Bakteriofag T4
Bakteriofag T7
T-fager
Bakteriofag T3
Kolibakterie
Virusproteiner
Bakteriofag lambda
Lysogeni
Virusgener
Bakteriofag mu
Mutation
Bassekvens
Bakteriofag phi X 174
Bakteriofag phi 6
DNA-styrt RNA-polymeraser
Molekylsekvensdata
DNA-primas
Viral Tail Proteins
Bakteriofag M13
DNA-styrt DNA-polymeras
Bakteriofag P2
Gener
DNA, enkelsträngat
Genetik, mikrobiell
Siphoviridae
Bakterieupplösning
Bakteriofagtypning
Plasmider
Bakteriofag P1
Rekombination, genetisk
Polynukleotidligaser
DNA-helicaser
DNA-paketering
Salmonella-fager
Virusförökning
Aminosyrasekvens
Gradientcentrifugering
RNA-fager
Adsorption
Nukleinsyrakonfiguration
Kloramfenikol
Bakteriofag PRD1
Pseudomonas-fager
DNA-restriktionsenzymer
Stafylokockfager
Genetiska mallar
RNA-nukleotidyltransferaser
Kloning, molekylär
Transkription, genetisk
Bacillusfager
Podoviridae
Kapsid
Tyminnukleotider
Streptococcus-fager
RNA, viralt
Test för genetisk komplementering
Exonukleaser
Fosforisotoper
Tritium
Temperatur
Elektronmikroskopi
Nukleinsyradenaturation
Proflavin
Muramidas
Endodeoxiribonukleaser
Strålningseffekter
Levivirus
Molekylvikt
Ultraviolett strålning
Oligoribonukleotider
DNA-nukleotidyltransferaser
DNA
Tymidin
Cytosinnukleotider
Viral Plaque Assay
Bindningsplatser
Polyakrylamidgelelektrofores
Virala strukturella proteiner
Modeller, molekylära
Profager
Tymin
Gentransduktion
Inovirus
Endonukleaser
Nukleinsyrahybridisering
Deoxiribonukleotider
Suppression, genetisk
Genetisk kod
DNA-bindande proteiner
Bindningsställen (Mikrobiologi)
Cellfritt system
Proteinbindning
DNA, rekombinant
Uracil
Kryoelektronmikroskopi
Substratspecificitet
Operon
Promotorregioner, genetik
Restriktionskartläggning
F-faktor
Proteinbiosyntes
Nukleotider
Polynukleotid-5'-hydroxylkinas
Virusinterferens
DNA, cirkulärt
Ribonukleaser
Proteinkonfiguration
Transferaser
Reglering av genuttryck, virus
Fosforradioisotoper
Rifampin
Virusreceptorer
Centrifugering, zonal
DNA-reparation
Polynukleotider
Exodeoxiribonukleaser
Cystoviridae
Proteinstruktur, tertiär
DNA-ligaser
Virussammansättning
Bakteriofag Pf1
Sackaros
DCMP-deaminas
Oligodeoxiribonukleotider
Open Reading Frames
Oligonukleotider
Ribonukleosiddifosfatreduktas
RNA, bakteriellt
Caudovirales
Bakteriekromosomer
Koliciner
Genetisk korsning
Tioredoxiner
Exodeoxiribonukleas V
DNA-primrar
Adenosintrifosfataser
Aminakrin
DNA-sekvensanalys
Akridiner
Adenosintrifosfat
RNA, budbärar
Artsspecificitet
Magnesium
Makromolekylära substanser
Reglergener
Rho-faktor
Sekvenshomologi, aminosyra
Sekvenshomologi, nukleinsyra
Morfogenes
Ribonukleotider
Kromatografi, DEAE-cellulosa
Virion
Cesium
Mutagenes
RNA, transfer
Biologisk terapi
Läkemedelsresistens, mikrobiell
Host Specificity
Deoxicytidinmonofosfat
Varm temperatur
Enzyminduktion
Avloppsvatten
Struktur-aktivitet-relation
Rekombinanta proteiner
Myoviridae
Sekvensinpassning
Ribonukleotidreduktaser
Shigella sonnei
Viral Regulatory and Accessory Proteins
Natriumdodecylsulfat
Phosphotungstic Acid
Rec A-rekombinaser
Micrococcus
Mutagenes, riktad
RNA
Bacteriophage T4, också känd som T-even phage, är en typ av bakteriofag (bakterievirus) som specifikt infekterar och replicerar i escherichia coli (E. coli) bakterier. Bakteriofagen T4 har en komplex struktur med en icosahedral symmetrisk kapsid och en lång, smal, svansliknande struktur som används för att binda till specifika receptorer på värdbakteriens yta. När bakteriofagen T4 binder till värden införlivas genomet, som består av en dubbelsträngad DNA-molekyl, in i bakterien. Genomet innehåller information om de proteiner som behövs för att producera nya viruspartiklar.
Efter att ha infekterat värden genomgår bakteriofagen T4 en livscykel som kännetecknas av två olika faser: den lytiska cykeln och den lysogeniska cykeln. I den lytiska cykeln använder viruspartikeln värdbakteriens metabolism för att producera nya viruspartiklar, vilket resulterar i att bakterien till slut spricker och frisätter nya viruspartiklar som kan infektera andra bakterier. I den lysogeniska cykeln integrerar virusgenomet sig istället in i värdbakteriens kromosom och replikeras tillsammans med den, vilket tillåter viruspartikeln att förbli latent inne i värden utan att orsaka skada.
Bakteriofagen T4 har varit ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och virologi, och har bidragit till många viktiga upptäckter om grundläggande principer för genetisk information och dess reglering.
"Bakteriofager" er en medisinsk term for virus som infekterer og replikerer seg i bakterier. De kaller også for «bakterievirus» eller «fag». Bakteriofager består av et proteinkapsel som inneholder genetisk materiale, og de kan være helt eller delvis indleirende i værtsbakteriens DNA eller RNA. Når en bakterie infiseres av en bakteriofag, kan det føre til lysing (bursting) av bakterien og frigivelse av nye bakteriofager som kan infisere andre bakterier. Bakteriofager spiller en viktig rolle i biologisk kontroll av bakterielle populationer, og de har også vært studert for mulige bruk i medisinske terapeutiske tilnærminger som fagbasert terapi.
Bacteriophage T7 är ett typ av batterioviruss som infekterar och parasiterar på specifika bakteriestammar, särskilt Escherichia coli (E. coli) med den specifika serotypen B. Viruset består av en proteinhölje som innehåller en sträng DNA. När bacterioviruset T7 infekterar en värdbakterie, integrerar viralgenomet sig ofta in i bakteriens genetiska material och tvingar den att producera nya viruspartiklar istället för att utveckla egna celler. Slutligen sprider sig de nyskapade viruset till andra bakterier och fortsätter infektionscykeln.
'T-cells' (også kjent som T-lymphocyter) er ein type hvite blodceller som spiller en viktig rolle i cellmedietert immunforsvar i organismen vår. De hjelper til å koordinere og effektivisere svaret på infeksjoner og er også involvert i å regulere immunresponsene for å forebygge overreaksjoner som kan skade kroppen. T-celler utvikler seg fra stamceller i benmarrow og migrerer til en organ i limfesystemet kalt terskjelen (thymus), der de mogenes og differensieres til ulike typer T-celler med forskjellige funksjoner.
T-celler kan deles inn i to hovedgrupper basert på deres overflateproteiner og funksjon:
1. CD4+ T-celler, også kalt helper T-cells (TH-celler): Disse cellene hjelper å koordinere immunresponsene ved å sekretere cytokiner som signalerer til andre immunceller for å aktivere dem og regulere deres funksjon. CD4+ T-celler kan deles inn i flere undergrupper basert på de cytokiner de produserer, inkludert TH1-, TH2-, TH17- og Treg-celler.
2. CD8+ T-celler, også kalt cytotoksike T-cells (CTL): Disse cellene har direkte bakteriedrabbende eller tumorcelledrabbende evne og er i stand til å eliminere infisjerte eller skadede celler ved å sekretere toksiner som fører til apoptose (celldød).
T-cellsfunksjonen kan være forstyrret i ulike sykdommer, inkludert immunforsvarsrelaterte sykdommer og kræft. Derfor er det viktig å ha en god forståelse av T-cellsfunksjonen for å kunne utvikle effektive terapeutiske strategier for å behandle disse sykdommene.
Kolibakterier (E. coli) är en typ av bakterier som normalt förekommer i tarmen hos människor och djur. Det finns många olika stammar av kolibakterier, varav de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för kroppen. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner. Exempel på sjukdomar som kan orsakas av vissa former av kolibakterier inkluderar matförgiftning, urinvägsinfektion och tarmsjukdom.
Bacteriophage T3 är ett typ av bakteriofag, vilket är ett virus som infekterar och replikerar sig inne i bakterier. Bacteriophage T3 är specifikt för att infektera vissa stammar av Escherichia coli (E. coli) bacteria.
När bacteriophage T3 infekterar en E. coli cell, attackerar viruset bakteriens DNA-replikationsmaskineri och ersätter det med sina egna gener. Viruset tvingar sedan bakterien att producera nya viruspartiklar istället för att forma vanliga bakterieceller. Slutligen sprider sig de nya viruset till andra bakterier och fortsätter infektionscykeln.
Bacteriophage T3 är ett så kallat lytiskt virus, vilket betyder att det dödar värdbakterien när det sprids till nya celler. Detta gör det användbart som ett potentiellt biologiskt vapen mot bakterieinfektioner, särskilt mot antibiotikaresistenta stammar.
En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.
'Virusproteiner' refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin replikasjonsprosess og forårsage infeksjon i værtsorganismen. Disse proteinet kan inkludere strukturelle proteiner, som utgjør kapsiden eller membranen til viruset, og ikke-strukturelle proteiner, som involveres i regulering av virusets replikasjon og infeksjonsprosess.
Strukturelle proteiner kan inkludere:
* Kapsidproteiner: disse er proteiner som utgjør den proteinhylle som omger viruses genetiske materiale. De kan være formet som en helix, som hos bakteriofager, eller som en ikosaeder, som hos mange arter av RNA- og DNA-viruser.
* Membranproteiner: disse proteinet er inkorporert i lipidmembranen til de enkle- eller doppelstrands RNA-viruser som koronavirus og flavivirus. Disse proteinet kan være involvert i sammensetningen av membranen, infeksjonen av værtscellen, og/eller frigjøringen av nyproducerte virusher.
Ikke-strukturelle proteiner kan inkludere:
* Replikasjonsproteiner: disse er nødvendige for replikasjonen av virusets genetiske materiale og kan være enzymer som revers transkriptase, RNA-polymerase eller ligase.
* Regulatoriske proteiner: disse proteinet kan regulere aktiviteten til andre virusproteiner eller værtsorganismens celler for å øke viruses evne til å replikere seg og spre seg.
I allmennhet er virusproteinene spesifikke for hvert individuelt virus og kan være mål for antivirale terapier eller vaccineutvikling.
Bakteriofagen lambda, eller λ-fagen, är ett virus som infekterar och replicerar i specifika stammar av enterobakterier, särskilt Escherichia coli (E. coli). Bakteriofagen lambda tillhör gruppen tempererade bacteriofager, vilket innebär att de kan införliva sin genetiska information i värdbakteriens kromosom och därmed existera som en prophag under en tid av latens.
När bakterien utsätts för strålnings- eller kemisk stress, eller när den är i konkurrens med andra bakterier, kan prophagen excindera från värdbakteriens kromosom och påbörja en lytisk cykel. Under denna cykel produceras nya viruspartiklar (virioner) som sedan frisätts genom att värdbakterien lyses upp, vilket dödar bakterien.
Bakteriofagen lambda används ofta inom molekylärbiologi som ett verktyg för kloning och genmanipulation på grund av dess förmåga att integrera sin genetiska information i värdbakteriens kromosom, samt på grund av den specifika induceringsmekanismen som orsakar excision och lytisk cykel.
'Virus-DNA' refererer til det genetiske materiale i form av DNA (deoxyribonucleic acid) som findes i visse typer virus. Virus er små infektiøse partikler som ikke kan reproducere seg selv, men har brug for en værtscell for å formere seg.
Virus-DNA kan være enten enkeltstreget eller dobbeltstreget, og den kan være lineær eller cirkulær. Nogle viruser har DNA som det primære genetiske materialet, mens andre har RNA (ribonucleic acid).
DNA-viruses inneholder ofte en begranset mengde genetisk informasjon og er avhengige av værttens cellulære mekanismer for å syntetisere proteiner og replikere seg. Eksempler på DNA-viruses inkluder herpesvirus, papillomavirus og adenovirus.
En DNA-virus är ett virus som innehåller dubbelsträngat DNA (dsDNA) eller enkelsträngat DNA (ssDNA) som sitt genetiska material. Det finns flera olika familjer av DNA-virus, och de kan infektera både prokaryota och eukaryota celler. Exempel på DNA-virus inkluderar herpesviruses, adenovirus, och papillomavirus. När ett DNA-virus infekterar en cell, använder det sig av värdcellens replikationsmaskineri för att producera fler viruspartiklar.
I medicinsk kontext refererer «lysogeni» til en infeksjonsmåte hvor et bakteriofag (et virus som infiser batterier) integrerer sin genetisk informasjon (DNA eller RNA) in i værtsbakteriens genome i stedet for å omdannes til infektiøse partikler umiddelbart. Dette kaller man også for en latent infeksjon.
Bakterien som er infisert med bakteriofagen og har integrert genomet sin, kan fortsatt leve og repliseres normalt, og den infekterende DNA-strengen blir reprodusert sammen med værtsbakteriens genetisk materiale. Den infekterende DNA-strengen kan også bli overført til nye generasjoner av bakterier ved celledeling.
I noen tilfeller kan den infiserte bakterien utløse en lytisk cyklus, hvor bakteriofagen starter å replisere seg i store antall og eventuelt resultere i lysen (bakteinndeling) av værtsbakterien. Dette skjer vanligvis som svar på en stressfull situasjon eller under bestemte miljøforhold, og det kan også utløses av gener som kontrollerer denne prosessen i bakteriofagens genetisk materiale.
Lysogeni er viktig å forstå fordi det kan ha betydning for bakteriers evne til å utvikle resistans mot antibiotika og andre typer av bakteriedrap, og det kan også spille en rolle i bakteriens evne til å overleve under ugunstige miljøforhold.
'Virusgener' är ett begrepp inom virologi och refererar till den del av ett virusgenom som kodar för de proteiner som behövs för att producera nya viruspartiklar. Det kan bestå av en eller flera gener, beroende på vilken typ av virus det är. Virusgener innehåller allt väsentligt genetisk information som krävs för att en virusinfektion ska kunna fortgå och nya viruspartiklar ska kunna bildas.
"Bacteriophage Mu" er en type bakteriofag (bakterieviruset) som infekterer og replikerer seg i bakterien Escherichia coli ("E. coli"). Bakteriofagen Mu har en unik egenskap kalt "generalisert transduktion", hvor den kan overføre gener fra sin egen genome til værtbakteriens genome under replikasjonen. Dette gjør at bakteriofagen Mu er i stand til å endre arven til værtbakterien på en måte som kan føre til nyttige eller skadelige effekter for bakterien.
Bakteriofagen Mu har også en høy grad av lysgenomintegrering, hvilket betyr at den kan integrere seg selv i værtbakteriens genome ved slikingssteder (attachmentsites) som kalles "attachment sites" eller "att sites". Dette gjør at bakteriofagen Mu kan eksistere i bakterien som en prophage, hvor den ikke produserer nye viruspartikler før den aktiveres av et stimulus, for eksempel UV-stråling eller antibiotisk behandling.
Bakteriofagen Mu er blitt viktig i studiene av bakteriens genetikk og molekylærbiologi, og har også vært brukt som et redselsmiddel mot bakterielle infeksjoner.
En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.
DNA-replikation är en biologisk process där den dubbela helixstrukturen av DNA kopieras till två identiska dubbla helixer före celldelning. Denna process sker genom att enzymkomplex katalyserar separationen av de två DNA-strängarna och syntetiserar nya komplementära strängar med hjälp av fria nukleotider som matchar originalsträngarnas baspar. Replikationen är en nödvändig process för att säkerställa att genetisk information passeras korrekt från en cell till dess avkomma under celldelning och tillväxt.
"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.
En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.
Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.
Bacteriofag phi X 174 är en typ av bakteriovirus som infekterar och replicerar i tarmbakterien Escherichia coli (E. coli). Det är en non-flexibel, icosahedral virus med en diameter på ungefär 30 nanometer. Bacteriofag phi X 174 har en enkelsträngad DNA-genom som innehåller cirka 5 400 baspar och kodar för 11 gener. Det är en av de minsta virus som har helt secvenserat genomet. Bacteriofag phi X 174 används ofta som ett modellsystem inom molekylärbiologi och virologi.
Bacteriophage Phi 6, också känd som "Phage Phi 6" eller "Φ6", är en typ av bakteriofag (bakterievirus) som infekterar och parasiterar på bacterien Pseudomonas syringae. Det är ett dubbelsträngat RNA-virus, vilket betyder att det innehåller två segment av RNA som kodar för virusets genetisk information. Phi 6 har en komplex struktur med en icosaedrisk symmetri och är omgiven av ett lipidmembran. Det är välkänt för sin förmåga att överleva under extrem miljöförhållanden, såsom höga UV-strålning och temperaturer, vilket gör det intressant som en modellorganism inom studier av virusutveckling och evolution.
DNA-styrte RNA-polymerase er en viktig molekyl i biologien som spiller en sentral rolle i produksjonen av RNA-molekyler etter DNAs sekvens. RNA-polymerasen er ein enzym som kan lese skrevet informasjon fra DNA-strengen og bruke den til å syntetisere en komplementær RNA-streng.
I prosessen med transskripsjon leser RNA-polymeraset DNA-strengen og starter produksjonen av RNA etter å ha funnet et specifikt startstoff, kalt promotor. RNA-polymerasen beveger seg langs DNA-strengen og samler nukleotider som passer komplementært til DNA-sekvensen for å bygge opp en ny RNA-streng. Produksjonen av RNA stopper når RNA-polymeraset støter på et stoppstoff etterpå.
Denne prosessen er viktig for å produsere forskjellige typer RNA, inkludert mRNA (messenger RNA), tRNA (transfer RNA) og rRNA (ribosomal RNA), som hver har sin egen funksjon i cellen. DNA-styrte RNA-polymerase er derfor en viktig komponent i genuttrykk og proteinsyntese i levende organismer.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
DNA-primer är en liten, kort molekyl av enkelsträngat DNA som syntetiseras av enzymet primas och fungerar som startpunkt för DNA-polymeras under processen med DNA-replikering. Denna lilla DNA-sekvens kommer att binda till det ena strängen av den dubbelhelixstrukturen av DNA som ska replikeras, och sedan kan DNA-polymeraset börja bygga upp den nya motsatta DNA-strängen från denna startpunkt. Efter att replikeringen är klar kommer primern att tas bort och ersättas med nya nukleotider för att få en kontinuerlig dubbelsträngad DNA-molekyl.
'Viral tail proteins' refer to the protein structures that make up the tail-like appendage found on certain types of viruses, particularly bacteriophages (viruses that infect bacteria). The tail is a complex structure composed of several different proteins, which assemble together to form a long, thin tube-like structure.
The tail fibers or spikes, which are located at the tip of the tail, are responsible for recognizing and binding to specific receptors on the surface of the host cell. This recognition and binding process is essential for the virus to infect and replicate within the host cell.
The tail proteins also play a role in the injection of the viral genome into the host cell after attachment. Once the virus has attached to the host cell, the tail contracts, puncturing the cell membrane and allowing the viral genome to enter the host cell.
Overall, viral tail proteins are essential for the infectivity and replication of certain types of viruses, and have important implications for understanding viral pathogenesis and developing antiviral therapies.
Bacteriofag M13, också känd som filamentös fosfatid (Ff) filvirion, är ett typ av bakteriofag som infekterar och replikerar inom vissa stammar av Escherichia coli-bakterier. Det är en nonlysogen filamentös bakteriofag med en enkelsträngad DNA-genom. M13-bakteriofagen är ungefär 65 nm lång och 6,6 nm i diameter. Genomet innehåller sex gener som kodar för strukturella proteiner och regulatoriska proteiner som behövs för att producera och paketera den enkelsträngade DNA-genomen i den nya bakteriofagen. M13 används ofta inom molekylärbiologi som vektor för kloning av DNA.
"DNA-directed DNA polymerase" refers to a type of enzyme that synthesizes new strands of DNA using an existing DNA strand as a template. These enzymes are responsible for replicating DNA in cells, and they add nucleotides one at a time to the growing end of a new DNA strand, pairing each new nucleotide with the corresponding base on the template strand. This process is essential for the reproduction and survival of all living organisms.
DNA polymerases are highly accurate enzymes that have a proofreading function that allows them to correct mistakes made during replication. This helps ensure that the genetic information encoded in DNA is accurately passed on from one generation to the next. There are several different types of DNA polymerases, each with its own specific functions and characteristics. For example, some DNA polymerases are involved in repairing damaged DNA, while others are involved in recombination, the process by which genetic material is exchanged between two DNA molecules.
Overall, DNA-directed DNA polymerases play a critical role in maintaining the integrity of the genome and ensuring the faithful transmission of genetic information.
Bacteriophage P2 är en typ av bakteriofag, vilket är ett virus som infekterar och replikerar sig inne i bakterier. Bakteriofagen P2 är specifik för att infektera vissa stammar av gramnegativa bakterier, särskilt Escherichia coli (E. coli).
Bakteriofagen P2 har en dubbelsträngat DNA-genom och använder sig av bakteriens replikeringsmekanismer för att producera fler viruspartiklar inne i den infekterade bakterien. När ett stort antal nya viruspartiklar har producerats, kan de sprida sig till andra bakterier och fortsätta med sin infektionscykel.
Bakteriofagen P2 är intressant inom molekylärbiologi eftersom den använder en unik mekanism för att paketera sitt DNA in i viruspartikeln, vilket gör den till ett viktigt studieobjekt för forskare som undersöker grundläggande principer kring genetisk information och dess reglering.
In medical terms, "gener" är inte en etablerad term. Det kan ha varit meningen att stava "genetisk", som refererar till arvsanlag eller egenskaper som är ärftliga och bestäms av gener, de grundläggande enheterna i arvsmassan.
En gen är en sekvens av DNA-nukleotider som innehåller information om hur att bygga ett protein eller reglera en biokemisk process. Genetisk information kan påverka många aspekter av individens hälsa och sjukdom, inklusive risken för ärftliga sjukdomar, svar på miljöfaktorer och läkemedelsrespons.
Enkelsträngat DNA, eller singel-stranded DNA (ssDNA), är en typ av DNA-molekyler som består av en enda sträng av nukleotider i stället för de dubbla strängarna som vanligtvis finns i dubbelsträngat DNA (dsDNA). Den enkelsträngade DNA:t har samma basparningar som dubbelsträngat DNA, där adenin parar sig med tymin och guanin parar sig med cytosin, men eftersom det bara finns en sträng kan den inte bilda en kompakt dubbelhelix. Istället tenderar den att vara mer löst sammansatt och kan ha olika former beroende på omgivningen.
Enkelsträngat DNA förekommer naturligt i vissa virus, såsom filovirusesläktet som inkluderar Ebolavirus, och retrotransposoner, som är sekvenser av DNA som kan kopieras och flytta sig till nya positioner i genommet. ssDNA kan också uppstå under vissa cellulära processer, såsom reparation av skada på dsDNA eller under meiosen då dubbelsträngat DNA transkriberas till enkelsträngat mRNA.
I laboratoriemiljöer kan enkelsträngat DNA syntetiseras genom polymeraskedjanreaktion (PCR) med speciella enzymer och reagens som gör att man kan skapa en komplementär sträng till en given DNA-sekvens. Detta används ofta inom molekylärbiologi för att studera och analysera DNA-sekvenser.
Mikrobiell genetik refererer til studiet af arvemåden hos mikroorganismer, såsom bakterier, svampe og virus. Denne disciplin undersøger de genetiske mekanismer, der styrer mikroorganismernes vækst, reproduktion, metabolisme, patogenese og resistance overfor lægemidler. Mikrobiell genetik har været afgørende for at forstå de molekylære mekanismer, der styrer infektioner og sygdomme, samt udviklingen af nye strategier til forebyggelse, diagnostik og behandling af infektionssygdomme.
*Siphoviridae* är en familj av virus som infekterar både prokaryota och eukaryota värdar. Dessa virus har en icke-segmenterad, dubbelsträngad DNA-genom (dsDNA) och en icke-höljd, stavformad kapsid. De är kända för att ha en lång, smal, flexibel, svansliknande struktur som används under infektionsprocessen. Svansen består av ett proteinkapsid och en basplatta som innehåller en injiceringsmaskin som möjliggör överföring av genomet till värden.
*Siphoviridae* ingår i den stora gruppen av dsDNA-virus som kallas *Caudovirales*, eller "svansvirus". Familjen innehåller många olika arter och stammar, inklusive de välkända bakteriofagerna T4, lambda och P22. Dessa virus är mycket viktiga i forskning om molekylär biologi och genetik, eftersom de ofta används som modeller för att studera grundläggande principer inom dessa områden.
"Bacterial lysis" är en medicinsk term som refererar till processen där cellmembranet hos en bakterie krossas eller förstörs, vilket resulterar i att cellens innehåll spills ut och dödar bakterien. Detta kan ske naturligt genom andra bakterier eller virus som producerar en substance som orsakar lysis, eller konstladt genom metoder såsom antibiotika eller enzymatisk behandling. När bakteriens cellmembran krossas, kommer dess DNA, RNA och cytoplasma att läcka ut, vilket oftast leder till bakteriens död.
Bakteriofagtypning, på medicinsk terminologi, refererar till processen att kategorisera och identifiera specifika bakteriofager (bakteriefagar), också kända som filovirider, baserat på deras distincta morfologiska och genetiska egenskaper. Detta är viktigt inom forskning och klinisk praktik eftersom olika bakteriofager har specifika värdar och värdspecifikitet, och kan användas som ett alternativ till antibiotika för att behandla bakterieinfektioner. Genom att typa bakteriofager kan forskare och kliniker fastställa deras värdspecifikahet, deras potential till att infektera och döda patogena bakterier, och utveckla effektiva terapeutiska strategier för att behandla olika infektioner.
En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.
Bacteriofag P1 är en typ av bakteriofag (bakteriefagy) som infekterar och parasiterar på Escherichia coli (E. coli) bakterier. Bacteriofag P1 har en dubbelsträngat DNA-genom och tillhör gruppen myofager, vilket innebär att de har en relativt stor kapsid (proteinhölje) och kan infektera grampositiva och gramnegativa bakterier.
När bacteriofag P1 infekterar en värdbakterie sker det genom att fagen binder till specifika receptorer på bakteriens yta, varefter dess DNA injiceras in i bakterien. Fagens DNA tar sedan kontroll över bakteriens genetiska maskineri och tvingar den att producera nya kopior av fagen. Slutligen paketeras den nyskapade fagen in i bakteriens membran och frisätts genom lysering av värdbakterien, vilket kan leda till cellens död.
Bacteriofag P1 används ofta som ett modellorganism för studier av DNA-replikation, transkription och packing, samt för att undersöka interaktioner mellan bakterier och fager. Dessutom har det visat sig vara ett potentialt vapen mot antibiotikaresistenta bakterier, då det kan användas för att eliminera specifika bakteriestammar utan att påverka andra bakterier eller människor.
Genetisk rekombination är ett naturligt fenomen som sker under meiosen, den typ av celldelning som leder till bildandet av könsceller hos djur och vissa växter. Genetisk rekombination innebär att genetiskt material, i form av DNA-strängar, byts mellan olika kromosomer. Detta sker genom en process som kallas crossing over, där två homologa kromosomer (kromosomer från varsin föräldrageneration som har samma gener i samma ordning) böjs så att deras telomera (ändar) möts och delar av deras längre armar byter plats med varandra.
Genetisk rekombination kan också ske i en laboratoriemiljö genom tekniker som innebär att man klipper DNA-strängar itu och klistrar samman dem på nytt på ett sätt som ger upphov till nya kombinationer av gener. Detta används bland annat vid produktionen av genetiskt modifierade organismer (GMO).
Polynukleotidligaser är ett enzym som katalyserar sammanlankning av nukleotider för att syntetisera en polynukleotidkedja, till exempel en DNA- eller RNA-molekyl. Detta enzym spelar därför en viktig roll i processen som kallas replikation och transkription, där information lagras och överförs från DNA till protein. Polynukleotidligasernas funktion är att bygga upp den nya polynukleotidkedjan genom att koppla ihop enskilda nukleotider i en specifik sekvens, som bestäms av den matris som används under processen.
En DNA-helikase är ett enzym som bryter de vätebindningar som håller samman dubbelstängeln i DNA-molekylen, så att den kan öppnas och separeras till två enskilda stänglar. Denna process är nödvändig under celldelningen för att replikera DNA och skapa två identiska kopior av genomet inför cellernas delning. DNA-helikaser använder energibärande molekyler, till exempel ATP, för att kunna bryta de vätebindningar som håller samman baspar i DNA-dubbelstängeln och på så sätt separera dem. Medicinskt sett är DNA-helikaser viktiga för att förstå och behandla sjukdomar orsakade av mutationer eller felaktig funktion hos dessa enzymer.
