Mykoser i hjärnan, ryggmärgen och hjärnhinnorna, som kan leda till encefalit, meningit, myelit, hjärnabscess och epiduralabscess. Vissa typer av svamp kan ge upphov till sjukdom hos individer med norm alt immunsystem, medan andra är opportunistiska patogener, som orsakar infektionssjukdom hos främst individer med nedsatt immunförsvar(som t ex i AIDS).
Phaeohyphomycosis är en infektionssjukdom orsakad av svampar som innehåller melanin, ett pigment som ger svamparna deras bruna till svarta färg. Infektionen kan drabba huden, slemhinnor eller inre organ och uppstår vanligen vid nedsatt immunförsvar. Symptomen varierar beroende på vilket organ som är infekterat, men kan inkludera rodnad, svullnad, smärta och sårbildning. Behandlingen består av antimykotiska läkemedel och i vissa fall kirurgiskt avlägsnande av infektionen.
Cerebral Phaeohyphomycosis refererar till en invasiv svampinfektion som drabbar hjärnan och orsakas av svampar inom släktet Exophiala, bland andra Exophiala dermatitidis och Exophiala jeanmeyeri. Infektionen är sällsynt men kan vara livshotande, särskilt om den inte behandlas tidigt och effektivt. Symptomen på cerebral Phaeohyphomycosis kan inkludera huvudvärk, förvirring, minnesförlust, feber, krampanfall och andra neurologiska symptom beroende på vilka delar av hjärnan som är drabbade. Diagnosen ställs vanligtvis genom att analysera en provtagning från det drabbade området med hjälp av histopatologi eller kulturtekniker. Behandlingen består ofta av antifungala läkemedel, men prognosen är ofta dålig på grund av svampens invasiva natur och svår
Ett släkte normalt saprofytiska, mitosporbildande svampar med namnet Chaetothyriales. Till infektionerna hos människa hör feohyfomykos, peritonit och kromoblastomykos. Exophiala jeanselmei (Phialophora jeanselmei) ger upphov till maduromykos.
Ett släkte askomycetsvampar tillhörande familjen Chaetomiaceae, av ordningen Sordiriales. Många medlemmar bryter ned cellulosa, och vissa är mykotoxiska. De förekommer naturligt på papper och bomullst extilier.
Ytliga infektioner i huden och tillhörande vävnader, orsakade av någon form av svamp. Syn. dermatomykoser.
Ett fylum av svampar (sporsäcksvampar) med skiljeväggar i mycelet, vilka bildar sporangier av säckliknande celler (asci) som innehåller ascosporer. De flesta patogena svampar med sådant sexualstadium tillhör detta fylet.
Begränsad ansamling var i hjärnan, till följd av bakteriella eller andra infektioner. I de flesta fall beror varbildningen på spridning från annan plats i kroppen, som t ex näshålorna, mellanörat, hjä rtat eller lungorna. Genomträngande skallskada och neurokirurgiska ingrepp kan också ha samband med detta tillstånd. Kliniska manifestationer omfattar huvudvärk, krampanfall, fokala bortfallssymtom oc h förändrat medvetande.
"Svampinfektioner" refererer til en type infektion som skyves på af svampe, som er en type mikroskopisk organismer. Disse organismer kan kolonisere og invadere både planter og dyr, herunder mennesker, og forårsage en række forskellige sygdomme alt efter hvilken type svamp der er tale om og hvor i kroppen infektionen opstår. Svampeinfektioner kan variere fra overfladiske infektioner på huden til alvorlige livstruende sygdomme i indre organer, alt efter den inficerede persons immunforsvar.
Phialophora är ett släkte av svampar som tillhör klassen Coelomycetes. Dessa svampar förekommer naturligt i jord och vegetativ débris och kan orsaka opportunistiska infektioner hos människor, särskilt hos immunosupprimierade individer. Phialophora-svamparna producerar en typ av fruktkropp (konidie) som kallas phialid, vilket har gett släktet dess namn. Infektioner orsakade av Phialophora kan vara svåra att behandla och kan leda till allvarliga komplikationer om de inte behandlas korrekt.
Subkutant vävnad, även känd som hypodermis, är den ytligaste lagret under huden bestående av lösa bindvävskapslar som innehåller fettceller (adipocyter), små blodkärl och nervändingsfibriller, vilket ger mekanisk buffring, termoreglering och energilager till kroppen.
Patologiska tillstånd som påverkar hjärnan, bestående av de intrakraniella delarna av det centrala nervsystemet. Detta omfattar hjärnbarken, den vita hjärnvävnaden, basalganglierna, talamus, hypotalam us, hjärnstammen och lillhjärnan (cerebellum).
