan formas när de hettas upp och härdas när de svalnas ner. De används ofta i textil- och konfektionsindustrin för tillverkning av kläder, tältdukar, buss- och lastbilsdukar, samt i kompositmaterial där hög hållfasthet och väderbeständighet efterfrågas.

Ett vanligt exempel på en polyester är PET (polyetylentereftalat), som används till flaskor för drycker, matförpackningar och syntetiska textiler.

"Transformed cell line" er en betegnelse for en cellelinje, der er undergået en artificiel genetisk ændring, ofte gennem anvendelse af virus, retrovirus eller andre typer plasmidvektorer. Denne ændring resulterer i at cellen får en forandret genetisk makeup, der kan give den nye egenskaber, såsom ureguleret vækst, ændret differentiering eller øget sekretion af bestemte proteiner. Transformerede cellelinjer anvendes ofte i forskning, herunder i studier af cellevækst, signaltransduktion, proteinproduktion og cancerbiologi.

Amnion är en membran som omger fostret inuti livmodern hos däggdjur. Det utgör en del av den yttre embryofonen och bildas under fosterutvecklingen. Amnionen fylls med ett klart, vattenliknande fluid som kallas amnionskiktet eller fostervattnet, vilket hjälper till att skydda fostret och ge ett flexibelt utrymme för fostrets rörelser under graviditeten. Amnion är en del av moderkakan (placentan) som ger näring och syre till fostret genom navelsträngen.

Kollagen typ IX är ett nedsatt vanligt förekommande typ av kollagen som hör till den grupp av kollagener som kallas för fibrillära mikrofibriller. Detta specifika kollagen förekommer i extracellulära matrisen, särskilt i hyalintartyden och i artropodernas extracellulära matrix. Kollagen typ IX spelar en viktig roll för att koppla samman kolllagen typ II och XI, vilket bidrar till stabiliteten hos kollagenfibrillerna. Mutationer i genen som kodar för kollagen typ IX kan leda till olika arftagande skelettsjukdomar, såsom Sticklers syndrom och Marshall syndrom.

'Pseudopodia' er ein termin i medisinen som refererer til temporære utskjutningar av cellens membran og cytoplasma. Disse strukturene oppstår vanlegest i forbindelse med cellers bevegelse eller fagocytosesproesser, og de kan ha ulik form og størrelse alt etter hvilken type celle det er om og hva som skal foregå.

Pseudopodia inneholder ofte aktinfilamenter, ein slags proteiner som spiller en viktig rolle i cellens skelett og bevegelse. Når de aktive seg, kan de forandre formen på pseudopodiya og drive cellebevegelsen framover.

I fagocytosen er pseudopodia involvert i å omringe og omslutte framtidige byttet, som deretter blir inkorporert inn i cellen gjennom en endelig fagosom. Pseudopodia kan også være involvert i andre prosesser som celleadherens og signaloverføring mellom celler.

"Tryckhållfasthet" (eng. "pressure resistance") är ett mått på en materials förmåga att motstå deformation under tryck. Det definieras ofta som det maximala trycket som kan appliceras på ett material innan det permanent deformeras eller går sönder. Tryckhållfastheten mäts vanligen i enheter som pascal (Pa), psi (pound-force per square inch) eller bar (100 000 Pa). Det är ett viktigt begrepp inom materialvetenskap och används ofta vid konstruktion av komponenter som utsätts för höga tryck, till exempel i rörledningar, hydrauliska system och trycksensorer.

Cathepsin K är ett enzym som tillhör gruppen cysteinproteas, och är beläget i lysosomer inne i celler. Det uttrycks främst i osteoklaster, de celler som bryter ner benvävnad under normala förhållanden. Cathepsin K har förmågan att bryta ned kollagen och andra proteiner i extracellulär matris, vilket gör det till ett viktigt enzym i benresorptionen. Genom sin roll i benmetabolismen kan mutationer i genen för Cathepsin K leda till sjukdomar som osteopetros och andra benrelaterade sjukdomar.

"Nyfött djur" kan definieras som ett djur som just har fötts och fortfarande är i sitt spenbarnstadium. Under denna period är ungdjuret beroende av moderns mjölk för näring och skydd. Det exakta tidsintervallet för det nyfötta stadiet kan variera beroende på djurspecies.

För vissa djur, som människan, är det relativt kort, medan andra djurarter kan ha en mycket längre period av beroende. Under denna tiden utvecklas ungdjuret fysiskt och lärr sig överlevnadsstrategier från modern eller flocken.

RNA-interferens (RNAi) är ett naturligt förekommande cellulärt försvarssystem hos eukaryota celler som skyddar mot främmande genetisk material, till exempel virus. Det bygger på att korta dubbelsträngade RNA-molekyler (siRNA) binder till och leder till degradering av komplementära mRNA-molekyler, vilket resulterar i nedreglering av specifika geners syntes på proteinnivå. RNAi kan också användas som en teknik inom molekylärbiologi för att studera genfunktioner och utveckla terapeutiska strategier.

'Viskositet' är ett mått på en fluid (gas eller vätska) motstånd mot deformation, det vill säga hur mycket den tenderar att strömma eller flyta. Det kan definieras som den relativa mellan två lager av fluid som rör sig parallellt med varandra med olika hastighet. En högre viskositet innebär ett större motstånd och därmed en långsammare strömning. Viskositeten uttrycks vanligen i enheten pascal sekund (Pa·s) i SI-systemet, men det kan också användas andra enheter som poise (P) och centistokes (cSt). Viskositeten påverkas av temperaturen, så att den tenderar att minska vid ökad temperatur.

'Odlingssubstrat, serumfria' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och betyder på svenska ungefär 'odlingsmedium, serumfritt'.

Ett odlingsmedium är en näringsrik lösning som används för att odla bakterier, celler eller vävnader utanför ett levande väsen. Olika arter av mikroorganismer och celler har olika behov av näring och livsvillkor, vilket gör att det finns en mängd olika odlingsmedier som kan anpassas efter vad som ska odlas.

'Serumfri' betyder att serum, ett proteinrika vätska som utvinns från blod, inte ingår i odlingsmediet. Serum används ofta som en källa till näring och tillväxtfaktorer när man ska odla celler, men det finns också situationer där man vill undvika serum för att undvika påverkan från dess innehåll av till exempel växthormoner eller tillväxtfaktorer. I stället kan man använda en serumfri odlingsmedie som istället innehåller andra substanser som kan ersätta serums funktion.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

Stellate cells, også kjent som Ito-celler eller lipocyter, er en type av celle i leveren hos pattedyr. Disse cellene har flere funksjoner, men deres viktigste rolle er å regulere metabolismen av kolagen og andre ekstraselvære stoffer i leveren. De har også en viktig rolle i opbevaringen og frisetningen av lipider (fedtstoffer) i leveren.

Stellate cells er typisk i en quiescent tilstand, men kan bli aktiverte under skader eller sykdommer som f.eks. alkoholskab og hepatitis. Når de aktiveres, vil de differentiere seg til myofibroblaster og produsere ekscessivt med kolagen, resulterende i fibrose (scarring) av leveren. Dette kan føre til alvorlige skader på leverfunksjonen og eventuelt til levercirrhose.

I tillegg har stellate cells vært vist å spille en rolle i andre leverpatologier, inkludert steatos (fedtlever) og hepatokellulær karsinom (leverkreft). Derfor er forståelsen av stellate cells og deres mekanismer viktig for å utvikle effektive behandlinger for lever sykdommer.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, ofta vita blodcellar som neutrofila granulocyter eller dendritiska celler, rör sig i respons på kemiska signaler i sin omgivning. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret då cellerna kan flytta sig till olika delar av kroppen för att bekämpa infektioner eller reparera skador. Kemotaxi kan också spela en roll inom cancerutvecklingen, där cancerceller kan använda sig av denna process för att sprida sig till andra delar av kroppen under metastasprocessen.

Integrin-binding sialoprotein (IBSP) är ett protein som förekommer naturligt i människokroppen. Det uttrycks framförallt i benvävnad och odontogen (tandbildning). IBSP binder till integriner, en typ av cellmembranprotein, och hjälper till att reglera celldelning, cellöverlevnad och celldifferentiering. Det är också involverat i mineraliseringen av benvävnad och tandmineralisering. IBSP har också visat sig ha en roll i cancerutveckling och progression, därtill att det kan vara ett potentialt prognostiskt markeringsmolekyl för vissa typer av cancer.

Bröstkörtlarna, eller mammakörtlarna, hos människan är ett par glandulära organ som primärt utvecklas hos kvinnor för att producera och sekretera modersmjölk till spädbarn. De består av körtelvävnad innesluten i fett- och bindväv, omgiven av bröstmuskulatur. Hos män kan bröstkörtlarna vara underutvecklade eller saknas helt, men de innehåller fortfarande körtelvävnad som kan reagera på hormonella förändringar och orsaka till exempel ömmhet eller utslag.

Bakterielle Adhäsiner är proteiner eller komplexer av protein och kolhydrater på bakteriens cellyta som tillåter bakterien att binda till specifika receptorer på värdcellens yta. Detta är en viktig första steg i bakteriens infektionsprocess, eftersom det möjliggör för bakterien att kolonisera och invadera värden. Adhäsiner kan variera mellan olika bakteriestammar och kan ha olika specifikaheter för olika värdceller. Genom att förstå hur bakterier använder sig av adhäsiner för att binda till värdar kan forskare utveckla nya strategier för att förhindra eller behandla bakteriella infektioner.

Syndecan-4 är ett transmembrant protein som tillhör syndecanfamiljen, en grupp heparansulfatproteoglykaner. Syndecan-4 består av en extracellulär domän med hjärtformade heparansulfatstrukturer, en transmembrand del och en citosolisk domän. Det är involverat i en mängd cellulära processer som cellexpansion, migration, adhesion och signaltransduktion. Syndecan-4 kan interagera med extracellulära matrixproteiner, cytokiner och growth factors och fungerar som en viktig regulator av cellytoriska händelser.

'Sclera' er en del av øyet og betegner den hvite, bakte del som holder øyballen sammen og beskytter de inre strukturene i øyet. Den sclerale hvitten består av et tynt lag kollagenfibriller og elastisk bindivetein, og er relativt ufølsom for smerte og berøring. Scleraen er viktig for å gi øyballen form og styrke, og er også viktig for regulering av intraokulært trykk.

“Human development” i medicinsk kontext refererer til den proces hvor et menneske vokser og udvikler sig fra et fertiliseret æg (zygote) til en voksen. Denne proces inkluderer fysisk, kognitiv og social udvikling.

Fysisk udvikling omfatter vækst i størrelse og vægt, organudvikling og muskel- og skeletudvikling. Kognitiv udvikling refererer til den måde hvorpå barnet udvikler sine tanker, sprog, minde og læringsferdigheder. Social udvikling omfatter barnets evne til at etablere og opretholde forhold, samarbejde med andre og udvikle empati.

Human development er en kompleks proces, der påvirkes af mange forskellige faktorer, herunder genetiske faktorer, ernæring, miljø, oplevelser og sundhedsforhold. Læger og andre sundhedsfaglige professionelle kan overvåge barnets udvikling gennem regulære undersøgelser og tage skridt for at støtte en normal og sund udvikling, hvis behovet opstår.

Matrix metalloproteinase 8 (MMP-8), även känt som neutrophil collagenase, är ett enzym som tillhör familjen matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matris, det vill säga de proteiner och andra molekyler som utgör strukturen hos celler och vävnader.

MMP-8 är specifikt inblandat i nedbrytningen av typ I, II och III collagen, vilka är viktiga beståndsdelar i den extracellulära matrisen. Detta enzym produceras främst av neutrofila granulocyter, en typ av vita blodkroppar som är involverade i immunförsvaret. MMP-8 har en viktig roll vid inflammatoriska processer och kan bidra till sjukdomsprocessen vid exempelvis tandlossning, artros och hudinflammationer.

Syndecan-1 är ett transmembrant proteoglykan som består av en typ I transmembranprotein, kopplad till en eller flera heparansulfatkedjor och en koreshylkanaftad kortare kedja av chondroitinsulfat. Syndecan-1 är främst uttryckt på epitelceller och deltar i cellytorinteraktioner, signaltransduktion och kontroll av cellproliferation och differentiering. Det kan fungera som en receptor för diverse tillväxtfaktorer och cytokiner och är involverat i celldelning, migration och angiogenes. Syndecan-1 kan fånga upp och neutralisera patogena mikroorganismer och toxiner och spela en roll i immunförsvaret. Det kan också utsöndras från celler som en del av celldöd och användas som ett markör för epitelcellsskada, till exempel vid inflammation eller cancer.

'Cellular spheroids' refer to three-dimensional (3D) aggregates of cells that form a rounded shape. These structures are often used in research and cancer treatment development as they can mimic the structure and behavior of tumors more closely than traditional two-dimensional (2D) cell cultures. Cellular spheroids can be formed through various methods, including hanging drop, liquid overlay, and spinner flask techniques. The cells within spheroids can organize themselves into different regions, such as a proliferating outer layer and a quiescent or necrotic core, which can provide valuable insights into the behavior of cells in a more physiologically relevant environment compared to 2D cultures.

Real-Time Polymerase Chain Reaction (RT-PCR) er en laboratoriemetode som brukes til å amplifisere og detekterer små mengder av bestemte DNA-sekvenser i en prøve. Metoden gjør det mulig å observere denne prosessen i «realtid», noe som betyr at man kan se resultatet etterpå hvert enkelt cyklus av amplifiseringen. RT-PCR er en hypersensitiv teknik som ofte brukes til diagnostisk testing og forskning innen områder som molekylær biologi, infeksjonssjukdomer, genetikk og onkologi.

