Cleavage Stage, Ovum
Blastomerer
Blastocysta
Ovum
Embryoodlingsmetoder
Embryoöverföring
Vitrification
Befruktad äggcell
Preimplantatorisk diagnos
Embryo, icke-däggdjur
Provrörsbefruktning
Embryo Implantation
Frysförvaring
Polar Bodies
Blastula
Embryo, däggdjur
Oocyter
Urochordata
Ovalbumin
Sjöborre
Ovumtransport
Graviditet
Mullbärskula
Graviditetstal
Molekylsekvensdata
Embryosäck
Embryo- och fosterutveckling
Reglering av genuttryck, utveckling
Aminosyrasekvens
Xenopus laevis
Embryonal induktion
Xenopusproteiner
DNA-klyvning
Bassekvens
Aneuploidi
Intracytoplasmatisk spermieinjektion
Xenopus
Kroppsutformning
Oct-3-transkriptionsfaktor
Cellkärna
RNA, budbärar
RNA Cleavage
In situ-hybridisering
Sebrafisk
Oogenesis
Tidsfaktorer
Mesoderm
Sebrafiskproteiner
Substratspecificitet
Cytoplasma
Endopeptidaser
Transkriptionsfaktorer
Celler, odlade
Morfogenes
Peptidfragment
Proteinmodifiering, posttranslationell
In situ-hybridisering, fluorescerande
Signalomvandling
Transkription, genetisk
Bindningsplatser
DNA-bindande proteiner
Celldifferentiering
Furin
Kaspaser
mRNA-splitsnings- och polyadenyleringsfaktorer
Serinendopeptidaser
Proteinprekursorer
Cellinje
Rekombinanta proteiner
DNA
Bronkiell hyperreaktivitet
Nukleinsyrakonfiguration
Kaspas-3
Kolibakterie
RNA, katalytiskt
Mutation
Apoptos
Respiratorisk överkänslighet
Cysteinendopeptidaser
Endoribonukleaser
Antigener
Polyakrylamidgelelektrofores
Retrospektiva studier
Peptidhydrolaser
Kolesterolmonooxygenas (som spaltar sidokedja)
Subtilisiner
Proteolysis
APP-sekretas
Proteinstruktur, tertiär
Katalys
Bronkoalveolär sköljvätska
Proteinbindning
Trypsin
Plasmider
Molekylvikt
Mutagenes, riktad
Peptider
Aspartic Acid Endopeptidases
Th2-celler
Astma
Eosinofila leukocyter
Nötkreatur
Modeller, molekylära
Möss, genetiskt förändrade
Hypersensitivity
Superovulation
Lunga
Virusproteiner
RNA-prekursorer
Enzymaktivering
Kloning, molekylär
RNA Processing, Post-Transcriptional
Kalpain
Membranproteiner
Hela-celler
Rekombinanta fusionsproteiner
Deoxiribonukleaser, typ II-lägesspecifika
Ovulation
Cricetinae
Immuntolerans
NAD+ ADP-ribosyltransferas
DNA-topoisomeraser, typ II
Möss, knockout
Proteinkonfiguration
Antigenpresentation
Sjukdomsmodeller, djur
Immunmodulerande medel
Proteashämmare
Sekvenshomologi, aminosyra
DNA-restriktionsenzymer
ADAM-proteiner
Endonukleaser
Struktur-aktivitet-relation
The "cleavage stage" refers to the series of rapid and consecutive cell divisions that occur in an early embryo, starting from the time of fertilization. The term "ovum" is used to describe a mature female gamete or egg cell, which is released from the ovary during ovulation and can be fertilized by sperm to form a zygote.
Therefore, the term "cleavage stage, ovum" specifically refers to the developmental stage of the fertilized ovum (zygote) after it has undergone one or more cell divisions during the cleavage stage. At this point, the cells are called blastomeres and are arranged in a solid ball known as a morula. The morula continues to divide and compact, eventually forming a blastocyst, which is composed of an outer layer of cells (the trophoblast) and an inner cell mass (ICM). The ICM will give rise to the fetus, while the trophoblast will contribute to the formation of the placenta.
In summary, "cleavage stage, ovum" is a term used to describe the developmental stage of a fertilized egg after it has undergone one or more cell divisions during the cleavage stage, resulting in a morula or early blastocyst.
"Blastomere" er en betegnelse for de celler som dannes under den tidlige udvikling af et dyr embryo, før det bliver til et blastocyst. Blastomere er resultatet af celldelingen i det fertiliserte æg (zygote), og hver celle har potentialen for at udvikle sig til en komplet organisme under den tidlige embryonal udvikling.
I medicinsk sammenhæng, er blastomere ofte studeret i forbindelse med fertilitetsbehandlinger og in vitro-fertilisering (IVF), hvor de kan blive undersøgt for genetiske abnormaliteter før at blive transplanteret til en moders livmoder.
En blastocyst är en embryon i ett tidigt stadium av utveckling, vanligtvis dagen 5 eller 6 efter fertilisationen. Den består av två delar: en yttre cellager som kallas trofoblast och en inre cellmassa. Trofoblasten kommer att bilda moderkaka och moderkanal, medan den inre cellmassan kommer att bilda fostret. Blastocysten är den stadium då embryot börjar fastna i livmoderns slemhinna och utvecklas till en begravd foster.
'Ovum' är den biologiska termen för ett kvinnligt könscell, även känt som en äggcell. Det är den mogna, haploida cellen som produceras i äggstockarna (ovarierna) och kan bli befruktad av en spermie för att bilda en zygote, vilket är startpunkten för embryogenesen hos däggdjur. Ovum innehåller halva mängden kromosomer jämfört med en vanlig diploid cell i kroppen och har potentialen att utvecklas till ett nytt individuellt organism om det blir befruktat och utvecklas till en fertil ägg.
"Embryo culture methods" refer to the techniques and practices used to maintain, grow, and develop embryos outside of the body in a laboratory setting. These methods are often used in the field of assisted reproductive technology (ART) to help individuals or couples who have difficulty conceiving naturally.
The process typically involves fertilizing an egg with sperm in a dish, and then carefully monitoring and supporting the resulting embryo's development in a specialized incubator. The embryo is provided with nutrients, oxygen, and a stable environment to promote its growth and development.
There are various embryo culture methods used in ART, including:
1. Conventional culture - where the embryo is cultured in a static culture medium without any changes or replenishment of nutrients.
2. Sequential culture - where the embryo is cultured in a series of different media that are designed to mimic the changing environment inside the body during early development.
3. Co-culture - where the embryo is cultured with other cells, such as feeder layers or endometrial cells, which provide additional nutrients and support for growth and development.
4. Time-lapse culture - where the embryo is monitored continuously using time-lapse imaging to track its development and identify any abnormalities or issues that may affect its viability.
Overall, embryo culture methods play a critical role in the success of ART treatments, as they help ensure that the developing embryos are healthy and viable before being transferred back into the body for implantation.
'Embryoöverföring' är en medicinsk term som refererar till processen då ett eller flera embryon placeras i livmodern hos en kvinnlig mottagare, med syfte att uppnå en graviditet. Detta är en del av infertilitetsbehandlingar såsom in vitro fertilisation (IVF) och intracytoplasmatisk spermieinjectering (ICSI).
Embryona skapas vanligtvis genom att befrukta äggceller med spermier i laboratoriemiljö, varefter de utvecklas under några dagar. När embryonerna har nått en viss utvecklingsgrad väljs de ut för överföring till moderslivmodern. Antalet embryon som överförs kan variera och bestäms ofta i samråd mellan läkare och patient. Överflödiga embryon kan frynas och lagras för framtida användning.
'Embryoutveckling' refererar till den process där ett befruktat ägg (zygota) utvecklas till en embryo under de första 8 veckorna av graviditeten. Under denna period sker snabba och komplexa förändringar, inklusive celltillväxt och differentiering, organogenes och systemisk differentiering. Den resulterande embryon utvecklas sedan till ett fostret och sedan till en fullt utvecklad fötus. Embryoutvecklingen styrs av genetiska och epigenetiska faktorer, som interagerar med miljöfaktorer för att producera den slutliga fenotypen.
'Vitrification' er en teknik innen kryopreservasjon (fryselagring) av biologiske værsler, som for eksempel æggceller, sperma og embryoer. Teknikken består i å omsatte væsken rundt om de biologiske værslene til en «glaslignende» tilstand ved ekstremt lave temperaturer, typisk ved -196°C ved bruk av flydende kviksølv.
Vitrification skiller seg fra tradisjonell kryokonservering (som vanligvis foregår ved -196°C med flydende kviksnit) ved at den unngår bilding av iskristaller i de biologiske værslene under frysningen. Iskristallbildning kan skade eller ødelage celler og strukturer, så vitrifisering er en fordel for å sikre overlevelse og funksjon etter opptining av de kryopreservede værslene.
For å oppnå vitrifisering brukes ofte høye kontraksonstoffer, såkalt «kryoprotektanter», som forhindrer bilding av iskristaller og stabiliserer cellerne under den hastige frysningen. Vitrifisering krever også en rask nedfrysningstaktiske (typisk på mindre enn en minut) for å unngå iskristallbildning.
I allianse med riktig valg av kryoprotektanter og fremgangsmåte kan vitrifisering være en effektiv metode for å bevare livskraft og funksjon hos mange typer biologiske værsler under lagrring ved lave temperaturer.
En befruktad äggcell, även kallat zygot, är den cell som bildas när en spermie och ett ägg (ovulum) förenas under processen som kallas fertilisation. Den befruktade äggcellen har 46 kromosomer, 23 från varje förälder, och är startpunkten för embryots utveckling.
