Bowmans kapsel
Bowmans membran
Njurglomerulus
Glomerulonefrit
Fokal segmental glomeruloskleros
Podocyter
Basalmembran
Nefros
Njurkanaler
CD24-antigener
Nefron
Proteinuria
Bakterikapslar
Kapselendoskopi
Njurkanaler, proximala
Elektronmikroskopi
Glomerulärt mesangium
Immunfluorescensteknik
Ledkapsel
Linskapsel, kristallin
Njursjukdomar
Luktslemhinna
Descemets membran
Kapselendoskoper
Hornhinna
Sjukdomsmodeller, djur
Capsula interna
Korneal stroma
Hornhinnedystrofier, ärftliga
Trypsinhämmare, Bowman-Birk Soybean
Hornhinneepitel
Ortokeratologiska tekniker
'Bowman's kapsel' er en del av nyren og er den struktur som filtrerer blodet for å produsere urin. Den består av et endotelialt lag (den indre layer) som er i direkte kontakt med blodet, og et mesangialt lag (den ytre layer) som omgir den endoteliale lagen. Bowman's kapsel er en del av de små nyrefiltrationsenhetene i nyrerne, også kjent som nefronene. Denne strukturen hjelper til å beskytte nyren fra skade ved å forhindre at store partikler og celler passerer gjennom de glomerulære kapillærne og kommer inn i urinen.
Bowman's membrane är en del av nefronet, det grundläggande filtreringsenheten i njuren. Det är den innersta membranen i glomerulus, den knutformade struktur där blodplasmA filtreras genom kapillärväggen och inleder urinbildningsprocessen.
Speciellt sett är Bowman's membrane en tunn, negativt laddad membran som omger den initiala urinvätskan, kallad glomerulär filtrat. Den består av två skikt: ett tunnt, elektrondens basal lamina närmast kapillärväggen och ett tjockare, elektroloskt skikt av podocyter, specialiserade celler som täcker membranets yta.
Podocyt-cellerna har utskott, så kallade pediceller, som sträcker sig genom Bowman's membrane och bildar ett nätverk av öppningar eller filtrationsportar. Dessa portar är tillräckligt små för att hindra större proteiner och celler från att passera, medan mindre molekyler som glukos, salter och vatten kan passera fritt.
Sammanfattningsvis fungerar Bowman's membrane som en selectiv filtrationsbarriär i njuren, vilket gör det möjligt för kroppen att avlägsna avfallsprodukter från blodet och hålla proteiner och celler inne.
En njurglomerulus är en samling kapillärer inne i en njure som spelar en viktig roll i reningsprocessen av blodet. Den bildas när efferenta arterioler, de små artärerna som leder bort blod från glomerulus, delar sig och blir till en uppsättning kapillärer innan de återförenas och formar en efferent ven.
Glomerulus är den del av nefronet, det grundläggande filtreringsenheten i njuren, där blodfiltrat bildas. När blod passerar genom glomerulus sker en ultrafiltration, vilket innebär att vatten, små molekyler och joner passerar genom kapillärväggen medan större molekyler, som proteiner och celler, förblir kvar i blodet.
Njurglomerulusen är en viktig struktur eftersom den reglerar reningsprocessen och hjälper till att kontrollera vätske- och elektrolytbalansen i kroppen.
I medicinen refererar “kapslar” till en struktur som omger och stödjer en vävnad, organ eller bakterie. Den kan vara uppbyggd av kollagena fibriller eller andra proteiner och i vissa fall av polysackarider som exempelvis hos bakterier. Kapslarna hos bakterier bidrar ofta till deras virulens, det vill säga deras förmåga att orsaka sjukdom. Kapslarna skyddar bakterierna mot fagocytering av vår immunförsvar och kan underlätta deras adhesion till celler i värdkroppen.
'Glomerulonefrit' är en benämning på en grupp av sjukdomar som alla berör njurarnas glomeruli, de små blodkärlen i njurarna där blodet renas. Glomerulonefrit innebär inflammation och skada på glomerulus, vilket kan leda till att protein och blod passerar över i urinen. Detta kan orsaka symtom som svullnad, blod i urinen och högt blodtryck. Glomerulonefrit kan ha olika orsaker, exempelvis infektioner, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. I vissa fall kan glomerulonefrit leda till kronisk njursjukdom eller njurförlust om det inte behandlas adekvat.
