Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
Egenskap som gör att antikroppar kan reagera med vissa antigena determinanter och inte med andra. Specificiteten beror på kemisk sammansättning, fysikaliska krafter och bindningsplatsens molekylära st ruktur.
Immunglobuliner producerade som svar på virala antigen; de omfattar alla klasser av immunglobuliner, framkallade av alla viruskomponenter.
Immunglobuliner framkallade av bakteriella antigena komponenter.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
"Antikroppsbildning, eller immunrespons, är en process där B-celler producerar specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa främmande ämnen som intränger i kroppen, såsom virus och bakterier."
Neutralizing antibodies are a type of antibody that defends against pathogens such as viruses and bacteria by neutralizing their ability to infect human cells. They do this by binding to specific regions on the surface proteins of the pathogen, preventing it from attaching to and entering host cells. This renders the pathogen ineffective and helps to prevent or reduce the severity of infection. Neutralizing antibodies can be produced naturally in response to an infection or vaccination, or they can be generated artificially for therapeutic purposes.
Ett mått på styrkan av bindningen mellan en antikropp och ett enkelt hapten eller en antigendeterminant. Den beror på den stereokemiska passningen mellan en antikropps anslutningsplatser och de antige na determinanterna, på anslutningsytans storlek och på fördelningen av laddade och hydrofoba grupper.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Antikroppar som reagerar med enskilda determinanter (idiotoper) i den variabla regionen av andra antikroppar.
Ytområden på antikroppar som reagerar med antigeners determinantområden. De bildas av delar av de variabla områdena i immunglobulinernas Fab-fragment.
Antikroppar mot antigen från immunbristviruset HIV, tidigare benämnt HTLV-III/LAV.
Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.
Immunglobuliner framkallade av antigen specifika för tumörer. Hit hör inte normalt förekommande histokompatibilitetsantigen.
Antikroppar producerade i människor och djur efter exponering för antigen från parasitiska protozoer.
Autoantikroppar riktade mot olika antigen i cellkärnor, så som DNA, RNA, histoner, sura kärnproteiner eller komplex av sådana molekyler. Antinukleära antikroppar förekommer i systemiska, autoimmuna sj ukdomar, som t ex systemisk lupus erythematosus (SLE), Sjögrens syndrom, skleroderma, polymyosit och blandad bindvävssjukdom.
Serologiska reaktioner som inträffar när ett antiserum mot ett antigen reagerar med ett annat, närbesläktat antigen.
En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.
Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.
Immunglobuliner framkallade av antigena substanser hos svampar.
En neutraliseringstest är en laboratoriemetod för att mäta hur väl ett specifikt antikroppsrespons kan neutralisera (i princip ‘stänga ner’) en given mängd av en patogen, till exempel en virus eller bakterie. Testen utförs genom att blanda en känd koncentration av patogen med ett serum som innehåller antikroppar (från en infekterad individ eller från vaccinering) och sedan mäta hur mycket patogen som fortfarande är aktiv efter en viss tids inkubation. Resultatet uttrycks ofta som ett titernummer, vilket representerar den högsta serumdilutionen där man fortfarande kan upptäcka aktiv patogen. En högre neutralisationstitel indikerar att serumet har en bättre förmåga att skydda mot infektion av den specifika patogenen.
Reaktioner som uppstår till följd av antigen-antikroppskomplexbildning och leder till svullnad och inflammation.
Antikroppar, ofta monoklonala, vars två antigenbindande strukturer är specifika för olika antigena determinanter. De är konstgjorda antikroppar, framställda genom kemisk korslänkning, sammansmältning av hybridomceller eller med molekylärgenetisk teknik. De används som målsökande bärare av bl a toxiner, läkemedel och radioisotoper.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Single-chain antibodies (scFvs) are artificially created antibody fragments that consist of a single polypeptide chain. They are made up of variable regions from both heavy and light chains of a conventional antibody, connected by a flexible peptide linker. This design allows the two binding domains to function together as a single unit, maintaining the specificity and affinity of the original antibody. Compared to full-sized antibodies, scFvs offer advantages such as smaller size, better tissue penetration, simpler production, and easier genetic manipulation, making them valuable tools in research, diagnostics, and therapeutic applications.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
Antikroppar som hindrar reaktionen mellan antigen och andra antikroppar eller aktiverade T-lymfocyter (t ex IgG-antikroppar som konkurrerar med IgE-antikroppar om antigen och därmed blockerar ett alle rgisvar). Blockerande antikroppar kan binda till tumörer och förhindra att cytotoxiska T-lymfocyter förstör tumörcellerna.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.
Antigenbindande enheter bestående av en komplett lätt kedja och ungefär en halv tung kedja, hoplänkade med disulfidbindningar. Fab innehåller den antigenbindande plats som är en del av det variabla området på immunglobulinmolekylen.
Antikroppar som framkallats hos en annan art än den från vilken antigenet härrör. Dessa antikroppar är riktade mot ett stort antal antigen som förekommer hos flera arter. De mest kända är Forssman, Ha nganutziu-Deicher (H-D) och Paul-Bunnell (P-B). Incidensen av dessa antikroppar är av betydelse i ett flertal patogenetiska sammanhang, såväl för serodiagnos som prognos.
Antikroppar som kan katalysera ett flertal olika kemiska reaktioner. De kännetecknas av hög substratspecificitet, med verkningsmekanismer som på många sätt liknar enzymers.
Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.
IgA utgör 15-20% av människans serumimmunglobuliner, huvudsakligen i form av polymerer med 4 kedjor. Hos andra däggdjur dominerar dimerer. Sekretoriskt immunglobulin A är det vanligaste immunglobulinet i sekret.
Monoclonal humanized antibodies are laboratory-produced proteins that mimic the immune system's ability to detect and neutralize foreign substances like bacteria and viruses. They are called "monoclonal" because they are identical copies of a single parent cell, and "humanized" because they incorporate elements of human immunity into their structure. These antibodies are engineered to bind specifically to a particular target, or antigen, making them valuable tools in the diagnosis and treatment of various diseases, including cancer and autoimmune disorders.
En immunfluorescensteknik som används allmänt för påvisande av serumantikroppar och immunkomplex i kroppsvävnad och mikroorganismer i prov från patienter med infektionssjukdomar. Tekniken innebär framställning av antigen-antikroppskomplex, som märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar.
Celler framställda på konstlad väg genom sammansmältning av aktiverade lymfocyter och tumörceller. De erhållna hybridcellerna klonas och producerar s k monoklonala antikroppar eller T-cellprodukter, identiska med dem som produceras av den immunologiskt kompetenta ursprungscellen, och växer och förökar sig som den ursprungliga tumörcellen.
Serum som innehåller antikroppar. Det erhålls från djur som immuniserats genom injektion av antigen eller genom infektion med mikroorganismer, bärande på antigenet.
Metoder för undersökning av antikroppsbindning till bestämda områden på antigena proteiner. Epitopkartläggning tillämpas framförallt vid immunkemiska analyser. Syn. epitopmappning.
Autoantikroppar riktade mot fosfolipider. Dessa antikroppar förekommer typiskt hos patienter med systemisk lupus erythematosus (SLE), antifosfolipidsyndromet, liknande autoimmuna sjukdomar och vissa i cke-autoimmuna sjukdomar. Också hos friska individer kan de förekomma.
Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).
I en enkel medicinsk definition kan 'antigener' definieras som substanser, vanligtvis proteiner eller kolhydrater, som är förenade med celler, virus eller bakterier och kan identifieras av vår immunförsvara som främmande. När vår kropp utsätts för ett antigen producerar vårt immunsystem specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa det. Dessa antikroppar binds till antigenet och hjälper till att eliminera det från kroppen. Antigener kan också användas i vaccinationer för att stimulera produktionen av immunitet mot specifika sjukdomar.
Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Bakteriella antigener definieras som molekyler på eller från bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Dessa antigener kan vara proteiner, polysackarider eller andra strukturer som är unika för en specifik bakteriestam eller gemensamma för en hel grupp av bakterier. När bakteriella antigener introduceras i kroppen aktiveras immunförsvaret och producerar specifika antikroppar för att bekämpa infektionen.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
Antigener på ytan av celler, inklusive infektionsframkallande celler, främmande celler eller virus. De utgörs vanligtvis av proteinhaltiga grupper, och kan vara isolerade, på cellmembran eller cellväg gar.
Passiv immunisering refererer til en type af immunitet, der opnås ved at give en individ antibodies eller cellulære komponenter med immunologisk aktivitet fra en anden kilde, i stedet for at udvikle sin egen immunitet gennem direkte kontakt med en patogen. Dette kan opnås på to måder:
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Immunkemiskt test eller påvisande av ett ämne med serologiska eller immunologiska metoder. Vanligtvis tjänar det undersökta ämnet som antigen både för antikroppsproduktion och för antikroppsmätning.
"Ett immunglobulinfragment är en del av ett antikroppsmolekylt som bildas när ett immunglobulin (Ig) proteinet spjälkas upp av enzymet kallas för proteas. Dessa fragment kan innefatta Fab-fragan som binder till antigenet eller Fc-fragmentet som interagerar med cellulära receptorer och komplementproteiner."
Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Virusprodukter som har antigen effekt.
Immunologisk metod för påvisande eller kvantifiering av immunreaktiva ämnen.
Radioimmunanalys (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att bestämma koncentrationen av ett specifikt protein eller substans i en biologisk provbildning. Detta görs genom att blanda tillsammans provet med en känd mängd av den radioaktivt märkta substansen och en antikropp som binder till samma proteinet eller substansen. Genom att mäta hur mycket av den radioaktiva substansen som binds kan man bestämma koncentrationen av det ursprungliga proteinets eller substansens koncentration i provet. RIA används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka och mäta små mängder av specifika molekyler i blod, urin och andra biologiska vätskor.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
Serologiska test baserade på inaktivering av komplement med antigen-antikroppkomplex (steg 1). Bindning av fritt komplement kan synliggöras genom tillförsel av ett andra antigen-antikroppsystem, såsom röda blodkroppar och någon lämplig erytrocytantikropp (hemolysin), som kräver komplement för att kunna bildas (steg 2). Om de röda cellerna inte lyseras (löses upp) tyder detta på att en specifik antigen-antikroppsreaktion har skett i steg 1. Om, däremot, de röda blodkropparna löses upp, så betyder det att det finns fritt komplement, vilket visar att ingen antigen-antikroppsreaktion ägt rum i steg 1.
Känsliga tester för mätning av vissa antigen, antikroppar eller virus som baseras på dessas förmåga att agglutinera vissa röda blodkroppar.
Serologiska tester där en given mängd antigen blandas med serum innan en lösning med röda blodkroppar tillsätts. Reaktionsresultatet uttrycks som den minsta mängd antigen som ger fullständig hemagglutinationshämning.
Autoantikroppar riktade mot cytoplasmakomponenter i polymorfonukleära leukocyter eller monocyter. De används som specifika markörer för Wegeners granulomatos och andra sjukdomar. Deras fysiopatologisk a roll är dock inte klarlagd.
Den del av immunglobulinmolekylen (antikroppen), vars aminosyrasekvens och -sammansättning kan variera, som ger antikroppen dess antigenspecificitet och som antas utgöra bindningsplatsen för antigenet. Den återfinns vid Fab-fragmentets N-ände och omfattar såväl hypervariabla områden (komplementära regioner) som ramområden.
"Seroepidemiologiska studier" är en typ av epidemiologisk undersökning där man mäter förekomsten av antikroppar (serologi) i en population för att uppskatta hur vanligt ett visst sjukdomsförlopp eller en exponering är. Dessa studier ger information om prevalensen och incidensen av en specifik infektion eller immunitet inom en given population vid en viss tidpunkt.
Unika, genetiskt reglerade determinanter på antikroppar, vars specificitet är begränsad till en enda proteingrupp (t ex en annan antikroppsmolekyl eller ett enstaka myelomprotein). Idiotypen tycks representera antigeniciteten hos det antigenbindande området på antikroppen och ha samma genetiska förutbestämdhet. De idiotypiska determinanterna har lokaliserats exakt till det variabla Ig-området på båda polypeptidkedjorna.
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
"Immunologiska metoder är analytiska tekniker som utnyttjar det immunologiska systemets förmåga att känna igen och svara på specifika antigener, ofta med hjälp av antikroppar eller T-celler, för att detektera, kvantifiera eller identifiera biomolekyler eller celler av intresse inom forskning, klinisk diagnostik och medicinsk vetenskap."
Proteiner, glykoproteiner eller lipoproteinfraktioner på tumörcellers ytor, som vanligen kan identifieras med monoklonala antikroppar.Många av dessa har antingen embryonalt eller viralt ursprung.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Immunologiska tekniker för avskiljande av specifika antikroppar eller antigen genom adsorption och efterföljande sköljning, med bruk av en immunsorbent innehållande homologa antigen eller antikroppar.
Små, antigena faktorer som förmår framkalla ett immunsvar endast när de kopplats till en bärarmolekyl. Haptener binder till antikroppar, men kan i sig själva inte aktivera en immunreaktion.
Den enorma variationsrikedom antikroppar kännetecknas av, och som tillåter immunsystemet att reagera specifikt med med det i stort sett obegränsade antal olika antigen det möter. Det finns tre huvudte orier för att förklara antikroppsdiversifieringen: 1)embryonalcellsteorien, som säger att varje antikroppsproducerande cell har gener som kodar för alla tänkbara antigena specificiteter; 2) mutationst eorien, som säger att de antikroppsproducerande cellerna endast innehåller ett fåtal gener, som åstadkommer diversifiering genom mutation; 3) omkastningsteorien
Tamboskap som vanligtvis hålls på någon form av lantgård för produktion av kött eller mjölkprodukter eller som arbetsdjur.
Ett peptidbibliotek är en samling av ett stort antal olika syntetiska peptider, som tillsammans bildar en resurs för forskning inom områden såsom strukturell biologi, biokemi och medicinsk kemi. Peptidbiblioteken kan vara specialdesignade för att undersöka specifika frågeställningar, till exempel hur olika peptider interagerar med proteiner eller andra molekyler i levande system. Varje peptid i biblioteket är unik och består av en kedja av aminosyror som är kovalent bundna till varandra. Peptidbiblioteken kan användas för att hitta nya ledtrådar om hur olika biologiska processer fungerar, och de kan också vara värdefulla vid utvecklingen av nya läkemedel och terapeutiska behandlingsmetoder.
Antikroppar mot hepatit C-antigen, inklusive hölje-, kärn- och icke-strukturella proteiner.
Antikroppar från en individ som reagerar med isoantigen från annan individ av samma art.
De immunglobulinklasser som återfinns hos någon djurart. Hos människor finns det nio klasser som vandrar i fem olika grupper vid elektrofores. Var och en av dem består av två lätta och två tunga proteinkedjor, och varje grupp har sina utmärkande strukturella och funktionella egenskaper.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Glykoproteiner som förekommer i blod (antikroppar) och andra vävnader. De klassificeras utifrån struktur och verkan i fem klasser (IgA, IgD, IgE, IgG och IgM).
'Monoclonal murine-derived antibodies' are antibodies that are identical in their molecular structure and specificity, and are derived from a single clone of cells obtained from a mouse. These antibodies are produced in a laboratory setting and are used in medical research, diagnosis, and treatment due to their high specificity and affinity for target antigens. They have been widely used in various applications such as immunohistochemistry, flow cytometry, and immunoassays, as well as in the development of therapeutic agents for cancer, autoimmune diseases, and infectious diseases. However, due to their foreign origin, they can elicit an immune response in humans, leading to the production of human anti-mouse antibodies (HAMA) that can limit their effectiveness and cause adverse effects. Therefore, efforts have been made to develop chimeric or humanized monoclonal antibodies that reduce the immunogenicity and improve the safety and efficacy of these therapeutic agents.
Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.
Vaccination, även känt som immunisering, är ett preventivt sjukvårdsåtgärd som utförs genom att ge en individ ett preparat som innehåller en eller flera antigen från en patogen (en mikroorganism som orsakar sjukdom). Detta preparat stimulerar immunsystemet att producera en immunrespons, vilket leder till att immuniteten utvecklas mot den specifika patogenen. Denna immunitet ger skydd mot framtida infektioner med samma patogen och hjälper därmed att förhindra spridning av sjukdomar inom populationen. Vaccination är en av de mest effektiva metoderna för att kontrollera och eliminera infektiösa sjukdomar och har räddat miljoner liv världen över.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Antikroppar mot hepatit B-antigen, inklusive antikroppar mot ytantigen (Australienantigen) och kärnantigen hos Dane-partikeln, samt mot e-antigen.
En teknik som bygger på diffusion av antigen eller antikroppar genom ett halvfast medium, vanligen agar eller agarosgel, med en precipitinreaktion som resultat.
"Sensitivitet och specificitet är två viktiga begrepp inom diagnostisk medicin, där sensitivitet definieras som sannolikheten för ett positivt testresultat bland de individer som har sjukdomen, medan specificitet definieras som sannolikheten för ett negativt testresultat bland de individer som inte har sjukdomen."
In biokemi, betyder "kompetitiv binding" att två eller fler molekyler tävlar om att binda till samma aktivt site på ett enzym eller receptor. Den kompetitiva inhibitorn är en typ av enzyminhibitor som liknar substratet i sin struktur och konkurrerar med substratet om att binda till aktivt sidan, vilket resulterar i minskat enzymaktivitet. Ju högre affiniteten kompetitiva inhibitorn har för aktivt sidan, desto mer effektiv är den som inhibitor. Värt att notera är att kompetitiv inhibition kan reversibilis vara, vilket innebär att effekten avger när koncentrationen av inhibitorn minskar eller när substratkoncentrationen ökar.
Ett peptidfragment är en kort sekvens av aminosyror som har beeneds klippt isär från ett större peptid eller protein.
Motståndskraft mot ett sjukdomsalstrande smittämne förvärvad genom att moderns immunitet överförts till fostret via moderkakan eller till det nyfödda barnen med modersmjölken.
"Insulinantikroppar är antikroppar som riktas mot insulin och stör dess förmåga att reglera blodsockernivåer, vilket kan leda till insulinresistens och typ 2-diabetes."
Serumglykoproteiner som deltar i den immunförsvarsmekanism som kallas komplementaktivering och som ger upphov till membranattackkomplexet. Häri ingår glykoproteiner i olika komplementaktiveringsprocesser (den klassiska, den alternativa och lektinkomplementprocessen).
En kronisk, återkommande, inflammatorisk och ofta febrig bindvävssjukdom som omfattar flera organsystem, huvudsakligen huden, lederna, njurarna och serösa hinnor. Orsaken är okänd, men man misstänker en brist i regleringen av det autoimmuna systemet. Sjukdomen kännetecknas av en rad systemiska funktionsbrister, förhöjd sänka och bildande av LE-celler i blod eller benmärg.
Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.
Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom att kombinera genetiska sekvenser från två eller fler olika proteinmolekyler, vilket resulterar i en hybridprotein med unika funktionella egenskaper. Genetisk manipulation används för att fusionera generna på ett sådant sätt att de uttrycks som ett enda proteinskapsel i värdenorganismen. Dessa tekniker används ofta inom biomedicinsk forskning för att undersöka proteininteraktioner, skapa nya diagnostiska verktyg och utveckla terapeutiska läkemedel.
I en enkel medicinsk definition kan man säga att en "Precipitintest" är ett laboratorietest som används för att undersöka om en given substans, till exempel ett läkemedel eller en biologisk vätska som urin, kan orsaka en kemisk reaktion i form av en så kallad precipitatsbildning när den blandas med en specifik testvätska. Precipitatet är ett fast, oftast olösligt ämne som bildas när två lösningar blandas och deras komponenter reagerar tillsammans.
"Artsspecificitet" refererer til de unikke aspekter, karakteristika og kontekster, der er forbundet med kunstformer som teater, musik, maleri, litteratur osv. Det understreger, at hver kunstform har sine egne regler, historie, teoretiske perspektiver, teknikker og udtryksformer, som bør respekteres og forstås for at opnå en dybere forståelse af det pågældende værk eller frembringelse.
Alla delar av någon protozo som kan framkalla immunitet. De vanligast förekommande är antigener från Plasmodium (malaria) och trypanosomer.
"Peptider är korta aminosyrekedjor som bildas genom att flera aminosyror binds samman med peptidbindningar, vilket skapar en polymer med biologisk aktivitet."
"Serologisk testning är en laboratoriebaserad metod för att detektera specifika antikroppar eller andra markörer i blodserum eller annan kroppsfluid, vilket kan användas för att stödja diagnosen av olika sjukdomar och infektioner."
Antikroppsförmedlad destruktion av målceller genom icke-sensibiliserade effektorceller. Målcellens identitet kan variera, men den måste ha yt-IgG med intakt Fc-del. Effektorcellen är en mördarcell med FC-receptorer, och den kan utgöras av en lymfocyt i avsaknad av vanliga B- eller T-cellmarkörer, en monocyt, makrofag eller polynukleär leukocyt. Reaktionen är komplementberoende.
Single-Domain Antibodies (sdAbs) are antibody fragments that consist of a single variable domain of the heavy chain (VHH) of a camelid heavy-chain only antibody (HCAb). These antibodies naturally lack light chains and have a longer complementarity determining region 3 (CDR3), allowing them to bind to antigens with high affinity and specificity. Due to their small size, stability, and solubility, sdAbs are widely used in research, diagnostics, and therapeutic applications.
Bacterial polysaccharides refer to complex carbohydrates that are produced and used by bacteria for various purposes, such as providing structural support, facilitating adhesion to surfaces, and evading the host immune system. These polysaccharides can be composed of repeating units of simple sugars (monosaccharides) or sugar derivatives, and can vary widely in their structure and function depending on the bacterial species. Some examples of bacterial polysaccharides include capsular polysaccharides, which form a protective layer around the bacterial cell, and exopolysaccharides, which are secreted by bacteria and can form biofilms that help them colonize surfaces.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
En kromatografisk teknik som utnyttjar biologiska molekylers förmåga att binda till vissa ligander, specifikt och reversibelt. Tekniken används i proteinkemi.
Instabila isotoper av jod som sönderfaller och avger strålning. Jodatomer med atomvikter mellan 117 och 139, med undantag av I-127, är radioaktiva jodisotoper.
Suspensionspreparat framställda av försvagade eller avdödade bakterier för förebyggande eller behandling av bakteriella infektionssjukdomar.
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
Genetiskt identiska individer framavlade genom syskonparning i tjugo eller fler generationer, eller genom parning mellan föräldrar och avkomma med vissa restriktioner. Alla djur inom en inavlad stam kan spåras tillbaka till en gemensam anfader till den tjugonde generationen.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
En gren inom kemin med inriktning på immunologiska fenomen och undersökning av kemiska reaktioner i samband med antigenstimulering av vävnader. Vetenskapen omfattar även fysikalisk-kemiska reaktioner mellan antigen och antikroppar.
"Virushöljet proteiner är de proteinmolekyler som bildar den yttre kapseln eller membranen runt ett virus, vilka kan vara involverade i dess bindning till värddelarna och infektionsprocessen."
Viktiga beståndsdelar av immunglobulinmolekyler. De utgör de större av de två typerna av polypeptidkedjor som svarar för de olika immunglobulinernas biologiska och immunologiska egenskaper. De skiljer sig åt, beroende på vilken Ig-klass de kommer från, innehåller mellan 450 och 600 aminosyrarester per kedja, och har molekylvikter mellan 51 och 72 kD. Varje immunglobulinmolekyl har två tunga och två lätta kedjor.
In medicine, 'tissue distribution' refers to the way a drug or other substance is distributed throughout the body's various tissues and organs after it has been administered. This distribution can be influenced by several factors, including the chemical properties of the substance, blood flow to different tissues, and the presence of transporters or binding sites in the tissue. Understanding tissue distribution is important for predicting a drug's efficacy and safety profile, as well as for identifying potential targets for therapy.
Det specifika immunsvar som utlöses av en specifik dos av ett immunologiskt aktivt ämne eller immunologiskt aktiv cell hos en organism, vävnad eller cell.
Sjukdomstillstånd kännetecknade av produktion av antikroppar som regerar mot ämnen i den egna kroppen.
Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
Radioimmuntherapie (RIT) är en form av behandling där en radioaktiv isotop kopplas till en monoklonal antikropp, som är designad för att binda specifikt till en tumörcells yta. När denna konjugat injiceras i kroppen kommer den att leta reda på och binda till måltumören, varpå den avger joniserande strålning som skadar tumörcellens DNA och orsakar celldöd. Denna metod utnyttjar både immunsystemets förmåga att känna igen och särskilja främmande celler samt den skadliga effekten av joniserande strålning på cancerceller, med minimal onkologisk effekt på omgivande vävnader.
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
Röda blodceller. Mogna blodkroppar saknar kärna, är formade som bikonkava skivor, och innehåller hemoglobin, vars funktion är att transportera syre. Syn. erytrocyter.
En medicinsk definition av "virusvaccin" är:
Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.
En teknik som kombinerar proteinelektrofores och dubbel immundiffusion. Under processen separeras först proteiner med gelelektrofores (vanligtvis agaros), för att därefter synliggöras genom immundiffusion av specifika antikroppar. En distinkt, elliptisk precipitinbåge framträder för varje protein som påvisas med antisera.
Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.
Ett immunglobulin som är kopplat till mastceller.
Antigena determinanter som känns igen av och binds till B-cellreceptorn. Epitoper som känns igen av B-cellreceptorer sitter på antigenets yta.
Polypeptidkedjor, bestående av 211 till 217 aminosyrasekvenser, som kan isoleras från immunglobuliner och som har en molekylvikt av ca 22 kD. Det finns två huvudtyper av lätta kedjor, kappa och lambda, vilka hos människa förekommer ungefär i förhållandet 60% till 40%. Båda kedjor består av linjärt upprepade, likartade, men inte identiska, segment av ca 110 aminosyrarester. I varje segment lägger en disulfidbindning grunden till en tätt veckad, 60-delad slinga eller domän. Angränsande domäner länkas med mindre tätveckade regioner. Båda de lätta kedjorna innehåller två sådana domäner. Två lätta och två tunga kedjor utgör en immunglobulinmolekyl, men båda lätta kedjor i ett Ig är av samma typ.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
Undersökningar som bygger på att celler, mikroorganismer eller partiklar klumpar ihop sig när de blandas med specifikt antiserum.
Syntetiske vacciner är immunologiska preparat som innehåller syntetiskt framställda antigener, designade för att stimulera patientens immunsvar och ge skydd mot specifika sjukdomar, istället för att använda traditionella metoder som innebär att använda hela patogener eller delar av dem.
Manipulering av en individs immunsystem i syfte att behandla sjukdom. Hit hör såväl aktiv som passiv immunisering och immundämpande behandling för att förhindra avstötning av transplantat.
Alla djur som ingår i familjen Suidae, knubbiga, kortbenta och allätande däggdjur med tjock hud och borstliknande pälshår, förhållandevis lång nos och liten svans. Hit hör släktena Babyrousa, Phacochoerus (vårtsvin) och Sus, till vilket hör det vanliga tamsvinet (Sus scrofa).
Undersökning i elektronmikroskop av prover som först färgats på immunocytokemisk väg. Tekniken används i stor utsträckning vid virologisk diagnostik som en del av mycket känsliga immunologiska tester.
Typarten för Lentivirus och orsaken till immunbristsyndromet AIDS. Virusets kännetecken är dess cytopatiska effekt och affinitet för T4-lymfocyter.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Halvsyntetiska konjugat av olika toxiska molekyler, inkl. radioisotoper och bakterie- eller växtgifter, tillsammans med specifika immunämnen som immunglobuliner, monoklonala antikroppar och antigen. Det immunologiska antitumör- eller antivirusämnet bär med toxinet till tumören eller den infekterade cellen, där giftet utövar sin verkan.
Förekomst av antikroppar mot fosfolipider (antifosfolipidantikroppar). Ett flertal sjukdomar har samband med detta tillstånd, däribland systemisk lupus erythematosus (SLE) och andra bindvävssjukdomar, trombopeni och artär- eller ventromboser. Vid graviditet kan det orsaka abort. Halterna av antikardiolipinantikroppar är påtagligt höga.
Radioimmunodetection (RID) är en typ av diagnosmetod som kombinerar användning av monoklonala antikroppar och radioaktivitet för att detektera och mäta specifika molekyler eller celler i levande organismen. Denna metod bygger på principen att en radiomärkt antikropp binder specifikt till sitt målprotein, vilket gör att man kan spåra och kvantifiera förekomsten av det aktiva ämnet med hjälp av en gammakamera eller ett PET-scanverktyg. RID används ofta för att diagnostisera och övervaka cancer, infektionssjukdomar och andra sjukdomstillstånd på cellnivå.
Vanlig benämning för arten Gallus gallus, tamfjäderfä inom familjen Phasianidae och ordningen Galliformes.
En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.
Yttre höljeprotein hos HIV som kodas av virusets env-gen. Proteinet har molekylvikten är 120 kD och innehållerett antal glykosyleringsställen. Gp120 binder till celler som uttrycker CD4-cellyteantigener, främst T4-lymfocyter och monocyter/makrofager. CD4 stör den normala funktionen hos CD4 och är delvis orsak till HIVs cytopatiska effekt.
Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.
Beta-2-glykoprotein I, också känt som apolipoprotein H, är ett plasma protein som binder till fosfolipider och har en viktig roll i hemostasen och koagulationsprocessen. Det består av fem domäner och har förmåga att undergå konformationsförändringar när det binds till fosfolipider, vilket exponerar hidrofoba ytor som kan attrahera andra proteiner involverade i koagulationen. Beta-2-glykoprotein I har också visat sig ha en roll i immunförsvaret och är associerat med autoimmuna sjukdomar, såsom antifosfolipid syndrom (APS).
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).
Det dominerande immunglobulinet i exokrina sekret, så som mjölk, andningsvägarnas och tarmarnas slem, saliv och tårar. Den kompletta molekylen (ca 400 kD) består av två IgA-enheter med fyra kedjor, en sekretorisk komponent och en J-kedja.
Kopparinnehållande, syretransporterande protein som finns i hemolymfan hos vissa ryggradslösa djur. Proteinet är färglöst i frånvaro av syre, men är blått i oxiderad form. Till skillnad från hemoglobin innehåller hemocyanin ingen hem-del, varför namnet egentligen är missvisande. ( 2004-10-05 Källa Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=201478)
En immunfluorescensteknik som utnyttjar en fluorescerande färg bunden till en antikropp, vilken tillsätts direkt i en vävnads- eller cellösning för påvisande av specifikt antigen.
I enkelhet kan 'proteinkonfiguration' definieras som den specifika rymdstrukturen och orienteringen hos de aminosyror som utgör ett protein. Denna konfiguration bestäms av proteinkedjans primära struktur (sekvensen av aminosyror) samt hur dessa aminosyror är hopfogade och vevda i rummet, vilket kallas för sekundär, tertiär och kvartär struktur. Proteinkonfigurationen har en direkt betydelse för proteinets funktion och stabilitet.
Stelkrampstoxoid (latin: Bungarus fasciatus) är en mycket giftig ormart som tillhör familjen giftsnokar (Elapidae). Den förekommer främst i södra och sydöstra Asien, inklusive Indien, Sri Lanka, Kina, Sydostasien och Indonesien. Ormen är känd för sitt starka neurotoxiska gift som kan orsaka andnings- och hjärtstopp. Giftet verkar genom att blockera signalsubstanser i nervsystemet, vilket leder till muskelsvaghet, syn- och andningsproblem samt eventuellt dödsfall om inte behandling ges inom en snar tid. Ormen är nattaktiv och lever främst på andra ormar och groddjur. Stelkrampstoxoiden är en av världens giftigaste ormar och den är ansvarig för flera dödsfall varje år.
Substanser som förstärker, stimulerar, aktiverar eller modulerar såväl det cellulära som humorala immunsvaret. De klassiska medlen (Freunds adjuvans, BCG, Corynebacterium parvum m fl) innehåller bakteriella antigener. Några är endogena (t ex histamin, interferon, transfer factor, interleukin-1). De kan vara antingen ospecifika eller antigenspecifika.
Proteiner förekommande hos någon bakterieart.
Alla medlemmar av släktet Capra, lättrörliga idisslare med ihåliga horn. De är nära besläktade med får.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
Reumatoid faktorn (RF) är ett antikroppsprotein som kan förekomma hos personer med reumatoid artrit, en autoimmun sjukdom där kroppen angriper sina egna ledvävnader. RF kan också förekomma hos personer utan reumatoid artrit, men i lägre frekvens. Det är inte specifikt för reumatoid artrit och kan påträffas vid andra sjukdomar också. RF-testet används som ett hjälpmedel för att stödja en diagnos av reumatoid artrit, men det är inte definitivt för att ställa diagnosen.
Humoral immunity, also known as humoral immune response, refers to the aspect of immunity that involves the production of antibodies by B cells (a type of white blood cell) to protect against infection and disease. These antibodies are secreted into the bodily fluids, such as blood and extracellular fluid, where they can neutralize or destroy pathogens like bacteria and viruses. The humoral immune response is a critical component of the adaptive immune system, providing protection against specific pathogens and contributing to immunological memory, which allows for faster and more effective responses upon subsequent exposures to the same pathogen.
Immunisering/vaccination som ges efter en primär immunisering med samma eller närbesläktat antigen.
Proteiner förekommande i det yttre membranet hos bakterier.
"Virusproteiner" refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin infeksjonsprosess og reproducerer seg i værtsorganismen. Disse proteinet kan ha ulike funksjoner, såsom å binde til værtscellene for å fremme infeksjonen, å beskytte virusgenomet under overføringen mellom værter eller å hjelpe med replikasjonen av viruset.
Tillståndet som följer på föreningen av en äggcell och en sädescell, då ett embryo eller foster växer i kroppen.
Kristalliserande fragment bestående av karboxiändarna av båda de tunga kedjorna, länkade med disulfidbindningar. Fc-fragmenten svarar för antikropparnas effektorfunktioner (komplementfixering, cellmembranbindning och transport genom moderkakan).
En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som verkar genom att kopiera en specifik DNA-sekvens i ett exponentiellt tempo, vilket möjliggör detaljerad analys av mycket små mängder av ursprungligt DNA. PCR utförs genom att upprepade gånger höja temperaturen och sänka den igen, vilket låter enzymet polymeras skapa kopior av DNA-sekvensen med hjälp av två specifika primers. Detta möjliggör identifiering och analys av specifika DNA-sekvenser i forskning, diagnostik och forensiska tillämpningar.
"Får är ett domesticerat djur som tillhör fågel familieskapet, och är känt för sin ullproduktion. De hålls ofta inom jordbruk för att producera ull, kött och skinn."
I'm sorry for any confusion, but "Protozoproteiner" is not a recognized medical or scientific term in biochemistry or cellular biology. It seems that this term may be a combination of two words - "protozoan" and "protein." If you are looking for information about proteins found in protozoa (single-celled eukaryotic organisms, including parasites like Plasmodium falciparum that causes malaria), I can provide a brief description:
Muterade möss som är homozygota för den recessiva "nakengenen" och inte utvecklar någon tymus (bräss). De är värdefulla för tumörstudier och undersökning av immunsvar.
En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.
Molekyler på ytan av en del B-lymfocyter, T-lymfocyter och makrofager som känner igen och binder till Fc-delen på immunglobulinmolekyler.
De immunreaktioner som förmedlas av antigenaktiverade T-lymfocyter via lymfokiner eller direkt celltoxicitet. Detta sker utan förekomst av cirkulerande antikroppar eller i fall där antikroppar spelar en underordnad roll.
Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.
En cells förökning genom delning.
Opsoninproteiner är proteiner som hjälper till att markera främmande partiklar, såsom bakterier och virus, för fagocytos (cellatfångande och nedbrytning) av immunförsvarets vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och makrofager. När opsoninproteiner binder till ytan på en främmande partikel bildar de ett "märke" eller ett "handtag" som underlättar för fagocytcellerna att känna igen och binda till partikeln, vilket i sin tur underlättar dess bortförsel och nedbrytning. Exempel på opsoninproteiner inkluderar IgG-antikroppar och komplementproteinet C3b.
Instabila isotoper av indium som avger strålning under sönderfall. Indiumatomer med atomvikterna 106-112, 113m, 114 och 116-124 är radioaktiva isotoper.
Lymfoida celler som kan reagera med antigen så att specifika cellprodukter, kallade antikroppar, bildas. Olika undergrupper av celler, ofta B-lymfocyter, kan särskiljas, utifrån de olika immunglobulin klasser de ger upphov till.
Aminosyresekvenshomologi refererer til den grad af lighed i rækkefølgen af aminosyrerne, der udgør proteiner hos to eller flere organismer. Jo større antal identiske aminosyrer i samme position i de sammenlignede sekvenser, des højere er graden af homologi. Dette begreb anvendes ofte i molekylærbiologien for at fastslå evolutionæ forhold og funktionelle egenskaber hos proteiner.
"Färgning och märkning är tekniker inom histologi och patologi som involverar användning av färgämnen eller markörer för att synliggöra, kontrastera eller identifiera specifika strukturer, celltyper eller molekyler i vävnader eller preparat, vilket underlättar observering och analysering under mikroskopi."
En undergrupp sura glykosfingolipider. De innehåller en eller fler sialinsyra(N-acetylneuraminsyra)rester. Men Svennerholms förkortningssystem benämns gangliosiderna G, med indexbokstäverna M, D eller T för mono, di- eller trisialo, och en siffra för att ange rörelsesekvensen i tunnskiktskromatogram.
Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.
Studier för mätning av effektiviteten hos en process, personal och utrustning, eller material om genomförandet av sådana studier. När det gäller läkemedel och medicinska hjälpmedel finns termerna kliniska prövningar och läkemedelsprövning.
Protein engineering är ett samlingsbegrepp för de metoder och tekniker som används för att skapa, utveckla och justera proteiner med önskade egenskaper genom direkt manipulation av deras aminosyrasekvens och/eller tertiärstruktur. Detta kan uppnås genom användning av molekylärbiologiska tekniker, såsom mutagenes, rekombinant DNA-teknik och strukturbaserad design, för att skapa gener med önskade modifieringar som sedan exprimeras som proteiner med nya eller förbättrade funktioner.
En immunologisk teknik för bestämning av enskilda cellers sekretion, beskriven i: Jerne m fl (1974): Plaque forming cells: methodology and theory. Transplant Rev 18:130.
Cellytereceptorer är proteiner på cellytan som binder specifika signalmolekyler, såsom hormoner och neurotransmittor, och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till en biologisk respons i cellen.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Radioimmunprecipitation (RIP) är en laboratorieteknik som används inom biokemi och molekylärbiologi för att identifiera och undersöka specifika proteiner i en biologisk prov. Den bygger på användningen av radioaktivt märkt antikroppar som binds till det specifika proteinmålet, följt av en precipitation-process där komplexet av antikropp och protein isoleras och koncentreras för fortsatt analys. Detta gör att man kan upptäcka och kvantifiera målproteinet i ett komplext biologiskt sample, såsom cellulär extract eller kroppsvätskor.
Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Sjukdomar hos tamboskap av släktet Bos. Hit räknas sjukdomar hos ko, yak och zebu.
Idisslare hemmahörande i Sydamerika som är besläktade med kameler. Det finns flera arter: vicuna, guanaco, llama och alpaca.
Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.
Nedbrytning av en målcell genom angrepp från immunologiskt aktiva effektorceller. Nedbrytningen kan ske genom direktkontakt med aktiverade T-lymfocyter, lymfoida eller myeloida mördarceller, eller förmedlas av cytotoxiska antikroppar, cytotoxiska lymfcellsfaktorer eller komplement.
Icke-glykosylerade fosfoproteiner som endast representeras på B-celler. De reglerar överföringen av Ca2+ genom membran och antas spela en roll för aktivering och proliferation av B-celler.
Typarten (och den enda arten) av Rubivirus. Den orsakar akut infektion (röda hund) hos främst barn och unga människor. Människan är den enda naturliga värden för viruset. Det finns ett levande, försvagat vaccin med förebyggande effekt.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Cellinje från äggstockar på kinesisk hamster, Cricetulus griseus. Arten är omtyckt för cellgenetiska studier eftersom den har ett litet antal kromosomer. Cellinjen har kunnat användas till modellsyste m för studier av genetiska förändringar i odlade däggdjursceller.
Mikroskopering av prov färgade med fluorescent färgämne (vanligen fluoresceinisotiocyanat) eller av naturligt fluorescerande material, vilka avger ljus vid belysning med UV- eller blått ljus. Vid immunfluorescensmikroskopi utnyttjas antikroppar märkta med fluorescent färg.
Surface plasmon resonance (SPR) is a physical phenomenon that occurs when polarized light interacts with the electrons in a metallic surface, such as gold or silver, creating an oscillation of electromagnetic waves at the interface between the metal and the surrounding medium. This phenomenon can be used in biosensing applications to detect and measure changes in the refractive index near the sensor surface, which occurs when biomolecules bind to the surface, providing valuable information about binding kinetics, affinity, and specificity.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

'Virusantikroppar' (eller 'virusantistoffer') är immunologiska proteiner som produceras av B-celler i kroppen som svar på en infektion med ett virus. Dessa antikroppar binder till ytor på viruset, vilket gör det möjligt för kroppens immunsystem att identifiera och eliminera viruset från kroppen.

Det finns olika typer av virusantikroppar, men de flesta tillhör en grupp som kallas IgG-antikroppar. När en person har haft en infektion med ett visst virus och sedan har blivit immun mot det, kommer de att ha höga nivåer av specifika IgG-antikroppar i sin blodomlopp som kan mätas för att fastställa om personen har haft en tidigare infektion.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av immunologiska respons på virusinfektioner, såsom T-celler och interferoner, men virusantikroppar är ett viktigt sätt för kroppen att identifiera och bekämpa viruset.