En stor och heterogen grupp av svamporganismer som saknar sexuellt stadium. Många humanpatogena svampar tillhör denna grupp.
En ospecifik benämning på någon form av hudsår eller utslag på benet.
Ett triazolbaserat svampmedel som blockerar cytokrom P-450-beroende enzymer, vilket leder till nedsatt ergosterolsyntes. Det används mot histoplasmos, blastomykos, kryptokockmeningit och aspergillos.
Ospecificerade hudsjukdomar i fötterna.
Ett svampsläkte av Loculoascomycetes som omfattar ett flertal växtpatogener och åtminstone en art som producerar ett kraftigt fytotoxiskt antibiotikum. Dess teleomorf är Lewia.
Fjällig blemma eller vårtliknande utväxt, orsakad av fem svamparter, med satellitartad utbredning på fötter eller ben. Lemmen kan svälla och i den yttre änden täckas av sårknutor påminnande om blomkål . I sällsynta fall kan sjukdomen börja på handen eller handleden och sprida sig till hela armen. Syn. kromomykos.
Läkemedel mot svamp, deras tillväxt och reproduktion, och verksamma mot svampinfektioner. De skiljer sig från svampbekämpningsmedel genom sin användning mot svamp i människo- och djurvävnader.
Människa eller djur vars immunförsvar är bristfälligt pga immundefektsjukdom eller annan sjukdom, eller pga medicinering med immunsupprimerande läkemedel eller strålbehandling.
De artärer som förser hjärnbarken med blod.
"Opportunistiska infektioner" är infektioner som orsätts av opportunistiska patogener, det vill säga mikroorganismer som normalt inte ger upphov till sjukdom hos en frisk person men kan göra det hos en individ med nedsatt immunförsvar, såsom HIV-smittade eller cancerpatienter under behandling.
Döden som resultat av en sjukdom hos en individ, redovisad i en enskild fallbeskrivning eller i ett begränsat antal patienter. Begreppet får ej förväxlas med döden som livets fysiologiska upphörande eller med mortalitet (dödlighet), som är ett epidemiologiskt eller statistiskt begrepp.
En makrolid (ett antibiotikum) mot svamp som erhålls ur Streptomyces nodosus.
Uppkomst av områden av nekros i hjärnan till följd av otillräckligt blodflöde, arteriellt eller venöst. Hjärninfarkter indelas allmänt efter hjärnhalva (dvs vänster eller höger), lob (t ex främre lob) , artärnät (t ex främre hjärnartär) och etiologi (t ex emboli). Syn. cerebral infarkt.
En heterogen grupp av icke fortskridande motoriska störningar orsakade av kronisk hjärnskada, som uppkommit under prenataltiden, perinatalperioden eller de allra första levnadsåren. De fyra viktigaste undertyperna är spastisk förlamning, atetos, ataktisk och blandad cerebral pares, bland vilka de spastiska formerna är vanligast förekommande. Störningarna kan variera mellan försämrad finmotorisk ko ntroll och svåra spasmer i samtliga lemmar. Spastisk diplegi (Littles sjukdom) är den vanligaste subtypen. Syn. hjärnförlamning.
Blodcirkulationen i hjärnans kärl.
Den största av hjärnartärerna. Den delar sig i tre grenar, till tinningsloben, frontalloben och hjässloben, och försörjer deras parenkym i hjärnbarken. Det är dessa områden som är inblandade i motorisk, sensorisk och talverksamhet.
Röntgenundersökning av hjärnans kärlsystem efter injektion av kontrastmedel.
Utveckling av koagulationsnekros efter ischemi i någon del av det område som försörjs av den mellersta hjärnartärens kärlsystem. Kliniska tecken är kontralateral svaghet och känselbortfall i arm och ansikte och kontralateral homonym hemianopsi. Utbredda hemisfärskador kan leda till afasi, alexi, agrafi, akalkuli, fingeragnosi, anosognosi och apraktagnosi.
Ett sjukdomstillstånd kännetecknat av extremt sömnbehov eller koma i förening med infektion av Plasmodium falciparum (och sällan av andra plasmodiumarter). Initiala kliniska manifestationer är huvudvärk, krampanfall och varierande medvetandegrad, vilka snabbt förvärras och leder till koma. Patologiska tecken utgörs av hjärnkapillärer fyllda med parasitinvaderade erytrocyter och en mängd små härdar av kortikal och subkortikal nekros.
Den del av det centrala nervsystemet som befinner sig innanför kraniet och som omfattar prosencefalon (framhjärnan), mesencefalon (mitthjärnan) och rombencefalon (ruthjärnan). Den uppstår ur främre de len av embryots nervtub. Dess funktioner inkluderar muskelkontroll och koordination, mottagande och behandling av sinnesintryck, talframställning, minneslagring samt hantering av tankar och känslor.
Kärl som leder blod från hjärnan.