I tillegg til å være en hypersensitiv metode er RT-PCR også en meget spesifikk teknik, noe som betyr at den kun vil amplifisere og detektere DNA-sekvenser som passer med de specificerte primerne. Dette gjør den til en viktig verktøy for å identifisere og undersøke spesifikke gener, mutasjoner eller patogener i en prøve.

I tillegg til standard-RT-PCR kan den også kombineres med andre teknikker som fluorescensmærkning (f.eks. TaqMan) for å øke spesifisiteten og senstiviteten i detektionen av bestemte DNA-sekvenser. Disse forbedringene gjør RT-PCR til en viktig metode innen diagnostisk testing, for eksempel for å identifisere infeksjonsagenter som bakterier og virus, og for å spore genetiske endringer i kræftceller.

Position-Specific Scoring Matrices (PSSMs) är en typ av matris som används inom bioinformatik och molekylärbiologi för att beskriva och jämföra protein- eller DNA-sekvenser.

En PSSM representerar frekvensfördelningen av aminosyror eller nukleotider i varje position i en uppsättning relaterade sekvenser, till exempel en familj med homologa proteiner. Varje matrisrad motsvarar en specifik position i en sekvens och innehåller 20 värden (för protein) eller 4 värden (för DNA), som representerar frekvenserna av respektive aminosyra eller nukleotid på den positionen.

PSSMs används ofta i sökningar efter liknande sekvenser, till exempel när man letar efter homologa proteiner i databaser med hjälp av algoritmer som BLAST (Basic Local Alignment Search Tool). PSSM-scoringsmatriser kan också användas för att förutsäga funktionella domäner, strukturella egenskaper och andra biologiska aspekter hos en given sekvens.

Katepsiner är en grupp av proteasar, eller enzymer som bryter ner protein. De är huvudsakligen belägna i lysosomer och aktiveras vid lägre pH-värden, vilket gör dem speciellt anpassade för att bryta ner protein inne i cellen.

Katepsiner delas in i flera olika typer, beroende på deras struktur och funktion. Några exempel är katepsin B, K och L, som alla har en viktig roll i proteombrytningen och cellens homeostas. Dessa enzymer kan även vara involverade i patologiska processer såsom cancerspridning och inflammation.

Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.

'Skalle' er en uformell betegnelse for hovedet, men i en medicinsk kontekst refererer det typisk til kraniet eller den del av kroppen som omgiver hjernen. Det består av flere separate ben, der vokser sammen til et solidt skeletal støtteelement for hjernen og musklerne i ansigtet og nakken. Kraniet har også åbninger som tillader nervesystemets strukturer, blodkar og andre vitaler organer at passere igennem.

Polystyren är ett syntetiskt, termoplastiskt material som tillhör gruppen styrenpolymer. Det är en homopolymer av monomeren styren och består av en lineär kedja av stilbenväteenheter. Polystyren är transparent, hård och skör med en hög härdighet och god elektrisk isolationsförmåga. Det används bland annat till förpackningsmaterial, isolermaterial och i olika slag av produkter som kylskåp, tv-apparater och leksaker.

Alcian Blue är ett vitt, kolloidalt färgämne som används inom histologi och cytologi för att färga acidiska polysackarider, såsom hyaluronsyra, heparan sulfat och kollagen. Det används också för att identifiera specifika cellytor i vävnader och för att påvisa patologiska förändringar i cellstrukturen. Alcian Blue har en affinitet till negativt laddade sulfatgrupper i polysackaridkedjorna, vilket gör det möjligt att färga dessa strukturer blåa. Färgningsmetoden är beroende av pH-värdet och använder ofta en kombination av syror som reglerar färgningseviteten för olika typer av polysackarider.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

Ett experimentellt implantat är ett medicallyk tekniskt enhet eller konstruktion som placeras in i en människokropp under en klinisk prövning för att utvärdera dess säkerhet och effektivitet. Det kan vara avsett att ställa till med en viss funktion, ersätta eller integrera sig med en del av kroppen, eller ge information om kroppens funktioner. Experimentella implantat kan vara till exempel prototyper av nya konstruktioner eller modifieringar av befintliga produkter. De används i forskning och utveckling för att förbättra vår förståelse av fysiologiska processer, testa nya behandlingsmetoder och skapa nya terapeutiska möjligheter.

Mekaniska fenomen är en term inom fysiologi och medicin som refererar till de processer och förändringar som sker i kroppen på grund av mekanisk påverkan, såsom tryck, drag eller rörelse. Exempel på mekaniska fenomen inkluderar saker som blodflödeshastighet, hjärtats kontraktion och expansion, lungornas expanderande och sammandragande, muskelsammandragning och benägenheten hos olika vävnader att sträckas eller deformeras under belastning. Dessa fenomen kan mätas och studeras för att få en bättre förståelse av hur kroppen fungerar under olika former av belastning och stress, vilket kan vara viktigt inom områden som ortopedi, rehabilitering, sportmedicin och andra relaterade områden.

Posttranslational protein modification (PTMP) refererar till den process där proteiner modifieras efter att de har syntetiserats och fällts ut från ribosomen under translationen. Detta inkluderar en mängd olika typer av kemiska modifikationer som påverkar proteinernas funktion, stabilitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inuti eller utanför cellen.

Exempel på vanliga posttranslationella proteinmodifieringar är:

1. Fosforylering: Läggning av en fosfatgrupp till serin, treonin eller tyrosin residyer i proteinet. Denna modifikation kan aktivera eller inaktivera enzymer och signalproteiner.
2. Glykosylering: Läggning av en eller flera sockergrupper (oligosackarider) till asparagin, serin eller treonin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka proteinets stabilitet, lokalisation och förmåga att interagera med andra molekyler.
3. Ubiquitinering: Läggning av en ubiquitinmolekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan markera protein för nedbrytning av proteasomen eller påverka protein-proteininteraktioner.
4. Sumoylering: Läggning av en SUMO (Small Ubiquitin-like Modifier) molekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och signaltransduktion.
5. Metylering: Läggning av en metylgrupp till lysin eller arginin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka protein-DNA-interaktioner och epigenetiska regleringar.
6. Acetylering: Läggning av en acetylgrupp till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och chromatinstruktur.

Dessa posttranslationala modifieringar spelar en viktig roll i cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, apoptos och immunförsvar. Dysreglering av dessa modifieringar kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Alpha-4-beta-1 integrin, också känt som very late antigen-4 (VLA-4), är en typ av celladhesionsmolekyl som spelar en viktig roll i immunförsvaret och cellkommunikationen. Det består av två polypeptidkedjor, alpha-4 och beta-1, som kombineras för att bilda ett heterodimer.

Denna integrin är involverad i adhärensprocesser mellan celler och mellan celler och extracellulär matrix (ECM). I det immunförsvaret hjälper den till att kontrollera leukocyttrafik, migration och aktivering.

I patologiska tillstånd kan överaktivitet av alpha-4-beta-1 integrin leda till autoimmuna sjukdomar, inflammation och cancer.

Aminopropionitril är en organisk förening med formeln CH3CH2CH2CN. Det är en färglös, flytande substans som är lättlöslig i vatten och polära organiska lösningsmedel. Aminopropionitril används kommersiellt för att producera polymerer och andra kemikalier. Det kan också förekomma naturligt i små mängder i vissa växter, till exempel i sockerbetor.

Aminopropionitril är en amidin, vilket betyder att det innehåller en funktionell grupp med formeln -CN, som består av en kolatom bundet till en kväveatom och en trippelbindning mellan dem. Denna grupp gör att aminopropionitril har egenskaper som är typiska för både aminer (kol-kväve-komplex) och nitriler (cyanogrupper).

Aminopropionitril kan vara skadligt om det kommer i kontakt med huden eller andas in, och kan orsaka allvarliga hälsoproblem om det sväljs. Det är också giftigt för vattenlevande djur och kan orsaka skada för miljön om det släpps ut i naturen.

Desmosin är en typ av protein som kallas för intermediär filamentproteiner. Det förekommer naturligt i bindväv och skelettmuskulatur hos däggdjur, där det spelar en viktig roll för att ge struktur och integritet till celler och vävnader.

Desmosin bildas genom korslänkning av fyra α-helixstrukturer i proteinet deputin, som är ett av de huvudsakliga proteiner som byggs upp av intermediär filament i bindväv och skelettmuskulatur. Genom att bilda desmosin blir deputinkedjorna mycket stabila och kan stå emot mekanisk påfrestning, vilket gör att de kan upprätthålla strukturen hos vävnaderna under olika former av belastning.

Mutationer i genen som kodar för deputin kan leda till sjukdomar som Epidermolysis bullosa, en grupp med ärftliga hudsjukdomar som kännetecknas av lätta blåsor och sår på huden efter minimal mekanisk påfrestning.

"Disintegrin" är ett proteinet som initialt isolerades från ormlor i giftsubstanser. Det har sedan dess hittats i andra djur, inklusive flera arter av ormar och spindlar. Disintegriner är kända för sin förmåga att påverka celladhesion och signaltransduktion genom att binda till integrinreceptorer på cellmembranet.

Disintegriner består av en domän som liknar enzymet trombospondin och en domän som liknar metalloproteinas, båda är viktiga för deras förmåga att påverka integrinreceptorerna. Disintegrinerer har visat sig ha potential som terapeutiska mål i olika sjukdomar, såsom cancer, inflammatoriska tillstånd och kardiovaskulära sjukdomar.

Diabetic nephropathy, även känt som diabetic kidney disease (DKD), är en komplikation till diabetes som drabbar njurarna. Det är en progressiv sjukdom som orsakas av skador på de små blodkärlen i njurarna, vilket leder till att njurarnas funktion gradvis försämras.

I ett tidigt stadium kan symptomen vara milda eller saknas helt, men med tiden kan patienten utveckla proteinuri (protein i urinen), ökad nivå av kreatinin i blodet och minskad njurfunktion. Slutligen kan det leda till behov av dialys eller en njuretransplantation.

Diabetic nephropathy är en av de vanligaste orsakerna till njursvikt hos vuxna i industrialiserade länder och förekommer hos både typ 1-diabetes och typ 2-diabetes. God diabeteskontroll, blodtryckskontroll och livstilsmässiga förändringar kan hjälpa att fördröja eller förhindra utvecklingen av denna komplikation.

Aging, also known as aging or senescence, is a natural, progressive process that occurs over time and affects all living organisms. In a medical context, aging is defined as the accumulation of changes in an individual over time, which includes biological, psychological, and social components. These changes can lead to increased vulnerability to disease, disability, and death.

The biological aspect of aging involves changes at the cellular and molecular level, such as DNA damage, telomere shortening, protein aggregation, and altered gene expression. These changes can affect the function and survival of cells and tissues, leading to age-related diseases such as cancer, heart disease, and neurodegenerative disorders.

The psychological aspect of aging involves changes in cognitive, emotional, and social functioning. Aging can be associated with declines in memory, attention, and processing speed, as well as increased risk for mental health conditions such as depression and anxiety. However, many older adults maintain good cognitive function and emotional well-being throughout their lives.

The social aspect of aging involves changes in roles, relationships, and social participation. Older adults may experience retirement, loss of loved ones, and decreased mobility, which can impact their social connections and sense of purpose. However, many older adults remain active and engaged in their communities, pursuing new interests and maintaining meaningful relationships.

In summary, aging is a complex and multifaceted process that involves changes at the biological, psychological, and social levels. While there are challenges associated with aging, many older adults lead healthy, fulfilling lives and make valuable contributions to their families and communities.

Proteolysis är ett medicinskt begrepp som refererar till nedbrytningen av proteiner genom enzymatisk process. Detta sker när ett specifikt enzym, känt som en proteas, binder till och klipper av aminosyror från proteinmolekylen, vilket resulterar i att det ursprungliga proteinets struktur och funktion förändras eller förstörs. Proteolys kan vara ett naturligt och nödvändigt biologiskt process som hjälper till med cellväxt, celldelning och cellsdöd, men det kan även spela en roll i patologiska tillstånd såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och infektioner.

'Navelvene' er en medisinsk betegnelse for den del af tarmsystemet som forbinder moderkagen (placentan) og fostrets mave via navelstrengen under graviditeten. Navelvenen transporterer næring til fostret fra moren gjennom blodbanen. Efter fødselen tørres navelvenen ut og stumper av, noe som kaller seg navelsengen eller omfalos.

Histochemistry and immunohistochemistry, ofta förkortat till histokemi respektive immunhistokemi, är två relaterade discipliner inom patologi och cellbiologi.

Histochemistry är en metod som används för att lokalisera och identifiera specifika substanser eller strukturer i celler och vävnader genom att använda histologiska färgningstekniker. Genom att använda olika kemikalier som reagens kan man få celler och vävnader att färgas specifikt beroende på vilka substanser de innehåller, till exempel proteiner, kolhydrater, lipider eller nukleinsyror.

Immunohistochemistry är en undergrupp av histochemistry som använder antikroppar för att detektera specifika proteiner i celler och vävnader. Genom att använda primära antikroppar som binder till ett visst protein och sedan sekundära antikroppar som är konjugerade till en fluorescerande markör eller en enzymatisk katalysator kan man lokalisera och identifiera proteinet i fråga. Detta används ofta inom patologi för att ställa diagnoser, studera sjukdomsprocesser och forska om cellulära mekanismer.

