Cauda equina är en latin term som betyder "hästrasen". Det används inom medicinen för att beskriva en del av ryggmärgen som löper ner i ryggraden i ländryggen och består av nervrötter som liknar en hästras. Dessa nervrötter styr signalerna till benen, urinblåsan och underlivet. Skador eller sjukdomar som trycker på eller skadar cauda equina kan orsaka svåra symptom som kännetecknas av smärta, kraft- och/eller känselbortfall i benen, problem med urin- och avföringskontroll samt sällsynt sexuell dysfunktion.

Polyradikulopati är ett medicinskt tillstånd där flera nerver i ryggraden skadas på grund av en underliggande sjukdomsförlopp. Ordet poly radikulopati kommer från grekiskan och betyder "många rötter" (poly) och "nervrötter" (radiculopathy).

Detta tillstånd kan orsakas av en rad olika sjukdomar, inklusive degenerativa benskörden som cervikala eller ländryggssmärtor, diskbråck, tumörer, infektioner eller autoimmuna sjukdomar som Guillain-Barrés syndrom. Symptomen på polyradikulopati kan variera beroende på vilka nerver som är drabbade, men de kan inkludera smärta, krypningar, stickningar, svaghet och förlorad känsel i armar eller ben.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, neurologiska tester och bilddiagnostik som röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Behandlingen beror på den underliggande orsaken till polyradikulopati och kan innefatta smärtbehandling, fysioterapi, operation eller immunoterapi.

Perifera nervsystemets tumörer, även kallade nerveus tumörer, är en grupp av olika typer av godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer som utvecklas i det perifera nervsystemet (PNS), vilket är den del av nervsystemet som består av alla nerver utanför hjärnan och ryggmärgen.

Godartade perifera nervsystemstumörer växer långsamt och orsakar ofta endast milda symtom eller ingen symptom alls under en längre tid. De kan dock bli storleksmässigt stora och trycka på omgivande vävnader, vilket kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet eller andra neurologiska symtom beroende på var tumören är belägen. De vanligaste godartade nervsystemstumörerna inkluderar neurinom (akustisk neurinom), schwannom och neurofibrom.

Elakartade perifera nervsystemstumörer, även kända som maligna nerver tumörer eller neuroendokrina sarcom, växer snabbare än godartade tumörer och har en högre risk att sprida sig till andra delar av kroppen. De kan orsaka smärta, svullnad, rödahet och varma känslor i området där de växer, samt neurologiska symtom som bortfall av känsel, muskelsvaghet eller lammhet. De vanligaste elakartade nervsystemstumörerna inkluderar maligna schwannom, perifera neuroektodermala tumörer (PNET) och maligna nerver sheath tumörer.

Behandlingen för perifera nervsystemstumörer beror på flera faktorer som typ av tumör, storlek, läge, omfattning och om det har spridits till andra delar av kroppen. Behandlingsalternativen kan inkludera kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa.

Nervkompressionssyndrom (NCS) är ett samlingsnamn för en grupp sjukdomar som orsakas av att en nerv komprimeras eller trycks på, vilket leder till smärta, kraftlöshet, känselbortfall och/eller domningar i de områden där nerven innerverar. Det kan inträffa när en nerv passerar genom en trång passage i kroppen eller vid rörelser som trycker på nerven.

Exempel på olika former av Nervkompressionssyndrom inkluderar:

1. Karpaltunnelsyndrom - Kompression av medianusnerven i handleden, vilket kan orsaka smärta, kraftlöshet och känselbortfall i handflatan och fingrarna.
2. Sulcus ulnaris syndrom - Kompression av ulnalisnerven i underarmen, vilket kan leda till smärta, kraftlöshet och domningar i lillfingret och ringfingret.
3. Tibialis posterior tendinit - Irritation eller inflammation av tibialis posterior senan som orsakas av överansträngning eller kompression, vilket kan leda till smärta, svullnad och instabilitet i foten.
4. Piriformis syndrom - Kompression av ischiasnerven när den passerar genom piriformis muskeln i höftområdet, vilket kan orsaka smärta, kraftlöshet och domningar i lårets baksida och ner i benet.

Behandlingen för NCS beror på typen och svårighetsgraden av kompressionen, men den kan innefatta vila, fysioterapi, smärtstillande läkemedel, ortoser eller kirurgi i allvarliga fall.