En svampinfektion i centrala nervsystemet (CNS) är en infektion som orsakas av en svampart och drabbar hjärnan eller ryggmärgen. Detta kan inträffa när en svampinfektion, till exempel kryptokockos, sprider sig från andra delar av kroppen via blodomloppet. Symptomen på en svampinfektion i CNS kan variera beroende på orsaken och kan inkludera huvudvärk, feber, kräksjuka, förvirring, minnesförlust, muskelstelhet, svaghet, balansproblem och i värsta fall koma. Behandlingen av en svampinfektion i CNS är ofta baserad på antimykotiska läkemedel som kan ges oralt eller intravenöst.

Phaeohyphomycosis är en samlande benämning på infektioner orsakade av svampar som bildar bruna eller svarta pigmenterade hyfer i vävnaden. Svamparna tillhör vanligtvis divisionen Ascomycota och klassen Eurotiomycetes, men kan även härstamma från andra svampdivisioner som Basidiomycota och Chytridiomycota. De flesta Phaeohyphomycosis-orsakande svamparna lever i naturen i mark, trä, vatten eller på växter, men några kan även förekomma som kommensaler hos människor och djur. Infektionerna kan drabba alla delar av kroppen, både immunkompetenta individer och dem med nedsatt immunförsvar. Symptomen varierar beroende på vilken del av kroppen som är infekterad, men kan inkludera hudulcerationer, subkutana abscesser, lunginflammation, hjärninfektion och ögoninfektion. Behandlingen består ofta av systemiska antimykotika, men kan även omfatta kirurgisk avlägsnande av infekterade vävnader beroende på svårighetsgraden och lokalisationen av infektionen.

Cerebral phaeohyphomycosis is a rare and serious fungal infection that affects the brain. It is caused by darkly pigmented fungi, known as phaeoid fungi or dematiaceous fungi, which contain melanin in their cell walls. These fungi are widely distributed in the environment, particularly in soil, decaying vegetation, and water.

When the fungal spores or hyphae enter the body, usually through inhalation, traumatic injury, or contaminated medical devices, they can cause a range of clinical manifestations, depending on the site of infection and the immune status of the host. Cerebral phaeohyphomycosis occurs when the fungi invade the central nervous system, causing inflammation, abscesses, or granulomas in the brain parenchyma.

The symptoms of cerebral phaeohyphomycosis are varied and non-specific, including headache, fever, seizures, focal neurological deficits, altered mental status, and behavioral changes. The diagnosis is often challenging due to the rarity of the disease, the lack of specific clinical features, and the difficulty in isolating and identifying the causative fungi from clinical specimens.

The treatment of cerebral phaeohyphomycosis usually involves a combination of surgical resection of the infected tissue and systemic antifungal therapy with agents such as amphotericin B, itraconazole, or voriconazole. The prognosis is generally poor, with high rates of morbidity and mortality, especially in immunocompromised patients.