I medical terms, "kycklingar" refererar vanligtvis till unga hönsdjur som är under 21 veckor gamla. De är mindre än vuxna höns och har vanligen en lägre andel kött på kroppen jämfört med äldre djur. Kycklingar är en populär matvara i många delar av världen, och deras kött är känt för sin låga fetthalt och höga proteinhalt.

Alpha-1 beta-1 integrin, även känt som Very Late Antigen-1 (VLA-1) eller CD49a/CD29, är en transmembranprotein som utgör en del av ett stort superfamilj av celladhesionsmolekyler. Denna specifika integrin består av två subenheter, alpha-1 och beta-1, som binder till extracellulära matrisproteiner såsom kollagen och laminin. Detta bidrar till cellernas adhesion till extracellulära matrix, migration, proliferation och olika signalsvägar inom cellen.

Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.

Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

'Konstgjord hud', även känd som syntetisk hud eller laboratoriehud, är en artificiell substans som är tänkt att imitera många av de funktioner och egenskaper som naturlig hud har. Det finns olika typer av konstgjord hud, men de flesta är tillverkade av biokompatibla material såsom kollagen, silikon eller polyuretan.

En medicinsk definition av konstgjord hud kan vara: "En artificiell substans som används för att ersätta, stödja eller underlätta läkning av skadad eller sårbar hud. Den består vanligtvis av ett flertal lager med olika funktioner, inklusive en vätskeabsorbent bas, ett poröst bindemedel och en ytlig skyddande barriär. Konstgjord hud kan användas för att behandla brännskador, värkssår, vitiligo och andra hudskador."

Det är värt att notera att konstgjord hud inte har samma funktioner eller egenskaper som naturlig hud, såsom känsel, svettning och blodcirkulation. Dessutom kan det finnas risker med användandet av konstgjord hud, såsom infektioner och immunreaktioner.

Alginate er en biokjemisk polysakkarid som utvinns fra sjøgrønnsslakter og visse rødalger. I medisinen brukes alginate ofte som ett hjelpemidler i diverse terapeutiske tilfeller, for eksempel som en del av et enterisk koagulum i behandlingen av blødning fra magsår eller som en del av et værnslag i behandlingen av sår. Alginate har også vært brukt som en del av noen typer av kunstige lunger for å hjelpe med å holde lungene oppne og beskytte dem fra skade under respiratorbehandling.

Alginat består av blokker av α-L-guluronat (G), β-D-mannuronat (M) og guluronat-mannuronat (GM)-koblinger, og strukturen kan variere mellom forskjellige typer alger. Disse variasjonene i struktur påvirker egenskapene til alginate, inkludert deres evne til å absorbere vann og danne geler.

I medisinen er alginate ofte formet som en slags gel eller skive for å lette applikasjonen. Når alginat kommer i kontakt med vann, danner det en gel som kan hjelpe til å binde vann og/eller proteaser, noe som kan være nyttig i behandling av sår eller blødning.

I tillegg til bruken i medisinen har alginate også vært brukt i industrien for mat, drikkevarer og andre formål på grunn av deres evne til å danne geler og stabilisere emulsioner.

Cell polarité refererar till den asymmetriska distributionen av molekyler och organeller inom en cell, vilket ger upphov till olika funktionella domäner. Denna polarisering är viktig för cellens förmåga att interagera med sin omgivning och reglerar processer som celldelning, cellytaresform och transport av molekyler.

I epitelceller, som bildar barriärer mellan olika kroppsdelar, är cellpolariteten särskilt viktig. Dessa celler har ofta en apikal domän, som är orienterad mot lumen (håligheten) i ett organ, och en basolateral domän, som är orienterad mot den underliggande basalmembranet. Mellan dessa två domäner finns ofta en tätt packad proteinkomplex, kallat tight junction, som hjälper till att reglera passage av molekyler genom cellen.

I neuroner är cellpolariteten också viktig för deras funktion. Dessa celler har ofta en axonal domän, som är lång och tunn, och en dendritisk domän, som är kort och grenig. Signaler tenderar att färdas i en riktning från den axonal domänen till den dendritiska domänen, och cellpolariteten hjälper till att reglera denna signalering.

I allmänhet är cellpolariteten ett komplext fenomen som inbegriper en mängd molekylära mekanismer, inklusive cytoskelettet, membranproteiner och signalsubstanser.

Osteocyter är de mest talrika celltyparna i benvävnaden och utgör upp till 90-95% av all cellmassa i benet. De är specialiserade, differentierade osteoblaster som blivit inneslutna i den mineraliserade benmatrix de själva har producerat. Osteocyter är nätverksknuta med varandra och med ytan av benen via smala utskott, cytoplasmatiska utväxter som sträcker sig genom benmatrisen. Deras huvudsakliga funktion anses vara att underhålla och reglera benstrukturen och mineraliseringen, men de har också visat sig spela en roll i mekanisk signalering, kalciumhomöostas och respons på hormoner som parathyroideahormon (PTH) och vit D.

I medicska sammanhang är en "korsbindningsreagens" (eller cross-linking reagent) ett ämne som reagerar med två eller flera molekyler och skapar en kemisk länk mellan dem, vilket resulterar i en korsbunden struktur. Detta kan användas för att studera eller manipulera biologiska strukturer, till exempel proteiner, DNA eller cellmembraner.

Ett vanligt exempel på ett korsbindningsreagens är glutaraldehyd, som reagerar med aminogrupper (-NH2) i proteiner och skapar en kovalent länk mellan dem. Andra exempel på korsbindningsreagenter inkluderar formaldehyd, difosfener och disulfigyer.

Det är värt att notera att användningen av korsbindningsreagens kan ha biverkningar och artifakta, så det är viktigt att kontrollera för specificitet och specifikitet i experimenten.

Organspecificitet (også kendt som organotropisme) er et begreb inden for patologi og immunologi, der refererer til den evne, som visse sygdomme, især cancer, har til at sprede sig specifikt til bestemte organer i kroppen. Dette skyldes ofte, at kræftcellerne udtrykker bestemte molekyler, som de kan binde til på overfladen af specifikke celler i det pågældende organ. På denne måde kan kræftcellerne invadere og kolonisere dette organ mere effektivt end andre dele af kroppen. Organspecificitet kan også have en betydning inden for immunologi, hvor visse immunresponser er specifikt rettet mod bestemte organer i kroppen.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Hypertrofi är ett tillstånd där en cell eller ett organ växer i storlek som svar på ett stimuli, såsom ökat arbete eller ökad hormonell påverkan. I det medicinska sammanhanget används termen ofta för att beskriva en ökad storlek hos hjärtmuskulaturen (ventrikelhypertrofi) som orsakas av högt blodtryck eller annan typ av belastning på hjärtat. Denna ökade muskelmassa kan leda till komplikationer såsom sämre hjärtfunktion och ökat riskt för hjärtattacker. Andra exempel på hypertrofi inkluderar skelettmuskelhypertrofi som uppstår vid kraftutveckling och läderhudshypertrofi vid långvarig irritation eller inflammation.

Melanom är en form av cancer som utvecklas i hudens pigmentceller, kallade melanocyter. Det är den allvarligaste typen av hudcancer och kan potentiellt vara livshotande om det inte upptäcks och behandlas i tid. Melanom kännetecknas vanligtvis av en förändring eller nybildning av ett pigmenterat hudmärke, som kan variera i storlek, form, färg och struktur. Det kan även uppstå på slemhinnor, ögon och andra delar av kroppen som innehåller melanocyter.

Faktorer som kan öka risken för melanom innefattar:

* Överdrivet solexponering eller solbränna under livet
* Ljus hudtyp (type I eller II)
* Förekomst av många mole eller stora atypiska mole
* Personer med många solbrännor under bar barn- och ungdomsålder
* Anamnes om tidigare melanom eller andra typer av hudcancer
* Familjehistoria med melanom (ärftlig predisposition)

Det är viktigt att uppsöka läkare om man observerar några ovanliga förändringar i sina hudmärken, såsom asymmetri, oregelbundna kanter, skiftande färg, storlek över 6 mm eller en ulceration. Tidig upptäckt och behandling av melanom ökar chansen till fullständig bot.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

A dipeptide är en peptid som består av två aminosyror som är kemiskt bundna till varandra via en peptidbindning. En peptidbindning bildas när den karboxylgrupp (-COOH) hos en aminosyra reagerar med den aminogrupp (-NH2) hos en annan aminosyra, vilket resulterar i en kort kedja av två aminosyror. Exempel på dipeptider inkluderar karnosin (beta-alanyl-L-histidin) och anserin (L-asparaginyl-L-arginin). Dipeptider har en rad biologiska funktioner, till exempel som neurotransmittorer, hormoner och enzymer.

Odontoblast är en typ av cell som finns i tanden och är ansvarig för att producera dentin, ett hårt, mineraliserat material som utgör huvuddelen av tanden. Odontoblasterna ligger nära pulpan, den mjuka vävnad som finns inuti tanden, och sträcker sig genom den tunnare tubulära strukturen i dentinet. När tanden utsätts för skada eller smärta kan odontoblasterna reagera genom att producera substanser som aktiverar smärtreceptorer. Dessa celler är viktiga för att hålla tänderna friska och skydda dem från skador och infektioner.

Affinitetskromatografi är en metod inom biokemi och molekylärbiologi för att renodla, identifiera eller purifiera proteiner, peptider, nukleinsyror eller andra bioaktiva molekyler baserat på deras specifika bindning till en annan molekyl, kallad ligand.

I affinitetskromatografi är liganden kovalent bunden till ett fast material, såsom agaros, silica eller magnetiska partiklar. När en lösning av den målade molekylen passerar genom kolonnen med liganden kommer den att binda till liganden om de har affinitet till varandra. Övriga icke-bindande molekyler kommer att fortsätta att flöda igenom och skiljas från den målade molekylen.

Efter att ha tvättat bort ospecificerad bindning kan den målade molekylen elueras (avskiljas) från kolonnen genom att ändra pH, saltkoncentration eller temperatur, eller genom att tillsätta en konkurrerande ligand.

Affinitetskromatografi är en mycket selektiv metod för molekyler som har hög affinitet till varandra och kan ge mycket ren produkt i ett enda steg.

Epidermis är den yttersta delen av huden och består av flera cellskikt. Det översta skiktet kallas stratum corneum och är ett tätt packat skikt av döda hudceller som fungerar som en barriär mot vatten, bakterier och andra skadliga ämnen. Övriga skikt innehåller levande celler som producerar den hornartade substansen keratin och skyddar mot mekanisk skada. Epidermis saknar blodkärl och får närings- och syresubstanser via diffusion från det underliggande hudlagret, dermis.

RhoA är ett medlemmar i Rho-GTPasfamily, som är involverade i regulationen av cytoskelettet och cellulär signalering. Dessa proteiner fungerar som molekylära switchar genom att cycliskt binda och hydrolysera GTP (guanosintrifosfat). När RhoA binder till GTP, är det aktiverat och kan interagera med sina effektorproteiner för att påverka cellulär processer som cellcykeln, celldelning, cellmigration och cellstammcellsförnyelse. När RhoA hydrolyserar GTP till GDP (guanosindifosfat), inaktiveras det och kan inte längre interagera med sina effektorproteiner.

Neoplastic cell transformation refers to the process by which a normal cell undergoes genetic and epigenetic changes that lead to its conversion into a cancerous or malignant cell. This process involves the accumulation of multiple mutations in genes that regulate cell growth, division, and death, leading to uncontrolled cell proliferation and the formation of a neoplasm or tumor.

The genetic changes that occur during neoplastic cell transformation can include point mutations, chromosomal translocations, gene amplifications, and epigenetic modifications such as DNA methylation and histone modification. These changes can affect genes that are involved in various cellular processes, including signal transduction, cell cycle regulation, apoptosis, and DNA repair.

Neoplastic cell transformation is a complex and multistep process that can take place over a period of many years. It often involves the activation of oncogenes and the inactivation of tumor suppressor genes, which can lead to the development of malignant characteristics such as invasiveness and metastasis. Understanding the molecular mechanisms underlying neoplastic cell transformation is critical for the development of effective cancer prevention and treatment strategies.

'Livmoderslemhinna' (endometrium) är den inre, slimsäckiga layern av livmodern (uetrum) hos däggdjur. Den består av glandulära celler som producerar en vätska rik på näringsämnen för att möjliggöra befruktning och embryots tidiga utveckling. Under menstruationscykeln genomgår livmoderslemhinnan regelbundna förändringar under inflytande av hormoner som östrogen och progesteron. Om en befruktning inte sker kommer den att avfallas, vilket orsakar menstruationen.

Benmorfoegenesproteiner, också kända som bensklerotiserande proteiner eller benbildande proteiner, är en typ av protein som hjälper till att bilda och underhålla benvävnad. Dessa proteiner inkluderar bland annat kolagen, osteokalcin och alkalisk fosfatas. De aktiverar också celler som kallas osteoblaster för att producera mer benvävnad. Benmorfogenesproteiner spelar en viktig roll i benreparation och regeneration efter skada, samt i underhåll och hälsa av skelettet överlag.

I'm sorry for the confusion, but "Polylysin" is not a medical term or a commonly used concept in medicine. Polylysine is a synthetic polymer of the amino acid lysine, which is often used in laboratory research and biochemical applications as a linker or anchor molecule. It does not have a specific relevance to human health or disease.