Ryggmärgstumörer är en allmän term för olika typer av cancertumörer som utvecklas i ryggmärgen. Ryggmärgen är det tunna, segelartade organ som löper genom ryggraden och spelar en central roll i kroppens nervsystem. Ryggmärgstumörer kan vara maligna (cancertumörer) eller benigna (godartade tumörer), men även de godartade tumörerna kan orsaka allvarliga symptom genom att de trycker på ryggmärgen eller nerverna som löper ut från den.

Det finns olika typer av ryggmärgstumörer, beroende på vilka celler de utvecklas ifrån. Några exempel är:

* Astrocytom: En tumör som utvecklas ifrån stödjande glialceller i ryggmärgen, kända som astrocyter. Astrocytomer kan vara av olika grader av malignitet, från låga grader som är relativa godartade till höga grader som är mycket aggressiva och kan spridas till andra delar av kroppen.
* Ependymom: En tumör som utvecklas ifrån ependymceller, som hjälper till att producera ryggmärgens cerebrospinalvätska (CSF). De flesta ependymomer är låga grader av malignitet, men de kan fortfarande vara invasiva och orsaka problem.
* Neuroblastom: En tumör som utvecklas ifrån immature nervceller i ryggmärgen. Neuroblastom är en mycket aggressiv cancer som ofta sprider sig till andra delar av kroppen. Det är vanligare hos barn än vuxna.
* Meningeom: En tumör som utvecklas ifrån membranen som omger ryggmärgen, kända som meningerna. Meningeomer är oftast låga grader av malignitet och kan vara relativt godartade, men de kan fortfarande orsaka problem genom att växa in i andra strukturer i ryggmärgsregionen.

Behandling för ryggmärgscancer beror på typen och graden av cancer, samt patientens allmäntillstånd och andra faktorer. Behandling kan omfatta kirurgi, strålbehandning, kemoterapi eller en kombination av dessa. I vissa fall kan observation vara ett rimligt alternativ för låggradiga tumörer som inte orsakar några symtom.

La laminectomía es un procedimiento quirúrgico de la columna vertebral que involucra la extracción de parte o la totalidad del ligamento amarillo y el hueso laminar de una o más vértebras. Estos tejidos se encuentran en la parte posterior de la columna vertebral y su eliminación puede ayudar a aliviar la presión sobre la médula espinal o las raíces nerviosas, lo que puede causar dolor, entumecimiento o debilidad en las extremidades. Esta cirugía se realiza comúnmente para tratar condiciones como estenosis espinal, hernias de disco y tumores espinales. Después de la laminectomía, es posible que sea necesario un período de rehabilitación y fisioterapia para ayudar a restaurar la fuerza y la movilidad en las áreas afectadas.

Ryggmärgskompression (även känd som ryggmärgsförträngning) är ett tillstånd där det på grund av olika orsaker uppstår tryck eller kompression på ryggmärgen. Detta kan leda till neurologiska symtom såsom smärta, kvalster i extremiteterna, muskelsvaghet och känselbortfall. I vissa fall kan det även orsaka problem med tarm- och urinvägsfunktioner. Ryggmärgskompression kan vara akut eller kronisk och kan orsakas av en rad olika sjukdomar, till exempel tumörer, frakturer, infektioner, inflammationer eller degenerativa tillstånd som exempelvis spinal stenos.

'Korsben' er en betegnelse for en type skade på benet, hvor begge benes underarmsknogler (ofte kaldt 'skinneben') er brutt i et eller flere steder. Dette skaber ofte en formation som minder om et kors, derfor navnet 'korsben'. Denne type skade kan forekomme ved alvorlige ulykker, fx bil- eller arbejdsulykker, og kan medføre varierende grad af funktionsnedsættelse i benet. Behandlingen kan inkludere operation, stabilisering med ekstern fastsætning, fysio- og ergoterapi samt smertestillende behandling.

Spinala nervrötter, även kända som spinalnervrotoroots eller simpelthen nervrötter, är de nerver som utgör den initiala delen av det perifera nervsystemet. De kommer direkt från ryggmärgen genom ryggradens öppningar (foramina) och delar sig sedan i två delar: en motorisk gren som kontrollerar muskulaturen och en sensorisk gren som tar hand om känsel- och smärtreceptorer. Skador eller sjukdomar i de spinala nervrötterna kan orsaka smärta, kraftförlust och känselbortfall i olika delar av kroppen.

Ependymom är en typ av hjärntumör som utgår från ependymceller, celler som tapetserar de ventriklar och centrala kanalerna i hjärnan och ryggmärgen. Dessa celler producerar cerebrospinalvätska (CSF), som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen.