Exophiala är ett släkte svampar inom klassen Eurotiomycetes. Släktet innehåller flera arter som ofta förekommer i naturen, framförallt i fuktiga och varma miljöer, såsom kompost, jord, trä och vatten. Några av arterna kan orsaka opportunistiska infektioner hos människor, särskilt hos immunosupprimierade individer. Infektionerna kan drabba olika delar av kroppen, till exempel lungorna, huden och centrala nervsystemet. Exophiala-infektioner kan vara svåra att behandla på grund av svamparnas motståndskraft mot vissa antimykotiska läkemedel.

Chaetomium är ett släkte av svampar. Enligt den taxonomiska indelningen enligt Index Fungorum described as:

"Släktet Chaetomium innehåller svampar som producerar två- till flersporiga konidieförgreningar, ofta med phialider och anellider. De bildar vanligen klumpformade eller kompakta konidiemassor som är bruna till svarta. Släktet innehåller cirka 150 arter och förekommer globalt i mark, ved och andra organiska material."

Det är värt att notera att vissa arter av Chaetomium kan producera mykotoxiner som kan vara skadliga för människor och djur.

Fungal infections of the skin, also known as "dermatophytoses" or "tinea," are a group of conditions caused by fungi that invade and grow on the top layer of the skin. These infections can affect various areas of the body, leading to different types of tinea:

1. Tinea capitis: Fungal infection of the scalp and hair shafts, often seen in children. It can cause hair loss, scaling, and inflammation.
2. Tinea corporis: Fungal infection of the body, typically appearing as round, red, scaly patches with defined edges. The rash may itch or burn.
3. Tinea cruris: Fungal infection of the groin area, also known as "jock itch." It presents as a red, itchy, and sometimes painful rash in the folds of the skin.
4. Tinea faciei: Fungal infection of the face, excluding the scalp and beard areas. It appears as round or irregularly shaped patches with well-defined edges.
5. Tinea manuum: Fungal infection of the hands, often affecting both palms and fingers. It can cause dryness, scaling, and itching.
6. Tinea pedis: Fungal infection of the feet, also known as "athlete's foot." It typically affects the spaces between toes, causing itching, burning, and sometimes cracked or blistered skin.
7. Tinea unguium (onychomycosis): Fungal infection of the nails, leading to discoloration, thickening, crumbling, and separation from the nail bed.

These infections are usually treated with topical antifungal medications, such as clotrimazole or miconazole. In severe cases, oral antifungal drugs like terbinafine or itraconazole may be prescribed. Preventive measures include keeping the skin clean and dry, avoiding sharing personal items, and wearing breathable clothing and footwear.

Ascomycota er en av de største og mest forskjellige svampdivisjonene, også kalt sløresvampene. Disse svampene produserer en typ av sporer som dannes i en pose-lignende struktur kalt en ascus. Ascosporerne er ofte hvilestadier i svampens livscyklus og kan være resistent overfor ugunstige forhold, slik som tørke og kulde. Når forholdene blir gode igjen, kan ascosporerne gro ut til nye individuelle svampar.

Ascomycota inneholder mange forskjellige arter, noen er enekjøttige (saprofytiske) og lever av dødt organisk materiale, mens andre er mykorrhizasvampar som samarbeider med planter og hjelper dem å ta opp næringsstoffer fra jorden. Nogle arter i Ascomycota kan også være parasittiske og leve av levende organismer, inkludert andre svampar, planter, dyr og mennesker.

Denne divisjonen inneholder også mange økonomisk betydningsfulle arter, som f.eks. bakerjernsvampen (Aspergillus oryzae), som brukes til å lage miso, soysaus og sake, samt penicillium-svampene, som produserer antibiotika som penicillin. Andre arter i Ascomycota kan være skadelige for mennesker og dyr, for eksempel de svampar som forårsaker hudforureininger som ringorm (Trichophyton) og de svampar som kan føre til alvorlige lungesykdommer som kveite (Histoplasma capsulatum).

En hjärnabscess är en encapsulerad infektion i hjärnan som orsakas av bakterier, svampar eller amöbor. Den bildas när organismer tränger in i hjärnan och orsakar inflammation och vätskeansamling i en vesikel (en liten ficka) som är fylld med pus. Hjärnabscesser kan vara livshotande om de inte behandlas tillräckligt snabbt, eftersom de kan öka trycket inne i hjärnan och orsaka skada på hjärnvävnaden. Symptomen på en hjärnabscess kan inkludera huvudvärk, feber, kräkningar, yrsel, förvirring, talrubbningar, muskelsvaghet eller rörelsemönstringar på ena sidan av kroppen. Behandlingen består ofta av antibiotika och eventuellt kirurgiskt avlägsnande av abscessen.