Preimplantatorisk diagnos (PID) är en metod inom reproduktiv medicin där celler från ett embryo som ännu inte har implanterats i moderlivet tas bort och analyseras för att upptäcka genetiska avvikelser eller sjukdomar. Detta görs vanligtvis genom att ta en enda cell, en blastomer, från ett tidigt embryo som är i 3- till 8-cellsstadium.
Cellerna analyseras med hjälp av tekniker som polymeraskedjereaktion (PCR), karyotypning eller fluorescens in situ hybridisering (FISH). Resultaten från analysen används sedan för att välja ut embryon som är friska och har minsta möjliga risk för genetiska avvikelser innan de implanteras i moderlivet.
Det är värt att notera att PID är en kontroversiell metod på grund av etiska aspekter kopplade till skapandet och destruktionen av embryon under processen.
En embryo hos icke-däggdjur (excl. behandling av människan) är ett organism i en tidig utvecklingsfas, vanligen från befruktning till att de specifika kroppsdelarna och systemen har bildats och börjar fungera koordinerat.
För exempelvis hos en amfibie, kan embryots utveckling delas in i olika faser: fertilisation, segmentering, gastrulation, neurulering, organogenes och systemgenes. Under denna tid kommer embryot att utvecklas från en zygot till en larv med en uppsättning fungerande organ.
Det är värt att notera att definitionen av "embryo" kan variera mellan olika arter och forskningsområden, så det är alltid viktigt att specificera vilket djur som avses när man diskuterar denna term.
'Provrörsbefruktning' eller 'in vitro-befruktning' (IVF) är en metod för konstlig befruktning där ägg och spermier blandas utanför kroppen, i ett provrör eller en petriplatta i ett laboratorium. När ägget blir befruktat och cellerna börjar dela sig, överförs det till livmodern på den väntande kvinnan, där det fortsätter att utvecklas.
Denna metod används ofta när andra former av behandling inte har varit framgångsrika, eller när det finns en speciell medicinsk anledning till att använda sig av den, som exempelvis vid problem med spermiernas rörlighet eller äggstockens funktion. Provrörsbefruktning kan också användas i kombination med tekniker som intracytoplasmatisk spermieinjektion (ICSI), där en enskild spermie placeras direkt in i ett ägg för att öka chansen till befruktning.
Embryo implantation är en del av den normale befruktningsprocessen hos däggdjur, inklusive människan. Det sker när ett befruktat ägg, även kallat zygot, fästs och växer fast i livmoderslemhinnan, eller endometriet.
Denna process börjar cirka 6-10 dagar efter att en spermie har träffat och befruktat ägget i eootern, en del av kvinnans äggstockar. Under den här tiden förflyttar sig zygoten genom livmodertappen och utvecklas till en morula och sedan en blastocyst. Blastocysten är en liten kula med ett yttre skal, som innehåller celler som kommer att bli delar av fostrets hud, muskler och ben, och en innersta cellmassa, som kommer att bli fostret självt.
När blastocysten når livmoderslemhinnan börjar det att se efter om den är redo för implantation. Detta sker genom att det utsöndrar speciella signalsubstanser som får slimhinnan att bli mer genomsläpplig och välkomnande för blastocysten. Om livmoderslemhinnan är redo för implantation kommer blastocysten att tränga igenom den och fastna i slutet på två veckor efter befruktningen.
Det är värt att notera att implantation kan orsaka en lätt blödning, som kan vara förväxlad med menstruation. Om en graviditet inte implanteras korrekt kan det leda till missfall.
'Frysförvaring' (frysbehandling) är ett sätt att bevara livsmedel och andra varor genom att sänka temperaturen till under fryspunkten, vanligtvis -18°C eller lägre. Detta förhindrar bakteriell tillväxt och nedbrytning av materialet. Frysförvaring kan förlänga hållbarheten av livsmedel betydligt och är en viktig metod inom livsmedelsindustrin, restauranger och hemmaköken.
I'm happy to provide a medical definition for "polar bodies"!
Polar bodies are small, non-functional cells that are produced during the process of oogenesis, which is the formation of egg cells or oocytes in female ovaries. They are formed when the cytoplasm of the developing oocyte divides unequally during meiosis, creating smaller cells called polar bodies that contain half the number of chromosomes as the larger, destined-to-become-an-egg cell.
There are typically two rounds of division during oogenesis, resulting in three polar bodies being produced: one during each round of division, and a third one after the second round of division. The first polar body is formed when the primary oocyte undergoes its first meiotic division, creating a smaller polar body and a larger secondary oocyte. The second polar body is then formed when the secondary oocyte undergoes its own meiotic division, creating yet another smaller polar body and the mature egg cell.
Polar bodies are often expelled from the developing follicle and eventually disintegrate, as they do not contain enough cytoplasm or organelles to support embryonic development. However, they can still provide valuable information for genetic testing and research purposes, as their chromosomes contain the same genetic material as the egg cell.
En blastula är en tidig embryonal fas hos djur, som bildas efter att en zygot (en befruktad äggcell) har genomgått cell divisioner och differensiering. Blastulan består av ett lager celler runt en central hålighet eller amniocavitet, och är den första embryonala struktur som uppvisar polaritet.
Blastulan kan vara sfärisk till form, men hos vissa djurarter kan den vara oregelbunden. Hos de flesta djurgrupper är blastulan en temporär struktur som sedan utvecklas till en morula (en klump av celler) och sedan ytterligare till en gastrula, innan organogenesen börjar och embryot utvecklas till ett fullvuxet djur.
Blastulan är en viktig struktur i embryonal utvecklingen eftersom den markerar den första cellulära differensieringen och polariseringen hos en zygot, och är också den plats där de första embryonala axlarna etableras.
En embryo hos däggdjur är den tidiga utvecklingsfasen av ett foster, vanligtvis från befruktningen till omkring 8 veckor. Under denna period sker snabba förändringar och differentiering av cellerna, vilket leder till att de grundläggande organen och systemen bildas. Embryots utveckling kännetecknas av celldelning, migration, differensiering och interaktion mellan celler, vilket kräver en precis kontroll av genuttryck och signalsubstanser för att garantera en normalt embryonal utveckling.
En oocyte, även känd som en äggcell, är en stor, ofullständigt utvecklad cell hos en kvinna som kan utvecklas till ett ägg under den ovulatoriska cykeln. Oocyten bildas i äggstockarna (ovarier) och innehåller halva av den genetiska informationen i form av 23 unika kromosomer, medan de flesta andra celler i kroppen har 46 kromosomer fördelade på två uppsättningar. När en mannens spermie befruktar oocyten bildas en zygot, som kan utvecklas till ett embryo och sedan till ett foster under graviditeten.
'Urochordata' er en biologisk klasse under stammen Chordata, som også inkluderer hvirvelløse dyr som haste og makreller, samt hvirveldyr som fisk, padder, krybdyr, fugle og pattedyr. Urochordata-dyrene er normalt små og havlevende, og de har en larveform som under utviklingen har et chorda dorsale (et rygstrengselement), hvilket er karakteristisk for Chordata-stammen.
Urochordata-klassen inneholder også havpiprensere, som er velkjente former for disse dyr. De er filtrerende organismer som lever av plankton og andre små organisme i vannet. De har en særlig struktur kalt en atriale siphon, som suger vann inn i deres kropp, hvor det passerer gjennom en filterkammer før det uttvesles igjen gjennom en annen åpning, klappen.
Det er viktig å nevne at Urochordata-klassen i noen klassifiseringssystemer også inkluderer Tunicata-klassen, som inneholder havpiprensere og lignende arter. I andre systemer betraktes disse to klasser som separate, men nært relaterte grupper.
Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan i hönsägg. Det är ett globulärt protein med en molekylmassa på ungefär 45 kDa och består av 385 aminosyror. Ovalbumin används ofta som modellprotein inom immunologi och allergiforskning, eftersom det är ett av de mest välstuderade allergenen hos hönsägg.
Sjöborrar är en grupp marina djur som tillhör klassen Echinoidea och fylumet stjärnrotsdjur (Echinodermata). De flesta sjöborrarna har kulaktiga skal, vanligen med en diameter på några centimeter upp till ungefär 60 cm hos de största arterna. Skalet är täckt av taggar och plattor i olika former och storlekar beroende på art.
Sjöborrarnas mun finns på undersidan av kroppen, och de har en komplex struktur för att mala födan som består av alger och små djur. De flesta sjöborrar lever på havsbotten där de rör sig långsamt med hjälp av sina välvdade fotala ben, som sitter under skalet.
Det finns också en grupp sjöborrar som kallas för taggsvanssjöborrar (Diadematoida), vilka har långa rörliga taggar och lever på djuptare vatten. När de känner sig hotade kan de resa upp sina taggar, som är försedda med giftkörtlar, som en försvarsmekanism.
Sjöborrar har ett betydande ekologiskt och kommersiellt värde, eftersom de bidrar till att hålla alger under kontroll och deras skal används bland annat inom smyckesindustin.
'Ovumtransport' refererer til den proces, hvor et fertiliseret æg (zygote) eller en ufertiliseret æggeløsning (ovocyt) transporteres fra en fertilitetsklinik til modtagerens livmoder. Dette gøres ofte ved hjælp af en fin, fleksibel kateter, der føres gennem skeden og op ad livmoderen for at placere ægget i den rigtige position. Ovumtransport er en vigtig del af infertilitetsbehandlinger som invitrofertilisering (IVF) og intracytoplasmisk spermieinjektion (ICSI).