Fokal segmental glomeruloskleros (FSGS) är en typ av skada på njurarnas glomeruli, små blodkärlsformationer som filtrerar blodet för att rensa bort avfall och överskottsvätska. Ordet "fokal" betyder att skadan endast drabbar en del av de små blodkärlen i njuren, medan "segmental" innebär att skadan endast berör en del av varje skadat blodkärl. "Glomeruloskleros" betyder förhårdnad eller ärrbildning av glomeruli.
FSGS kännetecknas av cellväxt, ärrbildning och ansamling av extracellulära matrix i en del av glomerulus, vilket kan leda till nedsatt njurfunktion och proteinuri (proteiner i urinen). Det finns olika orsaker till FSGS, inklusive genetiska faktorer, vissa mediciner, virusinfektioner och andra sjukdomar som primärt drabbar njuren. I vissa fall kan orsaken inte fastställas, och det kallas idiopatisk eller primär FSGS.
FSGS är en allvarlig njursjukdom som kan leda till komplikationer som ödem (vätskeansamling i kroppen), högt blodtryck, försämrad nivå av njurfunktion och slutligen behov av dialys eller njurtransplantation.
Podocyter är nervceller som finns i hälsoresandes (glomerulus) kärlväggar inne i nyren. Dessa celler har långa utskott (fotprocesser) som sträcker sig över kapillärernas yta och bildar ett slags filter, genom vilket små blodplasmamolekyler kan passera medan större molekyler och celler inte kan. Podocyterna har en viktig roll i att reglera proteintransporten mellan blodbanan och urinbanan, och skador på podocyterna kan leda till proteinuri (proteiner i urinen) och nedsatt njurfunktion.
Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."
Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.
Den basalmembranen är en tunnt, platt, specialiserad struktur som skiljer epitelceller och endotelceller från det underliggande bindvävslagret i flera typer av vävnader i kroppen. Den består av två huvudsakliga delar: basal lamina och reticular lamina. Basal lamina är den innersta, elektrondensa lagret som utgör en matrix av extracellulära proteiner, såsom kolagen typ IV, laminin och nidogen. Reticular lamina är det yttre, mindre tätt packade lagret som består av kollagena fibriller. Basalmembranet har en viktig roll i celladhesion, celldifferentiering, cellkommunikation och molekylär transport.
'Nefros' är ett prefix som härstammar från grekiskan och betyder ' njurar'. Det används ofta inom medicinen för att bilda diagnoser eller beskriva sjukdomar som har med njurarna att göra. Exempel på detta är 'nefros', som betyder 'njursjukdom', och 'nefrotiskt syndrom', en allvarlig form av njursjukdom där kroppen tappar för mycket protein via urinen.
'Njurkanaler' refererar till de rörformade strukturerna i njuren som transporterar urin från njurbarken till urinblåsan. Det exakta begreppet på medicinska engelska är 'renal tubules', och de är en del av nefron, den grundläggande enheten i njurens funktion.
Njurkanalarna består av flera sektioner: proximala tubuli, loop of Henle, distala tubuli och samlingsrör (collecting ducts). Varje sektion har specifika funktioner som hjälper till att filtrera blodet, absorbera vatten, glukos, salter och andra näringsämnen, och reglera elektrolytbalansen i kroppen. Urinen som bildas av njurkanalarna leds sedan till urinblåsan via uretärer (ureters).
CD24-antigen, också känt som heat stable antigen (HSA), är ett transmembrant glykoprotein som består av cirka 27 aminosyror och har en molekylvikt på 25-30 kDa. Det uttrycks på ytan hos många olika celltyper, inklusive B-celler, T-celler, granulocyter, monocyter och neuroblaster. CD24 har visat sig spela en roll i cellytansignalering, celladhesion och immunresponser. Det kan också vara involverat i cancerutveckling och progression, eftersom det är överfört expressat på vissa cancerceller, inklusive leukemi- och carcinomceller. CD24-antigenets funktion och kliniska relevans fortsätter att undersökas av forskare inom områdena immunologi och onkologi.