Ependymom kan vara av olika typer beroende på var de uppstår i centrala nervsystemet. De kan delas in i intrakraniala ependymomer (som uppstår i hjärnan) och spinala ependymomer (som uppstår i ryggmärgen). Intrakraniella ependymomer är vanligare än spinala ependymomer.

Ependymom kan vara av olika grader av malignitet, från låggradiga till höggradiga. Låggradiga ependymomer växer långsammare och är mindre benägna att sprida sig, medan höggradiga ependymomer är mer aggressiva och har en högre risk att spridas till andra delar av centrala nervsystemet.

Symptomen på ependymom kan variera beroende på var tumören finns lokaliserad, men kan inkludera huvudvärk, kräkningar, yrsel, balanssvårigheter och nedsatt syn eller hörsel. Behandlingen för ependymom består vanligtvis av kirurgi för att ta bort så mycket av tumören som möjligt, följt av strålbehandning och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av tumör.

Myelografi är en diagnostisk radiologisk undersökning där kontrastvätska införs i ryggradskanalen (spinalt kana) för att få klarare bilder på hjärnhinnan (dura mater), nervrötter och ryggmärgens struktur. Det görs vanligen med hjälp av en liten kateter som införs i ryggradskanalen via en smal tunnbindel, så kallad lumbarpunktion.

Under myelografi får patienten ofta ligga på en speciell undersökningsbord med ett sluttande plan för att hjälpa kontrastvätskan att sprida sig jämnt inom ryggradskanalen. Sedvanligen tas flera röntgenbilder efteråt i olika positioner för att studera rörelserelationerna mellan ryggmärgen och den omgivande strukturen.

Myelografi används ofta när andra icke-invasiva undersökningar inte gett tillräckligt mycket information eller är osäkra, för att hjälpa till att fastställa diagnoser på olika tillstånd som kan påverka ryggraden och nervsystemet, såsom diskbråck, tumörer, infektioner eller annan skada.

"Kirurgisk dekompression" refererar till ett medicinskt ingrepp där målet är att minska trycket på en del av kroppen, oftast inre organ eller nerver, för att lindra smärta eller förbättra funktionen. Detta kan uppnås genom att skapa ett artificiellt utrymme runt den drabbade strukturen, till exempel genom att ta bort en del av ett ben för att lindra tryck på en nerv, eller genom att göra en öppning i en kapsel runt ett organ för att minska trycket inuti.

Exempel på kirurgisk dekompression inkluderar:
- Nervdekompression, där en del av en nervrot är komprimerad och orsakar smärta eller kraftiga känsel- eller rörelseförluster. Genom att göra en liten inkision i huden och skapa ett utrymme runt nervern kan trycket minskas och symtomen förbättras.
- Dekompression av gallblåsan, där stenar eller andra abnormaliteter orsakar högt tryck inuti gallblåsan. Genom att göra en inkision i gallblåsan kan man minska trycket och förhindra komplikationer som inflammation eller infektion.
- Dekompression av lungan, där en del av lungan kollapsar och orsakar andningssvårigheter. Genom att göra en inkision i bröstkorgen kan man återställa lungans funktion och förbättra andningen.

Det är viktigt att notera att kirurgisk dekompression bör utföras av en kvalificerad läkare, ofta en specialist inom området som drabbats, efter en noggrann undersökning och bedömning av patientens tillstånd.

I medicska sammanhang kan "längdkotor" (engelska: "calluses") definieras som en typ av hudförändring orsakad av upprepad mekanisk påfrestning eller friktion. Detta leder till en ökad accumulering av döda hudceller och ett tjockare skikt av hornhud på den berörda ytan. Längdkotor är vanligt förekommande på händer, fötter eller andra kroppsdelar som utsätts för ständig mekanisk påfrestning, som exempelvis vid gång eller vid användning av vissa typer av verktyg. I allmänhet är längdkotor ofarliga, men de kan i vissa fall vara symptomatiska för underliggande hälsoförhållanden eller leda till besvär som klåda, smärta eller svullnad. I sådana fallen bör man söka medicinsk rådgivning.

En ryggradsförträngning (även känd som ryggmärgskompression) är ett tillstånd där det structurella trycket från ben, discar eller andra bensjukdomar i ryggraden orsakar skada på ryggmärgen. Detta kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och i vissa fall till förlust av rörelseförmåga.

Det finns olika typer av ryggradsförträngningar, men de vanligaste orsakerna är degenerativa skador på discarna mellan varje ryggkotplatta (discogen slid) eller utväxter från benen (benutskott). Andra orsaker kan inkludera tumörer, infektioner och trauma.

