Central tolerance är ett begrepp inom immunologi och refererar till den tolerans som utvecklas i centrala immunsystemet, det vill säga i benmärgen (bone marrow) och thymus. Tolerans innebär att immunsystemet inte reagerar på vissa substanser, vanligen kroppens egna celler och proteiner, för att undvika autoimmuna sjukdomar.

Central tolerance uppnås genom två processer: klonal deletion och klonal avskiljning. Klonal deletion innebär att T-celler som reagerar starkt mot kroppens egna antigenpresenterande celler i thymus elimineras. Klonal avskiljning innebär att T-celler som inte reagerar starkt på kroppens egna antigenpresenterande celler i thymus får möjlighet att utvecklas till effektiva immunceller. På så sätt undviks en överdriven immunrespons mot kroppens egna strukturer och förebyggs därmed autoimmuna sjukdomar.

Självtolerans är en immunologisk term som refererar till förmågan hos ett individuals immunsystem att inte reagera eller attackera sina egna celler och vävnader. Detta är en nödvändig aspekt av vår immunitet eftersom det förhindrar att vårt eget kroppsvävnad behandlas som främmande, vilket skulle kunna leda till autoimmuna sjukdomar där kroppen attackerar sig själv. Självtolerans uppnås genom en balans mellan aktiva processer som eliminerar eller inaktiverar immunceller som reagerar på våra egna antigen, och passive processer som förhindrar att sådana celler utvecklas.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

Klonal deletion är ett begrepp inom immunologi och betecknar en process där B-celler eller T-celler med potential att reagera mot våra egna kroppsegna antigen elimineras under utvecklingen i benmärgen. Detta sker som ett skyddande mekanismer för att förhindra autoimmuna sjukdomar.

Under den tidiga utvecklingen av B-celler och T-celler finns det receptorproteiner på cellens yta som känner igen specifika antigener. Om dessa receptorer binder till våra egna kroppsegna antigener, istället för främmande antigener från infektioner eller andra skador, kommer cellen att markeras för eliminering genom en process som kallas klonal deletion. Detta innebär att hela klon av celler med samma receptor elimineras, så att de inte kan utvecklas till fungerande immunceller och orsaka autoimmuna sjukdomar.

"Autoantigen" er en betegnelse for et antigen som normalt findes i en organisme, men som under visse omstændigheder kan udløse en immunreaktion mod sig selv. Det sker ved at immunsystemet fejlagtigt opfatter det egne væv eller celler som fremmede og danne antistoffer eller aktiverer immunceller, der angriber dem. Dette kan føre til autoimmune sygdomme som f.eks. reumatoid artritis, systemisk lupus erythematosus (SLE) og diabetes typ 1.

Autoimmunitet är ett tillstånd där individens immunförsvar felaktigt identifierar och attackerar egna kroppsegna celler, vävnader eller organ. Detta sker när immunsystemets T-celler och B-celler inte kan skilja på främmande ämnen (antigen) och kroppsegna strukturer, vilket leder till produktion av autoantikroppar och aktivering av inflammatoriska processer. Autoimmuna sjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska och påverka flera olika organ. Symptomen och allvarlighetsgraden varierar beroende på vilken typ av autoimmun sjukdom det rör sig om. Behandlingen av autoimmuna sjukdomar inriktas ofta på undertrycka eller modifiera immunförsvaret för att reducera inflammation och skada på kroppsegna vävnader.

Läkemedelstolerans definieras som den grad av exponering för ett läkemedel vid vilken en given population har en acceptabel sannolikhet att inte uppleva några allvarliga eller obehagliga biverkningar under den planerade användningen. Det innebär att efter upprepad exponering för ett visst läkemedel kan en persons kropp bli mer van vid substansen och utveckla en ökad tolerans, vilket kan kräva högre doser för att uppnå samma effekt. Tolerans kan vara immunologisk eller farmakologisk, där den förstnämnda beror på immunsystemet och den senare på kroppens fysiologiska respons på läkemedlet. Det är viktigt att notera att ökad tolerans inte innebär ökat terapeutiskt värde eller bättre verkningsgrad, utan snarare en minskad sannolikhet för biverkningar vid högre doser.

Lymfotoxin-beta receptorn (LTβR) är en typ av receptor som finns på cellytan hos vissa celler inom det immunförsvarssystemet, framförallt på celler av typen fibroblaster och endotelceller. Receptorn binder specifikt till proteinerna lymfotoxin-alpha/beta (LTα/β) och herpesvirus entry mediator (HVEM). När LTα/β binder till LTβR aktiveras en signalväg som leder till celldelning, differentiering och produktion av cytokiner, vilket kan ha påverkan på strukturen och funktionen hos olika typer av vävnader, framförallt i samband med immunförsvarets respons mot infektioner.

Polyendokrinopati, autoimmunitet är en samling sjukdomar där kroppens immunsystem angriper och skadar flera endokrina körtlar. Detta leder till oförmåga hos körtlarna att producera nödvändiga hormoner i rätt mängd, vilket kan orsaka olika symptom beroende på vilka körtlar som är drabbade. Exempel på endokrina körtlar som kan vara drabbade inkluderar sköldkörteln, bukspottkörteln, kanslakörteln och binjurarna.