En svampinfektion är en infektion orsakad av en svamp, även kallat mykos. Svampar finns överallt i vår omgivning och många av oss har svampar på oss utan att det ger upphov till några problem. Ibland kan dock svampar orsaka infektioner, särskilt hos personer med försvagat immunsystem eller vid svampar som producerar toxiner. Svampinfektioner kan drabba huden och skinnlagret (dermatofytoser), luftvägarna (aspergillos, kryptokockos) eller andra organ i kroppen (kandida, histoplasmos). Behandlingen av svampinfektioner beror på vilken typ av svamp som orsakar infektionen och var denna finns lokaliserad.

'Phialophora' är ett släkte svampar som tillhör klassen Eurotiomycetes och divisionen Ascomycota. Släktet innehåller flera arter, varav några kan orsaka opportunistiska infektioner hos människor, särskilt hos immunosupprimierade individer. Infektioner orsakade av Phialophora-arter kan leda till olika sjukdomar som exempelvis phaeohyphomycosis och chromoblastomycosis. Svamparna förekommer naturligt i miljön, ofta i fuktiga områden som jord, kompost och trä.

Subkutant vävnad, även känd som hypodermis, är den ytligaste lagret av djupt liggande bindväv under huden hos däggdjur. Den består av lös bindväv med inlagrade fettdepåer och små blodkärl samt lymfkärl. Subkutana injektioner är en vanlig medicinsk procedur där läkemedel eller andra substanser administreras genom att sticka in en nål under huden och in i subkutan vävnad. Detta metod är oftast mindre smärtsam än intramuskulära injektioner och ger vanligtvis en långsammare absorption av substansen jämfört med intravenösa injektioner.

Hjärnsjukdomar är en övergripande term för sjukdomar som drabbar hjärnan och kan påverka dess struktur, funktion eller kemi. Detta inkluderar en bred varierad palett av tillstånd, från neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinson sjukdom, till stroke, hjärntumörer, multipla skleros, epilepsi, mentala ohälsa som schizofreni och depression, samt neurologiska störningar som autism och ADHD. Hjärnsjukdomar kan orsakas av genetiska faktorer, infektioner, trauma, livsstilsfaktorer eller okända orsaker. Symptomen varierar beroende på vilken typ av hjärnsjukdom det rör sig om, men kan inkludera minnesförlust, förändringar i kognition, motoriska störningar, smärta, sinnesförluster och beteendeförändringar.

Deuteromycota, även känt som Deuteromycetes eller Fungi Imperfecti, är en äldre och numera föråldrad taxonomisk grupp inom svamparna. Den användes för att klassificera svampar som saknade en sexuell reproduktionscykel och därmed även den typiska ascosfären eller basidiesfären hos andra svampgrupper.

Idag är det vanligare att använda sig av molekylärfylogenetiska metoder för att bestämma svamparnas släktskap, och Deuteromycota har därför blivit en parafyletisk grupp som inte längre anses vara giltig. Många av de svampar som tidigare ingick i Deuteromycota har istället placerats i andra taxonomiska grupper baserat på deras molekylära egenskaper och släktskap.

Exempel på svampar som tidigare ingick i Deuteromycota är många mögelsvampar, såsom *Penicillium* och *Aspergillus*, samt vissa gisselsvampar, såsom *Oidium* och *Erysiphe*.

I'm sorry for any inconvenience, but I couldn't find a direct medical definition for "Bendermatoser." It is possible that there might be a spelling mistake or it could be a term that is not widely used in the medical field. If you meant "dermatomes" instead, I can provide you with the definition and information about it.

Dermatomes are well-defined, contiguous areas of skin that are supplied by a single spinal nerve root. There are 31 paired dermatomes in the human body, numbered from C2 to S5 for each side. Dermatome maps help healthcare professionals identify and localize lesions affecting the peripheral nervous system or the spinal cord.

