Chimerism är ett medicinskt tillstånd där en individ har celler, gener eller vävnader med genetiskt distinkta egenskaper. Det kan uppstå när två befruktade ägg eller embryon smälter samman under tidig utveckling, vilket resulterar i en individ som har celler från båda ursprungliga individer. Chimerism kan också uppstå genom transplantation av celler eller vävnader från en annan person, där mottagaren sedan utvecklar en population av celler med genetiskt distinkta egenskaper jämfört med deras egna celler.

Chimerism kan vara asymptomatisk och upptäckas slumpmässigt genom genetiska tester, eller det kan orsaka symtom beroende på vilka organ eller system som är påverkade. I vissa fall kan chimerism leda till autoimmuna sjukdomar, transplantat mot immunreaktioner eller andra komplikationer. Behandlingen av chimerism beror på underliggande orsaken och symtomen, men kan inkludera mediciner som supressar immunsystemet eller celltransplantation.

En transplantationschimär är en individ som har celler, vävnader eller organ från ett genetiskt skilt individ av samma art, vanligtvis genom en transplantation. Detta resulterar i att mottagaren har två olika genetiska källor och därför kan ha två olika typer av celler eller vävnader med olika genotyper inom samma individ.

Transplantationschimärer kan uppstå vid transplantation av stamceller, benmärg eller organ som leder till att mottagarens immunsystem accepterar och integrerar de nya cellerna eller vävnaderna. Detta kan användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom leukemi, diabetes och andra skador eller sjukdomar som kräver en transplantation av organ eller vävnader.

Det är värt att notera att termen "chimär" även kan användas i andra sammanhang för att beskriva individer med två olika genetiska ursprung, till exempel vid fusion mellan två embryon av samma art eller vid äggläggande djur där en hane och en hona bidrar till skapandet av ett gemensamt ägg som sedan utvecklas till en chimär.

En chimæra är en organism bestående av celler från två eller flera olika zygotiska ursprung. Det kan till exempel uppstå när två befruktade ägg (zygoter) slår sig samman under embryonal utvecklingen, eller när celler från två olika embryon mixas under tidig embryonal development. Chimärer kan ha celler med olika kromosomala makeup, och de kan ha olika fenotyper i olika delar av sin kropp. Chimärer förekommer naturligt hos vissa djurarter, men kan även skapas experimentellt i laboratoriemiljö.

Transplantattolerans är ett tillstånd där mottagaren av en transplantation inte behöver immunosuppressiva läkemedel eftersom deras immunsystem har accepterat det transplanterade organet som "sitt eget". Detta innebär att mottagarens immunförsvar inte ser transplantatet som främmande och därmed inte aktiverar en immunreaktion som kan skada eller förkasta organet.

Transplantattolerans kan uppnås genom olika mekanismer, inklusive central tolerans (där T-celler i lymfknutorna modifieras för att inte reagera på det transplanterade organet) och perifer tolerans (där immunförsvaret modifieras när det möter det transplanterade organet).

Transplantattolerans är ett eftertraktat mål inom transplantationsmedicin, eftersom immunosuppressiva läkemedel kan ha allvarliga biverkningar och öka risken för infektioner och cancer. Även om det fortfarande är ovanligt att uppnå fullständig transplantattolerans, har forskare gjort framsteg i att förstå de immunologiska mekanismer som styr toleransen, och det finns nu behandlingsstrategier under utvärdering för att främja transplantattolerans hos mottagare av transplantation.

En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, som består av stamceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta en skadad eller sjuk benmärg, till exempel vid behandling av cancerformen leukemi.

Den nya benmärgen kan komma från en donator (allogen transplantation) eller från patienten själv (autolog transplantation). Innan transplantationen måste patienten ofta genomgå kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sina egna skadade stamceller och förbereda kroppen för den nya benmärgen.

Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-host-sjukdom (GVHD), där donatorns immunsystem attackerar mottagarens kropp. Även infektioner är vanliga efter benmärgstransplantation, på grund av den nedsatta immunförsvar som följer proceduren.

Allotransplantation är en medicinsk term som refererar till en typ av transplantation där organ, vävnad eller celler transplanteras från en individ till en annan individ av samma art. Detta skiljer sig från autotransplantation, där material transplanteras från en del av kroppen till en annan del hos samma individ, och xenotransplantation, där material transplanteras från ett djur till en människa.

Allotransplantationer kan vara livräddande eller förbättra livskvaliteten för mottagaren, men de medför också risker som är relaterade till kompatibiliteten mellan donatorn och mottagaren. För att minska risken för avstötning av transplantatet används immunosuppressiva läkemedel som dämpar mottagarens immunsvar.

Exempel på allotransplantationer inkluderar lever-, njure- och hjärttransplantationer, men också mindre invasiva procedurer såsom benmärgstransplantation.

Förbehandling inför en transplantation (organ eller celler) avser vanligtvis de preparationssteget som en potential mottagare genomgår innan själva transplantationskirurgin. Detta kan innebära en kombination av medicinska, immunologiska och/eller andra behandlingsformer beroende på vilken typ av transplantation det rör sig om.

Exempel på förbehandlingar inför en transplantation kan vara:

1. Immunsupressiva behandling: Den mest vanliga formen av förbehandling är att ge immunsuppressiva läkemedel som dämpar patientens immunsvar för att minimera risken för avstötningsreaktioner mot den nya organet eller cellerna.

2. Konditionering: Vid stamcellstransplantation kan en kraftigare form av förbehandling användas, kallad konditionering. Denna process innebär att patienten ges höga doser av kemoterapi och/eller radiation för att eliminera den egna immunsystemet och skapa plats för de nya stamcellerna.

3. Screening och matchning: Innan transplantationen behöver potentiala mottagare genomgå en rad tester för att avgöra lämpningen och för att hitta den bästa donatorn. Detta kan innebära blod- och vävnadsprov, genetisk matchning och immunologisk typning.

4. Utbildning och stöd: Mottagaren får också information och stöd för att förstå de speciella aspekterna av livet efter transplantationen, inklusive behandlingsplaner, livslång immunsuppressiv terapi och livsstilsförändringar som kan vara nödvändiga för att säkerställa en framgångsrik transplantation.

Transplantatöverlevnad är ett begrepp inom transplantationsmedicin och refererar till den tid som en transplanterad organ eller vävnad fortfarande fungerar hos mottagaren. Det kan exempelvis röra sig om ett nytt hjärta, lever, lungor, njurar eller benmärg.

Transplantatöverlevnaden mäts ofta i tidsenheter som månader eller år efter transplantationen och kan variera beroende på vilket organ som har transplanterats samt andra faktorer såsom mottagarens ålder, allmänna hälsotillstånd och omkompatibilitet med donatorn.

En längre transplantatöverlevnad kan vara ett tecken på att transplantationen har varit framgångsrik och att mottagaren har en god livskvalitet efter operationen. Dock kan även andra faktorer som infektioner, avstötning eller komplikationer under eller efter operationen påverka transplantatöverlevnaden negativt.

En hudtransplantation är en medicinsk procedur där delar av hud från en donator överförs till en mottagare som saknar eller har skador på sin egen hud. Det finns olika typer av hudtransplantationer, beroende på omfattningen och typen av skada.

De vanligaste typerna av hudtransplantationer inkluderar:

1. Split-thickness skin graft (tunn hudtransplantation): Denna typ av transplantation innebär att man tar en tunn skiva hud från donatorn, ofta från låret eller baksidan av ett ben. Skivan hud innehåller endast delar av epidermis och dermis.
2. Full-thickness skin graft (tjock hudtransplantation): Vid denna typ av transplantation tar man en tjockare skiva hud som innehåller både epidermis, dermis och subkutan fettvävnad. Detta används ofta för att ersätta större arealer med djupa skador eller för att förbättra utseendet efter en tunn hudtransplantation.
3. Composite graft (komposit transplantation): Vid denna typ av transplantation tar man bort ett litet område hud tillsammans med underliggande vävnad, till exempel brosk, kartilagin eller muskulatur. Detta används ofta för att rekonstruera delar av näsan, öronen eller läpparna.

Hudtransplantationer kan vara autologa (taget från samma individ), allogena (taget från en annan individ av samma art) eller xenogena (taget från en individ av en annan art). Autologa transplantationer är de vanligaste och har lägst risk för avstötningsreaktioner. Allogena och xenogena transplantationer kan kräva immunosuppressiva behandlingar för att undvika avstötningsreaktioner.

Enligt den medicinska ordboken definieras en "blodstamcellstransplantation" som en procedure där patienten får en transplantation av blodstamceller, vanligen från benmärgen. Dessa celler kan härstamma antingen från en donator (allogen transplantation) eller från själva patienten (autolog transplantation).

Blodstamcellstransplantation används ofta som behandling för olika former av blodcancer, såsom leukemi och lymfom, då den kan hjälpa till att bygga upp patientens immunsystem efter en kraftig behandling, såsom kemoterapi eller strålbehandling. Under proceduren tar man bort patientens eget immunsystem med hjälp av höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling, för att sedan ersätta det med de nya, friska blodstamcellerna.

Efter transplantationen kan patienten behöva vila och återhämta sig under en längre tid, då det tar tid för de nya cellerna att växa och utvecklas till fullt fungerande blodceller. Under denna tiden kan patienten vara känslig för infektioner och andra komplikationer, men med korrekt vård och övervakning kan de flesta patienter tillfriskna och leva ett normalt liv efter en lyckad transplantation.

Helkroppsbestrålning (Total Body Irradiation, TBI) är en behandlingsform inom radiationstherapi som innebär att kroppen exponeras för joniserande strålning från huvud till fot. Den används ofta som en del av preparationsbehandling inför stamcellstransplantation hos patienter med blodcancer, då strålningen eliminerar cancerceller och undertrycker immunsystemet för att förhindra avstötningsreaktioner mot de transplanterade cellerna. Behandlingen planeras vanligtvis så att den ger en jämnt distribuerad dos strålning över hela kroppen, ofta med hjälp av linjär acceleratorer eller cesium-137-källor.

Transplantat-mot-värdsjukdom, eller transplantat-kontra-värdreaktion (TCMR), är en typ av komplikation som kan uppstå efter en transplantation av celler, vävnad eller organ. Det handlar om att den transplanterade vävnaden eller organet blir attackerat och angrips av det immunförsvar som finns hos mottagaren, vilket kallas för den acuta TCMR. Symptomen på akut TCMR kan variera beroende på vilken typ av transplantation det är, men de vanligaste symptomen inkluderar feber, ökad nivå av kreatinin i blodet och minskad njurfunktion.