"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.
I medicinsk kontext, används begreppet "Mullbärskula" för att beskriva en speciell typ av gallstensymtom. Det kallas också "Mirizzi sjukdom". Detta inträffar när en gallsten i gallblåsan pressar mot och blockerar gallgången, vilket kan leda till smärta, inflammation och skada i levern. I vissa fall kan stenen också komprimerar eller penetrera den gallgång som leder från levern till tolvfingertarmen (cystisk dukt), vilket kan orsaka ytterligare komplikationer.
'Graviditetstal' eller 'graviditetstid' är ett begrepp inom medicin som används för att ange antalet veckor sedan den sista menstruationen (LMP) hos en gravid kvinna. Detta används ofta som en standardmåttenhet för att följa utvecklingen hos fostret och schemalägga rutinmässiga undersökningar under graviditeten.
Graviditetstalet är vanligen ett helt tal som representerar antalet kompletta veckor plus ett extra dagar (från 0 till 6) för att uppnå nästa fulla vecka. Således, om en kvinna är i sin sjunde vecka och två dagar av graviditeten, kommer hennes graviditetstal vara 7 + 2 = 9.
Det är värt att notera att det kan finnas små skillnader mellan olika länder och kulturer när det gäller hur graviditetstal räknas, men den vanligaste metoden är att räkna från den sista menstruationen.
"Fostrets livsduglighet" (fetal viability) är ett medicinskt begrepp som refererar till den gestationella åldern då ett foster kan överleva utanför moderns kropp med hjälp av modern medicinsk teknik och vård. Detta tenderar att variera mellan 24 och 28 veckor av graviditet, beroende på tillgängliga medicinska resurser och fosterets hälsotillstånd. Före denna tidpunkt anses fostret normalt inte vara levnadsdugligt. Det är värt att notera att det finns undantag från detta, där vissa foster kan överleva vid en lägre gestationell ålder, men detta är ovanligt och tenderar att vara associerat med högre risk för komplikationer.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
I'm happy to help! The medical term for "embryo sac" is the same in English and Swedish. An embryo sac, also known as a megagametophyte, is a structure found in plants that contains the female gamete or egg cell. It develops from a haploid cell called a megaspore within the ovule of a plant's ovary.
The embryo sac is enclosed within the tissue of the ovule and has a distinctive shape, with a large central cell called the egg apparatus that contains the egg cell and two synergids. The synergids play a role in guiding the pollen tube towards the egg cell during fertilization.
The embryo sac also contains several other cells that will develop into various tissues of the seed after fertilization, including endosperm, which provides nutrition to the developing embryo, and the nucleus of the antipodal cells, which degenerate after fertilization.
Overall, the embryo sac is a crucial structure in the reproductive process of plants, allowing for the development of a new individual from the fusion of male and female gametes.
Enligt medicinskt perspektiv är embryots och fostrets utveckling en process som sträcker sig från befruktningen av ägget till födelsen. Denna process kan delas in i olika faser:
1. Fertilisation (befruktning): Den första steget i embryots och fostrets utveckling är fertilisationen, då en spermie tränger in i ägget och deras arvsmassor kombineras. Det resulterande äggcellen kallas zygot.
2. Cell division and blastulation: Zygoten börjar dela sig genom mitos och bildar en klump av celler som kallas morula. Morulan fortsätter att expandera och differensiera, vilket resulterar i en hålighet i mitten av cellklumpen som kallas blastocyst.
3. Implantation: Blastocysten fäster sig till livmoderhalsens slemhinna och börjar ta upp näring från moderns kropp. Detta är den första kontakten mellan embryot och modern, och inträffar ungefär 6-10 dagar efter befruktningen.
4. Organogenes: Embryots celler differensieras till olika typer av celler som bildar de grundläggande organen i kroppen, såsom hjärtat, lungorna och levern. Denna fas varar från ungefär vecka 3 till vecka 8 efter befruktningen.
5. Fetal development: Efter att de grundläggande organen har bildats fortsätter fostret att växa och utvecklas. Under denna fas blir fostret allt mer likt ett spädbarn, med hud, hår och fungerande sensoriska system.
6. Birth: När fostret är tillräckligt stor och utvecklad för att överleva utanför moderns kropp, börjar den gå in i arbetsfasen och födas.
Under hela graviditeten genomgår embryot och sedan fostret en rad olika faser av utveckling och tillväxt. Varje fas är viktig för att säkerställa ett friskt och normalt foster vid födseln.
Befruktning är en medicinsk term som refererar till processen där en spermie tränger in i och befruktar ett ägg, vilket resulterar i bildandet av ett zygot, som kan utvecklas till ett foster. Denna process sker vanligtvis i livmodern under sexuell reproduktion hos däggdjur, inklusive människan.
"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."
'Groddblad' er en uoffisiell, men brukt betegnelse innen medisin og biologi for det som også kan kallas et embrionalt hjernablad eller en neurenetisk vesikel. Det er en struktur som utvikles tidlig i fosterutviklingen og er en del av den nervøse systemets utvikling hos alle dyr med rygrad.
Groddbladene dannes fra ektodermet, den ytre laget av de treslag av celler som former embryot. De to første groddbladene, prosencephalon og mesencephalon, utvikles til forhjernen og mellemhjernen i det voksne hjernen. De tre neste groddbladene, metencephalon og myelencephalon, utvikler seg til hjernebakken og lillehjernen.
Feilutvikling eller skader på groddbladene kan føre til ulike former for medisinske tilstander, inkludert neurodegenerative sykdommer og utviklingsnevrose.
En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.
Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.
Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.
'Xenopus laevis' är ett amfibieväxt som tillhör släktet Xenopus och familjen pipagrodor. Denna art är ursprungligen hemmahörande i subsahariska Afrika, där den förekommer i stillastående eller långsamt flytande vattensamlingar.
Xenopus laevis är en tvåbensegellös grodart som blir cirka 10-15 cm lång och kännetecknas av sin robusta byggnad, grönaktiga till bruna färger och sina tydligt framträdande, knölformade parotidkörtlar bakom ögonen.
Denna art är välkänd inom forskningen, speciellt inom molekylärbiologi och genetik, eftersom den har en lång livslängd i fångenskap (upp till 15 år) och är lätt att hantera och föröka. Xenopus laevis används ofta som ett modellorganism för att studera utvecklingsbiologi, neurobiologi och immunologi.
'Embryonal induction' är ett begrepp inom developmental biology och refererar till processen där en cell eller ett grupp cells signalsamverkan med andra celler orsakar en förändring i den tidiga embryonala utvecklingen. Detta kan leda till att en celldelning ändrar sin utvecklingslinje och differensieringsväg som en direkt konsekvens av den signalsubstans eller den genetiska information som har överförts från en annan grupp celler.
I många fall är embryonal induktion viktig för att bestämma den tidiga embryonala utvecklingen och bildandet av olika organ och system i kroppen. Exempelvis kan en grupp celldelningar som ursprungligen var bestämd att bli en del av hjärnan istället bli en del av ryggmärgen på grund av signalsubstanser från en annan grupp celler.
Embryonal induktion är ett komplext ämne som forskas kring intensivt inom developmental biology, och det finns många olika mekanismer och processer som är involverade i denna process.
'Xenopus proteiner' refererer til proteiner som uttrykkes i, eller hentes fra, Xenopus-arter, oftest Xenopus laevis eller Xenopus tropicalis, som er two common species brukt in forskning. Disse amfibieorganismene er vellide til eksperimentelle studier, og deres gener og proteiner er velstuderte. Proteiner fra Xenopus kan være relevant for å forstå biologiske prosesser som er relevante for både mennesker og andre dyr, siden vi deler en felles evolutionær historie.
DNA-klyvning, eller DNA-restriktion, är ett centralt koncept inom molekylärbiologi och genetik. Det refererar till en process där ett specifikt enzym, känt som ett restriktionsenzym, binder till och klipper DNA-molekylen i ett bestämt sequensspecifikt ställe.
Restriktionsenzymen produceras av bakterier som en del av deras immunförsvar mot infektioner från andra bakterier och fagoer (bakteriovirus). Genom att klyva invaderande DNA:t på specifika sekvenser, kan bakterierna skydda sig från främmande DNA:t och därmed undvika skada.
DNA-klyvning är en viktig teknik inom molekylärbiologi eftersom den möjliggör för forskare att undersöka, manipulera och analysera DNA-sekvenser på ett precist sätt. Genom användning av olika restriktionsenzym med olika specifika sekvensspecifika kan man exempelvis skära sönder ett stort DNA-molekyler i mindre bitar, kalla restrictionfragment, som sedan kan användas för att konstruera kloningsvektorer, studera genuttryck och undersöka evolutionära relationer mellan olika arter.
"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.
En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.
Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.
Aneuploidi är ett medicinskt begrepp som refererar till en abnormalitet i antalet kromosomer hos en cell eller ett individ. Normalt har människor 46 kromosomer, organiserade i 23 par, med en kopia från varje förälder. Aneuploidi innebär att det finns ett extra kromosom (trisomi) eller saknas ett kromosom (monosomi). Exempel på aneuploidier är Downs syndrom, som orsakas av trisomi 21, och Turner syndrom, som orsakas av monosomi X. Aneuploidi kan uppstå under celldelningen, då felaktiga separation av kromosomerna kan leda till att en cell får för många eller för få kromosomer.