If "Bendermatoser" is a specific term related to a medical condition, treatment, or research, I would appreciate more context to provide an accurate definition or information.

Itraconazole är ett antimykotiskt läkemedel, vilket betyder att det används för behandling av svampinfektioner. Det är ett azol-derivat och fungerar genom att hämma syntesen av ergosterol, en viktig komponent i svampmembranen. När ergosterolproduktionen hämmas blir svampmembranen instabil och fungerar sämre, vilket dödar eller hämmar tillväxten hos svampen.

Itraconazole används för behandling av en rad olika svampinfektioner, inklusive:

1. Dermatofytos (hudsvamp) infektioner som till exempel ringorm (tinea) och athlets foot (tinea pedis).
2. Kandidamycos (svampinfektion orsakad av Candida-svampar), inklusive sår i munhålan, strupen och genitalierna.
3. Aspergillos (svampinfektion orsakad av Aspergillus-svampar) som kan drabba lungor eller andra organ.
4. Histoplasmos (svampinfektion orsakad av Histoplasma capsulatum), som kan drabba lungor eller andra organ.
5. Onycomykos (nagelsvamp).

Läkemedlet ges vanligen per oral i form av kapslar eller en lösning, och behandlingstiden beror på typen och svårighetsgraden av infektionen.

'Fotdermatoser' er en samlebetegnelse for forskjellige hudsykdommer som forekommer på føttene. Disse sykdommene kan være inflammatoriske, infeksjonelle eller degenerative til sin natur. Nogle av de mest alminnelige fotdermatosene inkluderer svampinfeksjoner (f.eks. tinea pedis eller athlete's foot), eksem (f.eks. dybdykkende eksem eller varig hudongerør), psoriasis, og plantar fasciti (inflammasjon i bindaweven under foden). Andre typer av fotdermatoser kan inkludere årelate sår, hyperkeratose (forstærket hornlag), og neoplasmer (vanligvis ikke-maligne hudtumorer). Diagnosen og behandlingen av fotdermatoser vil variere alt etter type og alvorlighetsgrad av sykdommen.

'Alternaria' är ett släkte av svampar som tillhör klassen Dothideomycetes. De flesta arter av Alternaria lever som saprofyter på dött organisk material, men vissa kan också vara fitopatogener och orsaka sjukdomar hos växter. Svamparna producerar små, svarta konidier (sporer) som sprids med vinden och kan orsaka allergiska reaktioner hos människor när de andas in dem. Alternaria-svampar kan också producera toxiner som kan vara skadliga för människor och djur om de exponeras för höga nivåer av dem.

Kromoblastomykos är en djup sårinfektion orsakad av svampar i släktet Fonsecaea, Phialophora och Cladosporium. Denna infektion är vanligast hos personer med nedsatt immunförsvar och förekommer ofta i subtropiska och tropiska områden. Infektionen börjar som en liten sårartad skada på huden som sedan sprider sig och bildar ett nekrotiskt ulceröst område. Diagnosen ställs genom att undersöka material från såret under mikroskop och med kultur. Behandlingen består av antimykotiska läkemedel, ofta administrerade via intravenös injektion under en längre period.

'Svampmedel' är ett samlingsbegrepp för läkemedel som används för att behandla svampinfektioner. Dessa medel kallas även antimykotika och de verkar genom att hindra svampar från att växa eller skada kroppen på olika sätt. Svampmedel kan användas både topisk (på huden) och systemiskt (via mun, näsa, luftvägar eller intravenöst). Exempel på svampinfektioner som kan behandlas med svampmedel inkluderar candida-infektioner, spruckna läppar, athlets foot och skållad hud.

En immunsupprimerad värd är en individ vars immunsvar, det vill säga den förmåga att försvara sig mot främmande ämnen som infektionskällor eller transplanterade organ, har reducerats. Detta uppnås vanligtvis genom användning av läkemedel som kallas immunsuppressiva mediciner, vilka hämmar aktiviteten hos vissa celler i det immunsystemet för att förhindra att dessa celler attackerar transplanterade organ eller undertrycker sjukdomstillstånd såsom autoimmuna sjukdomar. Immunsuppression kan också orsakas av sjukdomstillstånd, som HIV/AIDS, eller av vissa behandlingar, som strålbehandling och kemoterapi. Immunsupprimerade individer är mer mottagliga för infektioner och cancer på grund av den nedsatta immunförsvarsmekanismen.