Även om ryggradsförträngningar kan drabba vem som helst, är de vanligare hos äldre personer på grund av åldersrelaterad degeneration av ryggkotplattorna och discarna. Behandlingen för ryggradsförträngning beror på allvarlighetsgraden av tillståndet, men kan inkludera mediciner, fysisk terapi, injektioner eller i vissa fall kirurgi.

Ballistik är en gren inom medicin som handlar om lära sig och studera kroppsviktsverkningar orsakade av skador från projektiler, såsom skott eller fragment. Det inkluderar studiet av projektilbanor, hastigheter, energier och deras växlingar samt hur de påverkar kroppen vid olika vinklar och djup.

Den medicinska ballistiken används ofta inom rättsmedicin för att rekonstruera händelser relaterade till skador orsakade av skott, såsom att fastställa vilken typ av vapen som använts och skotthålens läge på kroppen. Det kan också användas för att utforma skyddsvärn och behandlingsmetoder för personskador orsakade av projektiler.

'Parapares' är ett medicinskt begrepp som betecknar ofullständig förlamning i båda benen. Det kan orsakas av olika sjukdomar eller skador på ryggmärgen, till exempel multipel skleros (MS), tumörer eller trauma. Parapares kan variera från mild till allvarlig och kan leda till svårigheter att gå, balansera och utföra vardagliga aktiviteter. Behandlingen beror på orsaken till parapares och kan innefatta mediciner, fysioterapi eller kirurgi.

Radikulopati är en medicinsk term som refererar till ett tillstånd där en eller flera nervrötter i ryggraden komprimeras, inflammeras eller skadas på något annat sätt. Detta kan orsaka smärta, krypning, domning och förlust av känsel och/eller muskelstyrka i armarna eller benen, beroende på vilka nervrötter som är drabbade. Radikulopati kan vara tillfällig eller permanent och kan orsakas av en rad olika sjukdomar och skador, till exempel hernierade intervertebrala diskar (skivskador), tumörer, infektioner, degenerativa skelettsjukdomar eller trauma.

Electrodiagnosis, ofta förkortat EMG (elektromyografi), är en medicinsk undersökningsmetod som mäter och analyserar elektriska signaler i musklerna och nerverna. Den används vanligen för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar eller skador, såsom nervskador, muskelinflammationer eller neurologiska sjukdomar som ALS (amyotrofisk lateralskleros).

Under en elektrodiagnos placeras små nål- eller kontaktelektroder på huden över musklerna och nerverna. Dessa elektroder registrerar de elektriska signalerna som genereras när musklerna aktiveras av nerverna. Genom att analysera dessa signalers storlek, form, frekvens och tidpunkt kan läkaren dra slutsatser om hur väl musklerna och nerverna fungerar.

Det finns två huvudsakliga delar av en elektrodiagnos: nervledningstest (NLT) och elektromyografi (EMG). NLT mäter hur snabbt nervern överför impulser till musklerna, medan EMG mäter muskelaktiviteten när den aktiveras av nerverna.

I allmänhet är elektrodiagnos en smärtfritt till minimalt smärtsam undersökning, men det kan kännas lite obekvämt när nålarna placeras under huden. Resultaten från en elektrodiagnos kan hjälpa läkaren att fastställa en diagnos och utforma en behandlingsplan för patienten.

Ryggradssjukdomar, även kända som muskuloskeletala sjukdomar, är en grupp av medicinska tillstånd som påverkar ryggraden och relaterade strukturer, inklusive ben, muskler, ligament, nerver och grå substans. Dessa sjukdomar kan vara medfödda eller aquired, och de kan variera i allvarlighet från milda till livshotande. Några exempel på ryggradssjukdomar inkluderar:

1. Osteoartrit: En degenerativ ledsjukdom som orsakas av slitage och åldrande, ofta drabbar stora leder som knä och höft, men kan också påverka ryggraden.
2. Skleros: En kronisk autoimmun sjukdom som orsakar inflammation och skada i hjärnan och ryggmärgen.
3. Interkostal neuralgi: Irriterande eller skadade nerver mellan revbenen kan orsaka smärta, särskilt vid djup andning eller hosta.
4. Ryggradsförstoring: En ökning i ryggradens höjd som orsakas av osteofyter (knölar) på vertebrala kropparna.
5. Skolios: En abnormal böjning eller krökning av ryggraden, ofta under uppväxten och kan vara associerad med muskuloskeletala tillstånd som cerebral pares eller muskeldystrofi.
6. Osteoporos: En benvävnads sjukdom karaktäriserad av låg benmassa och försämrad mikroarkitektur, vilket ökar risken för frakturer.
7. Ryggradsförlamning: Total eller partiell förlust av rörelseförmåga i kroppen på grund av skada till ryggmärgen.
8. Spinal stenos: En smalnad av ryggradens kanaler som orsakar tryck på nerverna och kan leda till smärta, svaghet eller känselbortfall i armar och ben.
9. Reklamsjuka: Små fragment av diskmaterial som pressas ut från en skadad intervertebral disk och orsakar irritation eller kompression av nerverna.
10. Cervikogen kronisk smärta: Kronisk smärta i nacken och halsen som orsakas av degenerativa förändringar i ryggraden.

Lumbosacral regionen refererer til den del af ryggraden (columna vertebralis) som består af de fem nederste lænd i lændestammen (lumbalregionen) og den øverste del af korsbenet (sakrum). Dette er en overgangszone mellem rygens mobile segment og det relative fasta bækken, hvor mange vigtige musculøse, ledbåndslige og nervemæssige strukturer findes. Lumbosacral regionen er specielt vigtig, fordi den indeholder de fem nederste lænd, der bærer det meste af kroppens vægt og tillader bevægelse i ryggraden. Desuden udspringer store pyramidale nervesystemets store motoriske nervebaner til benene fra denne region.

Neurilemmom, även känt som schwannom, är en typ av nerveus tumör som utgår från den cellsort som normalt täcker och skyddar nerverna, Schwanncellerna. Dessa tumörer växer långsamt och orsakar ofta inga symptom under de tidiga stadierna. När symtom uppstår kan det vara känselbortfall, smärta eller svaghet i den drabbade kroppsdelen. I allvarliga fall kan tumörerna bli stor nog att pressa på omgivande vävnader och orsaka andra komplikationer. Neurilemmom är vanligtvis icke-cancerväxtar (benigna), men i sällsynta fall kan de vara cancera (maligna) och sprida sig till andra delar av kroppen.

Den hårda hjärnhinne som ofta refereras till inom medicinen är den yttre, sklerotiska hinna som omger hjärnan. Den kallas på medicinska latin "dura mater". Den består av tätt packade kollagenvävnader och elastinfibrer, och har en funktion som skyddar hjärnan från mekanisk skada.

Det är värt att notera att termen 'hård hjärnhinna' kan vara något missvisande eftersom det inte är speciellt hårt i förhållande till andra vävnader i kroppen, men det är hårt i jämförelse med de andra två hinningarna som omger hjärnan - den mjuka hjärnhinne ("pia mater") och den spännbara hjärnhinne ("arachnoidea mater").

En hjärnhinnebråck, också känt som en enscefalosak eller meningokele, är en medfödd missbildning som orsakas av att hjärnhinnan (meningen) och delar av hjärnan sticker ut genom ett öppning i skallbenet. Detta kan ske någonstans längs ryggraden, vanligtvis i nacken eller ryggens nedre del. Hjärnhinnebråck är ovanliga och beräknas drabba ungefär 1 av 5 000 barn.

Det finns tre typer av hjärnhinnebråck:

1. Encefalokele: Den vanligaste typen av hjärnhinnebråck innehåller både hjärnhinnan och delar av hjärnan.
2. Meningokele: Denna typ innehåller endast hjärnhinnan.
3. Myelomeningokele: Detta är den allvarligaste formen av hjärnhinnebråck, där både ryggmärgen och hjärnhinnan sticker ut genom ryggraden.

Hjärnhinnebråck kan vara associerade med andra missbildningar, såsom spina bifida, hydrocefalus och neurologiska skador. Behandlingen av hjärnhinnebråck innebär ofta kirurgi för att placera ryggmärgen och hjärnhinnan tillbaka i ryggraden och stänga öppningen i skallbenet. Prognosen för barn med hjärnhinnebråck varierar beroende på storleken och typen på bråcket, när det upptäcks och behandlas, samt om det finns några andra associerade missbildningar eller skador.

Paragangliom är en sällsynt tumör som utvecklas i det sympatiska nervsystemet, vilket är en del av det autonoma nervsystemet. Tumören bildas i de celler som kallas paragangliocyter och kan förekomma var som helst längs med denna nervbana, vanligtvis nära vissa organ såsom binjurar, njure, hals och hjärna. Paragangliomer kan vara godartade eller elakartade (maligna), beroende på om de sprider sig till andra delar av kroppen eller inte. De kan också producera höga nivåer av katekolaminer, som är hormoner som inkluderar adrenalin och noradrenalin, vilket kan leda till symtom såsom högt blodtryck, snabb hjärtslag, svettningar och yrsel. Behandlingen för paragangliom kan omfatta kirurgi, strålbehandling eller medicinsk behandling beroende på tumörstorleken, läge och omfattning av sjukdomen.