Den kroniska TCMR utvecklas långsammare än den akuta formen och kan pågå under en längre tid. Den kan leda till skada på det transplanterade organet eller vävnaden, vilket i sin tur kan resultera i minskad funktion eller organsvikt. Symptomen på kronisk TCMR kan variera beroende på vilken typ av transplantation det är, men de vanligaste symptomen inkluderar ökad blodtryck, protein i urinen och försämrad funktion hos det transplanterade organet.

Det är viktigt att tidigt upptäcka och behandla TCMR efter en transplantation för att undvika skada på det transplanterade organet eller vävnaden. Behandlingen inkluderar vanligen immunosuppressiva läkemedel som minskar den immuna responsen hos mottagaren och därmed reducerar risken för TCMR.

En host-mot-graft (HMR) reaktion, även känd som en värd-mot-transplantat-reaktion, är ett immunologiskt fenomen som inträffar när en mottagare av en transplantation (värden) börjar producera cellulära och/eller humorala immunsvar mot det transplanterade organet eller vävnaden (graften). Detta sker oftast när det transplanterade materialet är från en genetiskt olikartad individ, eftersom det innebär att det finns antigenmässiga skillnader mellan den givare och mottagaren.

HMR kan vara akut eller kronisk. Akuta HMR inträffar vanligtvis under de första månaderna efter transplantationen och orsakas ofta av aktivering av T-celler, som attackerar det transplanterade materialet. Symptomen på en akut HMR kan inkludera feber, inflammation, ökad nivå av kreatinin i blodet (vilket kan indikera skada på nysstransplanterade njurar) och eventuellt avstötning av transplantatet.

Kroniska HMR utvecklas långsammare, ofta under flera månader eller år efter transplantationen. De orsakas vanligtvis av en kombination av cellulära och humorala immunsvar samt kronisk inflammation. Kroniska HMR kan leda till skada på det transplanterade organet, vilket kan resultera i minskad funktion eller slutligen i total avstötning av transplantatet.

För att förhindra och behandla HMR använder transplantationsläkare immunosuppressiva läkemedel som dämpar den recipients immunsvar, vilket minskar risken för avstötning av det transplanterade materialet. Dessa läkemedel kan ha biverkningar och öka risken för infektioner, så patienter måste regelbundet övervakas för att upptäcka eventuella komplikationer.

En strålningschimär är en term som används inom genetik och molekylärbiologi för att beskriva ett muterat generellt mönster i en organisms celler eller vävnader, orsakad av exponering för joniserande strålning. Strålningschimärer uppstår när två olika mutationer skapar en hybridcell med två skilda genetiska sekvenser på samma kromosom eller i samma gener, istället för att ha en enda kontinuerlig sekvens. Detta kan leda till abnorma fenotyper och potentiala hälsoproblem. Strålningschimärer är vanliga efter exponering för höga doser joniserande strålning, som kan förekomma i vissa medicinska behandlingar eller vid olyckor med kärnkraftverk.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

En lymfocyttransfusion är en medicinsk behandling där en patient får en transfusion av friska, kompatibla lymfocyter (en typ av vita blodkroppar) från en donator. Detta görs vanligtvis för att hjälpa patientens immunförsvar att bekämpa vissa sjukdomar eller infektioner, till exempel efter en bone marrow-transplantation. Lymfocyttransfusioner är också under forskning för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

Transplantationsimmunologi är ett medicinskt område som undersöker hur kroppens immunsystem reagerar på och stöttar eller attackerar främmande vävnad, till exempel vid en transplantation av en organ. Den innefattar studier av de mekanismer som gör att ett transplanterat organ kan behandlas som "egentligt" och inte avvisas av mottagarens immunsystem. Transplantationsimmunologi undersöker också hur man kan modifiera eller dämpa immunförsvaret för att förebygga avstötning av det transplanterade organet, samtidigt som man vill upprätthålla en acceptabel grad av immunförsvar mot infektioner. Detta kan uppnås genom användning av immunosuppressiva läkemedel och andra behandlingsmetoder.

En medicinsk kontext är en leukocyttransfusion (även känd som granulocyttransfusion) en procedure där en patient får en transfusion av vita blodkroppar, främst neutrofila granulocyter, från en kompatibel donator. Detta används sällan och vanligtvis reserverat för patienter med allvarliga infektioner som inte har svarat på antibiotika och som har extremt låga nivåer av neutrofila granulocyter i sin egen cirkulation. Målet är att öka antalet vita blodkroppar hos patienten för att stödja deras immunförsvar och hjälpa till att bekämpa infektionen. Det finns dock forskningsresultat som ifrågasätter effektiviteten och säkerheten av denna behandling, och den används därför mycket sparsamt i klinisk praxis.

Histokompatibilitetsprövning, även känd som HLA-typering eller vävnadskompatibilitetstestning, är en typ av laboratorietest som används inom transplantationsmedicin för att matcha donator och mottagare så väl som möjligt. Detta görs genom att jämföra human leukocyte antigen (HLA) antigener, som är proteiner på ytan av våra celler, mellan båda parter.

HLA-antigener delas upp i olika klasser (A, B, C, DR, DQ och DS), och varje individ har ett unikt HLA-mönster som är ärftligt från sina föräldrar. Genom att jämföra HLA-typerna hos en potentiell donator och mottagare kan läkare fastställa om de är kompatibla eller inte. En bättre match mellan donator och mottagare kan minska risken för avstötningsreaktioner, som kan leda till transplantatets misslyckande.

Organpålägg (engelska: organ graft) är inom transplantationsmedicin ett kirurgiskt ingrepp där man överför en eller flera organ från en donator till en mottagare. Organen som tas bort från den avlidne donatorn kallas för organdonation och det organ som läggs till patienten kallas för organgivare.

Organpålägg kan vara livräddande för dem som har organ failure, såsom lever- eller njurfailure. Andra exempel på organtransplantationer inkluderar hjärt-, lung- och bukspottkörteltransplantationer. För att organgivare ska vara lämplig måste de uppfylla vissa kriterier, till exempel ha en kompatibel blodgrupp och vara fri från infektioner som kan spridas till mottagaren.

Organgivare kan vara antingen levande eller avlidna. Levande donationer är möjliga för vissa organ, såsom levern och ena nieren, där en del av organet kan tas bort från den levande donatorn utan att skada deras hälsa. Avlidna donatorer är oftast de som har avlidit i olyckor eller av sjukdomar som inte påverkat deras organ.

Organgivare måste ge sitt samtycke till donationen och det är viktigt att respektera deras önskemål och familjs önskemål angående organdonation. I många länder finns lagar som reglerar organdonation och transplantation för att säkerställa att processen är etisk, rättvis och trygg för både donatorer och mottagare.

Transplantatavstötning, även känd som transplantatmotstånd eller host mot graft-reaktion (HMR), är ett immunologiskt fenomen där den mottagande individens immunsystem identifierar det transplanterade organet eller vävnaden som främmande och svarar med en attack. Detta sker genom att immunceller, framförallt T-lymfocyter, producerar antikroppar och cytokiner som angriper transplantatet.

Transplantatavstötning kan leda till inflammation, skada och eventuell avstängning av det transplanterade organet eller vävnaden. För att förhindra eller reducera risken för transplantatavstötning använder läkare immunosuppressiva mediciner som dämpar den mottagande individens immunsvar. Dessa behandlingar måste dock balanseras mot riskerna för infektioner och andra biverkningar av låga immunförsvar.

Lymfocytuttömning, även känt som lymfocytdepletion, är ett medicinskt tillstånd där individen har en lägre än normalt antal lymfocyter i cirkulerande blod. Lymfocyter är en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. Det finns tre huvudtyper av lymfocyter: T-celler, B-celler och naturliga killer (NK)-celler.

En lymfocytuttömning kan orsakas av olika faktorer, inklusive vissa sjukdomar, infektioner, immunosuppressiva behandlingar eller cancerbehandlingar som kemoterapi och strålbehandling. I vissa fall kan en lymfocytuttömning också vara ett symptom på en allvarligare underliggande sjukdom, såsom leukemi eller HIV/AIDS.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till en lymfocytuttömning, eftersom det kan öka risken för infektioner och andra komplikationer. Behandlingen beror på underliggande orsak, men kan innebära antibiotika eller antivirala läkemedel för att behandla infektioner, immunsystemstödjande behandlingar för att hjälpa kroppen att producera fler lymfocyter eller behandling av underliggande sjukdom eller tillstånd.

Busulfan är ett citostatikum, det vill säga ett ämne som hämmar celldelningen och används som en del av behandlingen av vissa former av cancer, till exempel visse blodcancerformer som kronisk myeloisk leukemi. Busulfan är en alkylant som fungerar genom att skada DNA i cancerceller, vilket förhindrar celldelningen och till slut orsakar cellens död.

Busulfan kan också användas före en stamcellstransplantation för att hämma patientens eget immunsystem och minska risken för avstötningsreaktioner mot de donerade stamcellerna.

Läkemedlet ges vanligen som tablett eller intravenös infusion och behandlingen pågår ofta under flera dagar. Som med alla läkemedel kan busulfan ha biverkningar och komplikationer, inklusive skador på levern, lungorna och andra organ samt ökad risk för infektioner. Dessa biverkningar behöver övervakas noga under behandlingen.

En blodtumör (eller malign hæmatopoietisk neoplasi) er en type kræft, der dannes i det bløde væv, som producerer celler, der indgår i blodet, herunder røde og hvide blodlegemer samt blodplader. Der findes forskellige typer blodtumører, herunder:

1. Leukæmi: En form for blodtumør, der dannes i det bløde væv, som producerer hvide blodlegemer (leukocytter). Der findes flere typer leukæmi, herunder akut lymfatisk leukæmi (ALL), akut myeloid leukæmi (AML), kronisk lymfatisk leukæmi (CLL) og kronisk myeloid leukæmi (CML).
2. Lymfom: En form for blodtumør, der dannes i lymfatiske væv, herunder lymfeknuder, milt, tarmen og lymfehinden. Der findes to hovedtyper af lymfom, nemlig Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En form for blodtumør, der dannes i den del af knoglevævet, som producerer røde blodlegemer (erythrocyter), hvide blodlegemer (leukocytter) og blodplader (trombocytter). Myelom kaldes også multipelt myelom eller plasmacellsk cancer.