Hjärnartärer, även kända som cerebrala artärer, är blodkärl som förser hjärnan med syre och näringsämnen. Det finns fyra huvudsakliga hjärnartärer – de två halvdelarna av den inre halsartären (carotis interna) och de båda vertebrala artärerna – som sedan delar upp sig i mindre grenar för att nå olika delar av hjärnan. Hjärnartärernas funktion är att transportera syresatt blod till neuronerna (hjärnb cells) och ta bort koldioxid och andra avfallsprodukter från hjärnan.

En opportunistisk infektion (OI) är en infektion som orsätts av organischer som normalt inte ger upphov till sjukdom hos en person med ett normalt fungerande immunförsvar. Dessa infektioner utnyttjar möjligheten (opportuniteten) att orsaka sjukdom när individens immunförsvar är nedsatt, som vid HIV/AIDS, cancerbehandlingar eller vid användning av immunosuppressiva läkemedel.

Exempel på opportunistiska infektioner inkluderar: Pneumocystis jirovecii pneumoni (PJP), Candidiasis (svampinfektion), Toxoplasmos, Cryptosporidios och många andra.

Den medicinska definitionen av 'dödlig utgång' är när en persons tillstånd, ofta som ett resultat av en sjukdom eller skada, leder till döden. Det kan också definieras som en situation där en persons prognos är att de kommer att dö inom en viss tidsram, baserat på deras tillstånd och behandlingsalternativ. I kliniska studier används ofta ett mått som kallas "dödlighet" för att beskriva andelen deltagare som avlidit under en viss tidsperiod.

Amphotericin B är ett antifungalt läkemedel som används för att behandla allvarliga svampinfektioner. Det fungerar genom att binde till ergosterol, en komponent i svampcellmembranet, och bilda porer som orsakar utflöde av cellvätska och död av svampcellen. Amphotericin B är amfoteriskt, vilket betyder att det kan uppföra sig som både en syra och en bas beroende på lösningens pH.

Cerebral infarction, även känt som stroke eller hjärninfarkt, är en medicinsk tillstånd där blodförsörjningen till en del av hjärnan avbryts på grund av en blodpropp eller en nedsatt blodflöde. Detta orsakar skada på de drabbade hjärncellerna, och kan leda till olika neurologiska symtom beroende på vilken del av hjärnan som är drabbad. Symptomen kan inkludera svaghet eller förlamning på ena kroppshalvan, problem med talsättet, svårigheter att se, höra eller uppleva smaker, och i värsta fall kan det leda till döden. Behandlingen av cerebral infarction innefattar ofta trombolytiska läkemedel som hjälper till att lösa upp blodproppen, samt symtomatisk behandling för att underlätta återhämtningen och förebygga komplikationer.

"Cerebral palsy" er en samlebetegnelse for en rekke permanente størrelser og funksjonshemninger i muskelkontrollen, koordinasjonen og bevegelsene som følge av skade på hjernen under dens viktigste voksne- eller barnestadier. Ordet "cerebral" refererer til hjernen, mens "pares" betyr "svakhet" eller "lammhet". Cerebral pares kan variere i alvorlighetsgrad fra lett svakhet i enkelte muskler til veldig alvorlig lammhet og ustabilitet i hele kroppen.

'Blodflöde i hjärnan' (cerebral blodflöde) refererar till den totala mängden syresatt blod som cirkulerar genom hjärnans blodkärl (artärer, kapillärer och vener) per tidsenhet. Det cerebrala blodflödet är avgörande för hjärnans funktion och överlevelse, eftersom hjärnan är beroende av ett ständigt tillförande av syre och näringsämnen från blodet.

Normalvärden för cerebralt blodflöde varierar mellan 45 och 55 milliliter per 100 gram hjärnvävnad per minut (ml/100g/min). Det kan mätas noninvasivt med tekniker som transkraniell dopplersonografi, magnetisk resonansangiografi (MRA) eller datoriserad tomografi (CTA), vilka ger information om storleken och formen på de stora hjärnartärerna samt blodflödeshastigheten i dem.