Intracytoplasmatic Sperm Injection (ISCI) är en metod inom assistad reproduktion där en enskild spermie injiceras direkt in i ett äggs cytoplasma med hjälp av en fin glasspruta. Detta görs vanligtvis under kontrollerade laboratorieförhållanden i samband med in vitro-fertilisering (IVF).
ISCI används ofta när man vill öka chanserna att befrukta ägget hos par där manligan har problem med spermiekvalitet eller rörlighet, eftersom det eliminerar behovet av att spermierna själva kan penetrera äggets yttre skal (zona pellucida). Det kan även användas när man vill undvika överföring av genetiska defekter från den manliga partnern.
Behandlingen innebär att ägg och spermier hämtas från båda parterna, varefter en enda livskraftig spermie väljs ut och placeras in i varje ägg med hjälp av mikromanipulationsteknik. Därefter kan befruktade ägg kultiveras och omvandlas till embryon som kan överföras till livmodern för att möjliggöra en graviditet.
'Xenopus' är ett släkte groddjur som tillhör familjen pipagrodor. Det mest välkända arten inom släktet är Xenopus laevis, även känd som afrikansk klokrypare. Denna art är vanligen vad man avser när man talar om 'Xenopus' i medicinska sammanhang.
Xenopus laevis används ofta inom forskning, speciellt inom utvecklingsbiologi och molekylär biologi, på grund av deras lätta hantering, snabba embryonala utveckling och stora ägg som är lämpliga för mikroinjektion. Deras genetiska och morfologiska likheter med människan gör dem också användbara som modellorganismer för att studera många aspekter av mänsklig fysiologi och sjukdomar.
I medicinska sammanhang kan Xenopus användas för att undersöka utvecklingen av olika organ och system, såsom det nervsystemet, muskelsystemet och det reproduktiva systemet. De kan också användas för att studera immunologi, toxicologi och farmakologi.
"Kroppsutformning" refererer til den generelle formen og proportionen av kroppen, inkludert muskelmasse, kroppsfett, knøytnad og vekt. Den kan være naturlig eller endres gjennom trening, ernæring og medisinske behandlinger. En person med en "gunn" kroppsutforming har typisk en høy muskelmasse og lavt kroppsfett, mens en person med en "stiv" kroppsutforming kan ha for mye kroppsfett i forhold til muskler og knøytnad. En sund kroppsutforming innebærer typisk en god balanse mellom muskelmasse, kroppsfett og knøytnad, og er viktig for å forebygge helseproblemer som f.eks. overvikt, hjerte-karsykdommer og diabetes.
'Ektoderm' er en betegnelse for det yderste lag av de tres germinative lag, som dannes under den embryonale udvikling hos dyr med bilateralsymmetri. Det dannes tidligt i udviklingen og udgør siden stamceller til huden, hjernen, nervesystemet, sanseorganerne, tænderne og de ydre kirtler. Ektodermet adskilles fra det andet germinative lag, mesodermet, ved en grænseflade kaldet ektoderm-mesodermgrænsen.
Oct-3/4 (POU5F1) är ett transkriptionellt faktorprotein som spelar en viktig roll i stammcellers självuppräntning, differentiering och pluripotens. Det binder till specifika DNA-sekvenser i promotorregioner av målgener och regulerar deras transkription. Oct-3/4 är ett viktigt markeringsprotein för embryonala stammceller och är involverat i underhåll och differentiering av dessa celler. Mutationer eller abnorma nivåer av Oct-3/4 kan vara associerade med olika sjukdomar, inklusive cancer.
"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.
RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.
RNA cleavage refererar till den process där en RNA-molekyl klyvs eller delas itu i två eller flera mindre fragment. Detta kan ske spontant, som i fallet med vissa sekundära strukturer hos icke-kodande RNA, eller under kontrollerade förhållanden av enzymer, till exempel ribonukleaser.
Det finns två huvudsakliga typer av RNA-cleavage: den cisklämning som sker inuti samma RNA-molekyl och den transklämningen som sker mellan två olika RNA-molekyler.
RNA-cleavage är en viktig process i cellulär reglering, till exempel vid mRNA-nedbrytning, intronklippning och RNA-interferens. Det kan även vara involverat i patologiska processer, såsom sjukdom orsakade av virusinfektioner eller genetiska defekter som påverkar RNA-metabolismen.
En flerbördsgraviditet, även känd som multipel graviditet, är en medicinsk term som används när en kvinna är gravid med två eller flera foster samtidigt. Det kan delas in i två kategorier: tvillinggraviditet (två foster), och tretalig graviditet eller trillinggraviditet (tre foster) och så vidare.
Flerbördsgraviditeter kan inträffa på naturlig väg, men är också vanligare som komplikation till fertilitetsbehandlingar som exempelvis in vitro-fertilisering (IVF). Risken för flerbördsgraviditet ökar med åldern och kan även vara genetiskt betingad.
Flerbördsgraviditeter kan vara högrisksituationer både för moder och foster, och kräver därför extra uppmärksamhet och vård under graviditeten. Vanliga komplikationer inkluderar födelseskador, låg födelsevikt, för tidig födsel och ökad risk för fosterdöd.
In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.
Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).
Sebrafisk (latin: Danio rerio) er en liten, tropisk ferskvannsfisk som også brukes som modellorganisme innenfor biomedisinsk forskning. Den tilhører familien kyertfisker (Cyprinidae) og stammer fra de søyrker i Syd-Asia. Sebrafisken er en populær akvariefisk på grunn av sin lette holdbarhet og lave krav til akvariet. Den blir vanligvis mellom 3,5 til 4,5 cm lang og lever opp til tre år i fangenskap. Sebrafisken har en sidelengtre stribet kropp med røde farver på de siste skalerene i hver stribe. Den er ikke giftig eller skadelig for mennesker.
Oogenese (føroduttion) er den biologiskeprosess hvor ægceller, oocyter, dannes og udvikles i kvindens æggeleder (ovarium). Dette er en del af den kvindelige reproduktive cyklus.
Processen starter, når en primær oocyte undergår celledeling og bliver til en primær follikel med to celler: en større sekundær oocyte og en mindre celle, kaldet et granulosacellet. Granulosa cellerne producerer østrogen, som er vigtigt for at underholde graviditeten.
Sekundær oocyten stopper sin celldeling i den fase, der kaldes metafase II, og bliver til en sekundær oocyte I, hvilket er den modne ægcelle. Denne proces kaldes reduktionel celledeling, da antallet af kromosomer halveres fra 46 til 23, således at der er det normale antal kromosomer i den befrugtede ægcelle (46).
Når en kvinde oplever ovulation, frigives sekundær oocyten fra folliklen og bevæger sig ned gennem æggelederen mod livmoderen. Hvis den befrugtes af en sædcelle undervejs, vil den blive til et zygote og fortsætte med at udvikle sig til et foster. Ellers vil den ikke befrugtede ægcelle blive opløst i kroppen.
I alt er oogenesen en kompleks proces, der involverer mange forskellige cellulære og hormonelle processer, som er nødvendige for at producere modne ægceller hos kvinder.
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.
'Mesoderm' är ett begrepp inom den medicinska embryologin och refererar till det mellersta av de tre germlayers som utvecklas under befruktningens tidiga skede hos däggdjur, fåglar och andra ryggradsdjur. Mesodermet ger upphov till en rad olika vävnader och strukturer i kroppen, inklusive skelett, muskler, bindväv, blodkärl, lymfkärl, könsorgan, njurar och hjärta. Det är ett viktigt koncept inom utvecklingsbiologi eftersom felaktig utveckling av mesodermet kan leda till en rad olika medfödda defekter och sjukdomar.
Sebrafiskproteiner refererer til proteiner som findes i zebrafisken (Danio rerio), en lille, tropisk ferskvandsfiskart. Zebrafisken er blevet et vigtigt modelorganisme inden for biomedicinsk forskning pga. dens simple opbygning, korte generationstid og store antal af afkom. Derfor har proteiner fra zebrafisk også fået betydning inden for forskningen.
Sebrafiskproteiner kan have mange forskellige funktioner i forskellige cellulære processer, herunder reguleringen af immunforsvar, celledeling, differentiering og apoptose (programmeret cellet død). Nogle sebrafiskproteiner kan have potentiale som terapeutiske mål eller markører for sygdomme hos mennesker. Derfor er studiet af sebrafiskproteiner vigtig for at forstå molekylære mekanismer bag mange cellulære processer og sygdomme.
Substratspecificitet betegner i farmakologi og enzyms biokemi, hvilken type af substrat (den molekyle, der binder til enzymet) et specifikt enzym er i stand til at binde sig til og katalyse en reaktion med. Enzymer er biologiske katalysatorer, der accelererer kemiske reaktioner inden for levende organismer, og hver enzym har typisk en specifik substratspecificitet, der bestemmer, hvilken type af molekyler, den kan arbejde på.
Substratspecificiteten for et enzym kan være meget snæver, så det kun kan binde sig til én specifik molekyletype, eller den kan være bredere, så det kan binde sig til flere relaterede molekyler. Substratspecificiteten af et enzym kan blive fastlagt ved at undersøge, hvilke substrater det kan binde sig til og katalysere en reaktion med under specifikke betingelser.
Det er vigtigt at notere, at substratspecificiteten for et enzym ikke altid er absolut. I nogle tilfælde kan et enzym have en vis grad af fleksibilitet og være i stand til at binde sig til og katalysere reaktioner med substrater, der ikke er helt identiske med dets normale substrat. Dette kaldes undertiden for "promiskuitet" eller "krydsreaktivitet".