Blodtumører kan være meget alvorlige, da de forstyrrer den normale produktion af celler i blodet og kan sprede sig til andre dele af kroppen via blodet og lymfen. Behandlingen af blodtumører afhænger af typen, graden og udbredelsen af sygdommen.

Vidarabin är ett antiviralt läkemedel som används för behandling av herpes simplex-infektioner och varicella zoster-infektioner (gurtubus). Det är en nucleosidanalog, vilket betyder att den efterliknar en del av DNA:s struktur och kan integreras i virusets DNA under replikationen, vilket stoppar dess förmåga att föröka sig.

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion och bör användas under övervakning av en läkare på grund av potentialen för allvarliga biverkningar, såsom leverfunktionsstörningar och blodcellssänkningar.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

Transplantatöverlevnad, förlängt, refererar till tiden som passerar från transplantationsdatumet till det datum då transplantatet fortfarande fungerar normalt och inte har avvisats eller behövt ersättas med en ny transplantation. Förlängd överlevnad av ett transplantat kan vara ett mått på den kliniska framgången hos en transplantationsoperation, men det beror också på andra faktorer som mottagarens ålder, allmänt hälsotillstånd och förekomsten av komplikationer efter operationen.

Stamcellstransplantation, fostblod (eng. Hematopoietic stem cell transplantation, HSCT) är en medicinsk behandlingsmetod där patienten får en transplantation av stamceller från benmärg eller blod. Dessa stamceller har förmågan att utvecklas till olika sorters blodceller i kroppen, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättar.

Transplantationen kan användas som behandling för en rad olika sjukdomar, exempelvis cancerformer som leukemi och lymfom, men även för icke-cancerrelaterade sjukdomar som aplastisk anemi och immunbristsjukdomar.

Före transplantationen behandlas patienten ofta med kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera den egen benmärgen, så att den nya fostblodet ska kunna etableras sig i kroppen. Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-hostsjukdom (GVHD), där de transplanterade stamcellerna attackerar den mottagande individens vävnader.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

En lymfocytkultur, blandad (MxC), är en laboratoriemetod där man odlar och analyserar olika slags vita blodkroppar, eller lymfocyter, tillsammans i ett prov. Lymfocyterna är en del av vårt immunförsvar och hjälper till att försvara oss mot infektioner och sjukdomar.

I en blandad lymfocytkultur inkluderas ofta både T-lymfocyter och B-lymfocyter, två viktiga typer av vita blodkroppar som har olika funktioner i immunförsvaret. Genom att odla och analysera lymfocyterna tillsammans kan forskare och kliniker studera deras interaktioner och respons på olika stimuli, till exempel infektionsagenter eller substanser som påverkar immunsystemet.

Detta kan vara användbart inom flera områden, till exempel vid forskning kring immunologi, diagnostisering och monitorering av sjukdomar som berör immunsystemet, samt utveckling och testning av nya läkemedel och vacciner.

"Myeloablative stimulering" är en behandlingsmetod inom onkologi och transplantationsmedicin, som innebär att patientens benmärg förstörs med höga doser av kemoterapi och/eller radiation. Syftet är att eliminera cancerceller eller förbereda patienten inför en stamcellstransplantation. Efter behandlingen måste patienten ges en ny stamcellstransplantation för att återskapa den normale blodbildningen. Myeloablativ stimulering kan vara livshotande och kräver intensiv vård och övervakning.

'Histokompatibilitet' refererer til den grad av likhet mellom to individers humanle leukocyt antigener (HLA) og andre proteiner på overflaten til deres celler. HLA-antigener er genetisk bestemte proteiner som spiller en viktig rolle i kroppens immunforsvar ved å hjelpe kroppen med å skille egen from fremmede celler. Når to individers HLA-antigener er like eller kompatible, betyr det at deres immunsystemer er mindre sannsynlige til å oppfatte hverandres celler som fremmede og angrippe dem. Dette er særlig viktig i forbindelse med transplantasjon av organer eller stemceller, der det ønskes at mottakerens immunsystem ikke skal angripe og avstøte donorens transplantat. Hvor stor en historisk kompatibilitet som er nødvendig for en vellykket transplantasjon kan variere, men høy grad av kompatibilitet reduserer risikoen for avstøtelse og forbedrer overlevelsesraten til transplantatet.

Tandem-upprepade sekvenser (eng. Tandem repeats) refererar inom genetik och genomforskning till en situation där en viss DNA-sekvens upprepas flera gånger i rad, placerad bredvid varandra på samma sträng av DNA. Dessa sekvenser kan variera i längd från några få baspar upp till hundratals baspar, och upprepas i ett antal varv som kan variera från två till hundratals.

Tandem-upprepade sekvenser kan vara mycket variabla mellan individer, eftersom antalet upprepningar kan skilja sig åt. Dessa variationer används ofta inom genetisk forskning för att undersöka släktskap och populationell härstamning. Vissa sjukdomar har också visat sig vara kopplade till abnorma tandem-upprepade sekvenser, såsom Huntingtons sjukdom och Fragil X-syndrom.

Den Y-kromosomen är ett av de två könskromosom som en människa kan ha. Den andra är X-kromosomen. Medan de flesta kroppscellerna har 46 kromosomer i par (23 från modern och 23 från fadern), har män normalt sett 46 kromosomer, men med en Y-kromosom och en X-kromosom. Kvinnor har två X-kromosomer istället för en Y-kromosom och en X-kromosom.

Y-kromosomen är viktig för att bestämma kön hos ett foster under utvecklingen. Om fostret får en Y-kromosom från fadern kommer det att bli en pojke, och om fostret inte får en Y-kromosom kommer det att bli en flicka.

Y-kromosomen innehåller också gener som är viktiga för mänsklig reproduktion och könsspecifika drag hos män, såsom skäggväxt och djupare röst.

'Blodbildning' (eller hematopoies) är en medicinsk term som refererar till processen där celler i benmärgen producerar de olika komponenterna i blodet, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättor. Denna process sker kontinuerligt under hela livet och är väsentlig för att underhålla homeostasen i kroppen. Röda blodkroppar transporterar syre till kroppens celler, medan vita blodkroppar hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Blodplättar är involverade i blodets koaguleringsprocess.

CD40-liganden, också känd som CD154, är en proteinkoagulant som binder till receptorn CD40 på B-celler och andra immunceller. Det aktiverar dessa celler och spelar därmed en viktig roll i den adaptiva immunresponsen, särskilt vid aktivering av T-celler och produktion av antikroppar. CD40-liganden är också involverad i inflammation och ateroskleros.

'Freemartinism' är ett begrepp inom reproduktiv medicin och genetik som används för att beskriva en form av könsintergradering hos djur, främst boskap. Det inträffar när två tvillingfölen av olika kön föds av samma moder och delar placenta under dräktigheten. I kontakt med varandra i livmodern kan de utbyta celler via blodomloppet, vilket leder till en könsblandning hos det ena tvillingdjuret.

I fallet med freemartinism är det oftast honfölet som påverkas och utvecklas delvis till ett mer hanliknande kön. Detta kan leda till förändringar i könsorganen, reproduktiva systemet och andra kroppsliga karaktäristika hos honan. Freemartinhonor har oftast underutvecklade äggstockar och kan ha svårt att bli dräktiga eller inte kunna bli dräktiga alls.

Det är värt att notera att freemartinism är ovanligt hos människor, men det har dokumenterats i fall där tvillingar delat en placenta och utvecklats till freemartins.

Immunsuppression refererar till ett läge där individens immunförsvar är nedsatt eller undertryckt. Detta kan orsakas av sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer. Immunsuppression kan öka risken för infektioner och onkologiska tillstånd eftersom kroppens förmåga att bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus och cancerceller är nedsatt.

Det finns två huvudsakliga typer av immunsuppression: primär och sekundär. Primär immunsuppression orsakas av en medfött eller förvärvad defekt i det immunförsvar som gör individen mer känslig för infektioner och andra sjukdomar. Sekundär immunsuppression orsakas av externt introducerade faktorer, såsom läkemedel eller sjukdomar, som undertrycker det immuna systemet.

Läkemedel som används för att undertrycka det immuna systemet kallas ofta immunosuppressiva läkemedel och används vanligen efter transplantationer för att förhindra avstötning av den transplanterade organen. Dessa läkemedel kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar, där det immuna systemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader.

I medically-related context, "ACI rats" is a shorthand term for referring to a specific strain of laboratory rats named "Hsd:SD®", which are commonly used in scientific research and studies. The acronym "ACI" stands for "Animal Companies Inc.", which was the original breeder of this rat strain.

Hsd:SD® rats, also known as ACI rats, are a type of outbred albino rat that is widely used in biomedical research due to their genetic diversity and hardiness. They have a relatively large body size, which makes them suitable for various experimental procedures. These rats are also known for their calm and docile nature, making them easier to handle during experiments.

It's important to note that while "ACI rats" is a commonly used term in scientific research, it may not be familiar to those outside of the field. In medical contexts, it's always best to use the full name of the strain or species being referred to for clarity and accuracy.

Transplantat-mot-tumöreffekt (TME) är ett fenomen som kan inträffa efter en allogen transplantation, det vill säga när en individ får en transplantation av organ eller celler från en annan individ av samma art men med en genetiskt skiljaktig bakgrund. TME innebär att den immunologiska responsen som utvecklas mot det transplanterade organet också kan attackera och eliminera tumörceller i mottagaren, även om denne har en separat onkologisk sjukdom.

Detta fenomen förklaras delvis av att det allogeniska transplantatet bär främmande antigen som aktiverar mottagarens immunsystem, inklusive cytotoxiska T-celler och naturliga mördare celler. När dessa immunceller cirkulerar i kroppen kan de också känna igen och attackera tumörceller som delar liknande antigener eller molekyler på sin yta. Detta resulterar i en reduktion eller till och med en fullständig eliminering av tumören hos mottagaren.

Det är värt att notera att TME kan ha både fördelar och nackdelar. Medan det kan vara effektivt i bekämpandet av tumörer, kan det också leda till komplikationer som transplantat mot graftsjukdom (TMG) eller immunologiskt relaterade biverkningar. Därför måste läkare väga fördelarna och riskerna sakligt när de beslutar om att genomföra en allogen transplantation hos en patient med onkologisk sjukdom.

"Halvkroppsbestrålning" är en form av strålbehandling där endast en halva kroppen behandlas med joniserande strålning. Den används ofta för att behandla cancer i bukhålan, såsom tarmcancer och äggstockscancer.