DNA-paketering, eller "nukleosomorganisasjon", refererer til den måte på hvilken DNA er pakket sammen med histonproteiner i eukaryote celler. Nukleosomet, som er den grunnleggende enheten i DNA-paketering, består av ottet store histonproteiner som er omgitt av DNA. Disse histonproteinene har en positiv lading og binder seg til den negativt ladede DNA-stumpen, hvilket fører til at DNA blir pakket sammen i en kompakt struktur.
Denne strukturen er viktig for å passe DNA-molekylet inn i cellkernen og regulere genuttrykk. Paketeringen av DNA påvirkes av postsyntetiske modifikasjoner av histonene, som kan endre lesbarhet og tilgjengelighet av gener. Dette betyr at DNA-paketering spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og cellens funksjon.
Deoxyribonuclease (DNase) er ein type av nukleas-enzym som spesifikt degraderer Deoxyribonukleinsyre (DNA). DNasen klipper DNA-strengene i små, enkle deoxiribonukleotider ved å hydrolyserer fosfodiesterbindinger i DNA-molekylet. Dette er viktig for cellene sine normala funksjoner, såvel som for nedbrytningen av DNA i døde eller sterke celler. Det finnes mange forskjellige typer av DNaser, og de kan ha forskjellige substratspecifisitet og regulering mekanisme.
'Salmonella-förgiftning' är en infektionssjukdom orsakad av bakterien Salmonella enterica. Den uppstår vanligen som följd av att man har ätit mat eller druckit vatten som är kontaminerat med bakterierna. Sjukdomen kännetecknas ofta av plötsliga buksmärtor, diarré, illamående och feber. Symptomen brukar vanligtvis uppstå inom 12 till 72 timmar efter att man har blivit smittad och kan vara milda eller allvarliga. I de flesta fall av Salmonella-förgiftning behövs inget särskilt medicinskt ingrepp och sjukdomen botas av sig själv inom en vecka. Vid allvarligare fall kan dock antibiotika behövas för att behandla infektionen. För att förebygga Salmonella-förgiftning rekommenderas god handhygien, att tillaga maten på rätt sätt och att hålla igång med vaccinationsprogrammen mot Salmonella för höns och andra djur.
Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.
Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.
En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.
Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.
Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.
Gradientcentrifugering är en laboratorieteknik inom biologi och medicin som används för att separera olika typer av partiklar baserat på deras differens i sedimentationshastighet, som i sin tur beror på partikelns storlek, form och densitet.
Den vanligaste typen av gradientcentrifugering är ultracentrifugering i en gradient av t.ex. sockerlösning eller saltlösning, där den högre densiteten är närmast rotorn och den lägre längst bort. När centrifugeringen sker accelereras partiklarna genom lösningen och sedimenterar därefter i gradienten. Partiklar med högre densitet kommer att sedimentera snabbare än partiklar med lägre densitet, vilket möjliggör en separation av olika partiklar baserat på deras egenskaper.
Gradientcentrifugering används bland annat för att separera olika typer av celler, virus, ribosomer och andra organeller från varandra eller från det medium de befinner sig i. Det är en viktig teknik inom molekylärbiologi, virologi och cellbiologi.
RNA-fager (i engelska: RNA phages) refererar till en grupp av virus som infekterar bakterier och använder RNA istället för DNA som sitt genetiska material. Dessa virus är specialiserade till att infektera värdar som själva innehåller RNA som huvudsaklig informationbärare, till exempel vissa arter av bl a *Escherichia coli*.
RNA-fagernas genomer kan vara linjära eller cirkulära och de replikerar sig genom att använda en RNA-polymeras som kopierar RNA-strängen till komplementärt RNA. Dessa virus producerar ofta mycket få proteiner, ofta bara ett eller några få, inklusive en RNA-replikas och en kapsidprotein.
Ett välkänt exempel på ett RNA-fager är MS2-faget, som används som modellorganism inom molekylärbiologi för att studera RNA-replikation och proteinsyntes.
'Adsorption' är en medicinsk term som refererar till processen där molekyler, joner eller gaser fysiskt adsorberas (och i vissa fall kemiskt binds) till ytan på ett material, ofta ett fast ämne. Det skiljer sig från absorption, vilket istället är när substanser tar upp varandra i en lösning eller i en gasform. Adsorption kan ha betydelse inom områden som medicinsk teknik, farmakologi och toxikologi.
Exempelvis kan adsorption användas för att rena blod genom att fysiskt adsorbera skadliga substanser till en speciell typ av material, såsom aktivt kol eller jonbytare. Detta är vanligt i behandlingar av bl a kemoterapi-relaterade biverkningar och förgiftningar.
Nukleinsyrakonfiguration refererar till den tresdimensionella strukturen hos nukleinsyra, som kan vara antingen DNA (deoxiribonucleic acid) eller RNA (ribonucleic acid). Det finns två huvudsakliga konfigurationer av dubbelsträngat DNA: A-DNA och B-DNA.
A-DNA är en kompaktare form av DNA som förekommer under torra förhållanden eller när DNA binds till proteiner. Den har en större diameter och en rakare, mer stram struktur än B-DNA.
B-DNA är den mest vanliga formen av dubbelsträngat DNA i levande celler. Den har en mindre diameter och en svagt skruvad struktur med ungefär 10 baspar per hel vridning.
RNA har också en specifik konfiguration, som kallas A-form. RNA är en singelsträngad nukleinsyra som bildar en svagt skruvad struktur med ungefär 11 baser per hel vridning.
I allmänhet avgörs nukleinsyrakonfigurationen av den specifika sekvensen av nukleotider, samt de miljöfaktorer som påverkar dess struktur, såsom saltkoncentration och fuktighet.
Kloramfenikol är ett bredspektrumantibiotikum som verkar genom att hämja bakteriens protein syntes. Det används för behandling av olika infektioner orsakade av känsliga bakterier, till exempel i samband med mjältbrandsinflammation, meningit, lunginflammation och hudinfektioner.
Läkemedlet ges vanligen som intravenös infusion eller som tablett, beroende på typen av infektion och patientens hälsotillstånd. Liksom med alla antibiotika kan överanvändning eller felaktig användning av kloramfenikol leda till resistens hos bakterier. Dessutom kan kloramfenikol ha allvarliga biverkningar, särskilt på benmärgen och blodbildande organ, varför det endast ska användas när andra antibiotika inte är lämpliga eller har visat sig verka otillräckligt.
Bacteriofag PRD1 är en typ av bakteriofag, vilket är ett virus som infekterar och replicerar inne i bakterier. PRD1 är en icosahedral (polyederformad) dsDNA-bakteriofag ( dubbelsträngat DNA) som primärt infekterar escherichia coli (E.coli). Viruspartikeln har en diameter på ungefär 65 nm och innehåller ett 10 kbp stort dsDNA-genom. PRD1 används ofta som ett modellsystem för att studera morfologi, genetik och replikation hos bakteriofager.
'Pseudomonas aeruginosa' är en gramnegativ bakterie som förekommer i miljöer såsom jord, vatten och luft. Den kan också koloniseras hos människor, ofta utan att orsaka några symptom. Men för personer med svagt immunförsvar eller för de som har underliggande sjukdomstillstånd såsom cystisk fibros eller diabetes kan den orsaka allvarliga infektioner, till exempel i lungor, blod, sår och urinvägar.
Pseudomonas aeruginosa producerar en varierad uppsättning virulensfaktorer som hjälper den att undvika värdimmunsvaret och orsaka skada på vävnader. Exempel på dessa faktorer innefattar lipopolysackarider, exotoxiner, proteaser, elastas, hemolysiner och slimeproducerande kapsel.
Infektioner orsakade av Pseudomonas aeruginosa kan vara svåra att behandla på grund av dess resistens mot många antibiotika. Multiresistenta stammar av bakterien har blivit en allt större bekymmer i sjukvården globalt.
DNA-restriktionsenzymers är en typ av enzymer som finns hos bakterier och arkéer. Deras funktion är att skydda cellen från främmande DNA, till exempel virus, genom att skära sönder den i specifika mönster. Restriktionsenzymerna kan användas inom molekylärbiologi för att klippa och klistra ihop DNA-molekyler på ett kontrollerat sätt. Varje restriktionsenzym har en unik sekvens av nukleotider som det känner igen och skär vid, vanligtvis med 4-8 baspar. När enzymerna används i forskning och teknikutveckling kallas de ofta enbart för restriktionsenzymer eller bara restriktorer.
Stafylokockfager, även känt som stafylokock-fago eller stafylococcal bacteriophage, är ett virus som infekterar och replicerar i bakterien Staphylococcus aureus. Fager är en förkortning av det grekiska ordet "phagein", vilket betyder att äta eller förtäras. Dessa virus dödar värdbakterierna genom att infektera dem, ta över deras replikationsmekanism och producera nya fager som sedan sprider sig till andra bakterier.
Stafylokockfager är specifika för Staphylococcus aureus-bakterier och kan delas in i olika typer baserat på deras morfologi, genomföringsmekanism och genetiska uppbyggnad. De flesta stafylokockfagerna är tempererade, vilket betyder att de kan överleva vid relativt höga temperaturer (upp till 60°C).
Fager används ibland som en alternativ behandlingsmetod för att bekämpa antibiotikaresistenta bakterier. Denna metod kallas fagterapi och innebär att man använder specifika fager för att eliminera patogena bakterier från ett system, till exempel vid behandling av infektioner.
"Genetiska mallar", även kända som genetiska blueprints eller grundinstruktioner, refererar till den information som är kodad i varje persons DNA. Detta inkluderar instruktionerna för hur kroppen ska utvecklas, fungera och växa under individens livstid. Genetiska mallar består av sekvenser av baspar (A, T, C, G) som bildar gener, som i sin tur kodar för proteiner eller RNA-molekyler med olika funktioner. Dessa instruktioner kan påverka en persons utseende, förmågor, hälsa och predisposition för vissa sjukdomar. Det är värt att notera att miljöfaktorer och epigenetiska faktorer också kan spela in i hur genetiska mallar uttrycks och påverkar en persons fenotyp.
RNA-nukleotidyltransferaser är en grupp enzymer som katalyserar additionen av nukleotider till 3'-slutet av RNA-molekyler. Dessa enzymer spelar en viktig roll i syntesen och regenerationen av olika typer av RNA, inklusive messenger RNA (mRNA), ribosomalt RNA (rRNA) och transfer RNA (tRNA). RNA-nukleotidyltransferaser kan vara non-template-beroende eller template-beroende beroende på om de använder en matris för att specificera den sekvens av nukleotider som ska läggas till RNA-molekylen. Dessa enzymer är viktiga för cellulär homöostas och kan vara involverade i patologiska processer, såsom cancer och neurologiska sjukdomar.
Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.
Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.
Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.
'Genom' refererer til det totale sæt af genetisk information, der er indeholdt i et organisme. Det består af DNA-molekyler, der har kodet for alle de gener, proteiner og regulerende sekvenser, der er nødvendige for at danne og opretholde livet hos det pågældende organisme.
'Viralt genom' refererer til den totale genetiske information, der findes i et virus. Et viralt genom kan være lavet af DNA eller RNA og kan variere meget i størrelse alt efter hvilken type virus vi taler om. Virus' genom indeholder instruktionerne for at producere nye viruspartikler, så de kan inficere andre celler og fortsætte med at sprede sig.
Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.
Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.
"Bacillus cereus" er en art av bakterier som kan forekomme i visst matvarer, som ris og poteter. Bakterien kan produserer to forskjellige typer toksiner som kan føre til two typees foodborne illness:
1. Den emetiske typen av Bacillus cereus-sykdomen, også kalt "fartsykdom", karakteriseres av plutselig oppkommende oppsvien og er foråkt av et toksin som stimulerer det kasserede nervesystemet til å produserer meget mye vomitiv.
2. Den diarrheiske typen av Bacillus cereus-sykdomen karakteriseres av vannløshet, magepine og diarré, og er foråkt av et andre toksin som skader tarmens slemhinne og fører til utslipp av væske.
Bacillus cereus-bakterien kan overleve ved høye temperaturer og kan gro igjen etter at maten har kokt, noe som gjør den vanskelig å unngå i visse tilfeller.
Podoviridae är en familj av små, enkelhjärtade DNA-viruset som infekterar både prokaryota och eukaryota värdar. Familjen karaktäriseras av sitt korta, icke-kontraktila svansprotein, som används för att binda till och infektera värden. Podoviridae-virusen har en dubbelsträngat DNA-genom som kapsideras av ett ikosaedriskt symmetriskt proteinhölje. Exempel på virus inom denna familj är Salmonella viruset P22 och Escherichia coli-viruset T7.
I en medicinsk kontext är en kapsid den proteinhölje som omger och skyddar genomet hos ett virus. Kapsiden är ofta skapad av flera kopior av samma proteiner, som arrangerar sig i en specifik form som kan liknas vid en symmetrisk skal eller yta. Denna struktur hjälper till att stabilisera viruset och underlättar dess infektion av värdceller genom att binda till specifika receptorer på cellens yta. Kapsiden är en viktig del av virusets struktur och spelar en central roll i dess livscykel och patogenesis.
Tyminnukleotider, även kända som T-nukleotider eller thymidiner, är en typ av nukleotider som innehåller den sockerkärnan deoxyribosa och den nucleobasen tymin. Deyminner är en viktig delkomponent i DNA (DNA) molekyler och spelar därför en central roll i arvsförhållandena och cellreplikationen hos levande organismer.
I DNA-molekylen bildar tyminnukleotider specifika parningar med adenin nukleotider, vilket bidrar till den dubbelstrukturen hos DNA. Denna speciella komplementära basparning är viktig för stabiliteten och funktionen av DNA-molekylen.
'Streptococcus-fager' er en betegnelse for en infektion som forårsages af bakterien Streptococcus pyogenes. Denne type bakterie er også kendt som β-hemolytiske streptokokker, gruppe A streptokokker eller blot GAS (Group A Streptococcus). Infektionen kan føre til en række forskellige sygdomme, herunder halsbetændelse, impetigo, lungebetændelse og rheumatisk feber.
Halsbetændelse (streptococcus-faryngitis) er den mest almindelige infektion, der forårsages af Streptococcus pyogenes. Symptomerne inkluder halskrat, smerte ved svælging, feber og svulmede lymfeknuder. Andre typer af streptococcus-fager omfatter:
* Impetigo: En hudinfektion som oftest rammer børn og er karakteriseret ved blærer og gule krasser på huden, især omkring munden og næsen.
* Lungebetændelse (pneumoni): Streptococcus pyogenes kan også forårsage lungebetændelse, særligt hos personer med svækkede immunsystemer eller andre sygdomme, der gør dem mere modtagelige.
* Rheumatisk feber: En komplikation af streptococcus-fager, som kan opstå flere uger efter en halsbetændelse. Symptomerne inkluder feber, smerter i led og hjerteklappenes skader.
Det er vigtigt at søge lægebehandling for streptococcus-fager, da den kan føre til alvorlige komplikationer, hvis den ikke behandles korrekt. Behandlingen består typisk af antibiotika, der tager i reglen 10 dage at helbrede en infektion.
I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:
1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.
Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.
'RNA viralt' refererer til et virus som har sin genetisk informasjon lagret i RNA (ribonukleinsyre) istedenfor DNA (deoxyribonukleinsyre) som er vanligere for levende organismer. Disse typer av viruser bruker RNA-polymerase enzym for å transkribere og replikere sin genetisk informasjon. Mange infektiøse og smittebærende virusser, som f.eks. HIV, influenza, SARS-CoV-2 (som forårsaker COVID-19), er RNA-virusser.
'Test för genetisk komplementering' är ett laboratoriemässigt test som används för att undersöka om en fungerande kopia av en viss gen kan komplettera eller kompensera för den defekta genen hos en individ med en genetisk sjukdom. Testet innebär att man inför en normalt fungerande genkopia i celler som saknar en fungerande kopia av samma gen, och sedan ser på om detta leder till en korrekt produktion av det protein som genen kodar för.
Genetisk komplementering används ofta inom forskning för att undersöka samband mellan specifika gener och sjukdomar, men kan även användas i kliniska sammanhang för att fastställa om en viss genförändring orsakar en specifik sjukdom. Testet kan också användas för att undersöka effekterna av genterapi, där man ersätter en defekt gen med en fungerande kopia.
En exonukleas är ett enzym som bryter ner en DNA- eller RNA-molekyl genom successivt att ta bort nukleotider från slutet (3'-slutet eller 5'-slutet) av varje enskild sträng. Exonukleaser katalyserar hydrolysreaktioner som resulterar i frisättning av mononukleotider. Det finns två huvudtyper av exonukleaser: 3'-exonukleaser och 5'-exonukleaser, beroende på vilket slut de attackerar först. Dessa enzymer spelar viktiga roller i olika cellulära processer, till exempel DNA-reparation, rekombination och nedbrytning av DNA och RNA.
'Fosforisotoper' refererer til forskjellige former av fosfor-atom som har forskjellig antall neutroner i kjerneen. Dette fører til at de har forskjellige atommasser. Den mest alminnelige fosforisotopen er fosfor-31, som har 15 protoner og 16 neutroner i kjerneen. Andre fosforisotoper, som fosfor-30 og fosfor-32, forekommer naturlig i sporetrakker, men de er veldig sjeldne. Fosforisotoper kan også produseres i laboratoriet ved hjelp av kjernereaksjoner. Disse isotopene har forskjellige fysiske og kjemiske egenskaper som kan gjøre dem anvendelige i forskjellige sammenhenger, for eksempel i medisinen og industrien.
Tritium, som också kallas treslavon, är en radioaktiv isotop av väte. Den har ett neutron till skillnad från den vanligaste isotopen av väte, protium, som saknar neutroner. Tritiums atomkärna innehåller en proton och två neutroner, vilket gör att det totalt finns tre nukleona (protoner + neutroner) i tritiumkärnan.
Tritium har en halveringstid på ungefär 12,3 år, vilket betyder att efter denna tid har hälften av ett given antal tritiumatomer sönderfallit till helium-3 och en elektron (beta-partikel). Tritium används inom olika områden, bland annat inom energiproduktion, medicinsk diagnostik och i militära tillämpningar.
"Bakterie-DNA" refererer til det genetiske materiale i form av DNA (desoxyribonukleinsyre) som findes i bakterier. DNA består av to stränge av nukleotider som er forbundet til hverandre med basepar som er komplementære, dvs. A-T og G-C. Disse basepara koder for genene som styrer bakteriens funksjoner og egenskaper. Bakterie-DNA kan variere mye mellom forskjellige arter av bakterier og er ein viktig del av molekylærbiologien og -genetikken.
Temperatur är ett mått på den termiska energin som finns hos ett föremål eller en levande varelse. I medicinskt sammanhang avses ofta kroppstemperaturen, vilken är en indikation på en persons hälsotillstånd. Normalt temperaturen i människokroppen ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius. En förhöjd kroppstemperatur kan vara ett tecken på infektion eller annan sjukdom. En sänkt kroppstemperatur kan också vara ett allvarligt tecken beroende på orsaken.
Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.
Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.
I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.
I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.
Nukleinsyredegeneration, eller nukleinsyradenaturering, är ett fenomen där dubbela helixstrukturen hos DNA eller RNA separeras och molekylerna blir instabila. Denna process kan orsakas av höga temperaturer, lägre pH-värden (mer sura förhållanden) eller kemiska agenter som denatureringsmedel. När nukleinsyrorna degenererar, förlorar de sin sekundära struktur och blir olösliga, vilket gör att de inte längre kan utföra sina funktioner korrekt. Denaturering av DNA är en kritisk process inom molekylärbiologi, eftersom den möjliggör analys av DNA-sekvensen.
PROFLAVIN är ett syntetiskt förening som tillhör gruppen furanoderivat. Det används främst inom forskning och medicin, särskilt inom områdena mikrobiologi och onkologi. Proflavin har förmåga att binde till DNA i celler och på så sätt störa celldelningen hos bakterier och cancerceller. Detta gör det användbart som ett antibiotiskt medel och som en möjlig behandling för vissa typer av cancer. Emellertid kan proflavin också ha skadliga effekter på normalt vävnad, så det används sällan som en terapi hos människor.
Muramidaser är ett enzym som bryter ned muramylesterna i peptidoglykan, ett viktigt beståndsdel i cellväggen hos gram-positiva bakterier. Muramylester är en esterbindning mellan muraminsyra och en peptid som finns i peptidoglykan. Genom att bryta ned denna bindning kan muramidaser underlätta upplösning av cellväggen och död av bakterier. Dessa enzymer används därför inom medicinen för att bekämpa infektioner orsakade av bakterier, till exempel i form av behandlingar med lysozym. Muramidaser har också visat sig ha potential som diagnostiska verktyg för att upptäcka bakteriell infektion.
Endonucleasen är ett enzym som bryter ned en DNA-sträng genom att klyva en eller flera fosfoestrarbindningar mellan nukleotiderna inuti (endon) den dubbla helixstrukturen. En speciell typ av endonucleas är endodeoxyribonucleas, som är kapabelt att klyva en eller flera fosfoestrarbindningar i en DNA-sträng som inte innehåller deoxiribos (en sockergrupp). Dessa enzymer används ofta inom molekylärbiologi för att klippa sönder specifika sekvenser av DNA.
Strålningseffekter är skador eller negativa hälsoeffekter som orsakas av exponering för joniserande strålning, vilket innebär att atomkärnor i ett material exciteras eller sönderfaller och sänder ut hö energetiska partiklar eller fotoner. Det finns två huvudsakliga typer av strålningseffekter: deterministiska och stochastiska effekter.
Deterministiska strålningseffekter uppstår vid höga doser av strålning och är beroende av dosen, det vill säga ju högre dosen desto allvarligare skada. Dessa effekter kan vara reversibla eller irreversibla och inkluderar till exempel hudskador, förlamning, cancer och död.
Stochastiska strålionseffekter är slumpmässiga hälsoeffekter som uppstår vid låga eller höga doser av strålning och är beroende av sannolikheten för att en skada ska inträffa, inte dosen. Detta innebär att det finns inget säkert nivå under vilken exponering för strålning kan anses vara helt riskfritt. Stochastiska effekter inkluderar till exempel cancer och genetiska skador.
Det är värt att notera att det finns en stor individuell variation i hur människor reagerar på strålningsexponering, vilket gör det svårt att fastställa exakt vilka effekter som kommer att uppstå vid en given dos. Dessutom kan vissa individer vara mer känsliga än andra för strålningseffekter, beroende på faktorer som ålder, hälsostatus och genetisk makeup.
Levivirus är ett släkte av små, enkelsträngade RNA-virus som infekterar bakterier. De är också kända som "allolevivirus" eller "bacteriophage MS2-liknande virus". Levivirus har en icosahedral (kubisk) symmetri och saknar ett yttre proteinhölje. Deras genom består av cirkulärt, positivt polaritet RNA som kodar för fyra strukturella proteiner och ett replicas. Levivirus infekterar endast vissa gram-negativa bakterier, främst enterobakterier som Escherichia coli. Dessa virus är icke-patogena för människor och djur.
Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).
Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.
Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.
"Genkartläggning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där man fastställer en individs genetiska make upp. Detta kan involvera att analysera och identifiera specifika gener, kromosomer eller genetiska variationer hos en person. Genkartläggning kan användas för att ställa diagnoser av genetiska sjukdomar, för att fastställa ärftlighet av vissa sjukdomar eller egenskaper, och för att planera och utvärdera medicinska behandlingar. Genkartläggning kan också användas inom forskning för att undersöka genetiska associationer med olika sjukdomar och hälsotillstånd.
Ultraviolett (UV) strålning är en form av elektromagnetisk strålning som har kortare våglängd än synligt ljus, men längre våglängd än röntgenstrålning. UV-strålningen delas in i tre olika områden baserat på våglängden: UVA (400-315 nm), UVB (315-280 nm) och UVC (280-100 nm).
UV-strålning produceras naturligt av solen, men kan också genereras syntetiskt med hjälp av speciella ljuskällor. Den är inte synlig för människan, men den kan orsaka en rad olika effekter på levande vävnader, beroende på dos och exponeringstid.
UV-strålning har både positiva och negativa effekter. På den ena sidan kan UVB-strålning stimulera produktionen av vitamin D i huden, vilket är viktigt för kroppens benstoffwechsel och immunförsvar. På den andra sidan kan långvarig exponering för höga nivåer UV-strålning orsaka skador på huden, ögon och immunsystemet. För långvarig exponering av UVA- och UVB-strålning är också kända orsaker till hudcancer, inklusive malign melanom, det allvarligaste slaget av hudcancer.
Det är därför viktigt att skydda sig mot överexponering för UV-strålning genom att använda solskydd, särskilt under de timmar då solen är som starkast (mellan 10 och 16 på eftermiddagen). Det är också viktigt att undvika konstgjord UV-strålning från solarium, eftersom det finns en känd länk mellan användning av solarium och ökat risk för hudcancer.
Oligoribonukleotider (ORNs) är korta en- eller flerfaldiga RNA-molekyler som består av upp till några hundra nukleotider. De syntetiseras naturligt i cellen och har en rad olika funktioner, bland annat som delar av ribosomerna, som regulatoriska RNA och som mellanled i celldelningen. ORNs kan även användas terapeutiskt, till exempel som antisense-oligonukleotider för att störa specifika genuttryck eller som siRNA (small interfering RNA) för att påskynda nedbrytningen av specifika mRNA-molekyler.
DNA-nukleotidyltransferaser är en grupp enzymer som katalyserar additionen av nukleotider till 3'-slutet av en DNA-molekyl. Denna process kallas också för DNA-replikation eller DNA-syntes. Det finns olika typer av DNA-nukleotidyltransferaser, inklusive DNA-polymeras, terminala deoxynukleotidyltransferas (TdT) och revers transkriptas. Dessa enzymer spelar alla viktiga roller i cellens replikation, reparation och genetisk variabilitet.
DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.
DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.
Tymidin är ett av de fyra nucleosiderna i DNA. Det består av en pyrimidinring, som är en aromatisk heterocyklisk förening, och en sockermolekyl (deoxyribosa). Tymidin kännetecknas av att det innehåller en speciell bas, thymin, som sitter i pyrimidinringen. Thymin är en av de två puriner som förekommer i DNA, den andra är cytosin. Tymidin spelar därför en viktig roll i lagring och överföring av genetisk information inom celler.
Kapsidproteiner är de proteiner som bildar kapsiden, den proteinhölje som omger och skyddar genomet hos virus. Kapsidproteinerna sammanfogas ofta till polymära strukturer som kan ha en icke-regelbunden (icosaedrisk) eller regelbunden form, beroende på virusets typ. De har en viktig roll i virusreplikationen eftersom de bidrar till infektionen av värdcellen genom att skydda viruset under transporten mellan värdar och under dess inkapsling i den nya värden.
Cytosinnukleotider är organiska molekyler som består av en fosfatgrupp, en pentos (sackarid) och en kvävebas. De är en viktig del av cellernas genetiska material, DNA och RNA. Cytosinnukleotiden innehåller kvävebasen cytosin.
Den exakta medicinska definitionen kan variera beroende på källa och kontext, men den allmänna betydelsen avbildas ovan.
En viral plaqueassay är en metod inom virologi för att bestämma den infektiösa titern (antalet infektiösa partiklar per volymenheter) av ett virus. Metoden bygger på principen att virus infekterar och dödar celler i en monolayer av cellkulturer, vilket resulterar i en synlig klar plak (en liten, distinkt klump eller fläck) av döda celler mot en bakgrund av levande, metaboliskt aktiva celler.
I ett typiskt experiment seedas en standardiserad celllinje i en platt 6-well plate och infekteras sedan med seriella dilutioner av ett virusprov. Efter en inkubationsperiod på flera timmar till dagar, överstryks cellmonolagret med ett semi-solid medium (till exempel agarose) för att begränsa virusspridningen och underlätta plakbildning. Efter ytterligare inkubation bildas tydliga plak av döda celler som kan räknas och korreleras med den ursprungliga viruskoncentrationen i provet.
Viral plaqueassay är en mycket känslig metod för att uppskatta virustiter, och det ger information om både absoluta antalet infektiösa partiklar och deras förmåga att bilda plak (plaquaeffektivitet). Denna metod används ofta för att karakterisera nya virusstammar, utvärdera effektiviteten av antivirala medel och undersöka patogenes inom virologi.
Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.
It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.
"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.
I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.
Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.
Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.
I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.
Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.
'Virala structurälla protein' är ett begrepp inom virologi och molekylärbiologi. Det refererar till de proteiner som utgör den strukturella komponenten hos ett virus, och som har en viktig roll i virusets livscykel. Dessa proteiner kan vara uppdelade i två huvudgrupper:
1. Kapsidproteiner: Dessa proteiner bildar kapsiden, det yttre skyddande skalet som omger viruset och skyddar dess genetiska material. Kapsidproteinerna är ofta arrangerade i en specifik geometrisk form som ger viruspartikeln en viss form och storlek.