"Hydrolys" är ett medicinskt eller kemiskt begrepp som refererar till nedbrytning av en molekyl med hjälp av vatten. Detta sker ofta när en kemisk bindning mellan två substanser (som vanligtvis är proteiner, kolhydrater eller ester) bryts ner i två delar med hjälp av en vattenmolekyl. Denna reaktion resulterar i att den ena delen av molekylen får en extra hydroxylgrupp (-OH) och den andra delen får en extra väteatom (H+).
Processen kallas för "hydrolys" eftersom den innebär att en molekyl splittras upp ("lysis") med hjälp av vatten ("hydro"). Hydrolys kan ske spontant under specifika förhållanden, men kan också katalyseras med hjälp av enzym eller starka syror/baser.
Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.
Endopeptidaser är en typ av enzymer som bryter ned proteiner genom att spjälka (hydrolysera) peptidbindningarna mellan aminosyror inuti proteinmolekylen, istället för vid proteinets yta. De kallas också för proteinaser eller endoproteinaser. Det finns flera olika typer av endopeptidaser, som kategoriseras beroende på vilka peptidbindningar de preferentiellt spjälkar. Exempel på endopeptidaser är trypsin, chymotrypsin och kollagenas.
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
"Morfogener" är ett begrepp inom utvecklingsbiologi och refererar till signaleringsproteiner som spelar en viktig roll i den process där celler organiserar sig och differensierar sig för att forma olika typer av vävnader och strukturer under embryonal utveckling hos djur. De två mest studerade familjerna av morfogener är Hedgehog, Wnt och TGF-β/BMP. Dessa proteiner verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till ändringar i genuttryck och cellfunktioner. Morfogener har också visat sig vara involverade i celldelning, celldöd, cellyta och cellrörelser under utvecklingen.
'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.
I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.
Posttranslational protein modification (PTMP) refererar till den process där proteiner modifieras efter att de har syntetiserats och fällts ut från ribosomen under translationen. Detta inkluderar en mängd olika typer av kemiska modifikationer som påverkar proteinernas funktion, stabilitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inuti eller utanför cellen.
Exempel på vanliga posttranslationella proteinmodifieringar är:
1. Fosforylering: Läggning av en fosfatgrupp till serin, treonin eller tyrosin residyer i proteinet. Denna modifikation kan aktivera eller inaktivera enzymer och signalproteiner.
2. Glykosylering: Läggning av en eller flera sockergrupper (oligosackarider) till asparagin, serin eller treonin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka proteinets stabilitet, lokalisation och förmåga att interagera med andra molekyler.
3. Ubiquitinering: Läggning av en ubiquitinmolekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan markera protein för nedbrytning av proteasomen eller påverka protein-proteininteraktioner.
4. Sumoylering: Läggning av en SUMO (Small Ubiquitin-like Modifier) molekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och signaltransduktion.
5. Metylering: Läggning av en metylgrupp till lysin eller arginin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka protein-DNA-interaktioner och epigenetiska regleringar.
6. Acetylering: Läggning av en acetylgrupp till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och chromatinstruktur.
Dessa posttranslationala modifieringar spelar en viktig roll i cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, apoptos och immunförsvar. Dysreglering av dessa modifieringar kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.
'In situ-hybridisering, fluorescerande' (FISH) är en molekylärbiologisk teknik som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Denna teknik kombinerar två metoder: in situ-hybridisering, där en specifik prob (vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens) hybridiseras med komplementär sekvens i en cell, och fluorescensmikroskopi, där man använder fluorescerande markörer för att visualisera platsen för hybridiseringen.
I FISH-tekniken etiketteras proben med en eller flera fluorescerande molekyler, vanligtvis fluoroforer som absorberar ljus av ett visst våglängde och emitterar ljus av ett annat våglängde. När proben hybridiserar med komplementär sekvens i cellen eller vävnaden kan man använda ett fluorescensmikroskop för att avbilda den plats där hybridiseringen har skett, och därmed lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser in situ.
FISH är en känslig och specificerad teknik som används inom flera områden av biomedicinsk forskning och diagnostik, till exempel för att undersöka kromosomstruktur och -avvikelser, identifiera genetiska mutationer och avvikande genuttryck, och studera interaktioner mellan DNA-sekvenser.
I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).
Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.
Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.
"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.
I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.
Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.
DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.
Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.
I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:
1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.
Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.
'Furin' är ett enzym som tillhör en grupp kallad proproteinkonvertaser (PC). Dessa enzymer är ansvariga för att klippa bort speciella sekvenser av aminosyror från proteiner, så kallade prodomäner, och på så sätt aktivera dem till sin funktionella form. Furin är ett mycket effektivt enzym som verkar vid normala kroppstemperaturer och under neutral pH. Det klipper bort prodomäner från många olika proteiner, inklusive hormoner, signalsubstanser och virusproteiner. Furin spelar därför en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer såväl som i patogenesprocesser relaterade till vissa virusinfektioner.
Kaspaser är en grupp proteiner som spelar en viktig roll inom celldödens (apoptos) mekanismer. De aktiveras i samband med celldöd och bryter ned cellens DNA, vilket leder till att cellen fragmenterar och kan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka en inflammatorisk respons. Det finns två huvudtyper av kaspaser: initiatorkaspaser (8, 9, 10 och 11) och effektor- eller exekutorkaspaser (3, 6 och 7). Initiatorkaspaserna aktiverar sig själva och sedan andra kaspaser i en kaskadreaktion som slutligen leder till celldöd. Effektorkaspaserna är de som direkt orsakar DNA-nedbrytningen och cellens fragmentering.
MRNA-splitsning (eng. mRNA splicing) är ett posttranskriptionellt modifieringssteg där icke-kodande intronsekvenser exciderar och kodande exonssekvenser ligomeriseras till att forma ett mature, translationskompetent mRNA. Detta process sker i splisosomen, en komplex ribonukleoprotein (RNP) struktur som innehåller flera olika typer av RNA- och proteinmolekyler, inklusive snRNP:er (small nuclear ribonucleoproteins), SR-proteiner och hjälpproteiner. Många av dessa proteiner har en roll i att katalysera eller reglera splisningsprocessen.
Polyadenylering är ett separat posttranskriptionellt modifieringssteg där en polyA-svans läggs till 3'-slutet av mRNA:t. Detta hjälper till att stabilisera mRNA:t, underlätta exporten från cellkärnan och initiera translationen. Polyadenyleringsprocessen innefattar flera olika enzymatiska steg, inklusive 3'-slutet klippning, adenylylation och metylering.
MRNA-splitsnings- och polyadenyleringsfaktorer (mRNA processing factors) är proteiner som deltar i dessa processer. De kan vara direkt involverade i katalysen av splisning eller polyadenylering, eller de kan ha en regulatorisk roll genom att interagera med andra faktorer eller substrat. Exempel på mRNA-splitsningsfaktorer inkluderar snRNP:er (U1, U2, U4, U5 och U6), SR-proteiner och hjälpproteiner som SF3a, SF3b och PRP8. Exempel på polyadenyleringsfaktorer inkluderar CPSF, CstF, CFIm och CFIIm. Dessa faktorer bildar ofta stora komplex med varandra för att koordinera och underlätta mRNA-bearbetningen.
'Serinendopeptidaser' er en type enzym, som bryter ned proteiner og peptider i kroppen. Navnet kommer af at de indeholder en serin-aminosyre i deres aktive site, som spiller en vigtig rolle i katalysen af proteolytisk nedbrydning. Disse enzymer bryder specifikt peptidbindinger, hvor den karboxylterminale sidekæde er en hydrofil aminosyre, såsom serin, threonin eller cystein. Serinendopeptidaser inkluderer enzymer som trypsin, chymotrypsin og elastase, som alle spiller en vigtig rolle i fordøjelsen af protein i kroppen.
Immunoglobulin E (IgE) är en typ av antikropp som produceras av vår immunförsvarsmekanism. Den har en central roll i den omedelbara hypersensitivitetsreaktionen, även känd som allergisk reaktion. När en individ utvecklar en allergi bildas IgE-antikroppar som är specifika för ett visst allergen (till exempel pollen eller äggvita). Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofila granulocyter i vår kropp. När individen sedan exponeras för sitt allergen kommer detta att binda till de redan fastbundna IgE-antikropparna, vilket leder till en kaskad av händelser som resulterar i inflammation och symtom relaterade till allergier, såsom snuva, nästäppa, hosta eller andningssvårigheter.
En allergeni är ett främmande protein som kan utlösa en överreagerande immunreaktion hos vissa individer. När en person som är känslig för en viss allergen utsätts för den, producerar deras immunsystem IgE-antikroppar specifika för den allergien. Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofiler i kroppen, vilket orsakar de klassiska allergi symptoms som snuva näsa, irriterade ögon, hosta, hudutslag och andningssvårigheter. Exempel på vanliga allergener inkluderar pollen, husdammsvårtor, djurdander, skalbaggar och vissa livsmedel som nötter, mjölk, ägg, fisk och skaldjur.
Proteinprekursorer är ofta refererade till som de råa materialen eller de ursprungliga proteinerna som undergår en process för att bli aktiva peptider eller proteiner i kroppen. Dessa prekursorer kan vara inaktiva eller delvis aktiva, och de måste klippas upp och modifieras på olika sätt av enzymer kallade proteasomer och peptidaser för att bli fullt funktionella.
Ett exempel på ett proteinprekursor är proinsulin, som är ett inaktivt protein som produceras i bukspottkörteln. Proinsulin klipps sedan upp av enzymet prohormonkonvertas till insulin och C-peptid, vilka är de aktiva peptider som reglerar blodsockernivåerna i kroppen.