Det finns två huvudtyper av halvkroppsbestrålning: anterior och posterior halvkroppsbestrålning. Vid anterior halvkroppsbestrålning riktas strålarna från framför patienten, medan vid posterior halvkroppsbestrålning riktas strålarna från bakom patienten.

Patienten placeras på en speciell behandlingsbord som kan roteras och positioneras så att endast den del av kroppen som ska bestrålas exponeras för strålningen. Under behandlingen ligger patienten ofta stilla under några minuter medan strålar riktas mot tumören.

Fördelarna med halvkroppsbestrålning jämfört med helkroppsbestrålning är att den ger lägre stråldoser till frisk vävnad och lägre risk för biverkningar som diarré, trötthet och minskad aptit.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

'Blodcancer' er en overordnet betegnelse for en gruppe af kræftsygdomme, der angriber blodet og dets produktionsorganer, herunder knoglevorterne. Blodcancere opstår, når der sker ændringer i cellerne, der producerer blod, hvilket fører til at de vokser og deler sig uforholdsmæssigt hurtigt og danner tumorer. Der findes tre hovedtyper af blodcancerceller: røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocytter).

1. Leukæmi: En type blodcancer, der angriber de unifunktionelle celler i knoglevorterne, som producerer hvide blodceller. Der findes flere forskellige typer leukæmi, herunder aklat (AKL), kronisk lymfatisk leukæmi (KLL) og kronisk myeloid leukæmi (KML).
2. Lymfom: En blodcancer, der angriber de lymfocyter, som er en type hvidblodscelle, der hjælper med at forsvare kroppen mod infektioner. Lymfomer kan opstå i lymfknuderne, milten, leveren, maven eller andre dele af kroppen. Der findes to hovedtyper af lymfom: Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En blodcancer, der angriber plasmacellernes forløbere i knoglevorterne, som producerer antistoffer, der hjælper med at bekæmpe infektioner. Myelom kan føre til komplikationer som knogleskørhed, frakturer og nedsat immunforsvar.

Symptomer på blodcancer kan variere alt efter typen og graden af sygdommen, men de inkluderer ofte træthed, feber, sværigheder med at hele sår, vægttab, nattesved og en forøget infektionsrisiko.

Isoantigener är antigener som skiljer sig mellan individer av samma art, men som inte orsakar någon immunreaktion under normala förhållanden. Dessa antigener finns på cellmembranen hos celler och kan vara protein, kolhydrat eller lipid molekyler. De blir kliniskt relevanta när en individ med en viss isoantigenexponeras för celler från en annan individ som saknar denna isoantigen. Detta kan leda till en immunologisk reaktion och produktion av antikroppar mot isoantigenen, vilket kallas en transfusionsreaktion eller en transplantatreaktion beroende på kontexten. Ett exempel på isoantigener är ABO-systemet för blodgrupper, där individerna har olika antigener på sina röda blodkroppar som kan orsaka en transfusionsreaktion om de får en blodtransfusion med fel blodgrupp.

'Blodstamceller' (på engelsk: 'Hematopoietic stem cells') er stamceller, der findes i knoglevæv og blodet. De kan differentieres til forskellige typer blodceller, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Blodstamceller spiller en vigtig rolle i produktionen af nye, sunde blodceller, når de gamles blodceller ødelægges eller bortskaffes. Disse stamceller kan også anvendes til behandling af visse sygdomme, herunder kræft og immunologiske lidelser, ved hjælp af en procedure kaldet 'stamcelletransplantation'.

'Blodgruppning' refererar till en typ av laboratorietest som används för att bestämma en persons blodgrupp, vilket är en klassificering baserad på förekomsten av olika antigener (proteiner och kolhydrater) på de röda blodkropparnas yta. De vanligaste blodgrupperna är A, B, AB och O, och varje grupp delas sedan in i positiv (+) eller negativ (-) beroende på förekomsten av ett annat antigen, Rh-faktorn (eller D-antigenet).

'Korstestning', även känd som 'blodgruppskompatibilitetstest', är en metod för att fastställa om två personers blod kan blandas utan risk för en immunologisk reaktion. Detta test inkluderar blandning av ett litet prov av den potentiella donatorns blod med serum från en potential mottagare, för att se om det uppstår någon agglutination (sammanflockning) eller hemolys (cellplasmabrytning). Korstestningen hjälper till att undvika transfusionsreaktioner och komplikationer som kan orsakas av olika blodgrupper och antikroppar.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Mosaicism är ett medicinskt tillstånd där en individ har två eller fler genetiskt distinkta cellpopulationer i sin kropp, vilket orsakas av en genetisk ändring som sker efter att fertilisationen har inträffat. Det kan förekomma i alla typer av celler, inklusive könsceller, vilket kan resultera i varierande fenotyper (kroppsliga egenskaper) beroende på andelen av varje cellpopulation och vilka kroppsdelar de befolkar.

Mosaicism kan uppstå på grund av olika mekanismer, såsom non-disjunction, aneusmi eller genetisk mutation under celldelningen. Det kan variera från milda till allvarliga symptom beroende på vilka gener som är påverkade och i vilken utsträckning de är förändrade. I vissa fall kan mosaicism inte orsaka några uppenbara symptom alls, medan det i andra fall kan leda till allvarliga missbildningar eller sjukdomar.

Exempel på medicinska tillstånd som kan orsakas av mosaicism inkluderar certaina former av Down syndrom, certaina typer av cancer och vissa hud- och skelettavvikelser.

Organtransplantation är en medicinsk procedure där ett eller flera organ från en donator överförs till en mottagare som behöver ett nytt fungerande organ. Detta kan ske antingen från en levande donator, oftast en nära familjemedlem, eller från en avliden donator, även känt som en död donation. Organtransplantation utförs vanligtvis när en persons eget organ har slutat fungera på grund av sjukdom, skada eller ålder. Några exempel på organ som kan transplanteras inkluderar levern, hjärtat, lungorna, njurarna, bukspottkörteln och benmärgen. Organtransplantation är en komplex procedur som kräver noggrann matchning av blodtyp, storlek och antigen mellan donator och mottagare för att undvika avstossningsreaktioner. Efter transplantationen behöver mottagaren livslång medicinsk behandling med immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstossning av det nya organet.

Människokromosom Y (Y-kromosomen) är en av de sex karyotypiska mänskliga kromosomerna. Den är den enda kromosomen i Y-kromosompar som tillsammans med X-kromosomen utgör det 23:e paret i cellkärnan hos manliga individuer.

Y-kromosomen är unik eftersom den nästan uteslutande förekommer hos män, och innehåller genetisk information som bidrar till att bestämma det manliga könet under fostertiden. Den innehåller också gener som påverkar andra kroppsliga drag, även om den endast utgör cirka 2% av den mänskliga genomet.

En viktig aspekt av Y-kromosomen är att den inte har en homolog parningspartner i form av en annan kromosom, till skillnad från de andra autosomala kromosomerna och X-kromosomen. Detta innebär att gener på Y-kromosomen inte kan kompensera för varandra om det uppstår fel i genuttrycket eller mutationer, vilket gör den särskilt känslig för negativa effekter av genförändringar.

Y-kromosomen är också viktig inom genetisk genealogi och populationsgenetik eftersom den till stor del består av icke-rekombinerande DNA-sekvenser, vilket gör att man kan följa dessa sekvenser genom flera generationer för att härleda släktträd och studera migrationer och populationers historia.

'Blodceller' er alle de levende celler i blodet og deles typisk inn i tre grupper: røde blodceller (erytrocyter), hvite blodceller (leukocytter) og blodplater (trombocytter).

1. Røde blodceller: Dette er de mest talrige cellene i blodet og deres hovedfunksjon er å transportere ilt fra lungene til kroppens celle og CO2 fra cellene tilbake til lungene. De inneholder også en jernholdig molekyl kalt hemoglobin som gir blodet sin røde farge.
2. Hvite blodceller: Disse er delt i flere undergrupper, nemlig granulocytter (neutrofile, eosinofile og basofile), monocyter og lymfocytter. De hvite blodcellene spiller en viktig rolle i kroppens forsvar mot infeksjoner og fremmede stoffer ved å angripe og destruere dem.
3. Blodplater: Disse er små, skiveformede celler som hjelper til med blodets koagulasjon (blødning stopp) ved å klumpes sammen og danne en blodprop når et blødende vaskuler skader.

Alle disse tre typer blodceller produseres i benmarrowet, som er det innenste del av mange av kroppens store knogler.

HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.

HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.

"Animal models" er en betegnelse for brugen af dyr som forsøgsdyr i forskning, hvor dyrene svarer til mennesker på en eller anden måde. Dette kan være pga. en lignende anatomi, fysiologi, genetisk sammensætning eller sygdomsudvikling. Animal models anvendes ofte i biomedicinsk forskning for at opnå bedre forståelse for sygdomme, udvikle og teste nye behandlingsmetoder, og forudsige virkninger og bivirkninger af medicinske produkter før de prøves på mennesker. De dyr, der oftest anvendes som animal models, er mus, rotte, kanin, hund, kat, gris og primat.

Stamcellstransplantation (SCT) är en medicinsk behandlingsmetod där patienten får en transplantation av stamceller, vanligtvis från benmärg. Stamceller är celler som har förmågan att dela sig och differensiera till olika typer av celler i kroppen.

I samband med en SCT behandlas patienten först med höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sjukdomscellerna i benmärgen. Sedan ges patienten en transplantation av friska stamceller, som börjar bygga upp en ny, frisk benmärg och producera nya, friska blodceller.

Stamcellstransplantation kan användas för att behandla olika sjukdomar, till exempel cancerformer som leukemi, lymfom och multipel myelom, samt vissa ärftliga sjukdomar som sjukdomar i blodet och immunförsvaret.

Det finns två huvudtyper av stamcellstransplantation: autolog transplantation och allogen transplantation. Vid en autolog transplantation använder man patientens egna stamceller, som har hämtats och kylfrusatts innan behandlingen med kemoterapi eller strålbehandling påbörjas. Vid en allogen transplantation använder man stamceller från en donator, vanligtvis en nära släkting till patienten, men i vissa fall kan även obesläktade donatorer användas.

"NOD" står för Non-Obese Diabetic, som är en typ av mus som är genetiskt modifierad och används i diabetesforskning. Dessa möss har en särskild genetisk bakgrund som gör dem mottagliga för att utveckla autoimmun diabetes, vilket gör dem till ett viktigt forskningsdjur inom diabetologi och immunologi. Inavlade NOD-möss används ofta i studier som undersöker mekanismerna bakom sjukdomens uppkomst och för att testa potentiala behandlingsmetoder.