2. Membranproteiner: Vissa virus har ytterligare ett lipidmembran, som de har införlivat från den värdcell de infekterar. I dessa membran sitter membranproteiner, vilka kan ha en roll i virusetattachmenten till nya värdceller eller i sammansmältningen mellan viruset och värdcellen.
Det är viktigt att notera att strukturella proteiner inte inkluderar de enzymproteiner som viruset kan använda sig av under sin livscykel, till exempel revers transkriptas eller proteaser. Dessa kallas inte 'strukturella protein', utan snarare 'nicht-strukturella protein'.
Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.
En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.
Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.
I en medicinsk kontext refererar "proфаger" till den del av ett bakterievirus' genom som innehåller genetisk information för att producera nya viruspartiklar, men som inte inkluderar de strukturella komponenterna som behövs för att bilda en fullständig viruspartikel. Profagen existerar som en del av värdbakteriens kromosom och replikeras tillsammans med denna. I gynnsamma omständigheter, såsom stress eller skada på värdbakterien, kan profagen aktiveras och börja transkribera och translatera sina gener för att producera de strukturella komponenterna och bilda nya viruspartiklar genom en process som kallas lyssning. Dessa nya viruspartiklar kan sedan frisättas från värdbakterien och infektera andra celler för att reproduceras vidare.
I'm happy to help! In the context of medicine, thymine (T or U) is a nucleobase that is one of the four building blocks of DNA and RNA. It pairs with adenine via two hydrogen bonds in DNA. The thymine-adenine base pair forms part of the double helix structure of DNA, which was discovered by James Watson and Francis Crick.
In RNA, thymine is replaced by uracil (U), which also pairs with adenine. Thymine is synthesized in the body through a process called de novo synthesis, and it plays an important role in maintaining the genetic code and ensuring proper protein synthesis.
It's worth noting that thymine deficiency can lead to various health issues, including developmental delays, neurological problems, and increased risk of cancer. Therefore, it's essential to maintain adequate levels of thymine through a balanced diet or supplementation if necessary.
Agargelelektrofores (AGE) är en laboratorietest som används för att separera, identifiera och analysera biomolekyler, främst proteiner och nukleinsyror (DNA och RNA), baserat på deras laddning, storlek och form.
I denna metoden placeras ett prov av de molekyler som ska analyseras i en gel bestående av agaros, en naturlig polysackarid som härstammar från alger. När elektrisk spänning appliceras genom gelen migrerar de negativt laddade biomolekylerna mot den positiva polen. Proteiner och nukleinsyror med olika egenskaper migrerar i olika hastigheter, vilket orsakar en separation av molekyler baserat på deras fysiska och kemiska karaktäristika.
Efter elektrofores har genomförts kan gelen färgas för att synliggöra de separerade molekylerna, och sedan jämföras med referensmolekyler för att fastställa deras identitet och kvantitet. Denna teknik används ofta inom forskning, klinisk diagnostik och biomedicinska applikationer.
Gentransduktion är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där genetisk information överförs från ett bakteriofag (bakterievirus) till en bacteriecell. Detta sker genom att bakterioviruset infekterar bakterien och inslussar en del av sitt eget genetiska material i den bakteriella cellen under reproduktionen. Denna process kan leda till förändringar i bakteriens genetiska makeup, inklusive potentialen att få nya egenskaper eller bli resistent mot vissa typer av antibiotika.
I'm sorry for the confusion, but "Inovirus" is not a recognized medical term or a specific type of virus in human medicine. The term "Inovirus" is used in virology to describe a genus of filamentous bacteriophages (viruses that infect bacteria) that have a single-stranded DNA genome and a flexible, non-enveloped morphology.
If you are looking for information about a specific virus or medical condition, please provide more context or clarify your question, and I would be happy to help you find the information you need.
En endonuklease är ett enzym som bryter ned en DNA-molekyl genom att klyva dena mitt i sig själv, istället för vid ändarna (exonukleaser). Det finns många olika typer av endonukleaser, och de kan ha olika specifikaheter för vilka sekvenser de bryter ner. Några exempel på användningsområden för endonukleaser inkluderar molekylärbiologi, genetisk engineering och diagnostisering av genetiska sjukdomar.
Nukleinsyrahybridisering (eller genetisk hybridisering) är en biokemisk process där två enskilda ensträngade nukleotidsekvenser, ofta en komplementär DNA- (cDNA) och RNA-sekvens, kombineras till en dubbelsträngad hybrid. Denna process bygger på basparning mellan kompletterande nukleotider (AT och GC) i de två enskilda sekvenserna. Nukleinsyrahybridisering används ofta inom molekylärbiologi för att upptäcka, undersöka och bestämma särskilda DNA- eller RNA-sekvenser i ett genetiskt material. Det kan exempelvis användas för att fastställa om en viss gen finns på ett visst ställe i genomet eller för att upptäcka specifika RNA-transkript under olika cellulära tillstånd.
Deoxyribonucleotider är byggstenarna i DNA (DNA) molekyler. Varje deoxyribonukleotid består av en deoxiribose sockerstruktur, en fosfatgrupp och en av fyra möjliga nukleotidbaser: adenin (A), timin (T), guanin (G) eller cytosin (C). Deoxyribonucleotider kombineras i långa, dubbla kedjor för att bilda DNA-molekyler som innehåller genetisk information.
"Suppression, genetisk" refererer til mekanismer og processer, der reducerer eller inaktiverer udtrykket af bestemte gener. Dette kan opnås gennem forskellige mekanismer, herunder:
1. DNA-methylering: Tilføjelse af methylgrupper (-CH3) til specifikke positioner i DNA-strengen, hvilket ofte resulterer i reduceret transkription og udtryk af det pågældende gen.
2. Histonmodifikation: Ændringer af histonproteiner, der pakker DNA-strengen, kan også have en indvirkning på genudtryk. For eksempel kan acetylering af histoner føre til en åben struktur, der er mere tilgængelig for transskription, mens deacylering og andre modificeringer kan resultere i en mere tæt pakket struktur, hvilket reducerer transkriptionsaktiviteten.
3. RNA-interferens (RNAi): En proces, hvor små interferende RNA-molekyler (siRNA eller miRNA) binder til og destabiliserer specifikke mRNA-molekyler, hvilket forhindrer dem i at blive oversat til protein.
4. Transkriptionelle silencere: Specielle DNA-sekvenser, der rekrutterer proteiner, som aktivt undertrykker transkriptionen af nærliggende gener.
5. Genetisk imprinting: En proces, hvor et gen på en kromosom par er specifikt inaktiveret alt efter om det stammer fra moren eller faren. Dette resulterer i forskellig udtryk af det samme gen alt efter hvilken forælder det stammer fra.
Disse mekanismer spiller en vigtig rolle i reguleringen af genudtryk under udvikling, differentiering og homeostase, men de kan også være involveret i patologiske processer som kræft, neurodegenerative sygdomme og immunologiske lidelser.
Den genetiska koden är den sekvens av nukleotider (baspar) i DNA (eller RNA) som styr syntesen av proteiner. Den består av grupper om tre baspar, även kallade codon, som specificerar en viss aminosyra eller en stoppkod för att avsluta protein syntesen. Den genetiska koden är universal över alla levande organismer med några få undantag hos vissa arter.
'Escherichia coli' är en art av gramnegativa, aeroba, encapsulereda, stavformade bakterier som normalt förekommer i människans tarm. Det finns många olika serotyper och stammar av E. coli, varav vissa kan orsaka sjukdom hos människor och djur.
'Escherichia coli-proteiner' refererar till proteiner som produceras eller finns i E. coli-bakterier. Dessa proteiner har en rad olika funktioner och är viktiga för bakteriens överlevnad, tillväxt och patogenicitet. Några exempel på E. coli-proteiner inkluderar:
* Flagellin: ett protein som utgör strukturen i bakteriens flageller (svansar), vilket möjliggör bakteriens rörelse och motilitet.
* Fimbrier: proteiner som bildar små hårstrån på bakteriens yta, vilka underlättar bakteriens adhesion till celler i värden.
* Hemolysin: ett toxin som orsakar celldöd och skador på vävnader.
* Shiga-like-toksin: ett toxin som kan orsaka allvarliga njursjukdomar, blodproppar och till och med dödsfall hos människor.
Escherichia coli-proteiner är viktiga i forskning och utveckling av diagnostiska tester, vacciner och behandlingsmetoder för E. coli-relaterade sjukdomar.
DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.
A cell-free system är en definierad miljö utanför levande celler där biokemiska reaktioner kan ske med hjälp av extrakterade intracellulära komponenter, till exempel enbart ribosomer, enzymer eller andra proteiner. Detta möjliggör studier och manipulationer av specifika biologiska processer utan att behöva ta hänsyn till komplexiteten hos hela celler.
Exempel på cell-free system är:
1. In vitro translationssystem: Detta system består av extrakterade ribosomer, tRNA, enzymer och andra proteiner som behövs för att syntetisera protein från mRNA in vitro.
2. PCR (Polymerase Chain Reaction): Även om detta inte är ett proteintranslationssystem, använder man en polymeras, enzymet som kopierar DNA, i en cell-free miljö för att amplifiera specifika DNA-sekvenser.
3. Cell-free glykolys: Genom att extrahera glykolytiska enzymer och substrater från celler kan man skapa ett system där man kan studera energiproduktionen i glykolysen utan att behöva oroa sig för andra cellulära processer.
Cell-free system används ofta inom grundläggande forskning, syntetisk biologi och medicinsk forskning för att studera och utveckla nya terapeutiska strategier.
Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.
Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:
* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.
Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.
"Recombinant DNA" refererer til DNA-molekyler som er skapt i vitro ved å kombinere gener eller sekvencer fra to eller flere organismer på en artificiel måte. Dette gjøres vanligvis ved bruk av enzymet restriktas og ligase for å klippe og lim inn de ønskede genene i en vektor, som kan være en plasmid eller et fag. Recombinant DNA-teknologi er en grunnleggende teknisk metode innen molekylærbiologi og har hatt en enorm betydning for bioteknologien og medisinen, bl.a. ved produksjon av rekombinante proteiner som insulin og vacciner.
'Uracil' är ett deriverat kvävebasförening som förekommer i RNA, där det spelar en viktig roll i kodningen och överföringen av genetisk information. Det motsvaras i DNA av den liknande kvävebasen 'timin'. Uracil är en aromatisk heterocyklisk förening som består av en enkel, sexatomig ring med två dubbla bindningar och två kväveatomer. Det bildas ofta genom spontan deaminering av cytosin i DNA, men det repareras vanligtvis effektivt av cellsens mekanismer för att förhindra mutationer.
Kryo-elektronmikroskopi (Cryo-EM) är en form av elektronmikroskopi där man använder mycket låga temperaturer, vanligen flytande kväve eller helium nära absoluta nollpunkten (-196°C eller -273°C), för att konservera biologiska prover i en naturlig och tresidigt fixerad tillstånd. Denna metod möjliggör direkt observation av biologiska makromolekyler och deras komplexa med formationer på molekylär nivå.
Cryo-EM har under de senaste åren blivit en allt vanligare teknik inom strukturbiologin, eftersom den kan användas för att bestämma tredimensionella strukturer av biologiska makromolekyler och deras komplex med hög upplösning, även om de är svåra att kristallisera. Denna teknik har haft en stor inverkan på forskningen inom områden som cellbiologi, strukturbiochemistry, virologi och neurovetenskap.
Substratspecificitet betegner i farmakologi og enzyms biokemi, hvilken type af substrat (den molekyle, der binder til enzymet) et specifikt enzym er i stand til at binde sig til og katalyse en reaktion med. Enzymer er biologiske katalysatorer, der accelererer kemiske reaktioner inden for levende organismer, og hver enzym har typisk en specifik substratspecificitet, der bestemmer, hvilken type af molekyler, den kan arbejde på.
Substratspecificiteten for et enzym kan være meget snæver, så det kun kan binde sig til én specifik molekyletype, eller den kan være bredere, så det kan binde sig til flere relaterede molekyler. Substratspecificiteten af et enzym kan blive fastlagt ved at undersøge, hvilke substrater det kan binde sig til og katalysere en reaktion med under specifikke betingelser.
Det er vigtigt at notere, at substratspecificiteten for et enzym ikke altid er absolut. I nogle tilfælde kan et enzym have en vis grad af fleksibilitet og være i stand til at binde sig til og katalysere reaktioner med substrater, der ikke er helt identiske med dets normale substrat. Dette kaldes undertiden for "promiskuitet" eller "krydsreaktivitet".
I et genetiskt system hos prokaryota celler, är ett operon en grupp av genar som transkriberas tillsammans som en enhet under kontroll av en enda promotor och terminator. Operonerna innehåller ofta genar som kodar för proteiner som är involverade i samma metaboliska väg eller cellulära process, såsom lactoseoperonet hos E. coli, vilket inkluderar gener som kodar för proteiner involverade i nedbrytningen och transporten av laktos. Operonkonceptet är centralt för regleringen av genuttryck hos prokaryoter.
In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.
Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.
It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.
I medicinsk kontext, betyder "restriktionkartläggning" (på engelska: "genetic mapping by restriction analysis") en metod för att undersöka och kartlägga genetiska avvikelser eller variationer i ett individuellt genom. Denna metod använder sig av restriktionsenzymer, speciella enzym som klipper DNA-strängar vid specifika sekvenser, för att skära upp individuets DNA i små fragment. Därefter jämförs storleken och mängden av dessa fragment med referensvärden, vilket kan hjälpa till att lokalisera och identifiera genetiska variationer som kan vara associerade med specifika sjukdomar eller tillstånd. Restriktionkartläggning är en äldre metod som idag ofta ersatts av mer avancerade tekniker, såsom nästa generationens sekvensering (NGS).
'F-faktor' är inget etablerat medicinskt begrepp. Det kan vara en förkortning eller ett sammanfattande namn för olika koncept, beroende på sammanhanget. I några fall kan det stå för 'faktor F', som är en benämning inom blodgruppsystematiken, där det tillsammans med A och B-faktorerna utgör de tre huvudgrupperna av antigen på röda blodkroppar.
I andra fall kan 'F-faktor' syfta på olika bakteriella faktorer, till exempel i samband med sjukdomsalstrare eller toxiner som produceras av vissa bakterier. För att ge en korrekt definition behövs mer information om vilket sammanhang 'F-faktor' används in.
Proteinbiosyntese er den biokjemiske proces, hvor levende celler syntetiserer proteiner baseret på informationen i DNA-molekylet. Denne proces foregår i to hovedtrin: transkription og translation.
I det første trin, transkriptionen, læses informationen fra DNA-strengen ud og overføres til en RNA-streng (mRNA). Dette sker med hjælp fra et enzym kaldet RNA-polymerase, som samler nukleotiderne sammen til en mRNA-streng ifølge DNA-sekvensen.
I det andet trin, translationen, læses informationen fra den syntetiserede mRNA-streng af og overføres til en protein. Dette sker i ribosomerne, som er komplekse maskinerier bestående af RNA og proteiner. Her oversættes den genetiske kode i form af en sekvens af tre nukleotider (kodon) på mRNA-strengen til en aminosyresekvens, der danner grundlag for et protein. Aminosyrerne transporteres til ribosomet af transfer RNA-molekyler (tRNA), som har specifikke anticodoner, der matcher de respektive kodoner på mRNA-strengen.
Translationen fortsætter, indtil hele mRNA-strengen er oversat til et protein. Proteinet foldes herefter korrekt og klippes evt. af for at blive funktionelt.
'Bacillus subtilis' är en grampositiv, aerob jäststavformad bakterie som normalt förekommer i naturen, särskilt i jord och växter. Den är en sporbildande bakterie, vilket betyder att den kan bilda hårda, resistiva sporer under dåliga tillväxtförhållanden, för att sedan kunna regenerera sig när förhållandena blir gynnsammare igen.
'Bacillus subtilis' är en icke-patogen bakterie, vilket betyder att den normalt inte orsakar sjukdom hos människor eller djur. Den används ofta inom industrin för produktion av enzymer och som ett modellorganismer inom forskning på grund av sin enkla genetik och snabba tillväxt.
2-Aminopurin, också känt som 2-Aminoadenin, är en substans som tillhör gruppen puriner. Det är en analog av naturligt förekommande nukleotid adenin och har en aminosyragrupp bundet till position 2 i aromatiska ringen.
Denna substans kan ha terapeutiska effekter, särskilt inom området cancerbehandling, då den är kapabel att integrera sig i DNA och RNA och på så sätt störa celldelningen hos cancerceller. Dock är forskning kring användning av 2-aminopurin som läkemedel fortfarande pågående och det finns inga etablerade medicinska produkter som innehåller denna substans på marknaden just nu.
Nukleotider är de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA, som är de två typerna av nucleic acids som förekommer naturligt. En nukleotid består av en pentos-socker (en femkolossig sockerart), en fosfatgrupp och en nitrogenbas. De vanligaste nukleotiderna i DNA innehåller de fyra olika nitrogenbaserna adenin, timin, guanin och cytosin, medan RNA innehåller adenin, uracil, guanin och cytosin.
Nukleotider kan även fungera som en energibärare i celler, genom att innehålla en hög koncentration av kemisk energi som kan frigöras genom hydrolys. Exempel på sådana nukleotider är adenosintrifosfat (ATP) och guanosintrifosfat (GTP).
Deoxyguanine nucleotides are the building blocks of DNA that contain deoxyguanine, which is a derivative of guanine, one of the four nitrogenous bases in the nucleic acid. Deoxyguanine nucleotides are composed of a deoxyribose sugar, a phosphate group, and a deoxyguanine base. They play a crucial role in storing and transmitting genetic information within cells.
Polynucleotide 5'-hydroxylkinase, också känt som polynucleotide kinase (PNK), är ett enzym som aktiverar 5'-ändarna av en DNA-sträng genom att addera en fosfatgrupp till den 5'-hydroxyländen. Detta enzym har också förmågan att korrigera 3'-hydroxyländen på DNA-strängar som skadats av radiell eller kemisk strålning. PNK används ofta i molekylärbiologiska tekniker för att reparera och modifiera DNA.
"Bacterial generation" is not a standard medical term, but I believe you are asking for a definition of "bacterial growth."
Bacterial growth refers to the reproduction and increase in numbers of bacterial cells over time. Bacteria typically reproduce through a process called binary fission, where a single cell divides into two identical daughter cells. This process can occur rapidly under favorable conditions, such as when there is an adequate supply of nutrients and moisture, and the temperature is within the optimal range for bacterial growth.
Bacterial growth can be measured in various ways, including by counting the number of colonies formed on a culture plate or by measuring the increase in optical density using a spectrophotometer. The rate of bacterial growth can also be affected by several factors, such as pH, moisture, temperature, and the presence of inhibitory substances like antibiotics.
It is important to note that uncontrolled bacterial growth can lead to infections and other health problems, making it essential to maintain good hygiene practices and take appropriate measures to prevent bacterial contamination and proliferation.
Virusinterferens är ett fenomen där infektion med ett virus kan hämma eller förhindra infektion och replicering av ett annat virus. Detta sker genom att det första viruset producerar en interferonprotein, som frisätts och signalerar till omgivande celler att aktivera sina egna defenssystem mot infektion. Interferonet påverkar celldelningen hos de infekterade cellerna så att de inte kan användas för replicering av andra virus, vilket i sin tur skyddar omgivande celler från infektion. Detta är en viktig mekanism som kroppen använder sig av för att försvara sig mot virusinfektioner.
"Cirkulärt DNA" refererar till en typ av DNA-molekyler som har en cirkulär form istället för den lineära formen som är vanligast i kromosomernas DNA hos eukaryota celler. Det finns två huvudsakliga typer av cirkulärt DNA: plasmider och mitokondriellt DNA (mtDNA).
Plasmider är små, extrachromosomala DNA-molekyler som förekommer naturligt i bakterier och archaea. De kan replikera sig självständigt från kromosomen och kan överföras mellan olika bakterieceller genom horisontell genöverföring. Plasmider används ofta inom molekylärbiologi som vektorer för kloning av gener.
Mitokondriellt DNA (mtDNA) är en cirkulär DNA-molekyl som finns i mitokondrier, de cellulära organellerna som producerar energi i form av ATP. MtDNA innehåller instruktioner för proteiner och RNA som behövs för att producera energiproducerande enzymer.
Cirkulärt DNA kan också förekomma i cancerceller, där det kan vara ett tecken på genetisk instabilitet eller en konsekvens av onkogena virusinfektioner.
Ribonucleas (RNas) är en grupp enzymer som katalyserar nedbrytningen av RNA-molekyler genom att hydrolysellt klippa sönder fosfodiesterbindningarna mellan ribos och dekolibera nukleotider eller oligonukleotider. Det finns två huvudtyper av RNas: endoribonucleaser, som klipper RNA-molekylen i flera bitar mitt i sekvensen, och exoribonucleaser, som tär bort en nucleotid i taget från slutet av RNA-molekylen. RNas har viktiga funktioner inom cellulära processer såsom RNA-processering, nedbrytning och kvalitetskontroll.
Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.
Enligt IUPAC (International Union of Pure and Applied Chemistry) är en transferas ett enzym som katalyserar överföringen av en funktionell grupp (-X), till exempel en sockergrupp, från ett donormolekyl till ett acceptormolekyl i en kemisk reaktion. Transferaser kan delas in i olika klasser beroende på vilken typ av funktionell grupp som överförs. Exempel på transferaser är glycosyltransferaser (som överför sockergrupper), acetyltransferaser (som överför acetylgrupper) och metyltransferaser (som överför metylgrupper). Transferasers kodas ofta av gener som finns i kluster på kromosomen.
'Reglering av genuttryck, virus' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt eller ikke gener i vira skal transkriberes og oversattes til proteiner. Genuttrykkregulering er en viktig aspekt av virkemåten til mange virus, siden det kan påvirke graden av infeksjon og sykdom som resulterer fra infeksjonen.
Virus har ofte begrenset antall gener i forhold til celle-baserte organismer, så de er avhengige av værtsorganismens maskineri for å syntetisere nye viruse proteiner og replikere sin egen genetisk informasjon. For å gjøre dette må virus regulere værtsorganismens cellulære mekanismer for å oppnå økt produksjon av virale proteiner og genetisk materiale.
Reglering av genuttrykk kan skje på flere måter, inkludert:
1. Transkripsjonsfaktorer: Virus kan produisere egne transkripsjonsfaktorer som binder til værtsorganismens DNA og styrer aktiviteten i gener relatert til viruset.
2. Epigenetiske endringer: Virus kan også påvirke epigenetiske endringer i værtsorganismens genetisk materiale, som f.eks. metylering av DNA eller modifikasjoner av histonproteiner, for å regulere genuttrykk.
3. Posttranskripsjonsmodifisering: Virus kan også påvirke posttranskripsjonsmodifisering av RNA-molekyler, som f.eks. splicing, adning og degradasjon, for å kontrollere hvilke gener som skal oversattes til proteiner.
4. MikroRNA: Virus kan også produisere egne mikroRNA-molekyler som binder til værtsorganismens RNA og regulerer genuttrykk ved degradasjon av RNA-molekyler eller forhindring av oversattelse til proteiner.
Samlet sett kan virus påvirke genuttrykk i værtsorganismen på flere måter for å sikre sin egen overlevelse og replikering. Dette kan også ha imidlertid en betydning for patogenesen av infeksjonen, da forstyrrelser i genuttrykk kan føre til ubalanse i cellulære prosesser som kan føre til sykdom.
'Fosforradioisotoper' refererer til radioaktive varianter (isotoper) av grundstoffet fosfor. Fosfor har flere forskjellige isotoper, og noen av dem er ustabile og vil hencefalls bli radioaktive. Nogle av de mest brukte fosforradioisotopene inkluderer:
* P-32 (fosfor-32): har en halveringstid på 14,26 dager og utsender en beta-partikkel under henfallet. Denne isotopen brukes ofte i medisinen til å behandle kræftlignende tilstander som myeloma og leukemia.
* P-33 (fosfor-33): har en kort halveringstid på 25,34 dager og utsender både gamma-stråling og beta-partikler under henfallet. Denne isotopen brukes i forskning og med diagnosticering av kræft.
Radioaktive isotoper inkludert fosforradioisotoper kan være farlige å handle med, og de bør kun brukes av skjøttede fagpersoner som har undergått relevant utdanning og traning.
Rifampin är ett antibiotiskt läkemedel som tillhör gruppen rifamyciner. Det verkar genom att hindra bakterier från att producera ett protein som behövs för sin överlevnad och multiplikation. Rifampin används vanligen för att behandla olika typer av infektioner orsakade av känsliga bakteriestammar, till exempel tuberkulos, stafylokocker och meningokocker.
Läkemedlet ges ofta i kombination med andra antibiotika för att förhindra resistensutveckling hos bakterierna. Vid användning av rifampin kan patienter uppleva en rödbrun färgförändring av t.ex. svett, urin och slem i näsa och svalg, vilket är ofarligt men kan vara obehagligt.
'Virusreceptorer' är en term som används för att beskriva de cellvävnadskomponenter, oftast proteinmolekyler, som en virus kan binda sig till för att få möjlighet att infectera och tränga in i värdcellen. Genom att känna igen och binda till specifika receptorer på värdcellens yta kan viruset utnyttja den cellulära maskineriet för sin egen replikation, vilket leder till sjukdom hos individen.
Det är viktigt att notera att olika virusar använder sig av olika typer av receptorer, beroende på vilken celltyp de infekterar och deras egen struktur. Studier av virusreceptorerna kan hjälpa forskare att förstå hur viruset infekterar celler och möjligen utveckla terapeutiska strategier för att förhindra eller behandla virusinfektioner.
"Zonal centrifugation" är en teknik inom laboratoriemedicin och biologisk forskning som används för att separera olika komponenter i ett heterogent lösningsmedium baserat på deras densitet och storlek.
I denna teknik placeras ett prov, ofta en suspension av partiklar eller celler, i ett speciellt typ av centrifugtub som innehåller ett gradient av olika densiteter, skapad med hjälp av olika typer av kolloidala lösningar. När tuben sedas i en centrifugmaskin skapas en kraft som driver de lägre densiteterna och mindre partiklarna uppåt, medan de högre densiteterna och större partiklarna dras neråt.
Genom att välja lämpliga gradienter och centrifugationskrafter kan man skapa en zon av relativt ren separation av olika komponenter i provet, beroende på deras densitet och storlek. Detta gör tekniken användbar inom många områden, till exempel för att separera olika organeller inuti celler, viruset från värdcellens komponenter eller för att renodla olika typer av celler i en blandning.
I medicinsk kontext kan zonal centrifugation användas för att rena och koncentrera olika biologiska ämnen, såsom virus, exosomer eller cellfraktioner, inför fortsatta analyser som till exempel molekylärbiologi, strukturell biokemi eller immunologi.
DNA-reparation (DNA repair) är ett samlingsbegrepp för de cellulära processer som återställer skador på DNA. DNA är kärnan i arvsprocessen och innehåller instruktionerna för alla cellers funktioner, så det är viktigt att den är intakt och fungerar korrekt.
DNA kan skadas av interna (exempelvis under normal metabolism) eller externa faktorer (exempelvis strålning, kemikalier eller virus). DNA-skador kan vara enkelsträngsbrytningar, dubbelsträngsbrytningar, basbyte eller andra modifieringar av baserna.
DNA-reparationsprocesser innefattar flera olika mekanismer som arbetar tillsammans för att korrigera dessa skador och hålla genomet intakt. Det finns fem huvudsakliga typer av DNA-reparation: basexcisionsreparation, nucleotidexcisionsreparation, dubbelsträngsbrytningars reparation, homolog rekombination och non-homolog rekombination.
1. Basexcisionsreparation (BER) är en process där en endast en bas i DNA-molekylen ersätts när den har skadats eller modifierats.
2. Nucleotidexcisionsreparation (NER) är en process där ett stort segment av DNA-sekvensen tas bort och sedan ersätts med korrekt sekvens. Denna typ av reparation används när det finns buler eller skador i DNA:t som orsakar att basparen inte kan bilda en korrekt dubbelhelix.
3. Dubbelsträngsbrytningars reparation (DSBR) är en process där två strängar i DNA-dubbelhelixen bryts samtidigt. Det finns två huvudsakliga typer av DSBR: homolog rekombination och non-homolog rekombination. Homolog rekombination används när cellen är i en delningsfas och har tillgång till en intakt kopia av DNA-sekvensen som kan användas som mall för att korrigera felet. Non-homolog rekombination används när det inte finns någon tillgänglig mall och cellen istället måste använda sig av en annan mekanism för att reparera skadan.
4. Homolog rekombination (HR) är en process där två identiska eller nästan identiska DNA-sekvenser jämförs och korsas över för att korrigera felet i den ena sekvensen. Denna typ av reparation används ofta när cellen är i en delningsfas och har tillgång till en intakt kopia av DNA-sekvensen som kan användas som mall för att korrigera felet.
5. Non-homolog rekombination (NHR) är en process där två icke-identiska DNA-sekvenser jämförs och korsas över för att korrigera felet i den ena sekvensen. Denna typ av reparation används ofta när cellen inte har tillgång till en intakt kopia av DNA-sekvensen som kan användas som mall för att korrigera felet.