Bakteriella antikroppar är en typ av antikroppar som produceras av immunsystemet i samband med en infektion orsakad av bakterier. Dessa antikroppar är proteiner som bildas av B-celler och är specificerade för att binda till specifika antigener på ytan av bakterierna. När bakteriella antikroppar binder till sina målantigener aktiveras komplementsystemet, vilket kan leda till destruktion av bakterierna och skydda kroppen från infektioner.

Bakteriella antikroppar kan vara av olika typer, inklusive IgG, IgM, IgA och IgE, beroende på vilken sorts immunrespons som är aktiverad. Varje typ av antikropp har en unik funktion i kroppen, men de flesta bakteriella antikroppar är av typen IgG, som är den vanligaste och mest flexibla typen av antikroppar.

Det är värt att notera att det kan finnas en förväxlingsrisk med begreppen "bakteriella antikroppar" och "antikroppar mot bakterier". De senare refererar till när en persons immunsystem har producerat antikroppar som reagerar med bakterier eller deras toxiner, oavsett om personen är sjuk eller inte. Därför kan en person ha antikroppar mot bakterier utan att vara sjukt.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

Neutralizing antibodies are a type of antibody that defends against viruses and toxins by neutralizing their ability to infect human cells. They do this by binding to specific sites on the surface of the virus or toxin, preventing them from attaching to and entering host cells. This binding also marks the virus or toxin for destruction by other immune cells. Neutralizing antibodies are an important component of the body's adaptive immune response and can provide immunity against reinfection with the same pathogen. Vaccines often aim to induce the production of neutralizing antibodies as a means of protecting against infectious diseases.

'Antikroppsaffinitet' refererer til styrken og specificiteten i den interaktion som skjer når en antikrop (ett protein som produceras av B-celler i respons på et antigen) binder sig till ett specifikt antigen. Affiniteten beskriver hur väl de två molekyler passar in i varandra, och kan mätas quantitativt med olika metoder. En hög antikroppsaffinitet betyder att antikroppen binder starkare till sitt respektive antigen, vilket kan ha konsekvenser för hur effektivt immunförsvaret fungerar i kampen mot patogener.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Anti-idiotypiska antikroppar, även kända som anti-Id eller AIA, är en typ av antikroppar som binder till specifika regioner (idiotypen) på andra antikroppars variabla regioner. Dessa regioner är unika för varje antikropp och spefierar den specifika antigenstrukturen de binder till.

När en organism producerar en antikropp mot ett främmande antigen, kan en annan typ av B-cell klona sig själv och producera en anti-idiotypisk antikropp som binder till den ursprungliga antikroppens idiotyp. Anti-idiotypiska antikroppar kan därför anses vara "anti-antikroppar".

Anti-idiotypiska antikroppar har visat sig ha potential som terapeutiska verktyg inom medicinen, särskilt inom cancerbehandling och autoimmuna sjukdomar. De kan användas för att modulera immunsvaret genom att blockera eller stimulera vissa delar av det.

I medicinskan kontexten, refererar bindningsplatser på antikroppar till de specifika regionerna på antikroppens yta där den kan binda till ett specifikt antigen. Antikroppar är proteiner som produceras av B-celler som en del av det adaptiva immunförsvaret, och de hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom virus, bakterier och andra patogener.

Varje antikropp har två typer av bindningsplatser: en variabel region och en konstant region. Den variabla regionen är den delen av antikroppen som är unik för varje antikropp och som kan binda till ett specifikt antigen. Den konstanta regionen däremot, är densamma för alla antikroppar av samma klass och subklass, och den utför funktioner såsom att aktivera komplementproteiner och binde till immunceller.

Bindningsplatserna på antikropparna består av en komplex struktur av aminosyror som bildar en tredimensionell form som kan binda till specifika epitoper på antigenet. Epitopen är den del av antigenet som antikroppen binder till, och de kan variera i storlek, laddning och struktur. När en antikropp binder till ett antigen via sina bindningsplatser, neutraliseras det främmande ämnet och immunsystemet kan identifiera och eliminera det från kroppen.

HIV-antikroppar, också kända som anti-HIV-antikroppar eller HIV-antibodier, är proteiner som produceras av det mänskliga immunsystemet i respons på en HIV-infektion. Dessa antikroppar utvecklas vanligtvis några veckor till månader efter att en individ har blivit smittad med HIV och de är specificerade för olika delar av viruspartikeln, såsom HIV-env-proteinet eller HIV-polymerasen.

HIV-antikropparnas huvudsakliga funktion är att neutralisera viruset och förhindra att det infekterar nya celler i kroppen. De gör detta genom att binda till specifika epitoper på viruspartikeln, vilket förhindrar att HIV binder till sina målcellers receptorer och därmed inte kan infektionsprocessen fortgå.

Det är värt att notera att HIV-antikroppar också används som markörer i diagnostiska tester för HIV-infektion, eftersom de ofta kan detekteras innan sjukdomen utvecklas till AIDS. Dessa tester kallas för HIV-antikroppstester och de fungerar genom att upptäcka närvaron av HIV-antikroppar i blodprov.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

Tumörantikroppar, även kända som monoklonala antikroppar eller "mAb", är specifika proteiner som produceras i laboratoriet och används inom medicinen för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. De utvecklas från en enda cell, klon, med en specifik förmåga att binda till ett visst protein eller antigen på ytan av cancerceller. När tumörantikropparna binder till cancercellerna aktiveras deras immunologiska funktioner och hjälper kroppen att förstöra dem, vilket minskar tumörmassan och förhindrar spridningen av cancern. Tumörantikroppar används som en form av immunterapi och har visat sig vara effektiva i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer och lymfom.

"Protozoan antibodies" refer to antibodies produced by the immune system in response to an infection caused by a protozoan, which is a type of single-celled microorganism. These antibodies are part of the adaptive immune response and are specific to certain proteins or other molecules found on the surface of the protozoan. They can help the body recognize and eliminate the pathogen, and also play a role in immunity to future infections with the same protozoan. Examples of protozoan infections that can stimulate the production of protozoan antibodies include malaria, giardiasis, and toxoplasmosis.

"Antinuclear antibodies" (ANA) er en type autoantikroppar, dvs. antikroppar som angriper egne kroppenes celler eller bestanddele. I denne sak handler det om antikroppar som angriper kjernebestanddelene i cellekjernen. ANA-tester brukes ofte som en del av undersøkelser for autoimmune sykdommer, fordi forekomsten av ANA kan indikere at en person har en økt risiko for å utvikle slike sykdommer.

Det er viktig å understreke at en positiv ANA-test alene ikke står for en diagnose av en autoimmun sykdom, siden ANA kan også forekomme hos helsepersoner eller personer med andre type sykdommer. Derfor bør resultatet av en ANA-test sette i sammenheng med andre symptomer og tester for å stille en korrekt diagnose.

En korsreaktion är inom medicinen en immunologisk reaktion som uppstår när en individ som redan är sensibiliserad mot ett visst antigen utsätts för ett annat, relaterat antigen. Denna reaktion orsakas av att antikroppar eller T-celler som bildats under den första exponeringen kan korsreaktivitet med det nya antigenet.

Korsreaktioner kan förekomma mellan olika allergen, till exempel pollen och frukt, men även mellan vissa läkemedel och kontrastmedel som används under röntgenundersökningar. Korsreaktioner kan i värsta fall leda till allvarliga allergiska reaktioner, såsom anafylaxi.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

'Svampantikroppar' (fungi) är en grupp encelliga eller flercelliga mikroorganismer som saknar klorofyll och lever som saprofyter, parasiter eller symbionter. De kan orsaka infektioner hos människor, djur och växter. Svampantikroppar består av cellväggar som innehåller kolesterol och glukan istället för cellulosa som hos växter. De reproducerar sig ofta genom sporer som kan överleva i miljön under lång tid. Exempel på sjukdomar orsakade av svampar inkluderar kandidainfektion, spetälska och svampinfektioner i lungorna som kryptokockos.

En neutraliseringstest (neutralization test) är en typ av laboratorietest som används för att mäta den förmåga som ett specifikt antikroppar-serum har att neutralisera (i huvudsak) virus. Testet mäter hur mycket serum som behövs för att reducera eller eliminera en given virusslagets förmåga att infektera celler.

Under testförfarandet blandas serumprover med en känd koncentration av virus, och sedan exponeras denna blandning för en kultur av celler som virus normalt skulle kunna infektera. Efter en viss inkubationstid undersöks cellkulturen för tecken på infektion, till exempel cytopatisk effekt (CPE).

Om serumprovet har en hög koncentration av neutraliserande antikroppar kommer detta att minska eller eliminera virusslagets förmåga att orsaka CPE i cellkulturen. Testresultatet uttrycks som den högsta serumkoncentrationen som behövs för att neutralisera 50% av viruspartiklarna (NC50).

Neutralisationstester används ofta inom forskning och diagnostik, till exempel vid utveckling av vacciner eller för att fastställa immunitet hos en individ efter en infektion eller vaccinering.

'Antigen-antibody reactions' refer to the specific binding and interaction between antigens and antibodies in the immune system. An antigen is a foreign substance, such as a protein or polysaccharide, found on the surface of viruses, bacteria, or other microorganisms that can stimulate an immune response. An antibody is a protective protein produced by the immune system in response to an antigen.

When an antigen enters the body, it is recognized as foreign and activates the immune system to produce specific antibodies that can bind to the antigen. This binding reaction occurs when the antigen's epitope (the part of the antigen that is recognized by the immune system) interacts with the paratope (the part of the antibody that recognizes and binds to the antigen).

The binding of an antigen to its corresponding antibody can lead to various outcomes, such as neutralization of the antigen's activity, agglutination (clumping together) of the antigen, or activation of complement proteins that can destroy the antigen. The antigen-antibody reaction is a crucial component of the adaptive immune response and plays an essential role in protecting the body against infection and disease.

"Antikroppar med dubbel specificitet" refererar till antikroppar som har kapaciteten att binda till två olika epitoper eller antigenstrukturer. Detta kan inträffa på naturlig väg, då vissa B-celler kan utvecklas till att producera sådana antikroppar, eller konstgjord väg i laboratoriemiljö genom tekniker som till exempel phage display. Dubbel specificitet hos antikroppar kan vara användbart inom diagnostiska och terapeutiska tillämpningar, då de kan binda till två olika mål samtidigt och på så sätt öka specificiteten och effektiviteten av behandlingen.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Single-chain antibodies (scFvs) are artificially created antibody fragments that consist of a variable region of heavy (VH) and light (VL) chains connected by a flexible peptide linker. This design allows the two chains to maintain their spatial orientation and functional binding sites, similar to those found in conventional antibodies.

The scFv is significantly smaller than an intact antibody, making it more stable, easier to produce, and able to penetrate tissues better. Due to these advantages, single-chain antibodies have been widely used in various biotechnological applications, such as diagnostics, therapeutics, and research tools.

Single-chain antibodies can be generated through molecular biology techniques, including DNA recombination and gene cloning, allowing for the production of specific scFvs against a wide range of target antigens. The modular nature of scFvs also enables their engineering into multivalent or multispecific formats, further expanding their potential applications in medicine and research.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Blockerande antikroppar, även kända som neutraliserande antikroppar, är en typ av antikroppar som produceras av B-celler i samband med en infektion eller vaccination. Dessa antikroppar har förmågan att binda till ytor på patogener (sjukdomsalstrande mikroorganismer) och förhindra dem från att infectera värdkällor, till exempel celler i kroppen. Genom att blockera infektionen bidrar blockerande antikroppar till en immunförsvarsmekanism som skyddar kroppen från framtida infektioner av samma patogen.

När en blockerande antikropp binder till ett patogen förhindras ofta det att binda till receptorer på värdceller, vilket annars skulle ha möjliggjort cellinfektion och fortsatt infektionsspridning. Antikroppen fungerar som en barriär mellan patogenen och värdcellen, vilket förhindrar att sjukdomen etableras eller sprider sig i kroppen.

Blockerande antikroppar är speciellt viktiga när det gäller skydd mot virusinfektioner, eftersom de kan förhindra viruset från att infektera celler och replikera sig. De har visat sig vara effektiva i både förebyggande och terapeutiska kontexter, då de kan ge immunitet eller minska sjukdomens allvarlighetsgrad.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

'Antigen-antibody complex' är en medicinsk term som refererar till den bindning som sker när ett antigen (ett främmande protein eller substans som kan utlösa en immunreaktion) binder till en antikropp (en proteinkomponent i serum som produceras av B-celler för att bekämpa främmande ämnen). När ett antigen och en antikropp binder tillsammans bildar de en komplex, vilket kan leda till olika immunologiska respons. Denna respons kan vara antingen lokal eller systemisk och kan orsaka symtom som inflammation och skada på vävnader. I vissa fall kan antigen-antikroppskomplexen ansamlas i kroppen och leda till autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk lupus erythematosus (SLE) eller rheumatoid artrit.

'Immunoglobulinfragment, Fab' refererar till den del av en antikropp (immunoglobulin) som innehåller den aktiva regionen som binder till ett specifikt antigen. Fab-fragmentet består av den variabla delen av en lättkedja och en tungkedja, som är kopplade till varandra genom en disulfidbindning. Fab-fragmentet har en molekylvikt på ungefär 50 kDa och kan producera under vissa förhållanden i laboratoriet, exempelvis genom enzymatisk behandling av en hel antikropp med papain. Det resulterande Fab-fragmentet har kapacitet att binda till ett specifikt antigen, men saknar förmågan att aktivera komplementsystemet eller påverka cellulära processer som fagocytos.

Heterofila antikroppar är en typ av antikroppar som binder till två olika epitoper eller antigenstrukturer, där minst ett av dessa inte hör till den egna individens organism. Termen "hetero" refererar till att antikroppen binder till två olika antigener, medan "fila" refererar till att de är direkt riktade mot två olika epitoper på samma eller skilda molekyler.

Heterofila antikroppar kan uppstå som en reaktion på en infektion, vaccination eller vid autoimmuna sjukdomar. De kan också vara av naturlig occuriens, vilket betyder att de förekommer i individen utan någon uppenbar orsak. Heterofila antikroppar har potential att störa immunologiska funktioner och bidra till sjukdomsprocesser, men de kan också ha en skyddande effekt under vissa omständigheter.

Det är värt att notera att begreppet "heterofil" används inom immunologin även för att beskriva proteiner som har förmågan att binda till två olika molekyler, oavsett om de är av antikroppslig eller annan natur.

Katalytiska antikroppar, även kända som katalytiska antibodies eller abzymes, är en typ av antikroppar som har enzymatisk aktivitet och kan katalysera kemiska reaktioner. De bildas som en del av immunsystemets respons mot främmande ämnen, så kallade antigen, men de kan också framkallas i laboratoriemiljö genom immunisering med övergångstillståndsintermediärer eller andra haptener-protein-konjugat.

Katalytiska antikroppar har potentialen att användas inom medicinen som terapeutiska verktyg för att behandla olika sjukdomar, till exempel cancer och autoimmuna sjukdomar. Dessa antikroppar kan designas för att binde specifikt till vissa proteiner eller celler och sedan katalysera en kemisk reaktion som skadar eller dödar målcellen.

Det är värt att notera att katalytiska antikroppar fortfarande är under forskning och utveckling, och det kommer att ta tid innan de blir tillgängliga som terapeutiska alternativ inom klinisk praktik.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Immunoglobulin A (IgA) är en typ av antikropp som produceras av kroppens immunsystem. Den förekommer i två former: en monomera form som finns i serum och en polymera form som förekommer i sekret, till exempel i slem, saliv, tårar, mjölke och tarmsekreteringar. IgA har en viktig roll i den lokala immuniteten och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera virus och bakterier som försöker tränga in i kroppen via slemhinnor. IgA kan också hjälpa till att reglera immunresponsen och minska inflammationen i kroppen.

Monoclonal antibodies are laboratory-produced proteins that mimic the immune system's ability to fight off harmful antigens such as viruses and cancer cells. In the case of humanized monoclonal antibodies, the antibody is derived from a mouse source but has had its constant regions replaced with human ones, making it less likely to be rejected by the human immune system. This results in a hybrid molecule that combines the specificity of the original mouse antibody with the reduced immunogenicity of a human antibody. These types of antibodies are often used in targeted therapies for various diseases, including cancer and autoimmune disorders.

Immunfluorescens, indirekt, är en teknik inom immunhistokemi och immuncytochemistry som används för att detektera och lokaliserar specifika antikroppar eller proteinmolekyler i ett preparat, vanligtvis vävnad eller celler.

I den indirekta metoden används två antikroppar istället för en. Först används en primär antikropp som binder specifikt till det målprotein eller antigen du vill undersöka i preparatet. Sedan följs den upp av en sekundär antikropp, som är konjugerad till ett fluorescerande ämne, såsom FITC (fluoresceinisotiditjodtyrosin) eller TRITC (tetrametylrodamin). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppens Fc-del, vilket ger en starkare fluorescenssignal än om man använder en enda konjugerad primär antikropp.

Den indirekta immunfluorescensmetoden har flera fördelar jämfört med den direkta metoden, bland annat kan den öka sensitiviteten och specificiteten eftersom det finns fler tillgängliga sekundära antikroppar att välja mellan. Dessutom kan samma sekundär antikropp användas för att detektera olika primära antikroppar, vilket kan spara tid och resurser.

Hybridom är en teknik inom molekylärbiologi där celler kombineras för att producera monoklona antikroppar. Detta uppnås genom att fusionera en typ av cancercell, oftast en myelomcell, med en annan typ av cell som producerar specifika antikroppar, till exempel B-lymfocyter.

Den resulterande hybridcellen, hybridomen, har både cancercellens förmåga att dela sig oändligt och B-lymfocytens förmåga att producera specifika antikroppar. Genom att använda sig av selektiva metoder kan man sedan isolera de hybridceller som producerar önskade antikroppar, vilka kan odlas upp i stora mängder för forsknings- eller terapeutiska syften.

Monoklona antikroppar är mycket värdefulla verktyg inom forskning och klinisk praktik, eftersom de är specifika för ett visst molekylärt mål och kan användas till att behandla sjukdomar som cancer och autoimmuna störningar.

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

Epitope mapping, eller epitopkartläggning, är ett begrepp inom immunologi och molekylärbiologi som refererar till processen att bestämma vilka delar av ett antigen (t.ex. ett protein) som binds av en specifik antikropp eller T-cellsreceptor. Detta görs vanligtvis genom att använda olika biokemiska och molekylärbiologiska tekniker, såsom peptidmappning, alel-specifikitetstester och kristallstrukturanalyser.

Syftet med epitope mapping kan variera, men ofta används det för att undersöka immunreaktioner mot patogener eller sjukdomsmarkörer, för att utveckla diagnostiska tester eller vacciner, eller för att studera grundläggande mekanismer kring antigenpresentation och immunsvar.

Antifosfolipidantikroppar (AFLAs) är antikroppar som riktar sig mot specifika fosfolipider och fosfolipid-bindande protein i blodet. Dessa antikroppar kan orsaka en autoimmun sjukdom känd som antifosfolipidsyndrom (APS), som kan leda till blodproppar, missfall, stroke och andra komplikationer.

Det finns tre huvudtyper av AFLAs:

1. Anticardiolipinantikroppar (aCL): Dessa antikroppar reagerar mot kardiolipin, ett fosfolipid som finns i hjärtmuskulaturen och i cellmembranet.
2. Lupusantikoagulans (LA): Detta är en antikoagulans, vilket betyder att det förhindrar blodets förmåga att koagulera eller stelnas. LA-testet mäter aktiviteten hos en speciell typ av AFLA som kallas beta 2-glicoprotein I-dependent antikoagulans.
3. Anti-beta 2-glicoprotein I-antikroppar (anti-B2GPI): Dessa antikroppar reagerar mot ett protein som kallas beta 2-glicoprotein I, som hjälper till att reglera blodets koaguleringsprocess.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av AFLAs, men de tre ovanstående är de mest välkända och kliniskt relevanta.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Bakteriella antigener definieras som molekyler på ytan eller invändigt hos bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos en värdorganism. Dessa antigener kan vara proteiner, kopolysackarider, teikoiperoder eller andra strukturer som är unika för en viss bakteriestam eller art. När bakteriella antigener interagerar med immunsystemet kan det leda till produktion av specifika antikroppar och aktivering av cellmedierade immunitet, vilket hjälper kroppen att bekämpa infektioner orsakade av bakterier.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

Passiv immunisering (også kendt som adoptiv immunitet) refererer til overførsel af forudsynt antistoffer fra en individ til en anden, der ikke selv har producéret dem. Dette kan ske ved at give immunglobulin preparater, som indeholder specifikke antistoffer mod en given patogen, eller ved at overføre modersmælkemilk, der indeholder naturligt producerede antistoffer til babyen.

Den passive immunisering giver hurtig beskyttelse mod infektioner og sygdomme, men den er normalt midlertidig, da antistofferne med tiden bliver nedbrudt i kroppen. Derfor giver den ikke varige immunitet som aktiv immunisering (f.eks. vaccination) gør. Passiv immunisering anvendes ofte til forebyggelse eller behandling af infektioner hos personer med nedsat immunforsvar, gravide kvinder, nyfødte babyer og i forbindelse med biologisk krisebehandling.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

Immunanalyser er en overordnet betegnelse for laboratoriemetoder, der anvendes til at undersøge og måle forskellige aspekter af det immunforsvarende system. Dette inkluderer metoder som:

1. Serologi: En metode der involverer at analysere patientens blodserum for antistoffer mod specifikke antigener, der kan indikere en infektion eller en autoimmun sygdom.
2. Vævsprover: Undersøgelse af væv fra patienten, såsom hud, lever, lunge osv., for at diagnosticere infektioner, kræft eller andre sygdomme.
3. Cytometri: En metode der anvendes til at tælle og karakterisere forskellige typer celler i blodet eller andre vævsprover, herunder hvidblodsceller (leukocytter) og immunceller.
4. Immunhistokemi: En metode der anvendes til at farve specifikke proteiner eller antigener i vævsprøver for at diagnosticere sygdomme, herunder kræft.
5. Immunofluorescens: En metode der anvendes til at detektere og lokalisere specifikke proteiner eller antigener i celler eller vævsprøver ved hjælp af fluorescerende markører.
6. Funktionelle immunassays: Metoder der anvendes til at måle immuncellers funktion, herunder deres evne til at producere cytokiner eller dræbe infektiøse agenter.

Immunanalysen er en vigtig del af moderne diagnostisk medicin og hjælper med at stille en præcis diagnose, overvåge sygdomsforløb og evaluere effektiviteten af behandlinger.

Immunoglobulinfragment, eller Immunglobulindel, refererar till de fragment som bildas när ett antikroppsmolekyul (immunoglobulin) splittras upp i två delar av enzymet Papain. Den ena delen kallas Fab-framdel (Fragment antigenbindningsdel), och den andra delen kallas Fc-bakdel (Fragment crystallizabel del). Fab-fragmentet innehåller den aktiva sidan som binder till antigenet, medan Fc-fragmentet har en struktur som gör det möjligt för immunoglobulinerna att interagera med andra celler i immunförsvaret.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Medicinskt kan man definiera virusantigener som proteiner eller andra molekyler på ytan av ett virus som kan identifieras och bindas till specifika antikroppar hos värden. När ett virus invaderar en organism, kan immunsystemet producera dessa antikroppar för att kämpa mot infektionen. Dessa antikroppar binder till virusantigenen och hjälper till att markera viruset så att det kan elimineras av immunförsvaret.

Virusantigener är viktiga för utvecklingen av vacciner, eftersom de kan användas för att stimulera produktionen av antikroppar och skydda mot framtida infektioner. Genom att exponera individen för en mild form av viruset eller en del av det (såsom ett virusantigen), kan immunförsvaret tränas att känna igen och bekämpa viruset om det senare skulle infektera individen.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Radioimmunanalyse (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att kvantifiera koncentrationen av ett specifikt protein i en biologisk provprov. I allmänhet involverar RIA följande steg:

1. Förbereda en standardkurva med kända koncentrationer av det målprotein som ska mätas, tillsammans med en fast koncentration av en radioaktivt märkt antikropp (eller omvänt, ett radioaktivt märkt antigen).
2. Extraktion och förberedelse av det okända provet som innehåller målproteinet.
3. Lägg till en konstant koncentration av den radioaktiva markören (antikropp eller antigen) i både standardkurvan och provet.
4. Låt systemet nå jämvikt, så att det radioaktiva markören binds till målproteinet i både standardkurvan och provet.
5. Separera de fria markörerna från de bundna komplexen, vanligtvis genom centrifugation eller filtrering.
6. Mäta den radioaktiva signalen i varje separerat fritt markör-provet och bundet markör-protein-provet.
7. Använd standardkurvan för att korrelera den mätta radioaktiva signalen till en koncentration av målproteinet i provet.

Radioimmunanalys används ofta inom klinisk forskning och medicinsk diagnostik för att uppskatta koncentrationer av olika hormoner, vitaminer, droger, nukleotider, aminosyror och andra biologiskt aktiva molekyler i blod, urin eller andra kroppsfluider.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

Komplementfixerings test (CFT) är en typ av immunologisk tester som används för att diagnostisera infektioner orsakade av encapsulerade bakterier, såsom Streptococcus pneumoniae och Haemophilus influenzae type b.

Testet fungerar genom att kombinera ett prov som tros innehålla antikroppar mot en specifik patogen med ett komplementsystem bestående av proteiner som normalt finns i serum. Om antikroppar är närvarande i provet, kommer de binda till den specifika bakterien och aktivera komplementsystemet, vilket orsakar en kedja av reaktioner som slutligen leder till att ett komplementprotein klyvs och bildar en membranattackkomplex (MAC).

MAC-komplexet skapar en por i cellmembranet hos bakterien, vilket orsakar dess död. I CFT mäts den mängd komplement som konsumerats under testets gång, och detta kan användas för att indirekt bestämma antikropparnas koncentration i provet.

Testet är användbart eftersom det kan ge en indikation på om en individ har utvecklat en immunrespons mot en specifik patogen, och kan hjälpa till att fastställa om en aktiv infektion finns eller inte. Det är också användbart för att övervaka effekterna av vaccinationer som ger skydd mot encapsulerade bakterier.

Hemagglutination är en process där röda blodkroppar (erytrocyter) sammanlänkas till klumpar på grund av interaktion med en substans, ofta ett protein eller polysackarid på ytan av en virus eller bakterie.

En hemagglutinationstest (HAT) är ett laboratorietest som utnyttjar denna egenskap för att detektera antikroppar i serumprover från patienter. I testet blandas serumprovet med röda blodkroppar och den specifika mikroorganismen (antigen) som man vill undersöka. Om patientserumet innehåller antikroppar mot den aktuella mikroorganismen kommer de att binda till antigenet, vilket orsakar hemagglutination och bildandet av blodkroppsklumpar. Om det inte finns några antikroppar i serumprovet kommer röda blodkroppar och antigen att förbli separerade.

Hemagglutinationstester används ofta inom diagnostiken av olika infektionssjukdomar, till exempel influensavirusinfektioner och malariaparasiter. Dessa tester är relativt enkla att utföra och ger snabba resultat, men de har blivit allt mindre vanliga på grund av utvecklingen av mer känsliga och specifika serologiska testmetoder, såsom ELISA-tester (Enzyme-linked Immunosorbent Assay).

Hemagglutinationsinhibition (HI) test är en typ av laboratorietest som används för att mäta immuniteten eller responsen på vaccinationer mot vissa virus, särskilt influensavirus. Testet mäter förmågan hos antikroppar i serum från en individ att hindra hemagglutination, det vill säga sammanlänkning av röda blodkroppar tillgängliga på ytan av viruspartiklar.

I HI-testet blandas serumprover med standardiserade mängder av virus och sedan tillsätts färgade röda blodkroppar. Om antikroppar i serumet kan hindra viruset från att binda till röda blodkroppar, kommer de inte agglutineras eller klumpas tillsammans. Detta visar på en hög nivå av immunitet mot viruset. Omvänt, om serumet saknar antikroppar som kan binda till viruset, kommer röda blodkroppar att agglutineras och bilda klumpar.

HI-testet är en enkel, billig och effektiv metod för att mäta immuniteten mot vissa virus, men det har också några begränsningar. Det kan vara svårt att standardisera viruset och röda blodkroppar, och testet kan ge falskt positiva resultat om serumet innehåller icke-specifika inhibitorer av hemagglutination. Trots detta är HI-testet fortsatt en viktig metod för att mäta immuniteten mot influensavirus och andra virus som orsakar respiratoriska infektioner.

"Anti-neutrophil cytoplasmic antibodies" (ANCA) är en typ av antikroppar som kan påträffas i blodet hos vissa personer med autoimmuna sjukdomar, framför allt två specifika typer av inflammatoriska beteckningar: granulomatos polyangiit (GPA) och mikroskopisk polyangiit (MPA). Dessa antikroppar är riktade mot proteiner i cytoplasman, det vill säga det inre av neutrofilerna, en typ av vita blodkroppar som hjälper till att bekämpa infektioner.

Det finns två huvudsakliga typer av ANCA-antikroppar: perinukleär antineutrofila cytoplasmaantikroppar (p-ANCA) och citrullineraftaterade proteiner (C-ANCA). C-ANCA är vanligtvis associerad med GPA, medan p-ANCA oftare förekommer hos MPA.

Det är värt att notera att ANCA-tester inte används som ett screeningverktyg för alla patienter, utan snarare som en del av en diagnostisk arbetsprocess för personer med symtom på inflammatoriska beteckningar. Positiva resultat bör tolkas i klinisk kontext tillsammans med andra laboratorie- och kliniska fynd.

Variabel del av immunglobulin, eller variabla regionen av antikroppar, refererar till de delar av immunoglobulinmolekyler som är varierande och unika för varje specifik antikropp. Den variabla regionen består av två lätta kedjor (VL) och två tunga kedjor (VH), som alla innehåller variabla segment, komplementaritetsdeterminingsregioner (CDR) och framework-regioner. CDR-loops är de mest varierande delarna av den variabla regionen och är direkt involverade i antikroppens bindning till specifika antigener. Den variabla regionen ger immunglobulinet sin förmåga att känna igen och binde till en stor variation av olika antigener, vilket gör det möjligt för immunsystemet att erkänna och bekämpa en mängd olika patogener.

Seroepidemiologi är ett område inom epidemiologi som undersöker förekomsten och spridningen av specifika antikroppar i en population. Seroepidemiologiska studier är en typ av studier inom detta område, där syftet är att undersöka prevalensen av antikroppar mot ett visst patogen (t.ex. virus eller bakterie) i en population vid en given tidpunkt.

I seroepidemiologiska studier analyseras ofta blodprover från en representativ stikprova av individer i en population för att fastställa om de har utvecklat antikroppar mot ett specifikt patogen. Antikroppar är proteiner som produceras av immunsystemet som en respons på infektion, och deras närvaro i blodet kan vara ett tecken på att individen har haft en tidigare infektion med patogenen, även om personen kan ha varit asymptomatisk eller har haft en mild form av sjukdomen.

Seroepidemiologiska studier kan ge värdefull information om hur vanligt ett visst patogen är i en population, hur immuniteten i populationen ser ut och hur effektiva vaccinationsprogram har varit. Dessa studier kan också användas för att undersöka samband mellan exponering för patogener och olika hälsoutfall, samt för att planera och utvärdera folkhälsoinsatser och vaccinationsprogram.

Immunoglobulin idiotypes refer to the unique antigenic determinants found on the variable regions of immunoglobulin (antibody) molecules. The variable region of an antibody is responsible for recognizing and binding to specific antigens, and it is composed of several hypervariable regions that form a highly specific antigen-binding site.

Idiotypes are unique to each antibody and can be used to identify and distinguish different antibodies from one another. They are also subject to genetic recombination and mutation, which allows the immune system to generate a diverse repertoire of antibodies with different specificities.

Immunoglobulin idiotyping is a technique used to identify and characterize the idiotypes present on an antibody. This can be useful in various applications, such as identifying the specificity of an antibody, monitoring the immune response to a vaccine or infection, or diagnosing certain types of B-cell malignancies.

Immunoglobulin idiotype classifications include:

1. Idiotype: The unique antigenic determinant present on the variable region of an immunoglobulin molecule.
2. Idiotypic determinant: A specific epitope or antigenic site located within the idiotype.
3. Idiotype network: A complex network of interacting idiotypes and anti-idiotypes that play a role in regulating the immune response.
4. Anti-idiotype antibody: An antibody that recognizes and binds to an idiotype, often used as a probe for identifying specific idiotypes.
5. Private idiotype: An idiotype unique to an individual or clone of B cells.
6. Public idiotype: An idiotype shared by multiple individuals or clones of B cells in response to a common antigenic stimulus.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

Immunologiska metoder är tekniker och analysverfahren som utnyttjar det immunologiska systemets egenskaper för att ställa diagnoser, undersöka sjukdomar eller utvärdera effekterna av behandlingar. Dessa metoder bygger ofta på antikropp-antigen-reaktioner, där en antikropp binder specifikt till ett visst protein (antigen) som finns på en cell eller en patogen (t.ex. en virus eller bakterie).

Exempel på immunologiska metoder inkluder:

1. Immunhistokemi (IHC): Används för att detektera och lokaliserar specifika proteiner i vävnader genom att använda färgade antikroppar.
2. Immunfluorescens (IF): Använder fluorescerande markörer på antikroppar för att lokalisera och identifiera specifika molekyler in situ i celler eller vävnader.
3. ELISA (Enzymimmunoassay): En laboratorietest som mäter koncentrationen av en specifik protein i en vätska, till exempel serum, genom att utnyttja en enzymmarkör på en antikropp.
4. Western blot: Används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning genom elektrofores, överföring till ett membran och sedan användande av färgade antikroppar.
5. Immunfenotypning: Analyserar typer och andelar av olika immunceller i blodet eller andra vävnader genom att känna igen ytmarkörer på cellerna med hjälp av färgade antikroppar.
6. Cytometri: Använder fluorescerande markörer och flow cytometry för att kvantifiera och sortera olika typer av celler baserat på yt- eller intracellulära markörer.
7. Immunhistokemi (IHC): Används för att lokalisera och identifiera specifika proteiner i vävnader genom att färga in antikroppar som binder till målproteinet.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Immunosorptionstechniken är metoder för att separera och koncentrera specifika proteiner, antikroppar eller andra molekyler genom att utnyttja deras förmåga att binda till antikroppar. Detta görs vanligtvis med hjälp av en kolonn fylld med immobiliserade antikroppar som är specifika för det målproteinet eller molekylen.

I ett typiskt immunosorptionsförlopp passeras en lösning av den biologiska provkällan (t.ex. plasma, serum eller cellkultursupernatant) genom kolonnen. Målproteinet binds till de immobiliserade antikropparna medan andra proteiner och icke-relaterade molekyler fortsätter att flöda igenom kolonnen. Efter detta tvättas kolonnen för att avlägsna icke-bindande substanser, varefter målproteinet kan elueras (frisättas) från kolonnen med en lämplig bufferlösning.

Immunosorptionstechniker används inom flera områden, till exempel för att renodla antikroppar eller andra proteiner för forskningsändamål, för att behandla patienter med specifika sjukdomstillstånd (t.ex. immunadsorption vid autoimmuna sjukdomar) och för att detektera spår av specifika molekyler i komplexa biologiska prov.

Haptener är en term inom toxikologi och farmakologi och refererar till små, lägre molekylära viktiga aromatiska föreningar som bildas som biprodukter när kroppen bryter ned exogena (främmande) aromatiska kolväten, såsom polyaromatiska kolväten (PAK) och heterocykliska aromatiska aminer (HAA). Dessa haptener bildas genom en process som kallas biotransformation, där levern försöker göra de främmande ämnena mer vattenlösliga så att de kan elimineras från kroppen. Haptenerna kan dock vara toxiska eller cancerogena och har visats påverka cellers funktion och tillväxt, inklusive DNA-skador.

'Antikroppsmångfald' refererar till den diversitet av olika typer av antikroppar som produceras av B-celler i vårt immunsystem. Antikroppar är proteiner som hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen, såsom virus och bakterier. Genom att ha en stor mängd olika antikroppstyper kan vårt immunsystem effektivt möta en rad olika hot.

Den genetiska informationen som kodar för de variabla regionerna i antikroppsmolekyler finns organiserad i så kallade V, D och J segment. Genom en process som kallas V(D)J rekombination kan B-celler slå samman olika kombinationer av dessa segment för att skapa en unik antikropp som kan binda till ett specifikt främmande ämne. Denna mekanism ger upphov till en mycket stor mängd olika antikroppar, vilket kallas för antikroppsmångfald.

Antikroppsmångfalden är viktig för att immunsystemet ska kunna besegra en rad olika patogener och skydda oss från sjukdomar.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

Ett peptidbibliotek är en samling av peptider med olika sekvenskompositioner, vanligtvis syntetiserade och används som ett verktyg inom forskning. Det kan vara strukturerat så att det täcker alla möjliga kombinationer av aminosyror inom en viss längd och sammansättning, eller fokuserat på specifika regioner eller sekvenser av intresse. Peptidbiblioteken används ofta för att undersöka interaktioner mellan peptider och målproteiner, screena för potentiella läkemedel eller studera strukturella och funktionella egenskaper hos peptider.

Hepatit C-antikroppar är proteiner som produceras av den immuna systemet i svar på en infektion med Hepatit C-virus (HCV). Deras främsta funktion är att hjälpa kroppen att bekämpa och eliminera virusinfektionen.

När en person blir smittad av HCV, börjar dennes immunförsvar att producera specifika antikroppar för att bekämpa viruset. Dessa antikroppar kvarstår i kroppen även efter att viruset har eliminerats och ger därför en livslång immunitet mot det specifika HCV-stammen.

Det är värt att notera att det finns flera olika stammar av HCV, så om en person tidigare har haft en infektion med en viss stam och sedan blir smittad av en annan stam, kan de fortfarande bli sjuka eftersom deras immunförsvar inte är skyddat mot den nya stammen.

Det finns också fall där personer som har HCV-antikroppar i sin blodstream ändå kan ha en aktiv infektion, så det är viktigt att testa för både antikroppar och virala ribonukleinsyra (RNA) när man undersöker en person för HCV-infektion.

Isoantikroppar är antikroppar som bildas i kroppen när främmande, icke-självproteiner (antigener) introduceras i individens blodkretslopp. I sjukvården används begreppet ofta för att beskriva antikroppar som reagerar mot antigener på cellernas yta, särskilt vid transfusioner och transplantationer.

I en medicinsk kontext refererar isoantikroppar vanligtvis till antikroppar som är specificerade för ABO-systemet eller Rh-systemet hos röda blodkroppar. Dessa system innehåller antigener på ytan av röda blodkroppar, och när en individ exponeras för ett främmande antigen i dessa system kommer deras immunförsvar att producera specifika isoantikroppar för att bekämpa det.

Ibland kan isoantikroppar också bildas som en reaktion på graviditet, där moderns kropp producerar antikroppar mot fetusens röda blodkroppar om de har olika ABO- eller Rh-blodgrupper. Detta kan leda till komplikationer som hemolytisk anemi hos det nyfödda barnet.

Immunglobulinisotyper, även känt som immunoglobulin Klass/Typ, refererar till de olika typerna av antikroppar som produceras av B-celler i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Antikroppar är glykoproteiner som innehåller en variabel region som kan binda specifikt till olika antigener, såsom virus, bakterier och andra främmande ämnen.

Det finns fem huvudsakliga immunglobulinisotyper: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM. Varje isotype har unika egenskaper som gör dem anpassade för olika funktioner i immunförsvaret.

1. IgA - Denna isotyp är speciellt viktig för den mukosala immuniteten och hittas ofta i slemhinnor, såsom i mag-tarmkanalen och luftvägarna. IgA kan finnas som monomerer eller dimerer och skyddar mot infektion genom att neutralisera patogener innan de kan tränga in i kroppen.
2. IgD - Denna isotyp finns huvudsakligen på ytan av B-celler och fungerar som en receptor för antigener, vilket hjälper till att initiera den adaptiva immunresponsen. Ibland kan IgD också hittas i serum.
3. IgE - Denna isotyp är involverad i den allergiska responsen och binder till mastceller och basofiler. När IgE binds till ett allergen kan det utlösa de inflammatoriska reaktionerna som karakteriserar en allergisk reaktion, såsom ökad slemproduktion, snuva näsa och astma.
4. IgG - Denna isotyp är den vanligaste antikroppen i serum och skyddar mot bakterier och virus genom att neutralisera dem eller genom att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener. IgG kan också passera placenta och ger passiv immunitet till foster.
5. IgM - Denna isotyp är den första antikroppen som produceras under en infektion och hjälper till att initiera den adaptiva immunresponsen. IgM är en pentamer med högre avbindningsförmåga än andra isotyper, vilket gör det effektivt för att neutralisera virus och bakterier.

Sammanfattningsvis, de fem olika antikroppsklasserna har varsin specifik funktion i immunförsvaret. De produceras av B-celler som undergått klassomvandling och differensiering för att producera en viss isotyp av antikropp. Varje isotyp har olika egenskaper, såsom struktur, funktion och distributionsmönster i kroppen, vilket gör dem effektiva för att hantera olika typer av patogener och infektioner.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Immunoglobuliner, också kända som antikroppar, är en typ av protein som produceras av B-celler och Plasma celler i vår immunsystem. Deras huvudsakliga funktion är att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener för att skydda kroppen från infektioner och sjukdomar.

Immunoglobuliner består av två identiska lättkedjor och två identiska tungkedjor, som hålls samman av disulfidbryggor. Det finns fem typer av tungkedjor (α, γ, δ, ε, μ) och två typer av lättkedjor (κ och λ), vilket ger upphov till fem olika klasser av immunoglobuliner: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM.

Varje immunglobulin har två aktiva regioner som kallas Fab-regioner (antigenbindningsfragment), där antikropparna binds till specifika epitoper på antigener. Den tredje regionen av immunoglobulin, kallad Fc-regionen (kristalliseringsfragment), är involverad i interaktioner med andra celler och proteiner i immunförsvaret.

Immunoglobuliner kan hittas i blodet, lymffluiden och mukosan i kroppen. De kan också användas som terapeutiska läkemedel för att behandla en rad sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsjukdomar.

Monoclonal murine-derived antibodies are a type of laboratory-produced immune protein that is identical in structure and specificity. They are derived from a single clone of cells, which are obtained from a mouse (hence the term "murine"). These antibodies are created by fusing a mouse immune cell, specifically a B cell, with a tumor cell to create a hybrid cell called a hybridoma. The resulting hybridoma cell line is capable of producing a large quantity of identical antibodies that can bind to a specific target protein or antigen.

Monoclonal murine-derived antibodies have been widely used in research and medicine for various applications, including basic scientific research, diagnostic testing, and therapeutic treatments. However, due to their foreign origin, they may elicit an immune response when administered to humans, which can limit their effectiveness and safety. Therefore, newer generations of monoclonal antibodies have been developed using human or humanized cells to reduce the risk of an immune reaction.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Vaccination, även känt som immunisering, är en förebyggande metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för ett antigen som liknar den patogen som orsakar sjukdomen. Detta stimulerar immunsystemet att producera en immunrespons, vilket innebär att kroppen lär sig att känna igen och bekämpa den specifika patogenen om individen exponeras för den i framtiden.

Det finns olika typer av vacciner, men de flesta innehåller ett dödad eller avsvagt patogen, en del av ett patogen eller ett genetiskt material som kodar för ett protein från patogenen. När vaccinet ges till en individ, triggas immunsystemet att producera specifika antikroppar och aktivera T-celler som är specialiserade på att bekämpa den specifika patogenen. Dessa immunitetsmekanismer förblir i kroppen även efter att vaccinet har avtagit, vilket ger en långvarig skydd mot sjukdomen.

Vaccination är en effektiv metod för att kontrollera och eliminera infektionssjukdomar på populationnivå, och det rekommenderas starkt av världshälsoorganisationen (WHO) och andra hälsovårdsmyndigheter att alla individer ska vaccineras enligt de nationella immunisationsschemana som finns i respektive land.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Hepatit B-antikroppar är proteiner som produceras av immunsystemet i samband med en Hepatit B-infektion eller efter vaccination mot Hepatit B. Det finns olika typer av Hepatit B-antikroppar, inklusive HBsAg-antikroppar (antikroppar mot Hepatit B surface antigen), HBcAg-antikroppar (antikroppar mot Hepatit B core antigen) och HBeAg-antikroppar (antikroppar mot Hepatit B e antigen).

HBsAg-antikroppar visar på en tidigare infektion eller immunitet efter vaccination. HBcAg-antikroppar kan indikera en aktiv eller tidigare Hepatit B-infektion, medan HBeAg-antikroppar kan vara ett tecken på att viruset inte är infektiöst längre.

Det är värt att notera att nivåerna av olika typer av Hepatit B-antikroppar kan variera över tid och kan ha olika kliniska betydelser beroende på individuella faktorer och infektionshistorik.

Immunodiffusion är en laboratorietest som används för att upptäcka och identifiera antikroppar eller antigener i ett prov. Det är en typ av immunologisk test som bygger på principen att antigen och antikropp binder specifikt till varandra, bildande en immunkomplex.

I en typ av immundiffusionstest, kallas diffusion i gelé (ODG), består provet av en vätska som innehåller antigen eller antikropp som placeras i ett hål i en gelé, ofta gjord av agaros. En annan vätska med känt antigen eller antikropp placeras i ett angränsande hål. Sedan diffunderar båda vätskorna genom gelén och när de möts bildas en immunkomplex som kan ses som en synlig linje eller ett band i gelén.

Denna metod är användbar för att identifiera olika typer av antigener eller antikroppar, till exempel vid diagnostisering av infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

"Competitive binding" er en begreb brugt indenfor farmakologi og biokemi, der refererer til en situation hvor to eller flere forskellige molekyler konkurrerer om at binde sig til samme målprotein eller receptor. Dette betyder, at hvis en af de konkurrerende molekyler er bundet til målet, så bliver det vanskeligere for de andre molekyler at binde sig også, da der kun er en begrænset mængde af frit bindingssteder på proteinet.

Denne effekt kan udnyttes i forskellige sammenhænge, såsom ved udviklingen af medicin og behandlinger. For eksempel, hvis man kender en given receptors naturlige ligand (et molekyler der normalt binder sig til receptoren), kan man designe en konkurrerende ligand, der også er i stand til at binde sig til receptoren, men som har en ønsket virkning. Når den konkurrerende ligand gives til en patient, vil den fortrænge naturlige liganden fra receptoren og dermed blokere dens normale funktion.

Det er vigtigt at notere, at den relative styrke af bindingen mellem de forskellige molekyler og målproteinet også spiller en rolle i den konkurrence, der udspilles. Hvis et molekyler har en meget stærk binding til målet, kan det være svært at fortrænge det med andre molekyler, som kun har en svagere binding. Dette er grunden til, at man ofte taler om "binding affinitet" eller "dissociationskonstant (Kd)" for at beskrive styrken af bindingen mellem to molekyler.

I medicinsk sammenhæng kan begrebet "competitive binding" være relevant i forbindelse med udvikling og anvendelse af konkurrerende ligander, der har potentiale til at modvirke sygdomme eller symptomer ved at blokere specifikke receptorer eller enzymer i kroppen.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

' Förvärvad immunitet från modern' är ett tillstånd där ett barn får mottaga skydd mot vissa infektionssjukdomar genom att deras moder har utvecklat immunitet, vanligtvis genom att ha blivit smittad och sedan återhämtat sig. Denna immunitet kan överföras från modern till barnet via moderkakan under graviditeten eller via modersmjölket efter födseln. Detta sker genom att modersmjölken innehåller antikroppar, som är proteiner som producerats av moderns immunsystem för att bekämpa specifika patogener. När barnet dricker modersmjölk får det därför i sig dessa antikroppar och kan på så sätt få ett visst mått av immunitet mot de sjukdomar som modern har utvecklat immunitet mot. Det är värt att notera att denna typ av immunitet inte är lika stark eller varaktig som den immunitet som uppstår när en person blir smittad och sedan återhämtar sig själv, men det kan ändå ge ett viktigt skydd under de första månaderna efter födseln.

Insulinantikroper är antikroppar som riktas mot insulin och kan neutralisera dess effekt. De bildas som en autoimmun reaktion hos vissa personer med diabetes typ 1, men kan också förekomma hos en mindre andel av personer med diabetes typ 2 eller helt utan diabetes. Insulinantikroppar kan mätas i blodet och höga nivåer kan vara associerade med sämre insulinsensitivitet och insulinresistens.

'Komplementproteiner' er ein system av proteiner i kroppen som jobber saman for å beskytte mot infeksjon og skade på kroppens egen celler. Systemet består av over 30 forskjellige proteiner som aktiveres i et koblet kjettsystem når det trues av fremmede stoff, såkalt komplementaktivering.

Det primære målet med komplementaktiveringen er bakterier og andre mikroorganismer, men systemet kan også være involvert i immunresponsen mot egen celler i tilfelle av autoimmune sykdommer eller transplantasjon.

Komplementproteinene har mange forskjellige funksjoner, blant annet:

* Øke inflammasjonsresponsen ved å tiltrakke andre immunceller til området
* Direkte skade bakteriers cellemembran og føre til deres død (lysis)
* Markere bakterier for fagocytos (fagocytmarkering)
* Neutralisere virus ved å forhindre dem i å infisere kroppens celler

I all felleshet bidrar komplementproteinene til en effektiv immunrespons og er viktige for å holde kroppen frisk.

Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.

Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.

Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

"Autoantigen" er en betegnelse for et antigen som normalt findes i en organisme, men som under visse omstændigheder kan udløse en immunreaktion mod sig selv. Det sker ved at immunsystemet fejlagtigt opfatter det egne væv eller celler som fremmede og danne antistoffer eller aktiverer immunceller, der angriber dem. Dette kan føre til autoimmune sygdomme som f.eks. reumatoid artritis, systemisk lupus erythematosus (SLE) og diabetes typ 1.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

Protozoiska antigener är proteiner eller andra molekyler som produceras av protozoer, en grupp encelliga eukaryota organismer. Dessa antigener kan vara specifika för en viss art eller gemensamma för en större grupp protozoer. De kan utlösa en immunreaktion hos ett värddjur när en protozoisk infektion uppstår, vilket leder till produktionen av antikroppar och aktivering av cellmedierad immunitet. Protozoiska antigener kan användas inom forskning och diagnostik för att identifiera och undersöka protozoiska infektioner.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

'Serologiska tester' är laboratorietestningar som utvärderar patientens serum eller plasma för närvaro av antikroppar eller andra immunföreteelser. Dessa tester används ofta för att hjälpa till att diagnostisera infektionssjukdomar, autoimmuna sjukdomar och andra medicinska tillstånd genom att upptäcka specifika reaktioner mellan antikropparna i patientens blod och olika antigener eller antigenfragment.

Exempel på serologiska tester inkluderar ELISA (Enzyme-linked Immunosorbent Assay), Western Blot, Immunofluorescens och Komplementbindningsreaktion. Dessa tester kan vara kvalitativa eller kvantitativa och används ofta i kombination för att stödja en diagnos och övervaka behandlingen av olika medicinska tillstånd.

Antikroppsberoende cytotoxicitet (ADCC) är en immunologisk process där effektorceller i kroppen, som naturliga killer-celler (NK-celler), interagerar med antikroppar som binder till ytan av ett målceller, såsom virusinfekterade eller tumörceller.

När en antikropp binds till sin specifika antigen på målcellens yta, exponeras en del av antikroppen som kallas Fc-regionen. Denna region kan sedan binda till Fc-receptorer på Y-formade proteiner på NK-cellernas yta. När detta händer kommer NK-cellen att släppa ut giftiga substanser, såsom perforin och granzimer, som drar in målcellens membran och aktiverar en kaskad av intracellulära signaler som leder till apoptos (programmerad celldöd) hos målcellen.

ADCC är en viktig immunförsvarsmekanism som hjälper kroppen att bekämpa infektioner och onkologiska sjukdomar. Vissa typer av cancerbehandlingar, såsom monoklonala antikroppar, utnyttjar ADCC-mekanismen för att eliminera tumörceller.

Single-domain antibodies (sdAbs), även kända som nanokroppsantikroppar eller VHH, är en typ av antikroppsmolekyler som härstammar från kamelider och andra djur i familjen Camelidae. De består av en enda immunglobulin-domän, vanligtvis den variabla domänen (VHH) som finns i deras tunga antikroppar.

Tunga antikroppar hos kameldjur saknar två av de fyra konventionella immunglobulin-domänerna (heterodimererna VH och CH1), vilket gör att deras variabla domän kan fungera som en självständig enhet med antikroppsliknande funktion. Denna enkelhet i struktur och funktion ger single-domain antibodies flera fördelar jämfört med traditionella antikroppsmolekyler:

1. Små storlek (cirka 12-15 kDa): Single-domain antibodies är mycket mindre än konventionella antikroppar, vilket underlättar deras framställning, modifiering och användning inom diagnostiska och terapeutiska tillämpningar.
2. Hög bindningsaffinitet: Single-domain antibodies kan ha mycket hög affinitet för sina målmolekyler, vilket gör dem effektiva i specifika diagnostiska och terapeutiska tillämpningar.
3. Stabilitet: Single-domain antibodies är mycket stabila både termiskt och kemiskt, vilket underlättar deras lagring och användning under olika förhållanden.
4. Lätt modifiering: Deras enkla struktur gör det lätt att modifiera single-domain antibodies genom till exempel fästande av toxiner, fluorescerande markörer eller andra proteiner för att skapa multifunktionella reagens.
5. Bred användbarhet: Single-domain antibodies kan användas inom en rad olika områden, till exempel diagnostik, terapi, forskning och industriella tillämpningar.

Single-domain antibodies har visat sig vara effektiva i behandling av cancer, autoimmuna sjukdomar, infektionssjukdomar och andra patologiska tillstånd. De kan också användas som diagnostiska verktyg för att upptäcka och mäta specifika biomarkörer i kroppen.

Bacterial polysaccharides are complex carbohydrates that consist of long chains of sugar molecules (monosaccharides) linked together by glycosidic bonds. These polysaccharides are produced and secreted by bacteria as part of their cell walls, capsules, or slime layers. They play various roles in bacterial physiology, including providing structural support, helping the bacteria to evade host immune responses, and facilitating adherence to surfaces.

Bacterial polysaccharides can be broadly classified into three categories:

1. Capsular polysaccharides (CPS): These are tightly associated with the bacterial cell surface and form a protective capsule around the bacterium. They are often involved in pathogenesis, as they can help bacteria to evade host immune responses by inhibiting phagocytosis and complement activation.

2. Cell wall polysaccharides: These are integral components of the bacterial cell wall and provide structural support. They include peptidoglycans, lipopolysaccharides (LPS), and teichoic acids. LPS, found in the outer membrane of Gram-negative bacteria, contains a core oligosaccharide and a highly antigenic O-polysaccharide that plays a crucial role in host immune recognition.

3. Exopolysaccharides (EPS): These are secreted by bacteria into their surrounding environment and can form a slimy layer known as a biofilm. Biofilms provide protection for the bacteria, making them more resistant to antibiotics and host immune responses. EPS can also serve as a source of nutrients and help bacteria adhere to surfaces, facilitating colonization and infection.

Bacterial polysaccharides have attracted significant interest in medical research due to their potential as vaccine candidates, diagnostic markers, and therapeutic targets.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Affinitetskromatografi är en metod inom biokemi och molekylärbiologi för att renodla, identifiera eller purifiera proteiner, peptider, nukleinsyror eller andra bioaktiva molekyler baserat på deras specifika bindning till en annan molekyl, kallad ligand.

I affinitetskromatografi är liganden kovalent bunden till ett fast material, såsom agaros, silica eller magnetiska partiklar. När en lösning av den målade molekylen passerar genom kolonnen med liganden kommer den att binda till liganden om de har affinitet till varandra. Övriga icke-bindande molekyler kommer att fortsätta att flöda igenom och skiljas från den målade molekylen.

Efter att ha tvättat bort ospecificerad bindning kan den målade molekylen elueras (avskiljas) från kolonnen genom att ändra pH, saltkoncentration eller temperatur, eller genom att tillsätta en konkurrerande ligand.

Affinitetskromatografi är en mycket selektiv metod för molekyler som har hög affinitet till varandra och kan ge mycket ren produkt i ett enda steg.

Iodradioisotoper är radioaktiva isotoper av grundämnet jod. Jod är ett essentialt spårämne för människan och ingår i till exempel sköldkörtelhormonerna. I medicinskt syfte används ofta jodradioisotopen I-131 som terapi vid behandling av sjukdomar som påverkar sköldkörteln, såsom giftstruma och sköldkörtelcancer.

I-131 har en halveringstid på ungefär 8 dagar och emitterar betastrålning som kan förstöra cancerceller i sköldkörteln. Behandlingen med I-131 är vanligtvis smärtfritt och utförs ambulant, men efter behandlingen kan det uppstå biverkningar såsom trötthet, hosta och förändrad smakuppfattning under en tid.

Bakterielle vacciner är preparat som används för att inducera immunitet mot infektioner orsakade av bakterier. De kan innehålla hela eller delar av bakterier, som dödade eller avskaligade, eller specifika proteiner (antigen) från bakterien.

Det finns två huvudsakliga typer av bakteriella vacciner:

1. Konjugatvaccin: Denna typ av vaccine innehåller en koppling av en bakteriepolysackarid till ett protein. Detta hjälper att stärka immunsvaret genom att aktivera T-celler, som är viktiga för att eliminera infektioner. Konjugatvacciner används ofta för att skydda mot bakterier som orsakar allvarliga sjukdomar hos barn, till exempel Haemophilus influenzae typ b (Hib) och pneumokocker.

2. Subunit vaccin: Denna typ av vaccine innehåller en specifik del av bakterien, såsom ett protein eller en polysackarid, som orsakar immunsvaret. Exempel på subunitvacciner är den dTP-vaccinen (diftieri, tetanus och stelkramp) och Hepatitis B-vaccinen.

Bakteriella vacciner kan ge aktiv immunitet, vilket innebär att kroppen producerar en immunrespons som ger skydd mot framtida infektioner med samma bakterie. De kan också ge passiv immunitet, där immunglobuliner (antikroppar) från vaccinet ger omedelbar, men tillfällig, immunitet.

Det är viktigt att notera att bakteriella vacciner inte skyddar mot alla typer av bakterieinfektioner och att de inte behandlar aktiva infektioner. De används främst för att förebygga sjukdomar och minska spridningen av infektioner i populationen.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Immunotoxicity, eller immunförgiftning, är en negativ effekt på det immunsystem som orsakas av exponering för en främmande substans, till exempel ett kemiskt ämne eller en biologisk agent. Det kan leda till en försämrad funktion hos det immunsystemet och öka risken för infektioner, autoimmuna sjukdomar och cancer. Symptomen på immunotoxicity kan variera beroende på vilket ämne som orsakat skadan och hur länge individen har varit exponerad. Exempel på symptom är trötthet, feber, hudutslag, andningssvårigheter och svullnader.

'Virushöljet' är ett yttre proteinlager som omger vissa typer av virus. Detta skapas när viruset sammansätter sig med värden såsom bakterier eller celler, och kan bestå av ett eller flera olika proteiner. 'Virushöljets proteiner' refererar till de proteinmolekyler som utgör detta skal. Dessa proteiner kan spela en roll i virusets infektionsförmåga genom att hjälpa till att binda till värden eller att underlätta penetrationen av cellmembranet. De kan också vara mål för antivirala behandlingar, eftersom de ofta är nödvändiga för virusets överlevnad och reproduktion.

Immunoglobuliner är proteiner som produceras av B-celler och plasma cells och har en viktig roll i immunförsvaret. De består av två identiska lättkedjor och två identiska tunga kedjor, som i sin tur består av en variabel region och en konstant region.

Tunga kedjor delas in i fem olika typer: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM. Varje typ har olika funktioner och egenskaper. Tunga kedjor med "tung" vikt (IgG, IgA och IgD) innehåller fyra subuniteter i konstant regionen, medan tunga kedjor med lägre vikt (IgE och IgM) innehåller fem subuniteter.

Tunga kedjor har flera funktioner, bland annat att hjälpa till att bestämma antikroppens specifika funktion och att bidra till antikroppens förmåga att binda till olika typer av celler och patogener. De kan också aktivera komplement-systemet, som är en viktig del av immunförsvaret.

I medicinsk kontext kan immunglobulin med tung kedja användas för att behandla olika sjukdomar och tillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsyndrom.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Radioimmuntherapie (RIT) är en form av behandling som kombinerar radioaktivitet och immunterapi. Den innebär att man använder monoklonala antikroppar, som är designade för att binda specifikt till cancerceller, som sedan läses upp med små mängder radioaktiva isotoper. När dessa preparat ges till patienten kommer de att specifically binde till och avge radiation direkt till cancercellerna, vilket kan leda till deras död.

Denna typ av behandling är speciellt användbar för cancersjukdomar där cancercellerna har en specifik markör på sin yta som kan bindas av monoklonal antikropp. Exempel på sådana cancersjukdomar innefattar lymfom och neuroendokrina tumörer.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

En virusvaccin är ett preventivt medicinskt preparat som utformats för att ge immunitet mot specifika infektionssjukdomar orsakade av olika typer av virus. Vaccinerna fungerar genom att stimulera kroppens immunförsvar att producera en respons mot ett specifikt virus, så att om individen senare exponeras för samma virus kan deras immunsystem snabbt och effektivt bekämpa det och förhindra sjukdom.

Virusvacciner kan tillverkas på olika sätt beroende på vilken typ av virus de är riktade mot. Några exempel på metoder för att framställa virusvacciner innefattar:

1. Att använda levande, avsvagnade (dvs. försvagade) virus som inte orsakar sjukdom men fortfarande kan stimulera immunförsvaret.
2. Att använda döda viruspartiklar som inte kan replikeras eller orsaka sjukdom, men som ändå kan framkalla en immunrespons.
3. Att använda delar av viruset, såsom proteiner eller andra antigener, för att stimulera immunsvaret. Dessa delar kallas subuniteter och kan till exempel framställas genom bioteknologiska metoder.
4. Genetisk vaccinering (eller DNA-vaccinering) där en del av virusets genetiskt material injiceras för att stimulera immunsvaret.

Exempel på vanliga virusvacciner inkluderar de som skyddar mot influensa, mässling, röda hund, pockor och zostervaksin (som ger immunitet mot både kylande sjuka och gurtis). Det är viktigt att notera att virusvacciner kan ha olika effektivitet och säkerhet beroende på individuella faktorer, såsom ålder, hälsa och immunförsvar.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

Immunelektrofores (IEF) är en laboratorieteknik inom proteindelning där ett proteinblandat med ett laddat bufferämne appliceras i en gel med en konstant pH-gradient. När ett elektriskt fält appliceras kommer de olika proteinerna att röra sig genom gelen med olika hastigheter beroende på deras laddning, storlek och form. Proteinerna separerar sig i band som kan ses när gelen framkallas med en färgningsteknik såsom Coomassie Brilliant Blue eller silverfärgning.

IEF är en mycket kraftfull metod för att separera och identifiera olika proteiner, eftersom den kan skilja på proteiner som har mycket lika molekylvikter men skilda laddningar. Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att undersöka proteiner i blod, vävnader och andra biologiska fluider.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

Immunoglobulin E (IgE) är en typ av antikropp som produceras av vår immunförsvarsmekanism. Den har en central roll i den omedelbara hypersensitivitetsreaktionen, även känd som allergisk reaktion. När en individ utvecklar en allergi bildas IgE-antikroppar som är specifika för ett visst allergen (till exempel pollen eller äggvita). Dessa IgE-antikroppar binder till mastceller och basofila granulocyter i vår kropp. När individen sedan exponeras för sitt allergen kommer detta att binda till de redan fastbundna IgE-antikropparna, vilket leder till en kaskad av händelser som resulterar i inflammation och symtom relaterade till allergier, såsom snuva, nästäppa, hosta eller andningssvårigheter.

Epitope, även känt som antigen determinant, är den specifika delen av ett antigen (ett främmande ämne som kan inducera en immunreaktion) som binder till en antikropp eller B-cells receptor på en B-lymfocyt. En B-lymfocyt är en typ av vita blodkroppar som har en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. När en B-lymfocyt får kontakt med sitt specifika epitop på ett antigen aktiveras den och differensieras till en plasma cell som producerar antikroppar som binder till det aktiverande epitet. Dessa antikroppar hjälper till att neutralisera eller eliminera det främmande ämnet från kroppen.

Immunoglobuliner är proteiner som produceras av B-celler och plasma cells och har en viktig roll i immunförsvaret. De består av två identiska lätta kedjor (lambda eller kappa) och två identiska tunga kedjor (alpha, gamma, delta eller epsilon).

En lätt kedja är ett typspecifikt protein som innehåller en variabel region som kan binda till olika antigener, samt en konstant region. Lätta kedjor delas in i två klasser: lambda och kappa. Varje immunoglobulinmolekyl innehåller två identiska lätta kedjor, antingen båda är av lambda-typ eller båda är av kappa-typ.

Lätta kedjor har en molekylmassa på ungefär 25 kDa och består av en variabel region (V) och en konstant region (C). Variabla regionen innehåller tre komplementaritetsdetermineringsområden (CDR) som är involverade i antigenbindningen. Konstanta regionen består av en konstanteram, vilket gör att lätta kedjor kan kategoriseras i olika underklasser baserat på skillnader i den konstanta regionen.

I summa, immunglobulin med lätt kedja är en del av det adaptiva immunförsvaret som producerar proteiner som består av två identiska lätta kedjor och två tunga kedjor. Lätta kedjor innehåller en variabel region som kan binda till olika antigener, samt en konstant region som gör att de kan kategoriseras i olika underklasser.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Agglutinationstest är en typ av laboratorietest som används inom medicinen för att identifiera och mäta närvaron av antikroppar eller antigener i ett prov, såsom blod. Testet fungerar genom att blanda tillsammans ett prov med en reagens, vanligtvis bestående av specifika antikroppar eller antigener, som binder till motsvarande substans i provet om den finns där. När de två komponenterna binder samman bildas klumpar eller aggregat, ett fenomen kallat agglutination.

Agglutinationstesterna kan användas för att diagnostisera en rad olika sjukdomar och tillstånd, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar och blodgruppstyp. Exempel på vanliga agglutinationstester är Coombs-testet, som används för att upptäcka antikroppar som binder till röda blodkroppar, och Widal-testet, som används för att diagnostisera tyfoidfeber.

Syntetiske vacciner er vacciner som ikke er dannet ud fra et levende eller inaktiveret agent, men i stedet er fremstillet i laboratoriet ved hjælp af kemiske metoder. Disse vacciner indeholder ofte syntetiserede dele af en patogen, såsom et syntetisk proteine eller peptider, der kan stimulere et immunrespons i modtageren uden at udløse sygdommen. Syntetiske vacciner anvendes bl.a. til at forhindre infektioner med HIV og visse former for cancer.

Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.

Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.

Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

Immunelektronmikroskopi (IEM) är en teknik inom elektronmikroskopi som används för att identifiera och lokalisera specifika proteiner eller antigen i celler eller vävnader. Denna metod kombinerar immunologiska metoder med elektronmikroskopi för att få en högupplöst visuell representation av strukturen hos de undersökta preparaten.

IEM innebär följande steg:

1. Första steget är att preparera ett prov med de celler eller vävnader som ska analyseras. Dessa förbereds sedan genom att frysa, skära och monteras på en elektronmikroskopisk stubbe.
2. Sedan inkuberas provet med specifika antikroppar som är bunden till ett metalliskt markeringspartikel, ofta guld. Dessa antikroppar binder till det sökta protein eller antigenet i preparatet.
3. Efter inkuberingen tvättas överskottet av fria antikroppar bort och provet behandlas med en elektronmikroskopisk kontrasteringslösning som innehåller tunga metaller, till exempel uran eller ledigt järn.
4. Slutligen analyseras preparatet i ett elektronmikroskop där man kan se de markerade strukturerna med mycket hög upplösning. De guldbindande antikropparna ger en kontrastrik bild av det sökta proteinets eller antigens position och struktur inom cellen eller vävnaden.

Immunelektronmikroskopi är användbar inom flera områden, till exempel i forskning för att undersöka subcellulära strukturer och processer, samt i diagnostiska sammanhang för att identifiera olika infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

HIV-1 (Human Immunodeficiency Virus type 1) är ett retrovirus som orsakar den akuta och kroniska infektionen hos människan, vilken kan leda till sjukdomen AIDS om den inte behandlas. HIV-1 attackerar och förstör CD4+ T-celler (en typ av vita blodkroppar), som är viktiga för att koordinera immunförsvaret i kroppen. När CD4+ T-cellerna minskar i antal, blir individen alltmer immunbristig och ökar risken för opportunistiska infektioner och cancer. HIV-1 smittar vanligtvis via sexuell kontakt, blodöverföring eller från en smittad mor till ett foster eller barn under fostertiden eller amning.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Immunotoxiner är en typ av immunterapeutika som kombinerar ett monoklonalt antikropp (mAb) med en toxiskt protein. Målet med användning av immunotoxiner är att specifikt leverera toxinet till celler som uttrycker ett visst antigen, vilket resulterar i dödandet av målcellen.

Monoklonala antikroppar är proteiner som produceras av en specifik klon av B-celler och binder till specifika epitoper på antigener. Genom att koppla samman ett monoklonalt antikropp med ett toxiskt protein kan man skapa en immunotoxin som binder till målcellen via antikroppen och dödar cellen via toxinet.

Immunotoxiner har visat sig vara effektiva i behandling av cancer och andra sjukdomar där specifik celldöd är önskvärd. Dock kan de också orsaka biverkningar som relateras till deras toxicitet, så det är viktigt att balansera effektiviteten mot säkerheten när man använder immunotoxiner i klinisk praktik.

Antifosfolipidsyndrom (APS) är ett autoimmunt syndrom som kännetecknas av förekomsten av antifosfolipidantikroppar i blodet, vilket kan leda till blodproppar och komplikationer under graviditeten. Det finns två typer av APS: primärt APS och sekundärt APS, där den senare ofta förekommer tillsammans med annan autoimmun sjukdom, som systemisk lupus erythematosus (SLE).

APS orsakas av att kroppens immunsystem producerar antikroppar som attackerar fosfolipider, en typ av fettmolekyler som finns i cellmembranen och hjälper till att styrka blodets koagulationssystem. När dessa antikroppar binder till fosfolipiderna kan det leda till blodproppar i artärer och vener, vilket kan orsaka en rad symtom som varierar från milda till allvarliga.

Exempel på symtom på APS inkluderar:

* Blodproppar i benen eller lungorna
* Recidiverande missfall under graviditeten
* Förtidig födsel
* Förlust av fostret under första trimestern
* Stroke eller transitorisk ischemisk attack (TIA)
* Svullnad och smärta i lederna
* Hjärtklappning
* Andningssvårigheter
* Besvär med minnet, koncentrationen eller talförmågan

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av blodtester som mäter nivåerna av antifosfolipidantikroppar och andra koagulationsfaktorer. Behandlingen inkluderar ofta blodförtunnande mediciner, såsom warfarin eller heparin, för att förebygga blodproppar. I vissa fall kan immunosuppressiva läkemedel vara nödvändiga för att behandla allvarliga symtom orsakade av APS.

Radioimmunodetection (RID) är en typ av diagnosmetod inom medicinen som kombinerar användning av radioaktiva isotoper och antikroppar för att detektera och mäta specificerade molekyler eller celler i levande organismen.

I denna metod använder man först en radioaktivt märkt substans, som kallas radioligand, som binder specifikt till ett målprotein eller antigen i kroppen. Sedan injiceras denna radiomärkta substans in i patienten och spreds till de olika vävnaderna.

Efter en viss tidpunkt scannar man patienten med hjälp av en gammakamera eller PET-scanner för att detektera var radioliganden har accumulerat i kroppen, vilket indikerar närvaron av målproteinet eller antigenet.

RID är en mycket känslig metod och kan användas för att detektera små mängder av specifika molekyler eller celler in vivo. Denna teknik används ofta i onkologi för att detektera cancerceller, men den kan också användas för att diagnostisera och monitorera andra sjukdomar som exempelvis endokrina störningar och infektioner.

I medical terms, "kycklingar" refererar vanligtvis till unga hönsdjur som är under 21 veckor gamla. De är mindre än vuxna höns och har vanligen en lägre andel kött på kroppen jämfört med äldre djur. Kycklingar är en populär matvara i många delar av världen, och deras kött är känt för sin låga fetthalt och höga proteinhalt.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

HIV-höljeproteinet gp120 är ett yttre protein hos HIV (Human Immunodeficiency Virus), det virus som orsakar AIDS. Proteinet finns på virionens yta och spelar en viktig roll i infektionsprocessen. Gp120 binder till CD4-receptorn på människans immunceller, vilket är en första steg i att viruset lyckas tränga in i cellen och ta över dess mekanismer för att replikera sig självt.

Proteinet gp120 är ett av de huvudsakliga målen för HIV-vaccinutveckling, eftersom det är viktigt för viruset att kunna binda till immunceller och infektera dem. Genom att blockera eller neutralisera gp120 kan man förhindra att viruset kan infektera nya celler och därmed minska spridningen av sjukdomen.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

Beta-2-glykoprotein I, även känt som apolipoprotein H, är ett protein som förekommer i blodplasma och binder till fosfolipider i cellytor och lipoproteiner. Det består av fem domäner och har en molekylvikt på cirka 44 kDa.

Proteinet spelar en viktig roll i hemostasen, immunförsvaret och kolesterolmetabolismen. I samband med autoimmuna sjukdomar som antifosfolipidsyndrom (APS) kan det bildas antikroppar mot beta-2-glykoprotein I, vilket kan leda till blodproppar och andra komplikationer.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

Immunoglobulin A (IgA) är en typ av antikropp som finns i kroppen och hjälper till att skydda mot infektioner. Det finns två huvudsakliga former av IgA: monomerisk IgA som förekommer i blodet, och polymerisk sekretorisk IgA (SIgA) som förekommer på ytor som exponeras för omgivningen, såsom slemhinnor i näsa, lungor, tarmar och ögon.

SIgA produceras av plasmacyter i lymfoida vävnader under slemhinnorna och transporteras till ytan med hjälp av ett protein som kallas sekretorisk komponent (SC). SC skyddar IgA från nedbrytning av enzymer och hjälper till att transportera det genom epitelceller till slemhinnan.

SIgA har flera viktiga funktioner, inklusive att förhindra adhesion och invasionsförmåga hos patogener, neutralisera toxiner och viruset, och samla upp och eliminera antigener från kroppen. Dessutom kan SIgA bidra till att modulera immunresponsen genom att påverka aktiviteten hos andra immunsystemkomponenter, såsom dendritceller och T-celler.

Hemocyanin är ett kopparhaltigt protein som fungerar som syretransporterande molekyl hos vissa leddjur, till exempel bläckfiskar och räkor. Det återfinns i hemolymfen (motsvarigheten till blod hos ryggradslösa djur) och har en blå färg när det är oxiderat (har bundit syre). Hemocyanin transporterar syre genom att kopparatomerna i proteinet reversibelt binder syre. Detta skiljer sig från den mer vanliga syretransporterna hos ryggradsdjur, som är järnhaltiga och återfinns i hemoglobinmolekyler.

"Immunfluorescens, direkt" er en laboratoriemetode som brukes til å oppdage og lokalisere bestemte antigener i væv eller mikrobiologiske organismer ved hjelp av fluorescerende merkermolekyler. I den direkte immunfluorescensmetoden binder en direkt-merket antistoff til et spektivt antigen direkte, uten å bruke en sekundær antistoff. Merkemolekylet lyser opp under fluorescensmikroskopi, hvilket gjør at man kan se hvor i prøven antigener er lokalisert. Dette er en viktig metode innenom diagnostisk medisin og forskning.

Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.

"Stelkrampstoxoid" är ett begrepp inom toxikologi och farmakologi, men det verkar som det inte finns någon etablerad medicinsk definition eller allmänt accepterat användande av termen i den medicinska litteraturen. Ordet "stelkramp" är en översättning av det engelska begreppet "tetanus", som refererar till en allvarlig infektionssjukdom orsakad av bakterien Clostridium tetani.

Det kan vara så att "Stelkrampstoxoid" är en förvrängning eller felöversättning av termen "tetanus toxoid", som är den beteckningen på det vaccine preparat som används för att immunisera mot stelkramp. Tetanus toxoid är en behandlad form av tetanustoxinet, det giftiga ämnet som produceras av bakterien Clostridium tetani, och används som ett vaccin för att framkalla immunitet mot stelkramp hos människor.

Så om "Stelkrampstoxoid" är en förvrängning eller felöversättning av termen "tetanus toxoid", så skulle den korrekta medicinska definitionen vara:

Tetanus toxoid (Stelkrampstoxoid): En behandlad form av tetanustoxinet, det giftiga ämnet som produceras av bakterien Clostridium tetani, som används som ett vaccin för att framkalla immunitet mot stelkramp hos människor.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.

It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.

'Getter' är inget etablerat medicinskt begrepp. Det kan möjligen vara en förkortning eller förvrängning av ett medicinskt begrepp på ett annat språk, men utan ytterligare kontext är det svårt att ge en exakt definition.

Om 'getter' används som en förkortning eller förvrängning av engelska ordet 'getters', kan det syfta på speciella metoder inom programmering som används för att hämta värden från ett objekt. Detta har dock ingenting med medicin att göra.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

Reumatoid faktor (RF) är ett antikroppsområde som kan finnas i blodet hos en del personer. Det är inte ovanligt att ha låga nivåer av reumatoid faktor utan att ha några symtom eller sjukdom. Men om någon har högre nivåer av reumatoid faktor tillsammans med vissa andra symtom, kan det vara ett tecken på en autoimmun sjukdom som kallas reumatoid artrit.

Reumatoid faktorn är inte specifik för reumatoid artrit och kan förekomma hos personer med andra sjukdomar eller infektioner. Dessutom kan en liten andel av friska individer ha höga nivåer av reumatoid faktor.

Reumatoid faktor är ett typiskt exempel på ett autoantikropp, vilket betyder att det är ett antikropp som riktar sig mot substanser i kroppen själv istället för att bekämpa främmande ämnen som virus eller bakterier. I fallet med reumatoid artrit attackerar reumatoid faktorn specifikt proteiner i lederna, vilket orsakar inflammation och skada.

Humoral immunity is a type of immune response in which antibodies produced by B cells play a central role in the recognition and destruction of pathogens. This type of immunity involves the production of soluble proteins called immunoglobulins or antibodies, which are secreted into bodily fluids such as blood, lymph, and tissue fluid. These antibodies recognize and bind to specific antigens on the surface of pathogens like bacteria and viruses, marking them for destruction by other immune cells such as neutrophils and macrophages.

The humoral immune response is particularly important in protecting against extracellular pathogens that are present in bodily fluids. It can also provide protection against toxins produced by some bacteria, as well as against viruses that infect body cells but display antigens on their surface. The humoral immune response is activated when B cells encounter antigens and differentiate into plasma cells, which produce and secrete large amounts of antibodies specific to the antigen.

Overall, humoral immunity plays a critical role in the adaptive immune response, providing long-lasting protection against pathogens that have been encountered before. Vaccines work by stimulating the humoral immune response to produce antibodies against specific pathogens, providing immunity without the need for exposure to the actual disease.

"Sekundær immunisering", även känt som "anamnestisk respons" eller "bilstämpelsereaktion", är ett ökat svar på en ytterligare exponering för ett antigen hos en individ som redan har utvecklat primär immunitet mot det aktiva antigenet genom en tidigare exponering eller vaccination.

Vid den sekundära immuniseringen produceras en starkare och snabbare immunologisk respons, vilket innebär att kroppen kan bekämpa infektionen mycket effektivare än vid den första exponeringen. Detta beror på att B-lymfocyter och T-lymfocyter som överlevt från den primära immunresponsen snabbt aktiveras och differensieras till antikroppsproducerande plasmaceller och effektiva cytotoxiska T-celler.

Sekundär immunisering är en viktig del av vaccinationsprogram, eftersom det möjliggör långvarig immunitet mot specifika sjukdomar genom att ge skydd under en längre tidsperiod än vad som kan uppnås med en enda dos av ett vaccine.

Bakteriella yttermembranproteiner, också kända som bakteriecellväggsproteiner eller bakteriemembranproteiner, är proteiner som är integrerade i den yttre membranen hos Gram-negativa bakterier och den enda membranen hos Gram-positiva bakterier. Dessa proteiner spelar en viktig roll i bakteriens överlevnad och patogenicitet, genom att vara involverade i processer som cellväxt, celldelning, näringsupptag, sekretion av toxiner och andra virulensfaktorer, samt skydd mot defensiva mekanismer hos värden.

Bakteriella yttermembranproteiner kan vara klassificerade som integrala membranproteiner eller perifera membranproteiner beroende på deras interaktion med membranet. Integrala membranproteiner är kovalent bundna till lipidbilagan i membranet och sträcker sig genom hela membranet, medan perifera membranproteiner är lösliga proteiner som associerar till membranets yta via icke-kovalenta interaktioner.

Exempel på bakteriella yttermembranproteiner inkluderar poriner, som bildar kanaler genom membranet och reglerar transporten av molekyler över membranen, samt autolysiner, enzymer som bryter ned peptidoglykan i cellväggen och bidrar till celldelning och morfologi. Andra exempel är toxinproteiner, som används av patogena bakterier för att infektera värden, och effluxpumpproteiner, som exporterar toxiska substanser från cellen.

'Virusproteiner' refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin replikasjonsprosess og forårsage infeksjon i værtsorganismen. Disse proteinet kan inkludere strukturelle proteiner, som utgjør kapsiden eller membranen til viruset, og ikke-strukturelle proteiner, som involveres i regulering av virusets replikasjon og infeksjonsprosess.

Strukturelle proteiner kan inkludere:

* Kapsidproteiner: disse er proteiner som utgjør den proteinhylle som omger viruses genetiske materiale. De kan være formet som en helix, som hos bakteriofager, eller som en ikosaeder, som hos mange arter av RNA- og DNA-viruser.
* Membranproteiner: disse proteinet er inkorporert i lipidmembranen til de enkle- eller doppelstrands RNA-viruser som koronavirus og flavivirus. Disse proteinet kan være involvert i sammensetningen av membranen, infeksjonen av værtscellen, og/eller frigjøringen av nyproducerte virusher.

Ikke-strukturelle proteiner kan inkludere:

* Replikasjonsproteiner: disse er nødvendige for replikasjonen av virusets genetiske materiale og kan være enzymer som revers transkriptase, RNA-polymerase eller ligase.
* Regulatoriske proteiner: disse proteinet kan regulere aktiviteten til andre virusproteiner eller værtsorganismens celler for å øke viruses evne til å replikere seg og spre seg.

I allmennhet er virusproteinene spesifikke for hvert individuelt virus og kan være mål for antivirale terapier eller vaccineutvikling.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

'Immunoglobulin fragment, Fc' refererer til den del af et antistof (immunoglobulin) molekylt som er kommon for alle antistoffer, uanset hvilken type antigen de binder sig til. Det består af to heavy chain peptider som er foldet sammen og bundet sammen med disulfidbindinger. Fc-delen interagerer med cellulære receptorer på f.eks. immunceller og kan aktivere diverse cellulære responsmekanismer, herunder fagocytos, antibas-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) og komplementaktivering.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

I medicinsk kontext, betyder "får" ofta ett litet djur som tillhör fågelgruppen Artiodactyla och är släkt med skepp oxdjur. Fårets vetenskapliga namn är Ovis aries och det har varit domesticerat av människan i tusentals år för att producera ull, kött, skinn och milkprodukter. Fåret är också viktigt inom jordbruket som gräsätare och kan hjälpa till att bevara landskapet genom att beta bort överväxten.

Ibland kan "får" även användas i medicinsk kontext för att beskriva en mängd små, rundade strukturer som liknar ett får, men detta är ovanligt.

Jag kan hjälpa till med att söka efter information om detta, men det verkar som att "Protozoproteiner" inte är en etablerad term inom medicinen eller biologin. Det finns inga träffar när jag söker efter denna term i vetenskapliga databaser som PubMed eller Google Scholar.

Det kan vara att det avser proteiner från protozoer, en grupp encelliga eukaryota organismer som inkluderar bland annat amöbor, parasiter såsom malariaparasiten och Giardia, samt flera andra arter. Om det är så kan termen ha förväxlats eller förkortats på ett sätt som gör att den blivit förvirrande.

Om du har några ytterligare kontexter eller information om var du hittat begreppet "Protozoproteiner", kan jag försöka ge en mer precis och relevant svar.

Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.

Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.

Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Fc-receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen, till exempel vita blodceller (leukocyter) som neutrofiler, monocyter och B-celler. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av antikroppar (immunglobuliner), vilket möjliggör olika funktioner beroende på celltyp. Några exempel på funktioner som kan utföras när Fc-receptorer aktiveras är fagocytos, degranulation och antibaskedefektering. Dessa processer är viktiga för att bekämpa infektioner och underhålla homeostasen i kroppen.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

Opsoninproteiner är proteiner som hjälper till att markera främmande mikroorganismer och andra företeelser i kroppen, såsom döda eller skadade celler, för att underlätta deras borttagning av immunsystemet. När opsoninproteiner binds till ytan på en främmande partikel, gör de det lättare för vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och makrofager att hitta och fagocytera (faga = äta upp) den. Detta är en viktig del av både den naturliga och den adaptiva immuniteten.

Exempel på opsoninproteiner inkluderar:

* IgG-antikroppar, som är en typ av antikropp som produceras av B-celler i kroppen. När IgG-antikroppar binder till en främmande partikel, fungerar de som ett tecken på att den är skadlig och underlättar fagocytos av vita blodkroppar.
* Komplementproteiner, som är en grupp proteiner i blodet som arbetar tillsammans för att eliminera främmande partiklar. När komplementproteiner aktiveras, kan de binder till ytan på en främmande partikel och skapa ett komplex av proteiner som attraherar vita blodkroppar och underlättar fagocytos.
* Mannosebindande lectiner (MBL), som är proteiner som hjälper till att identifiera bakterier med en speciell sockerstruktur på ytan. När MBL binder till denna sockerstruktur, underlättar det fagocytos av vita blodkroppar.

Opsoninproteiner är viktiga för att bekämpa infektioner och hålla kroppen frisk.

Indium-111 (^111In) är ett medicinskt använt radionuklid, det vill säga en radioaktiv isotop av grundämnet indium. Indium-111 har en halveringstid på 2,8 dagar och emitterar gamma-strålar med en energimaximum på 171 keV och 245 keV.

Indium-111 används ofta i diagnostiska syfte inom kärnmedicin, där det kopplas till olika molekyler eller proteiner för att skapa radionuklidmärkta läkemedel. Dessa kan sedan användas för att undersöka olika funktioner i kroppen, exempelvis blodflöde, inflammation eller tumöraktivitet. Ett vanligt användningsområde är att följa upp cancerbehandlingar och detektera eventuell metastasering.

Ett exempel på ett indium-111-baserat preparat är indium-111-oxine, som används för att märka vita blodkroppar (leukocyter) och därmed kunna diagnostisera infektioner eller inflammationer.

"Antikroppsproducerande celler", också kända som plasmacyter, är typen av vita blodkroppar som producerar och sekreterar antikroppar, även kända som immunoglobuliner. Antikroppar är proteiner som hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener. De produceras av B-celler, en typ av vita blodkroppar, och undergår en process av differentiering för att bli antikroppsproducerande celler. Dessa celler kan producera stora mängder av en specifik typ av antikropp som är designad för att binda till ett specifikt antigen på en patogen. Antikroppsproducerande celler spelar därför en viktig roll i den adaptiva immunresponsen och hjälper till att beskydda kroppen mot infektioner och sjukdomar.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

I en medicinsk kontext refererar "färgning och märkning" ofta till tekniker som används för att identifiera, lära ut om, eller undersöka strukturer och funktioner hos celler, vävnader eller andra biologiska preparat.

Färgning innebär vanligtvis användandet av färgämnen eller fluorescerande markörer för att skapa kontrast mellan olika strukturer i ett preparat, vilket underlättar dess observation och analys under ett mikroskop. Det finns många olika typer av färgningsmetoder som används beroende på vad det är man vill undersöka, till exempel hematoxylin-eosin (HE)-färgning för att generellt framhäva cellkärnor och cytoplasma, eller immunfluorescens för att detektera specifika proteiner.

Märkning innebär vanligtvis användandet av markörer som binder till specifika molekyler i ett preparat, vilket gör att de kan ses och lokaliseras under mikroskopi. Detta kan vara användbart för att studera distributionen och interaktionerna av olika biologiska molekyler inom celler eller vävnader. Exempel på markörer inkluderar fluorescerande proteiner, antikroppar och aptamer.

Sammantaget kan färgning och märkning vara användbara verktyg för att undersöka struktur och funktion hos biologiska system på cell- eller vävnadsnivå.

Gangliosider är en typ av lipidmolekyler som innehåller socker (kolhydrater) och sitter i yttre membranet hos celler, speciellt i nervceller. De bildar en undergrupp av molekylerna som kallas glykolipider. Gangliosiderna har viktiga funktioner för cellsignalering och erkännande av andra celler. Deras namn kommer från att de först hittades i ganglier, det vill säga kluster av nervceller i centrala nervsystemet. Anormala nivåer eller strukturer av gangliosider kan vara associerade med vissa neurologiska sjukdomar, till exempel Parkinsons och Alzheimers sjukdomar samt Gangliosidoser som är en grupp ärftliga metabola sjukdomar.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

"Utvärderingsstudier" (eng. "Evaluation studies") är en typ av forskningsstudier som utvärderar ett visst fenomen, program, policy eller intervention med syfte att bedöma dess effektivitet, effekt, verkningsmekanismer och eventuella bieffekter. Utvärderingsstudier kan delas in i olika kategorier baserat på deras design och metodologi, men de flesta studier följer principerna för systematiskt review, kontrollerade studier eller kvalitativa studier.

Här är några viktiga principer för utformning och genomförande av utvärderingsstudier:

1. Klart formulerad forskningsfråga: Utvärderingsstudier bör ha en tydlig och specifik forskningsfråga som styr studiens design, metodologi och dataanalys.
2. Val av lämplig studiedesign: Studiedesignen bör vara anpassad till forskningsfrågan och valet av design ska underlätta bedömandet av effekten på det som utvärderas. Kontrollerade studier, såsom randomiserade kontrollstudier (RCT), är ofta idealiska för att bedöma effektiviteten hos en intervention, medan kvalitativa metoder kan vara mer lämpade för att undersöka mekanismer och processer.
3. Representativt urval: Det är viktigt att ha ett representativt urval av deltagare eller sammanhang för att säkerställa att studieresultaten kan generaliseras till en större population eller kontext.
4. Kontroll av bias och systematiska felkällor: Utvärderingsstudier bör ha metoder för att kontrollera och minimera potentialen för bias och systematiska felkällor, såsom slumpmässig tilldelning till grupper, bländning och pålitlighet i mätinstrument.
5. Transparens och rapportering: Studieresultaten ska redovisas på ett transparent och fullständigt sätt, följande riktlinjer för rapportering som CONSORT för randomiserade kontrollstudier eller STROBE för observationsstudier.
6. Statistisk analys: Använd statistiska metoder för att analysera data på ett korrekt och relevant sätt, följande riktlinjer för statistisk rapportering som CONSORT för randomiserade kontrollstudier eller STROBE för observationsstudier.
7. Interpretation av resultat: Slutsatserna ska dras på ett försiktigt och balanserat sätt, baserat på de tillgängliga bevisen och med hänsyn till eventuella begränsningar i studien.

Protein engineering är ett samlingsbegrepp för de metoder och tekniker som används för att skapa, designa och modifiera proteiner med specifika egenskaper eller funktioner. Detta kan uppnås genom manipulation av proteiners aminosyrasekvens, struktur och interaktioner på molekylär nivå. Protein engineering används inom flera områden, till exempel för att utveckla nya enzymer med ökad katalytisk verkan, att skapa proteiner som kan användas inom diagnostik och terapi eller att förbättra egenskaper hos industriellt producera protein. Metoderna innefattar bland annat mutagenes, direkted evolution och de novo design.

"Hemolytisk plak teknik" är en laboratorietest som används för att diagnostisera eller exkludera ett tillstånd där individens blodplättar (trombocyter) har en tendens att orsaka nedbrytning av röda blodkroppar (erytrocyter). Denna teknik innebär att blodprover tas och placeras på ett glasprovrör med en speciell lösning som gör att blodplättarna agglutinerar, eller klumpar sig ihop, och orsakar hemolys, eller nedbrytning av röda blodkroppar.

Om individen har ett tillstånd där blodplättarna orsakar nedbrytning av röda blodkroppar kommer det att visas som en mörk rödaktig eller brun färg på glasprovrörets botten. Omvänt, om individen inte har detta tillstånd, kommer det inte att finnas någon färgförändring i lösningen.

Det är viktigt att notera att denna teknik inte används ofta idag på grund av att det finns mer specifika och känsliga tester tillgängliga för att ställa diagnosen.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Radioimmunprecipitation (RIP) är en laboratorieteknik som används inom biomedicin och forskning för att identifiera och kvantifiera specifika proteiner i en biologisk provprov. Den bygger på principen att ett specifikt antikroppar mot det protein du vill undersöka fäster vid proteinmolekylen, och därefter utsätts provet för en radioaktivt märkt substans som också binder till samma protein. Genom centrifugation avskiljs sedan komplexet av antikroppar, protein och radiosubstans från övriga proteiner i provet.

I nästa steg tvättas komplexet för att avlägsna icke-bundna substanser, varefter det radioaktiva märket kan uppmätas med en gammakamera eller annan lämplig detektor. Jo högre radiosignal desto mer protein av intresse har funnits i provet.

RIP-metoden är speciellt användbar när man vill undersöka mycket små mängder proteiner, eftersom radioaktiviteten kan detekteras även då. Det gör också att metoden är känsligare än andra immunologiska tekniker som Western blotting eller ELISA.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

"Nötkreatursjukdomar" är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som drabbar nötkreatur, även kallat kor. Det kan innefatta en rad olika tillstånd, bakteriella, virala eller parasitära, som kan påverka djurets hälsa och produktion. Några exempel på nötkreatursjukdomar är mastit (bröstinflammation), tuberkulos, blödande diarré hos kalvar (Cryptosporidios), IBR (korrespiratoryt viruset) och BVD/MD (bovin viral diarré/mucosal disease). Prevention och kontroll av nötkreatursjukdomar är viktigt för att säkerställa djurens hälsa, produktivitet och biosecurity.

I medically relevant context, "new world camelid" typically refers to two domesticated animal species: the llama (Lama glama) and the alpaca (Vicugna pacos). These animals are native to South America and are not true camels, despite their name. They are classified in the Camelidae family along with the "old world" camels, such as the dromedary and Bactrian camels.

Llamas and alpacas have been domesticated for thousands of years and were used by ancient civilizations in South America for transportation, meat, wool, and as pack animals. Today, they are often kept as pets or for their fiber, which is hypoallergenic and warmer than sheep's wool.

While llamas and alpacas have a similar appearance, there are some key differences between the two species. Llamas are larger and stronger, making them more suitable for packing and guarding purposes, while alpacas are smaller and have finer wool, making them better suited for fiber production.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.

Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.

Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.

CD20 är ett proteiner antigen som finns på ytan av B-celler, en typ av vita blodkroppar som är involverade i immunförsvaret. CD20-antigenet används som mål för behandling med monoklonala antikroppar, såsom Rituximab, ofta vid behandling av B-cellrelaterade sjukdomar som cancer (exempelvis non-Hodgkins lymfom och chronisk lymfatisk leukemi) och autoimmuna sjukdomar (exempelvis reumatoid artros och systemisk lupus erythematosus).

Rubellavirus är ett sjukdomsalstrande virus som orsakar röda hund. Det tillhör familjen Togaviridae och är ett enkelsträngat RNA-virus med ett membrankapsel. Rubellavirus smittar vanligtvis via droppinfektion och ger upphov till symtom som feber, svullna lymfkörtlar och ett exantem (hudutslag) som ofta börjar på ansiktet och sprider sig till resten av kroppen.

För gravida kvinnor kan infektion med rubellavirus leda till allvarliga fosterbesvär, såsom missbildningar eller död före födsel, särskilt om de blir smittade under de första tre månaderna av graviditeten. Detta kallas även för rubellasyndrom hos fostret (congenital rubella syndrome, CRS).

Det finns inget behandlingssätt mot själva viruset, men symtomen kan behandlas för att lindra obehaget. Vaccination är tillgänglig och ger immunitet mot röda hund. Det rekommenderas att barn vaccineras mot röda hund i en kombinationsvaccin som även innehåller vaccin mot mässling och skörbjugg (MMR-vaccinet).

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

I medicsk kontext refererar "ytplasmonresonans" till fenomenet då ljus interagerar med elektronmoln på ytan av ett metalliskt material, vilket orsakar en resonans i dess plasmonskvantum. Detta kan ske när våglängden på det inkommande ljuset matchar plasmonsfrekvensen hos metallytan.

Ytplasmonresonans har flera tillämpningar inom biomedicinsk forskning, bland annat för att detaljerat studera struktur och egenskaper hos biologiska molekyler som interagerar med metallytan. Det kan också användas för att öka sensitiviteten i diagnostiska tester och för att utveckla nya typer av sensor- och detektionssystem.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

IgG-receptorer, även kända som Fcγ-receptorer, är proteiner som finns på ytan av vissa celler i immunsystemet, till exempel neutrofila granulocyter, monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av IgG-antikroppar, vilket möjliggör diverse effektorfunktioner såsom fagocytos, antibody-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) och komplementaktivering. Genom att känna igen och binda till IgG-antikroppar som har bunden till antigener på patogener eller infekterade celler, hjälper IgG-receptorer till att koordinera och förstärka immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

'Maskantigener' är inget etablerat medicinskt begrepp, men det kan vara att ni förväxlar det med 'maskerade antigener', som är ett begrepp inom immunologin. Maskerade antigener är molekyler som har förmågan att undgå upptäckt och attack av det immuna systemet, genom att bära en sorts "mask" av andra molekyler som döljer dem från den immunologiska responsen. Detta sker ofta när ett virus eller en bakterie infekterar en värdcell, där de kan modifiera cellens yta så att det immuna systemet inte känner igen cellen som främmande och attackerar den.

Polysaccharides är en typ av kolhydrat som består av flera (poly) sockermolekyler (sakkarider) som är kopplade samman med varandra. De kan vara raka långa kedjor eller grenade strukturer och kan innehålla tusentals monosackarider. Polysaccharider delas vanligtvis upp i stärkelse, cellulosa och pektin. Stärkelse är en energikälla för levande organismer och består av kedjor av glukosmolekyler. Cellulosa är den huvudsakliga komponenten i växters celullosaceller och används också som råvara inom pappers- och textilindustrin. Pektin är en substans som förekommer naturligt i frukt och grönsaker och används som stabilisator och gelébildare inom livsmedelsindustrin.

I assume you are asking for a medical definition of "Marsvin," which is the Danish word for "sea lion". In the medical field, there isn't a specific condition or concept associated with the term "sea lion." However, if you meant to ask about a different term, please provide clarification, and I will be happy to help.

If you are interested in learning more about sea lions themselves, they are a type of marine mammal that belongs to the Otariidae family, also known as eared seals. They have external ears, long front flippers, and can walk on all fours. Sea lions are found in both the Northern and Southern Hemispheres, primarily in cold coastal waters. They are social animals, living in large colonies and are known for their intelligence and agility in water.

'Svampantigener' refererer til de genetiske materialer, såsom DNA og RNA, som findes i svampe (svampeslægten). Svampeslægten er en af de ældste og mest diversificerede grupper af levende organismer på jorden, med en skønnet antal arter på over 300.000.

Svampantigener inkluderer gener, der koder for proteiner involveret i cellulære processer som næringsupptagelse, cellevækst og celldeling, samt gener, der koder for unikke enzymer og andre biomolekyler, som svampene producerer for at overleve i deres specifikke økologiske nicher.

Svampeantigener har været anvendt til mange formål, herunder identificering og klassificering af svampeslægten, undersøgelse af evolutionæ forhold indenfor svampeslægten, og udvikling af nye farmakologiske behandlinger mod sygdomme, der skyldes infektioner med patogene svampe.

Carcinoembryonic antigen (CEA) är ett protein som förekommer naturligt i fostret under dess utveckling, men normalt inte kan det ses i vuxna, friska individer. Men när celler i en vuxen människas kropp börjar växa och dela sig oövervänt och oregelbundet, som vid cancer, kan CEA-proteinet återigen produceras i stor skala.

Därför används mätning av CEA-nivåer ofta som ett tumörmarkör, ett verktyg för att hjälpa läkare att övervaka svar på cancerbehandling och upptäcka eventuell återfallsrisk. Det bör dock noteras att höga nivåer av CEA inte är specifika för cancer och kan också förekomma vid andra tillstånd, såsom rökning, lungsjukdom eller mag-tarmsjukdomar.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

'Plasmodium falciparum' är en art inom protozoiska parasiten Plasmodium och orsakar den allvarligaste formen av malaria, som kan vara livshotande. Den överförs till människan genom stickmyror av arten Anopheles under deras blodsugande. Parasiten invaderar därefter leverceller (hepatocyter) hos den infekterade individen och förökar sig där. Efter en vecka eller två sprids parasiterna till den cirkulerande blodbanan och invaderar sedan de röda blodkropparna (erytrocyterna).

I de röda blodkropparna förökar sig Plasmodium falciparum asexuellt genom schisontidering, vilket leder till att blodkroppen spricker och frisläpper nya parasiter som kan invadera andra röda blodkroppar. Det är under denna fas av livscykeln som de typiska symptomen på malaria utvecklas, såsom feber, trötthet, muskelvärk och kräkningar.

Plasmodium falciparum kan också bilda gametocyter, som är könsmogna stadium av parasiten som kan överföras till en ny värd via en stickmyra. När mygan suger blod från en infekterad individ kan de ta upp gametocyterna, som sedan kan utvecklas till sexuella stadium i mygans mag-tarmsystem och producera nya sporozoiter, vilka kan överföras till en ny mänsklig värd när mygan stickar igen.

Plasmodium falciparum är ansvarig för de flesta dödsfall orsakade av malaria och förekommer främst i tropiska och subtropiska regioner, särskilt i Afrika söder om Sahara.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

I medically related context, "horses" kan definieras som stora, starka djur i familjen av uddathovdarslag (Equidae), mer specifikt till släktet *Equus*, som inkluderar också åsnor och zebror. Hästar är kända för sin användning som transportmedel, arbetsdjur, idrottsdjur och sällskapsdjur av människan under tusentals år.

Från en fysiologisk eller anatomisk synvinkel kan hästar beskrivas som jämfofta djur med två huvuden, fyra extremiteter och en svans. De har en robust skelett och muskulatur, stor hjärna i förhållande till kroppsstorleken, och ett välutvecklat sinnesliv som inkluderar syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Hästar har också en speciell förmåga att uppfatta vibrationer i marken.

Hästar är herbivorer och har ett komplext mag-tarmsystem som är anpassat för att äta och ta tillvara näring från gräs och andra växter. De har en speciell sorts tänder, så kallade kindtänder, som är anpassade för att tugga och malas grovt material.

Det finns många olika raser av hästar, som varierar i storlek, form, färg och temperament. Några exempel på vanliga raser inkluderar arabiska fullblod, engelska fullblod, quarterhästar, travare, och welshponnyer.

'Serotypning' er en metode til å klassifisere bakterier eller andre mikroorganismer basert på antigenene som forekommer på deres overflader. En serotyp er en specifik type av et antigen, og serotyping innebærer identifiseringen av disse speisifike antigener for å kunne skille forskjellige typer av bakterier eller andre mikroorganismer fra hverandre.

I medisinsk sammenheng er serotyping ofte brukt for å identifisere forskjellige serotyper av en bakterieart, som kan ha forskjellige egenskaper og muligheter for sykdomsutbredelse. Et eksempel er streptokokker, hvor forskjellige serotyper kan være assosiert med forskjellige sykdomstilstander, som f.eks. streptokokkarakti og reumatisk feber. Serotyping er derfor en viktig metode i bakteriologisk diagnostikk og overvåking av infeksjoner for å kunne foreta riktig behandling og forebygge spredning av sykdom.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

'Precipitin' är ett äldre begrepp inom immunologi och refererar till antikroppar som kan reagera med och fälla ut (precipitera) antigenet i en lösning. När en lösning av antigen tillsätts till en lösning av specifika antikroppar, kommer de två att reagera med varandra och bilda en klibbig, synlig precipitat som kan ses med blotta ögat eller under mikroskop.

Precipitiner användes historiskt i laboratorietest för att identifiera och karaktärisera olika antigener, såsom proteiner och polysackarider. Dessa test kallas precipitinationstester eller precipitintester. Ett exempel på ett sådant test är den klassiska Widal-reaktionen, som användes för att diagnostisera tyfoidfeber genom att upptäcka antikroppar mot Salmonella typhi-bakterier i patientens blod.

Idag har mer känsliga och specifika immunologiska tekniker ersatt de flesta användningarna av precipitintester, men begreppet 'precipitin' fortsätter att vara en del av den immunologiska terminologin.

Stafylokockprotein A (SPA) är ett protein som produceras av stafylokocker, en typ av bakterier som kan orsaka infektioner hos människor. Proteinet är en viktig faktor när det gäller bakteriens förmåga att kolonisera och orsaka sjukdom hos värden.

SPA består av en rad repetitiva enheter som bildar en struktur på ytan av bakterien. Dessa repetitiva enheter kan variera mellan olika stafylokockstammar, och detta används ofta för att klassificera dem.

Ett av de viktigaste aspekterna med SPA är dess förmåga att binde till immunglobulin G (IgG) i värden, vilket kan hämma den immuna responsen och göra det svårare för kroppen att bekämpa infektionen.

SPA har också visat sig ha en roll i bakteriens förmåga att bilda biofilm, en ytskikt av bakterier som kan vara mycket svåra att behandla med antibiotika.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

En AIDS-vaccin är ett potentialt preventivt medel mot HIV-infektioner. Vaccinet fungerar genom att stimulera kroppens immunförsvar att producera en specifik immunrespons, såsom produktion av antikroppar eller aktivering av T-celler, som kan erkänna och bekämpa HIV-viruset.

Det är värt att notera att det ännu inte finns någon licensierad AIDS-vaccin på marknaden, trots intensiva forskningsansträngningar under många år. Detta beror delvis på den stor variation som finns bland HIV-stammar världen över och dess förmåga att mutera hastigt, vilket gör det svårt att utveckla en effektiv vaccin mot alla former av viruset.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Immunglobulinallotyper refererer til de genetiske varianter eller typer af immun globulin (antistoffer) som findes i individets krop. Immun globuliner er proteiner, der produceres af B-celler og Plasma celler for at hjælpe med at bekæmpe infektioner og beskytte mod fremmede stoffer.

Der findes fem primære immun globulin typer, som kaldes IgA, IgD, IgE, IgG og IgM. Hver type har en specifik funktion i forsvaret af kroppen. Immunglobulinallotypen bestemmes af gener på kromosom 2 og 22, der koder for de variable regioner af immun globulinerne.

Immunglobulinallotyper kan variere mellem individer, og disse varianter kan have en betydning for individets evne til at producere effektive immun respons på infektioner og vaccinationer. Nogle allotyper kan også være forbundet med en øget risiko for autoimmune sygdomme eller andre helbredsproblemer.

Bovine serum albumin (BSA) är ett protein som utvinns från nötkreatursserum. Det används ofta som en proteinkälla och stabilisator i biologiska system, exempelvis inom molekylärbiologi och cellbiologi. BSA har en mycket liknande struktur och funktion som mänsklig serumalbumin (HSA) och används ofta som kontrollprotein i immunologiska tester.

En influensavaccin är ett typ av vaccin som ger skydd mot olika stänger av influensavirus, vilket kan orsaka sjukdomen influensa (vanligen kallad för grippe). Vaccinet fungerar genom att stimulera kroppens immunförsvar att utveckla specifika antikroppar mot virusstammarna som finns i vaccinet. Dessa antikroppar ger sedan skydd när en individ är exponerad för det aktiva viruset.

Influensavaccinerna rekommenderas vanligen varje år, eftersom de flesta influensavirus ändrar sig (muterar) över tiden och det behövs nya vacciner för att ge skydd mot de nya stammar som cirkulerar. Det är speciellt viktigt för äldre personer, barn, gravida kvinnor, personer med vissa medicinska tillstånd och andra högriskgrupper att få sin årliga influensavaccinering för att minska risken för allvarliga sjukdomsfall, komplikationer, sjukhusvistelse och död.

'Fosfospecifika antikroppar' är en typ av antikroppar som binder specifikt till fosforylerade proteiner i kroppen. Proteinfosforylering är en biokemisk process där ett fosfatgrupp läggs till ett protein, ofta som en del av signaltransduktionsvägar inom celler. Fosfospecifika antikroppar används ofta inom forskning för att studera aktiveringstillståndet hos olika proteiner och signaltransduktionsprocesser.

Kardiolipiner är en typ av fosfolipider som primärt förekommer i mitokondrier, de cellulära organellerna som är involverade i cellens energiproduktion. Kardiolipiner utgör ungefär 10-20% av mitokondriens lipidhalt och har en unik kemisk struktur med två fosfatgrupper och fyra fettsyror, ofta inklusive linolsyra.

Dessa lipider är viktiga för mitokondriernas funktion och struktur, särskilt när det gäller elektrontransportkedjan och oxidativ fosforylering, två processer som genererar ATP (adenosintrifosfat), cellens energikälla. Forskning har visat att kardiolipiner också är involverade i celldöd (apoptos) och celldelning (mitos).

Abnormaliteter i kardiolipinmolekyler har associerats med diverse sjukdomar, särskilt hjärt-kärlsjukdomar som hjärtsvikt och ischemisk hjärtkärlssjukdom. Vissa studier har också visat att mutationer i gener relaterade till kardiolipinsyntes kan orsaka mitokondriella sjukdomar.

Fagocytos är en process där ett cellulärt djurcellsbegrepp, som en fagocytotisk vit blodcell (leukocyt), omger och internaliserar en främmande partikel, såsom en mikroorganism eller ett partikulärt material, genom att forma pseudopodier runt den och bilda ett speciellt organell-like struktur känd som fagosom. Denna process är en del av det immunförsvar som hjälper till att eliminera patogener och skadliga partiklar från kroppen. Efter internaliseringen, kommer den fagosomerade partikeln att transporteras till lysosomen för nedbrytning och eliminering.

Diagnostisk testutrustning är ett samlingsbegrepp för de olika instrument, maskiner och tekniker som används för att utföras diagnostiska tester på patienter inom medicinsk vetenskap. Detta kan omfatta allt från enkla handhållna instrument som stetoskop och blodtrycksmätare till mer avancerade bilddiagnostiska verktyg som röntgenmaskiner, magnetresonanstomografi (MRT) och computed tomography (CT) skanner.

Diagnostisk testutrustning används ofta för att hjälpa läkare och andra vårdpersonal att ställa en diagnos på en patients sjukdom eller skada, genom att mäta, observera och analysera olika fysiologiska parametrar och kroppsvätskor. Exempel på diagnostiska tester som kan utföras med hjälp av testutrustning innefattar blodprover, elektrokardiogram (EKG), lungfunktionstest, ultraljud och röntgenundersökningar.

Sammanfattningsvis är diagnostisk testutrustning ett viktigt verktyg för att fastställa en patients hälsotillstånd och ge den vård som behövs.

Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus eller annat djur, med syfte att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Den mottagande individen är vanligtvis immunbristig, det vill säga har ett undertryckt immunförsvar, för att förhindra avstötning av de transplanterade tumörcellerna. Detta metod kan användas för att skapa en standardiserad modell för cancerforskning och utveckling av nya terapier.

Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.

En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.

Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.

'Blodplättar' er kort for trombocyter, som er ein viktig del av blodets koagulasjonssystem. De er små, diskformade celler uten kjerne som produseres i benmärken og kan leve opp til 10 dager i blodet før de brytes ned. Når det oppstår en skade eller sår i kroppen, blir trombocytene aktivert og klumper sammen for å form et blodstopp og hindre fortsatt blødning. Redusert antall trombocyter kan føre til en medisinsk tilstand kalt trombocytopeni, mens for store antall kan føre til trombocytos.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

CD4-antigen, även känd som CD4-receptor eller T4-receptorn, är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodcellar, såsom hjälparceller (T-hjälpceller) och monocyter/makrofager. Det fungerar som en ko-receptor tillsammans med T-cellens receptor (TCR) för att binda till MHC klass II-komplexet på antigenpresenterande celler, vilket aktiverar T-cellen och initierar den immuna responsen. HIV använder sig av CD4-receptorn som en ingång till T-cellen och infekterar därmed huvudsakligen hjälparcellerna, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och progressivt sjukdomstillstånd.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

Glykosylering är en biokemisk process där en eller flera sockermolekyler (så kallade glykaner) fogas till ett protein eller en lipid. Denna process katalyseras av enzymer som kallas glykotransferaser och sker vanligtvis inne i cellen i endoplasmatiska retikulatet och Golgiapparaten.

Glykosylering har en rad funktioner i cellerna, bland annat hjälper den till att stabilisera proteiner, reglera deras aktivitet, underlätta transporten av dem mellan olika kompartment inne i cellen och påverka interaktionerna mellan celler. Felen i glykosyleringsprocessen kan leda till olika sjukdomar, såsom kongenitala disorder of glycosylation (CDG) och cancer.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

I medicinen refererar komplementära regioner till sekvensavsnitt i två proteiner eller DNA-strängar som kan binda specifikt till varandra och på så sätt interagera funktionellt. Dessa regioner är ofta komplementära på ett sådant sätt att de bildar en stabil komplex när de binder samman, vanligtvis genom komplementär basparning i fallet för DNA eller vätebindningar och andra icke-kovalenta interaktioner i fallet för proteiner. Komplementära regioner kan spela en viktig roll inom olika biologiska processer, såsom genreglering, signaltransduktion och protein-proteininteraktioner.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Gelkromatografi (GC) är en typ av kromatografi som används för att separera, identifiera och kvantifiera små molekyler, ofta organiska föreningar. GC använder en stationär fas, som är en vätska eller en fast substans inlagd i en tunn film på ett inert material, exempelvis glas eller metall. Den stationära fasen har vanligtvis en porös struktur och består av polymerer med olika egenskaper, såsom polaritet och molekylstorlek.

Den mobila fasen i GC är en gas, ofta helium eller kväve, som förflyttar sig genom den stationära fasen och tar med sig de små molekyler som ska separeras. Varje molekyl interagerar på olika sätt med den stationära fasen beroende på dess kemiska och fysiska egenskaper, vilket leder till att vissa molekyler förflyttar sig snabbare än andra genom kolonnen. På så sätt kan en blandning av molekyler separeras i olika fraktioner som kan samlas in och analyseras ytterligare med hjälp av olika detektorer, till exempel en flammiogenerisk detektor (FID) eller en masspektrometer (MS).

GC är ett kraftfullt verktyg inom analytisk kemi och används inom många olika områden, såsom miljöanalys, livsmedelskontroll, läkemedelsutveckling och kriminalteknik.

Lupus koagulationshämmare är en typ av läkemedel som används för att behandla blodproppar och preventiva komplikationer relaterade till blodkoagulation hos patienter med systemisk lupus erythematosus (SLE), eller lupus.

Lupus är en autoimmun sjukdom där kroppen producerar antikroppar som attackerar friska celler och proteiner, vilket kan leda till inflammation och skada i olika delar av kroppen. Ibland kan lupus påverka blodet och orsaka ökad benägenhet för blodproppar, en komplikation som kallas antifosfolipidsyndrom (APS).

Lupus koagulationshämmare är antikoagulanter eller blodtunnare som hjälper till att förhindra bildandet av blodproppar. De vanligaste typerna av lupus koagulationshämmare inkluderar warfarin och heparin.

Warfarin är ett oralt antikoagulant som fungerar genom att hämma enzymet vitamin K-epoxidreduktas, vilket förhindrar bildandet av aktiva koagulationsfaktorer i levern. Warfarin kräver regelbunden övervakning och dosjustering eftersom dess effekt på blodkoagulation kan variera mellan individer och under olika förhållanden, såsom graviditet eller intag av vissa livsmedel eller läkemedel.

Heparin är ett injicerbart antikoagulant som fungerar genom att katalysera aktivering av enzymet antitrombin III, vilket leder till inaktivering av koagulationsfaktorer som trombin och faktor Xa. Heparin finns i två former: standardheparin och lavvextraktionstrombocythämmande heparin (LMWH). LMWH har en längre halveringstid än standardheparin och kan administreras en gång om dagen, medan standardheparin vanligtvis måste ges flera gånger per dag.

Lupus koagulationshämmare används ofta i kombination med andra läkemedel som aspirin eller klopidogrel för att minska risken för blodproppar och andra tromboemboliska komplikationer hos patienter med lupus.

'Saliv' (eller 'saliva') er et legemsdigltemiddel, som produceres i munden hos mennesker og mange andre dyr. Det produceres af spytkirtlerne, der inkluderer parotis, submandibularis og sublingualis kirtlerne, samt mindre små kirtler spredt ud over mundhulen. Saliven har flere vigtige funktioner, herunder at hjælpe med at nedbryde maden under kauprocessen, at holde munden fugtig og at beskytte tænderne mod cariés (tandforrådnelse) ved at neutralisere syre, der produceres af bakterier i munden. Saliven indeholder også en række forskellige proteiner, mineraler og andre stoffer, herunder vand, natriumchlorid, bikarbonat, kalcium, fosfat og immunoglobulin A.

Immunologiska tester är laboratorieprover som används för att utvärdera olika aspekter av det immunologiska systemet, inklusive funktionen hos immunförsvaret och närvaron eller aktiviteten hos specifika antikroppar eller andra immuna markörer. Dessa tester kan användas för att ställa diagnoser på olika sjukdomar, övervaka behandlingar och bedöma individers sårbarhet för vissa sjukdomar. Exempel på immunologiska tester inkluderar ELISA-testet (Enzyme-linked Immunosorbent Assay) för att upptäcka antikroppar mot specifika patogener, västra blodkroppars agglutinationstest för att diagnostisera bakteriella infektioner och flow cytometri för att analysera olika celltyper i immunsystemet.

CD3-antigener är en typ av proteiner som finns på ytan av T-celler, en viktig typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunförsvaret i kroppen. CD3-antigenen består av flera olika underenheter (CD3γ, CD3δ, CD3ε och CD3ζ) som tillsammans bildar en komplex struktur på T-cellernas yta. När en T-cell aktiveras genom att binda till ett antigenpresenterande celler (APC), sker en serie signaltransduktion via CD3-komplexet, vilket leder till aktivering av T-cellen och initieringen av en immunrespons. CD3-antigener är därför viktiga markörer för att identifiera och studera T-celler in vitro och in vivo.

Immunsuppression refererar till ett läge där individens immunförsvar är nedsatt eller undertryckt. Detta kan orsakas av sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer. Immunsuppression kan öka risken för infektioner och onkologiska tillstånd eftersom kroppens förmåga att bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus och cancerceller är nedsatt.

Det finns två huvudsakliga typer av immunsuppression: primär och sekundär. Primär immunsuppression orsakas av en medfött eller förvärvad defekt i det immunförsvar som gör individen mer känslig för infektioner och andra sjukdomar. Sekundär immunsuppression orsakas av externt introducerade faktorer, såsom läkemedel eller sjukdomar, som undertrycker det immuna systemet.

Läkemedel som används för att undertrycka det immuna systemet kallas ofta immunosuppressiva läkemedel och används vanligen efter transplantationer för att förhindra avstötning av den transplanterade organen. Dessa läkemedel kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar, där det immuna systemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader.

'Makromolekylära substanser' är ett samlingsbegrepp inom kemin och biologin som avser stora, komplexa molekyler med en hög molmassa. Dessa substanser byggs upp av mindre enheter, kallade monomerer, som repetitivt binds samman genom kemiska reaktioner.

I biologin är de makromolekylära substanserna av central betydelse för livets funktioner och inkluderar:

1. Proteiner (eller peptider): består av aminosyror som binds samman i en polymerkedja genom peptidbindningar. Proteiner har en mångfald av funktioner, till exempel som enzymer, strukturproteiner, transportproteiner och signalsubstanser.

2. Nukleinsyror: DNA och RNA är polymers bestående av nukleotider. De lagrar genetisk information (DNA) och fungerar som mall för proteinsyntesen (RNA).

3. Polysackarider (eller kolhydrater): består av monosackarider, till exempel glukos, som binds samman i långa kedjor genom glykosidbindningar. De har strukturella funktioner och kan även lagras som energireserv (som i stärkelse).

4. Lipider: består av fettsyror och alkoholer, ofta bundna till varandra genom esterbindningar. Lipider inkluderar bland annat triglycerider (fett), fosfolipider (cellmembran) och steroider (hormoner).

I kemin kan makromolekylära substanser även innefatta syntetiska polymerer, som till exempel plaster och fibrer. Dessa är ofta byggda av en enda typ av monomer och har varierande egenskaper beroende på vilken monomertyp som används och hur lång kedjan är.

HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.

HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.

"Molekylär härmning" (engelska: "molecular mimicry") är ett fenomen där en patogen (t.ex. en bakterie eller virus) har strukturer, som liknar värdorganismens (t.ex. människans) egna molekyler, vilket kan leda till att immunsystemet inte kan skilja på de två och därmed attackerar både patogenen och värdkroppen. Detta kan orsaka autoimmuna sjukdomar då immunförsvaret fortsätter att angripa kroppens egna celler eller vävnader även efter att patogenen eliminerats.

Xenotransplantation är en medicinsk term som refererar till överföringen av celler, vävnader eller organ från ett individuellt djur till en människa. Detta är en aktivt undersökt behandlingsmetod för att möjliggöra organdonation när det saknas lämpliga organ donerade av människor.

De flesta xenotransplantationsexperiment har använt sig av grisorgan, eftersom deras storlek och funktion är relativt lika mänskliga organ. Men det finns också andra djur som har använts i forskning, såsom apor, fåror och kaniner.

Xenotransplantation är ett mycket komplext område inom transplantationsmedicin på grund av den starka immunreaktionen som uppstår när en människokropp tar emot celler, vävnader eller organ från ett annat djur. För att försöka undvika detta använder forskare tekniker såsom genmodifiering och immunsuppressiva behandlingar.

Även om det har genomförts några framgångsrika xenotransplantationsexperiment på djur, finns det fortfarande inga etablerade behandlingsmetoder för människor. Forskningen fortsätter att utvecklas och det är möjligt att xenotransplantation kommer att bli en viktig del av transplantationsmedicinen i framtiden.

SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).

Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.

Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.

Mässlingvirus, eller *Vaccinia virus*, är ett stort DNA-virus som tillhör familjen Poxviridae och släktet Orthopoxvirus. Det orsakar sjukdomen mässling hos människor och kan sprida sig via direkt kontakt med smittade individer eller via droppburen infektion när en smittad person hostar eller nyser. Viruset kan också spridas via kontaminerade föremål. Mässlingvirus är mycket smittsamt och kan orsaka allvarliga komplikationer, särskilt hos barn och vuxna med nedsatt immunförsvar. Det finns vaccin mot mässling som ger effektiv immunitet.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

En blodgivare (voluntary blood donor) är en person som fritt och frivilligt väljer att donera sin blod till en bloddonationscentral eller ett sjukhus, för att hjälpa till att rädda livet på andra människor som behöver blodtransfusioner. Blodgivare måste vara minst 17 år (i vissa länder 18) och fysiskt och hälsotekniskt kompetent för att kunna donera blod. Efter varje donation kontrolleras individens blod också för att säkerställa att det är säkert att använda.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Oligopeptider är en typ av peptidmolekyler som består av mellan 2 och 20 aminosyror. De är kortare än polypeptider och proteiner, som har fler än 20 aminosyror. Oligopeptider kan ha biologisk aktivitet och fungera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av immunförsvaret. Exempel på oligopeptider är bradykinin, som har en roll i smärtreaktioner, och oxytocin, ett hormon som frisätts under förlossning och amning.

Diftirtoxoid är en bakterietoxoid som används som vaccin mot difteri. Det är en behandlad form av difteritoxinet, ett toxin som produceras av den bakterie som orsakar difteri, Corynebacterium diphtheriae. Genom att modifiera toxinet så att det inte längre är toxiskt, men fortfarande kan stimulera immunförsvaret, kan man ge en skyddande effekt mot sjukdomen utan att riskera de allvarliga biverkningarna som kan uppstå om den levande toxinet introduceras i kroppen.

Diftirtoxoid ges vanligen i kombination med andra vacciner, till exempel tetanus- och pertussisvaccin (tillsammans känt som DTP-vaccinet), för att ge bredare skydd mot olika infektionssjukdomar. Vaccinet ges vanligen i form av tre doser under barnets första levnadsår, följt av en boosterdos när barnet är omkring 12 år gammalt.

'Cercopithecus aethiops' er en art innen slætten primater (Primates) og familien markattrer (Cercopithecidae). Den kjennes også under fremdeles navnet husabariabeeste, og er også kallen for grøn markatt. Denne aben er oprinnelig hjemmehørende i subsaharisk Afrika, og lever i en variert bredde av skogsområder, fra regnskog til savanner med trær.

'Cercopithecus aethiops' har en slank kroppsbygning og er kjent for sine svelge lange lemmer og svans. Den kan bli mellom 40 til 70 cm lang, med en svans som kan være like lang eller lenge som kroppen. Den veier mellom 3,9 til 7,7 kg. Pelsen er grønnegrå eller brun på ryggen og hvit på buken. Ansiktet er sort med en hvit skjegg rundt munnene.

Denne aben lever i grupper som kan inneholde opp til 30 individer, deriblant flere hanar og hunar. Den er allikevel merkет av en matriarkal struktur, med de ældre hunnene som dominerer over de yngre. Føden består av frukt, frø, blader, bark, insekter og små dyr.

'Cercopithecus aethiops' er kjent for sin evne til å springe langt og høyt fra gren til gren i skogen. Den har også en unik metode for å vaskes selv, ved å bruke sine hænder for å fjerne parasitter og skjedde med pelsen.

Denne aben er ikke direkte truet av utdøing, men populationen er i tilbakegang på grunn av økende jordbruksområder, skogsavverkning og illegal handel med viltlevende dyr. Derfor er det viktig å ta stilling for å beskytte denne abens levevilkår og sikre at den kan overleve og trives i fremtiden.

"Macaca mulatta" er en art av primater i makakfamilien og er også kjent som den kinesiske makaken eller rhesusaber. Det er en av de mest almindelige arter av aber i verden, og det har en bred geografisk fordeling fra Pakistan i vest til Kina i øst.

Den kinesiske makaken er en stor og robust primat med en gjennomsnittlig lengde på 50-65 cm og en vekt på 5,5-11 kg for voksne dyr. Den har en gråbrun pels som blir mer grågrønn på ryggen og halsen, mens undersiden er lysere. Hannar har ofte en tydelig skjegg rundt om ansiktet.

Denne aben lever i både skogsområder og åpne landskap, inkludert bjergris, ørken og urbane omgivelser. Den er allsidig og kan leve av en variert kost som inkluderer frukt, nøtter, frø, bladverk, insekter og små dyr.

Macaca mulatta er kjent for sin intelligens og sociale adferd. Den lever i grupper med flere hanner og hunner, og de har et kompleks hierarki basert på dominans. De bruker en rekke forskjellige kommunikasjonsformer, inkludert lyd, gestus og ansiktsekspressioner, for å holde kontakt med andre i gruppen og forsvare territoriet.

Denne aben har også vært brukt i biomedisinsk forskning på grunn av sin nær relasjon til mennesket. Den er en naturlig vektor for mange sykdommer som kan infektere mennesker, inkludert poliovirus og hepatittis A-virus. Derfor har den vært brukt i studier av infeksjonsmechanismer og utvikling av vacciner.

"Vacciner, försvagade" refererar till en typ av vaccin som innehåller en försvagad version av ett patogen (en mikroorganism som orsakar sjukdom), såsom en virus eller bakterie. Dessa vacciner är också kända som "levvacciner" eftersom de innehåller levande, men försvagade, patogener.

När en person får en dos av en försvagad vaccine kommer deras immunsystem att uppfatta den försvagade patogenen som ett hot och producera en immunrespons, inklusive produktionen av specifika antikroppar och aktivering av T-celler. Dessa immunsvar kommer sedan att ge skydd mot framtida infektioner med den fullt virulenta patogenen om personen skulle bli exponerad för det.

Exempel på försvagade vacciner inkluderar de som används för att förebygga mässling, röda hund och tuberkulos. Det är viktigt att notera att dessa vacciner kan orsaka milda symtom hos vissa mottagare, men de är sällan allvarliga och tenderar att vara mycket mildare än de som orsakas av den fullt virulenta patogenen.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

'Komplement Component 3' (C3) är ett protein som är en del av komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C3 aktiveras när komplementsystemet startar sin reaktionskedja och spelar en viktig roll i att eliminera patogener såsom bakterier och virus från kroppen.

När C3 aktiveras splittras det upp i två delar, C3a och C3b. C3a är ett anafylatoxin som orsakar inflammation och samlar in immunceller till området där patogenen finns. C3b binder istället till patogenens yta och hjälper till att markera det för förstörelse av andra komplementproteiner och immunceller.

C3-defekter kan orsaka ett ökat risk för infektioner, särskilt med bakterier som är känsliga för komplementsystemet, såsom Neisseria meningitidis (bakterien som orsakar meningit).

Bakteriegifter, också kända som bakterietoxiner, är skadliga substanser som produceras och utsöndras av bakterier. De kan orsaka sjukdomar och skador på celler och vävnader hos människor och djur. Bakteriegifter kan vara exotoxiner eller endotoxiner. Exotoxiner är proteiner som produceras av bakterier och kan diffundera ut från bakteriecellen och orsaka skada på näraliggande celler. Endotoxiner däremot är en del av bakteriens yttre membran och frisätts när bakterien dör eller delas.

Exotoxiner kan delas in i olika kategorier baserat på deras mekanism av verkan, till exempel neurotoxiner som skadar nervceller, cytotoxiner som skadar cellmembranet och enterotoxiner som orsakar mag-tarmsymptom.

Bakteriegifter kan leda till allvarliga sjukdomar som botulism, difteri, stelkramp, matförgiftning och andra infektionssjukdomar. Vissa bakteriegifter kan också orsaka autoimmuna reaktioner och allergier hos människor.

Influensa A-virus är ett subtyp av influensavirus som orsakar sjukdomen influensa (vanligen kallad för grip). Detta virus innehar en yttre membranskapsid, hemagglutinin (H) och neuraminidase (N), vilka kan variera i sina antigena egenskaper. Det finns 18 olika H-subtyper och 11 N-subtyper hos influensavirus A, vilket ger upphov till en stor mängd kombinationer som kan orsaka sjukdom hos både djur och människor.

Influensa A-virus är ansvarigt för de allvarligaste utbrotten av influensa, inklusive pandemier, eftersom det lättare än andra typer av influensavirus kan smitta över mellan olika arter och mutera snabbt. Detta gör att det kan uppstå nya stammar som människor inte har immunitet mot, vilket kan leda till stora epidemier eller pandemier.

Exempel på kända subtyper av Influensa A-virus är H1N1 (som orsakade den spanska sjukan 1918 och senare pandemier), H2N2 (som orsakade asiatiska influenzapandemin 1957) och H3N2 (som orsakade Hong Kong-influenza 1968).

Kapsidproteiner är de proteiner som bildar kapsiden, den proteinhölje som omger och skyddar genomet hos virus. Kapsidproteinerna sammanfogas ofta till polymära strukturer som kan ha en icke-regelbunden (icosaedrisk) eller regelbunden form, beroende på virusets typ. De har en viktig roll i virusreplikationen eftersom de bidrar till infektionen av värdcellen genom att skydda viruset under transporten mellan värdar och under dess inkapsling i den nya värden.

DNA-vaccine, på svenska DNA-vaccin, är en typ av vaccin där genetisk information kodad i DNA används för att stimulera immunförsvaret hos en individ. DNA-vaccinet innehåller ett stycke DNA som har blivit konstruerat för att koda en specifik protein från en patogen, till exempel ett virus eller en bakterie. När DNA-vaccinet introduceras i kroppen, tas det upp av celler och översätts till proteiner med hjälp av värdcellens egna maskineri. Dessa protein kan sedan presenteras för immunsystemet, vilket inducerar en immunrespons som ger skydd mot den specifika patogenen.

DNA-vacciner har visat sig vara säkra och effektiva i djurstudier, men det har varit svårt att uppnå tillräckligt höga koncentrationer av proteinet för att inducerar en stark immunrespons hos människor. Därför forskas det intensivt på metoder för att förbättra effektiviteten hos DNA-vacciner, till exempel med hjälp av elektroporation eller nanopartiklar som kan underlätta upptaget och översättningen av DNA i celler.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

Röd hund, även känd som första typen av lyssa (engelska: "rabies, furious form"), är en allvarlig och oftast dödlig infektionssjukdom orsakad av lyssavirus. Sjukdomen drabbar huvudsakligen däggdjur, men även människor kan smittas.

Vid röd hund utvecklas en intensiv inflammation i centrala nervsystemet (CNS), vilket leder till en rad neurologiska symptom som exempelvis aggressivt beteende, förvirring, muskelsvaghet, feber och hypersalivation. Sjukdomen är mycket smittsam och sprids främst via djursaliv, ofta genom bett eller skrapsår.

Det saknas behandling för etablerad röd hund hos människor, men vaccination kan ge skydd om den ges före smittotiden. Preventiva åtgärder som vaccinering och kontroll av smittbärande djur är viktiga för att förhindra spridning av sjukdomen.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Melanom är en form av cancer som utvecklas i hudens pigmentceller, kallade melanocyter. Det är den allvarligaste typen av hudcancer och kan potentiellt vara livshotande om det inte upptäcks och behandlas i tid. Melanom kännetecknas vanligtvis av en förändring eller nybildning av ett pigmenterat hudmärke, som kan variera i storlek, form, färg och struktur. Det kan även uppstå på slemhinnor, ögon och andra delar av kroppen som innehåller melanocyter.

Faktorer som kan öka risken för melanom innefattar:

* Överdrivet solexponering eller solbränna under livet
* Ljus hudtyp (type I eller II)
* Förekomst av många mole eller stora atypiska mole
* Personer med många solbrännor under bar barn- och ungdomsålder
* Anamnes om tidigare melanom eller andra typer av hudcancer
* Familjehistoria med melanom (ärftlig predisposition)

Det är viktigt att uppsöka läkare om man observerar några ovanliga förändringar i sina hudmärken, såsom asymmetri, oregelbundna kanter, skiftande färg, storlek över 6 mm eller en ulceration. Tidig upptäckt och behandling av melanom ökar chansen till fullständig bot.

"Vacciner, avdödade" refererar till en typ av vaccinering där smittaämnen eller delar av smittaämnena dödats (av inactivation) och används för att stimulera immunförsvaret hos en individ. Detta medför en immunitet mot specifika sjukdomar utan att riskera att insjukna i den aktiva infektionen.

Avdödade vacciner är ofta framställda genom att behandla smittaämnena med kemiska eller fysiska metoder, såsom formaldehyd eller hög temperatur, för att desaktivera deras förmåga att orsaka sjukdom. Dessa inaktiverade vacciner ger ändå en robust immunrespons, eftersom de fortfarande kan behålla vissa antigeniska egenskaper som aktiverar immunförsvaret.

Exempel på avdödade vacciner är:

1. Poliovaccin (IPV) - skyddar mot polio
2. Influensavaccin (influenza) - skyddar mot säsongsinfluenza
3. Hepatitis A-vaccin - skyddar mot hepatit A
4. Pertussis (kikhosta) komponent i kombination med dTap-vaccin

Env (Environment) gene products in Human Immunodeficiency Virus (HIV) refer to the proteins produced by the viral env gene. The env gene contains instructions for the production of the HIV envelope protein, which is a complex glycoprotein consisting of two subunits, gp120 and gp41.

The gp120 subunit is responsible for binding to CD4 receptors on the surface of host cells, such as T-cells and macrophages, initiating the process of viral entry into the cell. The gp41 subunit then mediates the fusion of the viral and host cell membranes, allowing the viral genetic material to enter the host cell.

The env gene products play a critical role in the HIV replication cycle and are a major target for HIV immunotherapies and vaccine development. The gp120 protein is highly variable among different strains of HIV, making it difficult to develop a broadly effective vaccine against the virus. However, understanding the structure and function of env gene products has provided valuable insights into the mechanisms of HIV infection and disease progression.

En vaccine er ein preparat som ges aktiv immunforsvar mot en spesifikke sykdom. Vaccinene inneholder vanligvis et dødt eller avskjævt smitteagent, eller deler av dette, der stimulerer kroppens immunsystem til å produsere antistoff og aktivere immunceller mot den speisifiske sykdommen. Dette gir beskyttelse mot fremtidig infeksjon med den samme typen smitteagent. Vaccinering er en viktig offentlig helsemaatekanmerke for å forebygge spredning av infeksjonssykdommer og redusere antall tilfeller og komplikasjoner relatert til disse sykdommene.

Protein array analysis är en teknik inom proteomik som används för att simultant undersöka interaktioner och aktivitet mellan ett stort antal proteinmolekyler i biologiska system. Denna metod bygger på att ett stort antal kopior av olika proteiner immobiliseras på en solid yta, till exempel en glasslid eller en mikroarraychip. Dessa proteiner kan vara specifika antikroppar, receptorer, kinaser, fosfataser eller andra proteinmolekyler av intresse.

I en protein array-analys tillsätts en biologisk provblandning, till exempel en celllysat, serum eller plasma, på arrayen. Provblandningen innehåller olika proteiner som kommer att binda till de immobiliserade proteinerna om det finns en specifik interaktion mellan dem. Efter inkubation och tvättning av arrayen kan de bundna proteinerna detekteras och identifieras med hjälp av fluorescens- eller radioaktivmarkeringar, kamerabaserad bildanalys och datorsoftvara.

Protein array-analys används för att studera olika aspekter av proteomiken, till exempel protein-proteininteraktioner, posttranslatoriska modifikationer, aktivitetsnivåer och uttryckmönster hos tusentals proteiner samtidigt. Denna teknik är användbar inom forskning och diagnostik inom områden som cancer, autoimmuna sjukdomar, infektionssjukdomar och neurovetenskap.

"Dinitrobenzen" är en organisk förening med formeln C6H4N2O4. Det är en gul till brun vätska som är olöslig i vatten men löslig i de flesta organiska lösningar.

Den medicinska definitionen av "dinitrobenzen" är att det är ett starkt oxiderande ämne som kan orsaka allvarliga skador på hud, ögon och slemhinnor. Det kan också vara cancerogent och skadligt för miljön. Det används inte inom medicinen.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

En kloncell är en cell som har exakt samma genetiska uppstäggning som den cell de har skapats ifrån. Detta uppnås genom att en cell kopieras och delar sig, vilket resulterar i en grupp identiska celler. Klonceller kan användas inom medicinen för att studera sjukdomar på cellnivå, utveckla terapier och tillverka celler som kan ersätta skadade eller defekta celler hos patienter.

"Agglutinin" er en betegnelse for et protein, der kan binde sig til andre proteiner eller celler og føre til at de klumper sammen. Agglutininer er ofte involveret i immunresponsen hos mennesker og dyr, hvor de hjælper med at markere og fjerne fremmede stoffer som bakterier og virus fra kroppen. Specifikke agglutininer, der dannes som respons på en infektion, kaldes også "antikroppe".

Läkemedelstillförsel through the nose, också känd som nasal medicering, är en metod för att administrera läkemedel genom näshålan. Detta kan uppnås genom olika typer av nasala preparat, såsom spray, geler eller droppar.

När ett läkemedel appliceras i näshålan absorberas det genom slemhinnan och transporteras till blodomloppet. Denna metod kan vara speciellt användbar för systemiska behandlingar, där läkemedlet behöver nå specifika områden i kroppen, eller för lokal behandling av problem i näshålan eller slemhinnan, till exempel vid allergier, influensa, sinusit eller andra infektioner.

Läkemedelstillförsel genom näsan kan ha flera fördelar jämfört med andra administrationsmetoder:

1. Snabb påverkan: Läkemedlet absorberas snabbt och börjar verka inom kort tid efter administration.
2. Enkel användning: Nasala preparat är ofta enkla att använda och kräver ingen speciell utbildning eller teknik.
3. Låg risk för biverkningar: Nasala läkemedel tenderar att orsaka färre systemiska biverkningar än oral administration, eftersom de inte passerar genom levern och undviker därmed förstapassagemetabolismen.
4. Lokal verkan: För lokala behandlingar kan nasal administrering ge högre koncentrationer av läkemedlet i målområdet jämfört med systemisk administration.

Det är viktigt att följa anvisningarna för användning och dosering när man använder nasala läkemedel, eftersom överdosering kan leda till biverkningar som irritation, hosta eller slemproduktion i näshålan.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

Hemagglutininer, virala, är ett protein som finns på ytan av vissa virus, till exempel influensavirus. Proteinet har förmågan att binda sig till specifika sockerstrukturer (sialiska syror) på cellernas yta och orsaka sammanflätningar (agglutination) av röda blodkroppar (erytrocyter). Detta är vad som gör viruset kapabelt att infektera värdceller och sprida sig i kroppen.

Det finns 16 olika typer av hemagglutininer (H1-H16) hos influensavirus, och de kan variera mellan olika stammar av viruset. Dessa skillnader i hemagglutininer är en av orsakerna till att influensavaccinet måste uppdateras regelbundet för att ge skydd mot de senaste cirkulerande virusstammarna.

'Komplementaktivering' refererer til den biokjemiske kaskade som sker i komplementsystemet, der er en del af immunforsvaret. Komplementsystemet består af et netværk af proteiner, der arbejder sammen for at eliminere patogener og døde celler fra kroppen. Når komplementsystemet aktiveres, sker en række biokemiske reaktioner, der resulterer i produktionen af effektormolekyler, der kan hjælpe med at markere og destruere patogener eller døde celler.

Komplementaktivering sker når en af de mange komplementproteiner aktiveres, typisk som respons på infektion eller anden form for skade på kroppens celler. Når et komplementprotein aktiveres, kan det kløve andre komplementproteiner og frigive små peptider, der kaldes anaphylatoxiner. Disse anaphylatoxiner kan fremprovokere inflammation og tiltrække hvide blodceller til området for at hjælpe med at bekæmpe infektionen eller reparere skaden.

Komplementaktivering er en vigtig del af immunforsvaret, men kan også være skadelig, hvis det aktiveres ukorrekt. For eksempel kan overaktivitet i komplementsystemet føre til autoimmune sygdomme og andre inflammatoriske tilstande.

Konvalescens är den fas av sjukdoms- eller skadetillfrisknandeprocessen då patienten gradvis återhämtar sig och stärker sin hälsa efter en allvarlig sjukdom, operation eller trauma. Under konvalescensen kan patienten fortfarande känna sig utmattad, ha sämre aptit än vanligt och ha nedsatt fysisk kapacitet. Den kan vara från några dagar till flera veckor eller månader beroende på allvarligheten av sjukdomen eller skadan. Under konvalescensen är vila, hälsosam näringsrik kost och progressiv fysisk aktivitet viktiga för att underlätta återhämtningen och förebygga komplikationer.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

Chemical precipitation är en process inom kemi där ett lösligt ämne omvandlas till ett olösligt through a chemical reaction. This can occur when two ions in a solution react together to form a solid, which then falls out of solution as a precipitate. The reaction is often initiated by changing the conditions of the solution, such as pH, temperature, or concentration, which allows the previously soluble ions to come together and form an insoluble compound.

In a medical context, chemical precipitation may be used in diagnostic tests or therapeutic interventions. For example, certain chemicals may be added to a patient's urine sample to precipitate out any excess proteins, allowing for the measurement of protein levels in the urine and helping to diagnose kidney disease. Similarly, chemical precipitation may be used in the treatment of poisoning or overdose, where specific chemicals are administered to bind to and precipitate out harmful substances, making them easier to remove from the body through filtration or other means.

'Toxoplasma' er ein slags einzellige parasitt som tilhører klassen Sporozoa. Den mest kjende art i denne klassen er Toxoplasma gondii, som kan infisere varmblodede dyr, inklusive mennesker. Toxoplasma gondii orkar seg fram ved å invadere vårt immunsystem og kan opprettholde seg i kroppen i lange tidsperioder. Mennesker kan bli infisert ved å ha kontakt med katter, som er det eneste dyr som kan reprodukere parasitten, eller ved å ete underkokt kjøtt eller grønnsaker som inneholder parasittens egg. De fleste infiseringer forloper uden symptomer hos immunforsvaret som fungerer normalt, men hos gravide kvinner og personer med nedsatt immunfunksjon kan det oppstå alvorlige komplikasjoner.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

Inom medicin och biologi är Haplorhini en infraordning som inkluderar de högre primaterna, däribland människan. Haplorhini betyder "enkel näsa" på grekiska och refererar till deras enkla, torra näsor jämfört med den andra infraordningen av primater, Strepsirrhini, som har fuktiga, vridna näsor.

Haplorhiner innefattar två parvordningar: Simiiformes (övriga högre primater) och Tarsiformes (tarser). Simiiformes delas i två grupper: Platyrrhini (brednäsor eller sydamerikanska apor) och Catarrhini (smalnäsor eller gamla världens apor), där människan tillhör den senare gruppen.

Haplorhiner har en rad anatomiska och fysiologiska drag som skiljer dem från Strepsirrhini, inklusive en mer utvecklad syn, ett mer sofistikerat centralt nervsystem och en längre livslängd.

"Antitoxin" er en betegnelse for et protein, der dannes i organismen som en del af immunforsvaret. Antitoxiner produceres som respons på en infektion med toksinerudsømmende mikroorganismer, såsom bakterier. De er specifikt rettet mod disse toksiner og fungerer ved at neutralisere eller ophæve deres skadelige effekter på kroppen.

Antitoxiner produceres enten naturligt i organismen som en del af immunforsvaret, når den udsættes for en infektion, eller de kan syntetiseres laboratoriemæssigt til medicinsk brug. I det senere tilfælde kaldes de også "antitoxinserum" og gives som injektion for at behandle visse typer infektioner, der frigiver skadelige toksiner i kroppen, såsom difteri og botulisme.

Samtidig med at antitoxiner neutraliserer toksinerne, stimulerer de også produktionen af antistoffer, der forbedrer organismens evne til at bekæmpe infektionen og forhindre fremtidige infektioner med samme mikroorganisme.

"Cell surface display techniques" refer to a group of molecular biology methods that involve the attachment or display of foreign peptides or proteins on the outer membrane of a host cell. This is achieved by fusing the gene encoding the protein or peptide of interest to a gene that encodes a membrane anchor protein, allowing the displayed protein to be exposed on the cell surface. This technology has various applications in basic research, vaccine development, and biotechnology, including the display of enzymes for bioconversion, antigens for immune recognition, and receptors for biosensing.

'Immunitet' refererer til den beskyttelse som kroppen har mod infektion og sygdom, der skyldes at systemet for adaptive immunforsvar (som består af B-celler og T-celler) kan genkende og angribe fremmede stoffer, såsom bakterier, virus og andre patogener.

Der findes to slags immunitet:

1. **Aktiv immunitet**: Den opnås når kroppen selv har oplevet en infektion eller modtaget en vaccination, hvilket fører til at systemet for adaptive immunforsvar udvikler en specifik respons overfor det pågældende patogen. Denne respons kan beholdes i år eller livstid, alt efter hvad der er tilfældet.
2. **Passiv immunitet**: Den opnås når en person modtager antistoffer fra en anden kilde, fx ved at modtage modersmællemilk eller en ind injection af antistoffer. Passiv immunitet giver hurtig beskyttelse, men den holder kun i kort tid, normalt få uger eller måneder.

Immunitet er en vigtig del af vores sundhed og evnen til at modstå sygdomme.

Gliadin är ett protein som finns i gluten, ett proteinkomplex som förekommer naturligt i vete (Wheat), korn (Rye), råg (Barley) och havre (Oats, om inte den är speciellt behandlad för att vara glutenfri). Gliadinet är en av de proteiner i gluten som orsakar problem för personer med celiaki, en autoimmun sjukdom där kroppen reagerar på gluten och skadar tarmens slemhinna. När en person med celiaki äter gluten utlöses det en immunreaktion som orsakar inflammation i tunntarmen och kan leda till symptom som diarré, magkramper, trötthet, viktminskning och näringsbrist.

Hemagglutination är en biologisk reaktion där röda blodkroppar (erytrocyter) fäster sig till varandra och formar klumpar, ofta orsakat av en infektionsagent som virus eller bakterier. Detta sker på grund av att agenten har en yta som kan binda till specifika sockerstrukturer (antigener) på ytan av blodkropparna.

Denna reaktion kan observeras i ett laboratorietest, där en lösning av röda blodkroppar blandas med en prob som innehåller en misstänkt infektionsagent. Om hemagglutination sker, indikerar det att agenten är närvarande och kan vara orsaken till sjukdomen.

Den medicinska termen för "blodets bakteriedödande förmåga" är "bactericidal activity of blood." Det beskriver förmågan hos blodet att döda eller inaktivera bakterier. Denna förmåga beror främst på närvaron av vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter, och deras förmåga att fagocytera (dvs. omsluta och förinta) främmande partiklar som bakterier. Dessutom kan vissa proteiner i blodplasma, till exempel komplementproteiner och defensiner, bidra till bakteriedödande verkan.

Det är viktigt att notera att blodets bakteriedödande förmåga kan variera mellan individer och kan påverkas av olika faktorer som immunförsvar, ålder, sjukdomstillstånd och läkemedelsbehandling.

Trombocytmembranglykoproteiner (TCP) är proteiner som finns i trombocyternas (blodplättarnas) membran. De har en central roll för blodets koagulering och hemostas, det vill säga blodets förmåga att stelna upp och stoppa blödningar. TCP deltar i flera olika processer som till exempel adhesion (anslutning) till skadade vävnader, aggregation (sammandragning) av trombocyter och aktivering av andra koagulationsfaktorer. Mutationer eller abnormaliteter i TCP kan leda till olika blodbrist-relaterade sjukdomar som trombocytopeni, trombocytopati och hemofili.

'Streptococcus pneumoniae' er en bakterie som tilhører slægten Streptococcus. Denne specefiske bakterien kaller man også pneumokok og den er en vanlig årsag til infektioner i luftveierne, men kan også forårsage andre infektioner som bl.a. meningitis, blodforgiftning (sepsis) og øresyge. Bakterien lever normalt fredeligt i hals-hovedområdet hos mange mennesker, men under bestemte omstændigheder kan den forårsage infektioner, særligt hos små børn, ældre og personer med svækket immunforsvar.

S. pneumoniae er en grampositiv kokkus (en rund bakterie) som ofte forekommer i par eller små grupper, dannende såkaldte diplokoker. Denne bakterie har en polysakaridkapsel, hvis sammensætning kan variere og er med til at bestemme den specifikke type (serotyp) af S. pneumoniae. Der findes over 90 forskellige serotyper af S. pneumoniae, og nogle er hyppigere forekommende end andre som årsag til sygdom.

Vaccination mod S. pneumoniae er tilgængelig og anbefales for visse risikogrupper, herunder små børn, ældre og personer med bestemte medicinske tilstande som svækket immunforsvar. Der findes to typer vacciner mod S. pneumoniae: en konjugervaccine (PCV), der indeholder antigener fra de hyppigst forekommende serotyper, og en polysakkaridvaccine (PPV), der indeholder antigener fra en bredere vifte af serotyper. PCV-vaccinen er bedre til at indukere immunitet hos små børn, mens PPV-vaccinen er mere effektiv hos ældre og personer med svækket immunforsvar.

Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.

Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.

Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.

I medicinsk kontext, avses "hornämne" ofta ett ämne som kan ansamlas i kroppen och bilda stenar eller avlagringar. Exempel på hornämnen inkluderar kalciumoxalat och kalciumphosphat, som kan leda till nedsatta njurfunktioner om de ansamlas i njurtarmarna och bildar kidneysten (nyckelbarnssten). Andra exempel på hornämnen är kolesterol och kolinhaltiga föreningar, som kan ansamlas i blodkärlen och leda till atherosclerotis (kranskärlssjukdom).

HIV-antigen refererer til et proteinet eller en anden molekyl i HIV-viruset som kan udløse en immunreaktion hos en inficeret vært. Disse antigener er vigtige for diagnostiske formål, da de kan detekeres i blodprøver fra personer inficeret med HIV, før der opstår antibodier mod viruset.

Et eksempel på et HIV-antigen er p24-antigenet, som er en del af HIVs kapsidprotein. Det kan detekeres i blodet omkring 2-3 uger efter en infektion og før der dannes antistoffer mod viruset. HIV-antigener anvendes ofte i HIV-tests, der kombinerer antigent-detektion med antibodi-detektion for at diagnosticere en infektion så tidligt som muligt.

Tumörassocierade kolhydratanter är specifika sockerstrukturer som finns på cellytan hos tumörceller. Dessa strukturer kallas även tumörassocierade carbohydrate antigens (TACAs) och de kan vara överpresenterade eller abnormt modifierade jämfört med normala, gesundra celler. TACAs är ofta glykoproteiner eller glykolipider som innehåller en eller flera sockerstrukturer som kan identifieras av immunsystemet och utlösa en immunrespons.

Exempel på tumörassocierade kolhydratanter inkluderar:

* GM2, GM3, GD2, GD3: gangliosider (glykolipider) som är överpresenterade i vissa typer av cancer, såsom neuroblastom och melanom.
* Lewis Y, Lewis A: dessa är sockerstrukturer som finns på cellytan hos tumörceller inom flera olika cancertyper, till exempel bröstcancer, lungcancer och koloncancer.
* TF (Thomsen-Friedenreich): en sockerstruktur som är överpresenterad i vissa typer av cancer, såsom bröstcancer, levercancer och magcancer.

Tumörassocierade kolhydratanter kan användas som tumormarkörer för att hjälpa till att diagnostisera och övervaka cancer. De kan också vara mål för immunterapi, där patientens eget immunsystem tränas att känna igen och attackera tumörcellerna som bär på dessa specifika sockerstrukturer.

"Glutenintolerans" er en uoffisiell betegnelse som ofte brukes om to forskjellige medisinske tilstander: skjevt tarmsyndrom (non-celiak gluten sensitivity) og celiaki. Disse tilstandene kjennetegnes av en overfølsomhet eller et vanskelig å tåle stoffet gluten, som forekommer i visse korn som hvetebrøk, rugbrøk og bygg.

Celiaki er en autoimmun tilstand der tarmen blir angrepet av eget immunsystem når den mottar gluten. Dette fører til skader på tarmskjelettet og kan føre til en rekke symptomer som diarré, mage-t armsmerter, viktstnading og træthed. Celiaki kan også føre til langsiktige helseproblemer hvis det ikke behandles riktig. Behandlingen for celiaki er en strikt glutenfri diett.

Skjevt tarmsyndrom (non-celiak gluten sensitivity) er en anden type overfølsomhet mot gluten der ikke er foråksatt av autoimmunitet eller skader på tarmskjelettet. Symptomer som manglende energi, trøske og mage-t armsmerter kan oppstå etter inn taget av gluten, men disse forsvinner når personen følger en glutenfri diett.

Det er viktig å undersøke og diagnostisere korrekt for å kunne behandle disse tilstandene riktig. Hvis du tenker du har noen av de ovennevnte symptomene, bør du kontakte en lege for å få en korrekt diagnose og behandling.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

Intravenösa immunglobulin (IVIG) är en preparat av poolad, steril filtrerad och pasteuriserad human immun globulin, innehållande antikroppar som har extraherats från tusentals friska bloddonatorers plasma. IVIG används terapeutiskt för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom primär immunbrist, immune trombocytopenisk purpura (ITP), Kawasakis sjukdom och flera andra autoimmuna eller inflammatoriska tillstånd.

IVIG ges som en intravenös infusion, vilket innebär att lösningen injiceras direkt in i blodbanan med hjälp av en nål och ett infusionssystem. Detta möjliggör snabb absorption och högre koncentrationer av immunglobulin G (IgG) jämfört med intramuskulär injektion, en annan metod för administrering av immunglobulin.

IVIG innehåller huvudsakligen IgG-antikroppar, men kan även innehålla små mängder av IgA och IgM. Dessa antikroppar hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att neutralisera eller eliminera patogena agenter som virus, bakterier och andra främmande ämnen.

I behandlingen av autoimmuna sjukdomar fungerar IVIG genom att modulera immunresponsen på olika sätt, inklusive:

1. Neutralisering av autoantikroppar: IVIG kan binda till och neutralisera autoantikroppar som angriper kroppens egna celler eller proteiner.
2. Modulering av komplementaktiviteten: IVIG kan påverka aktiveringen av komplementsystemet, vilket är en del av immunförsvaret som hjälper till att eliminera patogena agenter.
3. Dämpning av inflammationen: IVIG kan hämma inflammatoriska processer genom att påverka cytokiner och andra proinflammatoriska mediatorer.
4. Modulering av immuncellfunktion: IVIG kan modulera funktionen hos olika immunceller, inklusive T-celler, B-celler och naturliga killer.

IVIG är ett effektivt läkemedel för behandling av en rad sjukdomar, inklusive primär immuneftrodisyn (PIE), Kawasakis sjukdom, Guillain-Barrés syndrom och myasthenia gravis. Det kan också användas off-label för behandling av andra autoimmuna sjukdomar som reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus (SLE) och multipel skleros (MS).

"Bakteriokapsel" är en medicinsk term som refererar till en slags skyddande yttre hölje som bildas av vissa bakterier. Denna kapsel består vanligtvis av polysackarider eller proteinmolekyler och kan variera i tjocklek och sammansättning beroende på bakteriestam.

Bakteriokapslarna har flera funktioner, men deras huvudsakliga uppgift är att hjälpa bakterierna att undvika fagocytos (fagocytering) av värdkroppens immunsystem. Kapseln gör det svårare för vita blodkroppar, som neutrofila granulocyter och makrofager, att fagocytera bakterierna eftersom den skapar en barriär mellan bakterien och de celler som skulle kunna äta upp dem.

Bakteriokapslar kan också hjälpa till att skydda bakterierna från uttorkning, extrem temperatur och andra yttre faktorer som annars kunde skada eller döda dem. Dessutom kan de underlätta för bakterierna att fastna på värdar och ytor genom att ge extra massa och negativ laddning till deras yta.

Det är värt att notera att inte alla bakterier har en bakteriokapsel, men de som gör kan vara särskilt virulenta och orsaka allvarliga infektioner. Exempel på sådana bakterier inkluderar Streptococcus pneumoniae (pneumokocker), Haemophilus influenzae typ b (Hib) och Neisseria meningitidis (meningokocker). Vaccinering kan ge immunitet mot vissa typer av bakteriokapslar och därmed skydda mot infektioner orsakade av dessa bakterier.

En HIV-infektion är en infektionssjukdom som orsakas av human immunodeficiency virus (HIV). Viruset attackerar och förstör CD4-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för att hålla kroppen frisk. När CD4-cellerna minskar i antal kan kroppen inte längre effektivt bekämpa infektioner och sjukdomar.

HIV-infektionen går genom tre olika stadier: akut HIV-infektion, asymptomatisk HIV-infektion och symptomatisk HIV-infektion eller AIDS. AIDS står för acquired immunodeficiency syndrome och är den allvarligaste fasen av HIV-infektionen då individen blir särskilt känslig för allvarliga infektioner och cancer.

Det finns inget botemedel mot HIV, men det går att behandla HIV med antiretroviral terapi (ART) som kan hjälpa till att kontrollera virusets replikation och sakta ner sjukdomens framskridande. Med rätt behandling och regelbunden follow-up kan många HIV-positiva personer leva ett nästan normalt liv.

'Glomerulonefrit' är en benämning på en grupp av sjukdomar som alla berör njurarnas glomeruli, de små blodkärlen i njurarna där blodet renas. Glomerulonefrit innebär inflammation och skada på glomerulus, vilket kan leda till att protein och blod passerar över i urinen. Detta kan orsaka symtom som svullnad, blod i urinen och högt blodtryck. Glomerulonefrit kan ha olika orsaker, exempelvis infektioner, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. I vissa fall kan glomerulonefrit leda till kronisk njursjukdom eller njurförlust om det inte behandlas adekvat.

I Sverige används begreppet "råmjölk" ofta för opasteuriserad mjölk direkt från kor, oftast ohomogeniserad så att den innehåller grumlighet i form av fettpartiklar och celler. I medicinska sammanhang kan termen användas på samma sätt som i vanligt språkbruk, men det är viktigt att specificera att råmjölken inte har pasteuriserats, eftersom pasteurisering dödar eventuella patogena bakterier och minskar risken för infektioner orsakade av mjölk.

I vissa andra länder kan "råmjölk" vara en synonym till opasteuriserad mjölk i allmänhet, medan det i andra länderna kan användas för speciella typer av opasteuriserad mjölk som har behandlats på ett särskilt sätt. Det är viktigt att vara medveten om dessa regionala skillnader när man tolkar begreppet "råmjölk" inom medicinska sammanhang.

'Hemagglutininer' är ett proteinkomplex som finns på ytan av vissa virus, till exempel influensavirus. Det har förmågan att fästa sig vid specifika sockerstrukturer (glykoproteiner) på cellernas yta och orsaka sammanflätning (agglutination) av röda blodkroppar, varav begreppet 'hemagglutinin' härstammar.

Dessa hemagglutininer är viktiga för virusets infektionsförmåga eftersom de möjliggör viruset att binda till och tränga in i värdcellen, vilket leder till infektion och replikation av viruset.

Det finns 18 olika typer av hemagglutininer (H1-H18) som har identifierats hos olika influensavirusstammar, och de är ett viktigt antigen som används för att kategorisera dessa virus. Vidareutveckling av immunitet mot hemagglutininer är en viktig del i skyddet mot infektioner orsakade av influensavirus.

"Macaca fascicularis", ofta kallad den "cebusk grön markatta" eller "sjungande langur", är en art i släktet *Macaca* och familj *Cercopithecidae*. Den är ursprunglig för södra och sydöstra Asien, inklusive Sumatra, Borneo, Thailand, Malaysia och Vietnam.

Den är en medelstor primat med en kroppslängd på cirka 40-60 cm och en vikt mellan 2,5 och 7 kg. Pälsen är gråbrun till gulaktig och ansiktet är naket och rödaktigt eller rosa.

Macaca fascicularis lever i flockar med en hierarkisk struktur och har en diett som består av frukt, frön, blad, insekter och små djur. De är kända för sin förmåga att simma och klättra väl i träd.

I vissa länder används den som laboratoriedjur på grund av sin närhet till människan, både genetiskt och beteendemässigt.

HIV-höljeprotein gp41 är ett transmembrant protein hos HIV (Human Immunodeficiency Virus), som är involverat i virusets infektionsprocess. Proteinet är en del av virionens yttre membran och bildar, tillsammans med det yttersta HIV-höljeproteinet gp120, ett komplex som kallas för gp120/gp41.

Gp41 spelar en viktig roll i den initiala bindningen till målcellen (vanligtvis en CD4+ T-cell eller dendritcell) och under processen där HIV-viruset infekterar cellen. Efter att gp120 har binder till receptorn på målcellens yta, kommer gp41:s funktion att bli aktiverad. Denna aktivering leder till en konformationsförändring hos gp41, vilket möjliggör för viruset att fusionera sitt membran med målcellens membran och infektera cellen.

Gp41 är ett viktigt mål för HIV-behandlingar och forskning kring HIV-vaccin, eftersom det utgör en del av den initiala bindningen till målcellen och därmed en kritisk punkt i infektionsprocessen.

Histochemistry and immunohistochemistry, ofta förkortat till histokemi respektive immunhistokemi, är två relaterade discipliner inom patologi och cellbiologi.

Histochemistry är en metod som används för att lokalisera och identifiera specifika substanser eller strukturer i celler och vävnader genom att använda histologiska färgningstekniker. Genom att använda olika kemikalier som reagens kan man få celler och vävnader att färgas specifikt beroende på vilka substanser de innehåller, till exempel proteiner, kolhydrater, lipider eller nukleinsyror.

Immunohistochemistry är en undergrupp av histochemistry som använder antikroppar för att detektera specifika proteiner i celler och vävnader. Genom att använda primära antikroppar som binder till ett visst protein och sedan sekundära antikroppar som är konjugerade till en fluorescerande markör eller en enzymatisk katalysator kan man lokalisera och identifiera proteinet i fråga. Detta används ofta inom patologi för att ställa diagnoser, studera sjukdomsprocesser och forska om cellulära mekanismer.

Immunoglobulin G (IgG) är en typ av antikropp som produceras av B-celler i svaret på ett immunologiskt utmaning. IgG består av två lätta kedjor och två tunga kedjor, där de senare innehåller en konstant region (Fc) och en variabel region som binder till antigener.

IgG har flera funktioner, bland annat att neutralisera toxiner och virus, aktivera komplementsystemet och hjälpa till att fagocytera främmande partiklar. IgG är den vanligaste typen av antikropp i serum och har en halveringstid på ungefär 21 dagar.

Kappkedjan (Fc-delen) hos IgG kan binda till Fc-receptorer på olika celltyper, såsom neutrofiler, monocyter och makrofager. Detta leder till aktivering av dessa celler och initiering av immunförsvaret. Kappkedjan kan även binda till proteiner i komplementsystemet, vilket leder till en kaskad av reaktioner som hjälper till att eliminera främmande partiklar.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

Inom medicinsk forskning refererar "inavlade stammar av råttor" till specifika linjer eller populationer av råttor som har avlas under kontrollerade förhållanden med syfte att framställa djur med en standardiserad genetisk bakgrund och förutsägbar fenotyp. Dessa inavlade stammar används ofta i forskning på grund av deras konsekventa egenskaper, såsom sårbarhet eller resistens mot vissa sjukdomar, beteendemönster och fysiologiska funktioner. Exempel på vanligt använda inavlade råttstammar är Sprague-Dawley, Wistar och Lewis råttor.

Rabiesvirus definieras inom medicinen som ett enkelsträngat RNA-virus i familjen Rhabdoviridae och släktet Lyssavirus. Viruset orsakar den dödliga zoonotiska sjukdomen rabies, som vanligtvis överförs till människor genom bett eller skrapningar från infekterade djur, ofta hundar, fladdermöss och andra vilda däggdjur. Rabiesvirus har en karaktäristisk rhabdoviral form med en cylindrisk kapsid omgiven av ett lipidmembran. Det infekterar nervceller hos värden, replikerar sig och sprider sig sedan till centrala nervsystemet, vilket leder till progressivt neurologiskt förfall och död om läkemedelsbehandling inte ges i tid.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.

Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.

Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.

'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

Tyreoideaglobulin (Tg) er ein proteín som produseres i skjevtarmen (tarmen) og er normalt ikke synlig i blodet. I tillegg kan det produseres av tyreoidekjelen, noe som gjør at det ofte brukes som en marker for tilstedeværelse og aktivitet hos skjevtarmskanser og tyreoidekjeltumorer.

Et stigende nivå av Tg i blodet kan vise på at kreften har metastaserat eller at behandlingen ikke har vært suksessfull. Tg-nivået måles vanligvis etter en abliseringsbehandling (som f.eks. radioaktiv jodterapi) for å kontrollere om behandlingen har vært effektiv og om det er noen resterende kreftceller igjen.

Det er viktig å understreke at tolkningen av Tg-verdier kan være kompleks og bør gjøres av en ekspert i sammenheng med andre tester og kliniske data.

Ett kycklingembryo är den tidiga utvecklingen av ett kycklingägg, vanligtvis från fertilisation till dagen 20-21. Under den här perioden sker snabb celltillväxt och differentiering, ledande till bildandet av olika delar av en fullvuxen kyckling, inklusive hjärtat, hjärnan, ryggraden, muskler, och organ. Kycklingembryot är beläget inuti ägget och är omgivet av två membran, amnion och allantois, som ger skydd och näring. Det är viktigt att notera att användning av kycklingembryon i forskning är kontroversiellt på grund av etiska överväganden.

Neisseria meningitidis, också känd som meningokocker, är en gram-negativ, aerob bakterie som normalt kan koloniseras i de övre luftvägarna hos ungefär 10% av vuxna. Det finns 13 serogrupper av N. meningitidis, men de mest vanliga serogrupperna som orsakar sjukdom hos människor är A, B, C, W och Y.

N. meningitidis kan orsaka allvarlig infektion, särskilt i små barn och ungdomar. De två vanligaste infektionssjukdomarna som orsakas av N. meningitidis är meningit (hjärnhinnesjukdom) och sepsis (blodförgiftning). Symptomen på meningit kan inkludera feber, huvudvärk, kräksymtom, muskelvärk, trötthet, stel nacke och ljuskänslighet. Symptomen på sepsis kan inkludera feber, snabb hjärtslag, svår andning, fuktig köttfärgad hud, blåaktiga eller vitaktiga fläckar på huden och medvetslöshet.

N. meningitidis sprids vanligtvis genom droppbältinfektion från nära kontakter med en infekterad person, till exempel genom hosta eller nysningar. Vaccinering är tillgänglig för att förebygga vissa serogrupper av N. meningitidis och rekommenderas ofta för barn och unga vuxna som har en ökad risk för infektion.

En falskt positiv reaktion är ett fall där en medicinsk test visar ett positivt resultat, men det saknas verifierbara tecken eller bevis på att den personen faktiskt har sjukdomen eller tillståndet som testet mäter. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, beroende på vilket slags test som används och hur det utförs.

För att ge ett exempel, om vi tar ett tester för droger, kan en falskt positiv reaktion inträffa om den person som testas har intagit någon annan substans som innehåller samma kemiska struktur som den aktiva ingrediensen i drogen man letar efter. Detta kan leda till ett felaktigt positivt resultat, även om personen aldrig har använt den specifika drogen.

Falskt positiva reaktioner är allvarliga problem när det gäller medicinsk diagnostik, eftersom de kan leda till onödiga behandlingar, överdriven oro och kostnader. Därför är det viktigt att alla medicinska tester utvärderas i kontexten av den persons symptom, historia och andra faktorer som kan påverka resultatet. I allmänhet rekommenderas det att bekräfta ett positivt testresultat med ett annat typ av test eller metod för att minimera risken för falskt positiva reaktioner.

Enligt medicinskt perspektiv är en nyfödd ett barn som har nyligen fötts och fortfarande befinner sig inom sitt första levnadsår. Detta omfattar oftast spädbarn som är yngre än 28 dagar, även kända som "fullborna", men kan fortsätta att gälla under de första 12 månaderna av barnets liv. Under denna tidsperiod genomgår barnet snabba fysiska och utvecklingsmässiga förändringar, vilket gör det viktigt att övervaka dess tillstånd noga för att säkerställa en hälsosam utveckling.

En konjugatvaccin är en typ av vaccin där man kombinerar en antigen (ett ämne som framkallar immunsvar) med ett protein som verkar som en transportör. Konjugatvaccin används ofta för att skydda barn under två års ålder mot bakterieinfektioner, särskilt pneumokocker och meningokocker.

Den vanligaste anledningen till användandet av konjugatvacciner är när den målade antigenen är för svag för att framkalla ett starkt immunsvar hos organismen. Genom att koppla samman antigenen med ett protein som lätt stimulerar immunsystemet, kan konjugatvaccinet ge en starkare och långvarigare immunitet än en vanlig vaccin.

Ett exempel på en konjugatvaccin är Prevnar, som används för att skydda mot pneumokockinfektioner. I denna vaccinen är antigenen från pneumokocker kopplad till ett protein hämtat från difteribakterier. När barnen får vaccinet, lär sig deras immunsystem att känna igen och bekämpa både antigenen och proteinet, vilket ger ett skydd mot pneumokocker.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

I en medicinsk kontext är en kapsid den proteinhölje som omger och skyddar genomet hos ett virus. Kapsiden är ofta skapad av flera kopior av samma proteiner, som arrangerar sig i en specifik form som kan liknas vid en symmetrisk skal eller yta. Denna struktur hjälper till att stabilisera viruset och underlättar dess infektion av värdceller genom att binda till specifika receptorer på cellens yta. Kapsiden är en viktig del av virusets struktur och spelar en central roll i dess livscykel och patogenesis.

Fibronektin är ett glykoprotein som utgör en viktig del av den extracellulära matrisen (ECM) i många olika vävnader i kroppen. Det har en central roll i celladhesion, migration, proliferation och differentiering genom att interagera med andra ECM-proteiner, cellreceptorer och tillväxtfaktorer. Fibronektinet kan finnas i olika isoformer beroende på alternativ splicing av RNA, vilket ger upphov till en hög grad av funktionell diversitet. I patologiska tillstånd som fibros och tumörbildning kan nivåerna av fibronektin vara förändrade, vilket kan ha en påverkan på cellfunktioner och vävnadsoorganisation.

Lektiner är proteiner eller glykoproteiner som förekommer naturligt i många levande organismer, inklusive växter, djur och mikroorganismer. De har förmågan att binda specifikt till kolhydrater på cellytan hos andra celler. Lektinernas funktion kan variera beroende på vilket organism de kommer ifrån, men de kan exempelvis spela en roll i immunförsvaret, blodkoaguleringen och celldelningen.

I vissa fall kan lektiner också ha toxiska effekter på människor och djur. När vi ätter vissa typer av växter eller frön som innehåller höga nivåer av lektiner, kan det leda till symptom som magkramper, diarré och i värsta fall även andningssvårigheter. Därför rekommenderas det att tillaga vissa sorters frön och bönor noggrant innan de ätas, för att neutralisera lektinerna och minska risken för biverkningar.

En immunsorbent är ett medel som används för att fånga upp och ta bort specifika proteiner, antibakteriella substanser eller andra molekyler ur en biologisk vätska, till exempel blod. Detta uppnås genom att koppla fast ett antigen (den specifika substansen som ska fångas upp) till en solid matrix, såsom agarosa, sefarys eller magnetiska partiklar. När vätskan passerar igenom immunsorbenten binds målproteinet till antigenet och kan därmed separeras från övriga beståndsdelar i vätskan.

Immunsorbenter används ofta inom klinisk diagnostik, forskning och behandling av olika sjukdomstillstånd, exempelvis för att renodla antikroppar, fjärmara toxiner eller skilja på olika proteiner i en biologisk vätska.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

Radioisotoper, även kända som radioaktiva isotoper eller radionuklider, är varianter av grundämnen där atomkärnan har för få eller för många neutroner jämfört med den stabila formen. Detta gör att de är instabila och sönderfaller genom radioaktivt sönderfall, under vilket de emitterar ioniserande strålning i form av alfa- eller betapartiklar eller gammastrålning. Radioisotoper används inom en rad olika områden, till exempel medicin (till exempel för diagnostiska och terapeutiska syften), industri, forskning och militärt bruk.

Integriner är en typ av proteiner som finns på cellmembranet hos flera olika celltyper, inklusive vita blodkroppar och endotelceller i blodkärlen. De spelar en viktig roll för cellernas förmåga att koppla samman med varandra och med extracellulära matrixproteiner i omgivningen. Integrinerna består av två delar, α- och β-subenheter, som tillsammans bildar en heterodimer.

Integrinerna kan aktiveras genom att binda till specifika ligander, vilket orsakar en konformationsförändring i integrinmolekylen som möjliggör interaktion med cytoskelettet inne i cellen. Detta leder till signaltransduktion och regulering av cellfunktioner såsom adhesion, migration, proliferation och differentiering. Integriner spelar också en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta leukocyternas migrationskapacitet till inflammationsområden.

I medicinsk kontext kan defekter i integrinfunktion orsaka olika sjukdomar, såsom blödningsrubbningar, immunbrist och autoimmuna sjukdomar.

En kolhydratsekvens refererar till en rad av sammanlänkade monosackarider (enkelkolhydrater) som tillsammans bildar ett kolhydratmolekyl. Kolhydrater är organiska föreningar som består av kol, väte och syre, och de kan delas in i enklare enheter som monosackarider (enkelkolhydrater), disackarider (dubbelsocker) och polyoler. När dessa enheter sammanlänkas bildar de kolhydratsekvenser, även kända som oligosackarider eller polysackarider beroende på antalet monosackarider i sekvensen.

Exempel på kolhydratsekvenser inkluderar stärkelse (ett polysackarid bestående av flera hundra glukosenheter), cellulosa (ett polysackarid bestående av tusentals glukosenheter) och dextran (ett oligosackarid bestående av 10-100 glukosenheter). Dessa kolhydratsekvenser kan spela en viktig roll i biologiska processer, såsom energiomsättning, cellytstruktur och cellkommunikation.

"Equine diseases" refer to medical conditions that primarily affect horses. These can include infectious diseases caused by bacteria, viruses, parasites, or fungi, as well as non-infectious conditions such as musculoskeletal disorders, metabolic diseases, and genetic disorders. Examples of equine diseases include strangles, equine influenza, equine herpesvirus, West Nile virus, Potomac horse fever, lameness, equine metabolic syndrome, and Cushing's disease. It is important to note that some diseases can affect multiple species, including horses, and are not exclusive to horses.

En malariavaccin är ett vaccin som utvecklats för att förhindra malaria, en infektionssjukdom som orsakas av parasiter i släktet Plasmodium och som huvudsakligen sprids via myggor. Vaccinet fungerar genom att stimulera immunförsvaret hos den vaccinerade personen att utveckla en immunrespons mot specifika proteiner på ytan av Plasmodium-parasiten, vilket gör det svårare för parasiten att infektera röda blodkroppar och orsaka sjukdom.

Det finns idag inga godkända malariavaccin på marknaden, men flera kandidater befinner sig i olika faser av utveckling och kliniska prövningar. De flesta av de aktuella vaccinkandidaterna riktar in sig på att ge skydd mot den vanligaste malariasmittan, Plasmodium falciparum.

Blood group antigens are proteins or carbohydrates found on the surface of red blood cells that can stimulate an immune response when introduced into the body of a person who does not have those same antigens on their own red blood cells. These antigens are also known as "blood group antigen systems" and include well-known examples such as the ABO and Rh systems.

The ABO system includes two antigens, A and B, and four corresponding blood types (A, B, AB, and O). The presence or absence of these antigens determines a person's blood type. If a person has Type A blood, for example, their red blood cells will have the A antigen on their surface.

The Rh system includes several antigens, with the most important being the D antigen. People who have this antigen are considered Rh-positive, while those who do not are considered Rh-negative.

Blood group antigens can cause an immune response when they are introduced into the body of a person who does not have them because the immune system recognizes them as foreign and mounts a defense against them. This is why it's important to match blood types in transfusions and transplants, to avoid triggering an immune response that can cause serious complications or even be life-threatening.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

Den basalmembranen är en tunnt, platt, specialiserad struktur som skiljer epitelceller och endotelceller från det underliggande bindvävslagret i flera typer av vävnader i kroppen. Den består av två huvudsakliga delar: basal lamina och reticular lamina. Basal lamina är den innersta, elektrondensa lagret som utgör en matrix av extracellulära proteiner, såsom kolagen typ IV, laminin och nidogen. Reticular lamina är det yttre, mindre tätt packade lagret som består av kollagena fibriller. Basalmembranet har en viktig roll i celladhesion, celldifferentiering, cellkommunikation och molekylär transport.

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

Denguevirus är ett flavivirus som orsakar denguefeber, en infektionssjukdom som sprids av myggor. Det finns fyra olika serotyper av denguevirus (DEN-1, DEN-2, DEN-3 och DEN-4), och infektion med en serotype ger livslång immunitet mot den specifika serotypen men endast tillfällig immunitet mot de andra. Infektioner med en annan serotype kan leda till allvarligare sjukdom och komplikationer, så kallad svår denguefeber eller denguehock. Symptomen på denguefeber kan variera från milda till allvarliga och inkluderar feber, hosta, ont i muskler och leddjup, trötthet, utslag, illamående och kräkningar. I allvarliga fall kan det uppstå komplikationer såsom blödningar, chock och organsvikt. Denguevirus sprids främst av myggor av arten Aedes aegypti och Aedes albopictus, som är vanligast i tropiska och subtropiska områden över hela världen.

Iodisotoper är varianter eller versioner av grundämnet jod, som har olika antal neutroner i kärnan. Detta gör att de har olika massa och halveringstid, vilket kan användas inom medicinen för diagnos och behandling av sjukdomar.

Exempel på jodisotoper som används inom medicinen är:

* Jod-123: Används vid scintigrafi, en typ av medicinsk undersökning där man följer fördelningen av ett radioaktivt ämne i kroppen. Jod-123 används exempelvis för att undersöka funktionen hos sköldkörteln.
* Jod-131: Används vid behandling av sjukdomar i sköldkörteln, såsom giftstruma och sköldkörtelcancer. Jod-131 samlas i sköldkörteln och strålar ut joniserande strålning som förstör delar av sköldkörteln.

Det är viktigt att notera att användningen av radioaktiva isotoper inom medicinen ska ske under kontrollerade förhållanden och under ledning av utbildad personal, för att minimera risker för patienten och personalen.

"Cricetulus" er en slags gnaeger (rodent) som tilhører familien Cricetidae. Denne gruppen inkluderer forskjellige arter som lever i Asien, herunder den mongolske gnaegeren ("Cricetulus griseus") og den kinesiske hamster ("Cricetulus barabensis"). Disse gnaegerne er generelt små, med en kroppslengde på 8-12 cm og et vekt på 20-50 gram. De lever i underjordiske boner og har en diett som består av frø, urter og insekter.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

Myasthenia gravis är en autoimmun sjukdom som kännetecknas av muskelsvaghet och snabbt tröttnande i skelettmuskulaturen. Sjukdomen orsakas av att antikroppar blockerar eller förstör receptorerna på muskelcellernas yta, vilket förhindrar att nervimpulser kan överföras till musklerna och leda till muskelsvaghet. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera dubblering av synen, problem med att tugga, svälja och tala samt muskelsvaghet i armar och ben. Myasthenia gravis behandlas vanligen med mediciner som hjälper att förbättra nervimpulsöverföringen till musklerna, men i vissa fall kan kirurgi vara aktuell.

Cytotoxicity tests are a group of laboratory methods used to measure the damaging effects of chemicals or drugs on living cells. Immunological cytotoxicity tests, also known as immune-mediated cytotoxicity assays, involve the use of the immune system to detect and quantify cell damage or death.

In these tests, specific antibodies are used to label target cells, which can then be detected and measured using various techniques. For example, in the classic cytotoxic lymphocyte (CTL) assay, cytotoxic T-cells are incubated with target cells that have been labeled with a chromium-51 radioisotope. If the T-cells recognize and kill the target cells, the released chromium can be measured to quantify the degree of cytotoxicity.

Other immunological cytotoxicity tests include flow cytometry-based assays that use fluorescently labeled antibodies to detect cell surface markers or intracellular proteins associated with apoptosis or necrosis. These assays can provide detailed information about the mechanisms of cell death and the specificity of cytotoxic responses.

Immunological cytotoxicity tests are widely used in various fields, including drug development, cancer research, immunology, and toxicology, to evaluate the safety and efficacy of therapeutic agents, assess immune function, and study the mechanisms of cellular injury and disease.

"Hundsjukdomar" är ett samlingsbegrepp för sjukdomar och tillstånd som kan drabba hundar. Det finns många olika slags hundsjukdomar, och de kan vara genetiska, infektionsrelaterade, åldersrelaterade eller orsakas av trauma eller miljöfaktorer. Några exempel på vanliga hundsjukdomar är hjärtproblem, cancer, diabetes, epilepsi, allergier, ledbesvär och njursjukdomar.

Det är viktigt att notera att denna beskrivning inte är en fullständig eller officiell medicinsk definition, utan snarare ett allmänt sammanfattande begrepp för sjukdomar som kan drabba hundar.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

Hepatit B-ytantigener (HBsAg) är ett proteinkomplex som utgör ytstrukturen på hepatit B-virusets yta. Det kan detekteras i blodet hos en individ som är infekterad med hepatit B-virus, och dess närvaro används som en diagnosmarkör för aktiv infektion. HBsAg kan upptäckas cirka 1–10 veckor efter att en person har blivit smittad av viruset och kan vara detekterbar i upp till sex månader efter akut infektion, även om individen har blivit botad. Om HBsAg kan påvisas mer än sex månader efter akuta symtomen kallas detta en kronisk hepatit B-infektion.

Isoenzym (eller isoform) är ett samlingsnamn för olika enzymer som har samma funktion men kan skilja sig något i deras aminosyresekvens och/eller kinetiska egenskaper. De uppstår genom genetisk variation, där varje isoenzym kodas av en separat gen. Isoenzymen kan ha olika reguleringsmekanismer, subcelulär lokaliseringsgrad och stabilitet, vilket gör att de kan anpassa sig till specifika cellulära behov och miljöer. Detta är en naturlig strategi hos levande organismer för att öka deras flexibilitet och adaptabilitet. I klinisk kontext kan isoenzymnivåer i blodet användas som markörer för olika sjukdomstillstånd, eftersom specifika isoenzymbrister kan vara associerade med vissa patologiska tillstånd.

T-cell differentiation antigens are cell surface proteins that expressed during the development and activation of T-cells, a type of white blood cells that plays a central role in cell-mediated immunity. These antigens help to identify the stage and function of a T-cell at various points in its life cycle.

Differentiation antigens are markers that indicate the maturation and differentiation status of a cell, they are useful in identifying and tracking specific subsets of cells during development, activation and differentiation. In the case of T-cells, these antigens are expressed as the T-cell precursors develop into mature T-cells and become activated to perform effector functions.

Some examples of T-cell differentiation antigens include:

* CD4 and CD8: These co-receptors are expressed on the surface of T-cells and help to determine the T-cell's role in the immune response. CD4+ T-cells, also known as helper T-cells, assist in activating other immune cells, while CD8+ T-cells, also known as cytotoxic T-cells, directly kill infected cells.
* CD25: This antigen is expressed on the surface of activated T-cells and is a marker for recent activation.
* CD62L: Also known as L-selectin, this antigen is expressed on naive T-cells and helps them to migrate to lymph nodes where they can encounter antigens. After activation, the expression of CD62L is downregulated, which prevents the activated T-cell from recirculating through the lymph nodes.
* CD45RA and CD45RO: These isoforms of the protein tyrosine phosphatase CD45 are differentially expressed on T-cells. CD45RA is found on naive T-cells, while CD45RO is found on memory and activated T-cells.

These antigens can be used in research, clinical diagnostics and therapy as markers to identify and isolate specific subsets of T-cells for study or therapeutic purposes.

Cycliska peptider är en typ av peptidmolekyler som innehåller en sluten ringstruktur, vilket skiljer dem från linear peptider. Denna ringstruktur bildas genom kemiska bindningar mellan två eller flera aminosyror i peptiden, ofta med hjälp av speciella aminosyror som har förmågan att bilda cykler, såsom cystein.

Exempel på cycliska peptider inkluderar neuropeptider (som till exempel oxytocin och vasopressin), hormoner (som till exempel insulin) och antimikrobiella peptider (som till exempel defensiner). Cycliska peptider har ofta en högre strukturell stabilitet och biologisk aktivitet jämfört med linear peptider, vilket gör dem intressanta som möjliga läkemedelskandidater.

Rh-Hr-blodgruppsystemet är ett av de 30 kända blodgruppsystemen hos människor, och styrs av genvariationer i RHD-genen. Rh-systemet innehåller flera olika antigener, men det viktigaste av dem är D-antigenet, som används för att klassificera en persons blodgrupp som Rh-positiv (Rh+) eller Rh-negativ (Rh–). Om individen har D-antigen på sina röda blodkroppar är den Rh-positiv, och om individen saknar D-antigen är den Rh-negativ.

Hr-systemet är ett annat blodgruppsystem som styrs av genvariationer i RHCE-genen. Det innehåller också flera olika antigener, men de två viktigaste är C-antigenet och E-antigenet. En persons blodgrupp i Hr-systemet kan vara CC, CB, CE, CD, CDE, cE, eller cde, beroende på vilka antigener de har.

Det är viktigt att matcha Rh- och Hr-blodgrupper korrekt vid blodtransfusioner och under graviditet för att undvika allvarliga komplikationer som hemolytisk anemi hos fostret eller nyfödda.

Autoimmunitet är ett tillstånd där individens immunförsvar felaktigt identifierar och attackerar egna kroppsegna celler, vävnader eller organ. Detta sker när immunsystemets T-celler och B-celler inte kan skilja på främmande ämnen (antigen) och kroppsegna strukturer, vilket leder till produktion av autoantikroppar och aktivering av inflammatoriska processer. Autoimmuna sjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska och påverka flera olika organ. Symptomen och allvarlighetsgraden varierar beroende på vilken typ av autoimmun sjukdom det rör sig om. Behandlingen av autoimmuna sjukdomar inriktas ofta på undertrycka eller modifiera immunförsvaret för att reducera inflammation och skada på kroppsegna vävnader.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

Glykolipider är en typ av molekyler som består av en fettsyra som är kovalent bundet till en kolhydratkedja. Denna typ av molekyler finns naturligt i cellytorna hos levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat att agera som receptorer för signalsubstanser och att bidra till cellens struktur och funktion. Glykolipider delas vanligen in i fyra kategorier baserat på den kolhydratkedja de innehåller: glykosfingolipider, globosider, gangliosider och neutrala glykolipider.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

'Plasmacytom' är en benign (godartad) tumör som består av plasma cells, vilket är en typ av vit blodcell som producerar antikroppar i immunsystemet. Plasmacytomer tenderar att växa lokalt och bilda en massa i ett specifikt område, ofta i benen eller huden. Det är ovanligt att plasmacytomer sprider sig till andra delar av kroppen.

Plasmacytomer skiljer sig från maligna (ontartade) tumörer som kallas multipelt myelom, där plasma cells också spelar en central roll. I multipelt myelom har plasma cellsen förlorat kontrollen över celldelningen och kan sprida sig till andra delar av kroppen, vilket kan orsaka allvarliga komplikationer som benstarknader, njursvikt och immunbrist.

Det är värt att notera att det kan vara svårt att skilja mellan en godartad plasmacytom och en tidig ondartad multipelt myelom, så en patient med en diagnos av plasmacytom bör följas noggrant av en läkare för att säkerställa att tumören inte utvecklas till cancer.

Neuraminidase (N-acetylneuraminic acid hydrolase) er ein slags enzym som spjyler siktbarlige kolhydrater (såkalte sialiska kolhydrater) frå overflata av mange forskjellige typer celler, inkludert bakteriar og virusar. I virusar som influensaviruset spiller neuraminidase en viktig rolle i forhold til at viruset skal kunne smitta nye celler. Neuraminidasen klår sialiska kolhydrater frå overflata av infisert celler og på den måten unngår at nyinfiserte viruspartiklar fastnar i sleime som inneholder mange sialiska kolhydrater. På denne måten er neuraminidasen medvirkende til å gjøre influensaviruset mer smittefarlig og vanskeligere å bekjempe med vanlige behandlingsformer.

Kollodion är en lösning av kolloidalt silverhalogenid i kollodion, som använts inom fotografi som ett ljuskänsligt medium. Kollodion är en viskös lösning av cellulosenitrat i etanol och eter. När kollodionslösningen påförs på ett underlag, till exempel glas, och torkar, bildas en tunna, hållbar film.

I fotografisk kontext refererar "kollodion" ofta till denna typ av fotografiska plattor, även kända som kollodiumplattor eller kollodionnegativ. De uppfanns på 1850-talet och användes flitigt inom fotografin fram till slutet av 1800-talet, då de alltmer ersattes av torra, ljuskänsliga plattor. Kollodionnegativ kännetecknas av sin höga skärpa och detaljrikedom, men processen är komplicerad eftersom plattorna måste exponeras, utvecklas och fixeras medan de ännu är fuktiga.

En njurglomerulus är en samling kapillärer inne i en njure som spelar en viktig roll i reningsprocessen av blodet. Den bildas när efferenta arterioler, de små artärerna som leder bort blod från glomerulus, delar sig och blir till en uppsättning kapillärer innan de återförenas och formar en efferent ven.

Glomerulus är den del av nefronet, det grundläggande filtreringsenheten i njuren, där blodfiltrat bildas. När blod passerar genom glomerulus sker en ultrafiltration, vilket innebär att vatten, små molekyler och joner passerar genom kapillärväggen medan större molekyler, som proteiner och celler, förblir kvar i blodet.

Njurglomerulusen är en viktig struktur eftersom den reglerar reningsprocessen och hjälper till att kontrollera vätske- och elektrolytbalansen i kroppen.

'Antigen variation' är ett medicinskt begrepp som refererar till förmågan hos vissa patogener, såsom bakterier och virus, att ändra ytaffektiva proteiner eller sockerstrukturer (antigener) på sin yta. Detta gör det svårare för värdens immunsystem att känna igen och bekämpa patogenen, eftersom de modifierade antigenerna kan undgå erkännande av immunsystemets specifika antikroppar eller T-celler.

Det finns olika typer av antigenvariation hos olika patogener. Några exempel är:

1. Slumpmässig mutation: Bakterier och virus kan genomgå slumpmässiga mutationer i sina gener som kodar för ytaffektiva antigener, vilket resulterar i en varierad population av patogener med olika antigentiska egenskaper.
2. Genetisk rekombination: Vissa bakterier kan byta genetiskt material med andra individer av samma art genom ett process som kallas genetisk rekombination. Detta kan leda till nya kombinationer av gener och därmed nya antigentiska egenskaper hos patogenen.
3. Antigen switching: Vissa parasiter, såsom trypanosomer, har en mekanism som tillåter dem att byta mellan olika ytaffektiva proteiner (antigener) på sin yta under infektionen. Detta gör det svårare för värdens immunsystem att hålla koll på patogenen och utveckla en effektiv immunitet.
4. Phenotypisk variation: Vissa bakterier kan producera olika former av sig själva med varierande antigentiska egenskaper, vilket gör det svårare för värdens immunsystem att bekämpa dem.

Antigenvariation är en viktig mekanism som patogener använder för att undvika värdens immunsvar och etablera en infektion. Förståelse av dessa mekanismer kan hjälpa till att utveckla effektiva strategier för att kontrollera och behandla infektioner.

Toxoplasmos är en infektionssjukdom orsakad av protozoen parasiten Toxoplasma gondii. Den kan drabba både djur och människor, men människan smittas vanligtvis via kontakt med kattlite eller infekterat rått kött.

Infektionen är oftast asymptomatisk hos immunocompetenta individer, men kan orsaka allvarliga komplikationer hos gravida kvinnor och personer med nedsatt immunförsvar, såsom HIV-smittade. Infektionen under graviditeten kan leda till fosterskador eller missfall.

Symptomen på toxoplasmos kan variera från milda, grippeliknande symptom till allvarligare symtom som hjärninflammation (encefalit) och ögoninfektioner (oftalmit). Behandlingen består vanligen av kombinerad antibiotisk behandling med pyrimethamin och sulfadiazin.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.

During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.

The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Immunglobulin, även känt som gammaglobulin, är en typ av protein som produceras av B-celler och plasma celler i vår immunsystem. Dessa proteiner är en viktig del av vårt försvar mot infektioner och främmande ämnen, eftersom de kan binda till dessa substanser och hjälpa till att neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

Immunglobuliner är uppbyggda av fyra polypeptidkedjor som är sammanbundna till varandra: två identiska lätta kedjor och två identiska tunga kedjor. Det finns fem olika klasser av immunoglobuliner, IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, som skiljer sig åt i deras aminosyrasekvens och struktur. Varje klass har också olika funktioner i vår immunförsvar.

IgG är den vanligaste klassen av immunoglobulinerna och de kan hittas i blodet och lymfan. De ger immunitet mot bakterier och virus, neutraliserar toxiner och hjälper till att eliminera komplexa med främmande ämnen från kroppen. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor som i lungorna, mag-tarmkanalen och ögonens yta. De skyddar mot infektioner genom att förhindra inträngande av mikroorganismer genom slemhinnan. IgM är den första immunoglobulin som produceras när kroppen utsätts för en ny infektion och de hjälper till att aktivera komplement-systemet, vilket kan leda till destruktion av mikroorganismer. IgD finns på ytan av B-celler och hjälper till att aktivera dem när de möter en främmande substans. IgE är involverad i allergiska reaktioner och hjälper till att eliminera parasiter som hittas i kroppen.

Immunologiskt minne är ett begrepp inom immunologin som refererar till den förmåga hos det adaptiva immune systemet att "komma ihåg" en specifik patogen (t.ex. en virus eller bakterie) och snabbare och mer effektivt bekämpa den om individen exponeras för den igen i framtiden. Detta uppnås genom att specifika immunceller, såsom B-celler och T-celler, som har identifierat och svarat på en patogen under en tidigare exponering överlever efter sjukdomen och förblir i ett icke-aktiverat tillstånd i kroppen. Dessa minness Ömmar kan sedan snabbt aktiveras vid en senare exponering av samma patogen, vilket leder till en snabbare och kraftfullare immunrespons. Detta fenomen är viktigt för effektiv vaccination, eftersom vaccin ger immunsystemet en "upplevelse" av en patogen utan att orsaka sjukdomen, vilket låter immunsystemet skapa minnen som kan skydda individen från framtida infektioner.

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

"Nyfött djur" kan definieras som ett djur som just har fötts och fortfarande är i sitt spenbarnstadium. Under denna period är ungdjuret beroende av moderns mjölk för näring och skydd. Det exakta tidsintervallet för det nyfötta stadiet kan variera beroende på djurspecies.

För vissa djur, som människan, är det relativt kort, medan andra djurarter kan ha en mycket längre period av beroende. Under denna tiden utvecklas ungdjuret fysiskt och lärr sig överlevnadsstrategier från modern eller flocken.

"Svinsjukdomar" refererer til en række forskellige sygdomme, der kan inficere svin. Disse sygdomme kan være bakterielle, virale, parasitære eller fungiske og kan have en varierende grad af patogenitet og overførselsemuligheder. Nogle almindelige typer af svinsjukdomme omfatter:

1. Klassisk Svinepest (CSF): En virussygdom som kan føre til høj dødelighed blandt svin.
2. Pestivirus-infektioner, herunder Diarrhoe virus hos svin (SVV) og Porcine Circovirus type 2 (PCV2): Disse virale sygdomme kan føre til diarré, vægt tab og øget dødelighed.
3. Streptococcus suis-infektioner: En bakteriel infektion som kan forårsage sepsis, meningitis og andre alvorlige sygdomme hos svin.
4. Mycoplasma hyopneumoniae-infektioner: En bakteriel sygdom som kan føre til lungesygdomme og vægt tab hos svin.
5. Salmonella-infektioner: Bakterielle infektioner som kan overføres til mennesker og forårsage alvorlige sygdomme.
6. Parasitiske infektioner, herunder Ascaris suum (svineorm) og Trichuris suis-infektioner: Disse parasitiske infektioner kan forårsage diarré, vægt tab og andre tegn på sygdom hos svin.
7. Diverse svampeinfektioner, herunder Aspergillus-infektioner og Mucormykose: Disse infektioner kan forårsage lunge- og andre organinfektioner hos svin.

Kärlinflammation, även kallat coitus-inducerad cervicitis eller postkoital blödning, är ett tillstånd där kvinnan upplever smärta, blödning eller irriterande känslor i underlivet efter samlag. Det kan orsakas av olika faktorer, inklusive infektion, irritation eller skada på livmoderhalsen (cervix). I vissa fall kan det vara ett tecken på en underliggande gynecologisk problem, såsom cervicitis, endometritis eller sexuellt överförbara infektioner. Det är viktigt för den drabbade att söka medicinsk hjälp om de upplever dessa symptom, särskilt om det är återkommande eller kraftigt, för att få en korrekt diagnos och behandling.

"Passiv kutan anafylaxi" är ett sällsynt tillstånd som orsaks av överföring av IgE-antikroppar från en sensibiliserad individ till en icke-sensibiliserad individ via blodtransfusion eller moderkaka. Detta leder till en immunologisk reaktion som liknar den vid aktiv anafylaxi, men utan direkt exponering för ett allergen hos den drabbade personen. Symptomen kan vara milda till moderata och inkluderar hudutslag, pruritus (kittlande känsla på huden), erytem (rödhet av huden) och edema (svullnad). I allvarliga fall kan det leda till andningssvårigheter, hypotension och i värsta fall chock. Det är viktigt att söka omedelbar medicinsk vård om man misstänker passiv kutan anafylaxi.

Orthomyxoviridae är en familj av virussorter som inkluderar de sjukdomsalstrande virusen influensavirus A, B och C. Dessa virussorter orsakar ofta influensa hos människor och andra däggdjur samt fåglar. Virusen har en enkel, segmenterad RNA-genom som omges av ett lipidmembran innehållande två virusproteiner. De är mycket smittsamma och kan spridas via droppburen smitta från en infekterad individ. Influensavirus A är särskilt känt för sin förmåga att mutera och orsaka pandemier, som exempelvis den spanska sjukan 1918.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

'Serum' er definert som den klare, gullaktige delen av blodet etter at det har koagulert og de festende bestanddelene har fjernet seg. Serum inneholder noen vitaminer, mineraler, hormoner, lysosomer, antibakterielle proteiner og avstøvingsprodukter fra cellemetabolisme. Det er ofte brukt i medisinske tester for å måle forskjellige stoffer som kolesterol, glukose, elektrolyttbalanse, leverfunksjon og nivået av bestemte proteiner. Serum kan også bli brukt i diagnostisk testing for infeksjoner og autoimmune lidelser.

Trombocytopeni är ett medicinskt tillstånd där individen har för låga nivåer av trombocyter (blodplättar) i blodet. Trombocyter är väsentliga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stänga av blödningar när ett kärl skadas. När individen har för få trombocyter, kan det öka risken för allvarlig blödning.

Normalvärdet för antalet trombocyter i blodet varierar beroende på ålder och kön, men vanligtvis ligger det mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per microliter blod. Trombocytopeni definieras som en nivå under 150 000 trombocyter per microliter blod.

Trombocytopeni kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive sjukdomar som infektioner, autoimmuna tillstånd, lever- eller njursjukdom, vitaminbrist (särskilt vitamin B12 och folat), cancer och exponering för vissa läkemedel. I vissa fall kan orsaken inte fastställas, och tillståndet kallas då idiopatisk trombocytopeni.

'Giftstruma' är ett medicinskt tillstånd där magsäcken och/eller tarmsystemet har blivit förlamat eller påverkats negativt efter exponering för ett toxiskt ämne, vanligtvis en giftig substans. Detta kan orsaka symtom som illamående, kräkningar, buksmärtor och i allvarliga fall undernäring och död, beroende på typen och mängden av toxinet. Giftstruma behandlas vanligtvis genom att avlägsna toxinet så snart som möjligt, stödja patientens andnings- och cirkulationsfunktioner och ge understödjande vård beroende på symtom.

Immundominanta epitoper, eller immundominans, refererar till en typ av antigenepitop som tenderar att induce en starkare och mer hållbar immunrespons än andra epitoper på samma antigen. Dessa epitoper kan dominera den specifika immunresponsen, även om det finns andra potentiellt immunogena epitoper på samma antigen. Immundominanta epitoper kan identifieras genom att undersöka T-cellers eller B-cellers respons mot olika delar av ett antigen.

Det är värt att notera att begreppet "immundominans" kan ha något olika betydelser beroende på kontexten, men i allmänhet refererar det till den förmåga hos vissa epitoper att dominera den immunologiska responsen.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

Retikulin är ett nätverk av protein fiber som finns i bindväv. Det bildas av en speciell typ av proteinfibriller som kallas retikulinfiber, och det utgör en del av den underliggande strukturen i huden och andra vävnader. Retikulinhalter och -mönster kan användas som markörer för olika sjukdomar, till exempel fibros och cancer.

'Kolhydrater' er ein samlebetegnelse for organiske stoffer som inneholder kullstoff, brannstoff, oxygen og hydrogen. De er en viktig kilde til energi i menneskers kosthold. Kolhydrater deles vanligvis opp i tre typer: enkeltkolhydrater (som f.eks. glukose og fruktose), dobbeltkolhydrater (som sakkarose, som er sukker) og komplekse kolhydrater (som stivelse og cellulose).

Enkelt- og dobbeltkolhydrater omdannes vanligvis raskt til einkleglukose i kroppen og brukes som brannstoff. Komplekse kolhydrater omdannes langsommere og gir en mer holdbar energileveranse.

Kolhydrater er viktige for å holde blodsukkerne på ein godt nivå, for å gi energi til musklene og hjernen, og for å støtte den gode funksjonen av tarmen.

P-azobenzenarsonat är ett organisk förening som består av en p-azobenzenmolekyl (E-103) kopplad till en arsenikatom med två kolsyreestrar. Det användes historiskt som läkemedel, framförallt som behandling för syfilis, men används inte längre på grund av dess toxicitet och karzinogena egenskaper.

"Akut sjukdom" refererar till en plötslig och snabbt utvecklad medicinsk eller sjukdomstillstånd som kräver omedelbar behandling. Det kan vara orsakat av en infektion, skada, förgiftning eller ett annat medicinskt tillstånd. Symptomen är ofta allvarliga och kan hota livet om de inte behandlas omedelbart. Exempel på akuta sjukdomar inkluderar hjärtinfarkt, lungemboli, svår sepsis och meningit.

'Virion' är ett begrepp inom virologi och refererar till ett fullt samlat, infektionsberett viruspartikel utanför ett värddjurs cell. Det inkluderar alltså viruskapsid (proteinhölje) och eventuellt också virushylster (lipidhaltigt membran). Ibland kan viruset även innehålla en del av värdcellens membran som en del av sitt yttre skal, beroende på hur viruset sprider sig från den infekterade cellen. Virionen innehåller dessutom genetiskt material i form av RNA eller DNA.

'Genbibliotek' (engelska: genomic library) är ett sätt att lagra och organisera DNA-sekvenser från ett eller flera organizmer i form av kloner i värdarceller, ofta bakterier eller jäst. Genombiblioteken innehåller kompletta uppsättningar av genomet organismens DNA-fragment, vilket gör det möjligt att studera och analysera dessa sekvenser på ett systematiskt sätt. Denna teknik används ofta för att identifiera specifika gener eller andra intressanta DNA-sekvenser inom ett helt genome. Genombiblioteken kan också vara värdefulla resurser för att studera evolutionära relationer mellan olika arter och för att utveckla nya molekylära biologiska verktyg och metoder.

Den medicinska benämningen på "Möss, inavlade DBA" refererar till en specifik stam av laboratoriemöss, akronymen "DBA" står för "Dark Blagden Allele". DBA-stammen är känd för att ha en genetisk mutation som orsakar en autoimmun sjukdom, där individernas immunförsvar attackerar och förstör de egna blodbildande cellerna i benmärgen. Detta leder till nedsatt produktion av blodceller och symtom som anemi, neutropeni (nedsatt antal vita blodkroppar) och trombocytopeni (nedsatt antal blodplättar). DBA-stammen används ofta inom forskning för att studera autoimmuna sjukdomar, blodcellers utveckling och genetiska mekanismer.

I medicinsk kontext, kan ‘metoder’ syfta på de tekniker, procedurer eller processer som används för att undersöka, diagnostisera eller behandla sjukdomar och hälsa. Detta kan omfatta allt från laboratorietester och avbildningsstudier till kirurgiska tekniker och medicinsk behandling. Exempel på metoder inkluderar blodprover, röntgenundersökningar, operationer och läkemedelsbehandlingar. Metoder kan vara baserade på vetenskaplig forskning och erfarenheter och används för att underlätta en korrekt diagnos och behandling av patienter.

Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan i hönsägg. Det är ett globulärt protein med en molekylmassa på ungefär 45 kDa och består av 385 aminosyror. Ovalbumin används ofta som modellprotein inom immunologi och allergiforskning, eftersom det är ett av de mest välstuderade allergenen hos hönsägg.

Merkaptoetanol, även känt som beta-merkaptoetanol eller 2-metyl-2-propantiol, är ett lättflytande, klart och färglöst vätskeämne med en karakteristisk, svag lukt. Det är en organosulfurförening som innehåller en thiolgrupp (-SH) och två alkoholgrupper (-OH).

I medicinsk kontext används merkaptoetanol ofta som ett reducerande ämne, vilket betyder att det kan ge ifrån sig en väteatom för att reducera (d.v.s. minska oxidationstillståndet hos) andra kemiska föreningar. Det används ofta som ett konserveringsmedel i ögondroppar och andra medicinska lösningar för att förhindra skada på celler och proteiner genom oxidation.

Merkaptoetanol har också visat sig ha antibakteriella egenskaper, vilket gör det användbart som ett desinfektionsmedel i vissa situationer. Dessutom kan det användas som en antioxidant för att skydda kroppsvävnader från skada orsakad av fria radikaler, vilket är instabila molekyler som kan skada celler och DNA.

Trots dessa potentiala fördelar bör merkaptoetanol hanteras med försiktighet på grund av dess förmåga att ge ifrån sig en väteatom, vilket kan orsaka korrosion hos metaller och skada vissa material. Det kan också ha en irriterande effekt på huden och slemhinnorna vid kontakt.

Dinitrophenols (DNPs) are a group of chemicals that were once used in the manufacturing of dyes, wood preservatives, and explosives. They have also been used as pesticides and herbicides. In the medical field, DNPs have been explored as a potential weight loss aid due to their ability to increase metabolism and body temperature. However, their use for this purpose has been banned in many countries due to serious side effects, including death, that can result from taking them.

Dinitrophenols work by disrupting the normal process of energy production within cells. Under normal conditions, cells produce energy through a process called oxidative phosphorylation, which involves the creation of a proton gradient across the inner mitochondrial membrane. DNPs collapse this gradient, causing energy to be released as heat instead of being used for cellular functions. This increase in metabolism and body temperature can lead to weight loss, but it can also cause serious side effects such as dehydration, hyperthermia, cataracts, skin lesions, and heart problems.

It's important to note that the use of DNPs for weight loss is not only illegal in many countries, but also extremely dangerous and should be avoided at all costs.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

Ribonukleoproteiner (RNP) är komplexa molekyler som består av RNA-molekyler som är associerade med proteiner. De har en central roll i cellens biologiska processer, såsom RNA-syntes, transport, lagrande och nedbrytning.

Det finns olika typer av RNP:er, inklusive ribosomer, spliceosomer, snRNP:er (små jämna nucleära RNP:er) och hnRNP:er (heterogena kärnära RNP:er). Varje typ av RNP har en specifik uppsättning proteiner som interagerar med RNA-molekylen för att utföra dess funktion.

Ribosomer är exempel på RNP:er som hjälper till att syntetisera proteinerna i cellen. De består av två subenheter, varav den stora subenheten innehåller tre RNA-molekyler och cirka 50 proteiner, medan den lilla subenheten innehåller en RNA-molekyl och cirka 30 proteiner.

Spliceosomer är andra exempel på RNP:er som hjälper till att bearbeta RNA-molekyler genom att klippa bort icke-kodande sekvenser (introner) och klistra samman de kvarvarande kodande sekvenserna (exonerna). De består av fem snRNP:er, var och en med en unik RNA-molekyl och ett antal proteiner.

I allmänhet är Ribonukleoproteiner viktiga molekyler som hjälper till att reglera genuttryck och underlätta olika cellulära processer i både pro- och eukaryota celler.

'Vero-celler' är en typ av celllinje som används inom biomedicinsk forskning. Den är utvecklad från celler som isolerats från grön monkey kidney-celler (ur African green monkeys). "Vero" är en akronym för "vervet monkey kidney" (grön monkeys njurar).

Dessa celler har en hög förmåga att replikera och odlas upp i laboratoriemiljö, vilket gör dem användbara inom olika områden som till exempel vaccintillverkning. Vero-celler är ett av de vanligaste valet när det gäller att producera virusbaserade vacciner, eftersom de kan produceras i stora mängder och har en stabil genetisk bakgrund.

Vero-celler används också inom andra områden som till exempel toxikologi, farmakologi och cancerforskning.

Respiratorisk syncytialvirus (RSV) är ett vanligt virus som orsakar andningsvägsinfektioner, särskilt hos barn under två år. Det är det vanligaste viruset som orsakar bronkiolit och lunginflammation hos barn. RSV kan också orsaka allvarliga andningsproblem hos äldre vuxna och personer med nedsatt immunförsvar eller andra sjukdomar som skadat lungorna. Viruset sprids vanligtvis via droppar från sjuka persons näsa eller mun, när de hostar eller nyser. Det kan också spridas genom direkt kontakt med en infekterad person eller yta. Symptomen på RSV-infektion kan vara milda, som en vanlig förkylning, men hos små barn och äldre kan det leda till allvarliga andningssvårigheter och lunginflammation.

'Slemhinneimmunitet' (eller 'mukosal immunity') refererer til den del af immunforsvaret som forsvarer overflader i kroppens indre og ydre slemhinder, som er de steder hvor mikroorganismer oftest kommer ind i kroppen. Disse områder inkluderer mundhulen, næsen, lungerne, tarmene og reproduktive organer.

Slemhinneimmuniteten består af både et humoralt forsvar (frie immunoglobulin A-antistoffer) og et cellulært forsvar (T-celler, B-celler og makrofager). Immunglobulin A (IgA) er det vigtigste antistof i slemhinnerne. Det produceres af plasmaceller og transporteres gennem slimhindens epitelceller til overfladen, hvor det forsvarer mod indtrængende mikroorganismer og fremmede stoffer.

Slemhinneimmuniteten er vigtig for at forebygge infektioner og beskytte mod allergi og autoimmune sygdomme. Den kan styrkes gennem vaccination, en sund kost, god personlig hygiejne og undgåelse af skadelige vaner som rygning.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

Transplantatavstötning, även känd som transplantatmotstånd eller host mot graft-reaktion (HMR), är ett immunologiskt fenomen där den mottagande individens immunsystem identifierar det transplanterade organet eller vävnaden som främmande och svarar med en attack. Detta sker genom att immunceller, framförallt T-lymfocyter, producerar antikroppar och cytokiner som angriper transplantatet.

Transplantatavstötning kan leda till inflammation, skada och eventuell avstängning av det transplanterade organet eller vävnaden. För att förhindra eller reducera risken för transplantatavstötning använder läkare immunosuppressiva mediciner som dämpar den mottagande individens immunsvar. Dessa behandlingar måste dock balanseras mot riskerna för infektioner och andra biverkningar av låga immunförsvar.

Deltaretrovirus är en typ av retrovirus som kan orsaka cancer och immunbristsjukdomar hos däggdjur. Deltaretrovirus-antikroppar är antikroppar som bildas i kroppen som en reaktion på en infektion med deltaretrovirus.

Antikroppar är proteiner som produceras av B-celler i immunsystemet och hjälper till att bekämpa infektioner genom att binda till främmande substance, såsom virus, och neutralisera dem eller markera dem för förstörelse av andra delar av immunsystemet.

Deltaretrovirus-antikroppar kan mätas i blodprover för att diagnostisera en infektion med deltaretrovirus eller för att övervaka effekten av behandlingen hos en person som redan är smittad. Dessa antikroppar kan vara specifika för olika typer av deltaretrovirus, såsom human T-cell leukemiavirus 1 (HTLV-1) och human T-cell leukemiavirus 2 (HTLV-2).

Injektioner, intramuskulära (IM) är en metod för att administrera läkemedel eller andra terapeutiska substanser genom att injicera dem direkt in i muskelvävnaden. Detta görs vanligtvis med hjälp av en nål och en spruta.

Intramuskulära injektioner är effektiva eftersom de tillåter substansen att snabbt absorberas in i blodomloppet genom den rika blodförsörjningen i muskler. De kan användas för att ge läkemedel som behöver en snabb biodistribution, och som kan inte ges peroral (dvs. som tabletter eller kapslar).

Vanliga platser för intramuskulära injektioner inkluderar den yttre överarmen, höften, låret och skinkan. Det är viktigt att undvika att injicera substansen i en blodkärl eller en nerv, vilket kan orsaka smärta, blödning eller skada.

Injektionsplatsen bör vara rengjord och desinficerad före injektionen, och nålen bör hållas vinklad i en 90-graders vinkel till huden när den införs. Efter injektionen bör patienten informeras om att de kan känna lite smärta, rodnad eller svullnad på injektionsplatsen, men att de ska söka medicinsk vård om de upplever allvarligare biverkningar.

Tjocktarmstumörer (Coloncancer) är en typ av cancer som utgår från celler i tjocktarmen. Det kan vara polypen eller oregelbundet växande celler i tjocktarmens slemhinna som utvecklas till cancertumörer. Tjocktarmscancern är en av de vanligaste formerna av cancer i industrialiserade länder och drabbar ofta äldre personer över 50 år. Riskfaktorer för att utveckla tjocktarmscancer innefattar bland annat ålder, rökning, fetma, fysisk inaktivitet, låg fiber- och hög fettrik diet, personlig eller familjär historia av polyp eller cancer i tjocktarmen. Symptomen på tjocktarmscancer kan vara blödningar från anus, förstoppning, diarré, buksmärtor, viktminskning och trötthet. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

Falciparummalaria definieras som en allvarlig form av malaria orsakad av plasmodie-falciparum-protozoer som överförs via stickmyror. Det är den farligaste typen av malaria och kan leda till allvarliga komplikationer, såsom njur- och andningssvikt, coma och i värsta fall dödsfall om den inte behandlas i tid. Falciparummalaria karaktäriseras av hög feber, intensiva boursjukdomstecken och ofta multipla organskador. Behandlingen måste ske så snart som möjligt med effektiva antimalariamediciner för att förebygga komplikationer och minska risken för dödlig utgång.

'Möss, inavlade A' kan tolkas som en referens till speciella linjer av laboratoriemöss där genen för albinism har inavlats. Albino betyder att djuret saknar pigment i huden, pälsen och ögonen, vilket ger dem deras typiska vitaktiga utseende och röda ögon.

Den specifika genen som kallas 'A' står för Agouti, ett generellt pigmenteringsmönster hos möss. När denna gen inavlas i en albino mus, kommer den att behålla sitt vita utseende men inte ha de röda ögonen som annars är vanliga bland albinomöss. I stället kommer de att ha normalt färgade ögon eftersom albinismgen har modifierats.

Dessa inavlade möss används ofta i forskning på grund av deras konsekventa genetiska bakgrund och kan vara användbara för att studera olika medicinska tillstånd eller för att testa effekterna av olika behandlingar.

Lyme-sjukdom är en infektionssjukdom som orsakas av bakterien Borrelia burgdorferi och överförs till människan genom bett från smittade fästingar, främst hårda fästingar av arten Ixodes. Sjukdomen är uppkallad efter staden Old Lyme i Connecticut, USA, där den beskrevs första gången på 1970-talet.

Typiska symtom på Lyme-sjukdom inkluderar en röd, inflammerad hudutslag (Erythema migrans) som ofta uppstår runt bettstället ett par veckor efter fästingbettet. Andra tidiga symtom kan vara trötthet, feber, muskel- och ledsmärtor samt svullnad av lymfkörtlar. Om Lyme-sjukdomen inte behandlas korrekt och i tid kan den leda till allvarliga komplikationer, såsom hjärtsvikt, neurologiska symtom och ledinflammationer.

Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av symtom, patientens anamnes och serologiska tester som mäter antikroppar mot Borrelia burgdorferi i blodet. I vissa fall kan även PCR-tester användas för att detektera bakteriens DNA i blod, hudbiopsier eller synovialvätska.

Behandlingen av Lyme-sjukdom består vanligen av antibiotikabehandling med doxycyklin, amoxicillin eller cefuroxim för att eliminera bakterien. Prognosen är generellt god om behandlingen påbörjas i tid och de flesta patienter återhämtar sig fullständigt. Vissa personer kan dock utveckla en kronisk form av Lyme-sjukdom, som kan vara svår att diagnostisera och behandla.

Immunisering schema (eller vaccinationsschema) refererer til en planlagt rækkefølge af doser af en vaccine, der gives til en person eller dyr med et bestemt mål at opnå immunitet mod en specifik infektion eller sygdom.

Typisk indeholder et immuniseringsschema flere doser af en vaccine, som gives over en periode på måneder eller år. For eksempel kan en person have brug for tre doser af en hepatitis B-vaccine for at opnå fuld immunitet mod denne sygdom.

Immuniseringsskemaer er baseret på omfattende forskning og overvågning, der viser, hvilken type vaccine og hvor mange doser, der skal gives for at opnå den bedste mulige immunitet mod en given sygdom. Det er vigtigt at følge et immuniseringsschema korrekt for at sikre den mest effektive beskyttelse mod sygdomme.

Hemagglutinin (HA) är ett glykoprotein på ytan av influensaviruset som har förmågan att agglutinera röda blodkroppar (erytrocyter). Det gör detta genom att binda specifikt till sialiska sockerrestanger på erytrocyternas yta. Hemagglutininet är en viktig komponent i viruset då det under infektionsprocessen binder till människors övre andningsvägar och hjälper till att infektera celler. Det finns 18 olika serotyper av hemagglutinin (H1-H18) som kan förekomma hos olika stammar av influensavirus, och det är en viktig faktor när det kommer till vaccination och smittskydd.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.

SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.

Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.

Merozoite Protein 1 (MSP1) är ett protein hos plasmodiespora, det parasit som orsakar malaria. Det är ett viktigt proteinet på ytan av merozoiter, de forma celler som invaderar röda blodkroppar under den asexuella multiplikationsfasen av parasitens livscykel inne i värden. MSP1 spelar en central roll i processen med att bryta ner rödblodskroppen och frisätta nya merozoiter för fortsatt infektion.

MSP1 är ett mycket intressant mål för utveckling av malariamediciner, eftersom det är en viktig faktor i parasitens överlevnad och spridning. Genom att blockera MSP1 kan man förhindra att parasiten sprider sig och orsakar ytterligare sjukdom. Det finns flera forskningsprojekt pågående som undersöker hur man kan utveckla effektiva läkemedel som tar hänsyn till MSP1:s struktur och funktion.

"Brösttumör" är ett samlingsbegrepp för olika slags tumörer (abnorma vävnadsformationer) som kan uppstå i brösten. Det finns två huvudsakliga kategorier av brösttumörer: godartade och elakartade.

Godartade brösttumörer är relativt vanliga och tenderar att vara ofarliga. De flesta godartade brösttumörer är cystor (flytande säckar fyllda med vätska) eller fibroadenomer (små, runda, solida knölar som består av både glandulär och stödjevävnad).

Elakartade brösttumörer, även kända som maligna bröstcancer, är mer allvarliga och kan spridas till andra delar av kroppen. De elakartade brösttumörerna inkluderar bland annat invasiv duktal carcinom (IDC), invasiv lobulär carcinom (ILC) och inflammatorisk bröstcancer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade brösttumörer så tidigt som möjligt för att öka chanserna till fullständig bot. Regelbundna självundersökningar, mammografier och andra screening-metoder kan hjälpa till att upptäcka bröstcancer i ett tidigt stadium.

'Biotin' er også kjent som vitamin B7 eller vitamin H. Det er ein viktig næringsstoff for mennesker og dyr, som spiller en rolle i flere viktige fysiologiske prosesser i kroppen. Biotin er essensielt for cellers vekst, reproduksjon og funksjon, og det bidrar også til å regulere metabolismen av kulhydrater, lipider og aminosyrer.

Biotin er en viktig koenzym i flere enzymer som er involvert i syntesen av fedtsyrer, nukleinsyre og andre organske sirkulasjoner. Det hjelper også med å regulere blodsukkeret ved å støtte insulinfunksjonen.

Mennesker får vanligvis nok biotin gjennom en velbalandet kost, og defisiitt er sjeldn. Biotinfinner du i mange matvarer som lever, egg, nøtter, grønnsaker og visse typer frukt.

I tillegg kan biotin supplerende medisiner preskrives for å behandle bestemte helserbedringer som er relatert til biotinmangel, som eksempelvis hudproblemer, nerverøskade og håravfall.

Sjögrens syndrom är en autoimmun sjukdom, vilket innebär att kroppens immunsvar riktas felaktigt mot ett eller flera av kroppens egna vävnader. I detta fall angriper immunförsvaret slemkörtlarna i kroppen, vilket leder till torrhet i ögon och mun.

Sjögrens syndrom kan vara primärt, då det är den enda sjukdomen som drabbar individen, eller sekundärt, då det förekommer tillsammans med en annan autoimmun sjukdom, såsom reumatoid artrit eller systemisk lupus erythematosus (SLE).

Typiska symtom på Sjögrens syndrom innefattar torra ögon och munn, men andra symtom kan också förekomma, såsom trötthet, muskel- och ledsmärtor samt andningssvårigheter. Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av symtom, fysiska undersökningar och laboratorietester som visar på autoantikroppar i blodet.

Det finns behandlingar tillgängliga för Sjögrens syndrom som kan hjälpa att lindra symtomen och förebygga komplikationer, men det finns inte någon känd botemedel för sjukdomen.

Hepatit C definieras som en infektion orsakad av hepatit C-virus (HCV), som angriper levern och kan leda till leverinflammation, skada leverceller och orsaka leverförändringar. Det är en av de vanligaste blodsburna infektionerna i världen och sprids främst genom kontakt med smittat blod, som kan ske vid injicerande drogbruk, oskyddad sexuell aktivitet, transfusioner av smittat blod eller från moder till barn under fostertiden. Många personer med hepatit C visar inga symtom under de tidiga stadierna av sjukdomen, men kan fortfarande sprida viruset till andra. I senare stadier kan symptomen inkludera trötthet, mjällbildning, gulsot, leverinflammation och i vissa fall levercirros eller levercancer. Hepatit C behandlas vanligen med antivirala läkemedel som kan bota sjukdomen hos en del patienter och fördröja eller stoppa leverförändringarna hos andra.

Rotavirus är ett samlingsnamn för gruppen av virussorter som tillhör familjen *Reoviridae* och släktet *Rotavirus*. Det är en av de vanligaste orsakerna till diarré hos spädbarn världen över. Rotaviruset infekterar främst tarmens slemhinna och orsakar akut diarré, illamående och kräkningar. Symptomen kan vara milda eller mycket allvarliga och i värsta fall leda till dödsfall på grund av svår dehydrering, särskilt hos barn under 5 år i länder med begränsad tillgång till sjukvård.

Rotavirus finns i flera serotyper, baserat på två proteiner (VP7 och VP4) som finns på ytan av viruset. De vanligaste serotyperna är G1-G4, G8 och G9 samt P[4], P[6] och P[8]. Rotavirus kan spridas via kontaminert föda, vatten eller direkt från person till person genom smittsam sekret från infekterade individer.

Vaccin mot rotavirus finns tillgängliga och rekommenderas för barn i många länder, inklusive Sverige, för att förebygga allvarliga sjukdomsfall och dödsfall relaterade till rotavirusinfektioner.

Immunelektroosmofores (IEF) är en laboratorieteknik inom immunologi och proteinforskning. Det är en metod för att separera och identifiera olika proteiner baserat på deras elektriska laddning och molekylär vikt.

Tekniken bygger på att ett proteinprov placeras i ett gel med en pH-gradient, vilket gör att proteinerna migrerar mot den katodiska eller anodiska polen baserat på deras laddning vid den specifika pH-värdet. Proteinerna separeras sedan beroende på deras molekylära vikt och laddning, vilket resulterar i en skiljbar profil av proteiner i gelen.

IEF är en känslig metod som används för att identifiera och karakterisera olika proteiner, inklusive varianter och modifieringar. Den kan också användas för att undersöka protein-proteininteraktioner och för att utveckla diagnostiska tester och terapeutiska behandlingar.

Ricin är ett starkt biologiskt gift som produceras från fröna hos vissa arter inom släktet Ricinus, särskilt den vanligaste arten Ricinus communis, även känd som castorolja eller ricinfrö. Giftet utvinns ofta genom att pressa och bearbeta frön för att producera olja, varefter en restprodukt kvarstår – ricinmjöl – som innehåller giftet.

Ricin är ett protein som består av två delar: A-kedjan och B-kedjan. När ricin kommer in i en levande cell binder B-kedjan till membranen på cellens yta, vilket möjliggör att A-kedjan tränger in i cellen. Där utövar A-kedjan sin giftverkan genom att störa och stoppa proteinsyntesen, en process som är livsviktig för cellerna. Detta leder till celldöd och kan orsaka allvarliga skador på olika organ och system i kroppen beroende på dosen och rutinmässiga faktorer hos den exponerade individen.

Det finns inget specifikt motgift till ricins förgiftning, och behandlingen är därför stödkarande och syftar till att lindra symtomen och underlätta cellreparation och återhämtning.

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är ett samlingsnamn för en grupp av gener och de proteiner de kodar för. Dessa proteiner finns på cellernas yta och har som uppgift att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virus och bakterier. HLA-antigener delas in i två klasser: klass I och klass II.

HLA-klasse II-antigener är proteiner som finns på ytan av vissa immunceller, till exempel B-celler och makrofager. Dessa antigener spelar en viktig roll i adaptiva immunsvar, det vill säga de hjälper kroppen att identifiera och bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus eller transplanterade organ. HLA-klasse II-antigener presenterar fragment av främmande proteiner för CD4+-T-celler (hjälp T-celler), vilket aktiverar dessa celler och initierar en immunreaktion.

I en medicinsk kontext kan HLA-klasse II-antigener vara viktiga att testa för inför en transplantation, eftersom olikheter mellan givare och mottagares HLA-antigener kan öka risken för avstötningsreaktioner. Genom att matcha HLA-antigener så nära som möjligt minskar risken för avstötningsreaktioner och ökar chansen för en framgångsrik transplantation.

Immunoglobuliner, tyreoideastimulerande (TSH, Thyroid-stimulating hormone/Thyreotropin) er ein peptidhormon som produseres av pituitarieglandet i hypofysen. Det er en viktig regulerende faktor for funksjonen til skjeldtarmklaffen (thyroidea) og øker produksjonen av tyreoideahormonene, thyroxin (T4) og triiodthyronin (T3). Immunoglobuliner er antikroppar som produseres av B-celler i immunsystemet og har en viktig rolle i immunforsvaret ved å binde til og neutralisere fremmede antigener. Derfor er "immunglobuliner, tyreoideastimulerande" egentlig to forskjellige begrep som ikke er direkte relaterte. Det finnes imidlertid noen sjeldne tilfeller der pasienter produserer autoantikroppar mot TSH-receptor, kalt TRAb (TSH-receptor antikroppar), som kan stimulere skjeldtarmklaffen og føre til en overaktiv skjeldtarmklaff (Basedow sykdom). Disse er imidlertid særtilfeller av autoimmune sykdommer, ikke vanlige immunglobuliner.

ABO-blodgruppsystemet är ett genetiskt system för blodtypindelning hos människor, som grundar sig på förekomsten eller saknaden av två olika sockerstrukturer (antigener) på ytan av de röda blodkropparna. Dessa antigener kallas A och B. Det finns fyra huvudsakliga blodgrupper inom ABO-systemet: A, B, AB och O.

1. Blodgrupp A: Personer med denna blodgrupp har A-antigen på ytan av sina röda blodkroppar och producerar antikroppar mot B-antigen.
2. Blodgrupp B: Personer med denna blodgrupp har B-antigen på ytan av sina röda blodkroppar och producerar antikroppar mot A-antigen.
3. Blodgrupp AB: Personer med denna blodgrupp har både A- och B-antigener på ytan av sina röda blodkroppar och producerar inga antikroppar mot antingen A- eller B-antigen.
4. Blodgrupp O: Personer med denna blodgrupp har inga A- eller B-antigener på ytan av sina röda blodkroppar, men de producerar både antikroppar mot A- och B-antigen.

Det är viktigt att matcha blodtransfusioner och organtransplantationer korrekt enligt ABO-blodgruppssystemet för att undvika allvarliga komplikationer som immunreaktioner eller transplantatförkastning.

Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.

Mucin-1, även känt som MUC1, är ett transmembrant glykoprotein som uttrycks i epitelceller i många olika typer av vävnader. Det består av en extracellulär domän med hög sackaridhalt, en transmembranregion och en cytoplasmisk domän. Mucin-1 har flera funktioner, inklusive att agera som en barriär mot patogener och att hjälpa till att fuktbevara och skydda epitelcellerna. Det kan också spela en roll i cellsignalering och celldelning. I cancer kan Mucin-1 överföras till en abnormalt hög nivå, vilket kan bidra till tumörväxt och metastaser.

Laminin är ett protein som spelar en viktig roll i cellstrukturen och fungerar som en "klejande" substans mellan celler inom flera olika vävnader i kroppen. Det är en central komponent i den extracellulära matrisen (ECM), vilket är ett nätverk av proteiner och kolagener som ger struktur och stöd till cellerna.

Laminin består av tre långa, sammanlänkade polypeptidkedjor och bildar en korsformad struktur. Det hjälper till att stabilisera basalmembranet, en tunn, skyddande skikt som omger celler i epitelvävnader (som huden och slemhinnor) samt i blodkärl och nerver. Laminin binder också till andra proteiner i ECM och hjälper till att reglera celldelning, celldifferentiering, cellmotilitet och andra cellulära processer.

Abnormiteter i laminin kan leda till flera sjukdomar, inklusive vissa typer av muskeldystrofi, nefropati och cancer.

Influenza, ofta förkortat grip, är en infektionssjukdom orsakad av influensavirus typ A, B eller C. Sjukdomen drabbar främst luftvägarna och respirationssystemet och kan vara mild till mycket allvarlig, beroende på vilken typ av virus som orsakar den och individuell sårbarhet hos den smittade. Symptomen på influensa inkluderar feber, hosta, irritat svalg, nästäppa, huvudvärk, muskel- och ledsmärtor samt trötthet. I allvarliga fall kan influensa leda till komplikationer som lunginflammation eller hjärtsvikt, särskilt hos äldre vuxna, barn, gravida kvinnor och personer med försvagat immunförsvar eller underliggande hälsoproblem. Influensavirus sprids främst via droppar i luften när en smittad person hostar eller nysar, men kan också överföras via kontaminerade ytor och direktkontakt mellan människor. Världshälsoorganisationen (WHO) och nationella hälsomyndigheter rekommenderar årliga grippevaccinationer, speciellt för riskgrupper, som en viktig preventiv åtgärd för att skydda mot influensa.

Hjälpar-T celler, även kända som CD4+ T celler eller T-hjälpare, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. De hjälper till att koordinera och reglera immunsvar genom att sekretera cytokiner och andra signalsubstanser som styr aktiviteten hos andra immunceller. Hjälpar-T celler kan också direkt interagera med andra immunceller, såsom B-celler och cytotoxiska T-celler, för att hjälpa till att koordinera deras funktioner och stärka immunsvaret. De kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) som visar upp fragment av främmande proteiner på sin yta i kombination med MHC klasse II molekyler. När hjälpar-T cellen binds till detta komplex aktiveras den och börjar sekretera cytokiner för att hjälpa till att koordinera immunsvaret.

Imedicinen är "Lew rats" en benämning på en speciell stam eller linje av laboratorieråttor som används i forskningssammanhang. Det exakta ursprunget och de specifika genetiska egenskaperna hos Lew-råttorna kan variera beroende på vilken inavelad linje eller stam som avses.

En vanlig användning av begreppet "Lew rats" är för att referera till Brown Norway (BN) Lew råttor, även kända som Biomässigt Normala (BN) råttor. Dessa råttor har en genetiskt diversifierad bakgrund och används ofta som kontrolldjur i forskningsstudier eftersom de inte bär på några kända genetiska defekter eller sjukdomar.

Det är viktigt att notera att det kan finnas andra inavelade linjer av Lew-råttor med specifika genetiska modifieringar eller sjukdomstillstånd som används i forskning, såsom Lew-HD (Lewis Hanover) råttor, som utvecklar en typ av progressiv muskeldystrofi.

Sammanfattningsvis är "Lew rats" ett medicinskt begrepp som refererar till speciella inavelade linjer eller stammar av laboratorieråttor med varierande genetiska egenskaper, beroende på sammanhang och användning.

Pneumokockvaccin är ett slags vaccin som ger immunitet mot olika typer av bakterien Streptococcus pneumoniae, även känd som pneumokocker. Det finns två huvudsakliga typer av pneumokockvacciner: konjugatvaccin och polysackaridvaccin.

Konjugatvaccinet är rekommenderat för barn under 2 år och innehåller antigen från de 13 vanligaste serotyperna av pneumokocker som orsakar sjukdom hos barn. Vaccinet fungerar genom att stimulera barnets immunsystem att producera antikroppar mot de olika serotyperna av pneumokocker. Dessa antikroppar ger skydd mot infektioner orsakade av dessa bakterier.

Polysackaridvaccinet är rekommenderat för personer över 65 år och andra vuxna med hög risk för komplikationer vid en pneumokockinfektion. Det innehåller antigen från 23 serotyper av pneumokocker. Polysackaridvaccinet ger också immunitet genom att stimulera produktionen av antikroppar mot de olika serotyperna av bakterier.

Båda typerna av vacciner är mycket effektiva i att förhindra allvarliga komplikationer och dödsfall orsakade av pneumokockinfektioner, såsom lungrör, blodförgiftning och meningit.

ImmunfluorescensTest (IFT) är en laboratorietest som används för att diagnostisera olika sjukdomar, särskilt autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar. Testet utförs genom att blanda ett patientprov med specifika antikroppar som är markerade med fluorescerande markörer. Dessa antikroppar binder till specifika proteiner eller antigen i patientprovet, vilket resulterar i en fluorescerande reaktion som kan ses under ett fluorescensmikroskop.

I klinisk kontext används IFT ofta för att diagnostisera autoimmuna sjukdomar som systemisk lupus erythematosus (SLE), Sjögrens syndrom, sklerodermi och reumatoid artrit. Testet kan också användas för att identifiera infektioner orsakade av bakterier, virus eller parasiter, till exempel hudinfektioner orsakade av Streptococcus pyogenes eller Herpes simplex.

IFT är en känslig och specifik metod för att detektera antikropp-antigentbindningar och används ofta i kombination med andra laboratorietester för att ställa en diagnos.

Faktor VIII, också känd som antihemofilisfaktor B, är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Det produceras i levern och är en essentiell komponent i den koagulationskaskad som bildar blodproppar (blodomlagring) vid skada på kärlväggar. Faktor VIII aktiveras av trombin och fungerar sedan som en kofaktor till faktor IXa, vilket leder till ytterligare aktivering av koagulationskaskaden och bildandet av ett stabilt blodpropp.

Defekter eller nedsättningar i Faktor VIII kan leda till hemofili A, en ärftlig blödningsrubbning som kännetecknas av långvariga och ofta svåra blödningar. Behandlingen för hemofili A innefattar vanligen intravenös substitution av konstgjord Faktor VIII.

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

Komplement Component 1q (C1q) är ett protein som är en del av komplementsystemet, som är en viktig del av immunförsvaret. C1q är den första proteinkomponenten i den klassiska komplementaktiveringsvägen och består av tre identiska polypeptidkedjor som är arrangerade i en korgliknande struktur. När C1q binder till ytor på mikroorganismer eller immuna komplex, aktiveras det efterföljande steget i den klassiska komplementaktiveringsvägen, vilket resulterar i produktionen av effektormolekyler som hjälper till att eliminera patogener och skadade celler.

'Normalvärden' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och diagnostik som refererar till ett normalt intervall eller ett referensintervall för ett visst laboratorieresultat, baserat på populationen som studerats. Normalvärdena representerar de värden som ligger inom det normala omfånget och används som en guide för att tolka patientens laboratorieresultat i förhållande till den genomsnittliga populationen.

Det är viktigt att notera att normalvärden kan variera beroende på ålder, kön, ras, hälsostatus och andra faktorer. Dessa värden fastställs genom att mäta ett laboratorieparametern hos en stor grupp friska individer (referenspopulationen) och sedan beräkna statistiska gränser för det normala intervallet, oftast som medelvärde ± två standardavvikelser.

Det är också viktigt att komma ihåg att ett laboratorieresultat som faller utanför det normala intervall inte alltid innebär sjukdom eller patologi, och tvärt om kan ett resultat som ligger inom det normala intervall inte utesluta en viss diagnos. Laboratorietester används ofta tillsammans med kliniska bedömningar, symptom och andra diagnostiska tester för att ställa en diagnos eller övervaka en patients hälsotillstånd.

"Peptidkartläggning" är ett samlingsbegrepp för metoder och tekniker som används för att identifiera, karakterisera och kartlägga peptider, d.v.s. korta aminosyrasekvenser. Detta kan innefatta att fastställa en peptids exakta aminosyrasekvens, dess struktur, funktion och interaktioner med andra molekyler. Peptidkartläggning är viktigt inom flera områden av biomedicinsk forskning, till exempel för att undersöka proteiner och deras roll i cellulära processer, sjukdomar och terapeutiska mål. Metoderna för peptidkartläggning kan vara experimentella, såsom masspektrometri och kromatografi, eller datorbaserade, såsom bioinformatik och databasmining.

"Aktiv immunitet" är ett tillstånd där ditt immunsystem har lärt sig att känna igen och bekämpa en specifik patogen eller substans som kan skada kroppen. Detta uppnås genom direkt exponering för patogenen eller substansen, vilket resulterar i att ditt immunsystem producerar specifika antikroppar och aktiverar cellulära svar som effektivt bekämpar inträngaren.

Aktiv immunitet kan vara antingen naturlig eller konstlad. Naturlig aktiv immunitet uppstår när en individ blir sjuk av en infektion och sedan tillfrisknar, medan konstlad aktiv immunitet uppnås genom vaccinationer som utformats för att stimulera ett skyddande immunsvar mot specifika patogener eller substanser.

Efter att ha utvecklat aktiv immunitet kan en persons kropp vara bättre rustad för att snabbt och effektivt bemöta framtida exponeringar av samma patogen eller substans, vilket minskar risken för sjukdom och komplikationer.

Isotopmärkning är en teknik inom kemin och fysiken där ett visst grundämne ersätts med en isotop av samma grundämne. Isotoper är varianter av ett grundämne som har samma antal protoner, men skiljer sig åt i antalet neutroner och därmed också i massa.

I medicinsk kontext används isotopmärkning ofta för att studera olika biologiska processer in vivo, till exempel genom att märka läkemedel eller andra substanser med en radioaktiv isotop. Dessa kan sedan följas upp med hjälp av olika tekniker som gammakameror eller PET-skanning för att få information om hur de distribueras och metaboliseras i kroppen. Isotopmärkning används också inom diagnostiska och terapeutiska syften, till exempel genom att märka celler eller proteiner med en radioaktiv isotop för att kunna på så sätt följa deras aktivitet och interaktioner i kroppen.

Systemisk sklerodermi är en autoimmun sjukdom som påverkar huden och olika organ i kroppen. Den karaktäriseras av ett förändrat kollagenmetabolism som leder till ökad produktion och accumulering av kollagen i huden och andra vävnader, vilket orsakar fibros och skleros (förtjockning och hårdning).

Systemisk sklerodermi kan delas in i två huvudgrupper: limited cutaneous systemic sclerosis (lcSSc) och diffuse cutaneous systemic sclerosis (dcSSc), beroende på om det primärt berörda området är begränsat till händer och fingrar eller om det också inkluderar armar, ben och andra kroppsdelar.

Utöver hudpåverkan kan systemisk sklerodermi även drabba blodkärl, muskler, ledvävnader, lungor, hjärta, njurar och tarmar. Symptomen varierar beroende på vilka organ som är involverade, men kan inkludera exempelvis Raynauds fenomen (fingrar och tår blir vit-blå-röda under kyla eller stress), hudförtjockning, smärta i lederna, muskelsvaghet, hosta, andnöd, trötthet, viktminskning och magproblem.

Systemisk sklerodermi behandlas vanligen med immunosuppressiva läkemedel för att reducera inflammationen och fibrosen, samt med symtomatiska behandlingar beroende på vilka organ som är drabbade.

"Age factors" in a medical context refers to the various changes and conditions that occur as a result of aging, which can affect an individual's health and susceptibility to disease. These factors may include:

* Physical changes associated with aging, such as decreased muscle mass, bone density, and lung function
* Increased risk for certain chronic diseases, such as heart disease, stroke, diabetes, and cancer
* Changes in sensory perception, including vision and hearing loss
* Cognitive decline, including an increased risk of dementia and Alzheimer's disease
* Increased susceptibility to infections due to a weakened immune system
* Greater likelihood of experiencing multiple chronic conditions simultaneously (multimorbidity)

These age-related factors can impact the diagnosis, treatment, and management of medical conditions, and must be taken into account when providing care for older adults.

Herpesvirus 4, human (HHV-4), också känt som Epstein-Barr virus (EBV), är ett DNA- virus som tillhör herpesviridae familjen. Det orsakar ofta infektionssjukdomen infektös mononukleos och är starkt förknippat med flera former av cancer, särskilt Burkitt lymfom, Hodgkins lymfom och nasofaryngeal carcinom.

HHV-4 sprids vanligtvis genom direkt kontakt med infektiösa kroppsfluider, såsom speichel, blod och genitalsekret. Efter initiala symtomen av infektionssjukdomen förblir viruset i värden livet ut och kan orsaka återkommande infektioner eller reaktiveras under perioder av stress, immunosuppression eller annan sjukdom.

Förutom att orsaka infektionssjukdomar och cancer har HHV-4 också visats vara associerat med flera autoimmuna sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).

The Coombs test, also known as the direct antiglobulin test (DAT), is a laboratory procedure used in medicine to detect the presence of antibodies or complement components bound to the surface of red blood cells (RBCs). The test is named after Robin Coombs, who developed it in the 1940s.

In the direct Coombs test, a sample of the patient's RBCs is washed and then incubated with antihuman globulin reagent, which contains antibodies that bind to human antibodies or complement components. If there are antibodies or complement components bound to the surface of the RBCs, they will be detected by the antihuman globulin reagent, causing agglutination (clumping) of the RBCs.

The direct Coombs test is used to diagnose hemolytic anemia, a condition in which there is excessive breakdown of RBCs leading to anemia. It can also be used to detect the presence of unexpected antibodies in the patient's blood before a transfusion or during pregnancy to determine if the mother has developed antibodies against the fetal RBCs.

There are two types of Coombs tests: direct and indirect. The direct Coombs test is used to detect antibodies or complement components that are bound to the surface of the patient's own RBCs, while the indirect Coombs test is used to detect antibodies in the serum that may react with antigens on donor RBCs.

"Resultatens reproducerbarhet" är ett begrepp inom forskning och medicin som refererar till förmågan att upprepa en experimentell studie eller ett försök och få liknande eller identiska resultat. Detta är viktigt eftersom det stärker den vetenskapliga evidensen för ett visst fynd eller en viss slutsats.

En studie som har hög reproducerbarhet innebär att andra forskare kan upprepa experimentet och få samma resultat, även om de använder olika metoder eller prover. Detta är ett fundamentalt koncept inom vetenskapen eftersom det understryker vikten av objektivitet och pålitlighet i forskningsprocessen.

I medicinsk forskning kan reproducerbarhet vara särskilt viktig när det gäller studier som undersöker effekterna av olika behandlingsmetoder eller läkemedel. Om en studie inte har hög reproducerbarhet, kan det ifrågasättas hur tillförlitliga dess resultat är och om de verkligen kan appliceras i klinisk praktik.

'Chlamydia trachomatis' är en gramnegativ bakterie som orsakar könsinfektioner och ögoninflammation (trakom). Det är den vanligaste bakterien som orsakar sexuellt överförbara infektioner (STI) hos människor. Chlamydia trachomatis kan smitta genom oskyddat sexuellt umgänge, inklusive vaginalt, analt och oraltt samlag. Bakterien kan även överföras från mor till barn under förlossningen.

Infektionen med Chlamydia trachomatis kan vara asymptomatisk, särskilt hos kvinnor. Men om symtom uppstår kan de inkludera utflöde, smärta eller irritation vid urinering, smärta under sexuellt umgänge och i vissa fall abnorma menstruationsblödningar hos kvinnor. Hos män kan det orsaka smärta eller irritation i slidan, utflöde från urinusfötmen och i vissa fall smärta eller svullnad i testiklarna.

Om inte behandlas kan en infektion med Chlamydia trachomatis leda till allvarliga komplikationer som infertilitet, ektopisk graviditet och kronisk smärta hos kvinnor samt epididymit och sterilitet hos män. Dessutom kan infektionen öka risken för HIV-infektion.

Behandlingen av Chlamydia trachomatis består vanligen av antibiotika, ofta en kurs på en till två veckor med azitromycin eller doxycyklin. Det är viktigt att båda parter behandlas om det finns misstanke om sexuell överföring, även om de inte uppvisar symtom. För att förebygga infektioner rekommenderas användning av kondomer under samlag och regelbundna medicinska undersökningar för tidig upptäckt och behandling av eventuella infektioner.

I'm sorry for any confusion, but the term "kameler" is not a medical term. It refers to camels in English, which are large mammals found in desert regions of Africa and Asia. They have adaptations such as humps that store fat, allowing them to survive in harsh environments with limited access to food and water. If you have any questions about medical terminology or concepts, I would be happy to help clarify those for you!

"Enväldiga genprodukter" (engelska: "constitutive gene products") är en term inom molekylärbiologi och genetik som refererar till proteiner eller RNA-molekyler som produceras kontinuerligt av en viss gen i en levande cell, oavsett om de är nödvändiga eller inte för cellens aktuella funktion eller överlevnad. Detta står i kontrast till "reglerade genprodukter", där produktionen av proteiner eller RNA-molekyler är kontrollerad och kan variera beroende på olika signaler och behov hos cellen. Enväldiga genprodukter produceras alltid i en given celltyp, oavsett om de används eller inte, och kan därför ses som en form av "basal" genuttryck.

Enligt medicinskt perspektiv är plasmaceller typen av vita blodceller som producerar och sekreterar antikroppar, också kända som immunglobuliner. De utvecklas från B-celler i samband med en immunrespons för att hjälpa till att bekämpa infektioner. Plasmaceller producerar stora mängder av specifika antikroppar som är riktade mot en viss främmande substans, såsom en bakterie eller ett virus. Dessa antikroppar hjälper till att neutralisera eller eliminera patogenen från kroppen. Plasmaceller kan leva i vävnader över längre perioder och fortsätta att producera antikroppar för att ge immunitet mot en specifik patogen även efter att sjukdomen har botats.

'Födelsekontroll, immunologisk' refererar till metoder för att förebygga överföringen av smitta från moder till barn under fostrets utveckling och vid förlossningen. Detta kan uppnås genom att ge specifika immunoglobulinpreparat till modern, som sedan passerar till fostret via moderkakan. Dessa preparat innehåller antikroppar mot specifika patogener, såsom toxoplasma, cytomegalovirus och vissa typer av herpesvirus, som kan vara skadliga för fostrets utveckling.

Den immunologiska födelsekontrollen är en del av den större kategorin av födelsekontroll, som innefattar alla preventiva metoder för att skydda barnet under graviditeten och vid förlossningen. Denna typ av födelsekontroll är speciellt viktig för kvinnor som har en högre risk för infektioner under graviditeten, till exempel på grund av arbete eller livsstil.

HLA-DR-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klasse II-antigener som spelar en central roll i immunförsvaret hos människor. De presenterar peptider från inre och yttre källor, såsom infektionsagenter och cancerceller, för CD4+ T-celler (hjälparceller), vilket initierar specifika immuna svar. HLA-DR-antigener är genetiskt mycket varierande mellan individer, vilket kan påverka individens sårbarhet för vissa sjukdomar och deras respons på olika behandlingsformer.

Hemofili, ofta kallat "blödarsjuka", är en genetisk blödningsrubbning som orsakas av ett defektivt eller saknat proteín som behövs för blodets att koagulera korrekt. Det finns två huvudtyper av hemofili: A och B. Hemofili A är den vanligaste formen och orsakas av en brist på klottingfaktorn VIII, medan hemofili B orsakas av en brist på klottingfaktorn IX.

Personer med hemofili har ofta långvariga blödningar efter skada eller operation och kan också drabbas av spontana inre blödningar, särskilt i lederna och musklerna. Symptomen på hemofili varierar beroende på hur allvarlig defekten är. Vid milda fall kan symptomen vara begränsade till lätta blödningar efter skada eller operation, medan svårare fall kan leda till upprepade blödningar, kronisk smärta, skador på lederna och i värsta fall död.

Hemofili är en genetisk sjukdom som vanligtvis ärvs från föräldrar till barn, men den kan också uppstå spontant på grund av nya mutationer. Behandlingen av hemofili består ofta av preventiv substitution av de saknade klottingfaktorerna och god vård av blödningar när de inträffar.

I'm sorry for any confusion, but the term "Myeloblastin" is actually not commonly used in current medical or scientific literature. It is possible that you may be referring to "Myeloblast," which is a well-defined medical term. A myeloblast is a type of immature white blood cell that is found in the bone marrow. Myeloblasts are part of the normal development process of certain types of white blood cells called granulocytes, which include neutrophils, eosinophils, and basophils.

However, if you are referring to a specific protein or enzyme called "Myeloblastin," there is some older research that suggests it may be another name for the enzyme proteinase 3 (PR3), which is produced by myeloid cells in the bone marrow and is involved in the breakdown of proteins. However, this terminology is not widely used or accepted in modern medical or scientific literature.

If you could provide more context or clarify your question, I would be happy to try and give a more specific answer!

Leukocytental är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva det totala antalet vita blodkroppar (leukocyter) i ett kubikmillimeter blod. Normalvärdet för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per kubikmillimeter. Vid sjukdom eller infektion kan detta värde stiga, vilket kan vara ett tecken på inflammation eller infektion i kroppen. Ett ökat antal vita blodkroppar kallas leukocytos, medan ett minskat antal kallas leukopeni.

'Treponema pallidum' är en art av bakterier som tillhör familjen Spirochaetaceae. Den är en spiralformad, rörlig bakterie som är mycket smal och kan inte ses med blotta ögat. *Treponema pallidum* orsakar sjukdomen syfilis hos människor. Bakterien överförs vanligtvis sexuellt, men kan även överföras från mor till foster under graviditet och födsel. Syfilis kan behandlas effektivt med antibiotika, men om den inte behandlas kan den leda till allvarliga komplikationer och skador på hjärtat, hjärnan och andra organ.

Isoelektrisk fokusering (IEF) är en metod inom elektrofores till separera och analysera proteiner baserat på deras isoelektriska punkter (pI), det vill säga den pH-värde där ett protein har neutralt netsurplus av positiva och negativa laddningar. IEF utförs vanligen i en immobiliserad pH-gradient, vilket innebär att en gradient med olika pH-värden skapas i ett gelmedium, och proteinerna migrerar till de pH-värden där deras laddning är neutral. När proteiner har fokuserats till sina respektive isoelektriska punkter kan de sedan avgränsas och identifieras. IEF används ofta som en första separationssteg i proteomikstudier och i produktionen av högupplösta tvådimensionella gelélektroforesproteinkartor.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

'Yttriumradioisotoper' refererer til forskjellige radioaktive varianter av grundstoffet yttrium. Yttrium er et metallisk grunnstoff med atomnummer 39 i det periodiske systemet. Når et yttriumatom blir radioaktivt, betyr det at det har en ustabil atomkjerne som henfaller til en stabil kjerne ved å sende ut stråling.

Det er flere forskjellige yttriumradioisotoper, og de kan ha forskjellige halveringstider og strålingsformer. Et eksempel er Yttrium-90, som har en halveringstid på 64,1 timer og henfaller ved å udsende beta-partikler. Yttriumradioisotoper kan brukes i medisinen til å behandle kræft, for eksempel ved å innebygge dem i radioaktive medicinske produkter (RMP) som sendes inn i kroppen for å ødelegge kræftceller.

'Myeloma proteiner' är ett samlingsbegrepp för oönormala proteinmolekyler som produceras i multipel myelom, en cancerform som utgår från plasmaceller i benmärgen. Dessa proteiner kallas även M-proteiner och kan delas in i två huvudkategorier:

1. Immunglobuliner (tunga kedjor): De flesta myeloma protein är fullständiga eller fragment av immunoglobuliner, som består av två tunga kedjor och två lätta kedjor. Tunga kedjor kan vara av typen IgG, IgA, IgD, IgE eller IgM.

2. Bence Jones-proteiner (lätta kedjor): Dessa är fristående lätta kedjor som inte binds till tunga kedjor. De kan hittas i urinen hos personer med multipel myelom.

Myeloma proteinerna kan orsaka skada på olika sätt, bland annat genom att störa normal produktion av andra proteiner, leda till bildning av abnormala antikroppar och orsaka nedsatt funktion hos immunsystemet.

'Virus-DNA' refererer til det genetiske materiale i form av DNA (deoxyribonucleic acid) som findes i visse typer virus. Virus er små infektiøse partikler som ikke kan reproducere seg selv, men har brug for en værtscell for å formere seg.

Virus-DNA kan være enten enkeltstreget eller dobbeltstreget, og den kan være lineær eller cirkulær. Nogle viruser har DNA som det primære genetiske materialet, mens andre har RNA (ribonucleic acid).

DNA-viruses inneholder ofte en begranset mengde genetisk informasjon og er avhengige av værttens cellulære mekanismer for å syntetisere proteiner og replikere seg. Eksempler på DNA-viruses inkluder herpesvirus, papillomavirus og adenovirus.

Autoimmun tyreoidit är en grupp sjukdomar där ditt immunförsvar felaktigt angriper och skadar dina sköldkörtelceller. Detta orsakar inflammation och kan leda till att sköldkörteln inte producerar tillräckligt med hormoner, vilket kan ge upphov till en rad symtom som trötthet, viktminskning, känslighet för kyla, håravfall och förändringar i huden. Exempel på former av autoimmun tyreoidit inkluderar Hashimotos sjukdom och Graves sjukdom.

Trypsin är ett enzym som produceras i bukspottskörteln och spelar en viktig roll i proteiners nedbrytning i mag-tarmsystemet. Det är ett serinproteinas, vilket betyder att det bryter ned andra proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av sin serinrest. Trypsin är specifikt aktivt vid basisk pH och bryter ned proteiner till små polypeptider, främst genom att spjälka bindningar efter positivt laddade aminosyror som arginin och lysin.

Fosfatidylcholin (ibland förkortat PC) är ett fosfolipid som är vanligt förekommande i cellmembranet hos levande organismer. Det består av en glycerolbacke med två fettsyror bundna via esterbindningar på kolatomerna C1 och C2, samt en kolförening som kallas cholin bundet till kolatomen C3 via en fosfatesterbindning.

Fosfatidylcholin är viktigt för cellmembranets struktur och funktion, och spelar också en roll i celldelningen, signaltransduktion och lipidtransport. Det förekommer naturligt i många livsmedel, till exempel ägg yolk och lever, och används också som excipient i vissa läkemedel.

Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.

Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.

Epidermal Growth Factor Receptor (EGFR) är en typ av transmembranprotein som fungerar som receptor för tillväxtfaktorn epidermal growth factor (EGF). Denna receptor spelar en viktig roll i celltillväxten, celldelningen och cellsignalering. När EGF binder till EGFR aktiveras receptorns tyrosinkinashävstång vilket leder till en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som styr cellcykeln, cellmotiliteten och celldifferentieringen.

Mutationer eller överaktiveringar av EGFR har visats korrelera med flera olika cancertyper, inklusive lungcancer, bröstcancer och coloncancer. Dessa abnormaliteter kan leda till onkogenesis och tumörprogression. Förekomsten av dessa mutationer används ofta som prognostisk markör och som mål för behandling med tyrosinkinas inhibitorer eller monoklonala antikroppar.

Koleratoxin är ett protein som produceras av vissa stammar av bacterien Vibrio cholerae, orsaken till kolera. Proteinet fungerar som en enterotoxin, vilket betyder att det påverkar celler i tarmarna (enterocyter) och orsakar diarré.

Coleratoxin består av två delar: A-delen och B-delen. A-delen är den giftiga delen som aktiverar en G-proteinkopplad receptor i cellmembranet på enterocyterna, vilket leder till en ökning av intracellulärt cAMP (cykliskt adenosinmonofosfat). Detta orsakar en förändring av jontransporten över cellmembranet, vilket leder till en ökad sekretion av vatten och elektrolyter i tarmarna. B-delen fungerar som en bindande del som hjälper till att fästa koleratoxinet till enterocyterna.

Sammantaget orsakar koleratoxin en kraftig ökning av vattnet och elektrolyternas utflöde från tarmarna, vilket kan leda till livshotande dehydrering om det inte behandlas i tid.

En peptidvaccin är en typ av vaccin som innehåller små proteinkedjor (peptider) som är kemiskt bundna till ett transportprotein, vanligtvis ett protein som heter "kristalliseringsproteinet av bakteriofagen Qβ" eller KLH. Peptidvacciner stimulerar immunsystemet att producera en specifik immunrespons mot de peptider som ingår i vaccinet. Dessa peptider är ofta delar av virus- eller bakterieproteiner och kan vara specifika för en viss sjukdom eller patogen. När immunsystemet sedan stöter på dessa peptider igen, till exempel under en infektion, kommer det att ha en snabbare och starkare respons mot den aktuella sjukdomen eller patogenen. Peptidvacciner används idag inom medicinen för att behandla cancer och andra sjukdomar där specifika proteiner spelar en viktig roll i sjukdomens uppkomst eller progression.

Agglutination är en medicinsk term som refererar till den process där små partiklar, såsom bakterier eller röda blodkroppar, sammanfogas till klumpar som kan ses med blotta ögat eller under ett mikroskop. Detta orsakas vanligtvis av antikroppar som binds till ytan av de små partiklarna och får dem att fastna i varandra. Agglutination är en viktig diagnostisk metod inom flera områden av medicinen, framför allt inom serologi och bakteriologi.

'Bordetella pertussis' är en gramnegativ kockbacill som orsakar sjukdomen difteri, även känd som vårdskötebarnssjuka. Bakterien koloniserar slemhinnan i övre luftvägarna och producerar toxiner som orsakar typiska symtom som ständig hosta, stickande andning och ibland även aptitlöshet och irriterbarhet. Sjukdomen sprids främst via droppbredning när en smittad person hostar eller nyser. Vaccination är tillgänglig och rekommenderas för att förebygga sjukdomen.

Mässling är en infektionssjukdom orsakad av viruset Varicella-zoster. Den smittsamma sjukdomen karaktäriseras vanligen av en klådaförstärkt hudutslag med blåsor över hela kroppen, inklusive ansikte, hals och bakdel. Andra symptom kan vara feber, trötthet, sveda och hosta. Mässling är mycket smittsam och sprids genom direkt kontakt med blåsor eller droppar från luften när en smittad person hostar eller nysar. Den är vanligast hos barn men kan drabba personer av alla åldrar. Ett utbrutet mässlingsutbrott kan förhindras genom vaccination.

Enterotoxin är en typ av toxin som produceras av vissa bakterier och orsakar intoxikation i mag-tarmkanalen. Enterotoxiner verkar direkt på celler i tarmen, framförallt enterocyterna i tarmslemhinnan, och orsakar sekretion av vätska och elektrolyter till tarmens lumen. Detta leder till diarré och eventuellt även illamående och kräkningar.

Enterotoxiner delas ofta in i två kategorier: A och B. Enterotoxin typ A produceras av vissa stammar av Staphylococcus aureus och orsakar matförgiftning. Det är en termostabilt toxin, vilket betyder att den inte inaktiveras vid kokning. Enterotoxin typ B produceras istället av vissa stammar av Clostridium perfringens och kan orsaka både matförgiftning och tarmsjukdom.

Enterotoxiner är en viktig orsak till diarré, särskilt i länder med dålig sanitär standard och förekomst av förorenat vatten. Även i industrialiserade länder kan enterotoxiner vara en viktig orsak till matförgiftning, framförallt vid felaktig hantering och lagring av livsmedel.

Trinitrobensen, ofta förkortat TNB, är en kraftfullt explosiv organisk förening med den kemiska formeln C6H3N3O6. Den består av en bensenring som har tre nitrogruppers (–NO2) substituerade på varsin kolatom.

Trinitrobensen är ett starkt oxidationsmedel och används ofta som en ingrediens i sprängämnen, såsom dynamit och ammunition. Den är mycket känslig för fysiska stötar, värme och friktion, och kan detonera under obehagliga omständigheter. På grund av dessa egenskaper behandlas trinitrobensen alltid med stor försiktighet och hanteras enbart av utbildade experter.

Det är värt att notera att trinitrobensen inte används som ett läkemedel eller i medicinskt sammanhang, så det finns inget medicinskt samband med denna kemiska förening.

'Tonsiller' är ett par läppar som finns på sidorna av svalget (farynx) i halsen. De består av lymfvävnad och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fånga bakterier och virus som andas in via näsa och mun. Tonsillerna kan bli inflammerade och smitta, vilket kallas tonsillit eller svalgtupp. I vissa fall kan de också vara för stora och orsaka problem med sväljning eller andning, vilket kan kräva en operation för att ta bort dem (tonsillektomi).

'Hemolys' är ett medicinskt begrepp som refererar till något som orsakar hemolys, det vill säga nedbrytning av röda blodkroppar. Röda blodkroppar innehåller hemoglobin, ett protein som transporterar syre i kroppen. När röda blodkroppar bryts ner frigörs hemoglobinet och kan orsaka symptom som trötthet, gulsot och mörk urin.

Orsakerna till hemolys kan variera, men kan inkludera sjukdomar som malaria eller autoimmuna sjukdomar, exponering för vissa kemikalier eller läkemedel, eller skador på röda blodkroppar under operationer eller vid behandling med dialys. I vissa fall kan hemolys också orsakas av genetiska störningar som ger upphov till abnorma röda blodkroppar som är särskilt känsliga för nedbrytning.

Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.

Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.

Adenocarcinom är en typ av cancer som utvecklas i körtlar (glandulära celler), vilket innebär att den oftast uppstår i epitelvävnad, det yttre skiktet av celler som täcker huden och de flesta av kroppens ytor. Adenocarcinom är en underkategori till carcinom och kan drabba olika organ, såsom bröst, prostata, tarmsystem, lungor, sköldkörtel och livmoder. Karaktäristiskt för adenocarcinom är att tumörcellerna bildar klumpar eller tubulära strukturer som liknar körtlar. Dessa tumörer kan vara lokaliserade till den drabbade strukturen, men har också potentialen att metastasera (spridas) till andra delar av kroppen.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

Tyreotropinreceptorer (TSH-receptorer) är receptorer som finns på ytan av sköldkörtelceller och binder till tyreotropin (TSH), ett hormon som produceras i hypofysen. När TSH binds till sin receptor aktiveras den och signalerar in i cellen för att reglera produktionen och sekreteringen av tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3), två hormoner som är viktiga för reguleringen av kroppens metabolism, tillväxt och utveckling. Tyreotropinreceptorerna tillhör G-proteinkopplade receptorer (GPCR) och aktiveras via en signalsignalväg som inkluderar cAMP som sekundär budbärare. Dysfunktion i tyreotropinreceptorerna kan leda till olika endokrina sjukdomar, till exempel giftstruma och hypotyroidism.

"Inbred AKR mice" refers to a strain of laboratory mice that have been selectively bred for specific genetic characteristics. The AKR (Akita Radiation) strain was originally developed in Japan and is known for its susceptibility to certain types of cancer, particularly leukemia and lymphoma.

Inbred strains of mice are created by brother-sister matings for many generations, resulting in a population that is highly homozygous at all loci. This means that the mice within an inbred strain are genetically very similar to one another and can be considered identical twins.

The AKR strain is particularly useful for studying retroviral-induced tumors, as they carry an endogenous retrovirus known as AKV (AKR leukemia virus). This virus is transmitted vertically from parent to offspring and can cause the development of leukemia and lymphoma in these mice.

Inbred AKR mice are also used as models for studying other diseases, such as diabetes, autoimmune disorders, and neurological conditions. Due to their genetic uniformity, they provide a consistent and reproducible model system for biomedical research.

Avidin är ett glykoprotein som utvinns från äggvitan hos höns. Det har en exceptionellt hög bindningskapacitet till biotin, även känt som vitamin B7 eller vitamin H. Avidin används inom forskning och medicinen, bland annat för att detektera biotinmarkerade molekyler i olika analysmetoder. När avidin binds till biotin bildas en mycket stark icke-kovalent bindning, som är mycket svår att bryta upp. Detta gör att avidin-biotin-komplex används inom diagnostik och forskning för att koppla till specifika molekyler eller celler.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

En lungtumör är en abnorm odling (tumör) av celler i lungorna. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga lungtumörer kallas ofta för lungcancer och de kan delas in i två huvudgrupper: småcelliga lungcancerytter och icke-småcelliga lungcancerytter. Lungcancer är en av de vanligaste formerna av cancer och orsakas ofta av rökning. Symptomen på lungcancer kan inkludera hosta, bröstsmärtor, andningssvårigheter och viktminskning. Behandlingen beror på typen och utbredningen av cancertypen, men kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

Receptor: En receptor är ett proteinmolekyl som kan binda specifikt till en annan molekyl, kallad ligand. I en medicinsk kontext refererar receptorer ofta till proteiner på cellens yta eller i cellens inre (i cytoplasman eller kärnan) som binder till signalsubstanser och aktiverar cellulära svar när de binds till sin ligand.

Antigen: Ett antigen är ett molekyl som kan identifieras och stimulera immunsystemet att producera en specifik immunrespons. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, lipopolysackarider eller andra strukturer som finns på bakterier, virus, svampar, parasiter eller transplanterade celler och vävnader. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras den och sätter igång en immunrespons mot det antigenetiska ämnet.

B-celler: B-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en del av adaptiva immunsystemet. De producerar och sekreterar antikroppar (immunglobuliner) som binder till specifika antigener och hjälper till att eliminera dem från kroppen. När en B-cell möter ett antigen aktiveras den och differensieras till en plasmacyt, en cell som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar mot det antigenetiska ämnet.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

En virussjukdom är en infektionssjukdom som orsakas av ett virus. Virus är små, ofta sjukdomsalstrande partiklar som består av genetiskt material (DNA eller RNA) inneslutet i ett proteinhölje. De kan inte leva eller reproducera sig själva, utan behöver en värdcell för att kunna göra detta. När ett virus infekterar en värdcell så tar det över cellens mekanismer och tvingar den att producera fler viruskopior. Detta kan leda till skador på värdcellen och orsaka sjukdomstillstånd.

Virussjukdomar kan variera i allvarlighetsgrad från milda, obehagliga symptom som exempelvis en vanlig förkylning, till allvarliga livshotande tillstånd som exempelvis HIV/AIDS eller ebolafebr. Vissa virussjukdomar kan även vara dödligt farliga om de inte behandlas korrekt och i tid, såsom exempelvis hjärnhinneinflammation (meningit) orsakad av vissa virusstammar.

För att skydda sig mot virussjukdomar finns det ofta vaccin som kan ges för att förebygga infektioner, och även antivirala läkemedel som kan användas för att behandla redan existerande infektioner. Det är också viktigt att hygieniska åtgärder vidtas för att minska risken för smitta, såsom handhygien och andningsskydd när man befinner sig i närhet av en sjukt person.

"Prevalens" er en begrep i epidemiologi som refererer til den totale andelen av individuer i en population som har en bestemt sykdom, skade eller tilstand ved et givent tidspunkt. Det kan også beskrive antall personer som har en bestemt egenskap eller eksponering i en befolkning. Prevalensen måles ofte som en prosentandel av den totale populationen eller som antall per 1000, 10 000 eller 100 000 personer, afhængig av hyppigheden og størrelsen på populationen.

Det er viktig å skille mellom prevalens og incidens. Incidensen beskriver antall nye tilfeller av en sykdom eller tilstand som oppstår innen et bestemt tidsrom, mens prevalensen viser hvor mange personer i en population som har den på et gitt tidspunkt. Prevalensen vil ofte være høyere enn incidensen for kroniske sykdommer og tilstander, siden disse kan forekomme over lengre tidsperioder.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

Interleukin-4 (IL-4) er ein cytokine som spiller en viktig rolle innenfor immunsystemet og inflammasjonen. Det produseres av flere forskjellige typer av celler, blant annet T-hjelperceller, mastceller og basofile celler. IL-4 har mange funksjoner, men er særlig kjent for sin rolle i stimuleringen av B-cellers differensiasjon og antibassekretorisk aktivitet, samt for sin inngang i differentieringen av T-hjelperceller til en type kalt TH2-celler. Disse cellene er viktige for å regulere immunresponsen mot parasittiske organismer og allergiske reaksjoner. IL-4 kan også ha anti-inflammatoriske effekter og spille en rolle i heileprosessen.

"Specifically pathogen-free (SPF) organisms" är en term som används inom forskning och djurhållning för att beskriva djur eller andra levande organismer som har uppfödts, hållits och undersökts under kontrollerade förhållanden med syfte att undvika exponering för vissa patogener (smittämnen som orsakar sjukdom).

SPF-organismer används ofta inom forskning för att minska variabiliteten i experimentella resultat, eftersom avsaknaden av specifika patogener kan reducera påverkan av infektioner på djurens beteende, fysiologi och immunförsvar. Detta är särskilt viktigt inom områden som immunologi, toxicologi och farmakologi, där kontrollen över variabler är av högsta vikt för att kunna dra slutsatser om forskningsresultaten.

Det är värt att notera att det finns olika nivåer och standarder för SPF-organismer beroende på art, patogener och användningsområde. Dessutom kan det vara möjligt att en SPF-organism fortfarande bär på andra, icke-relaterade patogener eller infektioner, så det är alltid viktigt att ta hänsyn till specifika krav och riktlinjer när man arbetar med dessa organismer.

Herpesviridaeinfektioner är en grupp infektionssjukdomar orsakade av herpesvirus. Det finns åtta kända humana herpesvirus, HHV 1-8, som kan orsaka olika sjukdomar. De två vanligaste typerna är herpes simplex virus typ 1 (HSV-1) och herpes simplex virus typ 2 (HSV-2), som orsakar sår i munnen och på könsorganen respektive.

Herpesvirus är DNA-virus som tenderar att ge upphov till livslånga infektioner, vilket betyder att virus kan vara latenta (i ett lugnt stadium) i kroppen under en längre period och sedan återaktiveras och orsaka sjukdom. Infektionen sprids vanligtvis genom direktkontakt med sår eller smittat sekret från en infekterad person.

Andra typer av humana herpesvirus inkluderar:

* Varicella-zoster virus (VZV), som orsakar kylande vattkoppor och senare i livet kan ge upphov till herpes zoster (skålladd)
* Epstein-Barr virus (EBV), som orsakar infektionsmononukleos och Burkitt lymfom
* Cytomegalovirus (CMV), som kan orsaka allvarliga sjukdomar hos foster, nyfödda barn och immunosvaga personer
* Human herpesvirus 6 (HHV-6) och human herpesvirus 7 (HHV-7), som oftast ger upphov till milda sjukdomar under barndomen men kan också vara associerade med vissa neurologiska sjukdomar
* Human herpesvirus 8 (HHV-8), som är associerat med kaposis sarkom, en cancerartad sjukdom.

Spermier är den hos mannen producereda reproduktiva cellen, även kallad spermatozoon. Den bildas i Hodis tubuli seminiferi genom en process som kallas spermatogenes. Spermien består av ett huvud, en midje och en svans. Huvudet innehåller arvsmassan (DNA) och är täckt av en skyddande hölje kallad akrosom. Midjan innehåller mitokondrier som ger energi till spermiernas rörelse. Svansen består av 9 + 2 mikrotubuli och är ansvarig för spermiernas rörelse genom kvinnan livmodercervix, livmodern och äggledare till ägget där befruktning kan ske.

Simplexvirus är ett samlingsnamn för två gruppar av herpesvirus som orsakar sjukdomar hos människor: human herpesvirus 1 (HHV-1), även känt som herpes simplex virus typ 1 (HSV-1), och human herpesvirus 2 (HHV-2), även känt som herpes simplex virus typ 2 (HSV-2).

HSV-1 är vanligtvis associerat med små blåsor eller sår runt munnen, läpparna och ansiktet, medan HSV-2 oftare orsakar genitala sår. Båda virusstammarna kan dock orsaka infektioner på vilken del av kroppen som helst. Infektionen sprids vanligtvis via direkt kontakt med en smittad persons blåsor, sår eller annan infekterad vätska, såsom slem.

Efter att man har blivit smittad etablerar sig virusen i kroppen och kan orsaka återkommande utbrott av symtom under resten av livet. Många personer som är smittade med HSV-1 eller HSV-2 visar dock aldrig några tydliga symtom, men kan ändå sprida viruset till andra.

'Borrelia burgdorferi-gruppen' är en grupp av bakterier som orsakar Lyme-borrelios, en infektionssjukdom som överförs till människan via fästingbett. Gruppen innehåller flera olika arter av Borrelia-bakterier, men de två viktigaste är Borrelia burgdorferi sensu stricto och Borrelia afzelii. Dessa bakterier förekommer naturligt hos vissa arter av fästingar och kan orsaka sjukdom hos människan om en infekterad fästing biter.

Typiska symtom på Lyme-borrelios inkluderar röd, expandierande hudutslag kring bettstället (Erythema migrans), trötthet, feber, muskel- och ledsmärtor samt neurologiska symptom som kan vara fördröjda i tiden. Behandlingen består vanligen av antibiotika.

'Mucin' är ett proteinet som produceras av slemkörtlar i kroppen och har en huvudsaklig funktion att hjälpa till med smörjning och skydd av olika ytor, såsom slemhinnor. Muciner består av en proteinbärare och en kolhydratdel som ger dem deras geléartade konsistens. De kan variera i sin sammansättning beroende på var de produceras i kroppen och kan ha olika funktioner, till exempel att hjälpa till med fångande av bakterier eller andra främmande partiklar.

Rabiesvaccinet är ett preventivt medicinskt preparat som används för att immunisera mot rabies, en allvarlig och ofta dödlig infektionssjukdom som orsakas av rabiesvirus. Vaccinet stimulerar produktionen av antikroppar och cellulära immunitet mot viruset i kroppen. Det ges vanligen injicerat, och i allmänhet krävs en serie av injektioner för att uppnå full effektiv immunitet. Rabiesvaccinet används ofta för att vaccinera personer som är utsatta för ett högt risk för smitta, såsom veterinärer, djurskötare och resenärer till områden med hög förekomst av rabies.

Biliär levercirros (eller biliar cirros) är en specifik typ av levercirros där det primära skadan orsakas av skador på de små gallgångarna (kanaliculer) i levern som transporterar gallflüssiga från levercellerna till gallblåsan. Detta leder till att gallflüssiga ansamlas i levern, vilket kan orsaka skada på levercellerna och leda till fibros och eventuellt cirros.

Det finns två huvudtyper av biliär levercirros: primär biliär cirros (PBC) och sekundär biliär cirros. PBC är en autoimmun sjukdom där kroppen attackerar de små gallgångarna i levern, medan sekundär biliär cirros orsakas av andra sjukdomar eller skador som skadar gallgångarna, till exempel infektion, alkoholmissbruk eller vissa mediciner.

Symptomen på biliär levercirros kan variera, men kan inkludera trötthet, mjölksyrlig urin, ljust gulbrun avföring, pruritus (kronisk klining), ödem och ascites (fluidansamling i buken). Behandlingen av biliär levercirros beror på sjukdomens orsak och kan inkludera mediciner för att lindra symptomen, behandlingar för att reducera skadan på levern och eventuellt levertransplantation.

'Freunds adjuvans' är ett typ av immunologiskt adjuvans, som utvecklades på 1930-talet av den österrikiska immunologen och bakteriologen Jules Freund. Det består av en emulsion gjord av mineralolja, vatten och ett heat-killed mycobacterium tuberculosis-bakterie (ofta använder man stammarna H37 Ra eller M. avium).

När 'Freunds adjuvans' injiceras tillsammans med ett antigen, stimulerar det starkt immunsystemet att svara på antigenet och generera en starkare och längre varaktig immunitet än vad antigenet skulle ha gjort på egen hand. Detta uppnås genom att adjuvansen aktiverar celler i det immunförsvaret, såsom makrofager och dendritceller, vilket leder till en kraftigare presentation av antigenet till T-celler och B-celler.

Det är värt att notera att 'Freunds adjuvans' inte används i människor på grund av sin potential att orsaka lokal reaktioner, abscesser och granulomatösa inflammationer. Det används dock fortfarande i forskningssyfte inom djurmodeller för att undersöka immunresponser.

'Vacciniavirus' är ett begrepp som inte används inom den medicinska terminologin. Det verkar som att du har förväxlat två olika termer: 'vaccin' och 'virus'.

En vaccine är en preparat av dödade, attenuerade (svagt giftiga) eller fragment av en patogen (smittaframkallande agens som kan orsaka sjukdom), som administreras med syfte att stimulera immunförsvaret att utveckla immunitet mot en specifik infektionssjukdom.

Ett virus är ett mycket litet smittämne som består av genetisk information innesluten i en proteinhölje. Virus kan infektera levande celler och använda deras mekanismer för att reproducera sig, vilket kan leda till skada eller död hos värden.

Det finns vacciner som utvecklats med hjälp av virus, såsom levande vacciner där ett svagt virus används för att stimulera immunförsvaret och döda vacciner där dödade viruspartiklar används. Dessa två begrepp (vaccin och virus) är dock skilda begrepp inom medicinen.

T-lymfocyter, cytotoxiska, är en typ av vita blodcellar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De är specialiserade på att identifiera och eliminera celler som är smittade med virus eller som har blivit cancerosa. Cytotoxiska T-lymfocyter kan direkt döda sådana celler genom att sekretera toxiska ämnen eller via kontaktmedierad celldöd. Dessa lymfocyter utvecklas i tarmens limfa och bär på CD8-receptorer, varför de också kallas CD8+ T-celler.

Rosettbildning är ett begrepp inom patologi och histopathologi, som används för att beskriva en viss typ av cellstruktur som kan ses under mikroskopi. Det är inte en specifik medicinsk diagnos, utan snarare en observation av cellförhållanden som kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd.

En rosettformering uppstår när tumörceller eller andra typer av celler omger ett centralt objekt, ofta ett kapillärblodkärl eller en nervfiber. Cellerna bildar då en cirkel- eller halvcirkelstruktur runt det centrala objektet, vilket liknar en blomma eller rosett, därav namnet.

Rosettbildningar kan ses i olika typer av tumörer, såsom hjärntumörer och neuroendokrina tumörer. I vissa fall kan rosettbildningar vara ett tecken på en specifik subtyp av tumör, till exempel i medulloblastom, en typ av hjärntumör som ofta drabbar barn. I andra fall kan rosettbildningar vara en del av den normala strukturen hos vissa typer av celler, såsom i retina i ögat.

Det är viktigt att tolka rosettbildningar i klinisk kontext och tillsammans med andra histopatologiska och kliniska fynd, för att ställa en korrekt diagnos och ge den relevanta behandlingen.

Immunogenetics er en gren within immunologi og genetikk som studerer arvelige faktorer i individets respons til ulike miljøstimuli, særlig infeksjoner og autoimmune sykdommer. Dette inkluderer studier av gener som koder for proteiner involverte i immunsystemet, så som MHC-molekyler (major histocompatibility complex) og T-cell receptorer, samt studier av genetisk variasjon i disse områdene og dens sammenheng med individuelle forskjeller i immunrespons. Immunogenetikk undersøker også hvordan arvelige faktorer kan påvirke risikoen for å utvikle autoimmune sykdommer, alvorlighet av infeksjoner og effektiviteten av vacciner.

Immunprecipitation (IP) är en biokemisk metod som används för att isolera och koncentrera specifika proteiner eller nucleinsyra-protein-komplex från en komplex biologisk blandning, såsom celllysat eller serum. Denna teknik bygger på principen om antigen-antikroppsreaktion där ett specifikt antikroppar (immunglobulin) binder till sitt korresponderande antigen (protein av intresse).

I immunprecipitationsexperimentet inkuberar man celllysat eller serum med ett specifikt antikropp som är bundet till en fast fas, såsom magnetiska perler eller en plasttub. Under inkuberingstiden binds antikroppen till sitt korresponderande antigen i lösan fasen. Sedan sköljs systemet för att avlägsna ospecificerat bundna proteiner och andra komponenter. Slutligen elueras immunkomplexen från fast fasen, vilket resulterar i en renare fraktion av det protein av intresse som kan analyseras ytterligare med olika metoder, såsom västra blotting eller masspektrometri.

Immunprecipitation används ofta i forskning för att undersöka interaktioner mellan proteiner, identifiera posttranslatoriska modifikationer och bestämma relaterade signaltransduktionsvägar.

En kronisk sjukdom är en sjukdom som varar i lång tid, ofta livet ut, och som kräver kontinuerlig eller periodvis behandling. Kroniska sjukdomar kan påverka olika delar av kroppen och ge upphov till en mängd symtom som kan variera i svårighetsgrad över tiden. Vissa exempel på kroniska sjukdomar är diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, lungsjukdomar, autoimmuna sjukdomar och neurologiska tillstånd. Det är viktigt att diagnostisera och behandla kroniska sjukdomar i tid för att förhindra komplikationer och förbättra livskvaliteten hos den drabbade individen.

En Klamydiainfektion är en sexuellt överförbar infektion (STI) orsakad av bakterien Chlamydia trachomatis. Den kan även överföras från mor till barn under förlossningen. Infektionen kan drabba olika delar av kroppen, men ofta är det urinvägar eller genitalier som är drabbade. Symptomen kan variera, men i vissa fall kan de vara obefintliga. Några vanliga symptom inkluderar utflöde, smärta under urinering och smärtor i underlivet hos kvinnor samt sår eller utflöde från penis hos män. Även om symptomen kan vara milda eller obefintliga, kan infektionen fortfarande leda till komplikationer som infertilitet, ektopisk graviditet och sjukdomar i bäckenet om den inte behandlas korrekt. Behandlingen består vanligtvis av antibiotika.

Medicinskt sett är sköldkörteln (thyroid) en endokrin körtel som ligger i halsregionen, längst ned i struphuvudet. Den producerar tyreoideahormoner som har en viktig roll för kroppens ämnesomsättning, tillväxt och utveckling. Sköldkörteln producerar två huvudsakliga tyreoideahormoner: triiodthyronin (T3) och thyroxin (T4), som bildas genom att jod kopplas till tyrosin, en aminosyra. Sköldkörtelhormonerna styr ämnesomsättningen i nästan alla kroppens celler och påverkar bland annat hjärtats funktion, andning, muskelaktivitet, nervsystemet, skelettvävnaden och reproduktionssystemet. Sköldkörtelhormonerna påverkar också kroppsvikten genom att reglera ämnesomsättningen och energibalansen. Dessutom producerar sköldkörteln en hormon som kallas kalcitonin, vilket hjälper till att reglera kalciumhalten i blodet.

Fluorescein-5-isotiocyanat (FITC) är ett fluorescerande markeringsmolekyul som används inom biomedicinsk forskning. Det är en förening av fluorescein, ett fluorescerande pigment, och isotiocyanatgruppen, vilket gör det möjligt att koppla FITC till antikroppar eller andra proteiner för att specificera målproteinet i celler eller vävnader. När FITC exciteras med ljus av en viss våglängd (t.ex. blått ljus) kommer det att emittera ljus av en annan våglängd (t.ex. grönt ljus), vilket gör att man kan studera dess subcellulära distribution och interaktioner med andra molekyler.

Proteinprekursorer är ofta refererade till som de råa materialen eller de ursprungliga proteinerna som undergår en process för att bli aktiva peptider eller proteiner i kroppen. Dessa prekursorer kan vara inaktiva eller delvis aktiva, och de måste klippas upp och modifieras på olika sätt av enzymer kallade proteasomer och peptidaser för att bli fullt funktionella.

Ett exempel på ett proteinprekursor är proinsulin, som är ett inaktivt protein som produceras i bukspottkörteln. Proinsulin klipps sedan upp av enzymet prohormonkonvertas till insulin och C-peptid, vilka är de aktiva peptider som reglerar blodsockernivåerna i kroppen.

Proteinprekursorer kan också innehålla signalpeptider, som är sekvenser av aminosyror som guider proteinet till rätt kompartment i cellen eller ut i extracellulärt rum. Signalpeptiderna klipps bort efter att proteinets syntes är klar.

I allmänhet är proteinprekursorer viktiga för att producera och reglera olika funktioner i kroppen, inklusive hormonproduktion, immunförsvar och celldelning.

Melanoma-specific antigens are proteins or peptides that are specifically expressed or overexpressed in melanoma cells, which can be recognized by the immune system as foreign and trigger an immune response. These antigens can be used as targets for immunotherapy treatments, such as cancer vaccines or T-cell therapies, to stimulate the patient's own immune system to attack and destroy melanoma cells.

There are two main types of melanoma-specific antigens: tumor-associated antigens (TAAs) and tumor-specific antigens (TSAs). TAAs are antigens that are also expressed at low levels in normal cells, but are overexpressed or mutated in cancer cells. TSAs, on the other hand, are antigens that are uniquely expressed in cancer cells as a result of genetic changes such as mutations, insertions, or deletions.

Examples of melanoma-specific antigens include Melan-A/MART-1, gp100, tyrosinase, and NY-ESO-1. These antigens have been extensively studied and used in clinical trials to develop various immunotherapeutic approaches for the treatment of melanoma.

ErbB-2, även känt som HER2/neu, är ett typ II transmembrant receptorprotein med tyrosinkinasaktivitet. Det tillhör den familjen receptorproteiner som kallas erbB-receptorer och är involverade i cellsignalering relaterad till celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellyttväxt.

ErbB-2 saknar en egen ligand och fungerar som en icke-diskriminerande partner för andra erbB-receptorer. När ErbB-2 binder till en ligand som binder till en annan erbB-receptor, leder det till dimerisering av receptorerna och aktivering av deras tyrosinkinaseaktivitet. Detta utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som reglerar cellcykeln, överlevnad och cellyttväxt.

Överuttryck eller mutationer i ErbB-2 kan leda till onkogenesis och cancer, särskilt bröstcancer. Cirka 20-30% av alla bröstcancertumörer har överuttryck av ErbB-2, vilket korrelerar med en mer aggressiv tumörtyp och sämre prognos. Trastuzumab (Herceptin) är ett monoklonalt antikroppsmedel som används för behandling av bröstcancer med överuttryck av ErbB-2.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

'Se