En isograft definieras som en transplantation av organ eller vävnad mellan genetiskt identiska individer, till exempel en tvilling. På grund av den genetiska likheten har båda individerna samma antigenpresentation och därmed samma immunrespons. Detta innebär att risken för avstötningsreaktioner är mycket låg eller nästan obefintlig, jämfört med transplantation mellan genetiskt orelaterade individer.

En allograft är en transplantation av ett organ, vävnad eller celler från en individ till en annan individ av samma art. Detta skiljer sig från en autograft (transplantation av material från en del av kroppen till en annan del hos samma individ) och xenograft (transplantation mellan olika arter). Allografter kan vara immunologiskt förkastliga eftersom det finns skillnader i proteiner och andra molekyler på cellytemembranen mellan donator och recipient. För att reducera risken för avstötningsreaktioner behandlas ofta allografter med immunosuppressiva läkemedel som dämpar den immuna responsen hos recipientsystemet.

"Antilymphocyte serum" (ALS) er ein type av immun globulin (antikroppar) som inneholder antistoffer mot lymfocytter, en type av hvite blodceller. ALS brukes vanligvis som terapi for å stresse eller dæpe ned aktiviteten til det immune systemet, for eksempel etter en transplantasjon for å forhindre avstøtning av den transplanteerde organen.

ALS produseres ved å immunisere dyr (f.eks. kaniner eller hester) med menneskelige lymfocytter, og deretter samle serum fra de immuniserte dyrene. Serumet inneholder da antistoffer mot de menneskelige lymfocytter og kan brukes som ALS i terapeutiske sammenhenger.

Det er viktig å nevne at ALS også kan ha bivirkninger, for eksempel kan det føre til en økt risiko for infeksjoner og andre immunrelaterte komplikasjoner. Derfor må bruken av ALS stettes opp av en god klinisk vurdering og overvåkning.

Långrehnskällöar (Langerhans cells) är ett slags immunceller som finns i huden och slemhinnor. De har en viktig roll i att försvara kroppen mot infektioner genom att presentera främmande antigen till T-celler.

Transplantation av Långrehnskällöar innebär att man tar bort Långrehnskällöar från en donator och placerar dem i en mottagare med avsikt att stärka dennes immunförsvar. Detta kan användas som ett behandlingsalternativ för patienter med svaga immunsystem, till exempel efter en benmärgstransplantation eller vid behandling av vissa autoimmuna sjukdomar.

Transplantationen utförs vanligen genom att injicera donatorns Långrehnskällöar under huden hos mottagaren, där de börjar producera cytokiner och andra signalsubstanser som stärker den lokala immunresponsen. Detta kan hjälpa till att förhindra infektioner och underlätta läkningen av sår eller skador.

Det är viktigt att notera att transplantation av Långrehnskällöar inte är vanligt förekommande och används endast i speciella fall där patienten har en specifik medicinsk behov.

Fosterterapi, även känt som fosterteknisk behandling eller neuroutvecklingsmotorisk terapi, är en typ av medicinsk behandling som används för att hjälpa barn med utvecklingsstörningar, rörelsekoordinationsproblem och neurologiska skador att förbättra sin motorik, sensoriska integration och kognitiva förmågor.

Behandlingen inkluderar en rad olika tekniker som är utformade för att stödja barnets naturliga utvecklingsprocess och hjälpa dem att uppnå sina potential. Fosterterapeuterna arbetar ofta tillsammans med barnet, deras familj och andra medicinska specialister för att skapa en individuell behandlingsplan som tar hänsyn till barnets unika behov och mål.

Fosterterapi kan inkludera exempelvis:

* Övningar för att förbättra balans, koordination och muskelstyrka
* Träning i sensorisk integration för att hjälpa barnet att tolka och reagera på sensorer information korrekt
* Användning av speciella leksaker och utrustningar som är utformade för att främja motorisk utveckling
* Råd och stöd till föräldrar och vårdnadshavare för att hjälpa dem att stötta barnets utveckling i hemmet

Målet med fosterterapi är att hjälpa barnet att uppnå så stor självständighet som möjligt och att underlätta deras deltagande i vardagsaktiviteter, skola och sociala situationer.

"Minisatellite repeat amplification" är en metod inom molekylärbiologi där man använder sig av polymeraskedjereaktion (PCR) för att amplifiera (förstora) specifika sekvenser i DNA, kända som minisatelliter. Minisatelliter är upprepningar av repetitiva DNA-sekvenser som varierar i antal mellan olika individer och kan användas för att undersöka genetisk variation och släktskap.

Denna metod utvecklades på 1980-talet av Sir Alec Jeffreys och hans forskargrupp vid University of Leicester i Storbritannien. Minisatellite repeat amplification har haft många tillämpningar inom rättsmedicin, såsom att etablera individuell identitet och släktskap, och inom forskning, exempelvis för att studera genetisk variation och evolution.

'In situ-hybridisering, fluorescerande' (FISH) är en molekylärbiologisk teknik som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Denna teknik kombinerar två metoder: in situ-hybridisering, där en specifik prob (vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens) hybridiseras med komplementär sekvens i en cell, och fluorescensmikroskopi, där man använder fluorescerande markörer för att visualisera platsen för hybridiseringen.

I FISH-tekniken etiketteras proben med en eller flera fluorescerande molekyler, vanligtvis fluoroforer som absorberar ljus av ett visst våglängde och emitterar ljus av ett annat våglängde. När proben hybridiserar med komplementär sekvens i cellen eller vävnaden kan man använda ett fluorescensmikroskop för att avbilda den plats där hybridiseringen har skett, och därmed lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser in situ.

FISH är en känslig och specificerad teknik som används inom flera områden av biomedicinsk forskning och diagnostik, till exempel för att undersöka kromosomstruktur och -avvikelser, identifiera genetiska mutationer och avvikande genuttryck, och studera interaktioner mellan DNA-sekvenser.

'Resttumör' är ett medicinskt begrepp som refererar till en liten grupp av cancerceller som återstår efter att patienten har genomgått en behandling, såsom kirurgi, strålbehandling eller cellgiftermedel. Dessa återstående cancerceller kan vara för små för att upptäckas med konventionella diagnostiska metoder och kan orsaka en återfallsrisk hos patienten. Ibland kan dessa resttumörer behöva behandlas ytterligare för att minska risken för återfall eller rekurrens av cancer sjukdomen.

Lymfbestrålning är en form av strålbehandling där man riktar strålar mot lymfknutorna. Det används ofta som en del av behandlingen för olika slags cancer, eftersom cancerceller kan spridas till lymfknutorna. Syftet med lymfbestrålning är att döda cancerceller och minska risken för att cancer ska återkomma i området. Under behandlingen placeras patienten ofta under en strålkälla som riktas mot de drabbade områdena, och strålar avges under en viss tidsperiod beroende på läkares rekommendationer.

En hjärttransplantation är en medicinsk procedur där ett skadat eller funktionshindrat hjärta ersätts med ett friskt och fungerande donatorhjärta. Detta är vanligtvis den sista behandlingsalternativet för personer med allvarlig hjärtsvikt som inte har avhjälpats av andra behandlingar, såsom mediciner eller mekaniska hjälpmedel.

Under en hjärttransplantation tas det skadade hjärtat bort och ersätts med ett nytt från en givare som nyligen har avlidit. Efter operationen måste patienten ta immunsuppressiva läkemedel för resten av sitt liv, för att förhindra att kroppen avstöter det nya hjärtat.

Hjärttransplantation är en komplex och tekniskt krävande procedur som utförs av erfarna kirurger i specialiserade sjukhus. Även om operationen kan rädda livet på patienter med allvarlig hjärtsvikt, finns det vissa risker och komplikationer som är associerade med proceduren, inklusive infektioner, blödningar och avstötningsreaktioner.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

"Saguinus" er en slagsens navn i den biologiske klassen Mammalia, og refererer til små primater kjent som galeopiter eller nattmonker. Disse dyrene lever i regnskogene i Central- og Syd-Amerika. De er kjente for deres sosiale adferd og har en kompleks hierarki innen gruppen. De er også kjente for å ha en lengre hale enn kropp, som de bruker til balanse når de beveger seg i trær.

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

'Recurrence' refererar till att en sjukdom eller ett symptom återvänder efter en period av förbättring eller remission. Det kan användas i olika medicinska sammanhang, men ofta talar man om recurrens när cancer återvänder efter behandling. I sådana fall betyder det att cancerceller har överlevt initialbehandlingen och börjat växa igen. Recurrens kan vara lokal (i samma plats som tidigare), regional (i omgivande vävnader eller lymfkörtlar) eller systemisk (i kroppen som helhet, inklusive avlägsna organ).

Chronic myeloid leukemia (CML) is a type of cancer that starts in the blood-forming cells of the bone marrow. More specifically, CML is a form of myeloproliferative neoplasm, which is a group of cancers that begin in the bone marrow and cause an overproduction of one or more types of blood cells. In CML, the excessive production is of myeloid cells, which are immature cells that become white blood cells.

The "BCR-ABL positive" designation refers to a specific genetic change that occurs in many cases of CML. This genetic alteration results from a chromosomal abnormality called the Philadelphia chromosome, which is formed when pieces of two different chromosomes (chromosomes 9 and 22) break off and switch places with each other. The resulting fusion gene, BCR-ABL, produces an abnormal protein that signals the myeloid cells to grow and divide continuously, leading to the uncontrolled production of leukemic cells.

In summary, "chronic myeloid leukemia, BCR-ABL positive" is a specific subtype of CML characterized by the presence of the BCR-ABL fusion gene and the overproduction of myeloid cells in the bone marrow and blood.

"Svår kombinerad immunbrist" (SCID) är ett allvarligt tillstånd där patienten har en mycket försvagad immunförsvarsmekanism. Detta beror på att patienten saknar fungerande T- och B-celler, som är nödvändiga för att bekämpa infektioner. SCID kan orsakas av genetiska mutationer och är oftast medfödd, men det kan även uppstå senare i livet till följd av vissa sjukdomar eller behandlingar.

Patienter med SCID har mycket liten resistens mot infektioner och kan drabbas av allvarliga komplikationer även vid relativt enkla infektioner. De kan också utveckla autoimmuna sjukdomar och onkologiska tillstånd. SCID är därför ett livshotande tillstånd om det inte behandlas tidigt och effektivt, ofta genom en benmärgstransplantation eller genetisk therapii.