DNA-reparationsmekanismer är viktiga för att hålla cellens genetiska information intakt och förhindra mutationer som kan leda till sjukdomar eller cancer. Dessa mekanismer kan också spela en roll i åldrandeprocessen, eftersom skador på DNA-molekylen kan ansamlas över tiden och leda till cellulär senescens eller apoptos (programmerad celldöd).
Polynukleotider är långa kedjor av nukleotider, som är byggstenarna i nucleinsyror såsom DNA och RNA. Varje nukleotid består av en sockerhaltig del (ribose eller deoxyribose), en fosfatgrupp och en av fyra olika baser: adenin, timin/uracil och guanin/cytosin. I DNA-molekyler är baserna parade två och två, så att adenin alltid sitter jämte timin, och guanin jämte cytosin. I RNA-molekyler är uracil istället parad med adenin. Polynukleotider har en central roll i lagring, överföring och tolkning av genetisk information inom celler.
Cytosin är en av de kvävebaser som förekommer i DNA (deoxyribonucleic acid). Det skiljer sig från de andra kvävebaserna adenin, guanin och thymin genom att det innehåller en kolatom med två dubbelbundna väteatomer istället för en kolatom med en singelbundet väteatom och en aminosgrupp. I RNA (ribonucleic acid) ersätts cytosin ofta av den liknande kvävebasen uracil. Cytosin bildar en specifik parvis bindning med guanin, vilket är viktigt för DNA:ets struktur och funktion.
En exodeoxyribonuclease är ett enzym som bryter ned en DNA-sträng i 5'- till 3'-riktning, det vill säga från den 5'-slutet till den 3'-slutet. Detta sker genom att klyva fosfatesterna mellan de deoxiribonukleotider som ingår i DNA-strängen.
Det finns olika typer av exodeoxyribonucleaser, som har olika funktioner och specifikaheter. Några exempel är:
* Exonukleas Typ I: Denna typ av exodeoxyribonuclease klyver en enda nukleotid i taget från det 3'-slutet på en DNA-sträng.
* Exonukleas Typ III: Denna typ av exodeoxyribonuclease klyver också en enda nukleotid i taget, men från det 5'-slutet på en DNA-sträng.
* Restriktionsendonukleaser: Detta är en speciell typ av exodeoxyribonuclease som kan klyva DNA-strängar vid specifika sekvenser. De används ofta inom molekylärbiologin för att klippa sönder DNA-molekyler innan de används i olika experiment.
Exodeoxyribonucleaser är viktiga enzymer inom cellulära processer som DNA-replikation, DNA-lagning och DNA-reparation.
I'm sorry for any confusion, but "Cystoviridae" is not a term used to describe a medical condition or disease in humans. It is actually the name of a family of bacteriophages, which are viruses that infect and replicate within bacteria. Cystoviridae viruses have a double-stranded RNA genome and are known to infect certain types of Gram-negative bacteria. They are not associated with any human diseases or conditions.
Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.
DNA-ligas är ett enzym som katalyserar den kemiska reaktionen där två komplementära ends av en DNA-molekyl (eller två olika DNA-molekyler) ligeras samman, vilket resulterar i en kontinuerlig DNA-sträng. Denna reaktion innebär att en fosfatesterbindning etableras mellan 3'-hydroxylgruppen på det ena ends och 5'-fosfatgruppen på det andra ends.
Det finns tre typer av DNA-ligaser hos människor: DNA-ligas 1, 3 och 4. Var och en av dem har specifika funktioner i cellen. Till exempel är DNA-ligas 1 involverad i den sista steget av DNA-replikationen och reparationen av dubbelsträngsbrott, medan DNA-ligas 3 deltar i nukleotidexcisionsreparationen. DNA-ligas 4 är en del av det komplexa enzymet som kallas DNA-topoisomeras IIα och är involverad i att lösa topologiska problem under DNA-replikationen.
"Virussammansättning" refererar till den genetiska makeup och sammansättningen av ett specifikt virus. Det inkluderar vanligtvis information om virusets gener, strukturella proteiner och eventuella andra viktiga molekyler som är unika för det aktuella viruset. Virussammansättning kan vara viktig att känna till när man studerar virus för att förstå deras egenskaper, beteende och sårbarheter mot olika behandlingsformer. Det kan också hjälpa till vid utvecklingen av vacciner och andra terapeutiska strategier.
Bacteriophage Pf1, också känd som Pseudomonas aeruginosa filamentous bacteriophage Pf1, är ett typ av virus som infekterar och replicerar i bakterien Pseudomonas aeruginosa. Det tillhör gruppen filamentösa bacteriofager, vilket innebär att viruset har en stavformad, icke-ikosaedrisk kapsid. Pf1-viruset är ungefär 2 000 nanometer långt och 6 nanometer tjockt. När viruset infekterar en värdbakterie produceras nya viruspartiklar genom att de förs in i bakteriens cellmembran och använder bakteriens replikeringsmekanismer för att producera sina egna genetiska material och kapsider. Slutligen sprids nya viruset via bakteriens cellmembran ut i omgivningen och kan infektera andra bakterier.
Bakteriophagen Pf1 används ofta som ett modellsystem inom forskning på grund av sin enkla struktur och förmåga att infektera Pseudomonas aeruginosa, en bakterie som är känd för sin förmåga att utveckla resistens mot antibiotika. Pf1-viruset har potentialen att användas som ett alternativ till antibiotika för att behandla infektioner orsakade av Pseudomonas aeruginosa, särskilt hos patienter med flera resistenta bakteriestammar.
Saccharose, ofta kallat sackaros, är ett disacharid som består av två monosackarider, glukos och fruktos, som är kopplade till varandra via en glykosidbindning. Saccharose förekommer naturligt i många sockerrika livsmedel, såsom sockerbetor, sockerrör och flera olika frukter. När vi äter livsmedel som innehåller saccharose spjälkas det upp av vår kropp till glukos och fruktos, vilka kan användas som energikälla.
I'm happy to help! However, I noticed that the term you provided, "DCMP-deaminas," is not a recognized medical or scientific term. It seems like there might be a spelling error or missing information in your query.
If you meant to ask for the definition of an enzyme related to creatine metabolism, such as "creatine phosphokinase (CPK)" or "creatine kinase," I would be happy to provide that information.
Creatine phosphokinase (CPK), also known as creatine kinase (CK), is an enzyme found in various tissues throughout the body, including the heart, brain, and skeletal muscles. CPK plays a crucial role in energy metabolism by catalyzing the conversion of creatine to phosphocreatine, which serves as an energy reserve for muscle contraction.
There are three main isoforms of CPK found in different tissues:
1. CK-MM (muscle type): Predominantly found in skeletal muscles
2. CK-MB (brain and heart type): Found mainly in the heart, but also present in smaller amounts in the brain
3. CK-BB (brain type): Primarily found in the brain
Elevated levels of CPK in the blood can indicate tissue damage, such as muscle injury or infarction. For example, a heart attack may cause an increase in CK-MB isoforms, while rhabdomyolysis (muscle breakdown) can lead to elevated CK-MM levels.
If you meant to ask about a different term or have further questions, please provide more context or clarify your request, and I will be happy to help!
Oligodeoxiribonukleotider (ODNs) är korta enskilda DNA-strängar som består av mellan några få upp till hundratals nukleotider. De syntetiseras vanligen i laboratorium för att användas inom molekylärbiologi och medicin, exempelvis som primers under PCR eller som antisense-oligonukleotider för att störa specifika genuttryck. ODNs kan också användas som immunterapeutika genom att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller eller virusinfekterade celler.
'Open Reading Frames' (ORF) refererar till genetiska sekvenssegment som har potentialen att koda för proteiner. De definieras vanligtvis som en sekvens av minst 300 nukleotider som börjar med en startkod (ATG) och fortsätter till en stoppkod (TAA, TAG eller TGA). ORF:er hittas ofta i delar av DNA eller RNA som kallas icke-kodande, eftersom de inte direkt koder för proteiner. Genom att identifiera ORF:er kan forskare förutsäga potentiala proteinsekvenser och undersöka deras funktioner. Det är värt att notera att inte alla ORF:er leder till produktion av ett fullständigt protein, eftersom det finns olika mekanismer som kan påverka den genetiska informationens överföring från DNA till protein.
Oligonukleotider är korta, syntetiska eller halvsyntetiska sekvenser av nukleotider, som är byggstenarna i DNA och RNA. Oligonukleotider kan vara upp till 20-30 nukleotider långa och används ofta inom molekylärbiologi och genetisk analys, exempelvis som primers vid PCR (polymeraskedjereaktion) eller som sond i norrskensekvensering. Deras specifika sekvens gör att de kan binda till komplementära sekvenser i DNA eller RNA-molekyler, och på så sätt användas för att detektera, kvantifiera eller modifiera specifika genetiska sekvenser.
Ribonucleoside difosfate reductase (RNR) er ein viktig enzym i cellene, som spiller en rolle i DNA-syntesen og -reparasjonen. Det konverterer ribonukleosiddifosfater (RNP) til dekorresponnerande deoxyribonukleosiddifosfatene (dNTP). Disse dNTP-molekylene er nødvendige for å syntetisere ny DNA. RNR-enzymer finst i alle levende organismer, og defekt i disse enzymer kan føre til alvorlige sykdommer som kreft og genetiske sjeldnefeleksjoner.
Deoxycytidine nucleotides are chemical compounds that play a crucial role in the synthesis of DNA, one of the fundamental molecules of life. These nucleotides consist of a deoxycytidine base attached to a sugar molecule (deoxyribose) and one or more phosphate groups.
Deoxycytidine is a nucleoside that is formed by combining cytosine, one of the four nitrogenous bases in DNA, with deoxyribose, the five-carbon sugar found in DNA. The addition of one or more phosphate groups to the deoxycytidine molecule forms the corresponding deoxycytidine nucleotides, which are denoted as dCMP (deoxycytidine monophosphate), dCDP (deoxycytidine diphosphate), and dCTP (deoxycytidine triphosphate).
These deoxycytidine nucleotides are essential for DNA replication, repair, and other cellular processes. They are synthesized in the cell through a series of biochemical reactions that involve various enzymes and cofactors. The regulation of deoxycytidine nucleotide biosynthesis is critical for maintaining genomic stability and preventing the accumulation of mutations in the DNA.
In summary, deoxycytidine nucleotides are chemical compounds that contain a deoxycytidine base, a deoxyribose sugar, and one or more phosphate groups. They play a vital role in DNA synthesis and are essential for various cellular processes related to genomic stability and function.
Bacterial RNA (bakteriellt RNA) refererar till de RNA-molekyler (Ribonukleinsyra) som produceras och fungerar i bakterier. Det finns tre huvudsakliga typer av RNA: messenger RNA (mRNA), ribosomal RNA (rRNA) och transfer RNA (tRNA). Alla dessa RNA-typer spelar viktiga roller i den genetiska informationens flöde från DNA till protein. I bakterier produceras dessa RNA-molekyler av bakteriens DNA genom transkription. Det bakteriella RNA:t skiljer sig något i sin struktur och funktion jämfört med eukaryota cellers RNA, eftersom bakterier saknar cellkärna och andra organeller som förekommer hos eukaryoter.
"Hydrolys" är ett medicinskt eller kemiskt begrepp som refererar till nedbrytning av en molekyl med hjälp av vatten. Detta sker ofta när en kemisk bindning mellan två substanser (som vanligtvis är proteiner, kolhydrater eller ester) bryts ner i två delar med hjälp av en vattenmolekyl. Denna reaktion resulterar i att den ena delen av molekylen får en extra hydroxylgrupp (-OH) och den andra delen får en extra väteatom (H+).
Processen kallas för "hydrolys" eftersom den innebär att en molekyl splittras upp ("lysis") med hjälp av vatten ("hydro"). Hydrolys kan ske spontant under specifika förhållanden, men kan också katalyseras med hjälp av enzym eller starka syror/baser.
Caudovirales är en ordning av virus som inkluderar de flesta av de stavformade bakteriofagerna, eller bakterievirus. Ordet "caudovirales" kommer från latinets "cauda", vilket betyder "svans", och refererar till den svanstelformade strukturen som utgör deras svansliknande skalskapning.
Enligt International Committee on Taxonomy of Viruses (ICTV) innefattar Caudovirales följande familjer: Myoviridae, Siphoviridae och Podoviridae. Dessa familjer karaktäriseras av deras unika svanstelformade struktur, som består av en basplatta, ett skaft och en terminal fiber. Svansen används för att infektera värdbakterierna genom att binda till specifika receptorer på bakteriens yta och injicera virussmittan in i cellen.
Caudovirales-virus är mycket viktiga i ekosystemens jämvikter, eftersom de kan reglera populationerna av bakterier som orsakar sjukdom hos människor, djur och växter. De används också inom forskning och medicin, till exempel för att behandla multiresistenta bakterieinfektioner och för att producera proteiner i industriell skala.
Bakteriekromosomer är en typ av kromosom som förekommer hos bakterier. De är cirkulära DNA-molekyler som innehåller de genetiska informationerna som styr bakteriens funktion och tillväxt. I motsats till eukaryota celler, där kromosomerna består av lineärt arrangerat DNA, är bakteriekromosomen vanligtvis en enda cirkulär DNA-molekyl som kallas en monomer. Denna monomer kan variera i storlek mellan olika bakteriespecies, men hos de flesta arter innehåller den ungefär 4-5 miljoner baspar.
Bakteriekromosomen är ofta belägen i cellens nucleoidregion, som är en icke-membranbundet region i cytoplasman där DNA-replikation och transkription sker. Vissa bakterier kan också ha små extrachromosomala plasmider, som också består av cirkulärt DNA och kan innehålla extra genetisk information för resistens mot antibiotika eller andra funktioner.
I jämförelse med eukaryota kromosomer är bakteriekromosomen mycket enklare i sin struktur och organisation, men den utför liknande funktioner som att lagra och överföra genetisk information från generation till generation.
'Kolinerga receptorer' är en typ av neurotransmittorreceptorer i kroppen som påverkas av signalsubstanserna acetylkolin och andra kolinerga neurotransmittorer. Dessa receptorer delas in i två huvudgrupper: nicotiniska och muskariniska. De nicotiniska kolinerga receptorerna är aktiverade av den naturliga signalsubstansen acetylkolin, men också av preparat som nicotin. De muskariniska kolinerga receptorerna kan aktiveras av både acetylkolin och muskarin.
Kolinerga receptorer finns i många olika typer av vävnader i kroppen, inklusive hjärnan, nervsystemet, muskler, hjärta, lungor och bukhinnan. De spelar en viktig roll för en rad fysiologiska processer som rör bland annat sinnesintryck, minne, inlärning, sömn, aptit, samt reglering av muskelaktivitet, hjärtfrekvens och pupillstorlek.
Abnorma funktioner i kolinerga receptorsystemet kan leda till olika sjukdomszustånd som exempelvis neurodegenerativa sjukdomar (t.ex. Alzheimers sjukdom), psykiatriska störningar, muskelrelaterade sjukdomar och lungrelaterade sjukdomar.
'Genetisk korsning' (eller 'genetisk kryssing') refererer til den proces, hvor to individers forskellige gener blandes sammen i et nyt individ under formeringen. Dette sker ved at en organisme af en art forplantar sig med en anden organisme af en anden art eller en anden variant af samme art, hvilket resulterer i en krydsning mellem de to genetiske baggrunde.
I mere specifik medicinsk termer kan genetisk korsning være anvendt for at opnå øget forståelse af genetiske mekanismer, arvelige sygdomme og genetiske variationer i populationer. Genetiske krydsninger mellem individer med forskellige generelle træk kan give forskere mulighed for at spore specifikke gener og deres effekter på en organismes fysiologi, adfærd og sundhed.
Det er vigtigt at notere, at genetisk korsning ikke skal forveksles med den almindelige brug af begrebet 'krydsning' i daglig tale, som ofte refererer til parring mellem individuelle af forskellige arter eller racer. I medicinsk kontekst er genetisk korsning en mere præcis og teknis terminologi.
Tioredoxiner är en familj av låtmolekulära protein som har antioxidativ funktion i levande celler. De hjälper till att reglera oxidativ stress genom att reducera peroxider och andra reaktiva syrespecies. Tioredoxiner innehåller en aktivt centrum med två cysteinrestaur som kan reduceras av tioredoxinreduktas, ett enzym som tillhandahåller elektroner till tioredoxinet för att regenerera dess reducerade form. Tioredoxiner deltar också i andra cellulära processer, inklusive DNA-syntes, transkription och apoptos.
Exodeoxyribonuclease V, ofta förkortat EXOV, är ett enzym som deltar i DNA-reparation genom att taa bort enstaka nukleotider från 3'-slutet på en DNA-sträng. Detta gör det möjligt för cellen att korrigera skador som orsakats av mutationer eller externt våld, till exempel UV-strålning eller kemiska agenter. EXOV är ett viktigt enzym i celldeleningsprocessen och har visat sig ha potential som terapeutisk måltavla inom cancerbehandling.
"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.
Adenosintriphosphataser (ATPas) er ein type enzym som kan omdanne kjemisk energi til mekanisk arbeid. Disse enzymane aktivitetene foregår i alle levande celler og er nødvendig for flere cellulære prosesser, blant annet transport av ioner over cellemembraner, muskelkontraksjon og fotosyntese.
ATPasen består av to deler: F-delen (fra det engelske ord "folde") som er beliggende inni cellen, og A-delen (fra det engelske ord "arm") som er beliggende på cellens overflate. F-delen inneholder et aktivt sted der ATP omdannes til ADP og en fosfatgruppe, samtidig som energi frigjores. Denne energien brukes deretter av A-delen for å pumpe ioner over cellemembranen mot ein gradient.
Det finst flere typer av ATPaser, men de to mest viktige er:
1. F-type ATPase (F-ATPase): Dette er den type ATPase som forekommer i mitokondrien og kloroplasten. I mitokondrien brukes den til å generere elektrisk potentiale over mitokondriens indre membran, noe som igjen brukes for å produsere ATP. I kloroplasten brukes den til å pumpe protoner (H+) ut av thylakoidmembranet under fotosyntesen.
2. P-type ATPase: Dette er en type ATPase som forekommer i cellemembranen og pumper likevel ioner over membranen, men den gjør dette ved å bruke energi fra ATP for å endre konformasjonen sitt. Den mest viktige P-type ATPasen er Na+/K+-ATPase som pumper natrium (Na+) ut og potassium (K+) inn over cellemembranen, noe som er viktig for å holde cellefluida i balanse.
I tillegg til disse to typene finst det også andre typer av ATPasar, som V-type ATPase og A-type ATPase, men de er mindre viktige enn de to overnævnte.
Aminokrin är ett lokalbedövningsmedel som används vid små kirurgiska ingrepp och sårbehandling i mun, näsa, hals och öron. Den aktiva substansen i Aminokrin är Tetrakain, som är en lokalanestetikum av aminotypen.
Själva termen "Aminokrin" refererar inte till någon specifik medicinsk definition, utan är istället ett varunamn för ett preparat som innehåller Tetrakain. Det kan vara förvirrande eftersom det finns andra produkter med liknande namn som innehåller andra substanser, så det är viktigt att specificera just vilket läkemedel man avser när man använder termen "Aminokrin".
DNA-sekvensanalys är en metod inom genetiken och bioinformatiken som används för att bestämma den exakta ordningsföljden (sekvensen) av nukleotider (baser) i en DNA-molekyl. Genom att undersöka och jämföra dessa sekvenser kan man få information om individens genetiska make-up, evolutionära härstamning och samband med olika arvsbundna sjukdomar eller andra genetiska egenskaper. DNA-sekvensanalys används också för att identifiera mikroorganismer såsom bakterier och virus genom att jämföra deras genetiska sekvenser med kända exemplar i databaser.
"Acridine" är en organisk förening som tillhör gruppen heterocykliska aromatiska aminer. Det består av en planär, aromatisk ring med fem kolatomer och en heteroatom ( kväve ) i mitten. Acridin och dess derivat har en varierad biologisk aktivitet och används inom medicinen som läkemedel och fluorescerande markörer. Exempel på acridinderivat som används som läkemedel är kinacrin (antimalariamedel) och ametryptilin (antidepressivt medel).
Adenosintriphosphat (ATP) är ett molekylärt komplex som utgör en energirik förening i levande celler. Det består av en nukleotid, adenosin, som är kovalent bundet till tre fosfatgrupper. ATP fungerar som den huvudsakliga energibäraren inom celler och används för att driva en mängd olika cellulära processer, såsom muskelkontraktioner, nerverna transmissionsprocesser och syntesen av proteiner och andra biologiska molekyler. När ATP hydrolyseras (bryts ned) frigörs energi som kan användas för att utföra arbete inom cellen.
Hydroxylamin är ett reaktivt ämne med den kemiska formeln NH2OH. Det är en förening av kväve och väte, där kvävet har en negativt laddad syreatom och väteatomen är bundet till kvävet genom en kovalent bindning. Hydroxylamin är en stark reducerande agent och används inom organisk syntes för att introducera hydroxyl-grupp (-OH) i olika molekyler. Det kan också bildas som en biprodukt vid nedbrytning av vissa kemikalier och läkemedel i kroppen, men dess koncentration är vanligtvis mycket låg.
RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.
"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.
Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.
Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.
Magnesium är ett essentiellt mineral som spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, såsom hjärt- och muskelaktivitet, nervfunktion, immunförsvar, och energiproduktion. Det förekommer naturligt i flera livsmedel som gröna bladgrönsaker, nötter, frön, havserter, torkade frukter och vattenrika fiskar. Magnesium är också tillgängligt som kosttillskott och kan användas som läkemedel för att behandla eller förebygga magnesiumbrist. Normal spann för serum-magnesiumnivåer ligger vanligtvis mellan 1,7 och 2,5 millimol per liter (mmol/L).
'Makromolekylära substanser' är ett samlingsbegrepp inom kemin och biologin som avser stora, komplexa molekyler med en hög molmassa. Dessa substanser byggs upp av mindre enheter, kallade monomerer, som repetitivt binds samman genom kemiska reaktioner.
I biologin är de makromolekylära substanserna av central betydelse för livets funktioner och inkluderar:
1. Proteiner (eller peptider): består av aminosyror som binds samman i en polymerkedja genom peptidbindningar. Proteiner har en mångfald av funktioner, till exempel som enzymer, strukturproteiner, transportproteiner och signalsubstanser.
2. Nukleinsyror: DNA och RNA är polymers bestående av nukleotider. De lagrar genetisk information (DNA) och fungerar som mall för proteinsyntesen (RNA).
3. Polysackarider (eller kolhydrater): består av monosackarider, till exempel glukos, som binds samman i långa kedjor genom glykosidbindningar. De har strukturella funktioner och kan även lagras som energireserv (som i stärkelse).
4. Lipider: består av fettsyror och alkoholer, ofta bundna till varandra genom esterbindningar. Lipider inkluderar bland annat triglycerider (fett), fosfolipider (cellmembran) och steroider (hormoner).
I kemin kan makromolekylära substanser även innefatta syntetiska polymerer, som till exempel plaster och fibrer. Dessa är ofta byggda av en enda typ av monomer och har varierande egenskaper beroende på vilken monomertyp som används och hur lång kedjan är.
'Regulatoriska gener,' eller 'regulatoriska genomekanismer,' refererar till de genetiska mekanismer som kontrollerar och styr uttrycket av andra gener i ett levande väsen. Detta kan involvera en rad olika typer av molekylära interaktioner, inklusive transkriptionsfaktorer som binder till DNA-sekvenser och påverkar omgivande geners aktivitet, epigenetiska modifieringar som påverkar DNA-strukturen och därmed genernas funktion, samt RNA-interferens som kan stänga av genuttryck genom att bryta ned mRNA-molekyler. Regulatoriska gener spelar en viktig roll i cellulär differensiering, homeostas och respons på miljöförändringar.
Rho-faktor, också känd som Rho-protein eller Rho-GTPas, är ett typ av GTP-bindande protein som spelar en viktig roll i cellulär signalering och reglering av aktinocytoskelettet hos eukaryota celler. Rho-faktorer tillhör superfamiljen Ras GTPaser och är involverade i reguleringen av celldelning, cellmigration, cellstammens förnyelse och andra cellulära processer.
Det finns flera olika typer av Rho-faktorer, men de tre mest studerade är RhoA, Rac1 och Cdc42. Var och en av dessa har specifika funktioner i cellen:
* RhoA reglerar kontraktion av aktin-myosinfilament och är involverad i stressfiberns formation och celldelning.
* Rac1 reglerar lamellipodiums formation och cellmigration, samt är involverat i signalering relaterad till oxidativ stress.
* Cdc42 reglerar filopodiens formation och ger cellen polaritet, vilket är viktigt för celldelning och cellmigration.
Rho-faktorer kan aktiveras av uppsättningar receptorer på cellmembranet som känner igen olika signalsubstanser i omgivningen, såsom tillväxtfaktorer, cytokiner och extracellulära matrixproteiner. När Rho-faktorerna aktiveras kan de interagera med andra proteiner för att påverka cellens skelettstruktur och funktion. Dysreglering av Rho-faktorer har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.
Röntgenkristallografi är en teknik inom strukturbiologi och fysikalisk kemi som används för att bestämma tre-dimensionella strukturer av molekyler, ofta proteiner och andra biologiska makromolekyler. Den bygger på att utnyttja diffraktionen av röntgenstrålning när den passerar genom en kristall av det ämne vars struktur ska bestämmas.
I en kristall är atomer och molekyler ordnade i ett periodiskt mönster, vilket gör att de agerar som en diffraktionsgitter när de utsätts för röntgenstrålning. Genom att mäta intensiteten och fasen på de diffraktionerade strålarna kan forskaren rekonstruera den elektroniska densitetsfördelningen i kristallen, vilket ger information om var atomerna befinner sig i förhållande till varandra. Genom att analysera denna information kan man bestämma molekylens tresidiga struktur på atomnivå.
Röntgenkristallografi är en mycket kraftfull metod inom strukturbiologin och har haft en stor betydelse för vetenskapens förståelse av biologiska processer på molekylär nivå. Metoden används bland annat för att studera proteiner som är involverade i sjukdomar, för att utveckla läkemedel och för att undersöka materialegenskaper hos oorganiska material.
Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.
Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.
Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.
Sekvenshomologi hos nukleinsyror refererar till den grad av likhet i sekvensen av baspar som finns mellan två eller flera DNA- eller RNA-molekyler. När sekvenserna har en hög grad av homologi, innebär det att de delar en gemensam evolutionär historia och är relaterade till varandra.
Sekvenshomologi mäts ofta som procentsatsen av identiska baspar mellan två sekvenser, men det kan också räknas in antalet substitutioner, insertioner och deletioner som skiljer sekvenserna åt. En hög grad av sekvenshomologi kan vara ett tecken på att två gener kodar för proteiner med liknande funktioner eller att de utför samma biokemiska reaktion i olika organismer.
Det är värt att notera att när vi pratar om sekvenshomologi hos nukleinsyror, så kan det finnas både konserverade regioner och variabla regioner i sekvenserna. Konserverade regioner är de delar av sekvensen som har varit under stark selektionstryck och därför har bevarats oförändrade över tid, medan variabla regioner kan ha varierat mer under evolutionen.
Sekvenshomologi används ofta inom bioinformatik och molekylärbiologi för att undersöka evolutionära relationer mellan olika arter eller organismer, för att identifiera genar och proteiner med okänd funktion samt för att utveckla nya läkemedel och terapeutiska strategier.
"Morfogener" är ett begrepp inom utvecklingsbiologi och refererar till signaleringsproteiner som spelar en viktig roll i den process där celler organiserar sig och differensierar sig för att forma olika typer av vävnader och strukturer under embryonal utveckling hos djur. De två mest studerade familjerna av morfogener är Hedgehog, Wnt och TGF-β/BMP. Dessa proteiner verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till ändringar i genuttryck och cellfunktioner. Morfogener har också visat sig vara involverade i celldelning, celldöd, cellyta och cellrörelser under utvecklingen.
Ribonukleotider är building blocks, eller byggstenar, inom DNA (Dioxyribonucleic acid) och RNA (Ribonucleic acid). De består av en ribos (en pentos-socker, en fem-kolsvågsring), en fosfatgrupp samt en av fyra nukleobaser: adenin, guanin, uracil eller cytosin. Ribonukleotider kallas även för nucleosidmonofosfater. När flera ribonukleotider binds samman via fosfatbronterna bildar de en lång kedja och tillsammans med proteiner utgör de den genetiska informationen i levande celler.
Kromatografi med DEAE-cellulosa (diethylaminoethyl-cellulosa) är ett laboratorieteknikverktyg som används för att separera och renhålla biomolekyler, till exempel DNA, RNA eller protein. DEAE-cellulosa är en typ av jonbytesmaterial med negativt laddade sulfatgrupper (-SO4-) som kan binda positivt laddade aminogrupper på proteiner och nukleinsyror genom elektrostatiska krafter.
I ett DEAE-cellulosa kromatografi experiment, packas materialet in i en kolonn och en lösning med den blandning av biomolekyler som ska separeras hälls in. Genom att ändra saltkoncentrationen eller pH i lösningen kan man frigöra de olika molekylerna successivt från DEAE-cellulosa och på så sätt skilja dem åt baserat på deras elektriska laddning och interaktion med materialet.