Förändringar i cerebralt blodflöde kan orsakas av olika sjukdomstillstånd, som exempelvis stroke (blodpropp eller blödning i hjärnan), hypotension (låg blodtryck), hypertenision (högt blodtryck), arterioskleros (förträngning av artärerna) och skalltrauma. Dessa förändringar kan leda till neurologiska symtom som huvudvärk, yrsel, synstörningar, svårigheter att tala eller andas, medvetandeförlust och i värsta fall död.

Medicinskt talat är "Mellersta hjärnartären" (på latin: Arteria cerebri media) en av de tre huvudsakliga artärerna som förser hjärnan med syre- och näringsrika blod. Denna artär delar sig vanligen i två grenar, främre och bakre, som vardera ger upphov till ett antal mindre artärer som innerverar olika delar av hjärnbarken och underliggande vävnader. Mellersta hjärnartären är en del av den cirkulära systemkretsen inom hjärnan och har stor betydelse för dess homeostas och funktion.

En "kärlröntgen av hjärna" (nuclear medicine brain scan) är en undersökning inom kärnmedicin där en liten mängd radioaktivt ämne, kallat radionuklid, injiceras i kroppen. Radionukliden accumulerar i specifika organ eller vävnader, i det här fallet hjärnan, och avger då små mängder gammastrålning som kan detekteras med en gammakamera.

Under en kärlröntgen av hjärna använder man ofta ett radionuklid som heter teknetium-99m eller jod-123, vilka är bundna till specifika molekyler som tas upp av hjärnans blodkärl eller hjärnvävnad. Gammakameran fångar sedan de gammastrålar som avges och skapar en bild som visar hur radionukliden fördelas i hjärnan.

Denna typ av undersökning kan användas för att diagnostisera olika sjukdomstillstånd, till exempel neurologiska störningar, demenssjukdomar, epilepsi och cancer.

En mediainfarkt, även kallat arterioskleros eller ateroskleros, är ett tillstånd där det uppstår hårdning och förträngning i artärerna som försörjer kroppens vävnader med syre- och näringsriktig blod. Detta orsakas av en pålagsbildning av fett, kalk och fibros material (plack) inne i artärens väggar. När placken växer kan den delvis eller helt blockera blodflödet genom artären, vilket kan leda till syrebrist och undernäring i de vävnader som förses av den drabbade artären.

I svårare fall kan en mediainfarkt leda till allvarliga komplikationer såsom hjärtinfarkt (om det är hjärtats kärl som är drabbade), stroke (om det är hjärnans kärl) eller gangrän (om det är benens kärl). För att undvika dessa komplikationer är det viktigt att behandla och förebygga mediainfarkt genom livsföringsuppehållanden såsom rökfrihet, motion, balanserad kost och kontroll av andra riskfaktorer som högt blodtryck, hög kolsterol och diabetes.

Cerebral malaria är en allvarlig komplikation till malaria, som orsakas av Plasmodium falciparum-protozoer. Det kännetecknas av att parasiterna infiltrerar hjärnans kapillärer och blod–hjärnbarkbarriären, vilket orsakar inflammation, svullnad och skada på hjärnan. Symptomen kan omfatta feber, krampanfall, koma och i värsta fall död. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska tecken och symtom samt laboratoriediagnostik, som mikroskopisk undersökning av blodet eller snabba diagnostiska tester (RDT) för att upptäcka parasiterna. Behandlingen består vanligtvis av antimalariamediciner, såsom artemisininkombinationsterapi (ACT), samt stödjande vård för att underhålla andnings- och cirkulationsfunktioner.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Hjärnvenerna är ett system av blodkärl som förser hjärnan med näring och syre, och tar bort avfallsprodukter. Det består av två typer av kärl: arterier och vener. Arterierna transporterar syresatt blod från hjärtat till hjärnan, medan venerna transporterar syrefattigt blod och avfallsprodukter tillbaka till hjärtat. Hjärnvenerna bildar ett mycket omfattande nätverk av kärl som sträcker sig över hela hjärnan och är väsenskruttiga för hjärnans funktion och överlevnad.