En nefron är den grundläggande funktionella enheten i en njure, som ansvarar för att filtrera blodet och producera urin. Varje nyckelorgan innehåller tusentals nefron, som består av ett glomerulus (en samling kapillärer som filterar blodet) och en tubul (ett rör som transporterar och bearbetar den filtrerade vätskan). Nefronens funktion är att reglera vattnets, saltets och näringsämnenas balans i kroppen samt att avlägsna skadliga ämnen.
Proteinuria är ett medicinskt tillstånd där det uppmätts förhöjda nivåer av protein, särskilt albumin, i urinen. Normalväg är att lite protein läcker ut via nyckelhålen i glomerulus (en del av nefronet i njuren), men när glomerulus skadas eller blir inflammerat kan det orsaka en ökad permeabilitet för protein, vilket leder till proteinuri.
Det finns två typer av proteinurier:
1. Ortoftalmisk proteinuri: Detta innebär att det uppmätts mer än 150 mg protein per deciliter (mg/dL) i en urinprova som tas under ett timme. Denna typ av proteinuri kan vara ett tecken på skada eller sjukdom i njurarna, men kan också förekomma hos friska individer efter fysisk aktivitet eller vid förkylningar.
2. Paraproteinuri: Detta innebär att det uppmätts höga nivåer av specifika typer av protein, så kallade paraproteiner, i urinen. Denna typ av proteinuri kan vara ett tecken på multipel myelom eller andra monoklonala gammopatier.
Proteinuria kan också vara en indikation på njursjukdomar som glomerulonefrit, nefrotiskt syndrom, diabetes och hypertension. Det är viktigt att undersöka orsaken till proteinurin för att kunna behandla underliggande sjukdom eller skada.
"Bakteriokapsel" är en medicinsk term som refererar till en slags skyddande yttre hölje som bildas av vissa bakterier. Denna kapsel består vanligtvis av polysackarider eller proteinmolekyler och kan variera i tjocklek och sammansättning beroende på bakteriestam.
Bakteriokapslarna har flera funktioner, men deras huvudsakliga uppgift är att hjälpa bakterierna att undvika fagocytos (fagocytering) av värdkroppens immunsystem. Kapseln gör det svårare för vita blodkroppar, som neutrofila granulocyter och makrofager, att fagocytera bakterierna eftersom den skapar en barriär mellan bakterien och de celler som skulle kunna äta upp dem.
Bakteriokapslar kan också hjälpa till att skydda bakterierna från uttorkning, extrem temperatur och andra yttre faktorer som annars kunde skada eller döda dem. Dessutom kan de underlätta för bakterierna att fastna på värdar och ytor genom att ge extra massa och negativ laddning till deras yta.
Det är värt att notera att inte alla bakterier har en bakteriokapsel, men de som gör kan vara särskilt virulenta och orsaka allvarliga infektioner. Exempel på sådana bakterier inkluderar Streptococcus pneumoniae (pneumokocker), Haemophilus influenzae typ b (Hib) och Neisseria meningitidis (meningokocker). Vaccinering kan ge immunitet mot vissa typer av bakteriokapslar och därmed skydda mot infektioner orsakade av dessa bakterier.
Kapselendoskopi är en metod för att undersöka tarmen med hjälp av en mycket liten, WiFi-försedd kapsel som patienten sväljer. Kapseln är ungefär storleken av en piller och innehåller en liten kamera som tar bilder av tarmens insida medan den passerar genom den. Bilderna överförs kontinuerligt till en mottagare som patienten bär på sig, och läkaren kan sedan granska bilderna för att söka efter tecken på sjukdom eller skada.
Kapselendoskopi används ofta för att undersöka tarmarna hos patienter med kronisk diarré, blödningar av oklar orsak, inflammatorisk tarmsjukdom (ITC) och andra tarmbetingade tillstånd. Metoden är icke-invasiv och vanligtvis väl tolererad av patienterna, men den ger endast stillbilder och kan därför missa små polypers eller sårigheters ytor som inte når upp till kapselns storlek.