DEAE-cellulosa används ofta för att separera proteiner med olika isoelektriska punkter (pI) eller för att avlägsna salt, endoroteringar eller andra föroreningar från nukleinsyror.
'Virion' är ett begrepp inom virologi och refererar till ett fullt samlat, infektionsberett viruspartikel utanför ett värddjurs cell. Det inkluderar alltså viruskapsid (proteinhölje) och eventuellt också virushylster (lipidhaltigt membran). Ibland kan viruset även innehålla en del av värdcellens membran som en del av sitt yttre skal, beroende på hur viruset sprider sig från den infekterade cellen. Virionen innehåller dessutom genetiskt material i form av RNA eller DNA.
Cesium, symbolized as Cs, is a silvery-golden metallic element in the alkali group of the periodic table. It is highly reactive and soft to the touch, with a melting point of 28.5 degrees Celsius (83.3 degrees Fahrenheit). In the medical field, cesium-137 is a radioisotope that has been used in cancer treatment, specifically in brachytherapy, where it is implanted directly into the tumor to deliver targeted radiation therapy. However, the use of cesium-137 in medicine has declined due to safety concerns and the availability of alternative treatments. It's important to note that exposure to high levels of ionizing radiation from cesium-137 can be harmful and may cause radiation sickness or other health issues.
Medicinskt kan man definiera mutagener som ämnen eller processer som orsakar förändringar i DNA-sekvensen hos celler. Mutationerna kan vara ärftliga och påverka cellens genetiska material permanent, vilket kan leda till negativa hälsokonsekvenser såsom cancer. Mutagener inkluderar kemikalier, strålning och vissa virus som kan interagera med DNA och orsaka skada. Det är viktigt att begränsa exponeringen för mutagener för att minska risken för skadliga hälsoutfall.
Transfer RNA (tRNA) är ett slags RNA-molekyler som spelar en central roll i den genetiska koden och proteinsyntesen. Varje tRNA-molekyl har en specifik sekvens av nukleotider, kallad antikodon, som kan binda till motsvarande komplementärt kodon på en mRNA-molekyl under translationen.
tRNAs är relativt korta RNA-molekyler, vanligtvis med en längd på omkring 70-90 nukleotider. De har en speciell tertiär struktur som inkluderar tre loopar och två stjälpar, vilket ger upphov till en klöverbladsliknande form. Denna struktur är viktig för att tRNA ska kunna binda till både aminosyror och mRNA under proteinsyntesen.
Varje celltyp i ett levande väsen har en uppsättning unika tRNAs som kan koda för alla de olika aminosyrorna som behövs för att bygga upp proteiner. Under translationen hjälper tRNA:erna till att korrekt översätta den genetiska koden i mRNA till en sekvens av aminosyror som bildar ett protein.
Biologisk terapi, även känt som bioterapi, är en form av behandling som använder sig av biologiska mediciner, vilket ofta innebär substanser som utvinns från levande organismer eller syntetiseras i laboratoriet med hjälp av biotehnologi. Dessa preparat kan vara proteiner, DNA, celler eller virus och används för att behandla en rad olika sjukdomar, framförallt cancer och autoimmuna sjukdomar.
Exempel på biologiska terapier innefattar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och stamcellstransplantation. Dessa behandlingar fungerar ofta genom att modulera eller ersätta specifika delar av det immunsystemet, påverka signalsubstanser mellan celler eller angripa cancerceller direkt.
Biologiska terapier kan ha en högre specificitet än traditionella läkemedel och kan därför vara mindre skadliga för normalt fungerande celler och vävnader. Dock kan de också orsaka mer allvarliga biverkningar än traditionella läkemedel, eftersom de påverkar komplexa biologiska processer i kroppen.
Mikrobial läkemedelsresistens definieras som en förändring i mikroorganismer (bakterier, svampar, virus eller parasiter) så att de blir mindre känsliga eller helt resistenta mot läkemedel som tidigare har varit verksamma mot dem. Detta kan inträffa genom olika mekanismer, till exempel genom mutationer i mikroorganismens gener eller genom att de tar upp resistensgenet från andra mikroorganismer i sin omgivning.
Bakteriell läkemedelsresistens är ett allvarligt och ökande problem inom global hälsa, där fler och fler bakterier blir resistenta mot vanliga antibiotika. Detta kan leda till att infektioner som tidigare kunnat behandlas effektivt istället bli livshotande.
'Host specificity' refererar till graden av begränsning i vilka värdar (levande organismer) en viss parasit, patogen eller symbiont kan infektera och etablera sig hos. Det kan variera från att vara mycket värdbunden, där organismen bara kan överleva och reproducera sig i en speciell värdart, till att vara mer generalist, där den kan infektera och etablera sig hos flera olika värdarter.
I medicinsk kontext är host specificity viktigt när man studerar smittspridning och smittskydd. Om en patogen har hög värdbundenhet till en speciell art, kan det minska risken för spridning till andra arter, inklusive människor. Om en patogen däremot är en generalist och kan infektera flera olika värdarter, kan det öka risken för smitta och utbrott hos människor.
Deoxycytidine monophosphate (dCMP) är en nukleotid som består av en deoxycytidinbas och en fosfatgrupp. Det är en byggsten i DNA-molekylen. Deoxycytidin är en derivat av cytosin, där den hydroxylgrupp (-OH) som normalt finns vid den 2'-kolvaterna på ribosen har ersatts med en hydrogenatom (-H). På grund av detta kallas deoxynukleotider ofta för "deoxiribonukleotider".
När flera dCMP-molekyler kopplas samman via fosfatbronterna bildar de en del av den långa DNA-kedjan. I DNA-kedjan är deoxycytidin komplementär till guanin, och tillsammans bildar de en baspar i DNA:ens dubbelstruktur.
I medicinsk kontext kan "varm temperatur" ofta syfta på en kroppstemperatur som är högre än normalt. Det vanligaste sättet att definiera en normal kroppstemperatur är att säga att den ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius (97,7 till 99,5 grader Fahrenheit). En varm temperatur kan alltså vara en temperatur som är högre än 37,5 grader Celsius.
Det är värt att notera att kroppstemperatur kan variera något under dagen och att det finns olika faktorer som kan påverka den, till exempel fysisk aktivitet, hormonella förändringar och vad du har ätit. Därför bör en enskild temperaturmätning inte alltid tolkas som att du är sjuk. Om du upplever andra symptom eller om din temperatur är mycket högre än normalt, kan det vara ett tecken på sjukdom och du bör söka vård.
Enzyminduktion är ett fenomen där aktiviteten hos en viss typ av enzymer ökar som svar på exponering för en inducerande substans. Detta sker genom att induceringsmedlet påverkar genuttrycket och/eller stabiliteten hos det enzym du vill studera, vilket leder till en ökad syntes av enzymproteinet och därmed en högre aktivitet.
Denna process är särskilt välstuderad inom farmakologi, där vissa läkemedel kan fungera som inducerande substanser för leverenzymer som metaboliserar dem själva eller andra läkemedel. Detta kan leda till en ökad nedbrytning och eliminering av både det inducerande läkemedlet och andra läkemedel som metaboliseras av samma enzym, vilket kan ha kliniskt signifikanta konsekvenser.
Exempel på vanliga enzymer som kan undergå induktion inkluderar cytochrom P450-enzymer (CYP) i levern, som är involverade i oxidativ metabolism av många läkemedel och toxiner. Andra exempel på enzymer som kan undergå induktion är glukuronosyltransferaser (UGT), sulfotransferaser (SULT) och N-acetyltransferaser (NAT).
I medicinsk kontext är det viktigt att vara medveten om möjligheten av enzyminduktion när man skapar behandlingsplaner för patienter som tar flera läkemedel samtidigt, eftersom det kan påverka farmakokinetiken och farmakodynamiken hos de aktiva substanserna.
Avloppsvatten är enligt medicinsk terminologi en benämning på vatten som innehåller föroreningar från mänsklig aktivitet, exempelvis från toaletter, kök och industri. Avloppsvattnet kan vara orena med bakterier, virus, parasiter, kemikalier och andra föroreningar som kan utgöra en risk för människors hälsa och miljön om det inte behandlas korrekt.
Ordet 'Avloppsvatten' används ofta i medicinska sammanhang när man diskuterar smittspridning och förebyggande hälsomått, särskilt i samband med vattenborne sjukdomar som drabbar människor via kontaminert vatten.
'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.
SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.
Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.
Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.
Myoviridae är en familj av virus som infekterar både prokaryota och eukaryota värdar. De kännetecknas av en icke-segmenterad, dubbelsträngig DNA-genom och en komplex, kontraktil behållare (kapsid) med häftplattor (spikeproteiner) som används för att binder till och penetrera cellmembranet på värden. Myoviridae-medlemmar är kända för sin förmåga att infektera en rad olika bakterier, inklusive många patogena stammar, och de används ofta i forskning och medicinska tillämpningar som bakteriofager-terapi.
'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.
'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.
Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.
I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.
Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.
Ribonukleotidreduktaser (RNR) er ein viktig enzym i cellene, som regulerer produksjonen av deoxyribonukleotider (dNTPs), som er nødvendige for DNA-syntese og reparasje. RNR konverterer ribonukleotider til deoxyribonukleotider ved å redukere deres hydroxylgruppe (-OH) til en hydrogen (-H) gruppe. Dette skjer i to steg, hvor det første steget involverer ossasjon av en tyrosylresid i RNR av en molekyle tungt vann (H2O2), som genererer en tyrosyl-frie radikal. I det andre steget overføres denne radikalen til substratet, ribonukleotiden, hvorved hydroxylgruppen reduceres til en hydrogen.
RNR finst i alle levande organismer og er viktig for normal cellulær vekst og deling. Feilfunksjon av RNR kan føre til genetiske skade og er assosiert med ulike sykdommer, inkludert kreft og neurodegenerative lidelser. Derfor er RNR ein viktig mål for å utvikle nye terapeutiske strategier for å behandle disse sykdommene.
'Shigella sonnei' är en bakterie som orsakar tarminfektioner och diarré hos människor. Bakterien tillhör släktet Shigella och är en av de vanligaste orsakerna till shigellasjukan, även känd som dysenteri. Sjukdomen karaktäriseras av blodigt, vattnigt och smärtsamt tarmsyre med kramp i magen och feber.
'Shigella sonnei' sprids främst genom direkt personlig kontakt eller via förorenat mat- eller vattenfödoämne. Den kan orsaka allvarliga komplikationer, särskilt hos barn under fem år och äldre vuxna, men dödligheten är låg i industrialiserade länder. Behandlingen av shigellasjukan innefattar vanligen antibiotika för att eliminera bakterien och lindra symptomen.
'Viral regulatory and accessory proteins' refer to a group of proteins encoded by viruses that play roles in regulating the virus's replication cycle and modulating the host cell environment to facilitate viral replication and evade host immune responses. These proteins can function at various stages of the viral life cycle, such as transcription, translation, genome replication, virion assembly, and release.
Regulatory proteins typically control the expression or activity of other viral genes, while accessory proteins may have more diverse functions, including modulating host cell signaling pathways, suppressing antiviral responses, altering host cell metabolism, or promoting viral dissemination. The specific functions and mechanisms of these proteins can vary widely between different virus families and even between different strains of the same virus.
It is important to note that understanding the roles of viral regulatory and accessory proteins can provide valuable insights into viral pathogenesis, host-virus interactions, and potential targets for antiviral therapies.
Natriumdodecylsulfat (SDS) är ett vanligt använt tensid, också känt som natriumsaltet av dodecylsulfurisk syra. Det är en typ av surfaktant, en molekyl med både hydrofob (vattenavstötande) och hydrofil (vattenattraktiv) egenskaper. Den hydrofoba delen består av en 12 kolatom lång alifatisk kedja, medan den hydrofila delen är en sulfatgrupp som är negativt laddad vid neutral pH.
SDS används ofta inom biologi och kemi för att upplösa lipofila (oljiga) substanser i vatten, exempelvis vid proteinseparation genom metoder som SDS-PAGE (polyacrylamidgel-elektrofores). Det gör också proteiner lösare och ger dem en mer standardiserad form och läge i elektrofores, vilket underlättar jämförelser mellan olika proteiner.
Phosphotungstic acid (PTA) är ett anorganiskt ämne som består av fosfat- och tungstensjoner. Den kemiska formeln är H3PW12O40. PTA är en stark syra och används ofta inom elektronmikroskopi som en negativ kontrastmedel för att visualisera biologiska strukturer, eftersom den ger hög kontrast till strukturerna genom att reflektera elektroner. Det bildar också komplexa föreningar med proteiner och kolhydrater, vilket gör det användbart som en fästande agent inom histologi och cellbiologi.
Rec A-reaksomasier är en typ av rekombinaser som först isolerades från bakterien Escherichia coli (E. coli). Rec A-reaksomasen är ett enzym som spelar en viktig roll i den cellulära processen för homolog rekombination, där två identiska eller nästan identiska DNA-molekyler byter information med varandra.
Rec A-reaksomasen fungerar genom att katalysera den initiala ATP-beroende bindningen av en 3'-OH-slut på ett singelsträngat DNA till en komplementär sekvens i ett dubbelsträngat DNA. Detta bildar en så kallad D-loop, som är en struktur där en del av det dubbelsträngade DNA:t har öppnats upp och låtit in en del av det singelsträngade DNA:t att binda till komplementära sekvenser.
Rec A-reaksomasen används ofta i molekylärbiologiska laboratorier för att katalysera rekombination mellan specifika DNA-sekvenser, vilket kan vara användbart vid olika typer av genetisk manipulation.
'Micrococcus' är ett släkte av grampositiva, kulformade bakterier som normalt förekommer på huden och i luften. Dessa bakterier är vanligen ofarliga för människor, men de kan orsaka infektioner hos immungcomprometade individer. Micrococcus-arterna är aeroba och bildar ofta kolonier med en karaktäristisk röd färg på agarplattor som innehåller blod.
Den medicinska termen "bassängmassa" (på engelsk: "basement membrane") refererar till den speciella typen av extracellulär matrix (ECM) som ligger under epitelceller och endotelceller i flera typer av vävnader. Denna struktur hjälper till att stödja cellerna, reglera celldelning och migration samt bidrar till selektivt filtrering av molekyler som passerar genom den. Bassängmassan består huvudsakligen av proteiner som kollagen typ IV, laminin, nidogen och heparansulfatproteoglykaner.
Medicinsk definition: Mutagen, targeted
A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.
A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.
Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.
In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.
RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.
RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.
Det finnes tre hovedtyper av RNA:
1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.
I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.
'Galaktosidaser' är ett samlingsnamn för en grupp enzymer som bryter ned specifika kolhydrater, så kallade glykosider, som innehåller galaktos. Galaktos är en sockertyp som ingår i komplexare kolhydratmolekyler, till exempel i vissa slags glykoproteiner och glykolipider.
Det finns olika typer av galaktosidaser, men de flesta bryter ned en speciell typ av galaktosider som kallas för β-galaktosider. Dessa enzymer är viktiga för att cellerna ska kunna metabolisera och bryta ned dessa kolhydrater på rätt sätt.
Mutationer i gener som kodar för galaktosidaser kan leda till olika arvsmassasjukdomar, till exempel Morquio syndrom och Gaucher sjukdom. Dessa sjukdomar orsakas av ett felaktigt eller nedsatt enzymverksamhet, vilket leder till att galaktosider ansamlas i cellerna och kan skada olika organ och vävnader i kroppen.
Genetic models är matematiska eller konceptuella representationer av genetiska system, processer eller fenomen. De används för att simulera och förutsäga hur gener och arvsbetingade egenskaper fungerar och interagerar på molekylär, cellulär och organismnivå. Genetic models kan hjälpa forskare att förstå genetisk variation, arvsregler, evolution, sjukdomsgenetik och andra aspekter av genetiken.
Det finns olika typer av genetic models, beroende på vilka egenskaper de beskriver och hur de representerar informationen. Några exempel är:
1. Populationsgenetiska modeller: används för att studera genetisk variation och selektion i populationer. Dessa modeller kan vara statistiska, simuleringsbaserade eller matematiska.
2. Quantitativ genetiska modeller: används för att undersöka kontinuerliga fenotypiska drag som påverkas av flera gener och miljöfaktorer. Dessa modeller kan vara polynomiella, strukturella ekvationer eller multivariata.
3. Molekylära genetiska modeller: används för att studera interaktioner mellan DNA, RNA och protein i celler. Dessa modeller kan vara strukturella, funktionella eller systembiologiska.
4. Systemgenetiska modeller: använder sig av data från höghtrognhetsgenomik och andra tekniker för att bygga nätverk av gen-gen-interaktioner och -reguleringar i celler. Dessa modeller kan vara grafbaserade, matematiska eller simuleringsbaserade.
Genetic models är viktiga verktyg inom genetisk forskning, eftersom de möjliggör systematiskt studium av komplexa genetiska system och hjälper till att generera hypoteser som kan testas experimentellt.
Mitomycin är ett typiskt exempel på en sorts cancerbehandlande läkemedel som kallas cytotoxiska antineoplastiska medel, och mer specifikt, en alkylerande agent. Mitomycin fungerar genom att skada DNA i cancerceller, vilket stoppar celldelningen och kan leda till celldöd. Det används vanligtvis som en del av kombinerad behandling för olika typer av cancer, inklusive mag-tarmcancer och hudcancer (bland annat basalcellscancer och squamosacellscancer). Läkemedlet ges ofta via en intravenös infusion eller som ett topiskt preparat som appliceras direkt på huden.
"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.
Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.
Fosfotransferaser är ett samlingsnamn för en grupp enzymer som katalyserar överföringen av en fosfatgrupp från en donatormolekyl till en acceptormolekyl. Denna reaktion kallas för fosforylering och är en central mekanism i cellens energihushållning, signaltransduktion och näringsmetabolism.
Det finns olika typer av fosfotransferaser beroende på vilken donator- och acceptormolekyl som är inblandad i reaktionen. Exempel på fosfotransferaser inkluderar:
1. Kinaser: överför fosfatgruppen från ATP till en protein- eller kolhydratmolekyl.
2. Fosfatas: avlägsnar en fosfatgrupp från en molekyl, ofta för att aktivera eller inaktivera en biologisk funktion.
3. Fosfotransferaser som överför fosfatgrupper mellan kolhydrater, lipider och nukleotider.
Fosfotransferasreaktioner är viktiga för cellens homeostas och reglering av olika cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, ämnesomsättning och energiproduktion.
'Mykobakteriofager' är ett begrepp inom mikrobiologin och refererar till bakteriofager (bakterieförstörelsevirus) som kan infektera mykobakterier, vilket är en speciell grupp av grampositiva bakterier. Mykobakterier innefattar bland annat Mycobacterium tuberculosis, som orsakar tuberkulos, och Mycobacterium leprae, som orsakar lepra.
Mykobakteriofagerna är speciella eftersom de kan penetrera mykobakteriens cellvägg, som annars är svårgenomtränglig på grund av dess unika sammansättning av lipider och proteiner. Mykobakteriofagen infekterar mykobakterien genom att faga DNA:t in i värdbakteriens cytoplasma, där det kan integreras i värdens genetiska material eller replikeras och bildar nya viruspartiklar som sprider sig till andra bakterier.
Mykobakteriofager har visat sig vara ett intressant forskningsområde inom studiet av mykobakterier, eftersom de kan användas för att undersöka mykobakteriers biologi och patogenes, samt utveckla nya terapeutiska strategier för behandling av mykobakterieinfektioner.
Fosformonoesterhydrolase er en type enzym, som bryder ned specifikke kemiske forbindelser kaldet fosfomonoesterer. Disse enzymer katalyserer hydrolysen (splittelse ved vandtilføjning) af fosfatbindingen i fosfomonoesterer, hvilket resulterer i frigivelsen af en fosfatgruppe og en alkoholgruppe.
Denne type enzym inkluderer bl.a. fosfataser, som er involveret i mange biologiske processer, herunder stofskifteprocesser som glykolysen og glukoneogenesen. Fosfatasen spiller også en rolle i reguleringen af intracellulær signalering og cellulær adfærd, herunder nedbrydningen af signalsubstanser som sekundære mellemstoffer under signaltransduktionsprocesser.
Cytidintriphosphat (CTP) är en nukleotid som spelar en viktig roll i cellens metabolism, särskilt inom syntesen av RNA. Det består av en cytosinbas, en fosfatgrupp och två additionella fosfatgrupper som sitter bundna till varandra i en lineär kedja. CTP är ett viktigt byggsteget vid produktionen av RNA, eftersom det hjälper till att bygga upp den alternerande strukturen av ribos och deoxyribos i RNA-kedjan. Det är också involverat i syntesen av andra nukleotider och energitransfer inom cellen.
I'm sorry for the confusion, but "Amsakrin" doesn't seem to be a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or it could be a term specific to a certain language or field of study. Can you please provide more context or check the spelling? I would be happy to help further if I can.
'Replikationsorigin' er en betegnelse for den specifikke position i et genom, hvor replikationen af DNA starter. Ved replikation kopieres DNA-molekylet fra en originalstrand til en komplementær strand, hvilket resulterer i to identiske kopier af DNA-molekylet.
Replikationsoriginerne er ofte specielle sekvenser af DNA, der er rige på nukleotiderne A (adenin) og T (timin). Disse nukleotider bindes nemt til hinanden via hydrogenbindinger, hvilket gør det lettere for enzymerne at adskille de to DNA-strenger fra hinanden under replikationsprocessen.
Under replikationen dannes en boble af replikation, der indeholder to replikationsoriginer, hvorpå replicationen bevæger sig væk i modsatte retninger langs DNA-molekylet. Dette resulterer i to identiske døtre, der hver især har en af de originale DNA-strenger som template for at danne den nye komplementære strand.
Integrase är ett enzym som förekommer hos retrovirus, inklusive HIV, och har en central roll i virusets infektionsprocess. Integrasen katalyserar integrationen av viral DNA in i värddjurets genetiska material, vilket möjliggör fortsatt replikation och infektion av den drabbade cellen. Integraser är därför ett viktigt mål för antiretrovirala läkemedel som används för att behandla HIV-infektioner.
Operator regions, genetic, refer to specific DNA sequences in a gene that regulate its transcription into messenger RNA (mRNA). These regions are often located near the promoter region of a gene and can bind proteins called transcription factors. The binding of these proteins can either enhance or repress the transcription of the gene, depending on the specific sequence of the operator region and the type of transcription factor that binds to it. Operator regions are an important part of how genes are regulated in response to various stimuli and environmental factors.
Kromatografi är en analysmetod som används inom kemi och biologi för att separera, identifiera och bestämma koncentrationen av olika komponenter i en blandning. Metoden bygger på att varje komponents rörlighet i ett medium skiljer sig åt beroende på dess fysiska och kemiska egenskaper.
I kromatografi delas processen upp i två steg: adsorption och desorption. Den första steget, adsorptionen, innebär att den mobile fasen (ofta en gas eller vätska) passerar genom en stationär fas (ett fast medium eller en vätskefilm). Varje komponent i blandningen interagerar olika starkt med stationära fasen och adsorberas därför olika mycket.
I det andra steget, desorptionen, skiljs de olika komponenterna åt när de förflyttas genom stationära fasen med hjälp av den mobile fasen. Komponenter som interagerar starkare med stationär fas kommer att desorberas senare än dem som interagerar svagare, vilket leder till en separation av de olika komponenterna.
Det finns många olika typer av kromatografi, beroende på vilken typ av stationär fas och mobile fas som används. Några exempel är gaskromatografi (GC), vätskekromatografi (LC) och tunnplåtkromatografi (TLC). Varje metod har sina egna fördelar och begränsningar, beroende på vilka typer av komponenter som ska separeras och identifieras.
En sigma-faktor är ett protein som spelar en viktig roll i initieringen av transkription, den första steget i produktionen av proteiner i bakterier. Sigma-faktorn binder till det RNA-polymerasenzym, som är ansvarigt för att kopiera DNA:t, och hjälper till att rikta det till rätt plats på DNA-molekylen där transkriptionen ska starta. Det finns flera olika sigma-faktorer i bakterier, var och en av dem är specialiserade för att initiera transkription av specifika grupper av gener under olika cellulära förhållanden.
Metyltransferaser är ett slags enzym som överför metylgrupper (-CH3) från en donator, vanligtvis en metylgruppbärare som S-adenosylmetionin (SAM), till en acceptor, vilket kan vara en protein, DNA, RNA eller en liten molekyl. Denna process kallas metylering och är en posttranskriptionell modifikation av DNA, RNA och protein som spelar en viktig roll i cellulär reglering och homeostas.
I DNA-metyltransferaser överförs metylgruppen till kolvätet på cytosinbasen, vilket är associerat med epigenetiska förändringar som kan påverka genuttryck. I protein-metyltransferaser överförs metylgruppen till aminosyror i proteiner, vilket kan påverka proteinfunktion och stabilitet.
Metyltransferaser är viktiga regulativa enzymer som bidrar till att kontrollera cellulär processer såsom celldelning, differentiering, apoptos och signaltransduktion. Dysfunktion i metyltransferaser kan leda till patologiska tillstånd såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.
Leucin är en essentiell aminosyra, vilket betyder att den måste tillföras kroppen genom kostintag eftersom den inte kan syntetiseras själv. Leucin är en av de tre grenade aminosyrorna och spelar en viktig roll i proteiners syntes och nedbrytning, samt i regleringen av cellväxthormonet insulin. Det finns också vissa bevis som tyder på att leucin kan ha en positiv effekt på muskelproteinsyntesen efter träning.
"Pyrimidine dimer" är ett begrepp inom molekylär biologi och genetik, och refererar till en typ av skada som kan uppstå i DNA-molekylen.
Specifikt handlar det om en sorts skada där två pyrimidinbaser (vanligen två thyminbaser) i samma DNA-sträng sitter nära varandra och binds samman till en cyklisk struktur genom att deras kolatomkärnor reagerar med varandra. Denna typ av skada kallas även för "thymindimer" eller "cytidindimer", beroende på vilka baser som är inblandade i reaktionen.
Pyrimidindimer orsakas vanligen av UV-strålning från solen, och kan leda till mutationer i DNA:t om de inte repareras korrekt. Det finns också enzym i cellen som kan reparera denna typ av skada, genom att klippa bort den skadade delen av DNA-molekylen och ersätta den med en ny sekvens. Om reparationen inte sker korrekt kan det leda till onormal celldelning och ökar risken för cancer.
'Lactococcus lactis' är en grampositiv, kul- eller ovalformad bakterie som normalt förekommer i naturen, särskilt i mjölkprodukter. Den används ofta inom livsmedelsindustrin som starterkultur vid tillverkning av ostar och fermenterade mjölkprodukter, såsom yoghurt och kesella. Bakterien är en homofermentativ laktatproducerare, vilket betyder att den konverterar socker (laktos) till mjölksyra som ett sätt att generera energi.
I medicinsk kontext kan 'Lactococcus lactis' användas inom näringsmedicin och probiotikaterapi, då den har visat sig ha potentialen att bidra till att förbättra tarmfloran och stärka immunförsvaret. Dessutom har forskare upptäckt att vissa stammar av 'Lactococcus lactis' kan producera protein som påverkar cellsignalering, vilket kan ha potentialen i behandlingar för olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.
'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.
Microviridae är en familj av små, encapsiderade, single-stranded DNA-virus som infekterar både prokaryota och eukaryota värdar. Virusen inom denna familj har en icosahedral simmetri och en diameter på cirka 25-30 nanometer. Genomet består av en enda molekyl av cirkulärt, positivt polariserat enkelsträngat DNA som kodar för fyra strukturella proteiner och ett eller flera icke-strukturella proteiner. Microviridae är välkända för sin förmåga att infektera enterobakterier, men nyligen har också virus som infekterar alger upptäckts. Exempel på välkända arter inom familjen Microviridae är bacteriofagen ΦX174 och G4-virusen.
S-adenosylmetionin (SAMe, även stavat Ademsil) är ett koenzym som förekommer naturligt i kroppen och deltar i flera viktiga biokemiska reaktioner. Det produceras i levern av aminosyran metionin och ATP (adenosintrifosfat). SAMe fungerar som en donator av grupper av kol, svavel och metyl till olika substrat i kroppen, vilket leder till produktion av olika biologiskt aktiva ämnen. Det används inom medicinen för behandling av depression, ledvärk, leverpatologi och andra sjukdomar, men dess effektivitet är fortfarande under forskning.
En katalys är ett molekyul eller jon som ökar hastigheten på en kemisk reaktion genom att sänka energibarriären för reaktionen, men själv inte förändras i antal eller typ under processen. Katalytiska reagens deltar alltså inte i reaktionen och produceras inte som ett produkt av den heller. Istället fungerar de genom att sänka den aktiveringsenergi som behövs för att starta reaktionen, vilket gör att fler molekyler kan reagera under givena förhållanden. Katalysatorer är mycket viktiga inom biologin och industrin eftersom de gör det möjligt att effektivt producera en mängd olika kemikalier och material.
Enligt medicinskt lexicon är ett kodon ett trentals sekvens av nukleotider i DNA eller RNA som koder för en viss aminosyra under processen av proteintranslering. I mRNA består varje kodon av tre baser, och det finns 64 möjliga kodonkombinationer. Av dessa kodar 61 för specifika aminosyror, medan de resterande tre (UAA, UAG och UGA) är stoppkodon som signalerar slutet på proteinkedjan.