Perifer peripheral tolerance er en term in immunologi som refererer til den mekanisme hvorved et immunsystem lærer at tolerere og ikke reagere imod kroppens egne antigener, som findes på celler og molekyler i kroppen. Dette er vigtigt for at forebygge autoimmune sygdomme, hvor immunsystemet angriber kroppens egne strukturer. Perifer peripheral tolerance opnås gennem flere mekanismer, herunder apoptose (død) af autoreaktive T-celler i lymfoiden væv, differentiering af regulatoriske T-celler (Tregs), som dæmper immunresponset, og anergisk tilstand hos autoreaktive T-celler. Disse mekanismer sikrer at immunsystemet kun reagerer imod fremmede antigener, såsom infektioner og kræftceller, og ikke mod kroppens egne strukturer.

Transplantat-mot-värdreaktion (TMVR) är den immunologiska respons som utvecklas när ett transplantat, till exempel en lever eller en nier, placeras in i en mottagares kropp. Denna reaktion orsakas av att det transplanterade organet betraktas som främmande av den immunologiska systemet hos mottagaren.

Den akuta TMVR utlöses när antigenpresenterande celler i mottagarens kropp, till exempel dendritceller, presenterar transplantatantigener för T-celler. Detta leder till aktivering av T-celler och produktion av cytokiner, som orsakar inflammation och skador på det transplanterade organet.

Den kroniska TMVR är en långsiktig immunologisk respons som kan leda till allmänna systemiska symtom samt skada och misslyckande av det transplanterade organet över tid. Den kroniska TMVR orsakas av en kombination av cellulär immunitet och humoral immunitet, där B-celler producerar antikroppar som binder till transplantatantigener och aktiverar komplementsystemet, vilket orsakar ytterligare skador på det transplanterade organet.

För att undvika eller reducera TMVR använder transplantationsläkare immunosuppressiva läkemedel som dämpar den immunologiska responsen hos mottagaren. Dessa läkemedel måste ges kontinuerligt för att förhindra reaktioner och för att säkerställa att det transplanterade organet fortsätter att fungera korrekt.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Beta-thalassemia is a genetic blood disorder that affects the production of hemoglobin, a protein in red blood cells that carries oxygen throughout the body. Specifically, beta-thalassemia is caused by mutations in the beta-globin gene, which leads to reduced or absent production of the beta-globin protein.

There are two main types of beta-thalassemia: beta-thalassemia major (also known as Cooley's anemia) and beta-thalassemia intermedia. Beta-thalassemia major is a more severe form of the disorder, characterized by severely reduced or absent production of beta-globin protein, leading to a severe anemia that requires regular blood transfusions for survival. Beta-thalassemia intermedia is a milder form of the disorder, with varying degrees of beta-globin protein deficiency and correspondingly variable symptoms, ranging from mild anemia to more significant anemia requiring occasional blood transfusions.

Symptoms of beta-thalassemia can include fatigue, weakness, shortness of breath, jaundice, and a pale or yellowish color to the skin and eyes. The disorder can also lead to complications such as iron overload due to frequent blood transfusions, bone deformities, and an increased risk of infections. Treatment for beta-thalassemia may include regular blood transfusions, iron chelation therapy to remove excess iron from the body, and occasionally a bone marrow transplant.

En njurtransplantation är en medicinsk procedure där en persons skadade eller funktionshindrade nära är ersatta med en frisk nära från en annan person, som kallas en donator. Detta är vanligtvis en livräddande behandling för personer med slutstadium njursvikt.

Under operationen transplanteras den fungerande nieren till patientens buk, där den ansluts till blodkärlen och urinvägssystemet. Efter operationen kommer patienten att behöva ta immunosuppressiva läkemedel för resten av sitt liv för att förhindra avstötning av den nya nären.

Njurtransplantation kan vara en källa till betydande förbättringar i patientens livskvalitet och livslängd, men det finns också risker och komplikationer som är associerade med proceduren. Dessa inkluderar bland annat risken för avstötning av den nya nären, infektioner, blödningar och andra komplikationer relaterade till kirurgin.

Hydrozoa är en klass av marina djur som tillhör stammen Cnidaria, även kända som nässeldjur. Hydrozoerna är oftast mycket små och kan variera i form från enkla, flata skivor till kolonier med många små individer (polypen) som lever tillsammans. De flesta hydrozoer lever i saltvatten, men några arter finns även i sötvatten.

Hydrozoerna har en enkel kroppsbyggnad med två skikt: en yttre ektoderm och en inre endoderm som omger en geléartad massa kallad mesoglea. De flesta arter har tentakler runt munnen som används för att fånga små djur och plankton. Hydrozoerna kan också ha ett medusastadium i sin livscykel, där de lever fritt simmande i vattnet.

Exempel på vanliga hydrozoer är sjöpennor, manetlarver och korallpolypen Hydra.

Klonal deletion är ett begrepp inom immunologi och betecknar en process där B-celler eller T-celler med potential att reagera mot våra egna kroppsegna antigen elimineras under utvecklingen i benmärgen. Detta sker som ett skyddande mekanismer för att förhindra autoimmuna sjukdomar.

Under den tidiga utvecklingen av B-celler och T-celler finns det receptorproteiner på cellens yta som känner igen specifika antigener. Om dessa receptorer binder till våra egna kroppsegna antigener, istället för främmande antigener från infektioner eller andra skador, kommer cellen att markeras för eliminering genom en process som kallas klonal deletion. Detta innebär att hela klon av celler med samma receptor elimineras, så att de inte kan utvecklas till fungerande immunceller och orsaka autoimmuna sjukdomar.

Xenotransplantation är en medicinsk term som refererar till överföringen av celler, vävnader eller organ från ett individuellt djur till en människa. Detta är en aktivt undersökt behandlingsmetod för att möjliggöra organdonation när det saknas lämpliga organ donerade av människor.

De flesta xenotransplantationsexperiment har använt sig av grisorgan, eftersom deras storlek och funktion är relativt lika mänskliga organ. Men det finns också andra djur som har använts i forskning, såsom apor, fåror och kaniner.

Xenotransplantation är ett mycket komplext område inom transplantationsmedicin på grund av den starka immunreaktionen som uppstår när en människokropp tar emot celler, vävnader eller organ från ett annat djur. För att försöka undvika detta använder forskare tekniker såsom genmodifiering och immunsuppressiva behandlingar.

Även om det har genomförts några framgångsrika xenotransplantationsexperiment på djur, finns det fortfarande inga etablerade behandlingsmetoder för människor. Forskningen fortsätter att utvecklas och det är möjligt att xenotransplantation kommer att bli en viktig del av transplantationsmedicinen i framtiden.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

Histokompatibilitetskomplex (MHC) är ett samlingsbegrepp för en grupp genetiskt relaterade proteinkomplex som finns på cellmembranet hos alla kroppsceller, med undantag för de röda blodkropparna. Dessa proteinkomplex har en viktig roll i att koordinera immunsvar och är involverade i att presentera antigen till T-celler, en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.

MHC-komplexen delas in i två huvudklasser: MHC klass I och MHC klass II. MHC klass I-molekyler finns på alla celler och presenterar främst proteiner som producerats inne i cellen till CD8+ T-celler, också kända som cytotoxiska T-celler. MHC klass II-molekyler återfinns huvudsakligen på immunceller såsom dendritceller, makrofager och B-celler, och presenterar främst proteiner från utomkälliga patogener till CD4+ T-celler, också kända som hjälparande T-celler.

Histokompatibiliteten refererar till den grad av likhet eller olikhet mellan två individs MHC-molekyler. En hög grad av histokompatibilitet, det vill säga när två personers MHC-molekyler är mycket lika varandra, kan öka risken för en immunreaktion vid transplantation av organ eller vävnad mellan de två individerna. Därför utförs vanligen en histokompatibilitetsanalys innan en transplantation genom att jämföra MHC-molekylerna hos både donator och mottagare för att minimera risken för avstötningsreaktioner.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Medicinskt sett definieras tvåäggstvillingar (dizygotiska tvillingar) som barn som delar samma fosterhylsa under sin utveckling, men har separata placentor och fostersäckar. De utvecklas från två skilda befruktade äggceller (zygoter), varför de också kallas dizygotiska tvillingar.

Tvåäggstvillingarna kan vara av samma kön eller olika kön, och de kan ha liknande eller mycket olika utseenden beroende på vilka gener de har ärft från sina föräldrar. De är genetiskt sett lika lika som vanliga syskon, men inte identiska som enäggstvillingar (monozygotiska tvillingar) som delar samma DNA-sekvens.

Intrauterine blodtransfusion (IUT) är en medicinsk procedure där blod transfunderas till ett foster inuti livmodern, vanligtvis för att behandla allvarlig anemi orsakad av rödcellssjukdomar som Rh-inkompatibilitet eller ABO-inkompatibilitet. Proceduren utförs under ultraljudsövervakning och kräver kvalificerad expertis. Fostret får en injektion av blod direkt in i dess cirkulationssystem, ofta genom att sticka in ett behandlingsbehovet i moderkakan och sedan in i fostrets bukhöjd. IUT kan rädda livet på det drabbade fostret och förhindra allvarliga skador orsakade av allvarlig anemi.

Den mest accepterade definitionen av "transplantat-mot-leukemieffekt" (TME) är den som gäller efter en allogen benmärgstransplantation (ABMT), då donatorns vita blodkroppar (dvs. T-celler) attackerar och förstör mottagarens leukemiska celler. Detta fenomen kallas även för den "alloreaktiva" effekten av transplantatet.

TME kan vara en viktig faktor i behandlingen av leukemi, särskilt vid hög risk eller recidiv (återfall) efter en tidigare behandling. Den alloreaktiva effekten av transplantatet kan leda till en förbättrad överlevnad och minskad risk för återfall jämfört med autolog benmärgstransplantation (dvs. när patienten får tillbaka sina egna celler efter att de behandlats).

Det är viktigt att notera att TME också kan leda till biverkningar, såsom graft-versus-hostsjukan (GVHD), där donatorns immunceller attackerar mottagarens friska vävnader. Läkare måste därför hitta en balans mellan att utnyttja de positiva aspekterna av TME och att minimera risken för biverkningar.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

En medicinsk definition av 'transplantat' är ett vävnads- eller organprovrum som har transplanterats från en donator till en annan individ, med syfte att ersätta eller reparera en skadad, sjuk eller funktionslös vävnad eller organs i mottagaren. Transplantat kan vara sådant som benmärg, hud, hjärta, lungor, lever, njurar, pankreas och andra typer av vävnader beroende på vad som behövs för att behandla den specifika sjukdomen eller skadan.