"Proximalnefron" eller "proximala njurkanaler" refererar till de första tubulära delarna i nefronet, det grundläggande funktionella enheten i en nyckelkörtel (njure). Proximala njurkanaler är ansvariga för att reabsorba upp till 65-80% av filtrerat plasma som passerar genom glomerulus, inklusive vatten, glukos, aminosyror och salter. Dessa tubuli börjar vid urinminneskärlets (Bowmans kapsels) utgång och fortsätter till den plats där distala tubuli börjar. Proximala njurkanaler är väsentliga för att hålla homeostas i kroppen genom att balansera vatten, elektrolyt- och syra-basnivåer.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.
Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.
I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.
I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.
'Glomerulärt mesangium' är ett begrepp inom histopatologi och renales patologi. Det refererar till den del av nefronet (den grundläggande enheten i en nyckelorgan) som innehåller mesangialceller och mesangiextracellulär matrix, båda belägna mellan kapillärkärlens endotel och podocyternas fotprocesser (en typ av epitelcell) i glomerulus.
Mesangium har en viktig funktion vid filtreringen i njurarna genom att stödja kapillärkärlen, hjälpa till med regleringen av blodflödet och underhålla strukturen hos glomerulus. Patologiska förändringar i mesangiet kan leda till olika former av glomerulära sjukdomar, såsom glomerulonefrit eller nefrotiskt syndrom.
Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.
I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.
Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.
Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.
En ledkapsel är en flexible, membranliknande struktur som omger och skyddar en led. Den består av två delar: den synoviala membranen och den fibrosa kapseln. Den synoviala membranen producerar synovialvätska, som smörjer leden och minskar friktionen när rörelser sker. Den fibrosa kapseln är en tunn, starkt sammanbindande hinna som ger stabilitet till leden och begränsar dess rörelseomfång. Ledkapslarna kan variera i storlek och komplexitet beroende på vilken typ av led de omsluter.
Linskapsel, kristallin, refererar till den transparenta, hårda och elastiska membranen som omger den naturliga linsen i ögat. Den kristallina linskapseln består av två skikt: en yttre, tunnare och mer flexibelt skikt kallad anterior linskapsel, och ett tjockare, bakre skikt kallat posterior linskapsel.
Den kristallina linskapseln hjälper till att hålla linsen i plats och skyddar den från skada. Den är också ansvarig för att reglera ljusets inträde in i ögat genom att ändra form och tjocklek, vilket möjliggör skarp syn på objekt både nära och långt borta. Med ålder kan den kristallina linskapseln bli mindre elastisk och mer sklerotisk, vilket kan leda till åldersförändringar i synen som grumlad syn och presbyopi (läsbrist).
"Njursjukdomar" refererar till sjukdomar eller störningar som drabbar urinvägar och/eller de två njurarna. Njuren har flera viktiga funktioner, bland annat att filtrera blodet, reglera vätske- och elektrolytbalansen samt producera hormoner.
Exempel på njursjukdomar inkluderar:
1. Glomerulonefrit - en grupp av sjukdomar som drabbar de små blodkärlen (glomeruli) i njuren, vilket kan leda till blod och protein i urinen, ödem och högt blodtryck.
2. Nephrotiskt syndrom - en samling symtom som orsakas av skada på de små blodkärlen (glomeruli) i njuren, vilket leder till stor mängd protein i urinen, lägre albuminnivåer i blodet och ödem.
3. Pyelonefrit - en infektion i njurarna eller urinvägarna som orsakas av bakterier.
4. Nephrolitiasis (källdjurssten) - när stenar bildas i njuren eller urinvägarna, vilket kan leda till smärta, blod i urinen och infektioner.
5. Polycystisk njursjukdom - en ärftlig sjukdom där flera cystor (säckar fyllda med vätska) bildas i njurarna, vilket kan leda till nedsatt njurfunktion och njurförsämring.
6. Akut tubulär nekros - en plötslig skada på de små rörformade strukturerna (tubuli) i njuren, vilket kan orsakas av olika faktorer som infektioner, droger och lägre blodtryck.
7. Kronisk njursvikt - en progressiv nedsättning av njurfunktionen över tid, vilket kan leda till symtom som trötthet, ödem, förhöjd blodtryck och onormala kemiska värden i blodet.
Det är viktigt att söka vård om du upplever några av dessa symtom eller har andra oroande tecken eller symptom relaterade till njurarna.