I den medicinska kontexten refererar "strukturella modeller" till grafiska representationer eller visuella bilder av den anatomiska strukturen hos ett organ, vävnad eller en biologisk molekyl, som kan användas för att undersöka och analysera deras form, storlek, orientering och funktionella egenskaper.
Strukturella modeller kan vara tvådimensionella (2D) eller tredimensionella (3D), beroende på vilket komplexitetsnivå som behöver representeras. De kan skapas med hjälp av olika tekniker, såsom ritningar, diagram, bildbehandlingsprogram och molekylär visualiseringstekniker.
Exempel på strukturella modeller inkluderar:
1. Anatomiska scheman: Dessa är 2D- eller 3D-modeller som visar olika delar av kroppen, såsom skelett, muskler, blodkärl och organ. De används ofta för att illustrera den mänskliga kroppens struktur och funktion i läroböcker, medicinska artiklar och presentationer.
2. Molekylära modeller: Dessa är 3D-modeller av biologiska molekyler, såsom proteiner, DNA, RNA och lipider. De visar deras sekundära, terciära och kvartära strukturer och kan användas för att studera deras funktionella egenskaper, interaktioner med andra molekyler och möjliga terapeutiska mål.
3. Cellstrukturella modeller: Dessa är 3D-modeller av celler och deras olika kompartment, såsom kärnan, mitokondrier, endoplasmatiskt retikulum och golgiapparaten. De används för att studera celldelning, transportprocesser, signaltransduktion och andra cellulära processer.
4. Anatomiska modeller: Dessa är 3D-modeller av kroppsdelar eller organ, som kan vara statiska eller dynamiska. De används ofta inom kirurgi, ortopedi och rehabilitering för att planera operationer, simulera procedurer och utvärdera resultaten.
Samtliga dessa modeller är viktiga hjälpmedel inom forskning, undervisning och klinisk praktik. De underlättar förståelsen av komplexa system och processer och möjliggör simulering och visualisering av olika scenarier och behandlingsalternativ.
Sekundärstruktur på ett protein refererar till den lokala, geometriska formen som delar av proteinets peptidkedja antar, vanligtvis som en konsekvens av vätebindningar mellan polära funktionella grupper i proteinet. De två vanligaste formerna av sekundärstruktur är alfa-helix och beta-flak (beta-sheet). I en alfa-helix är peptidkedjan vriden runt sig med omkring 3,6 aminosyror per varv, med vätebindningar mellan varje fjärde aminosyra. I en beta-flak ligger de polära delarna av peptidkedjorna parallellt eller antiparallellt bredvid varandra och är stabiliserade av vätebindningar mellan dem. Sekundärstrukturen kan bestämmas genom tekniker som cirkulär differentialskanning (CD) och tvådimensionell nukleär magnetisk resonansspektroskopi (2D-NMR).
Superhelix-DNA refererer til DNA-molekyler som er twistet yderligere i forhold til den simple dobbeltstrenget struktur, der kendes som B-DNA. Denne yderligere twistning skaber en struktur, hvor DNA-strengene er viklet rundt om hinanden i en spiralformet helix, også kaldet en superhelix.
Superhelix-DNA kan opdeles i to typer: negativt superhelikal DNA og positivt superhelikal DNA. I negativt superhelikal DNA er de to DNA-strenger viklet rundt om hinanden i modsat retning af den simple dobbeltstrenget struktur, hvilket giver anledning til en tættere pakning af DNA-molekylet. I positivt superhelikal DNA er de to DNA-strenger viklet rundt om hinanden i samme retning som den simple dobbeltstrenget struktur, hvilket giver anledning til en løsere pakning af DNA-molekylet.
Superhelix-DNA er ofte associeret med transkription og replikation, da det kan have en indvirkning på disse processer. For eksempel kan negativt superhelikal DNA fremme transkriptionen, mens positivt superhelikal DNA kan hæmme den. Superhelix-DNA er også involveret i kromosomernes struktur og funktion, herunder pakning, segregation og rekombination.
Salmonella Typhimurium är en specifik serotyp av bakterien Salmonella enterica, som orsakar sjukdomen salmonellos hos människor och djur. Denna bakteriestam är en av de vanligaste orsakerna till matburna infektioner hos människor världen över. Sjukdomen som orsakas av Salmonella Typhimurium visar sig ofta som akut gastroenterit med diarré, buksmärtor och feber. Infektionen sprids vanligtvis via kontaminerad mat eller vatten som innehåller bakterierna.
'Odlingsmedia' refererar till de näringsriktade material som används för att odla växter utan jord, ofta i kontrollerade miljöer såsom laboratorier, växthus eller inom hydrokultur. Odlingsmedier kan vara flytande eller fasta och innehåller vanligtvis en näringslösning med blandad sammansättning av vatten, näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för växternas tillväxt och utveckling. Andra komponenter som kan ingå i odlingsmedier är hormoner, vitaminer och buffertämnen för att hjälpa till att reglera pH-värdet.
Det finns olika typer av odlingsmedia beroende på vilken typ av växt som ska odlas och i vilket syfte. Några exempel är:
1. Agarplattor: De flesta mikrobiella kulturer odlas på agarplattor, en fast medium gjord av en geléartad substans framställd från alger eller svampar. Agaren innehåller näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för att underhålla bakterier och svampar.
2. Hydroponisk medium: Detta är ett icke-jordbaserat system där växternas rötter placeras direkt i en näringsrik lösning som cirkulerar kontinuerligt genom systemet. Exempel på hydroponiska medier inkluderar perlitet, vermiculit, lavarock och kokosfiber.
3. Aeroponisk medium: I ett aeroponiskt system sprutas växternas rötter kontinuerligt med en fin dimma av näringsrik lösning i luften. Detta ger växterna en mycket syresatt rotmiljö och möjliggör snabbare tillväxt än traditionella jordbaserade system.
4. Koibaserad medium: I detta system odlas växter i ett substrat av kokosnötsskal, som är en hållbar och ekologisk alternativ till torv. Kokosnötsfibern har god vattenhållande förmåga och är rik på näringsämnen.
5. Torvbaserad medium: Torv är ett vanligt medium för odling av små plantor och frön. Det är en organisk substans som härstammar från torvmossor och har god vattenhållande förmåga och luftgenomsläppning.
6. Fast medium: I detta system planteras växterna i ett fast medium, till exempel sand, grus eller lera. Detta ger växterna en stabil struktur att växa i och förhindrar att de faller över.
Jag antar att du söker efter en medicinsk definition av "defekt virus". Det finns dock ingen etablerad medicinsk term som helt korresponderar med begreppet "defekt virus". Det kan finnas några olika typer av defekta virussystem, men det saknas en generellt accepterad definition och nomenklatur.
I allmänhet avses med ett defekt virus ett virus som inte har fullständig kapacitet att reproducera sig på egen hand och istället behöver en hjälpvirus (helper virus) för att kunna genomföra sin livscykel. Detta kan inträffa när vissa nödvändiga genetiska informationer saknas i viruset självt.
Ett exempel på ett defekt virus är Sindbis-viruset, som används i forskning för att studera neuronala mekanismer. Detta virus är kapabelt att infektera nervceller och transportera sig uppåt det neuronala kontinuumet, men saknar genetisk information för att replikera sig i dessa celler. För att kunna reproducera sig behöver Sindbis-viruset en hjälpvirus, ofta ett alfavirus, som kan tillhandahålla de nödvändiga genetiska informationerna.
Icke desto mindre bör nämnas att begreppet "defekt virus" inte är allmänt accepterat inom medicinsk forskning och det saknas en standardiserad definition.
Alkylering är en kemisk reaktion där ett kolvätemolekyl substitueras med en alkylgrupp, som består av en kolatom och en eller flera väteatomer. I biokemi och medicin refererar alkylering ofta till en process där en cellulär molekyl, särskilt DNA, modifieras genom att addera en alkylgrupp.
Alkylering av DNA kan orsaka mutationer och skada cellens förmåga att reproducera sig korrekt. Detta gör att alkyleringsprocessen ofta är skadlig för levande celler och kan användas som ett verktyg för att bekämpa cancer, eftersom cancerceller tenderar att dela sig snabbare än normala celler. Mediciner som använder sig av alkylering kallas ofta alkylanteringsmedel och inkluderar ämnen som cyklofosfamid och ifosfamid. Dessa läkemedel kan dock också orsaka skada på normala celler, vilket kan leda till biverkningar som diarré, illamående, och ökad risk för infektioner.
Terminator regions in genetics refer to specific DNA sequences that signify the end of a gene. These sequences are crucial for proper regulation and functioning of genes. They are located at the 3' end of a gene and contain a series of nucleotides that signal the transcription machinery to stop transcribing the gene into messenger RNA (mRNA).
The terminator region typically contains a sequence known as the polyadenylation signal, which instructs enzymes to add a string of adenine nucleotides (poly(A) tail) to the end of the mRNA molecule. This poly(A) tail plays a role in stabilizing the mRNA and facilitating its transport out of the nucleus and into the cytoplasm, where it can be translated into protein.
Proper regulation of terminator regions is essential for maintaining genetic stability and preventing errors in gene expression. Mutations or variations in these regions can lead to abnormal gene function, which may contribute to the development of various diseases and disorders.
Hydroxymethyl- and formyltransferases are a group of enzymes that catalyze the transfer of hydroxymethyl or formyl groups from one molecule to another. These enzymes play important roles in various metabolic pathways, including the synthesis and breakdown of nucleotides, amino acids, and other biomolecules.
One example of a hydroxymethyltransferase is the enzyme that catalyzes the conversion of serine to glycine, which involves the transfer of a hydroxymethyl group from serine to tetrahydrofolate (THF), forming 5,10-methylenetetrahydrofolate. This reaction is an important step in the synthesis of thymidine, a nucleoside required for DNA replication and repair.
Formyltransferases are another type of transferase enzyme that catalyze the transfer of formyl groups from one molecule to another. One example is the enzyme that catalyzes the final step in histone methylation, a process that plays a role in epigenetic regulation of gene expression. In this reaction, a formyl group is transferred from S-adenosylmethionine (SAM) to a lysine residue on the histone protein, resulting in the formation of a formylated lysine residue.
Overall, hydroxymethyl- and formyltransferases are important enzymes that play critical roles in various metabolic pathways and biological processes.
Ultracentrifugering är en teknik inom biokemi och molekylärbiologi som används för att separera olika typer av molekyler baserat på deras storlek, form, densitet eller elektrisk laddning. Den grundläggande principen bakom ultracentrifugering är att en heterogen blandning placeras i ett rotor och sedan accelereras till höga varv runt en axel.
Det finns två huvudsakliga typer av ultracentrifugering: sedimentationscentrifugering och flotationscentrifugering. Vid sedimentationscentrifugering accelereras molekyler genom centrifugalkraften nedåt mot roteringsaxeln, medan de vid flotationscentrifugering accelereras uppåt bort från axeln.
I en ultracentrifuge kan mycket höga rotationshastigheter uppnås, vilket ger upphov till starka centrifugalkrafter som kan nå upp till miljoner gånger tyngdkraften. Dessa krafter är tillräckliga för att separera mycket små partiklar och molekyler från varandra.
En vanlig applikation av ultracentrifugering är att separera olika komponenter i en cell, såsom ribosomer, mitokondrier och DNA. Den kan även användas för att renodla virus, subcellulära organeller, membrankomplex och andra stora molekyler som proteiner och nukleinsyror.
I klinisk medicin kan ultracentrifugering användas för att separera olika komponenter i blodet, såsom plasma och cellfraktioner. Den kan även användas för att koncentrera viruspartiklar från infekterade patienter som behandlas med antivirala läkemedel.
'Kolradioisotoper' refererer til isotoper (varianter) av kulstof-atomet som har ustabil nucleus og som sender ut ioniserende stråling, noe som gjør dem anvendelige i medisinsk kontekst. Et velkjent eksempel er kulstoff-14 (^14C), som kan brukes i en type radiokarbondatering. I medisinen kan kolradioisotoper brukes til å merke ut forskjellige organismer eller stoffer, slik at de kan følges opp innen kroppen ved hjelp av en gammakamera etter at de er injiserte, inhalert eller ingestert. Dette kan være nyttig i diagnostisk testing for å avdekke for eksempel skjult blodtapt, infeksjoner, tumorer eller andre abnormaliteter.
Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.
Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.
Bacteriofag HK022 är en typ av batteriovirus, även kallat fag, som infekterar och parasiterar på bacterien Vibrio vulnificus. Bacteriofagen är ett icke-kontagiosöst virus, vilket betyder att den inte kan infektera djurceller eller människor. Bacteriofagen HK022 har potentialen att användas som ett alternativ till antibiotika för att behandla infektioner orsakade av Vibrio vulnificus, särskilt när resistens mot antibiotika har utvecklats.
"Koli-" är ett prefix som härstammar från grekiskan och betyder "tjocktarm". "Isotop" är ett ord som kommer från både grekiska och engelska, med grekiska "isos" (lika) och engelska "top" (plats), vilket tillsammans betyder "samma plats".
En kolisotop är alltså en radioaktiv isotop som används inom medicinen, oftast för att undersöka funktionen hos tjocktarmen. Den vanligaste kolisotopen som används är koldioxid-14 (C14). Patienten får då dricka en vätska med den radioaktiva isotopen, och sedan kan man följa dess väg genom tjocktarmen med hjälp av en gammakamera. Detta kallas för en kolisotoskopi eller en C14-taggning.
En endoribonuclease är ett enzym som klipper eller klyver en RNA-molekyl (ribonukleinsyra) vid ett intern, icke-terminalt ställe. Detta innebär att en endoribonuclease inte behöver börja klippa från slutet av RNA-molekylen, utan kan börja klippa var som helst på den. Endoribonukleaser deltar i olika cellulära processer såsom RNA-bearbetning, RNA-degradering och reglering av genuttryck.
I'm sorry for any confusion, but "Corticoviridae" is not a recognized family of viruses in human or animal medicine. The International Committee on Taxonomy of Viruses (ICTV) is the organization responsible for officially recognizing and naming virus families and other taxonomic categories.
The name "Corticoviridae" appears to be a proposed designation for a group of viruses that infect archaea, specifically the order Thermococcales within the phylum Euryarchaeota. These viruses have double-stranded DNA (dsDNA) genomes and are characterized by their unique icosahedral capsids with a complex internal membrane structure. However, this proposed family has not been officially recognized by the ICTV.
Therefore, I cannot provide a medical definition for "Corticoviridae" as it is not a term used in human or animal medicine.
En DNA-topoisomeras typ II är ett enzym som reglerar och hjälper till att kontrollera övervindningstillståndet i DNA-molekyler. Det gör detta genom att bryta och återförena dubbela helixstrukturen i DNA, vilket tillåter rotation runt den axiala axeln för att reducera eller öka övervindningstillståndet.
DNA-topoisomeras typ II kan kategoriseras som en typs I eller typs II-topoisomeras efter dess mekanism och effekt på DNA-molekylen. Typ II-topoisomeraser bryter och återförenar dubbla helixstrukturer i DNA genom att skapa en temporär genombrytning av båda strängarna samtidigt, vilket tillåter rotation runt axeln för att ändra övervindningsgraden. Efter att övervindningen har justerats återförenas de två strängarna genom en ny länk mellan dem.
Typ II-topoisomeraser är viktiga för cellulär DNA-replikation, transkription och reparation. Dessa enzym kan också vara mål för läkemedel som används i behandlingen av cancer.
Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.
Tectiviridae är en familj av virus som infekterar bakterier, även kända som bakteriofager. Virusen i denna familj har en icke-segmenterad, dubbelsträngad DNA-genom (dsDNA) och en omslutning. Viruskapsidet är av ikosaedrisk form med en diameter på cirka 60 nanometer. Tectiviridae har en unik egenskap i form av en ytterligare proteinhölje, som skyddar viruset under transporten till en ny värdbakterie. Virusen infekterar främst gram-negativa bakterier och replikerar sig genom att integrera sin genetiska information i värdens genombank. Tectiviridae är allmänt vanligare i miljöprover än i kliniska prover.
Tymidylatsyntas är ett enzym som katalyserar den sista steget i syntesen av nukleotiden tymidinmonofosfat (dTMP) från prekursorn fosfoenolpyruvat (PEP). Detta steg är viktigt eftersom dTMP är en nukleotid som behövs för att bygga upp DNA. Tymidylatsyntas finns i två former, en cytoplasmatisk form och en mitokondrial form. Cytoplasmatisk tymidylatsyntas spelar en central roll i cellens förmåga att replikera sitt DNA korrekt och är därför ett viktigt mål för flera olika typer av cancerbehandlingar, inklusive kemoterapi.
N-acetylmuramoyl-L-alanine amidase är ett enzym som deltar i nedbrytningen och återvinningen av peptidoglykan, ett viktigt strukturellt protein i bakteriens cellvägg. Detta enzym bryter specifikt peptidbindningen mellan N-acetylmuramoyl (NAM) och L-alanin (L-Ala) residerna i peptidoglykanen. Denna reaktion är en kritisk del av bakteriens regenerativa process under celldelning och också en möjlig måltavla för utveckling av nya antibiotika.
In molecular biology, hybridization refers to the process of combining DNA or RNA strands from different sources to form a hybrid molecule. This is typically achieved by denaturing the double-stranded nucleic acids (DNA or RNA) to separate them into single strands, followed by controlled re-annealing under conditions that allow complementary sequences to base pair with each other.
There are different types of hybridization techniques used in molecular biology, including:
1. Southern blotting: This technique involves the transfer of DNA fragments from an agarose gel to a nitrocellulose or nylon membrane and their subsequent hybridization with a labeled probe to detect specific sequences.
2. Northern blotting: Similar to Southern blotting, but used for the detection of RNA molecules.
3. Western blotting: This technique involves the transfer of proteins from an SDS-PAGE gel to a nitrocellulose or nylon membrane and their subsequent hybridization with a labeled antibody to detect specific proteins.
4. In situ hybridization: This technique involves the hybridization of labeled probes to nucleic acids in cells or tissues, allowing for the visualization of specific sequences in their native context.
5. Polymerase chain reaction (PCR): Hybridization is also used in PCR to selectively amplify specific DNA sequences using primers that bind to complementary regions on the template DNA.
Hybridization plays a crucial role in various applications, such as gene expression analysis, genotyping, molecular diagnostics, and forensic science.
Pyronin är ett fluorogent föreliggande färgmedel som används inom histologi och cytologi för att färga DNA i celler. Det är specifikt bundet till de dubbelsträngade delarna av DNA-molekylen och ger en stark röd fluorescens när det exponeras för ljus med våglängder kring 530-560 nanometer. Pyronin används ofta i dubbla färgningsmetoder tillsammans med andra färgmedel, såsom metylgrön eller hematoxylin, för att skilja olika kompartment i cellen ifrån varandra och för att undersöka DNA-syntesen hos prolifererande celler.
Repressorproteiner är proteiner som binds till specifika DNA-sekvenser och på så sätt förhindrar transkriptionen av angränsande gener. De fungerar som del av regulatoriska system i celler, där de kan stänga av genuttrycket när det inte behövs. Repressorproteinens aktivitet kan moduleras av olika signalmolekyler, till exempel sekundära meddelandeämnen (secoeder), för att möjliggöra precisely kontrollerad genuttryck. I prokaryota celler är repressorprotein ofta en del av operonregulatoriska system, medan de i eukaryota celler oftare är involverade i regleringen av enskilda gener.
En DNA-topoisomeras typ I är ett enzym som kan introducera eller bortta en singulär (enkel) snitt i en DNA-molekyl för att reglera dess topologi, det vill säga den sätts sammanviklar sig. Det finns två huvudtyper av DNA-topoisomeraser: typ I och typ II. Typ I-topoisomeraser kan endast klippa en sträng i dubbelstrenget DNA och är därför mindre omfattande än typ II-topoisomeraser, som kan klippa båda strängarna i dubbelstrenget DNA.
Typ I-topoisomeraser delas vidare upp i tre underkategorier: typ IA, IB och IC. De flesta kända typer av typ I-topoisomeraser tillhör typ IA eller IB. Typ IA-topoisomeraser finns hos både prokaryota och eukaryota celler, medan typ IB-topoisomeraser är mer specifika för prokaryota celler.
Typ I-topoisomeraser spelar en viktig roll i processer som DNA-replikation, transkription och rekombination genom att hjälpa till att hantera topologiska problem som uppstår när DNA-molekyler böjs eller vrids.
Ribonuclease H (RNase H) er ein type av nucleas som spesielt degraderer RNA-strenger i RNA-DNA-hybrider. Det betyr at RNase H klipper på RNA-strengen i en dobbeltstrep som inneholder både DNA og RNA. Dette er viktig for diverse cellulære prosesser, særlig under DNA-replikasjon og -reparasjon.
Det finnes to hovedtyper av RNase H: RNase H1 og RNase H2. Disse har noen forskjellige egenskaper og funksjoner, men de deler likevel en felles mekanisme for å degrade RNA-strenger i RNA-DNA-hybrider.
RNase H er også viktig i forbindelse med behandling av HIV-infeksjoner, fordi det kan bryte ned den revers transkriptasen som HIV bruker til å overføre sin RNA-genom til DNA i vår celle.
Deoxyadenosine nucleotider är en typ av nukleotid som innehåller den nukleobasen adenin. Det skiljer sig från de standardmässiga adenosinnukleotiderna genom att det saknar en oxygenatom i den pentos sugar som kallas deoxyribose, istället för ribose.
Deoxiadenosinmonofosfat (dAMP) är den enskilda deoxyadenosinnukleotiden, och den spelar en viktig roll i DNA-replikationen och andra cellulära processer som involverar DNA. Deoxyadenosinnukleotider förekommer naturligt i DNA tillsammans med de tre andra deoxynukleotiderna: deoxythymidin, deoxyguanosin och deoxycytidin.
'Pseudomonas' er ein bakteriel slagsnavn som inneholder flere forskjellige arter, men den mest kjente er Pseudomonas aeruginosa. Dette er en gram-negativ, ubildet og mobile baktérieart som forekommer i en rekke forskjellige miljøer, slik som jord, vann, planter og i dyrelivet.
Pseudomonas aeruginosa er kjent for sin evne til å overleve under ugunstige forhold, noe som gjør den i stand til å kolonisere mange forskjellige slags værtorganismer. Den kan forekomme som en kommensal bakterie hos helse mennesker, men kan også oppsøke immunsvake eller syke personer og forårsake infeksjoner.
Infeksjoner foråkt av Pseudomonas aeruginosa kan forekomme overalt i kroppen, men de er særlig vanlige i lungsjelen hos personer med mucviskøs lungesykelegg (CF) og i sår eller brannmakter. Infeksjonene kan være vanskelige å behandle på grunn av bakteriens evne til å utvikle resistens mot mange forskjellige typer antibiotika.
"Cell wall" er en del av de fleste eukaryote cellers ytre struktur. Det er en tykk, stiv struktur som ligger utenfor cellmembranet og gir cellen form og styrke. Hos planter og svamp er cellvæggene også viktige for å beskytte cellene mot mekaniske skader og infeksjoner. Cellvæggene består av forskjellige typer av polysakkarider, som kan variere mellom forskjellige organismer. Hos planter er cellvæggene også rike på celulose, mens svampcellvæggene inneholder hovedsakelig kjemisk forbindelsen chitin.
Aminosyror är de grundläggande byggstenarna i proteiner. De är organiska kompound som innehåller en amino-grupp (-NH2), en karboxyl-grupp (-COOH) och en sidkedja (R-grupp) som varierar mellan olika aminosyror.
Det finns 20 standardaminosyror som används för att bygga upp proteiner hos däggdjur, men det kan finnas tusentals olika aminosyror i naturen. De 20 standardaminosyrorna kan delas in i essentiella och icke-essentiella aminosyror beroende på om kroppen kan syntetisera dem själv eller inte.
Essentiella aminosyror måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera dem själv i tillräckliga mängder. Dessa inkluderar: isoleucin, leucin, lysin, metionin, fenylalanin, threonin, tryptofan och valin.
Icke-essentiella aminosyror kan syntetiseras av kroppen själv och inkluderar: alanin, asparagin, aspartat, cystein, glutamat, glutamin, glycin, prolin, serin och tyrosin.
Aminosyror spela en viktig roll i många cellulära processer, inklusive proteinsyntes, neurotransmission, immunförsvar och metabolism.
'Vattenmikrobiologi' är ett område inom mikrobiologin som handlar om studiet av mikroskopiska livsformer, såsom bakterier, archaea, alger, svampar och protozoer, i vattenmiljöer. Detta kan innefatta studier av deras utbredning, aktivitet, interaktion med varandra och sin omgivning, samt hur de påverkar och influeras av fysiska, kemiska och ekologiska faktorer i vattnet. Vattenmikrobiologi har betydelse inom flera olika områden, till exempel vattenförsörjning, avloppsbehandling, miljöskydd, sjukvård och forskning.
Hydroxiapatit (OHA) är ett mineral som förekommer naturligt i kroppen och utgör huvudbeståndsdelen i vår ben- och tandvävnad. Det är en form av apatit, vilket är en grupp mineraler som innehåller kalciumfosfat. Hydroxiapatit har den kemiska formeln Ca10(PO4)6(OH)2 och består av 10 delar kalcium, 6 delar fosfat och 2 delar hydroxid.
I medicinsk kontext används syntetiskt tillverkat hydroxiapatit ofta som en biokompatibel fyllningsmaterial i ortopedisk och tandläkarkirurgi. Det kan hjälpa till att stimulera benvävnadens regenerering och återbildning, eftersom det har en struktur och egenskaper som liknar de naturliga mineralen i benvävnaden.
DNA-polymerase I er en viktig enzym som spiller en sentral rolle i DNA-reparasjon og -replikasjon hos eukaryote organismer, inkludert mennesker. Det er også til stede i bakterier, for eksempel Escherichia coli (E. coli).
DNA-polymerase I er ansvarlig for å syntetisere nye DNA-strenger ved hjelp av en eksisterende DNA-streng som skabelon. Det gjør dette ved å legge til nukleotider, en for en, til slutten av den eksisterende DNA-strengen. DNA-polymerase I har også aktivitet som 5'-3' exonuclease, noe som betyr at det kan fjerne feilplassert nucleotider fra begynnelsen av en DNA-streng. Dette er viktig for å korrigere eventuelle feil som kan oppstå under DNA-replikasjonen.
DNA-polymerase I er et viktig verktøy i molekylærbiologien og brukes ofte i forbindelse med molekylerklaring av DNA, for eksempel ved PCR (polymerase chain reaction) og DNA-sekvensanalyse.
Bakteriella yttermembranproteiner, också kända som bakteriecellväggsproteiner eller bakteriemembranproteiner, är proteiner som är integrerade i den yttre membranen hos Gram-negativa bakterier och den enda membranen hos Gram-positiva bakterier. Dessa proteiner spelar en viktig roll i bakteriens överlevnad och patogenicitet, genom att vara involverade i processer som cellväxt, celldelning, näringsupptag, sekretion av toxiner och andra virulensfaktorer, samt skydd mot defensiva mekanismer hos värden.
Bakteriella yttermembranproteiner kan vara klassificerade som integrala membranproteiner eller perifera membranproteiner beroende på deras interaktion med membranet. Integrala membranproteiner är kovalent bundna till lipidbilagan i membranet och sträcker sig genom hela membranet, medan perifera membranproteiner är lösliga proteiner som associerar till membranets yta via icke-kovalenta interaktioner.
Exempel på bakteriella yttermembranproteiner inkluderar poriner, som bildar kanaler genom membranet och reglerar transporten av molekyler över membranen, samt autolysiner, enzymer som bryter ned peptidoglykan i cellväggen och bidrar till celldelning och morfologi. Andra exempel är toxinproteiner, som används av patogena bakterier för att infektera värden, och effluxpumpproteiner, som exporterar toxiska substanser från cellen.
En sekvensdeleción inom genetik och genomforskning är en form av genetisk mutation där en eller flera nukleotidsekvenser i DNA-molekylen tas bort. Detta orsakar en "lucka" eller en "gap" i den genetiska sekvensen, vilket kan påverka den information som kodas av genen och potentiellt leda till förändringar i proteinexpressionen eller funktionen.
Sekvensdeleter kan variera i storlek från några få baspar till stora sektioner av tusentals baspar, beroende på vilka nukleotider som är inblandade och var de finns i genomet. I vissa fall kan en sekvensdeleción leda till allvarliga sjukdomar eller medfödda defekter, medan andra typer av deleter kan vara asymptomatiska eller ha mildare effekter beroende på vilka gener som är drabbade och i vilken utsträckning de påverkas.
Alkansulfonater är sulfonerade derivat av alifatiska kolväten (alkaner). De bildas genom att en sulfo grupp (-SO3H) adderas till en alkan. Detta ger upphov till en organisk sulfonsyra. Ett exempel på ett alkansulfonat är natriumlaurylsulfat, som är en vanlig ingrediens i hushållsrengörsmittel och kroppsvårdsprodukter.