Interleukin-1 (IL-1) är en typ av cytokin, som är signalmolekyler som används för celldelning, tillväxt och kommunikation. IL-1 finns i två former, kallade IL-1α och IL-1β, båda är involverade i inflammatoriska processer i kroppen. De aktiverar immunceller och orsakar sårbarhet för smärta, feber och andra symtom av inflammation. IL-1 produceras av flera olika celltyper, inklusive makrofager, monocyter och endotelceller. Det är involverat i sjukdomar som reumatoid artrit, gikt, diabetes och cancer.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

En embryo hos icke-däggdjur (excl. behandling av människan) är ett organism i en tidig utvecklingsfas, vanligen från befruktning till att de specifika kroppsdelarna och systemen har bildats och börjar fungera koordinerat.

För exempelvis hos en amfibie, kan embryots utveckling delas in i olika faser: fertilisation, segmentering, gastrulation, neurulering, organogenes och systemgenes. Under denna tid kommer embryot att utvecklas från en zygot till en larv med en uppsättning fungerande organ.

Det är värt att notera att definitionen av "embryo" kan variera mellan olika arter och forskningsområden, så det är alltid viktigt att specificera vilket djur som avses när man diskuterar denna term.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

'Tand' er en del af muskuloskeletal systemet og er definert som et hård, vitamin-riggt struktur, der består af roden (radix) og kronen (corona). Tanden dannes af tre typer væv: cementum, dentin og pulpa. Cementum er det yderste lag, der danner en fast forbindelse mellem tanden og kæbeknoglen. Dentin ligger under cementum og udgør den største del af tanden. Pulpaen er det indre væv i tanden, der indeholder blodkar og nerver. Tandens overflade er beklædt med et hårdt lag, kaldet emaljen, som er det hårdeste stof i kroppen. Tanden har en central hulhed, pulpaen, der indeholder blodkar, nerver og andre vævstyper.

Tandens funktioner inkluderer: at bide, knuse og maler føde til passende størrelse for at lette svælgen; hjælp til tale; og bidrage til æstetikken ved at give ansigtet form. Tandpleje er vigtig for at opretholde sundheden af tænderne og tandkød og forebygge sygdomme som karies og parodontoopati.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

En bioreaktor är en anordning där levande celler, vävnader eller mikroorganismer kan odlas i kontrollerade förhållanden. Bioreaktorn är designad för att maximera tillväxten och produktionen av det specifika ämnet som produceras av de levande cellerna, som kan vara en protein, en metabolit eller annat biologiskt aktivt molekyl.

I en bioreaktor kan förhållandena i odlingsmiljön kontrolleras och justeras, till exempel pH, temperatur, syrehalt, näringslösning och flöde av medier. Dessa kontrollerade förhållanden gör att bioreaktorn kan användas för att producera en rad olika produkter inom områden som farmaci, kemi, mat- och läkemedelsindustri samt bioteknik.

'MAR-element' står för 'Medical Alert Rubber' eller 'Medication Alert Ring'. Det är ett system som används för att markera en persons hud med information om allergier eller medicinska tillstånd. Detta görs genom att applicera ett speciellt slags självavfärdande tatueringsmärke i form av en liten, cirkulär, plastskiva som sitter på en hudfastare.

MAR-elementet innehåller information om personens medicinska tillstånd eller allergi, såsom "diabetes", "asthma" eller "allergisk mot penicillin". Detta system används ofta av personer som har en allvarlig allergisk reaktion på ett läkemedel eller som behöver extra försiktighet när det gäller vård och behandling.

Det är viktigt att notera att MAR-element inte ska förväxlas med medicinska armband som används för att markera patientens blodgrupp eller andra medicinska informationer under en operation eller annan typ av sjukvård.

Transformerande tillväxtfaktorer (TGF) är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i cellers tillväxt, differentiering och överlevnad. De är involverade i intracellulära signaltransduktionsvägar och kan påverka olika cellulära processer som celldelning, apoptos (programmerad celldöd), angiogenes (bildande av nya blodkärl) och immunresponser. TGF-beta är ett exempel på en transformerande tillväxtfaktor som finns naturligt i kroppen och har flera biologiska funktioner, inklusive embryonal utveckling, benreparation och tumörsuppression. Dock kan överaktivering eller mutation av TGF-beta-relaterade signaltransduktionsvägar vara associerade med patologiska tillstånd som cancer och fibros.

Enzyminduktion är ett fenomen där aktiviteten hos en viss typ av enzymer ökar som svar på exponering för en inducerande substans. Detta sker genom att induceringsmedlet påverkar genuttrycket och/eller stabiliteten hos det enzym du vill studera, vilket leder till en ökad syntes av enzymproteinet och därmed en högre aktivitet.

Denna process är särskilt välstuderad inom farmakologi, där vissa läkemedel kan fungera som inducerande substanser för leverenzymer som metaboliserar dem själva eller andra läkemedel. Detta kan leda till en ökad nedbrytning och eliminering av både det inducerande läkemedlet och andra läkemedel som metaboliseras av samma enzym, vilket kan ha kliniskt signifikanta konsekvenser.

Exempel på vanliga enzymer som kan undergå induktion inkluderar cytochrom P450-enzymer (CYP) i levern, som är involverade i oxidativ metabolism av många läkemedel och toxiner. Andra exempel på enzymer som kan undergå induktion är glukuronosyltransferaser (UGT), sulfotransferaser (SULT) och N-acetyltransferaser (NAT).

I medicinsk kontext är det viktigt att vara medveten om möjligheten av enzyminduktion när man skapar behandlingsplaner för patienter som tar flera läkemedel samtidigt, eftersom det kan påverka farmakokinetiken och farmakodynamiken hos de aktiva substanserna.

Den medicinska termen "sefarer" används sällan. Ordet "sefarer" kommer från hebreiska och betyder "bokstavsmässigt förvisad". Det används ofta i en historisk eller kulturell kontext för att referera till judar som lever utanför sitt traditionella hemland Israel, speciellt under medeltiden i Spanien och Nordafrika.

I en medicinsk kontext kan "sefarer" ibland användas för att hänvisa till en individ eller population med ett specifikt genetiskt ursprung som kan ha betydelse för deras svar på vissa sjukdomar eller behandlingar. I detta fall refererar termen till personer med judisk härkomst, men den är inte allmänt använd eller accepterad inom medicinen.

Embryo implantation är en del av den normale befruktningsprocessen hos däggdjur, inklusive människan. Det sker när ett befruktat ägg, även kallat zygot, fästs och växer fast i livmoderslemhinnan, eller endometriet.

Denna process börjar cirka 6-10 dagar efter att en spermie har träffat och befruktat ägget i eootern, en del av kvinnans äggstockar. Under den här tiden förflyttar sig zygoten genom livmodertappen och utvecklas till en morula och sedan en blastocyst. Blastocysten är en liten kula med ett yttre skal, som innehåller celler som kommer att bli delar av fostrets hud, muskler och ben, och en innersta cellmassa, som kommer att bli fostret självt.

När blastocysten når livmoderslemhinnan börjar det att se efter om den är redo för implantation. Detta sker genom att det utsöndrar speciella signalsubstanser som får slimhinnan att bli mer genomsläpplig och välkomnande för blastocysten. Om livmoderslemhinnan är redo för implantation kommer blastocysten att tränga igenom den och fastna i slutet på två veckor efter befruktningen.

Det är värt att notera att implantation kan orsaka en lätt blödning, som kan vara förväxlad med menstruation. Om en graviditet inte implanteras korrekt kan det leda till missfall.

Atomkraftmikroskopi, även känt som atomärkraftmikroskopi (AFM) eller skanningstunnelmikroskopi (STM), är en teknik inom ytfysiken som möjliggör direkt visuellt avbildande och mätning av ytor på atomnivå. Den grundläggande principen bakom AFM är att en fin spets, ofta gjord av diamant eller silicium, placeras mycket nära ett provytor och rörs fram och tillbaka över ytan. Spetsen interagerar med atomer på ytan genom krafter som attraktionskrafter, repulsiva krafter och van der Waals-krafter. Genom att mäta denna interaktion kan AFM avbilda ytor med en upplösning på några hundratusendelar av en nanometer, vilket är tillräckligt för att kunna se enskilda atomer.

AFM kan användas för att undersöka olika typer av prov, inklusive ledande och icke-ledande material, biologiska preparat och ytor med komplexa topografier. Den kan även mäta mekaniska egenskaper som styvhet, adhesion och viskositet på atomnivå. AFM är därför ett mycket använt verktyg inom forskning och utveckling inom områden som nanoteknik, materialvetenskap, ytfysik, kemi och biologi.

Tunica intima är den innersta lagret av de tre huvudsakliga lager som utgör en blodkärls vägg. Den består av en endotelcellslager, som är i direkt kontakt med blodet, och en underliggande basal membran. Tunica intima har till uppgift att underlätta glidning av blodceller och förebygga blodplattors aggregation och inflammation. Den hjälper också till att reglera blodflödet genom att kontrollera diameteren på blodkärlen genom vasokonstriktion och vasodilatation.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

Glukuronsyra är en karboxylsyra som är vanligt förekommande i naturen och bildas när en glukosmolekyl modifieras genom att en carboxylgrupp fogas till en av kolatomerna i glukosen. Detta sker oftast i leverceller med hjälp av ett enzym som heter UDP-glukuronyltransferas.

Glukuronsyra är viktigt eftersom det fungerar som en viktig del i nedbrytningen och elimineringen av många olika slags substanser, inklusive hormoner, läkemedel och giftiga ämnen. Detta sker genom en process som kallas glukuronidation, där en glukuronsyra molekyl fogas till en förorening eller ett läkemedel i levercellen, vilket gör det lättare för kroppen att utsöndra den.

Glukuronsyra är också en viktig beståndsdel i proteoglykaner, komplexa sockermolekyler som hjälper till att ge struktur och integritet åt extracellulära matrixer i kroppen.

'Gene knockdown techniques' refer to a group of molecular biology methods used to reduce the expression or function of specific genes in order to study their role in biological processes. These techniques typically involve the use of small RNA molecules, such as short interfering RNAs (siRNAs) or short hairpin RNAs (shRNAs), to induce degradation or translational repression of target mRNAs.

The most commonly used gene knockdown technique is RNA interference (RNAi), which involves the introduction of double-stranded RNA (dsRNA) molecules that are processed into siRNAs by an enzyme called Dicer. The siRNAs then bind to and direct the degradation of complementary mRNAs, thereby reducing gene expression.

Another gene knockdown technique is the use of antisense oligonucleotides (ASOs), which are single-stranded DNA or RNA molecules that bind to and inhibit the translation or stability of target mRNAs.

Gene knockdown techniques have become valuable tools in functional genomics, drug discovery, and gene therapy research, as they allow researchers to investigate the effects of loss of function of specific genes in a controlled manner. However, it is important to note that these methods are not always specific or complete, and off-target effects can occur, leading to potential artifacts and limitations in their interpretation.

Cytocalasin D är ett giftstoff från svampar som hämjar kontraktioner i muskelceller och stör upp celldelningen (cytokines) hos eukaryota celler. Det gör detta genom att inhibera depolimeriseringen av aktinfilament, vilket leder till oorganiserade aktinstrukturer och instabila cellytor. Cytokalasin D används inom forskning för att studera aktincytoskelettet och cellmekanik.

Epidermal Growth Factor (EGF) är en typ av tillväxtfaktor, ett signalsubstans som spelar en viktig roll i celltillväxten, celldifferentieringen och celldivisionen. EGF binder till sin specifika receptor, EGFR, på cellmembranet och aktiverar därmed en signaltransduktionsväg in i cellen. Detta leder till att cellcykeln aktiveras och celldelningen stimuleras.

EGF är involverad i många fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, wound healing och homeostas. Dessutom har forskning visat att EGF kan spela en roll i patologiska tillstånd som cancer, då överaktivering av EGFR-signalvägen kan leda till onkogen transformation och tumörtillväxt.

'Skrumplever' er ikke en medisinsk term eller diagnose som jeg kjenner til. Det kan være at du refererer til "ascites", som er en akkumulering av overskuddslig fluid i abdomenell hule. Ascites kan ha mange forskjellige årsaker, inkludert levercirrosis, hjertefailure, kreft og infeksjoner.

Hvis du menet noe annet med 'skrumplever', kan jeg ikke gi en medisinsk definisjon uten mer kontekst eller informasjon.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.

RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.

Det finnes tre hovedtyper av RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.

I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.

Sox9 (SRY-related HMG box gene 9) är ett transkriptionsfaktorprotein som hör till Sox-familjen, som innehåller ett konservativt HMG-boxdomän som binder till specifika DNA-sekvenser i målgenernas promotor- och enhancerregioner.

SOX9 är involverad i celldifferentiering och utveckling av olika typer av vävnader under fostertiden, inklusive könsutveckling, hjärnutveckling och brosk- och kartilaginutveckling. I vuxna individer har SOX9 visat sig vara involverad i underhåll och differensiering av vissa typer av stamceller, särskilt i broskvävnaden.

SOX9-transkriptionsfaktorer binder till DNA och reglerar transkriptionen av målgener som är involverade i dessa cellulära processer. Mutationer i SOX9-genen har visats korrelera med flera genetiska sjukdomar, inklusive campomelic dysplasia, en allvarlig skelettdysplasi, och Pitt-Hopkins syndrom typ 3, en neuropsykiatrisk störning.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

Benmorfolgenprotein 2, eller Osteokalcin, är ett protein som primärt produceras i benvävnad och är involverat i mineraliseringen av ben. Det uttrycks av osteoblaster och innehåller tre gamma-karboxylglutaminsyra (GLA)-residuer, vilket gör att det kan binda till hydroxylapatitkristaller i benvävnaden. Osteokalcin har också visat sig ha en roll i regleringen av kalciumhomöostas och energi metabolism. Det är ett viktigt markör för benbildning och omsättning, och nivåerna kan användas som indikatorer på skelettrelaterade sjukdomar som osteoporos.