Proteinprekursorer kan också innehålla signalpeptider, som är sekvenser av aminosyror som guider proteinet till rätt kompartment i cellen eller ut i extracellulärt rum. Signalpeptiderna klipps bort efter att proteinets syntes är klar.
I allmänhet är proteinprekursorer viktiga för att producera och reglera olika funktioner i kroppen, inklusive hormonproduktion, immunförsvar och celldelning.
"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).
Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.
DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.
DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.
Bronkiell hyperreaktivitet (BHR) är en medicinsk term som refererar till en ökad benägenhet för de luftburna vägarnas muskler i lungorna, specifikt bronkien, att reagera på olika stimuli genom att kontrahera och orsaka en förträngning av luftvägarna. Detta leder till andningssvårigheter som hosta, bröstsmärta och diffus dyspni (andnöd). BHR kan vara associerat med flera olika lungrelaterade sjukdomar, inklusive astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) och bronkiell inflammation.
Det är värt att notera att det finns ingen specifik gräns för hur mycket en persons luftvägar måste reagera för att diagnostiseras med BHR, utan istället bedöms individuella reaktioner i relation till den specifika provokationen och den personens bakgrund och symptom. Provokationsprov används ofta för att fastställa diagnosen, där luftvägarnas respons på olika stimuli, som till exempel metakolin eller histamin, mäts.
Nukleinsyrakonfiguration refererar till den tresdimensionella strukturen hos nukleinsyra, som kan vara antingen DNA (deoxiribonucleic acid) eller RNA (ribonucleic acid). Det finns två huvudsakliga konfigurationer av dubbelsträngat DNA: A-DNA och B-DNA.
A-DNA är en kompaktare form av DNA som förekommer under torra förhållanden eller när DNA binds till proteiner. Den har en större diameter och en rakare, mer stram struktur än B-DNA.
B-DNA är den mest vanliga formen av dubbelsträngat DNA i levande celler. Den har en mindre diameter och en svagt skruvad struktur med ungefär 10 baspar per hel vridning.
RNA har också en specifik konfiguration, som kallas A-form. RNA är en singelsträngad nukleinsyra som bildar en svagt skruvad struktur med ungefär 11 baser per hel vridning.
I allmänhet avgörs nukleinsyrakonfigurationen av den specifika sekvensen av nukleotider, samt de miljöfaktorer som påverkar dess struktur, såsom saltkoncentration och fuktighet.
Kaspas-3 (Caspase-3) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kallas caspaser, som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Caspaser aktiveras när cellen ska dö och bryter ned proteiner i cellen så att den kan fragmenteras och fagocyteras av andra celler.
Kaspas-3 är särskilt viktigt eftersom det aktiverar flera enzymer som bryter ner strukturella proteiner i cellkärnan och cytoskelettet, vilket leder till att cellen fragmenteras och kapslar in sig själv i membrankapslar kallade apoptotiska kroppar. Dessa kroppar kan sedan tas upp av andra celler och brytas ned på ett kontrollerat sätt.
Förhöjda nivåer av aktiverad Kaspas-3 har observerats i många sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och ischemisk skada.
En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.
'Katalytisk RNA' refererar till en speciell typ av RNA-molekyler som kan fungera som biologiska katalysatorer, eller enzymer. Dessa RNA-molekyler kallas ribozym och de har förmågan att accelerera kemiska reaktioner i levande celler. De flesta av våra kända enzymer är proteinbaserade, men upptäckten av ribozym visar att RNA också kan ha en katlytisk funktion. Det mest välkända exemplet på ett katalytiskt RNA är sannolikt det RNA-molekyler som utgör den aktiva delen av ribosomen, vilket är ansvarigt för att koppla aminosyror tillsammans under proteinbildningsprocessen.
En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.
Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.
'Respiratorisk överkänslighet' (även känd som respiratorisk allergisk reaktion eller luftvägsreaktion) är en medicinsk term som refererar till en ökad respons i luftvägarna till ett ämne som normalt inte orsakar problem. Detta skiljer sig från astma, som är en kronisk inflammatorisk sjukdom i de lägre luftvägarna.
Respiratorisk överkänslighet kan vara orsakad av exponering för olika ämnen såsom pollen, sporer, damm, djurdander eller kemiska substanser. När en person med respiratorisk överkänslighet exponeras för ett av dessa ämnen kan det leda till symtom som hosta, nässelfeber, snuva, bröstsmärta och andnöd.
Det är viktigt att skilja mellan respiratorisk överkänslighet och astma eftersom de behandlas på olika sätt. En person med respiratorisk överkänslighet kan få lindring av symtomen genom att undvika exponering för det allergen som orsakar problemen, medan en person med astma kan behöva läkemedel för att öppna luftvägarna och reducera inflammationen.
Cysteine endopeptidases are a type of enzymes that cleave peptide bonds within proteins. They are also known as cysteine proteases or cysteine endoproteases. These enzymes contain a catalytic triad consisting of cysteine, histidine, and aspartate residues, with the cysteine residue acting as a nucleophile in the catalytic mechanism.
Cysteine endopeptidases play important roles in various biological processes, including protein degradation, cell signaling, inflammation, and immune response. They are also involved in several pathological conditions, such as cancer, neurodegenerative diseases, and infectious diseases caused by viruses and parasites.
Some examples of cysteine endopeptidases include caspases, which are involved in programmed cell death or apoptosis; cathepsins, which are lysosomal enzymes that degrade proteins; and the 20S proteasome, which is a large protein complex that degrades ubiquitinated proteins.
It's worth noting that while cysteine endopeptidases play important roles in many biological processes, they can also cause harm if their activity is not properly regulated. For example, excessive activation of cysteine endopeptidases has been implicated in the pathogenesis of several diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and inflammatory conditions.
En endoribonuclease är ett enzym som klipper eller klyver en RNA-molekyl (ribonukleinsyra) vid ett intern, icke-terminalt ställe. Detta innebär att en endoribonuclease inte behöver börja klippa från slutet av RNA-molekylen, utan kan börja klippa var som helst på den. Endoribonukleaser deltar i olika cellulära processer såsom RNA-bearbetning, RNA-degradering och reglering av genuttryck.
"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.
Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.
I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.
Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.
Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.
Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.
Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.
Enligt IUPAC (International Union of Pure and Applied Chemistry) är en peptidhydrolas en typ av enzym som bryter ned peptidbindningar i peptider och proteiner genom att hydrolysreaktion. Peptidbindningarna är amidosyrabindningar som bildas mellan kolvätegruppen (R-gruppen) i en aminosyra och karboxylgruppen (-COOH) i en annan aminosyra under proteinsyntesen.
Peptidhydrolaser katalyserar denna process genom att tillföra vattenmolekyler (H2O) till peptidbindningen, vilket resulterar i att den spjälkas och bildar två separata aminosyror eller peptider. Detta är en viktig reaktion inom kroppen eftersom det hjälper till att reglera olika fysiologiska processer, såsom blodkoagulering, immunförsvar och signalsubstansers metabolism. Exempel på peptidhydrolaser är dipeptidylpeptidas, endopeptidas och karboxypeptidas.
Subtilisiner är ett slags enzym som tillhör serinproteas-familjen, vilka bryter ned proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av en serinrest i sin aktiva plats. Subtilisiner produceras av bakterien Bacillus subtilis och har potentialt använts inom medicinsk kontext, såsom vid produktionen av rekombinanta protein och för att behandla vissa sjukdomar som orsakas av överflödigt protein i kroppen. Dessa enzym är också kända för sin stor specificitet och stabilitet under olika förhållanden, vilket gör dem användbara inom forskning och industri.
Proteolysis är ett medicinskt begrepp som refererar till nedbrytningen av proteiner genom enzymatisk process. Detta sker när ett specifikt enzym, känt som en proteas, binder till och klipper av aminosyror från proteinmolekylen, vilket resulterar i att det ursprungliga proteinets struktur och funktion förändras eller förstörs. Proteolys kan vara ett naturligt och nödvändigt biologiskt process som hjälper till med cellväxt, celldelning och cellsdöd, men det kan även spela en roll i patologiska tillstånd såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och infektioner.
APP-sekreterar är en typ av enzymkomplex som utsöndras från celler i form av vesiklar, som sedan kan fusions- och smälta samman med cellytan och utsöndra sitt innehåll utanför cellen. APP står för "aktiv proteinkinase", och APP-sekreterar är involverade i en rad cellulära processer, inklusive celldelning, signaltransduktion och cellytiska funktioner som exocytos och endocytos.
APP-sekretaser kan också innehålla andra bioaktiva molekyler, till exempel cytokiner, growth factors och neurotransmittorer, vilket gör dem till viktiga signalproteiner i cellkommunikationen. Dysfunktion eller överaktivitet hos APP-sekretaser kan leda till patologiska tillstånd som inflammatorisk sjukdom och cancer.
Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.
En katalys är ett molekyul eller jon som ökar hastigheten på en kemisk reaktion genom att sänka energibarriären för reaktionen, men själv inte förändras i antal eller typ under processen. Katalytiska reagens deltar alltså inte i reaktionen och produceras inte som ett produkt av den heller. Istället fungerar de genom att sänka den aktiveringsenergi som behövs för att starta reaktionen, vilket gör att fler molekyler kan reagera under givena förhållanden. Katalysatorer är mycket viktiga inom biologin och industrin eftersom de gör det möjligt att effektivt producera en mängd olika kemikalier och material.