Amelogenin är ett protein som spelar en viktig roll i den initiala fasen av tands skalbildning. Det syntetiseras av ameloblastcellerna och utgör ungefär 90% av proteinet i den skiva av ameloblastmembran som bildar den inre kärnan av tandemaljen under tidig utveckling.

Amelogenin har visat sig ha en viktig funktion i regleringen av mineraliseringen av emaljen, genom att verka som en matrix för att fånga in calcium- och fosfatjoner som sedan kristalliseras till hydroxiapatitkristaller. Dessa kristaller utgör den huvudsakliga strukturen i emaljen.

Mutationer i amelogenin-genen kan leda till olika former av tandsjukdomar, såsom amelogenesis imperfecta, som kännetecknas av missbildningar och defekter i emaljen.

Retikulocyter är immature röda blodkroppar, även kända som omodna erthyrocyter. Retikulocytantal är ett mått på andelen retikulocyter i blodet. Det används som en indikator på den aktiva erytropoiesen, alltså bildningen av röda blodkroppar i benmärgen. Retikulocytantalet mäts vanligen som ett procentandel av de totala röda blodkropparna. Vid hälsan ska retikulocytantalet vara ungefär 0,5-2,5% av de totala röda blodkropparna hos en vuxen individ. Högre värden kan indikera ökat behov av erytropoies, till exempel vid blodbrist (anemi).

ABO-blodgruppsystemet är ett genetiskt system för blodtypindelning hos människor, som grundar sig på förekomsten eller saknaden av två olika sockerstrukturer (antigener) på ytan av de röda blodkropparna. Dessa antigener kallas A och B. Det finns fyra huvudsakliga blodgrupper inom ABO-systemet: A, B, AB och O.

1. Blodgrupp A: Personer med denna blodgrupp har A-antigen på ytan av sina röda blodkroppar och producerar antikroppar mot B-antigen.
2. Blodgrupp B: Personer med denna blodgrupp har B-antigen på ytan av sina röda blodkroppar och producerar antikroppar mot A-antigen.
3. Blodgrupp AB: Personer med denna blodgrupp har både A- och B-antigener på ytan av sina röda blodkroppar och producerar inga antikroppar mot antingen A- eller B-antigen.
4. Blodgrupp O: Personer med denna blodgrupp har inga A- eller B-antigener på ytan av sina röda blodkroppar, men de producerar både antikroppar mot A- och B-antigen.

Det är viktigt att matcha blodtransfusioner och organtransplantationer korrekt enligt ABO-blodgruppssystemet för att undvika allvarliga komplikationer som immunreaktioner eller transplantatförkastning.

En blodgivare (voluntary blood donor) är en person som fritt och frivilligt väljer att donera sin blod till en bloddonationscentral eller ett sjukhus, för att hjälpa till att rädda livet på andra människor som behöver blodtransfusioner. Blodgivare måste vara minst 17 år (i vissa länder 18) och fysiskt och hälsotekniskt kompetent för att kunna donera blod. Efter varje donation kontrolleras individens blod också för att säkerställa att det är säkert att använda.

"Cell heritage" er en betegnelse for de genetiske og epigenetiske egenskaber, som en celle arver fra sin oprindelige stamcellule. Dette inkluderer den specifikke kombination af gener, som cellen har fået via arvematerialet (DNA) fra sine forældre, samt de ændringer i genekspression og cellulær funktion, der er sket siden cellelinjen blev dannet.

Epigenetiske ændringer kan også påvirke cellens arv og bestemme, hvilken type celle den bliver, uden at ændre dens grundlæggende DNA-sekvens. Disse ændringer kan være reversible og kan skyldes faktorer som miljø, livsstil og alder.

I klinisk sammenhæng er cell heritage relevant for regenerativ medicin, hvor man benytter stamceller til at behandle sygdomme og skader. Forståelsen af cellens arv kan hjælpe med at prædikere, hvilken type celle der vil blive dannet og hvordan den vil opføre sig i et givent miljø.

Aplastic anemia is a medical condition that affects the bone marrow's ability to produce enough new blood cells. It is called "aplastic" because the bone marrow becomes "aplastic," or devoid of maturing precursor cells. This results in a deficiency of all three types of blood cells: red blood cells, white blood cells, and platelets.

In medical terms, aplastic anemia is defined as a hematologic disorder characterized by pancytopenia (reduced counts of all types of blood cells) due to bone marrow failure. The condition can be acquired or inherited, with the acquired form being more common.

Acquired aplastic anemia can be caused by exposure to toxic chemicals, radiation, drugs, viral infections, or autoimmune disorders. Inherited forms of the disease include Fanconi anemia, dyskeratosis congenita, and Shwachman-Diamond syndrome.

Symptoms of aplastic anemia may include fatigue, weakness, shortness of breath, frequent infections, easy bruising or bleeding, and skin rashes or discoloration. Treatment options for aplastic anemia depend on the severity of the condition and its underlying cause, and may include blood transfusions, immunosuppressive therapy, or bone marrow transplantation.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Perifer stemcelltransplantation (PST) är en typ av stamcellstransplantation där stamceller hämtas från den patients egen kropp, ofta ur benmärg. Denna procedure innebär att patienten först ges en behandling som gör att deras benmärgsstamceller mobiliserar och cirkulerar i blodomloppet. Därefter tas cellerna ut genom en process som kallas apheres, varefter de behandlas och sedan återinförs till patienten efter att de receiving a high-dose chemotherapy or radiation therapy regimen to destroy any remaining cancer cells in the body.

The goal of PST is to restore the patient's blood-forming (hematopoietic) system, including white and red blood cells and platelets, which are often damaged or destroyed by high-dose chemotherapy or radiation therapy used to treat certain types of cancer. The transplanted stem cells then migrate to the bone marrow and begin to produce new, healthy blood cells over time.

It is important to note that PST carries risks, including graft-versus-host disease (GVHD), where the donor's immune cells attack the recipient's tissues, as well as infections and other complications related to the transplantation process. Therefore, careful monitoring and management of these potential side effects is necessary to ensure a successful outcome for the patient.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

Enligt International Classification of Diseases (ICD-10) är "Marmosetapor" en kod som används för att klassificera sjukdomar och tillstånd inom medicinen. Koden refererar till "Övriga specifika infektioner orsakade av streptokocker", där marmosetaporr är ett exempel på en art som kan vara värd för dessa bakterier. Marmosetaporr är en typ av primater, mer specifikt en sorts klätterapor.

Det är värt att notera att "Marmosetapor" inte direkt refererar till ett medicinskt tillstånd eller sjukdom hos marmosetaporna själva, utan snarare används som ett exempel på en art som kan överföra en specifik typ av infektion till människor eller andra djur.

Mycophenolic acid (MPA) er ein immunsuppressivt medikament som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning av den transplanteerde organet. Det virker ved å hindre de immunsystemets hvite blodceller, spesielt T-cellene og B-cellene, i å aktivere seg og dele seg, noe som reduserer sannsynligheten for en avstøtelsereaksjon. Mycophenolic acid er også brukt i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, som eksempelvis lupus erythematosus.

Mykofenolsyra (MPA) er den aktive substansen i legemidlene Myfortic og CellCept. MPA kan også hentes direkte fra svampen Penicillium stoloniferum, men dette brukes ikke i klinisk praksis.

Les mer på:

Ciclosporin er en immunsuppressiv steroidfri droge som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning og i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, like som eksempelvis psoriasis og revnebusk. Ciclosporin virker ved å hæmme aktiviteten til T-celler, en type hvite blodlegemer som spiller en viktig rolle i immunforsvaret. På denne måten reduserer ciclosporin sannsynligheten for at kroppen vil angripe og avvisje transplantatet eller uønskede celler i kroppen ved autoimmune sykdommer.

Cyklofosfamid är ett cellgift som används för att behandla olika slags cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancerceller så att de inte kan dela sig och växa.

Cyklofosfamid ges vanligen som intravenös infusion (dropp) eller som tablett. Några av de vanligaste biverkningarna av cyklofosfamid inkluderar illamående, kräkningar, diarré, mukosit (irriterad och smärtsam slemhinna i munnen och tarmen), håravfall och ökad risk för infektion. Cyklofosfamid kan också ha skada på de vita blodkropparna, röda blodkropparna och blodplättarna, vilket kan leda till en förhöjd risk för blödningar, anemi och infektioner.

Liksom med alla cellgifter bör cyklofosfamid ges under noggrann medicinsk övervakning för att minimera risken för biverkningar och komplikationer.

"Blodsjukdomar" är en samlande beteckning för sjukdomar som direkt eller indirekt påverkar kroppens blod och blodomlopp. Det kan röra sig om sjukdomar som påverkar blodceller, blodplättar, blodkärl, blodproteiner eller andra komponenter i blodet.

Exempel på olika typer av blodsjukdomar inkluderar:

1. Anemi: En minskad andel röda blodkroppar eller en nedsatt mängd hemoglobin i blodet, vilket kan leda till trötthet, svaghet och andningssvårigheter.
2. Leukemi: En grupp av cancerformer som drabbar de vita blodkropparna, vilket kan orsaka symptom som trötthet, infektioner och blödningsrubbningar.
3. Trombozytopeni: En minskad andel blodplättar i blodet, vilket kan leda till ökat blödningsriskt.
4. Trombocytose: Ökad andel blodplättar i blodet, vilket kan orsaka ökat risk för blodproppar.
5. Hemofili: En ärftlig blodkoagulationsrubbning som orsakas av en brist på vissa blodproteiner, vilket kan leda till svåra blödningar.
6. Von Willebrands sjukdom: En ärftlig blodkoagulationsrubbning som orsakas av en brist på ett specifikt blodprotein, vilket kan leda till lättare blödningar.
7. Sjukdomar som drabbar de röda blodkropparna, såsom sickelcellsanemi och talassemi, vilka kan orsaka anemi, infektioner och andningssvårigheter.