En medicinsk kontext, betyder "skottskada" skada orsakad av ett skott från en eldhandvapen. Skottskador kan variera i allvarlighetsgrad beroende på vilken del av kroppen som träffas, hur stor kaliber vapnet har och om projektilen expanderar eller fragmenterar vid träffen.

Lätta skottskador kan orsaka blåmärken, små sår eller skråmor, medan allvarligare skador kan resultera i blödning, infektion, skada på organ, benbrott eller till och med dödsfall. Vid behandling av skottskador är det viktigt att snabbt bedöma skadans allvarlighet, stoppa eventuell blödning, rengöra sår och ge antibiotika för att förebygga infektioner. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att reparera skador eller ta bort fragment som trängt in i kroppen.

Intervertebral disc displacement, även känt som "slipped disc" eller "herniated disc", är en medicinsk term som refererar till när en del av den mjuka, skivformade strukturen (disken) mellan två ryggradsben (vertebror) i ryggen skadas eller skjuts ut genom en svaghet eller spricka i dess yttre kapsel. Den skadade disken kan pressa på de omkringliggande nerverna och orsaka smärta, kramper, stickningar eller domningar i armar eller ben, beroende på vilken del av ryggraden som är drabbad. Det finns olika grader av diskusprolaps, från en liten bulas (buckla) i disken till en fullständig herniation där disken sticker ut genom kapseln. Orsaken till en intervertebral disc displacement kan vara degenerativa förändringar, skada eller överansträngning av ryggen.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

Neurogen blåsstörning (neurogen bladder dysfunction) är en typ av blåsstörning som orsakas av skada eller sjukdom i nervsystemet. Det kan leda till problem med urinlagring och urinering, inklusive svårigheter att tömma blåsan fullständigt, ofrivilliga urinläckage (inkontinens) eller en överaktiv blåsa.

Den vanligaste orsaken till neurogen blåsstörning är skada på ryggraden (ryggmärgsskada), men andra möjliga orsaker kan inkludera multipel skleros, Parkinsons sjukdom, diabetesskador och stroke. Behandlingen av neurogen blåsstörning beror på typen och svårighetsgraden av symtomen, men kan innefatta mediciner, behandlingar för att träna blåsan (blåsträning), slittmuskelinjektioner eller i vissa fall kirurgi.

Spermiogenese är den process där spermatozoides, de fullyttiga manliga könscellerna, mognar från tidigare former i sädescellerna. Denna process involverar morfologiska och funktionella förändringar av sädescellen, inklusive kondensation av dess kromatin, utveckling av en flagell (svans) för rörelse och eliminering av cytoplasma. Spermiogenesen är den sista fasen i spermieproduktionen, som kallas spermatogenes, och sker inne i de speciella tubstrukturerna i testiklarna, kallade seminiferöa tubuler.

Forestier's disease, även känt som diffus idiopatisk skeletrofisk osteoskleros (DIOS), är en benign (godartad) sjukdom som drabbar ryggraden och orsakas av överdriven benbildning på de främre delarna av kotorna i ryggraden. Detta leder till en progressiv förtjockning och hårdning av bensköldarna (osteofyter) som kan pressa ner på ryggradens nervrötter och orsaka smärtor, stelhet och i vissa fall neurologiska symptom såsom kramper eller nedsatt känsel. Forestier's disease är vanligare hos äldre personer över 60 år och är oftast asymptomatisk (ger inga symtom). Behandlingen kan innefatta smärtlindring, fysioterapi och i vissa fall kirurgi om neurologiska symptom uppstår.

'Reimplantation' er en medicinsk betegnelse for en procedure, hvor en amputeret kropsdel genopføres og forbindes igen med den resterende del af kroppen. Dette kan involvere at genoprette blodforsyningen, nerveforbindelserne og andre forbindelser mellem de to dele for at genoprette funktionen og/eller æstetikken hos patienten.

Reimplantation kan udføres på mange forskellige kropsdele, herunder lemmer, fingre, tæer, ører, og andre dele af kroppen. Proceduren kræver ofte specialiseret kirurgisk kompetence og er undertiden en kompleks operation, der kan involvere flere forskellige faggrupper indenfor medicinen.