Bronchoalveolär sköljvätska, eller BAL (bronchoalveolar lavage), är en medicinsk term som refererar till en teknik där ett slags vätska används för att tvätta och samla in celler och andra partiklar från de små luftsäckarna (alveolerna) i lungorna. Denna procedure används ofta för att diagnostisera eller behandla olika lungsjukdomar, som lunginflammation, interstitiell lungvävssjukdom och cancer.
Den bronkoalveolära sköljvätskan är vanligtvis en fysiologisk saltlösning som sprutas in i lungorna med hjälp av en bronchoskop, ett slags tunn tub som leds genom näsan eller munnen och ner i luftvägarna. När vätskan har suttit i luftvägarna under en kort stund, dras den tillbaka tillsammans med de celler och partiklar som funnits i alveolerna. Denna vätska kan sedan analyseras för att få information om patientens lungstatus och hälsa.
Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.
Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:
* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.
Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.
Trypsin är ett enzym som produceras i bukspottskörteln och spelar en viktig roll i proteiners nedbrytning i mag-tarmsystemet. Det är ett serinproteinas, vilket betyder att det bryter ned andra proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av sin serinrest. Trypsin är specifikt aktivt vid basisk pH och bryter ned proteiner till små polypeptider, främst genom att spjälka bindningar efter positivt laddade aminosyror som arginin och lysin.
En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.
Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).
Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.
Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.
Medicinsk definition: Mutagen, targeted
A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.
A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.
Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.
In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.
Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.
Aspartic acid endopeptidases are a type of enzyme that cleaves peptide bonds within proteins. They are also known as aspartyl proteases or aspartic peptidases. These enzymes contain two catalytic aspartic acid residues in their active site, which work together to perform the hydrolysis of peptide bonds.
Aspartic acid endopeptidases play important roles in various biological processes, including protein degradation and activation, cellular signaling, and viral replication. They are found in many organisms, from bacteria to humans, and are involved in a variety of physiological and pathological conditions.
One of the most well-known aspartic acid endopeptidases is HIV protease, an enzyme produced by the human immunodeficiency virus (HIV) that is essential for viral replication. HIV protease cleaves viral polyproteins into functional proteins, and inhibitors of this enzyme are used as a component of highly active antiretroviral therapy (HAART) to treat HIV infection.
Other examples of aspartic acid endopeptidases include pepsin, gastricsin, and chymosin, which are found in the stomach and are involved in digestion, as well as cathepsins D and E, which are lysosomal enzymes involved in protein degradation and turnover.
Th2-celler, eller T-hjälpceller 2, är en typ av adaptiva immunceller som producerar specifika cytokiner och har en viktig roll i försvaret mot parasitiska infektioner, såsom ormar och maskar. De producerar också cytokiner som bidrar till allergisk reaktivitet och astma. Th2-celler stimulerar B-celler att differensiera till antikroppsproducerande plasmaceller och frisätter IL-4, IL-5 och IL-13. Dessa cytokiner är involverade i aktivering av mastceller och eosinofiler, som bidrar till inflammation och försvaret mot parasiter.
Metalloendopeptidaser är ett slags enzym som bryter ned proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av en metallion, ofta zink (Zn2+), i aktivt centrum. De kan klyva peptidbindningar både på insidan och utsidan av proteinernas aminosyrorester, till skillnad från exopeptidaser som endast kan klyva peptidbindningar närmast proteinkedjans ändar. Metalloendopeptidaser deltar i en rad fysiologiska processer, såsom blodtrycksreglering, immunförsvar och hjärnfunktion. Dessutom kan överaktiva metalloendopeptidaser vara involverade i patologiska tillstånd som cancer och neurodegenerativa sjukdomar.
Astma är en kronisk inflammatorisk luftvägsjukdom som karaktäriseras av omvända, ofta periodvis återkommande andningssvårigheter och hosta. Det beror på en ökad respons hos luftvägarnas musklatur, slemhinnor och immunförsvar mot olika utlösande faktorer som till exempel allergier, luftföroreningar eller infektioner. Den inflammatoriska reaktionen leder till en förträngning av de mindre luftvägarna och slemproduktion, vilket kan orsaka andningsbesvär som hosta, bröstsmärta, tryck i bröstet och diffus dyspné (andnöd). Astma klassificeras ofta som allergiskt eller icke-allergiskt beroende på dess orsak. Diagnosen astma ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska symtom, lungfunktionstester och andningsprov. Behandlingen innefattar ofta läkemedel som inhalationssteroider, kortikosteroider, bronkdilatatorer och leukotrienantagonister för att kontrollera inflammationen och lindra symtomen.
Eosinofila leukocyter, även kända som eosinofiler, är en typ av vit blodcell (leukocyt) som deltar i immunförsvaret och inflammatoriska processer i kroppen. De kan identifieras under mikroskop eftersom de innehåller ett högt antal granuler som tar upp vissa färgämnen, såsom eosin, vilket ger cellerna en röd-orange färg. Normalvärdet för eosinofiler i blodet ligger vanligtvis mellan 0,04 och 0,4 x 10^9 celler per liter. Ett ökat antal eosinofiler kallas eosinofili och kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, till exempel allergier, parasitinfektioner eller autoimmuna sjukdomar.
I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.
Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.
En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.
Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.
"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.
There are several methods used to create genetically modified mice, including:
1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.
Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.
Hypersensitivity är en överdrivet kraftig eller oproportionerlig reaktion av det immunförsvaret mot ett främmande ämne, till exempel ett protein i pollen eller ett läkemedel. Det kan delas in i fyra olika typer (I-IV) beroende på vilken mekanism som orsakar reaktionen. Exempelvis orsakas typ I-hypersensitivitet av omedelbar överkänslighet, där antikroppen IgE utsöndras och binder till mastceller eller basofiler, vilket leder till degranulering och frisättning av mediatorer som orsakar symtomen. Andra typer av hypersensitivitet involverar andra delar av det adaptiva immunförsvaret, såsom T-celler eller komplementsystemet.
Superovulation är en medicinsk term som refererar till den process där en kvinna ges hormonbehandling med syfte att stimulera flera folliklar i äggstockarna att utvecklas och släppa fler än ett ägg under en cykel, istället för det vanliga ett ägg som normalt sett sker under en naturlig menstruationscykel. Detta ökar sannolikheten för att flera ägg befruktas och utvecklas till embryon, vilket kan vara användbart inom fertilitetsbehandlingar som konstgjord befruktning (IVF) eller insemination.
Superovulation uppnås vanligtvis genom att ge patienten hormonpreparat som innehåller gonadotropiner, till exempel follikelstimulerande hormon (FSH) och/eller luteiniserande hormon (LH). Dessa hormoner hjälper till att stimulera tillväxten och utvecklingen av flera folliklar samtidigt. Superovulation övervakas vanligtvis genom ultraljud och hormonnivåmätningar för att minimera riskerna för komplikationer som ovanstimulering och multipel graviditet.
'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.
Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.
Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.
'Virusproteiner' refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin replikasjonsprosess og forårsage infeksjon i værtsorganismen. Disse proteinet kan inkludere strukturelle proteiner, som utgjør kapsiden eller membranen til viruset, og ikke-strukturelle proteiner, som involveres i regulering av virusets replikasjon og infeksjonsprosess.
Strukturelle proteiner kan inkludere:
* Kapsidproteiner: disse er proteiner som utgjør den proteinhylle som omger viruses genetiske materiale. De kan være formet som en helix, som hos bakteriofager, eller som en ikosaeder, som hos mange arter av RNA- og DNA-viruser.
* Membranproteiner: disse proteinet er inkorporert i lipidmembranen til de enkle- eller doppelstrands RNA-viruser som koronavirus og flavivirus. Disse proteinet kan være involvert i sammensetningen av membranen, infeksjonen av værtscellen, og/eller frigjøringen av nyproducerte virusher.
Ikke-strukturelle proteiner kan inkludere:
* Replikasjonsproteiner: disse er nødvendige for replikasjonen av virusets genetiske materiale og kan være enzymer som revers transkriptase, RNA-polymerase eller ligase.
* Regulatoriske proteiner: disse proteinet kan regulere aktiviteten til andre virusproteiner eller værtsorganismens celler for å øke viruses evne til å replikere seg og spre seg.
I allmennhet er virusproteinene spesifikke for hvert individuelt virus og kan være mål for antivirale terapier eller vaccineutvikling.
RNA-prekursorer, eller RNA-precursor molekyler, refererar till initiala transkriptionsprodukter som består av en längre sekvens än den mognaste, funktionella RNA-molekylen. Dessa prekursorer innehåller ofta intronsekvenser som behöver tas bort genom ett process som kallas splicing innan den funktionella RNA-molekylen kan bildas. RNA-prekursorer kan vara antingen protein kodande, såsom pre-mRNA (prekursor-messenger RNA), eller icke-proteinkodande, som inkluderar pre-rRNA (prekursor-ribosomalt RNA) och pre-tRNA (prekursor-transfer RNA).
Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.
Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.
I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).
Lung Einosofilia är ett sällsynt tillstånd där patienten har ökad mängd eosinofiler (en viss typ av vita blodkroppar) i lungorna. Detta kan leda till andningsbesvär, hosta och ibland även astmatliknande symtom. Tillståndet kan vara primärt, det vill säga orsakat av en genetisk defekt, eller sekundärt, det vill säga som ett resultat av andra sjukdomar eller exponeringar, såsom allergier, parasitinfektioner eller exponering för vissa läkemedel. Diagnosen ställs vanligtvis genom att analysera en lungprovsfläck (BAL) och att utesluta andra möjliga orsaker till symtomen. Behandlingen kan innebära användning av kortikosteroider för att minska eosinofilernas aktivitet och förbättra andningsfunktionen.
Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.
Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.
Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.
Post-transcriptional RNA processing refers to the series of modifications and regulatory processes that occur on an RNA molecule after it has been transcribed from DNA. These processes include:
1. 5' capping: The addition of a 7-methylguanosine cap to the 5' end of the RNA, which protects the RNA from degradation and helps in its transport and translation.
2. 3' polyadenylation: The addition of a string of adenine nucleotides (poly(A) tail) to the 3' end of the RNA, which also protects the RNA from degradation and plays a role in its stability and translation.
3. Splicing: The removal of non-coding sequences (introns) from within the RNA transcript and the joining together of the remaining coding sequences (exons) to form a continuous mRNA sequence. This process is critical for generating mature, functional mRNAs.
4. RNA editing: The modification of specific nucleotides within the RNA transcript, which can alter the meaning of the genetic code and lead to the production of different proteins.
5. Chemical modifications: The addition of various chemical groups (e.g., methyl groups) to specific nucleotides within the RNA transcript, which can affect its stability, localization, and function.
These post-transcriptional processing events play a crucial role in regulating gene expression, controlling the quality and fate of RNA molecules, and ensuring the accurate translation of genetic information into functional proteins.
Kalpainer är en grupp av proteas som spelar en viktig roll inom cellers proteinsönderfall och signaltransduktion. De är kalcium-avhängiga cysteinproteaser, vilket betyder att de behöver calciumjoner för att vara aktiva och att deras verksamhet involverar att spjälka proteiner i peptidband med hjälp av en cysteinresidue. Kalpainer delas in i två huvudgrupper: calpain 1 (även kallat µ-kalpain) och calpain 2 (även kallat m-kalpain). Dessa två isoformer är de vanligast förekommande, men det finns också andra mindre vanliga isoformer. Kalpainer har en rad olika funktioner inom cellen, bland annat att reglera cytoskelettet, aktivera och inaktivera andra proteiner samt påverka celldelning och apoptos (programmerad celldöd).
Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.
Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.
HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.
HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.
Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.
Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.
Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.
En typ II-specifik deoxyribonuclease (DNase) är ett enzym som bryter ned DNA genom att klyva fosfodiesterbindningarna i den tvåsträngade DNA-molekylen. Typ II-specifika DNaser kräver magnesium- eller manganioner för sin katalytiska aktivitet och är vanligtvis inkluderade i restriktionsenzymer, som används inom molekylärbiologin för att klippa sönder DNA-molekyler vid specifika sekvenser. Exempel på typ II-specifika DNaser är EcoRI och HindIII.
Ovulation är den process då ett ägg mognar och friges från en kvinnas äggstock (ovarium) under hennes menstruationscykel. Detta sker vanligtvis mitt i cykeln, ungefär 14 dagar före nästa menstruation börjar. Ett gång utfrisat ägg kan sedan bli befruktat av spermier om det finns några tillgängliga i kvinnans kropp. Om befruktning sker kommer ägget att fästa sig i livmoderns (endometriet) inre vägg och utvecklas till ett foster. Om inte befruktning sker kommer ägget att upplösas och lämna kroppen genom menstruationen.
Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.
Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.
Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.
Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.
NAD+ ADP-ribosyltransferase är ett enzym som katalyserar överföringen av en ADP-ribosgrupp från molekylen NAD+ (nikotinamidadenindinukleotid) till ett proteinmottagare. Detta process kallas ADP-ribosylering och är en posttranslatorisk modifikation som kan påverka proteinet på olika sätt, såsom förändringar i dess funktion, lokalisation eller interaktion med andra molekyler. NAD+ ADP-ribosyltransferas har visat sig spela en viktig roll i flera cellulära processer, inklusive DNA-skador och reparation, celldöd, inflammation och åldrande.
En DNA-topoisomeras typ II är ett enzym som reglerar och hjälper till att kontrollera övervindningstillståndet i DNA-molekyler. Det gör detta genom att bryta och återförena dubbela helixstrukturen i DNA, vilket tillåter rotation runt den axiala axeln för att reducera eller öka övervindningstillståndet.
DNA-topoisomeras typ II kan kategoriseras som en typs I eller typs II-topoisomeras efter dess mekanism och effekt på DNA-molekylen. Typ II-topoisomeraser bryter och återförenar dubbla helixstrukturer i DNA genom att skapa en temporär genombrytning av båda strängarna samtidigt, vilket tillåter rotation runt axeln för att ändra övervindningsgraden. Efter att övervindningen har justerats återförenas de två strängarna genom en ny länk mellan dem.
Typ II-topoisomeraser är viktiga för cellulär DNA-replikation, transkription och reparation. Dessa enzym kan också vara mål för läkemedel som används i behandlingen av cancer.
"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.
Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.
'Antigenpresentation' är ett centralt koncept inom immunologin och refererar till processen där antigener, som är främmande molekyler som kan identifieras som hot av det immuna systemet, presenteras för T-celler, en typ av vita blodkroppar.
Denna process sker i två steg: primärt och sekundärt antigenpresentation. I det primära steget bryts antigener ner till små peptidfragment inuti celler som kallas antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa peptider binds sedan till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) molekyler på cellytan.
I det sekundära steget interagerar aktiverade T-celler med MHC-peptidkomplexet på APC:n, vilket leder till aktivering av T-cellen och en immunrespons mot den främmande substansen. Detta är en viktig mekanism för att identifiera och eliminera infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.
"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.
Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.
En proteasomhämmare är ett läkemedel som hämmar funktionen hos proteasomen, ett proteincomplex som bryter ner andra proteiner inuti celler. Proteasomer spelar en viktig roll i cellens proteinska homeostas, det vill säga balansen mellan syntes och nedbrytning av proteiner. Genom att hämma proteasomernas funktion kan man påverka nedbrytningen av proteiner som är involverade i cellcykeln och celldelningen, vilket gör att proteasomhämmare används som en typ av cancerläkemedel. Proteasomhämmare används bland annat vid behandling av multipelt myelom, mantlecellslymfom och andra typer av cancer. Exempel på godkända proteasomhämmare är bortezomib (Velcade), carfilzomib (Kyprolis) och ixazomib (Ninlaro).
Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.
Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.
Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.
DNA-restriktionsenzymers är en typ av enzymer som finns hos bakterier och arkéer. Deras funktion är att skydda cellen från främmande DNA, till exempel virus, genom att skära sönder den i specifika mönster. Restriktionsenzymerna kan användas inom molekylärbiologi för att klippa och klistra ihop DNA-molekyler på ett kontrollerat sätt. Varje restriktionsenzym har en unik sekvens av nukleotider som det känner igen och skär vid, vanligtvis med 4-8 baspar. När enzymerna används i forskning och teknikutveckling kallas de ofta enbart för restriktionsenzymer eller bara restriktorer.
ADAM-proteiner (A Disintegrin And Metalloprotease) er en familie av transmembrane proteiner som inneholder en metalloprotease domene, en disintegrin domene og andre konservierte strukturelle domener. De uttrykkes i mange forskjellige typer celler i kroppen og spiller en viktig rolle i cellegrowe og -signaleringsprosesser, som til eksempel celleadherens, cellefusion, immunrespons og nedbrytning av ektodomener til overflateproteiner. Fejlfunksjoner i ADAM-proteiner kan være involvert i ulike sykdommer, inkludert kraftig endring i cellegrowe som fører til kraftig celleproliferasjon og kreft.
En av de mest velstudierte ADAM-proteinene er ADAM17, også kjent som TACE (Tumor Necrosis Factor-α Converting Enzyme). Dette proteinet spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og inflammasjon ved å kløvpe membranbundne prekursorer til cytokiner og andre signalfaktorer, som f.eks TNF-α (Tumor Necrosis Factor-α) og EGF (Epidermal Growth Factor). Dette resulterer i frigjøring av aktive former av disse molekylene som kan binde til sine respektive reseptorer og utløse signalveier som styrer cellers vekst, differensiasjon og overlevelse.
En endonuklease är ett enzym som bryter ned en DNA-molekyl genom att klyva dena mitt i sig själv, istället för vid ändarna (exonukleaser). Det finns många olika typer av endonukleaser, och de kan ha olika specifikaheter för vilka sekvenser de bryter ner. Några exempel på användningsområden för endonukleaser inkluderar molekylärbiologi, genetisk engineering och diagnostisering av genetiska sjukdomar.
Enzymprekursorer, även kända som zymogener eller proenzymiter, är biologiska molekyler som fungerar som inaktiva föregångare till enzymer. De aktiveras genom att undergå en process kallad aktivering, där en del av prekursormolekylen tas bort eller modifieras, vilket resulterar i en aktiv enzymmolekyl. Denna mekanism hjälper till att kontrollera och reglera enzymsaktiviteten i celler och kroppsvätskor, såsom blodet.
Exempel på vanliga enzymprekursorer inkluderar trypsinogen (aktiveras till trypsin), chymotrypsinogen (aktiveras till chymotrypsin) och pepsinogen (aktiveras till pepsin). Dessa enzymer är viktiga för protein- och peptidnedbrytning i mag-tarmkanalen. Andra exempel på enzymprekursorer är protrombin (aktiveras till trombin) och prokarboxypeptidas (aktiveras till karboxypeptidas), som är involverade i blodkoagulering och proteinsyntes respektive.
'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.
SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.
Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.