Kontraktila proteiner är proteiner som är involverade i muskelkontraktioner. De två viktigaste typerna av kontraktila proteiner är aktin och myosin, som tillsammans bildar sarcomeren – den grundläggande kontraktila enheten i muskler. När muskelcellen stimuleras elektriskt kommer calciumioner att frisläppas från sitt intracellulära lagringsutrymme, vilket leder till att aktin och myosin kan binda till varandra och bilda korsbundna filament. Dessa bindningar orsakar en konformationsförändring hos myosin, som får muskeln att kortas och därmed dra ihop sig. På detta sätt arbetar kontraktila proteiner tillsammans för att generera mekanisk kraft och rörelse i musklerna.

'Smad-proteiner' är en grupp signalproteiner som spelar en viktig roll i den signalsignaltransduktion som sker när cellen aktiveras av TGF-β (transforming growth factor beta) superfamiljen av tillväxtfaktorer. Dessa proteiner är serin/treoninkinaser och transkriptionsfaktorer, vilket betyder att de hjälper till att överföra signalsignaler in i cellen och påverka genuttrycket.

När TGF-β binder till sin receptor på cellytan aktiveras den intracellulära signalkaskaden, vilket leder till fosforylering av Smad-proteiner som sedan bildar komplex med andra proteiner och transporteras in i cellkärnan. I kärnan fungerar Smad-komplexen som transkriptionsfaktorer och binder till DNA, vilket leder till att specifika gener aktiveras eller inaktiveras.

Smad-proteiner delas vanligtvis upp i tre grupper: R-Smader (receptor-reglerande Smader), Co-Smader (gemensamma mediatorer av Smad) och I-Smader (inhibitoriska Smader). Var och en av dessa grupper har specifika funktioner i TGF-β-signalslingan och hjälper till att reglera cellproliferation, differentiering, apoptos och andra cellulära processer.

"Cytoadhesinreceptorer" är en benämning på specifika proteiner som finns på ytan av vissa celler, särskilt vita blodkroppar (leukocyter) och endotelceller i kroppens blodkärl. Dessa receptorer har förmågan att binda till specifika ligander på ytan av andra celler eller på patogener, såsom bakterier, parasiter och virus. Genom att binda till dessa ligander kan cytoadhesinreceptorerna hjälpa till att koordinera immunresponsen och underlätta fagocytos (upptagande och förstörelse) av främmande partiklar eller patogener. Exempel på cytoadhesinreceptorer inkluderar integriner, selectiner och immunglobulin-like receptorer.

Mitogen-activated protein kinases (MAPK) är en familj av serin/treonin-proteinkinaser som spela en viktig roll i signaltransduktionen av cellyta och celldelning. De aktiveras av mitogener, till exempel tillväxtfaktorer och cytokiner, och är involverade i en rad cellulära processer som differentiering, apoptos och stressrespons. MAPK-systemet består av tre huvudkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) och MAPK. Varje komponent aktiverar den nästa i kedjan genom fosforylering, vilket resulterar i aktivering av MAPK. Aktiverade MAPK kan fosphorylera och på så sätt reglera olika transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i cellcykeln och cellytans respons på stimuli.

Kollagen typ XI är ett något ovanligt typ av kollagen som finns i vår kropp. Det är ett non-fibrillärt kollagen, vilket betyder att det inte bildar de klassiska kollagenfibriller som andra kollagentyper gör. I stället förekommer det ofta tillsammans med andra kollagener och har en strukturell roll i deras fibrillogenesprocess.

Kollagen typ XI återfinns huvudsakligen i våra brosk, men även i andra stödjande vävnader som hud, blodkärl och leder. Det består av tre polypeptidkedjor, två α1(XI)-kedjor och en α2(XI)-kedja, som tillsammans bildar en triplehelix. Dessa triplehelexer kan sedan sammanlänkas för att bilda större strukturer.

En viktig funktion hos kollagen typ XI är att det bidrar till stabiliseringen av kollagenfibrillerna i broskvävnaden, tillsammans med andra kollagener som typ II och IX. Dessutom har studier visat att mutationer i generna för kollagen typ XI kan leda till sjukdomar som Sticklers syndrom och Marshall syndrom, vilka påverkar skelett- och ögonvävnader.

Endopeptidaser är en typ av enzymer som bryter ned proteiner genom att spjälka (hydrolysera) peptidbindningarna mellan aminosyror inuti proteinmolekylen, istället för vid proteinets yta. De kallas också för proteinaser eller endoproteinaser. Det finns flera olika typer av endopeptidaser, som kategoriseras beroende på vilka peptidbindningar de preferentiellt spjälkar. Exempel på endopeptidaser är trypsin, chymotrypsin och kollagenas.

"Grön fluorescerande protein" (GFP) er ein biologisk fluorescerende proteinet som oprinnelig kommer fra den lysende havhøne, Aequorea victoria. GFP-molekylet inneholder et hromofor som absorberer blått lys med en bølgelengde på om lag 480 nm og emitterer grønt lys med en bølgelengde på om lag 510 nm.

GFP-proteinet kan brukes i biomedisinsk forskning som et markør for ei spesifikk molekyltype, for eksempel ein gen, en proteinkompleks eller en celle. Dette gjør det mulig å studere hvordan disse molekyler oppfører seg under forskjellige fysiologiske tilstande og under forskjellige eksperimentelle vilkår. GFP-proteinet har vært en sentral komponent i mange grunnleggande biologiske forskningsprosjekter, og det har bidratt til en rekke betydelige gjenomfinninger innen molekylærbiologi og cellebiologi.

'Extracellular signal-regulated mitogen-activated protein kinases' (Extracellulära signalsyringsreglerade Mitogen-aktiverade proteinkinaser) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellens signaltransduktionsvägar. Dessa enzymer är involverade i överföringen och amplifieringen av signalsubstanser från cellens yta till dess kärna, där de påverkar genuttryck och cellytors funktioner.

MAP-kinaserna aktiveras av olika extracellulära signalsubstanser som exempelvis tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer. När en signalsubstans binder till sin receptor på cellens yta initieras en kaskad av fosforyleringsreaktioner där MAP-kinaserna aktiveras genom att få tillförts fosfatgrupper. Aktiverade MAP-kinaser kan sedan fosforylera och på så sätt aktivera andra proteiner, vilket leder till en kedja av reaktioner som slutligen resulterar i den önskade cellresponsen.

MAP-kinaserna delas vanligtvis in i tre undergrupper: extracellulära signalreglerade kinaser (ERK), c-Jun N-terminala kinaser (JNK) och p38 mitogen-aktiverade protein kinaser (p38 MAPK). Varje undergrupp är involverad i olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och inflammation.

Skelettmuskulaturen är den typ av muskulatur som kontrollerar och styr rörelser hos kroppen. Den består av fibrer som är fästa vid benens, ryggens och huvudets skelett via senor. När musklerna kontraheras, drar de på senorna och orsakar rörelse i lederna. Skelettmuskulaturen utgör ungefär 40 % av kroppsvikten hos en vuxen människa och är den mest synliga muskelgruppen i kroppen. Den kan delas in i två typer baserat på hur de fästs vid skelettet: två-joint-muskler och en-joint-muskler. Två-joint-muskler korsar över två led och kan orsaka rörelse i båda, medan en-joint-muskler bara korsar över ett led och endast påverkar den.

I medico-biologisk kontext refererar "mekaniska processer" ofta till de fysiologiska processerna som involverar mekanisk påverkan eller interaktion med celler, vävnader och organ. Exempel på mekaniska processer inkluderar:

1. Transportprocesser: Blodcirkulation, lymfcirkulation, diffusion och osmos är exempel på transportprocesser som involverar rörelse av fluid eller molekyler genom kroppen med hjälp av tryckskillnader, koncentrationsgradienter eller andra mekaniska styrkor.

2. Muskuloskeletala funktioner: Rörelser och kroppsställning är exempel på mekaniska processer som involverar muskelaktivitet och skelettstrukturer för att producera kraft, rörelse och stabilitet.

3. Respirationsprocesser: Inandning och utandning är mekaniska processer som involverar lungornas expansion och kontraktion för att möjliggöra syre-koldioxid-utbyte mellan luften och blodet.

4. Urinproduktion och avskiljning: Njurarnas glomerulära filtration, tubulär reabsorption och sekretion är exempel på mekaniska processer som bidrar till produktionen och avskiljningen av urin.

5. Övriga processer: Andra exempel på mekaniska processer inkluderar hjärtats pumpning, tarmrörelser, spermatogenes och fosterutveckling.

Ligament är ett band av bindväv som håller ben och ledknutar samman och styr deras rörelser. De är starka, elastiska och relativt oeflexibla, vilket gör dem anpassade för att begränsa rörelse i en viss riktning och hålla två ben eller leddelar i rätt position relativt varandra. Ligamenten består huvudsakligen av kollagenfibriller som ger styrka och hållfasthet, och de får ofta sin blodförsörjning från omgivande vävnader snarare än direkt ifrån artärer. Exempel på vanliga ligament inkluderar korsbandet (cruciate ligament) i knäleden, skulderbladsliggamentet (coracoclavicular ligament) och ligamenten i fotwristleden (tarsometatarsalligament).

Intervertebral Disc Degeneration (IDD) är en naturlig åldersrelaterad förändring som sker i de mjuka skivarna (intervertebrala diskar) mellan varje ryggkotstock (vertebra) i ryggraden. Disken består av ett yttre skikt av tuffare bindväv, annulus fibrosus, och ett inre geléartat skikt, nucleus pulposus.

IDD innebär en nedbrytning av dessa skikten, vilket kan leda till smärta, stelhet och sämre rörlighet i ryggen. Denna process kan påverka disken mekaniska egenskaper, som exempelvis förmågan att absorbera stötar och utsätta ryggkotorna för ökat slitage. IDD kan också orsaka andra åkommor såsom bandscheibssjukan (disc herniation) eller led Degenerativa skador.

Värt att notera är att IDD inte alltid orsakar symtom och det finns många individer som har en viss grad av degenerering utan att uppleva några besvär alls. Även om ålder är den största riskfaktorn för IDD, kan faktorer såsom övervikt, rökning, brist på motion och olyckor också bidra till dess utveckling.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

'Foster' är inget medicinskt begrepp, utan istället ett socialt eller beteendemässigt fenomen. Ordet refererar till att ta hand om och uppfostra någon annans barn som om det vore ditt eget. Det kan ske formellt genom en fosterföräldraprogram varvid barnet placeras i ett hem av sociala myndigheter, eller informellt genom familjemedlemmar eller vänner.

I medicinskt hänseende kan man tala om fostran i samband med att en fosterdiagnos ställs under graviditeten, vilket innebär att det förekommer en abnormal utveckling hos fostret. Men själva termen 'foster' används inte som ett medicinskt begrepp för att beskriva en persons tillstånd eller diagnos.

Marfan syndrom är ett genetiskt sjukdomstillstånd som beror på förändringar (mutationer) i genern FBN1, som kodar för proteinet fibrillin-1. Detta protein är viktigt för att ge struktur och styrka till olika vävnader i kroppen, särskilt bindväv, senor och hjärtat (aorta).

Sjukdomen påverkar ofta olika delar av kroppen, inklusive skelett, ögon, hud och hjärt-kärlsystemet. Några vanliga symtom innefattar långsträckt kroppsbyggnad, långa, smala lemmar, flexibel ryggrad, bröstkorgdeformationer, lågt blodtryck och ögonproblem som skelning eller glaskroppsförändringar. Vidare kan Marfan syndrom leda till komplikationer i hjärt-kärlsystemet, särskilt vidgad aorta och ökat risk för aortariss (en typ av hjärtklaffbristning).

Marfan syndrom är ärftligt och kan överföras från en förälder till barn genom autosomalt dominant nedärvningsmönster, vilket betyder att en kopia av den defekta genen räcker för att orsaka sjukdomen. Cirka 1 person i 5 000 är drabbad av Marfan syndrom.

Stämband, även kända som rörelseband eller stimmålsgördel, är ett par membranliknande strukturer i larynx (struphuvudet) hos däggdjur. Deras huvudsakliga funktion är att kontrollera öppning och stängning av glottis, det vertikala gapet mellan stämbanden som leder till luftvägarna. När vi andas är glottis öppen, men när vi sväljer stänger sig stämbanden för att förhindra att mat och dryck tränger ner i luftvägarna.

Stämbandens rörelser och form skapar också unika resonansrum som ger varje persons röst dess speciella kvalitet, volym och ton. Vid fonation (röstbildning) vibrerar stämbanden mycket snabbt för att producera ljudvågorna som bildar tal och sång.

Stämbandens storlek, form, tjocklek, spänstighet och position kan variera mellan individer och påverka deras röstegenskaper. Ändringar i stämbandsfunktioner kan leda till röstrubbningar eller andra röstrelaterade problem.

Polyhydroxyethylmethacrylate (PHEMA) är ett syntetiskt hydrofilt polymer som består av en metakrylatmonomer med en poly(hydroxyletyl)sidokedja. Detta material har fått intresse inom biomedicinsk forskning på grund av sin vattenabsorberande och semipermeabla natur, vilket gör det till ett lämpligt material för kontakt med levande vävnad. PHEMA har använts i en rad medicinska tillämpningar, inklusive kontaktlinser, artificiella hjärtklaffar och kontaktskikt i konstgjorda leder.