Symptomen på polyendokrinopati, autoimmunitet kan variera beroende på vilka körtlar som är drabbade, men kan inkludera trötthet, viktminskning, hjärtklappning, svettningar, känsla av rysningar, förändringar i blodsockret och försämrad tolerans för stress. Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av symtom, blodprover som visar på höga nivåer av autoantikroppar och avbildande tester som kan visa skador på körtlarna. Behandlingen består ofta av hormonersättningst Therapi och behandling av underliggande sjukdom orsaker.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

"NOD" står för Non-Obese Diabetic, som är en typ av mus som är genetiskt modifierad och används i diabetesforskning. Dessa möss har en särskild genetisk bakgrund som gör dem mottagliga för att utveckla autoimmun diabetes, vilket gör dem till ett viktigt forskningsdjur inom diabetologi och immunologi. Inavlade NOD-möss används ofta i studier som undersöker mekanismerna bakom sjukdomens uppkomst och för att testa potentiala behandlingsmetoder.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

Ett glukosbelastningsprov (GBP), även känt som oral glukos tolerance test (OGTT), är en medicinsk undersökningsmetod som används för att diagnostisera förekomst av diabetes typ 2, gestationell diabetes och störningar i glukosmetabolismen.

Under provet får patienten dricka en standardiserad lösning med hög koncentration av glukos (vanligtvis 75 gram). Därefter mäts blodsockernivåerna vid flera tillfällen under en tidsperiod, vanligen upp till två timmar.

Genom att jämföra patientens blodsockernivåer före och efter glukosintaget kan läkaren avgöra hur kroppen hanterar glukosen och om den är effektivt insulinproducerande eller inte. Om patienten har en för hög koncentration av glukos i blodet vid flera av mätningarna under provets gång kan det vara tecken på diabetes eller försämrad glukostolerans.

Regulatoriska T-lymfocyter (Tregs) är en typ av vit blodcell (leukcyt) som hör till undergruppen av CD4+ T-celler och har en viktig roll i att modulera immunresponsen. De hjälper till att kontrollera aktivering och differentiering av andra immunceller för att förhindra överdriven immunreaktivitet och autoimmunitet.

Tregs producerar typ 1-tillväxtfaktor (TGF-β) och interleukin-10 (IL-10), som hjälper till att dämpa aktivering av andra immunceller, samtidigt som de kan direkt inhibera aktiviteten hos andra T-celler genom kontaktmediatorer. Dessa celler är viktiga för att upprätthålla homeostas i det immuna systemet och förhindra autoimmuna sjukdomar, men de kan också undertrycka effektiv antitumörimmunitet.

I medicinska sammanhang studeras regulatoriska T-lymfocyter intensivt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla autoimmuna sjukdomar, transplantationsrejektion och cancer.

Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.

There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.

Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.

B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.

Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.

De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.

Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

Transplantattolerans är ett tillstånd där mottagaren av en transplantation inte behöver immunosuppressiva läkemedel eftersom deras immunsystem har accepterat det transplanterade organet som "sitt eget". Detta innebär att mottagarens immunförsvar inte ser transplantatet som främmande och därmed inte aktiverar en immunreaktion som kan skada eller förkasta organet.

Transplantattolerans kan uppnås genom olika mekanismer, inklusive central tolerans (där T-celler i lymfknutorna modifieras för att inte reagera på det transplanterade organet) och perifer tolerans (där immunförsvaret modifieras när det möter det transplanterade organet).

Transplantattolerans är ett eftertraktat mål inom transplantationsmedicin, eftersom immunosuppressiva läkemedel kan ha allvarliga biverkningar och öka risken för infektioner och cancer. Även om det fortfarande är ovanligt att uppnå fullständig transplantattolerans, har forskare gjort framsteg i att förstå de immunologiska mekanismer som styr toleransen, och det finns nu behandlingsstrategier under utvärdering för att främja transplantattolerans hos mottagare av transplantation.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Receptorer: Inom medicinen refererar receptorer till speciella proteiner på cellens yta eller inne i cellen som är involverade i cellernas kommunikation och signalering. De kan aktiveras av olika signalsubstanser, såsom hormoner, neurotransmittorers eller till exempel signalsubstanser från immunsystemet. När en signalsubstans binder till receptorn utlöses en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till att cellen startar en viss funktion eller process.

Antigen: Ett antigen är ett ämne, oftast ett protein eller kolhydrat, som kan identifieras och binder till specifika immunceller i kroppen, såsom T-celler och B-celler. Antigener kan vara främmande substanser, till exempel virus, bakterier eller parasiter, men de kan också vara delar av vår egen kropp, som i fall av autoimmuna sjukdomar. När ett antigen binds till en T-cell eller B-cell aktiveras den och startar en immunrespons mot det aktiva antiginet.

T-celler: T-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en viktig del av vårt immunsystem. De produceras i röda benmärgen och mognar i tarmens lymfatvävnad. När de aktiverats kan T-celler direkt attackera och döda virus-infekterade celler eller hjälpa till att aktivera andra immunceller, såsom B-celler, för att producera antikroppar mot främmande ämnen. T-celler har receptorer på sin yta som kan känna igen och binda till specifika antigener. När en T-cell binds till sitt specifika antigen aktiveras den och börjar att producera cytokiner, proteiner som koordinerar immunresponsen.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).