'Luktslemhinna' er en uformell betegnelse for de øvre luftveie, inklusive nesa (nese), sinus (snuppeslekter), røret (rørblære) og strubehovedet (trachea og luftrør). Disse områder er involvert i vår evne til å oppfange luftbårne stoffer som duper, bakterier og andre partikler, som kan føre til infeksjoner og andre medisinske tilstander. Luktslemhinna hjelper også til å varme, fuke og våte luften vi inhalerer for å beskytte lungene.
Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.
Den medicinska definitiven av "Descemet's membrane" är ett tunn, transparent skikt i ögat som ligger under endothelcellerna i hornhinnan. Det bildas naturligt under fostertiden och fortsätter att växa tills individen når sena tonåren eller tidiga vuxenlivet. Descemet's membrane har en starkt regelbunden struktur och är av stor betydelse för hornhinnans transparens och hälsa. Skador på Descemet's membrane kan leda till ögonsjukdomar som exempelvis hornhinneinflammation eller hornhinneskörtning.
En kapselendoskop är en mycket liten, självrörlig kapsel, vanligtvis med diameter på cirka 11 millimeter och längd på 26 millimeter, som innehåller en ljuskälla, en videokamera och en radiosändare. Den används inom medicinen för att undersöka tarmarna non-invasivt, det vill säga utan att behöva göra någon typ av snitt eller ingrepp i kroppen.
Patienten sväljer kapseln med en liten mängd vatten och den passerar sedan genom matspjälkningskanalen under en period på upp till 8 timmar, under vilken tid den tar bilder av tarmarnas insida som skickas via radiosändaren till en mottagare som patienten bär med sig. Dessa bilder kan sedan analyseras av en läkare för att söka efter tecken på olika typer av tarmsjukdomar, såsom blödningar, inflammation, polypers eller tumörer.
Kapselendoskopi är ett säkert och smärtfritt undersökningsmetod som ger mycket högupplösta bilder av tarmarna, men den har vissa begränsningar, till exempel kan den inte användas för att ta biopsier eller behandla fynd som upptäcks under undersökningen.
'Hornhinna' (latin: *cornua conjunctiva*) är ett par benformade strukturer i ögats främre del, vid gränsen mellan konjunktivan och bindehinnan. Dessa hornformade utskott har till uppgift att skydda ögat från skada när vi blinkar eller torkar bort något från ögonlocken. De är vanligtvis vita eller transparenta, men kan bli röda eller inflammerade vid irritation eller infektion.
Det är värt att notera att begreppet 'hornhinna' inte används i den medicinska diagnosen *keratokonjunktivitisk sarkoidos*, som kan vara orsaken till eventuella förväxlingsrisker.
"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.
Capsula interna är en del av hjärnan som innehåller vit substans och bildar en del av de subkortikala strukturerna. Den innesluter och skyddar de sensoriska och motoriska banorna som förbinder hjärnbarken (cerebral cortex) med thalamus och andra delar av hjärnan.
Capsula interna kan delas in i tre huvudsakliga delar:
1. Pars anterior (främre delen): Denna del innehåller banor som förbinder frontallobernas bark med basala ganglierna och thalamus.
2. Pars genuina (mittdelen): Denna del innehåller huvudsakligen piramidbanorna, som är de motoriska banorna som löper från hjärnbarken till ryggmärgen.
3. Pars posterior (bakre delen): Denna del innehåller sensoriska banor som förbinder thalamus med olika delar av hjärnbarken, såsom de sensoriska områdena i parietallobernas bark och temporallobernas bark.
Skador på capsula interna kan orsaka olika neurologiska symtom beroende på vilken del som är skadad, till exempel svårigheter med rörelsekontroll, förändrade sensoriska känslor eller förändringar i kognition och beteende.
Korneal stroma, även känd som corneal stromatus eller substantia propria, är den centrala och tjockaste delen av koroiden i ögat hos däggdjur. Det utgör ungefär 90% av koroidens tjocklek och består av regelbundet ordnade kollagena fibriller som är placerade parallellt med varandra och är omgivna av ett extracellulärt matrix. Korneal stroma ger koroiden sin transparens och styrka, vilket gör att den kan fungera effektivt som en optisk yta för att bryta upp ljus till det inre lagret av ögat.