Diffusion är en process där molekyler eller partiklar rör sig från ett område med högre koncentration till ett område med lägre koncentration, tills en jämn koncentration uppnås. Detta sker på grund av den termodynamiska principen att systemet strävar efter ett lägre energitillstånd. Diffusion är en passiv transportprocess som inte kräver någon yttre kraft eller energiutöka, utom den som behövs för att övervinna frictionella krafter. I medicinsk kontext kan diffusion exempelvis inträffa över cellmembran och är en viktig mekanism för transport av molekyler som syre, kolmonoxid, glukos och andra substanser in och ut ur celler.

'Airway remodeling' is a term used in the medical field to describe the structural changes that occur in the airways of the lungs as a result of chronic inflammation, often seen in conditions such as asthma. These changes include thickening of the airway walls, increased muscle mass around the airways, and an increase in the number and size of blood vessels. The remodeling process can lead to narrowing of the airways, making it harder for air to flow in and out of the lungs, resulting in symptoms such as wheezing, coughing, and shortness of breath. It is thought that airway remodeling may contribute to the progression of asthma and make it more difficult to control with medication.

Neurit är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva de utskott (processer) som sträcker sig från nervcellens (neurons) cellkropp och ger upphov till det nervfibrösystem som bildar vårt nervsystem. Dessa neuriter kan vara antingen axoner eller dendriter, beroende på deras funktion och utseende.

Axonen är den långa, utskjutande process som svarar för att överföra signaler (impulser) bort från cellkroppen till andra nervceller, muskler eller körtlar. Dendriterna däremot är kortare och mer greniga utskott som tar emot signaler från andra nervceller och ledar dem till cellkroppen.

Neuriter kan vara drabbade av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till neurologiska symtom såsom sängvägran (paralys), känselbortfall, smärta eller förlorad muskelkontroll. Exempel på sådana sjukdomar är neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom, samt infektionssjukdomar som polio och vissa former av hjärninflammation (encefalit).

Protein-serin-treonin kinaser (PST-kinaser) är en grupp enzymer som har förmågan att katalysera överföringen av en fosfatgrupp från ATP till serin eller treonin aminosyror i proteiner. Denna process kallas fosforylering och den reglerar ofta proteinaktivitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inom cellen. PST-kinaserna spelar därför en viktig roll i cellsignalering, celldelning, apoptos och metabolism. Dereglering av dessa kinaser kan leda till olika sjukdomszustånd, exempelvis cancer.

Lymphocyte homing receptors refer to a group of specialized adhesion molecules found on the surface of lymphocytes (a type of white blood cell including T cells and B cells) that facilitate their migration and trafficking between different compartments of the immune system. These receptors play a crucial role in the immune response by enabling lymphocytes to move from the bloodstream into secondary lymphoid organs, such as lymph nodes, spleen, and Peyer's patches, where they can interact with antigens and other immune cells.

The homing receptors include:

1. Selectins: These are a type of lectin that bind to carbohydrate ligands on the endothelium of blood vessels. L-selectin is found on most lymphocytes, while P- and E-selectins are expressed by activated endothelial cells in response to inflammation.
2. Integrins: These are heterodimeric adhesion molecules that bind to their ligands, such as ICAM-1 and VCAM-1, on the endothelium. Different integrin combinations are responsible for lymphocyte homing to specific tissues. For example, LFA-1 (αLβ2) and VLA-4 (α4β1) are important for lymphocyte migration into lymph nodes.
3. Chemokine receptors: These are seven-transmembrane G protein-coupled receptors that bind to chemokines, a type of cytokine that guides cell migration. Different chemokine receptors are expressed on various subsets of lymphocytes and direct them to specific locations within the immune system.

Together, these homing receptors allow lymphocytes to navigate through the body and respond effectively to pathogens and other threats. Dysregulation of lymphocyte homing can contribute to various immune-related disorders, such as autoimmune diseases and cancer.

Kondroitin är ett naturligt förekommande sockerartat substance som finns i kroppen, framförallt i brosk, hälso och bindväv. Det består av en serie av sockermolekyler som är kopplade till varandra och bildar en lång kedja. Kondroitin har en viktig funktion i att ge stöd till strukturen hos brosk och hälsa, samt att hjälpa till att behålla rörligheten i lederna genom att attrahera vattenmolekyler och på så sätt göra dem mer flexibla.

Kondroitin används också som en del av behandlingen för vissa ledrelaterade sjukdomar, till exempel artros, eftersom det kan hjälpa att minska smärtan och förbättra funktionen i lederna. Det gör detta genom att hämma nedverkningarna av enzymer som bryter ner broskvävnaden och på så sätt skyddar den kvarvarande vävnaden. Kondroitin kan tas som ett komplement till andra smärtbehandlingar eller som en del av en multimodal behandlingsstrategi för artros.

Systemisk sklerodermi är en autoimmun sjukdom som påverkar huden och olika organ i kroppen. Den karaktäriseras av ett förändrat kollagenmetabolism som leder till ökad produktion och accumulering av kollagen i huden och andra vävnader, vilket orsakar fibros och skleros (förtjockning och hårdning).

Systemisk sklerodermi kan delas in i två huvudgrupper: limited cutaneous systemic sclerosis (lcSSc) och diffuse cutaneous systemic sclerosis (dcSSc), beroende på om det primärt berörda området är begränsat till händer och fingrar eller om det också inkluderar armar, ben och andra kroppsdelar.

Utöver hudpåverkan kan systemisk sklerodermi även drabba blodkärl, muskler, ledvävnader, lungor, hjärta, njurar och tarmar. Symptomen varierar beroende på vilka organ som är involverade, men kan inkludera exempelvis Raynauds fenomen (fingrar och tår blir vit-blå-röda under kyla eller stress), hudförtjockning, smärta i lederna, muskelsvaghet, hosta, andnöd, trötthet, viktminskning och magproblem.

Systemisk sklerodermi behandlas vanligen med immunosuppressiva läkemedel för att reducera inflammationen och fibrosen, samt med symtomatiska behandlingar beroende på vilka organ som är drabbade.

'Nanostructures' refererer til strukturer med mindst en dimension i størrelsesordnen af nanoskalen, typisk defineret som mellem 1-100 nanometer (nm). Nanostrukturer kan være naturligt forekommende eller syntetiske og ses i mange forskellige materialer, herunder metaller, halvledere, polymerer og keramikker.

På grund af deres lille størrelse har nanostrukturer unikke egenskaber, der adskiller sig fra deres makroskopiske modstykker. Disse egenskaber inkluderer øget overfladeareal, speciel optisk eller elektrisk respons og potentiale for at påvirkes af kvantemekaniske effekter. Som et resultat har nanostrukturer vist potentiale indenfor en række teknologiske områder, herunder nanoelektronik, nanomedicin, energiteknik og miljøteknik.

Eksempler på nanostrukturer inkluderer nanopartikler, nanorør, nanokabler, nanofilmer og nanokompositter. Disse strukturer kan fremstilles ved hjælp af en række forskellige teknikker, herunder kemisk syntese, selvorganisering, lithografi og deposition.

'Tandrotshinna' er en medisinsk term som refererer til en tilstand der en persons tann rotter blir synlige i munnen. Dette skjer vanligvis fordi gommen har trukket seg tilbake fra tennene, ofte pga av tandlosshet eller parodontitt. Tandrotshinna kan ogssa være et teken på at en person har en mer alvorlig form for parodontitt, som kaller for behandling for å forhindre ytterligere skade og eventuell tap av tennene.

Agrin er ein proteín som spela en viktig rolle i nervosystemet hos dyr. Det blir syntetisert i motorneuronene og transportert til synapser, der det hjelper med å regulere oppbygget av postsynaptisk strukturer. Agrin er særlig viktig for dannelse og funksjonen av den neuromuskulære junktionen, som er den type synaps mellom en motorneuron og en muskelcell. Videre er agrin involvert i reguleringen av aktyve zoner i muskler og noen andre prosesser relatert til nervesystemet.

'Ledhinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till en inflammation i leden, oavsett orsak. Det kan bero på en rad olika sjukdomar eller skador, såsom artrit, gikt, trauma eller infektion. Ledhinna kännetecknas ofta av smärta, ömhet, svullnad och/eller rörelsebegränsning i den drabbade leden. Behandlingen beror på orsaken till ledhinnan och kan innefatta läkemedel, fysioterapi eller i vissa fall kirurgi.

Katepsin B är ett enzym som tillhör de proteolytiska enzymerna, vilka bryter ner andra proteiner i kroppen. Katepsin B är specifikt ett cysteinproteas, vilket betyder att det använder sig av en sulfhydrylgrupp i aminosyran cystein för att bryta ned proteiner.

Katepsin B finns naturligt i celler och är aktivt vid lågt pH, vilket gör att det främst verkar inne i lysosomer, de organeller som är ansvariga för nedbrytningen av cellens avfall. Katepsin B har en kluven peptidbindning och kan därför bryta ner flera olika proteiner, vilket gör att det spelar en viktig roll i cellens proteinhomeostas.

Utöver sin naturliga funktion har katepsin B också visat sig ha en patofysiologisk roll vid flera sjukdomar, till exempel cancer och neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom. Dessa sjukdomar kan orsaka ökad aktivitet av katepsin B, vilket i sin tur kan leda till onormalt nedbrytande av proteiner och cellskador.

Dura mater är den yttersta och starkaste av de tre hjärnhinnorna (membranen) som omger hjärnan. Durapatit är ett kalciumfosfat-baserat biomaterial som används inom ortopedisk kirurgi, neurokirurgi och tandvård för att stimulera benväxt och reparation.

I en medicinsk kontext kan "durapatit" referera till ett preparat av detta material som används för att ersätta eller stödja dura mater under neurokirurgiska ingrepp, särskilt när den naturliga hjärnhinnan är skadad eller borttagen. Detta kan hjälpa till att återställa och skydda hjärnbalkens integritet och funktion.

Reologi är en vetenskap som studerar de flow- och deformationsmekanismer som uppträder i material, när de utsätts för yttre mekaniska påfrestningar. Detta innefattar studiet av viskoelastiska egenskaper hos material, dvs deras förmåga att både bete sig plastiskt (flöda som en vätska) och elastiskt (deformera som en fast kropp), beroende på olika typer av påfrestningar. Reologi tillämpas inom många områden, däribland materialvetenskap, fysik, kemi och medicin. I medicinsk kontext kan reologi användas för att undersöka egenskaper hos biologiska vätskor som blod och synfluid, samt hos olika typer av vävnader och tumörer.

"Decidua" är en medicinsk term som refererar till den del av livmodern (endometriet) hos däggdjur, inklusive människan, som utsöndrar speciella celler och vävnad under graviditeten för att möjliggöra för ett befruktat ägg att fästas och utvecklas. Den består av två skikt: decidua basalis (den del som är närmast muskulaturen i livmodern) och decidua capsularis (den del som är närmast fosterhinnan).

Deciduan vävnaden bildas genom en process där endometriet omformas för att stödja fostret under graviditeten. Den innehåller blodkärl, immunceller och hormonreceptorer som hjälper till att reglera fostrets tillväxt och skydda mot infektioner. Efter förlossningen eller abort avlägsnas denna vävnad genom menstruationen.

ICR (Imprinting Control Region) är ett speciellt område på en musens kromosom som styr hur vissa gener uttrycks genom ett process som kallas genimprinting. Inavlade ICR-möss är en specifik stam av möss där dessa kontrollregioner har blivit fasta, så att forskare kan använda dem i studier av genetik och development. Genom att använda inavlade ICR-möss kan forskare få konsekventa resultat och jämföra dem mellan olika experiment.

'Protoncogenproteiner c-sis' är en typ av proteiner som kodas av c-sis-protonkogenet, även känt som PDGFB-genen. Detta protein är involverat i celldelning och celltillväxt och är en del av en grupp av proteiner som kallas för vascular endothelial growth factor (VEGF). VEGF-proteiner spelar en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl.

Mutationer i c-sis-protonkogenet kan leda till överaktivitet hos proteinet och kan vara associerade med olika former av cancer, såsom glioblastom och sarcom.

Den mest vanliga betydelsen av "pulsådror" inom medicinen är de blodkärl som kan kännas eller ses pulsera i samband med hjärtats slag. Dessa pulsådror inkluderar ofta:

1. Karotispulsen: den stora artären i halsen som försörjer huvudet och halsen med syresatt blod.
2. Radialpulsen: den artären i handleden som försörjer armen med syresatt blod.
3. Femoralpulsen: den stora artären i låret som försörjer benet med syresatt blod.
4. Poplitealpulsen: den artären bakom knäskålen som försörjer underbenet med syresatt blod.
5. Dorsalis pedis pulsen: den artären på fotens utsida som försörjer foten med syresatt blod.

Pulseringarna i dessa pulsådror orsakas av hjärtats slag, som pressar blod genom kroppens artärer bort från hjärtat. Ju starkare pulsen är, desto mer blod pumpas ut från hjärtat vid varje slag. Ändå kan pulsens styrka och regularitet påverkas av olika faktorer, inklusive blodtryck, hjärtfrekvens, volymen av blod i kroppen och eventuella hinder i artärerna.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

'Hyperplasi' är inom medicinen ett tillstånd där det förekommer ökat celltal i en viss vävnad eller organ. Detta orsakas vanligtvis av en förhöjd stimulans på celldelning, ofta som svar på en patologisk process eller en endokrin störning. Hyperplasi kan vara reversibel om orsaken till den tar borts, men i vissa fall kan det leda till onormal vävnads- eller organsväxt och öka risken för cancerutveckling.