Målet med reimplantation er typisk at genoprette så meget funktion og æstetik som muligt for patienten, men resultatet kan variere alt efter graden af skade på den amputerede kropsdel og andre faktorer, herunder patientens alder, sundhedstilstand og evne til at gennemgå rehabilitering.

'Ligamentum flavum' är ett gult, elastiskt ligament som finns i ryggraden (kolonnen). Det sträcker sig mellan de bakre delarna (posteriora) av varje ryggkotor (vertebra) och hjälper till att stabilisera ryggraden samt begränsa flexion i ryggraden. 'Ligamentum flavum' innehåller höga nivåer av elastin, vilket gör det mycket flexible under normala omständigheter. Det är vanligt att se en förtjockning av ligamentum flavum hos äldre individer, vilket kan leda till kompression av nervrötter och bäckengångssymtom som sciatica.

En synovialcysta är en cysta som bildas i ledband eller capsul (slenv) kring en led. Den består av synovialvävnad, det vill säga samma typ av vävnad som leder och ledband har. Synovialcystor är vanliga vid degenerativa ändartsjukdomar som artros, då de ofta bildas i capsulen kring en led på grund av ökad tryck i ledvätskan. De kan också uppstå efter skada eller sjukdom i ledband eller capsul.

Synovialcystor är vanligen smärtlösa, men de kan orsaka besvär om de pressar på nerver eller blodkärl i närheten. I vissa fall kan de också öka risken för komplikationer som infektion eller ledskada. Diagnos ställs vanligen genom klinisk undersökning och bilddiagnostik, såsom röntgen, ultraljud eller magnetresonanstomografi (MRT). Behandlingen kan bestå av vila, smärtstillande medel, fysioterapi eller i vissa fall operation.

Extraadrenalt Paragangliom är en sällsynt tumör som utvecklas i det sympatiska nervsystemet, vilket är en del av det autonoma nervsystemet. Tumören bildas vanligtvis i de små körtelklumparna (paraganglier) som finns längs med kroppens båda sidor och som producerar neuroendokrina hormoner, till exempel adrenalin och noradrenalin.

Extraadrenala paragangliomer kan vara fungerande eller icke-fungerande. Fungerande tumörer producerar höga nivåer av katekolaminer (till exempel adrenalin och noradrenalin), vilket kan leda till symtom som höjd puls, svettningar, yrsel, illamående och ökad blodtryck. Icke-fungerande tumörer producerar inga eller låga nivåer av katekolaminer och orsakar därför inte några symtom.

Extraadrenala paragangliomer kan vara benigna eller maligna (cancer). De flesta extraadrenala paragangliomerna är benigna, men upp till 10-15% av dem kan bli cancerspridda (metastaserande).

Det är viktigt att diagnostisera och behandla extraadrenala paragangliomer så snart som möjligt eftersom de kan orsaka allvarliga komplikationer, till exempel högt blodtryck, hjärtklappningar och stroke. Behandlingen innefattar ofta kirurgi för att avlägsna tumören, eventuellt i kombination med strålbehandning eller medicinsk behandling för att kontrollera symtomen och förebygga återfallsrisk.

Arachnoiditis är en medicinsk term som refererar till iritering, inflammation eller kronisk irritation av arachnoidea, den tunnfilma vätskafyllda membran som omger och skyddar centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Arachnoiditen kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, trauma, tumörer eller kemiska skador. Symptomen på arachnoidit kan variera beroende på vilken del av nervsystemet som är drabbad, men kan inkludera smärta, kramper, känsliga nerver och sensorisk förlust. I allvarliga fall kan det leda till lammhet eller till och med förlamning. Behandlingen av arachnoidit kan variera beroende på svårighetsgrad och kan inkludera smärtbehandling, fysioterapi och i vissa fall kirurgi.

Hemangioblastom är en sällsynt typ av hjärntumör som utgår från blodkärlsvävnad (endotelceller). De flesta hemangioblastomer orsakas av en genetisk mutation och kan vara relaterade till neurofibromatosis typ 2 eller von Hippel-Lindaus sjukdom. Tumörerna kan vara asymptomatiska eller orsaka symptom beroende på deras storlek och plats i hjärnan. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, balanssvårigheter, svaga muskler, problem med synen och andra neurologiska symtom. Behandlingen kan omfatta kirurgi, strålbehandling eller observation beroende på tumörstorleken, platsen och patientens allmänna hälsotillstånd.

Ryggradstumörer, eller spinala tumörer, är abnorma tillväxtar av celler inom ryggraden och ryggmärgen. De kan vara either benigna (godartade) eller maligna (elakartade), och de kan uppstå i olika delar av ryggraden eller ryggmärgen.

Tumörer i ryggraden kan delas in i två kategorier: intradurala tumörer och extradurala tumörer. Intradurala tumörer finns inne i den hårda membran som omsluter ryggmärgen (dura mater), medan extradurala tumörer finns utanför den hårda membranen.

Intradurala tumörer kan delas upp i två underkategorier: intramedullära tumörer och extramedullära tumörer. Intramedullära tumörer växer inne i ryggmärgen självt, medan extramedullära tumörer växer utanför ryggmärgen men inne i den hårda membranen som omsluter det.

Extradurala tumörer är vanligare än intradurala tumörer och kan orsakas av metastaser från cancer i andra delar av kroppen. De kan också uppstå lokalt, till exempel som resultat av en skada eller infektion i ryggraden.

Symptomen på ryggradstumörer kan variera beroende på var tumören är belägen och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar smärta, kramper, svaghet eller förlust av känsel i armar eller ben, problem med blåsan eller tarmen, och i vissa fall kan det leda till att personen blir rörelsehindrad eller förlamad.

Behandlingen av ryggradstumörer beror på flera faktorer, inklusive typen av tumör, dess storlek och placering, samt patientens allmänna hälsotillstånd. Behandlingsalternativen kan omfatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa.

Parestesi är en medicinsk term som betecknar en kvalifikation av särskilda känselkänslor. Det handlar om en spontan, ofta stickande eller brännande känselupplevelse i huden eller i vissa kroppsdelar, utan någon påtaglig yttre orsak. Andra beskrivningar kan vara formuleringar som "kittlande", "pirrande" eller "nedsatt känsel".

Parestesier kan uppstå till följd av en nervskada, tryck på en nerv, skador på ryggraden, diabetes, multipel skleros eller andra neurologiska sjukdomar. Ibland kan de också vara relaterade till vissa läkemedelsbehandlingar eller åldrandeprocessen.

Det är viktigt att konsultera en läkare om man upplever parestesier, särskilt om de är kroniska eller förekommer tillsammans med andra symptom som kan tyda på en underliggande neurologisk sjukdom.

'Urineringsstörningar' är ett samlingsbegrepp för olika typer av problem med urineringn, inklusive:

1. Anömska (olösliga) blåsa: När blåsan inte tömmer sig fullständigt under urinerandet, vilket kan leda till återkommande infektioner och skada på njurarna.
2. Dröjande miktion: När det tar lång tid att starta urinering eller när strömmen av urin är svag.
3. Enuresis (sängpipi): Oavsiktlig urinläckage under sömnen hos barn som har passerat toalettträningen.
4. Förhöjd frekvens: När en person behöver gå på toaletten oftare än vad som anses vara normalt.
5. Hesitans: När det är svårt att börja urinera eller när det finns en känsla av att inte kunna tömma blåsan fullständigt.
6. Inkontinens (urinläckage): Oavsiktlig urinläckage under vardagen. Det kan delas in i två typer: stressinkontinens och urgeinkontinens. Stressinkontinens orsakas av att det ökar trycket på blåsan, till exempel vid hostning eller skratt, medan urgeinkontinens orsakas av en plötslig känsla av behov att urinera.
7. Neurogen urineringsstörning: När nervsystemet inte fungerar korrekt och påverkar blåsan och urinoarsfunktionen. Det kan bero på skador på ryggraden eller neurologiska sjukdomar som multipel skleros.
8. Nyckfullt blåsa: När en person avsiktligt håller tillbaka urinen, vilket kan leda till infektioner och skada på njurarna.
9. Nocturi: När en person vaknar upp under natten för att urinera. Det kan bero på olika orsaker som diabetes, hjärtsvikt eller prostatabesvär.
10. Overaktiv blåsa: När blåsan kontraherar ofrivilligt och orsakar en plötslig känsla av behov att urinera. Det kan bero på infektioner, neurologiska sjukdomar eller åldrande.
11. Retentionsurineri: När det finns svårigheter att tömma blåsan fullständigt och det kan leda till infektioner och skada på njurarna. Det kan bero på neurologiska sjukdomar, prostatabesvär eller medicinering.
12. Svullen prostata: När prostatan sväller och pressar mot urinoaren, vilket kan leda till besvär med urinering. Det är vanligt hos män över 50 år.