Det är värt att notera att det finns många andra sjukdomar som kan påverka blodet och dess funktion, såsom leukemi, lymfom, myelom och andra cancerformer.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som hjälper till att regulera vår immunförsvarsmekanism. De är genetiskt betingade och varierar mellan olika individer, vilket gör att det kan finnas en högre eller lägre grad av överensstämmelse mellan två personers HLA. Om en persons HLA inte är tillräckligt kompatibel med ett organ som ska transplanteras, kan deras immunförsvar angripa och förkasta det nya organet. Därför är en grundläggande del i en organdonation att matcha donatorn och mottagaren så väl som möjligt med avseende på HLA-antigener för att minska risken för organs rejektion.

Cell transplantation, also known as cellular therapy, is a medical procedure that involves transferring healthy cells into a patient’s body to replace or repair damaged or diseased cells. This technique has been used in various fields of medicine, including neurology, cardiology, oncology, and regenerative medicine.

In this process, cells are harvested from a donor, which can be a genetically identical twin (syngeneic), partially matched (allogeneic), or the same individual (autologous). The harvested cells undergo extensive testing to ensure their safety and efficacy before being transplanted into the recipient’s body.

The goal of cell transplantation is to restore normal function, enhance the body’s natural healing processes, or provide a source of cells that can produce therapeutic agents, such as enzymes or hormones. Some examples of cell types used in transplantation include stem cells, hematopoietic (blood-forming) cells, islet cells for diabetes treatment, and nerve cells for neurodegenerative disorders.

While cell transplantation holds great promise for treating various diseases, it also comes with potential risks, such as immune rejection, infection transmission, and tumor formation. Therefore, careful monitoring and follow-up are essential to ensure the success of the procedure and minimize any adverse effects.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Blood group incompatibility refers to a situation where the blood of a donor and a recipient contain different antigens, which can trigger an immune response. This is because the recipient's immune system recognizes the donor's blood cells as foreign and attacks them, leading to the destruction of the donated red blood cells.

The most common type of blood group incompatibility occurs between individuals with different ABO blood types. For example, if a person with type O blood receives blood from a type A donor, their body will mount an immune response against the A antigens present in the donor's blood. This can lead to serious complications such as hemolysis (destruction of red blood cells), kidney damage, and even death.

Another type of blood group incompatibility is Rh incompatibility, which occurs when a person with Rh-negative blood receives blood from an Rh-positive donor. In this case, the recipient's immune system may produce antibodies against the Rh antigens, leading to hemolytic disease of the newborn if the recipient is pregnant and the fetus has inherited Rh-positive blood from the father.

To prevent these complications, it is essential to ensure that donor and recipient blood types are compatible before performing a transfusion or other medical procedures involving blood exchange.

Cytogenetik är ett medicinskt specialområde som undersöker kromosomstruktur, funktion och arvede egenskaper genom mikroskopisk analys av kromosomer i cellkärnan. Cytogenetiken inkluderar studier av kromosombildning, strukturella och numeriska abnormaliteter, genetiska rubbningar och arvsmassautväxlingar. Metoderna innefattar traditionell karyotypanalys, fluorescensmärkning (FISH), array-CGH och molekylär cytogenetik. Resultaten av en cytogenetisk undersökning kan användas för att ställa diagnoser, bedöma prognoser och ge råd om risker relaterade till arv, cancer och fertilitet.

'SRY-gen' eller 'SRY-generet' refererer til et gener på Y-kromosomen hos pattedyr, herunder mennesker. 'SRY' står for 'Sex Determining Region Y', og genet koder for en protein, som spiller en vigtig rolle i den biologiske mandlige kønsbestemmelse under fosterdannelsen. Når SRY-generet er aktiveret under embryogenesen, vil det starte en kaskade af begivenheder, der fører til differentieringen af gonaderne til testikler i stedet for ovarier. Dette er en vigtig del af den proces, som leder til den biologiske mandlige kønsmaturation.

Talassemi är ett autosomalt recessivt blodsjukdom som orsakas av mutationer i genen HBB, som kodar för beta-globinkedjan i hemoglobinet. Detta leder till en defekt i den syntesen av hemoglobin, vilket kan resultera i minskad förmåga att transportera syre i kroppen.

Det finns två huvudtyper av talassemi: α-talassemi och β-talassemi. I α-talassemi saknas en eller flera alfa-globinkedjor, medan i β-talassemi saknas en eller flera beta-globinkedjor.

Den mest allvarliga formen av β-talassemi kallas också Cooley's anemi eller β-talassemi major. Denna sjukdom orsakar allvarlig anemi, splenomegali (förstorad mjälte), leverpåverkan och andra komplikationer. Behandlingen för talassemi kan innefatta blodtransfusioner, kirurgi och eventuellt stamcellstransplantation.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

CD8-antigen är ett proteinkomplex som finns på ytan av vissa typer av vita blodceller, så kallade T-lymfocyter. CD8-proteinet hjälper till att identifiera och binder till specifika proteinmolekyler, antigener, på ytan av infekterade celler eller cancerceller. När en CD8+ T-lymfocyt binder till en sådan cel via sitt CD8-antigen, kan den aktiveras och därefter producera cytokiner som hjälper till att koordinera ett immunsvar mot den infekterade eller cancercellen. CD8-antigen är därför viktigt för cellmedierad immunitet och skyddar kroppen mot infektioner och cancer.

"Granulomatous disease, chronic" är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som karaktäriseras av kännetecknande inflammatoriska cellaggregat, kallade granulomer. Dessa granulomer består vanligen av olika typer av immunceller, såsom makrofager, T-celler och B-celler. Granulomer är en del av kroppens försvarsmekanism mot främmande ämnen, till exempel bakterier eller virus, men kan även uppstå i samband med autoimmuna sjukdomar eller reaktioner på icke-infektiösa substanser.

En "chronic" granulomatous disease är en som persisterar över en längre tidsperiod och kan vara ett resultat av en kronisk infektion, en autoimmun sjukdom eller en annan underliggande patologi. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar tuberkulos, sarkoidos och Crohns sjukdom. Dessa sjukdomar kan leda till skador på olika organ och system i kroppen och behandlas vanligen med antiinflammatoriska eller immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera inflammationen och förhindra fortsatt skada.

CD34 är ett protein som fungerar som en transmembranös tyrosinkinase receptor och är associerat med hematopoetiska stamceller. CD34-antigenet används som en markör för att identifiera och isolera hematopoetiska stamceller, som har potentialen att differensiera till olika blodcellstyper.

CD34-positiva celler kan hittas i benmärgen, blodet och i vissa typer av tumörer. Dessa celler är viktiga inom medicinen då de används vid stamcellstransplantationer för att behandla olika sjukdomar som leukemi, lymfom och andra blodrelaterade sjukdomar.

CD34-antigenet är ett glykoprotein som finns på cellmembranet hos hematopoetiska stamceller och endotelceller i blodkärl. Det är en del av en grupp av molekyler som kallas för selektiner, vilka är involverade i celldifferentiering, celldelning och celladhesion. CD34-antigenet är ett viktigt mål inom immunologi och cancerforskning, då det kan användas som en markör för att studera hematopoetisk differentiering och tumörutveckling.

Ett immunkonjugat är en substans som består av två delar: en immunologisk del och en verkningsdel. Den immunologiska delen är ett antikroppsmolekyl som kan binda specifikt till en viss typ av cell, proteins molekyl eller antigen. När denna binding har skett aktiveras den verkningsfyllda delen av konjugatet, vilket ofta är ett toxin, en radioaktiv isotop eller en fluorescerande markör. Denna mekanism används inom medicinen för att exempelvis kunna eliminera cancerceller eller visualisera specifika strukturer i kroppen.

'Vascularized Composite Allotransplantation' (VCA) är en medicinsk term som refererar till en typ av transplantation där flera olika typer av vävnader, inklusive hud, muskler, ben, nerver och blodkärl, transplanteras från en donator till en mottagare. Dessa vävnader är kopplade till varandra och till den blodförsörjning som behövs för att underhålla deras liv och funktion.

Exempel på VCA inkluderar handtransplantation, ansikts transplantation och extremitets transplantation. Dessa typer av transplantationer utförs vanligtvis när en patient har lidit av en allvarlig skada eller sjukdom som orsakat funktionsnedsättning eller förlamning i de drabbade områdena, och inga andra behandlingsalternativ finns tillgängliga.

VCA-transplantationer är komplexa procedurer som kräver specialiserad medicinsk expertis och livslång immunosuppressiv behandling för att förhindra avstötning av den transplanterade vävnaden.

Fostrets sjukdomar, även kända som congenitala anomalier eller birth defects, är avvikelser eller strukturella eller funktionella fel hos ett barn som föds. Dessa avvikelser kan vara medfödda, vilket betyder att de uppstår under fostertiden, vanligtvis på grund av genetiska faktorer, infektioner, exponering för skadliga miljöfaktorer eller kombinationen av dessa. Fostrets sjukdomar kan vara milda och lätta att behandla, eller så allvarliga att de kan hota barnets överlevnad eller livslängd. De kan påverka alla delar av kroppen och kan variera från hjärtsjukdomar, neurologiska störningar, missbildningar av skelettet till sensoriska problem som syn- och hörselnedsättningar.

'Parabios' är ett medicinskt begrepp som refererar till en tvillingförbindelse mellan två levande organismer, oftast två djur, där deras blodcirkulationssystem är sammanlänkat så att de delar på varandras blodkretslopp. Detta kan ske genom att skapa en konstgjord förbindelse mellan deras kroppar eller genom att förena dem genom kirurgi. Parabios-forskning har använts inom åldrandeforskningen för att undersöka effekterna av ungt blod på äldre organismers åldrande och läkande processer.

Callitrichinae är en underfamilj i den biologiska familjen kloapor (Callitrichidae) som innehåller arter som ofta kallas "marmosetter och tamariner". Det finns cirka 40 olika arter av marmosetter och tamariner, och de flesta är små primater som lever i skogar i Central- och Sydamerika.

Marmosetterna och tamarinerna kännetecknas av deras långa, taggiga svansar, sina små kroppsstorlekar (de flesta väger mindre än 1 kilogram) och sina speciella tänder som används för att slicka upp trädens sav. De är allätare, men de tenderar att äta mer frukt, blommor och insekter än andra primater.

Marmosetterna och tamarinerna lever i grupper med flera vuxna individer och deras ungar. De har en komplex social struktur där de etablerar hierarkier och använder sig av ett varningssystem för att skydda sig mot faror.

Det är värt att notera att det finns också en annan underfamilj inom familjen kloapor som kallas Cebinae, vilket inkluderar kapuciner och gibboner.