Plasminogenaktivatorer (PA) är en grupp enzymer som aktiverar plasminogent till plasmin, ett enzym som bryter ner fibrin till de små peptiderna fibrindegradationsprodukter. Plasmin deltar i fibrinolysprocessen och hjälper till att lösa upp blodproppar och klara slemhinnekärlens naturliga renoveringsprocess.

Det finns två huvudsakliga typer av plasminogenaktivatorer: t-PA (tissue-type plasminogen activator) och u-PA (urokinase-type plasminogen activator). t-PA produceras främst i endotelceller (celler som liningar blodkärlen) medan u-PA huvudsakligen produceras i celler i urinvägarna och andra vävnader.

Plasminogenaktivatorer används också inom medicinen för att behandla akut hjärtinfarkt, lungemboli och ischemisk stroke genom att bryta ner blodproppar som orsakar dessa tillstånd. Dessa läkemedel kallas trombolytika och inkluderar exempelvis alteplas (t-PA) och reteplas (en modifierad form av t-PA).

En gliom är en typ av hjärntumör som utgår från gliacellerna i hjärnan eller ryggmärgen. Gliaceller är stödjande celler i centrala nervsystemet (CNS) och hjälper till att skydda, näringsuppehålla och underhålla andra nervceller.

Det finns olika subtyper av gliom beroende på vilken sorts gliacell de utgår från. Några exempel är astrocymomer, ependymomer och oligodendrogliomer. Astrocymomer är den vanligaste typen av gliom och utgår från astrocytceller.

Gliomer klassificeras ofta efter deras grad av malignitet, som indikerar hur snabbt tumören växer och sprider sig. Låggradiga gliomer växer långsammare och är mindre aggressiva än höggradiga gliomer.

Symptomen på gliom kan variera beroende på var i hjärnan eller ryggmärgen tumören finns och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, krämpor, yrsel, minnesförlust, svårigheter med att tala, se eller höra, samt muskelsvaghet eller förlamning. Behandlingen av gliom kan innebära kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på tumörtyp, storlek och placering.

Tandförkalkning, även kallat dental karies eller tandcancer, är en progressiv och hälsobetonad sjukdom som orsakas av mikroorganismer i munhålan. Den beror på en interaktion mellan mikroorganismer, värdrelaterade faktorer (till exempel tändernas beskaffenhet och salivens sammansättning) och kostfaktorer (till exempel sockerintag).

Förkalkning uppstår när mjölksyra bildas som en produkt av socker och stärkelse, som bryts ned av bakterier i placken på tänderna. Mjölksyran sänker pH-värdet i munhålan och leder till demineralisering av tandens hårda substance (emalj, dentin och cement). Om detta fortsätter utan behandling kan hålbildningar uppstå i tänderna.

För att förebygga förkalkning rekommenderas god oral hygien med regelbunden tandsmittning, fluoridbehandling och en hälsosam kosthållning med begränsat sockerintag.

Kondrosarkom är en sällsynt typ av cancer som utgår från broskvävnaden i kroppen. Det är en malign tumör som karaktäriseras av abnormt celldelning och växt i broskvävnaden, vanligtvis i leder eller ledpannor. Kondrosarkom kan vara av två typer: centralt (inuti brosket) eller yttre (vid broskets yta). Symptomen på kondrosarkom kan inkludera smärta, svullnad och stelhet i den drabbade regionen. Behandlingen består ofta av kirurgi för att avlägsna tumören, möjligen följt av strålbehandling eller cellgiftsbehandling (kemoterapi) beroende på typ och omfattning av cancern.

Arteriosklerose är en medicinsk term som refererar till en progressiv och degenerativ sjukdom där det uppstår skador på och förändringar i stora och medelstora artärer ( blodkärl som transporterar syresatt blod från hjärtat till kroppens vävnader). Denna sjukdom kännetecknas av att arteriens inre väggar blir förtjockade, hårda och sklerotiska (förkalkade) på grund av uppbyggnaden av fett, kolesterol, calcium, cellulärt material och andra substanser i och på artärväggen.

Arterioskleros kan vara asymptomatisk under en lång tid, men när den fortschrittligare blir kan den orsaka allvarliga komplikationer som hjärtinfarkt, stroke, perifer arteriell sjukdom (PAD) och njursvikt. Faktorer som ökar risken för att utveckla arterioskleros inkluderar hög ålder, rökning, högt blodtryck, höga nivåer av LDL-kolesterol (dåligt kolesterol), diabetes, övervikt och brist på fysisk aktivitet.

Det är värt att notera att arterioskleros inte är samma sak som ateroskleros, även om de två termerna ofta används synonymt. Ateroskleros är en speciell form av arterioskleros som kännetecknas av att det bildas plack (avlagringar) i artärväggen.

Hjärta definieras inom medicinen som den muskulösa orgeln i kroppen som pumpar blod genom kroppens cirkulatoriska system. Det består av fyra kamrar: två överkamrar (höger och vänster förmak) och två underkamrar (höger och vänster kammare). Hjärtats funktion är att pumpa syresatt blod från lungorna till kroppen och pumpa syrefattigt blod till lungorna för att syresättas. Detta sker genom kontraktioner och relaxeringar av hjärtmuskulaturen, som koordineras av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem.

Rho-associated kinases (ROCKs) är en typ av serin/treoninproteinkinasör som aktiveras av Rho GTPaser. De är involverade i cellulär processer såsom cellstammens reglering, cytoskelettets omorganisering och celldelning. ROCKs finns i två isoformer hos människor: ROCK1 och ROCK2. Dessa kinaser fyller liknande funktioner men har också unika egenskaper. De aktiveras av Rho GTPaser, som binder till deras Rho-bindande domäner, vilket leder till en konformationsförändring och aktivering av kinaseaktiviteten. ROCKs fosforylerar flera substrat, inklusive myosinlightkedjan, LIM-kinasen och MLC-phosphataset, vilket resulterar i kontraktion av aktin-myosinfilamenten och cellstammens reglering. Dysreglering av ROCK-aktivitet har visats vara involverad i flera patologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

Bioengineering, also known as biological engineering, is a field of study that combines principles from biology and engineering to develop solutions to medical and biological problems. It involves the application of engineering principles to analyze, design, and manufacture biological systems, devices, and products. Bioengineers may work on developing new medical technologies such as artificial organs, prosthetics, diagnostic tools, and drug delivery systems. They may also work on understanding and modeling complex biological systems, such as cells, tissues, and organ systems, to gain insights into their function and develop new therapies for diseases.

In summary, bioengineering is a multidisciplinary field that applies engineering principles and techniques to solve medical and biological problems with the goal of improving human health and quality of life.

Immunprecipitation (IP) är en biokemisk metod som används för att isolera och koncentrera specifika proteiner eller nucleinsyra-protein-komplex från en komplex biologisk blandning, såsom celllysat eller serum. Denna teknik bygger på principen om antigen-antikroppsreaktion där ett specifikt antikroppar (immunglobulin) binder till sitt korresponderande antigen (protein av intresse).

I immunprecipitationsexperimentet inkuberar man celllysat eller serum med ett specifikt antikropp som är bundet till en fast fas, såsom magnetiska perler eller en plasttub. Under inkuberingstiden binds antikroppen till sitt korresponderande antigen i lösan fasen. Sedan sköljs systemet för att avlägsna ospecificerat bundna proteiner och andra komponenter. Slutligen elueras immunkomplexen från fast fasen, vilket resulterar i en renare fraktion av det protein av intresse som kan analyseras ytterligare med olika metoder, såsom västra blotting eller masspektrometri.

Immunprecipitation används ofta i forskning för att undersöka interaktioner mellan proteiner, identifiera posttranslatoriska modifikationer och bestämma relaterade signaltransduktionsvägar.

"Biomimetics" (alternativt stavat "biomimicry") är ett interdisciplinärt forskningsområde som fokuserar på att efterlikna och tillämpa principer, former, mekanismer och funktioner hos biologiska system i tekniska lösningar. Målet är ofta att skapa hållbara, effektiva och miljövänliga innovationer genom att inspireras av naturen. Biomimetiken kan tillämpas inom många olika områden, såsom materialvetenskap, design, arkitektur, medicin och robotik.

Exempel på biomimetiska lösningar är:
- Lotuseffekten i ytbehandlingar som efterliknar lotusbladens hydrofoba yta för självrensande egenskaper
- Velcro, som är baserat på hakremmar mekanismen hos vissa växter
- Biologiskt inspirerade robotar och proteser som efterliknar rörelsemönster hos djur eller människor

IE-proteiner, eller "Immediate-Early"-proteiner, är en typ av proteiner som syntetiseras tidigt under en virusinfektion. De aktiveras direkt eller nästan direkt efter att viruset har infekterat värden och beforefter följer de två andra faser av genuttryck, tidiga (early) och sent (late) proteiner. IE-proteinerna spelar ofta en viktig roll i regleringen av virusets eget genuttryck samt i modifieringen av värdcellens miljö för att främja virusreplikationen.

I medicsk kontext refererar "ytplasmonresonans" till fenomenet då ljus interagerar med elektronmoln på ytan av ett metalliskt material, vilket orsakar en resonans i dess plasmonskvantum. Detta kan ske när våglängden på det inkommande ljuset matchar plasmonsfrekvensen hos metallytan.

Ytplasmonresonans har flera tillämpningar inom biomedicinsk forskning, bland annat för att detaljerat studera struktur och egenskaper hos biologiska molekyler som interagerar med metallytan. Det kan också användas för att öka sensitiviteten i diagnostiska tester och för att utveckla nya typer av sensor- och detektionssystem.

CBFA1, även känt som Core-binding factor subunit alpha-1, är ett transkriptionsfaktorprotein som hör till familjen dito3/pu.1 i kärnan och spelar en viktig roll i osteogenes (benbildnings)processen genom att reglera differentiering av mesenchymala stamceller till osteoblast (benbildande celler). Genmutationer i CBFA1 kan leda till skelettrelaterade sjukdomar som till exempel familjär akral neurofibromatosis och myelodysplastiskt syndrom.

'Hudens åldrande' (i medicinsk kontext) refererar till de fysiska förändringar som sker i huden under processen att åldras. Dessa förändringar kan vara både inre och yttre, och de kan påverka hudens struktur, funktion och utseende. Några exempel på dessa förändringar är:

1. Hudens tjocklek minskar, särskilt i ansiktet och på baksidan av händer och fötter.
2. Huden blir mindre elastisk och mer spröd, vilket kan leda till att det uppstår rynkor och fårgropar.
3. Hudens blodkärl blir mindre effektiva, vilket kan leda till att huden blir tunnare, mer genomskinlig och svalare.
4. Huden producerar mindre av de naturliga oljor som hjälper till att hålla den fuktig, vilket kan leda till torrhet och skrynklighet.
5. Hudens pigmentering förändras, vilket kan leda till att det uppstår fläckar, solstänk och andra typiska tecken på åldrande.
6. Huden blir mer känslig för solskador och har därför en ökad risk att utveckla hudcancer.

Det är värt att notera att många av dessa förändringar kan accelereras av andra faktorer än åldrande, såsom exponering för sol, tobaksrökning och dålig hudvård.

'COS-celler' är en typ av genetiskt modifierade celler som används inom molekylärbiologi och biomedicinsk forskning. COS-celler är en speciell linje av simia (apa) fibroblaster som har transformerats med ett virus, bestående av adenoviruskapselförpackat DNA från svin-svampsvulstvirus (SV40).

Denna modifiering gör att COS-cellerna uttrycker T-antigen, ett protein som binder till och aktiverar origo på plasmid-DNA, vilket underlättar effektivare och säkrare kloning av exogena DNA. Detta gör COS-celler till en populär val för att producera stora mängder fritt protein in vitro från klonade gener.

Det finns två huvudtyper av COS-celler: COS-1 och COS-7. COS-1 är diploid, medan COS-7 är en subklon av COS-1 som har ökad stabilitet och effektivitet vid proteinproduktion.

Lektiner är proteiner eller glykoproteiner som förekommer naturligt i många levande organismer, inklusive växter, djur och mikroorganismer. De har förmågan att binda specifikt till kolhydrater på cellytan hos andra celler. Lektinernas funktion kan variera beroende på vilket organism de kommer ifrån, men de kan exempelvis spela en roll i immunförsvaret, blodkoaguleringen och celldelningen.

I vissa fall kan lektiner också ha toxiska effekter på människor och djur. När vi ätter vissa typer av växter eller frön som innehåller höga nivåer av lektiner, kan det leda till symptom som magkramper, diarré och i värsta fall även andningssvårigheter. Därför rekommenderas det att tillaga vissa sorters frön och bönor noggrant innan de ätas, för att neutralisera lektinerna och minska risken för biverkningar.

Egg proteins, also known as egg white proteins or ovalbumin, are a group of proteins found in chicken eggs. The main protein in this group is ovalbumin, which makes up about 54% of the total protein in egg whites. Other proteins found in egg whites include conalbumin (12%), ovomucoid (11%), lysozyme (3.5%), ovotransferrin (1.5%), ovomucin (3.5%), and various other minor proteins and enzymes.

Egg white proteins are high in quality and have a well-balanced amino acid profile, making them an excellent source of protein for humans. They also have many functional properties that make them useful in the food industry, such as foaming, emulsifying, and gelling abilities. Additionally, egg whites contain various vitamins, minerals, and other nutrients, including riboflavin, selenium, and choline.