Den medicinska användningen av alkansulfonater är begränsad, men de kan användas som teniska rengöringsmedel för att rena hud och slemhinnor från smuts och bakterier. De kan också användas som ingredienser i vissa läkemedel för att förbättra deras löslighet och biologiska tillgänglighet.
Quaternary protein structure refers to the arrangement of multiple folded protein molecules (known as subunits) in a multi-subunit complex. These subunits can be identical or different and can interact with each other through non-covalent interactions such as hydrogen bonds, ionic bonds, and van der Waals forces. The quaternary structure provides stability to the overall protein complex and influences its function. It is important to note that not all proteins have a quaternary structure; some are composed of a single polypeptide chain and therefore only have primary, secondary, and tertiary structures.
Adenine is a nucleobase, which is a type of molecule that is a key component of nucleic acids, which are the building blocks of DNA and RNA. Adenine is one of the four nitrogenous bases found in DNA, where it pairs with thymine via two hydrogen bonds. In RNA, adenine pairs with uracil via two hydrogen bonds.
Adenine has a purine ring structure, which consists of a six-membered imidazole ring fused to a five-membered pyrimidine ring. It is an important component of many biomolecules and plays a critical role in various cellular processes, including energy transfer and signaling.
In addition to its role as a nucleobase, adenine also functions as a neurotransmitter and neuromodulator in some organisms, where it is involved in the regulation of various physiological processes such as learning, memory, and behavior.
Uridin är ett nucleosid som består av en pyrimidinbas (uracil) kopplad till en ribosemolekyul. Det förekommer naturligt i RNA och har en viktig roll i cellers proteinsyntes och andra biokemiska processer. Uridin kan också ingå i vissa koenzymer och andra biomolekyler.
Vätejonkoncentration, även känd som pH, är ett mått på hur sur eller basiskt ett vätskemedium är. Det specificerar protonaktiviteten (H+) i en lösning, vilket är relaterat till mängden hydrogenjoner (H+) per liter.
En lägre pH-värde (7) indikerar lägre vätejonkoncentration och mer basisk miljö. Vatten har en neutral pH på 7.
I medicinsk kontext kan förändringar i vätejonkoncentration ha betydelsefulla kliniska konsekvenser. För hög eller för låg pH kan störa normal cellfunktion och leda till acidos eller alkalos, respektive. Dessa störningar kan påverka olika fysiologiska processer, inklusive andningen, hjärt-kärlsystemet, njurarnas funktion och ämnesomsättningen.
Genetisk konjugation är ett fenomen där två bakterieceller av olika sorter interagerar med varandra och utbyter DNA-molekyler. Detta sker när en donatorcell (givare) överför en plasmid, en liten ringformad DNA-molekyl, till en acceptorcell (mottagare). Genetisk konjugation är ett sätt för bakterier att sprida genetiskt material mellan varandra och utveckla resistens mot antibiotika eller andra skadliga ämnen. Detta fenomen upptäcktes av Joshua Lederberg och Edward Tatum år 1946, för vilket de fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1958.
'Pyrofosfataser' är ett medically term som refererar till en grupp enzymer som katalyserar nedbrytningen av pyrofosfat till två molekyler fosfat. Pyrofosfat är en högreaktiv form av fosfat som har potentialen att spela en roll i flera biologiska processer, inklusive celldelning och ämnesomsättning.
Pyrofosfataser förekommer naturligt i vissa celler och kan också produceras syntetiskt för medicinska tillämpningar. Dessa enzymer har visat sig ha potentialen som terapeutiska mål för behandling av sjukdomar som involverar störda mineralomsättningsprocesser, såsom kalkifikationssjukdomar och tumörer med överdrivet celldelning.
Det är värt att notera att medicinska definitioner kan variera beroende på kontext och specialitet, så det är alltid en god idé att konsultera primära källor eller experter inom området för att få den mest exakta och upp-datade informationen.
Acriflavine är ett syntetiskt ämne som har använts inom medicinen, främst som ett topisk (yttre) antiseptiskt medel. Det fungerar genom att binda till DNA och RNA hos mikroorganismer, vilket stör deras förmåga att reproducera sig. Acriflavine har också visat sig ha potential som en kemoterapeutisk behandling för vissa typer av cancer, men dess användning är fortfarande under forskning och inte godkänt för kliniskt bruk.
I medicinska sammanhang kan acriflavine definieras som följer:
"Acriflavine är ett syntetiskt ämne med antiseptiska egenskaper, som verkar genom att störa DNA-replikation hos mikroorganismer. Det har använts topisk för behandling av sår och infektioner, men dess användning är numera begränsad på grund av biverkningar och effektivare alternativ."
Isopropyltiogalaktosid är ett kemiskt compound som tillhör galaktosider, en typ av glycosider. Det består av en isopropylgrupp (CH3CHOHCH3) som är kovalent bundet till en galaktos molekyl via en eterlänkage.
I medicinsk kontext har isopropyltiogalaktosid inte någon specifik användning, men det kan användas i forskningssyfte för att studera biokemiska processer som involverar galaktosider.
Nukleosidaser är en typ av enzym som bryter ned nukleosider till en bas och en pentos, genom att hydrolysera den glycosidiska bindningen mellan dem. Nukleosider är komponenter i nukleotider, som i sin tur är byggstenarna i nucleinsyror såsom DNA och RNA.
Den kemiska reaktionen som katalyseras av nukleosidaser kan skrivas som:
nukleosid + H2O → base + pentose
Det finns två huvudsakliga typer av nukleosidaser: 3'-nukleotidaser och 5'-nukleotidaser, vilka specificerar var på nukleosiden som de hydrolyserar.
'EDTA' står för Etiylendiamintetraessigsyran och är en organisk syras salt som används inom medicinen, bland annat som ett kärlvidgande medel vid behandling av hyperkalcemi (förhöjda värden av kalcium i blodet) samt för att binde tungmetaller och andra toxiska substanser i blodomloppet. EDTA används också som konserveringsmedel inom laboratoriemedicinen för att förhindra oxidation av blodprover.
Proteinveckning, eller proteinföldning, är ett biokemiskt fenomen där en proteinmolekyl får en naturlig, tresidig struktur genom att vecka sig i en specifik konformation. Detta sker genom att de olika delarna av proteinmolekylen, som består av aminosyror, interagerar med varandra och bildar sekundär-, terciär- och kvartärstruktur. Proteinveckning är en nödvändig process för att proteiner ska kunna utföra sina funktioner korrekt inuti eller utanför cellen. Felet i proteinveckningsprocessen kan leda till sjukdomar som exempelvis Alzheimers, Parkinsons och kreft.
Guanin är ett av de fyra nucleotidbaserna som förekommer i DNA och RNA. Guanin bildar par med cytosin via tres bonded hydrogen bonds, vilket är en viktig del av DNA-replikationen och transkriptionen. Guanin har också en roll i cellsignalering och reglering av celldelning genom att ingå i signalsubstanser som cGMP (cyclisk guanosinmonofosfat).
Nukleosidfosfatkinas (NPK) är ett enzym som katalyserar fosforylering av nukleosider till nukleosidmonofosfater, vilket är en viktig reaktion i syntesen av nukleotider. Nukleosider är byggstenarna i DNA och RNA, och de består av en pentos (en fem-kolsyre) sockerdel och en heterocyklisk bas. Genom att fosforylera nukleosiderna bildas nukleosidmonofosfater, som sedan kan användas för att bygga upp DNA och RNA. Det finns olika typer av NPK-enzym, som är specialiserade på att fosforylera specifika nukleosider.
Tetrahydrofolatdehydrogenas (THFDH) er en viktig enzym i folatstoffskjemaet, som er involvert i syntesen av nukleotider og aminosyrer i kroppen. THFDH katalyserer oxidasjonen av tetrahydrofolat (THF) til dihydrofolat (DHF), som er en nøkkelreaksjon i folatmetabolismen.
THFDH finnes i to former: en cytoplasmatisk form og en mitokondriell form. Den cytoplasmatiske formen kaller vi også dihydrofolatredusertase (DHFR), som redukerer DHF tilbage til THF ved bruk av NADPH som reduktant.
THFDH er essensielt for cellers overlevelse og prosesser som celldeling, DNA-reparasjon og syntese av aminosyrer som serin, glycin og metionin. Dysfunksjon i THFDH kan føre til forstyrrelser i disse prosessene og medføre sykdommer som neurologiske skader, anemia og fosterskader.
En kromosomdeletion är ett medicinskt tillstånd där en del av en kromosom saknas. Detta orsakas vanligtvis under meiosen, den cellulära processen då könsceller bildas, när en bit av en kromosom avlägsnas av misstag. Deletionerna kan vara mycket små och omfatta endast ett litet antal gener eller vara stora och omfatta stora delar av kromosomen.
Deletioner på autosomer (icke-könskromosomer) kan leda till olika grader av developmentella rubbningar, beroende på storleken och platsen för deletionen. Små deletioner kan vara asymptomatiska eller orsaka milda till måttliga problem, medan större deletioner ofta orsakar allvarligare problem som till exempel mentala retardation, missbildningar och ökad risk för sjukdomar.
Deletioner på köns kromosomer (X- och Y-kromosomer) kan också leda till olika grader av developmentella problem och könsspecifika tillstånd, såsom Klinefelters syndrom och Turners syndrom.
"Genetisk transformation" refererer til den proces, hvor DNA fra én organisme overføres til en anden organisme på en sådan måde, at det nye DNA bliver integreret i modtagerorganismens genome og kan overføres til dens efterkommere. Dette opnås ofte ved hjælp af en vektor, som normalt er en plasmid eller et virus, der indeholder det ønskede DNA-materiale. Når den genetisk transformerede organisme derefter replikerer sig, vil den også replikere det nye DNA, hvilket kan resultere i permanent ændring af organismens arvemasse.
Genetisk transformation anvendes ofte i molekylærbiologien og genterapien til at introducere specifikke gener i celler for at studere deres funktion, producere proteiner eller korrigere genetiske defekter.
Ribosomer är en organell som förekommer i både prokaryota och eukaryota celler. Deras främsta funktion är att syntetisera proteiner genom att tolka informationen från RNA till att bygga upp aminosyror i rätt ordning för att bilda en proteinmolekyl. Ribosomen består av två subenheter, en större och en mindre, som båda är uppbyggda av ribosomalt RNA (rRNA) och proteiner. Storleken på ribosomer varierar mellan olika arter, men de hos människan har en diameter på cirka 25 nanometer. De kan finnas i fria former i cytoplasman eller bundna till endoplasmatiska retiklet i eukaryota celler.
Gelkromatografi (GC) är en typ av kromatografi som används för att separera, identifiera och kvantifiera små molekyler, ofta organiska föreningar. GC använder en stationär fas, som är en vätska eller en fast substans inlagd i en tunn film på ett inert material, exempelvis glas eller metall. Den stationära fasen har vanligtvis en porös struktur och består av polymerer med olika egenskaper, såsom polaritet och molekylstorlek.
Den mobila fasen i GC är en gas, ofta helium eller kväve, som förflyttar sig genom den stationära fasen och tar med sig de små molekyler som ska separeras. Varje molekyl interagerar på olika sätt med den stationära fasen beroende på dess kemiska och fysiska egenskaper, vilket leder till att vissa molekyler förflyttar sig snabbare än andra genom kolonnen. På så sätt kan en blandning av molekyler separeras i olika fraktioner som kan samlas in och analyseras ytterligare med hjälp av olika detektorer, till exempel en flammiogenerisk detektor (FID) eller en masspektrometer (MS).
GC är ett kraftfullt verktyg inom analytisk kemi och används inom många olika områden, såsom miljöanalys, livsmedelskontroll, läkemedelsutveckling och kriminalteknik.
'Poly T' är ett begrepp inom molekylärbiologi och genetik som står för en repetitiv sekvens av thymin (T) baser i DNA-strängen. Poly betyder många, så 'Poly T' innebär att det finns en lång sekvens med flera Thymin-baser följande varandra i rad. Dessa repetitiva sekvenser kan variera i längd och antal repetitioner mellan olika individer, och de kan påverka genuttrycket eller leda till genetiska sjukdomar om de är alltför långa eller korta.
I medicinsk kontext, kan ‘metoder’ syfta på de tekniker, procedurer eller processer som används för att undersöka, diagnostisera eller behandla sjukdomar och hälsa. Detta kan omfatta allt från laboratorietester och avbildningsstudier till kirurgiska tekniker och medicinsk behandling. Exempel på metoder inkluderar blodprover, röntgenundersökningar, operationer och läkemedelsbehandlingar. Metoder kan vara baserade på vetenskaplig forskning och erfarenheter och används för att underlätta en korrekt diagnos och behandling av patienter.
Guanosintrifosfat (GTP) är ett cellulärt energibärande molekylliknande ATP, men med guanosin istället för adenosin som bas. Det spelar en viktig roll inom signalsubstanser och proteiner som är involverade i celldelning och reglering av genuttryck. GTP hydrolyseras ofta till GDP (guanosindifosfat) för att frisätta energi till cellens processer.
Chaperonin 10, också känt som CPN10 eller HSP10 (heat shock protein 10), är en proteinkomponent i ett komplext proteinmolekyl som hjälper till att veckla ut och fosforylera andra proteiner inuti celler. Chaperonin 10 kombineras med en annan komponent, chaperonin 60 (CPN60 eller HSP60), för att bilda ett komplext protein som kallas en chaperoninkomplex.
Chaperoninkomplexet hjälper till att veckla ut och fosforylera andra proteiner genom att omge dem och ge stöd under processen, vilket bidrar till att förhindra oönskad aggregation av de proteiner som är inblandade. Chaperonin 10 har en specifik roll i denna process genom att hjälpa till att binda och frisätta klientproteiner från chaperoninkomplexet.
Chaperonin 10 förekommer naturligt i mitokondrier, men det kan också finnas i andra cellulära kompartment som cytoplasma och kärnan. Det har visat sig ha en viktig roll i celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och stressrespons. Dessutom har mutationer i chaperonin 10-generna korrelerats med olika sjukdomar, inklusive neurodegenerativa sjukdomar och cancer.
Nukleotidyltransferaser är ett samlingsnamn för en grupp enzymer som katalyserar överföringen av nukleotider från en donator till en acceptor. Denna reaktion leder till att en ny fosfatesterbindning etableras mellan nukleotiden och acceptorn, vilket kan vara ett annat nukleotid, en nukleinsyra eller en proteinmolekyl.
Nukleotidyltransferaser delas vanligen in i tre huvudgrupper baserat på den akcepterade substraten:
1. Polymeraser: katalyserar längden av nukleinsyrakedjor genom att addera nukleotider till en 3'-OH grupp på det växande polynukleotidet. Exempel på polymeraser inkluderar DNA-polymeras, RNA-polymeras och revers transkriptas.
2. Ligaser: katalyserar bildandet av en fosfatesterbindning mellan två komplementära 3'-OH och 5'-fosfatgrupper på två separata nukleotider eller polynukleotider, vilket leder till att de blir kovalent bundna.
3. Terminaltransferaser: adderar nukleotider till en 3'-OH grupp på en nukleinsyra utan någon speciell sekvenskrav. Detta kan leda till att en icke-komplementär sekvens, så kallad "tail", bildas vid slutet av den ursprungliga nukleinsyrasekvensen.
Nukleotidyltransferaser spelar därför en viktig roll i olika cellulära processer som DNA-replikation, transkription, reparation och RNA-modifiering.
"Translocatable DNA segments" refer to pieces of DNA that can move or be transferred from one location in a genome to another, or between different organisms. This movement can occur through various mechanisms, such as transposition (where a mobile genetic element moves to a new location) or horizontal gene transfer (where DNA is transferred between organisms without reproduction). Translocatable DNA segments can include transposons, retrotransposons, plasmids, and bacteriophages, among others. These mobile elements can have significant impacts on the genomes they inhabit, potentially altering gene expression, genome structure, and evolution.
"Fylogenetik" (förekommande stavning inom biologi på engelska: 'phylogenetics') är ett område inom biologin som handlar om att studera evolutionära relationer mellan olika arter eller andra taxonomiska grupper. Genom att jämföra morfologiska, genetiska och/eller fossila data kan forskare konstruera ett fylogenetiskt träd som visar hur olika arter tros ha utvecklats från gemensamma förfäder över tid.
Termen "fylogen" (på engelska: 'phylogeny') refererar till den evolutionära historien och relationerna mellan olika taxa, det vill säga en grupp organismer som är relaterade genom gemensam härstamning. En fylogeni kan representeras av ett diagramatiskt träd där varje gren representerar en klad, det vill säga en monofyletisk grupp med alla dess ättlingar inkluderat och utan inslag av äldre gemensamma förfäder.
I medicinsk kontext kan fylogenetiska analyser användas för att studera evolutionära relationer mellan patogena mikroorganismer, vilket kan vara viktigt för att förstå hur sjukdomar sprids och utvecklas, och hur vacciner och andra behandlingsmetoder kan utformas.
Gammaglutamylhydrolas, även känt som gamma-glutamyltransferas (GGT), är ett enzym som katalyserar nedbrytningen av peptider med gammaglutamylbindningar. Detta enzym hittas i höga koncentrationer i lever, gallblåsa och bukspottskörtel och spelar en viktig roll i aminosyrornas metabolism och det antioxidativa systemet. GGT är också använt som ett kliniskt laboratoriemärke för att undersöka skada på lever och gallgångar, eftersom ökade nivåer av GGT kan indikera lever- eller gallgångssjukdom.
Affinitetskromatografi är en metod inom biokemi och molekylärbiologi för att renodla, identifiera eller purifiera proteiner, peptider, nukleinsyror eller andra bioaktiva molekyler baserat på deras specifika bindning till en annan molekyl, kallad ligand.
I affinitetskromatografi är liganden kovalent bunden till ett fast material, såsom agaros, silica eller magnetiska partiklar. När en lösning av den målade molekylen passerar genom kolonnen med liganden kommer den att binda till liganden om de har affinitet till varandra. Övriga icke-bindande molekyler kommer att fortsätta att flöda igenom och skiljas från den målade molekylen.
Efter att ha tvättat bort ospecificerad bindning kan den målade molekylen elueras (avskiljas) från kolonnen genom att ändra pH, saltkoncentration eller temperatur, eller genom att tillsätta en konkurrerande ligand.
Affinitetskromatografi är en mycket selektiv metod för molekyler som har hög affinitet till varandra och kan ge mycket ren produkt i ett enda steg.
Biopolymerer är polymerer som är naturligt förekommande och syntetiseras av levande organismer. De kan delas in i tre kategorier: polysackarider, peptider och polyterpenoider. Polysackarider, även kallade kolhydrater, är långa kedjor av sockermolekyler som används för energilagring och strukturell integritet hos celler och vävnader. Peptider är kedjor av aminosyror som bildar proteiner och andra biologiskt aktiva molekyler. Polyterpenoider är hydrokarbonkedjor som utgör grunden för lipider, hormoner och pigment hos levande organismer. Biopolymerer har en mängd olika funktioner inom levande system, inklusive strukturellt stöd, skydd, näringsupptagning, transport och signalering.
En medicinsk definition är "mutagen" någonting som orsakar genetisk mutation, det vill säga en permanent förändring i DNA-sekvensen hos celler. Mutationer kan resultera i celldöd, cancer eller andra skadliga effekter på en organisms hälsa. Mutagener kan vara kemiska ämnen, joniserande strålning eller andra faktorer som interagerar med DNA och orsakar dessa permanenta förändringar.
En typ II-specifik deoxyribonuclease (DNase) är ett enzym som bryter ned DNA genom att klyva fosfodiesterbindningarna i den tvåsträngade DNA-molekylen. Typ II-specifika DNaser kräver magnesium- eller manganioner för sin katalytiska aktivitet och är vanligtvis inkluderade i restriktionsenzymer, som används inom molekylärbiologin för att klippa sönder DNA-molekyler vid specifika sekvenser. Exempel på typ II-specifika DNaser är EcoRI och HindIII.
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.
Fluorescensspektrometri är en typ av spektroskopi som används för att studera fluorescens, ett optiskt fenomen där ett material absorberar ljus av en viss våglängd och sedan sänder ut ljus av en lägre energi (och därmed en högre våglängd) som det har absorberat.
I en fluorescensspektometri-uppmättning lyser materialet upp med ett känt, monokromatiskt ljuskällor (till exempel en laser eller en lamp med en snäv våglängdsutbredning). Materialet absorberar då ljuset och exciteras till ett högre energetiskt tillstånd. När materialet sedan svalnar ner till grundtillståndet avges det exciterade ljuset som fluorescens.
Fluorescensspektrometern mäter den resulterande fluorescensens intensitet och våglängd, vilket ger upphov till ett spektrum som kan användas för att identifiera och kvalitativt och kvantitativt bestämma olika substanser i ett prov.
Fluorescensspektrometri är en mycket känslig metod och används inom många områden, till exempel inom kemi, biologi, medicin och miljöskydd för att detektera och analysera olika substanser.
Endopeptidaser är en typ av enzymer som bryter ned proteiner genom att spjälka (hydrolysera) peptidbindningarna mellan aminosyror inuti proteinmolekylen, istället för vid proteinets yta. De kallas också för proteinaser eller endoproteinaser. Det finns flera olika typer av endopeptidaser, som kategoriseras beroende på vilka peptidbindningar de preferentiellt spjälkar. Exempel på endopeptidaser är trypsin, chymotrypsin och kollagenas.
'Vacciniavirus' är ett begrepp som inte används inom den medicinska terminologin. Det verkar som att du har förväxlat två olika termer: 'vaccin' och 'virus'.
En vaccine är en preparat av dödade, attenuerade (svagt giftiga) eller fragment av en patogen (smittaframkallande agens som kan orsaka sjukdom), som administreras med syfte att stimulera immunförsvaret att utveckla immunitet mot en specifik infektionssjukdom.
Ett virus är ett mycket litet smittämne som består av genetisk information innesluten i en proteinhölje. Virus kan infektera levande celler och använda deras mekanismer för att reproducera sig, vilket kan leda till skada eller död hos värden.
Det finns vacciner som utvecklats med hjälp av virus, såsom levande vacciner där ett svagt virus används för att stimulera immunförsvaret och döda vacciner där dödade viruspartiklar används. Dessa två begrepp (vaccin och virus) är dock skilda begrepp inom medicinen.
Nucleotide precursors, också kända som nukleosidtrifosfatprekursorer, är de molekyler som används i cellerna för att syntetisera nukleotider, som är byggstenarna i DNA och RNA. Nukleotider består av en nukleobas (purin eller pyrimidin), en pentos (en fem-kolsyresyra) och en fosfatgrupp.
Nucleotide precursors inkluderar:
1. Nukleosidtrifosfater (NTPs): De är direkta prekursorer av nukleotider i DNA- och RNA-syntesen. Exempel på NTPs är adenosintrifosfat (ATP), guanosintrifosfat (GTP), cytidintrifosfat (CTP) och uridintrifosfat (UTP).
2. Deoxyribonukleotidtrifosfater (dNTPs): Dessa är prekursorer av deoxynukleotider, som används för att bygga upp DNA-strängar. Exempel på dNTPs är deoxyadenosintrifosfat (dATP), deoxyguanosintrifosfat (dGTP), deoxycytidintrifosfat (dCTP) och thymidintrifosfat (TTP).
3. Ribonukleotidmonofosfater (NMPs): Dessa är prekursorer av ribonukleotider, som används för att bygga upp RNA-strängar. Exempel på NMPs är adenosinmonofosfat (AMP), guanosinmonofosfat (GMP), cytidinmonofosfat (CMP) och uridinmonofosfat (UMP).
Nucleotide precursors syntetiseras från enklare molekyler i cellen, såsom aminosyror, sockerarter och andra nukleotider. De spelar en viktig roll i celldelningen, DNA-replikationen och transkriptionen.
Bromouracil är ett nucleotidanalog medlem i gruppen halogenated pyrimidiner. Det används som en antimetabolit i kemoterapi för att behandla cancer, särskilt kolorektal cancer. Bromouracil fungerar genom att ersätta thymin i DNA under celldelning, vilket resulterar i mutationer och död av cancerceller.
I medicinsk kontext kan bromouracil också referera till en speciell typ av behandling som inkluderar användningen av denna substans.
Nucleic acid heteroduplexes refer to double-stranded nucleic acid molecules that are formed by pairing two complementary single strands from different sources. These single strands can be from different organisms, different regions of the same genome, or even from chemically synthesized oligonucleotides.
In a heteroduplex, one strand is typically derived from a reference sequence, while the other strand is from a test sequence. The two strands can pair with each other through base-pairing interactions, forming a double-stranded structure. However, because the sequences are not identical, there may be mismatches or bulges in the heteroduplex where the bases do not pair perfectly.
Heteroduplexes are often used in molecular biology to detect genetic differences between two sequences. For example, they can be used in DNA sequencing, mutation detection, and genetic mapping. The presence of mismatches or bulges in a heteroduplex can indicate the location of genetic variations, such as single nucleotide polymorphisms (SNPs) or insertions/deletions (indels). Additionally, heteroduplexes can be used to study the stability and structure of nucleic acid molecules, as well as to investigate the mechanisms of DNA replication, repair, and recombination.
Shigatoxin, också känt som Shiga-like toxin (SLT), är ett typ av proteinproducerat av vissa stammar av bakterien Escherichia coli (E. coli). Det finns två huvudtyper av Shigatoxiner, STX1 och STX2, och de kan förekomma ensamma eller i kombination.
Shigatoxin är namngiven efter sjukdomen shigellos, som orsakas av en annan typ av bakterier, Shigella. Shigatoxiner har en liknande verkan på celler som toxinet från Shigella-bakterierna, och kan orsaka allvarliga skador på tarmslemhansen och leda till sjukdomar som blödande tarminflammation (enterit) och hemolytisk uremisk syndrom (HUS).
När Shigatoxin binder till specifika receptorer på cellmembranet i tarmslemhinnan, tränger det in i cellen och blockerar proteinproduktionen. Detta kan leda till celldöd och inflammation, och i vissa fall kan toxinet komma in i blodomloppet och orsaka skador på andra organ som njurarna.
Det är värt att notera att inte alla stammar av E. coli producerar Shigatoxin, och att endast en liten andel av de som gör det orsakar allvarliga sjukdomar hos människor.
Nalidixic acid är ett läkemedel som tillhör gruppen kväveförenade antibiotika och används främst för behandling av urinvägsinfektioner. Det verkar genom att störa bakteriens DNA-replikation och på så sätt stoppa dess tillväxt och multiplikation. Nalidixic acid är aktivt mot flera gramnegativa bakterier, men har begränsad verkan mot grampositiva bakterier och anaeroba bakterier. Det kan orsaka allvarliga biverkningar som krampanfall och skall därför inte användas hos patienter med epilepsi eller andra neurologiska störningar.
Bacterial integration factors, också kända som integrasen, är en typ av enzym komplex som förekommer hos bakterier och filoviruses. De är involverade i integrationen av viral DNA in i värddjurs cellens genomet under infektionsprocessen. Integrasen består av två enheter, integrase och endonuclease, som båda har nödvändiga funktioner i integrationen av viral DNA.
Integrasen från bakterier är specifikt involverad i integrationen av temperent bakteriofager, som är virus som infekterar bakterier. När en temperent bakteriofag infekterar en bakteriecell, konverteras viral genomet till DNA och integreras därefter in i värdbakteriens kromosom med hjälp av integrasen. Detta gör att viruset kan ligga latent i värden och replikera sig tillsammans med den värdbakterien, istället för att döda den direkt.
I allmänhet är bakteriella integration factors en viktig del av infektionsprocessen hos temperenta bakteriofager och har potentialen att vara användbar i bioteknologiska tillämpningar, såsom genintegrering och genmodifiering.
Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.
Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.
IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.
Streptomycin är ett antibiotikum som tillhör aminoglykosidgruppen. Det produceras naturligt av aktinobakterien Streptomyces griseus och är verksamt mot en rad olika bakterier, inklusive gramnegativa och grampositiva stavbakterier samt mykobakterier.
Streptomycin fungerar genom att binda till den 30S-subenheten av bakteriens ribosomer och på så sätt stör proteintranslationsprocessen, vilket leder till bakteriedödande effekt. Det används vanligen för behandling av allvarliga infektioner orsakade av susceptibla bakteriestammar, som exempelvis tuberkulos och pest.
Sedan 1940-talet har streptomycin varit en viktig del i behandlingen av olika infektionssjukdomar, men på grund av ökad resistens hos vissa bakteriestammar och förekomsten av biverkningar används det numera oftare i kombination med andra antibiotika.
'Pseudomonas aeruginosa' är en gramnegativ, aerob bakterie som förekommer i miljöer som vatten, jord och på planteringar. Den kan också koloniseras hos människor, särskilt hos dem med nedsatt immunförsvar eller vid långvarig sjukhusvistelse.
'Pseudomonas aeruginosa' är känd för sin förmåga att orsaka en bred vätska av infektioner, inklusive hud- och sårinfektioner, lunginflammation, blodförgiftning och kateterrelaterade infektioner. Den producerar ett antal virulensfaktorer som hjälper den att undvika värdimmunsvaret och skada vävnader. Exempel på sådana faktorer inkluderar exotoxiner, elastaser, proteaser och en speciell typ av lipopolysackarid i cellmembranet som skyddar den mot komplementaktivering och fosfolipas för att bryta ner lungsurfaktant.