'Hornhinnendystrofi' (koroiderdystrofi) är en grupp olika ärftliga sjukdomar som drabbar ögats hornhinna (cornea). Hornhinnan är den transparenta ytan framför irisen (regnbågsvävnaden) och har till uppgift att skydda ögat och fokusera ljuset in i ögat. Vid en hornhinnendystrofi påverkas hornhinnans struktur och/eller funktion, vilket kan leda till synförsämring eller blindhet.
Det finns flera olika typer av ärftliga hornhinnendystrofier, men de vanligaste inkluderar:
1. Fuchs' dystrofi: Denna typ drabbar framförallt äldre vuxna och kännetecknas av att cellerna i hornhinnans baksida (endotelcellerna) degenererar och dör. Detta leder till att hornhinnan blir ödematös, vitrande och sårbar för infektioner.
2. Granulomatosus kératitis: Denna typ orsakas av en autoimmun reaktion där kroppen attackerar hornhinnans kollagenfibriller. Detta leder till inflammation, sveda och smärta i ögat.
3. Keratoconus: Denna typ karakteriseras av att hornhinnan blir tunnare och utbuktar sig över tiden. Detta kan leda till synförsämring, dubbelseende och astigmatism.
4. Map-dot-fingerprint dystrofi: Denna typ kännetecknas av att hornhinnan får ett mönster av små fläckar (maps), punkter (dots) och fingeravtrycksliknande strukturer. Dessa förändringar kan leda till irriterade, rodnande ögon och synförsämring.
Ärftligheten varierar mellan de olika typerna av hornhinneförändringar, men det finns ofta en genetisk komponent involverad i deras uppkomst. Vissa former av hornhinneförändringar kan behandlas med kontaktlinser eller operationer, medan andra kan vara svårare att behandla och kan leda till permanent synskada.
'Trypsin inhibitor, Bowman-Birk soybean' (BBTI) refererar till ett proteinerat enzyms inhibitor som utvinns från sojabönor. Det är uppkallat efter den amerikanske biokemisten Stuart M. Bowman och hans kollega Bruce Birk, som upptäckte det 1950.
BBTI består av två identiska inhibitorer som var och en innehåller två aktiva centra som kan binda till och hämma trypsin, ett enzym som bryter ner proteiner i kroppen. Detta gör BBTI till en effektiv hämmare av trypsinaktiviteten.
BBTI har visat sig ha potential som ett terapeutiskt medel för att behandla vissa typer av cancer, eftersom det kan hämma cellproliferation och angiogenes (bildning av nya blodkärl). Det används också som en källa till vegetabiliska proteiner i vissa livsmedelsprodukter.
I medicsk sammanhang kan 'Hornhinneepitel' (latin: Epithelium corneum) definieras som den yttre lagern av hudens och slemhinnors skivformiga celler, som är platta och döda. Den består av döda celler med tätt packade keratinproteiner och har en viktig funktion i att skydda underliggande vävnader från mekanisk skada, bakterier, svampar och andra skadliga substanser. Hornhinneepitel är också motståndskraftigt mot vatten och fuktighet, vilket gör att det kan hjälpa till att bevara kroppens vätskor i behåll.
Ortokeratologi är en icke-kirurgisk metod för att korrigera synen genom att använda speciellt formade kontaktlinser som trycks mot ögats yta under sömn. Denna behandling kallas även för "nattlinsor" eller "orto-k". Genom att skapa en liten, temporär förändring av ögats hornhinnaform kan denna metod korrigera mild till moderat myopi (kortsynthet), hypermetropi (långsynthet) och astigmatism.
Ortokeratologiska tekniker innebär att använda sig av speciella kontaktlinser, designade för att korrigera ögats refraktiva fel genom att mildra dess krökning under tiden som linserna är på plats. När patienten vaknar upp och tar bort linserna har de ofta en klarare syn under resten av dagen, utan behov av glasögon eller vanliga kontaktlinser.
Det är viktigt att notera att ortokeratologiska tekniker inte är ett permanent läkemedelsfritt alternativ och att effekterna kan variera mellan individer. Regelbunden kontroll av ögats hälsa är nödvändig under behandlingen för att säkerställa att den fortskrider utan komplikationer.