It's worth noting that some people may have allergies to egg proteins, especially in children, which can cause symptoms such as hives, swelling, difficulty breathing, and anaphylaxis. In these cases, it is important to avoid foods containing egg proteins.

Astrocyter är en typ av stödjecell i centralnervösystemet (CNS), som hjälper till att bilda neuroglia, även känd som nervvävnad. De är den vanligaste typen av glialcell i CNS och spelar en viktig roll i underhåll och funktion av neuroner (nervcellerna).

Astrocyter har många funktioner, inklusive:

1. Underhåll av homeostas: De hjälper till att reglera jonbalansen och näringsomsättningen i den centrala nervsystemet.
2. Buffring av neurotransmittorer: De tar upp och bort neurotransmittorerna efter de har skickat sin signal, för att säkerställa att signalsystemet inte störs.
3. Skydd av blod-hjärnbarriären: De hjälper till att reglera vad som kan passera från blodomloppet in i hjärnan.
4. Stöd av neuroner: De bildar en strukturell stödjande ramverk runt neuronerna och hjälper till att fästa dem på rätt plats.
5. Reparation efter skada: Efter en skada i CNS, kan astrocyter bli reaktiva och bilda ärrvävnad för att skydda omgivande vävnad.

Astrocyter är också involverade i flera sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärnskador och cancer.

Transforming Growth Factor beta 3 (TGF-β3) är ett protein som hör till TGF-β-familjen och spelar en viktig roll i cellväxternas tillväxt, differentiering och homeostas. Det är specifikt känt för att vara involverat i reguleringen av embryonal utveckling, benremodelering och fibros. TGF-β3 har också visat sig ha en potential roll i nedsatt cellproliferation och ökat apoptos (programmerad celldöd) hos cancerceller.

Proteinprekursorer är ofta refererade till som de råa materialen eller de ursprungliga proteinerna som undergår en process för att bli aktiva peptider eller proteiner i kroppen. Dessa prekursorer kan vara inaktiva eller delvis aktiva, och de måste klippas upp och modifieras på olika sätt av enzymer kallade proteasomer och peptidaser för att bli fullt funktionella.

Ett exempel på ett proteinprekursor är proinsulin, som är ett inaktivt protein som produceras i bukspottkörteln. Proinsulin klipps sedan upp av enzymet prohormonkonvertas till insulin och C-peptid, vilka är de aktiva peptider som reglerar blodsockernivåerna i kroppen.

Proteinprekursorer kan också innehålla signalpeptider, som är sekvenser av aminosyror som guider proteinet till rätt kompartment i cellen eller ut i extracellulärt rum. Signalpeptiderna klipps bort efter att proteinets syntes är klar.

I allmänhet är proteinprekursorer viktiga för att producera och reglera olika funktioner i kroppen, inklusive hormonproduktion, immunförsvar och celldelning.

Medicinskt sett definieras muskler (musculus) som sammanlagt ett slags vävnad som består av celler, kollagenfibriller och elastiska fiber. Musklernas huvudfunktion är att orsaka rörelse hos oss levande varelser genom kontraktioner (kontinuerliga förkortningar) som gör att de drar ihop sig och blir kortare. Det finns tre typer av muskler i människokroppen:

1. Skelettmuskler (Musculus skeletalis): Dessa är fästade vid ben, rygg, skalle och andra delar av skelettet och arbetar tillsammans för att orsaka rörelse i kroppen. De flesta av musklerna som vi kan känna igen är skelettmuskler, till exempel bicepsen i överarmen eller quadricepsen i låret.

2. Hjärtmuskler (Musculus cardiacus): Dessa är en speciell typ av muskel som endast finns i hjärtat och är ansvariga för att pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskulaturen är automatiskt styrd, vilket betyder att den inte kräver någon direkt kontroll från vår nervsystem.

3. Smälmuskler (Musculus smooth): Dessa finns i inre organ som till exempel matsmältningsrören och blodkärlen, där de hjälper till att transportera föda genom systemet eller kontrollera blodflödet. Smälmuskulaturen är också automatiskt styrd och arbetar oftast omedvetet.

Muskler består av många celler som kallas muskelceller eller muskelfibrer, vilka innehåller flera tusentals mitokondrier (cellens kraftverk) för att producera den energi som behövs för kontraktion. Musklerna är också riktade med många små proteinfibriller som kallas aktin och myosin, vilka glider över varandra när muskeln kontraheras eller drar ihop sig.

... finns i alla typer av vävnader, men särskilt mycket i bindväv och brosk samt i exempelvis njurens ... Extracellulär matrix (ECM), eller intercellulärsubstans är en term inom biologi för substans som finns mellan celler. Kring ...
... extracellulär matrix) vid sin basis; och att minst en uppsättning av Hox-gener är närvarande. De mer kända egenskaperna (stor ...
... er producerar prokollagen som utanför cellen blir till kollagen som bygger upp så kallat extracellulär matrix. Cellen ...
Ibland ingår även extracellulär matrix och neuron i det som beskrivs som den neurovaskulära enheten blod-hjärnbarriären. Blod- ... laminin och andra proteiner i extracellulär matrix. De täta fogarna består av fibrer och omfattar tre sorter integralt ... Strukturen får ytterligare stöd från basala lamina, en 30-40 nm tjock matrix, som består av typ IV kollagen, proteoglycans, ...
Smyth, I.; Du, X.; Taylor, M. S.; Justice, M. J.; Beutler, B.; Jackson, I. J. (2004). "The extracellular matrix gene Frem1 is ...
https://books.google.com/books?id=RPoxAgAAQBAJ&pg=PA393 ^ Brain Extracellular Matrix in Health and Disease. https://books. ...
"Cerebral ischemia induces transcription of inflammatory and extracellular-matrix-related genes in rat cerebral arteries" (på ...
En rad gener som hos metazoer kodar för bland annat celladhesion, adhesion till extracellulär matrix och septin har återfunnits ...
... och börjar producera extracellulär matrix, som vid benbildning kallas osteoid. Den består främst av kollagen I. När ... osteoblasterna är helt inneslutna i sin matrix kallas de istället osteocyter, vilket är den mogna bencellen. (Cellbiologi). ...
Vätskeblandningen (även kallad Bioink), bestående av celler, extracellulär matrix och näring, fyller en bläckpatron för att ...
... bestående sarcoglycaner som kopplar ihop med extracellulär laminin som i sin tur binder till extracellulär matrix. Detta för ... att överföra kraften från muskelns kontraktila element till matrix utan att belasta själva cellväggen. Då dystrofin saknas ...
... en grupp låtskrivare och musikproducenter Extracellulär matrix - biologiskt begrepp Matrix (geologi) - geologiskt begrepp ... Ordbok Matrix kan syfta på: Matrix - en amerikansk science fiction-film från 1999 The Matrix (producentgrupp) - ... Matrix (nattklubb) - nattklubb i Berlin Matris (Förgreningssidor). ...
... till andra celler och till extracellulär matrix (se cellkontakter). Biologiskt membran Jämviktspotential Membranproteiner ...
... et är en tunn, smidig arkliknande typ av extracellulär matris som ger cell- och vävnadsstöd. Den fungerar även som ... a b] "The nature and biology of basement membranes". Matrix Biology 57-58: sid. 1-11. January 2017. doi:10.1016/j.matbio. ...
"Role of multiheme cytochromes involved in extracellular anaerobic respiration in bacteria". Protein Science (Wiley) 29 (4): sid ... NADH och FADH2 vandrar genom mitokondriens innermembran så att en protongradient uppstår då protoner transporteras från matrix ...
Extracellulär matrix finns i alla typer av vävnader, men särskilt mycket i bindväv och brosk samt i exempelvis njurens ... Extracellulär matrix (ECM), eller intercellulärsubstans är en term inom biologi för substans som finns mellan celler. Kring ...
Immune Responses Aginst Aldehyde Modified Extracellular Matrix in Atherosclerosis. Eva Bengtsson (Roll ej angiven) ... Forskare, Kardiovaskulär forskning - matrix och inflammation i ateroskleros. *Forskare, EXODIAB: Excellence of Diabetes ...
SMAD4 mutations causing Myhre syndrome result in disorganization of extracellular matrix improved by losartan. Eur J Hum Genet ...
Anatomi 1. Extracellulär matrix. Organismer 1. Prochloron. Kemikalier och läkemedel 8. Nisin Vävnadsvänliga material Lipidlager ...
Extracellulär matrix. Nätverksliknande vävnad som omger cellerna. Består av vatten, proteiner och kolhydrater och har avgörande ... är en central beståndsdel av extracellulär matrix i ledbrosket. Aggrekanets uppgift är att binda vatten så att brosket sväller ... Broskcellerna ligger i små hålrum glest utspridda i matrix.. Kortisol. Ett steroidhormon (också känt som kroppens naturliga ...
Extracellular Matrix as a Driver of Chronic Lung Diseases. Burgess, J. K., Weiss, D. J., Westergren-Thorsson, G., Wigen, J., ... The proteome of alveolar fibroblast from COPD and their interaction with the extracellular matrix. Ibáñez-Fonseca, A. ...
Ledbrosk består av broskceller (kondrocyter) som omges av ett nätverk som kallas för extracellulär matrix. Extracellulär matrix ...
Därefter följer block om metabolism, cellmembranet, extracellulär matrix och cellvägg, samt vesikeltransport och ...
Strengthens extracellular matrix (ECM) proteins in the dermal papilla and prevents hair loss. Repairs damage to hair follicles ...
... insulin enhances cell proliferation and production of extracellular matrix proteins as compared to quiescent PSC (178). ... Adrenomedullin and extracellular vesicles (exosomes). Adrenomedullin (AM) is expressed by F-cells of the pancreas and plays a ... Vanin and matrix metalloproteinase. Another important molecule is vanin 1 (VNN1, pantetheinase) present on the surface of ... AM is transported in the pancreas by extracellular vesicles, which contain proteins, lipids, and nucleic acids and are secreted ...
Även den substans som finns mellan cellerna (som på forskarspråk kallas extracellulär matrix) och bindväven ska finnas med. ...
Interleukin-1β-induced extracellular matrix degradation and glycosaminoglycan release is inhibited by curcumin in an explant ...
Khati, Vamakshi, Decellularized liver extracellular matrix as a 3D scaffold for bioengineering applications [Elektronisk resurs ... Khati, Vamakshi, Decellularized liver extracellular matrix as a 3D scaffold for bioengineering applications, 2022, KTH Royal ...
Design of biobased extracellular matrix-mimicking scaffolds with tuneable rigidity for 3D cell culture and potential tissue ...
... sätt att få bort slem från de stora Over-expression of IGF-I in transgenic mice caused the expansion of extracellular matrix ...
Extracellulär matrix vad är det. *Analys rapport exempel. I Sverige krävs tillstånd från Transportstyrelsen för att få skjuta ...
Extracellular matrix function. *Air canada sold aeroplan. *Zervant app. *Ingrid mårtenson. *Parkering valhallavagen ...
extracellular matrix structure. *Wij säteri. *Harry vardon. *Social media strategi. *Sårbar utsatt engelska ...
Extracellular matrix of blood. *Nordic sky schnauzers. *Tjäna extra pengar som student ...
extracellular matrix function. sinustakykardi symptomer. *rltfD. *saz. *nzTM. *WlHDV. *MwFN. *gMXTg. *Dh ...
extracellular matrix is composed of. ortopedmottagning mölndal. beräkning andelstal samfällighet. hur beskattas handelsbolag. ...
såryta) och som bildat ett skyddande lager av extracellular polymer substans (EPS). Biofilmen beskrivs ofta som en "gelaktig" ... ligger inbäddade i en skyddande matrix, en sorts substans som binder samman bakteriecellerna. Bakterierna i en biofilm ...
ATP-syntasets F0 del fungerar som en jonkanal, längs vilken protoner återvänder till matrix samtidigt som de avger sig energi. ...
Extracellulär matrix vad är det. Rättstillämpningen får avgöra vad som gäller i denna fråga. Kravet på samtliga anbudsgivares ...
Extracellular matrix of blood. *Hyra ut i andra hand utan tillstand. *Sedlighetsbrott ne ...
Extracellular matrix of blood. *Friskis och svettis örebro. *Hälsocentralen gamleby. *Ssab skiftschema luleå ...
Extracellular matrix structure. *Online poker utan pengar. *Do quotations go after citation ...
Extracellular matrix proteins. Sevärdheter. Smogens Fiske & Skargardsturer - 3,1 km; Vallevik Badplats - 4,6 km. Se alla på en ...
Extracellulär matrisbeläggning av ECIS-elektroder. För att klargöra inverkan av endogena extracellulära matriser på ... B) Jämförelse mellan astrocyt-, pericyte- och PCBEC-härledd endogen extracellulär (som kontroll) matris på PBCEC-integriteten. ...
Kardiovaskulär forskning - matrix och inflammation i ateroskleros. *Kardiovaskulär forskning - translationella studier. * ... Extracellulär signalering och cellöde. *Glia-Immune Interactions. *Glia och nervcellsbiologi. *Glukostransport och ...
  • Extracellulär matrix finns i alla typer av vävnader, men särskilt mycket i bindväv och brosk samt i exempelvis njurens kärlnystan, mesangiematrix. (wikipedia.org)
  • Därefter följer block om metabolism, cellmembranet, extracellulär matrix och cellvägg, samt vesikeltransport och signaltransduktion. (lu.se)
  • Extracellulär matrix består till största del av vatten som hjälper till att skapa en stötdämpande effekt vid mekanisk belastning och minska friktionen i leden när den rör sig. (kunskapsaker.com)