Infektioner med 'Pseudomonas aeruginosa' kan vara svåra att behandla på grund av dess resistens mot många antibiotika, särskilt mot betalactam- och aminoglykosidklassen. Multiresistenta stammar av bakterien har identifierats och utgör en allvarlig hotbild i sjukvården världen över.
En DNA-glykosylas är ett enzym som katalyserar reparationen av skadad DNA genom att eliminera en felaktigt bundet bas, vanligtvis en förvrängd bas, från den tvåsträngade DNA-molekylen. Detta sker genom att bryta den glykosidiska bindningen mellan sockern och basen i DNA-strängen. Efter att basen har avlägsnats bildas en apurin/apyrimidinplats, som sedan kan repareras av andra enzymer i DNA-reparationsprocessen. DNA-glykosylaser spelar därför en viktig roll i att korrigera skador på DNA och hålla genomet stabilt.
'Koksalt' er en kjemisk forbindelse bestående av natrium (Na) og klor (Cl), og har formelen NaCl. Det er også kjent som salt, bordssalt eller kommon salt. Koksalt er en viktig oppdeler i kroppen og hjelper til å holde den normale balansen av vann og elektrolitter i kroppen. Det brukes også som smaksadding i mat.
Glutaral (även känt som Glutarsyra eller Pentandisäure) är en organisk syra med formeln C5H8O2. Den förekommer naturligt i små mängder i vissa livsmedel, men den är mest känd för sin roll i diagnosen och behandlingen av ett sällsynt genetiskt tillstånd som kallas Glutaraldehydurias (GAI).
Glutaraldehydurian är en medfödd metabolt störning som orsakas av brist på ett enzym som behövs för att bryta ned glutaraldehyd till mindre molekyler i kroppen. Detta leder till en ansamling av glutaraldehyd i kroppen, vilket kan skada olika organ och leda till symtom som andningssvårigheter, muskelsvaghet, uttalad rörelsekoordinationsstörning, psykomotorisk retardering, och i värsta fall koma eller död.
Glutaral används också som ett konserveringsmedel inom vissa industrier, såsom medicinsk utrustning, kirurgiska instrument och kosmetika. Emellertid har användningen av glutaral som konserveringsmedel minskat på grund av hälsorisker relaterade till exponering för höga nivåer av substansen.
Beta-galaktosidase, också känt som beta-D-galaktosidase, är ett enzym som bryter ned specifika sockerarter, så kallade glykosider, i kroppen. Detta enzym är specifikt involverat i nedbrytningen av galaktos, ett socker som finns i mjölk och visst växtmaterial.
Beta-galaktosidase bryter ned komplexare sockermolekyler till enklare sockerarter genom att klyva en specifik bindning mellan två sockermolekyler, vilket gör det möjligt för kroppen att absorbera och använda dem som näringsresurser.
Detta enzym är viktigt för nedbrytningen av laktos, ett disackarid som består av glukos och galaktos, i mjölkprodukter. Vissa individer saknar tillräckligt med aktivt beta-galaktosidas enzym, vilket orsakar en förhöjd koncentration av laktos i mag-tarmsystemet och kan leda till symptom som diarré, buksmärtor och flatulens. Detta tillstånd kallas ofta laktosintolerans.
'Valin-tRNA-ligase' (EC 6.1.1.9) er en type enzym som spiller en viktig rolle i den genetiske kodenes dekoding og proteinsyntese i levende organismer. Disse enzymer katalyserer den siste steget i aminosyreaktivering, hvor valin (en specifik aminosyre) aktiveres og kobles til sit tRNA (transfer RNA)-molekyle. Dette resulterer i dannelse av et valin-tRNA kompleks, som kan transportere valin til ribosomet for å bli integrert i en peptidkjedde under proteinsyntesen. Valin-tRNA-ligasen er derfor essensielt for produksjonen av korrekt foldede proteiner og fungerer ved hjelp av ATP for å drive den kjemiske reaksjonen.
"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.
Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.
Aminosyresubstitution (eller amino acid substitution) är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där en specifik aminosyra i ett protein byts ut med en annan. Detta kan ske på grund av genetiska mutationer eller artificiellt genom proteindesign. Aminosyrorsubstitutionen kan ha olika konsekvenser beroende på vilken aminosyra som substitueras och var i proteinets struktur den sker. I vissa fall kan det leda till förändringar i proteinet som kan påverka dess funktion, stabilitet eller interaktion med andra molekyler.
'Pregnant' er en betegnelse for, at en kvinde er i en tilstand med en bæring af et barn i livmoderen. Denne tilstand begynder ved befrugtningen, når sædcellen fra manden møder ægcellen fra kvinden, og slutter ved fødslen af barnet. Under graviditeten forandres kvindens krop og hormonniveau for at understøtte fostrets vækst og udvikling. Graviditetens varighed måles normalt i uger fra den første dag af den seneste menstruationscyklus, og en normal graviditet varer typisk 40 uger.
Southern blotting is a type of molecular biology technique used for the detection and analysis of specific DNA sequences in a sample. The method is named after its inventor, Edward Southern.
In Southern blotting, the DNA sample is first cut into smaller fragments using restriction enzymes, which recognize and cleave specific DNA sequences. The resulting DNA fragments are then separated based on their size through a process called agarose gel electrophoresis.
After separation, the DNA fragments are transferred from the gel to a nitrocellulose or nylon membrane using a technique called blotting. Once the DNA is bound to the membrane, it can be probed with a labeled DNA probe that is complementary to the sequence of interest. The probe will hybridize specifically to its target sequence, allowing for its detection and visualization through techniques such as autoradiography or chemiluminescence.
Southern blotting is a powerful tool in molecular biology research, used for various applications such as identifying genetic mutations, detecting gene rearrangements, and analyzing gene expression patterns.
Deoxyribonuclease I, ofta förkortat som DNase I, är ett enzym som bryter ned DNA-molekyler genom att hydrolysera fosfodiesterbindningarna mellan de deoxiribonukleotider som DNA består av. Det är ett nichtspecificerat enzym, vilket betyder att det kan bryta ned DNA vid flera olika ställen längs med molekylen. DNase I används ofta inom forskning för att undersöka strukturen och funktionen hos DNA, samt i kliniska sammanhang för att diagnostisera olika sjukdomar som är relaterade till felaktigheter i DNA-strukturen.
Tricloroättiksyra är en organisk syra med formeln CCl3COOH. Det är en färglös, oljig vätska som har en stark, karakteristisk lukt. Den är en stark sura och reagerar energiskt med baser och vissa metaller. Tricloroättiksyra används ofta som ett desinfektionsmedel och en rengöringsprodukt på grund av dess förmåga att döda bakterier och andra mikroorganismer. Den är också en viktig råvara inom kemisk industri, där den används för att producera ett stort antal olika kemikalier.
Ferrikrom är ett kommersiellt namn på ett material som består av järnoxidkristaller (Fe2O3) som är belagda med en tunn ytlayertitel av magnetiskt järn (Fe). Det används ofta inom biomedicin, särskilt inom området cellbiologi, för att studera cellytor och deras interaktioner med extracellulära matrixstrukturer.
Ferrikrom har unika magnetiska egenskaper som gör det möjligt att separera och koncentrera specifika celltyper från en heterogen cellpopulation med hjälp av magnetisk separationsteknik. Detta kan vara användbart inom områden som cellterapi, diagnostik och grundläggande forskning.
Autoradiografi är en teknik som används inom forskning och medicin för att visualisera och studera distributionen och koncentrationen av specifika substanser, såsom hormoner eller nukleotider, i biologiska preparat. Tekniken bygger på användandet av radiomärkta ämnen, det vill säga ämnen som innehåller radioaktiva isotoper, som införs i preparatet och som sedan kan detekteras med hjälp av en skanner eller film.
I en medicinsk kontext kan autoradiografi användas för att studera olika aspekter av cellulär funktion och interaktion, till exempel proteinexpression, receptorbindning och signalsubstratinteraktioner. Tekniken kan även användas för att undersöka läkemedelsverkan och farmakokinetik, det vill säga hur läkemedel metaboliseras och utsöndras i kroppen.
Autoradiografi är en mycket känslig teknik som kan ge mycket detaljerade informationer om distributionen av radiomärkta ämnen inom ett preparat, men den kan också vara associerad med vissa risker på grund av användningen av radioaktiva isotoper. Därför måste tekniken hanteras med försiktighet och i enlighet med relevanta säkerhetsföreskrifter.
Chaperonin 60, också känt som CPN60 eller HSP60 (heat shock protein 60), är ett molekylärt chaperonprotein som hjälper till att folda och montera andra proteiner inuti celler. Det är en del av det så kallade proteomaskvalitetskontrollsystemet, som hjälper till att säkerställa att proteiner foldas korrekt och fungerar optimalt.
Chaperonin 60 är en stor, cylindrisk komplex bestående av två identiska subenheter, var och en med en molekylvikt på ungefär 60 kDa. Denna struktur bildar en inre kammare där andra proteiner kan bindas och foldas korrekt. Chaperonin 60 förekommer hos de flesta levande organismer, inklusive bakterier, archaeer och eukaryoter, även om den är speciellt välbevarad hos bakterier.
I medicinsk kontext kan förändringar i chaperonin 60-funktionen vara associerade med olika sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar och cancer. Vissa studier har visat att överexpression av chaperonin 60 kan ha en skyddande effekt mot stressorskapad celldöd, medan nedsatt funktion av chaperonin 60 kan vara associerat med ökad cellsdöd och sjukdomsutveckling.
'Guaninnukleotider' är en typ av kemiska föreningar som innehåller en guaninbas, en sockergrupp (ribos eller deoxyribos) och en eller flera fosfatgrupper. De spelar en viktig roll inom cellernas signalsystem och är också en del av strukturen hos vissa biologiskt aktiva molekyler, till exempel G-proteiner och sekretionsvésikeln. Guaninnukleotiderna kan fungera som energibärare och vara involverade i regleringen av en rad cellulära processer, såsom celldelning, signaltransduktion och proteinsyntes. De två viktigaste guaninnukleotiderna är GTP (guanosintrifosfat) och GDP (guanosindisfosfat).
En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.
PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.
'Biological control agents' (BCAs) are organisms or biological substances that are used to suppress or reduce the population of pests or pathogens that cause disease or damage to crops, livestock, or other beneficial organisms. BCAs can include predators, parasites, pathogens, and competitors that target specific pests or pathogens. They are often used as an alternative to chemical pesticides, which can have negative impacts on the environment and human health.
In medical terms, BCAs may be used in the context of controlling or managing infectious diseases caused by bacteria, viruses, fungi, or parasites. For example, certain bacteriophages (viruses that infect and kill specific bacteria) may be used as BCAs to control bacterial infections. Similarly, fungal antagonists may be used to control fungal pathogens that cause plant diseases.
The use of BCAs is an important component of integrated pest management (IPM) strategies, which aim to reduce reliance on chemical pesticides and promote ecological balance and sustainability in agricultural and medical settings.
"Aminohydrolase" er en generell betegnelse for en gruppe enzymer som katalyserer hydrolyse (splitting med vann) av amider og peptidbindinger, der frigør en aminogruppe. De inkluderer enzymer som trypsin, chymotrypsin, pepsin, karboxypeptidaser og aminopeptidaser. Disse enzymer spiller en viktig rolle i fordøyelsen av proteiner og er også involvert i mange andre biokjemiske prosesser i kroppen.
RNA-virus (Ribonukleinsyre-virus) är ett slags virus där genomet består av RNA istället för DNA. Genomet i RNA-virus kan vara enkel- eller dubbelsträngat, och det kan antingen sónas till cellens ribosomer direkt för att producera virala proteiner (positivt ensträngat RNA) eller så måste det först transkriberas till komplementärt DNA med hjälp av ett revers transkriptasenzym (retrotranskription) innan det kan translateras till protein (negativt ensträngat RNA eller dubbelsträngat RNA). RNA-virus är mycket varierande och inkluderar många sjukdomsalstrare, som exempelvis HIV, SARS-CoV-2, influensaviruset och många andra.
Chemical precipitation är en process inom kemi där ett lösligt ämne omvandlas till ett olösligt through a chemical reaction. This can occur when two ions in a solution react together to form a solid, which then falls out of solution as a precipitate. The reaction is often initiated by changing the conditions of the solution, such as pH, temperature, or concentration, which allows the previously soluble ions to come together and form an insoluble compound.
In a medical context, chemical precipitation may be used in diagnostic tests or therapeutic interventions. For example, certain chemicals may be added to a patient's urine sample to precipitate out any excess proteins, allowing for the measurement of protein levels in the urine and helping to diagnose kidney disease. Similarly, chemical precipitation may be used in the treatment of poisoning or overdose, where specific chemicals are administered to bind to and precipitate out harmful substances, making them easier to remove from the body through filtration or other means.
Virusintegration (eller viralt integrering) är ett tillstånd där genomet från ett virus integrerats in i värddjurets DNA. Detta sker ofta med retrovirus, som HIV, genom att viruset inför sitt eget genmaterial in i värdcellens kromosomer under reproduktionen. När detta sker blir virusgenomet en del av värdcellens genetiska material och kan påverka cellens funktion eller leda till onkogenesis om integrationen sker i närheten av en protoonkogen. Virusintegration kan också göra det svårare att behandla virusinfektioner, eftersom de traditionella metoderna för att eliminera viruset, såsom antivirala läkemedel eller immunsvar, inte påverkar den integrerade delen av genomet.
Lactococcus är ett släkte av grampositiva, fakultativt anaeroba, icke-sporbildande bakterier som normalt förekommer i naturen, särskilt i livsmedel som mjölk och fermenterade mejeriprodukter. De är kända för sin roll i produktionen av olika typer av ostar genom att underlätta nedbrytningen av laktos (mjölksocker) till laktat, en syra som hjälper till att koagulera proteinet i mjölken.
Lactococcus-arter är icke-patogena och anses vara säkra för människor, men de kan orsaka förruttnelse av livsmedel om de växer i onaturliga miljöer. De används också som probiotika, levande bakterier som tros ha positiva effekter på människors hälsa när de konsumeras i tillräckliga mängder.
"Dimerisering" er en begrep i biokjemisk sammenheng og refererer til den proces, hvor to identiske eller ikke-identiske proteiner eller andre molekyler kobles sammen for å forme en større kompleks struktur. Disse parrede enheter kaller man "dimere". Dimeriseringen kan forekomme naturlig i levende organismer, men den kan også oppstå som en følge av eksogene faktorer, for eksempel ved virkning av visse typer medisinsk behandling.
Dimeriseringen kan ha betydning for mange forskjellige biologiske funksjoner, inkludert signalering, regulering og transport av molekyler i cellen. I noen tilfeller kan feilregulering av dimerisering føre til ubalanse i cellefunksjonen og kan være involvert i uviklingen av visse sykdommer, for eksempel kreft.
Tryptophan är en essentiell aminosyra, vilket betyder att den måste tas in via kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera den själv. Det är en av de 20 standardaminosyrorna som finns i proteiner. Tryptofan är viktig för produktionen av niacin, ett B-vitamin, och serotonin, en signalsubstans i hjärnan som hjälper till att reglera sömnen, humöret och smärtan.
Introner är sekvenssegment i DNA-molekyler som finns inne i protein kodande gener. De klipps bort och inte translateras till aminosyror under bildandet av ett protein. Detta skiljer sig från exonerna, som bevaras och kodar för aminosyrasekvenser i det slutliga proteinet. Introner innehåller ofta signalsekvenser som reglerar splicingen, en process där RNA-molekyler klipps och sammanfogas korrekt för att producera ett mognat messenger RNA (mRNA).
Termodynamik är ett område inom fysiken som handlar om studiet av energiförändringar och värmeöverföring mellan system under jämviktsförhållanden. Det grundläggande begreppet i termodynamik är systemets totala energi, som består av dess inre energi, rörelseenergi och potentialenergi. Termodynamiken studerar hur denna totala energi kan förändras när systemet utsätts för olika typer av processer, till exempel mekaniska arbeten eller värmeöverföring.
Termodynamik delas vanligen upp i tre huvudområden: termokemi, termomekanik och statistisk mekanik. Termokemin handlar om förhållandet mellan värme och kemiska reaktioner, medan termomekaniken studerar förhållandet mellan värme och mekaniskt arbete. Statistisk mekanik är en teori som försöker förklara termodynamikens lagar på atomär nivå genom att använda statistiska metoder.
Termodynamiken har flera grundläggande lagar, däribland:
1. Nollte lagens termodynamik: Om två system är i termisk jämvikt med varandra så är deras temperaturer lika.
2. Första lagens termodynamik: Energin bevaras i alla processer, det vill säga skillnaden mellan ett systems inre energi före och efter en process är lika med den summa av värmeenergi som systemet har tagit emot och arbetet som har utförts på systemet.
3. Andra lagens termodynamik: Det finns en storhet som kallas entropi, som alltid ökar i ett slutet system under en reversibel process.
4. Tredje lagens termodynamik: När temperaturen närmar absoluta nollpunkten (0 K) närmar sig entropin också en konstant värde.
Termodynamiken är ett mycket viktigt område inom fysiken och har många tillämpningar inom bland annat kemi, biologi, teknik och ekonomi.
Nukleinsyror är biologiska polymerer som består av nucleotider som är sammanlänkade med varandra via fosfatbindningar. De två huvudtyperna av nukleinsyror är DNA (deoxyribonucleic acid) och RNA (ribonucleic acid).
DNA består vanligtvis av två komplementära strängar som är sammanvinda med varandra till en dubbel helix. Varje nucleotid i DNA innehåller en socker, en fosfatgrupp och en av fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin och guanin parar sig alltid med cytosin genom att de bildar två hydrogenbindningar mellan varandra.
RNA däremot består vanligtvis av en enda sträng och innehåller ofta en annan bas, uracil (U), istället för timin. Uracil parar sig alltid med adenin genom att bilda två hydrogenbindningar mellan varandra.
Nukleinsyror har en central roll i cellens funktion och är involverade i lagring, replikation och uttryck av genetisk information. De är också viktiga för proteinsyntesen och andra cellulära processer.
'Guanosine Monophosphate' (GMP) är en typ av nukleotid som förekommer naturligt i levande celler. Det består av en fosfatgrupp, en sockermolekyl (ribos) och en nucleobas, i detta fall guanin. GMP är en viktig building block inom DNA- och RNA-molekyler, där det spelar roll som en av de fyra huvudsakliga nukleotiderna tillsammans med adenosinmonofosfat (AMP), cytidinmonofosfat (CMP) och uridinmonofosfat (UMP).
Utöver sin roll inom DNA- och RNA-syntesen är GMP också involverat i en rad andra cellulära processer, såsom signaltransduktion, energiomsättning och neurotransmission. Dessutom kan GMP användas som ett excipient eller aktiv ingrediens inom farmaceutisk kontext.
Peptidoglykan, även känt som murein, är ett polymer som består av sockerderivat och peptider och utgör en viktig komponent i cellväggen hos bakterier. Det ger strukturell stöd till cellväggen och bidrar till att ge bakterier deras form och integritet. Peptidoglykan består av långa kedjor av sockerderivatet N-acetylglukosamin (NAG) och N-acetyltrehalos (NAT) som är korslänkade med varandra genom peptider. Denna struktur gör cellväggen stel och sköra, vilket gör det möjligt för bakterier att växa och dela sig. Peptidoglykan är ett viktigt mål för många antibiotika, eftersom dess påverkan på cellväggens struktur kan döda bakterierna.
"Ytaktiva medel" är en benämning inom farmakologi och medicin som används för att beskriva läkemedel som verkar genom att påverka cellmembran eller ytor på celler istället för att verka intracellulärt, det vill säga inne i cellerna. Dessa medel verkar genom att påverka receptorer, kanaler eller enzymer på cellens yta. Exempel på ytaktiva medel är läkemedel som används för att behandla smärta, inflammation och allergier, såsom icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID) och antihistaminer.
'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.
I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.
Peptidbiosyntese refererer til den proces, hvor flere aminosyrer kombineres for at danne et peptidbindingsmønster og dermed skabe en peptidkæde eller et protein. Denne proces foregår normalt i cellerne under kontrol af ribosomer, som læser genetisk information fra mRNA-molekyler (messenger RNA).
I denne process samles aminosyrerne ved ribosomen, hvor de forbinder sig med hinanden via deres carboxylgrupper og aminogrupper. Dette skaber en peptidbinding mellem dem, og derved dannes en kort eller lang peptidkæde. Når hele proteinet er syntetiseret, bliver det foldet korrekt for at kunne udføre sine funktioner i cellen.
Det skal bemærkes, at der findes andre typer af peptidbiosyntese, som ikke foregår ved ribosomer, men disse er mere specielle og sjældne.
Nukleotidaser är en grupp av enzymer som bryter ned nukleotider till mindre beståndsdelar. Nukleotider är byggstenarna i DNA och RNA, och de består av en sockermolekyl (ribosa eller deoxyribosa), en fosfatgrupp och en nucleobase (purinbaser: adenin och guanin, eller pyrimidinbaser: cytosin, timin och uracil).
Nukleotidaser katalyserar specifika reaktioner som innebär att de bryter ned nukleotider till en nucleobase, en sockermolekyl och en fosfatgrupp. Detta kan ske i olika sammanhang, t.ex. vid nedbrytning av DNA eller RNA som en del av cellens naturliga återvinning, eller under stressförhållanden då cellen behöver bryta ner nukleotider för att få tillgång till energi och byggmaterial.
Det finns olika typer av nukleotidaser som katalyserar olika reaktioner, t.ex. apurin/apyrimidin-nukleotidaser, nukleosid-fosfataser och 5'-nukleotidaser. Dessa enzymer kan ha olika funktioner och vara involverade i olika cellulära processer.
Medical definition of "Biological Evolution" is:
The process of gradual change and development in the characteristics of living organisms over generations through natural selection, genetic variation, and genetic drift. This can lead to the emergence of new species and the extinction of others. It is a fundamental concept in the field of biology and is supported by extensive scientific evidence from various fields such as genetics, paleontology, and comparative anatomy.
I medicska sammanhang är en "korsbindningsreagens" (eller cross-linking reagent) ett ämne som reagerar med två eller flera molekyler och skapar en kemisk länk mellan dem, vilket resulterar i en korsbunden struktur. Detta kan användas för att studera eller manipulera biologiska strukturer, till exempel proteiner, DNA eller cellmembraner.
Ett vanligt exempel på ett korsbindningsreagens är glutaraldehyd, som reagerar med aminogrupper (-NH2) i proteiner och skapar en kovalent länk mellan dem. Andra exempel på korsbindningsreagenter inkluderar formaldehyd, difosfener och disulfigyer.
Det är värt att notera att användningen av korsbindningsreagens kan ha biverkningar och artifakta, så det är viktigt att kontrollera för specificitet och specifikitet i experimenten.
"Genomförande" eller "genordning" är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva den process där en läkare eller annan vårdpersonal justerar en patient's medicinsk behandling eller terapi. Det kan innebära att ändra dosering, läkemedel, behandlingsfrekvensen eller andra aspekter av en patients vårdplan för att optimera behandlingens verkan och minska biverkningar.
Genomförande kan också användas för att beskriva den process där en patient får instruktioner om hur de ska ta sitt medicin, inklusive dosering, tidpunkt och frekvens. Detta är speciellt viktigt för patienter som tar flera läkemedel eller som har komplexa behandlingsplaner.
Syftet med genomförande är att se till att patienten får den mest effektiva och trygga behandlingen möjlig, och att undvika missförstånd eller felanvändning av läkemedel som kan leda till skadliga effekter.
'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.
Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:
* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.
Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.
"Difosfater" er en generell betegnelse for kjemiske forbindelser som inneholder to fosfatgrupper bundet sammen med ein einast fettsyre. I biokjemisk sammenhenging refererer difosfat oftest til adenosindifosfat (ADP) og guanosindifosfat (GDP), som er betydende molekyler i cellulær energiproduksjon og -bruk. Disse molekylenes energirelaterte reaksjoner involverer konvertering mellom difosfat og triphosphat (ATP og GTP) med overgang av ein fosfatgruppe, som frigir eller absorberer energi i cellen.
Mikrobial livsduglighet (eng. Microbial viability) refererar till förmågan hos en mikroorganism, som en bakterie eller svamp, att fortleva och reproducera sig under specifika förhållanden. Det inkluderar både cellens strukturella integritet och dess metaboliska aktivitet.
En livsduglig mikroorganism är en som kan växa, dela sig och genomföra sina cellulära processer under givena miljöförhållanden. Detta innebär att den har tillgång till näringsriktiga substance, syre (om den behöver det) och lämplig temperatur, pH och tryck.
Det är viktigt att notera att mikrobial livsduglighet inte nödvändigtvis betyder att en mikroorganism är farlig eller patogen. Det betyder bara att den kan överleva och reproducera sig under specifika förhållanden.
'Kemi' som ämne inom medicin definieras ofta som läran om de grundläggande principerna för interaktioner mellan kroppens molekyler och substanser från utsidan. Det inkluderar studiet av läkemedelsverkan, farmakokinetik (vad som händer med ett läkemedel i kroppen), toxicitet och farmakodynamik (hur läkemedlet påverkar kroppens funktioner). Kemiska processer är viktiga för att förstå hur olika läkemedel fungerar, hur de bryts ned och elimineras från kroppen, samt hur de kan interagera med varandra eller med kroppens egna molekyler.
Polydeoxyribonucleotider, även kända som pdN, är långa kedjor av deoxiribonukleotider som är sammanlänkade med varandra via fosfatbindningar. Deoxiribonukleotider är byggstenarna i DNA och består av en deoxyribos, en fosfatgrupp och en av fyra olika nukleotidbaser (Adenin, Timin, Guanin eller Cytosin). När dessa byggstenar kombineras bildas långa, dubbelsträngade DNA-molekyler som innehåller arvet från vår biologiska information.
Polydeoxyribonukleotider kan också förekomma i en enkelsträngad form och används ofta i molekylärbiologi för att skapa specifika sekvenser av DNA genom en process som kallas polymerask chain reaction (PCR). I denna process används en enzym, vanligtvis Taq-polymeras, för att syntetisera en komplementär kopia av en given DNA-sekvens.
I summa kan man säga att Polydeoxyribonukleotider är långa kedjor av deoxiribonukleotider som bildar grunden för DNA-molekyler och används ofta inom molekylärbiologi för att skapa specifika DNA-sekvenser.
'Kemiska fenomen' refererar till de observationer och händelser som sker när kemiska substance, molekyler eller atomer interagerar med varandra genom kemiska reaktioner. Det kan inkludera bildning av nya kemiska bindningar, ändringar i fysiska egenskaper hos de involverade substanserna och energiflyt. Exempel på kemiska fenomen är syra-basreaktioner, oxidation-reduktion (redox)reaktioner, formation av kolloider och polymerisation.
Elektrofores är en laboratorieteknik som används för att skilja, identifiera och analysera olika biomolekyler baserat på deras laddning, storlek och form. Denna teknik är speciellt användbar för separation och analys av proteiner, DNA och RNA.
I elektrofores använder man ett elektriskt fält för att driva biomolekyler genom ett gelartat medium, som exempelvis agaros eller polyacrylamid. Laddade biomolekyler migrerar genom gelen under inflytande av det elektriska fältet, där positivt laddade molekyler (som de flesta proteiner) rör sig mot negativt polat slut, medan negativt laddade molekyler (som DNA och RNA) rör sig mot positivt polat slut.
Protein elektrofores använder ofta SDS-PAGE (Sodium dodecyl sulfate polyacrylamide gel electrophoresis) tekniken, där proteiner denatureras och får en standardiserad negativ laddning med hjälp av detergenten SDS. Dessa proteinmolekyler separeras sedan baserat på deras molekylmassa under elektrofores. Efter separationen kan proteiner visualiseras med hjälp av färgning, exempelvis med komplexa formationer med koagulering av proteinbindande färgämnen som Coomassie Brilliant Blue eller silverfärgning.
DNA-elektrofores använder ofta agaros geler och kan användas för att separera DNA-fragment baserat på deras storlek. Små fragment migrerar snabbare igenom gelen än stora fragment, vilket möjliggör separation av DNA-fragment med olika storlekar. Efter elektroforesen kan DNA visualiseras med hjälp av fluorescensfärgning eller radioaktiv markering.
'Virusaktivering' (eng. 'viral reactivation') refererar till ett tillstånd där ett latent infekterat virus åter blir aktivt och börjar replikera sig inne i en värdkropp. Detta kan inträffa när värdkroppen är under stress, har en nedsatt immunförsvar eller på grund av andra faktorer som exponering för ett nytt infektionsagent eller genomgången av en behandling som stör den normala cellcykeln.
Exempel på virus som kan aktiveras från ett latent tillstånd inkluderar herpes simplex-virus (HSV), varicella-zoster-virus (VZV) och cytomegalovirus (CMV). Aktivering av dessa virus kan leda till symtom som sår, utslag, feber och andra systemiska symptom.
Det är värt att notera att en del virusaktiveringar kan vara asymptomatiska eller ge milda symtom, medan andra kan orsaka allvarliga sjukdomar eller komplikationer, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar.