Den autonoma nervsystemet (ANS) är ett delsystem av nervsystemet som styr och reglerar de involuntära fysiologiska processerna i kroppen, såsom hjärtslag, andning, blodtryck, kroppstemperatur, mag-tarmsystemets funktioner och sexuell respons. Det autonoma nervsystemet består av två delar: den sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet. Den sympatiska nervsystemet är aktiverat under stress eller fara och förbereder kroppen för fight-or-flight-svar (kämpa eller fly-svar), medan det parasympatiska nervsystemet är aktiverat under vila och restaurerar kroppens energiresurser genom att sänka hjärtslag, andningsfrekvens och blodtryck.

'Autonoma nervsystemets sjukdomar' (autonomic disorders) är en grupp medicinska tillstånd som beror på problem med det autonoma nervsystemet, som styr automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning, puls, blodtryck, sockernivåer, svettningar, tarmrörelser och pupillreaktion.

Det autonoma nervsystemet har två delar: den sympatiska delen som förbereder kroppen för aktivitet (känt som 'fight or flight'-svaret) och den parasympatiska delen som hjälper till att vila och restaurera kroppen.

Några exempel på autonoma nervsystemets sjukdomar inkluderar:

* Multipel systematrofi (MSA): en neurologisk sjukdom som orsakas av skador på de celler i hjärnan och ryggmärgen som styr autonoma nervsystemet.
* Primärt autonomt sammanbrott (POTS): ett tillstånd där kroppen har svårt att reglera blodtrycket, vilket kan leda till yrsel, svimningar och trötthet.
* Neurogen orsakad hypotoni: en sjukdom som orsakas av skador på det autonoma nervsystemet och som resulterar i lågt blodtryck.
* Autonom neuropati: en skada på de nerver som styr autonoma funktioner, ofta orsakad av diabetes eller andra sjukdomar.

Symptomen på autonoma nervsystemets sjukdomar kan variera beroende på vilken del av systemet som är drabbad och hur allvarligt tillståndet är. Behandlingen beror också på vilket tillstånd som ligger bakom, men kan inkludera mediciner, terapi och livsstilsförändringar.

Hjärtfrekvens är ett mått på hur ofta hjärtat slår per minut. Det är antalet slag som hjärtats kamrar gör under en minut. Hälsa hjärtfrekvensen kan ge en indikation om hur väl hjärtat fungerar och om det finns några hjärtsjukdomar eller andra hälsoproblem.

För en vuxen person i vila är en normal hjärtfrekvens vanligtvis mellan 60 och 100 slag per minut, men det kan variera beroende på ålder, fysisk aktivitet och andra faktorer. Vid intensiv fysisk aktivitet kan hjärtfrekvensen stiga till uppemot 200 slag per minut.

Det är viktigt att notera att en låg eller hög hjärtfrekvens kan vara ett tecken på olika hälsoproblem och bör undersökas av en läkare om det uppfattas som oroväckande.

"Centralt nervous system (CNS)" är en medicinsk term som refererar till det delområde av nervsystemet som inkluderar hjärnan och ryggmärgen. Detta är den kontrollcentralen för kroppens funktioner, där information bearbetas, sammanbinds och tolkas, och varifrån kommandon skickas ut till resten av kroppen via det perifera nervsystemet (PNS).

Hjärnan är ansvarig för högre mentala processer som tanke, minne, perception, emotion och medvetande, samt kontrollerar andning, hjärtrytm, blodtryck och andra autonoma funktioner. Ryggmärgen löper upp och ner i ryggraden och är ansvarig för att transportera sensoriska signaler till hjärnan och motoriska signaler från hjärnan till musklerna och andra organ.

CNS skyddas av tre höljen, de harbara men porösa meningeala membranerna, som hjälper att hålla det inre miljön stabilt och fri från skada. Dessutom är den omgiven av cerebrospinalvätska (CSF), en klar vätska som agerar som ett buffertämne och skyddar CNS mot stötar och skador.

Parasympathetic nervous system is the part of the autonomic nervous system that generally functions to promote rest, digestion, and recovery. It is responsible for the body's "rest and digest" response, which is the counterpart to the sympathetic nervous system's "fight or flight" response.

The parasympathetic nervous system is activated in situations of relaxation and safety, allowing the body to conserve energy and perform maintenance and repair tasks. It does this by decreasing heart rate and blood pressure, increasing digestive activity, and promoting tissue growth and healing.

The parasympathetic nervous system is controlled by cranial nerves III, VII, IX, and X, as well as sacral nerves S2-S4. These nerves release the neurotransmitter acetylcholine, which binds to receptors in target organs and causes a variety of effects, including relaxation of smooth muscle, dilation of blood vessels, and increased secretion of digestive enzymes.

Overall, the parasympathetic nervous system plays an important role in maintaining homeostasis and promoting overall health and well-being.

'Sympatiska nervsystemet' är ett del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar och styr kroppens inre organ och automatiska funktioner såsom hjärtslag, andning, svettning och kroppstemperatur. Det sympatiska nervsystemet är involverat i den kroppsliga responsen på stress och fara, även kallad 'kämpa eller fly-reaktion'.

Det består av en par av långa nerver som sträcker sig från ryggradens högra och vänstra sidor, från halsen till låret. Dessa nerver kopplas samman med varandra och bildar ett nätverk av små nervtrådar som sprider sig över hela kroppen.

Det sympatiska nervsystemet har en exciterande effekt på de organ och musklerna som det kontrollerar, vilket kan leda till ökat hjärtslag, höjd blodtryck, breddad pupiller, accelererad andning och ökad svettning. Detta hjälper kroppen att förbereda sig för en stressfull situation genom att öka dess energileverans och sänka dess smärtuppfattning.

'Nervsystemet' är det organ som har som funktion att leda, samordna och koordinera kroppens olika funktioner. Det består av hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna som sträcker sig ut från dessa strukturer till resten av kroppen. Nervsystemet är ansvarigt för att bearbeta sensorerisk information från omgivningen, kontrollera muskulaturen och andra organ samt reglera kroppens inre miljö. Det kan delas upp i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (de perifera nerverna).

'Ganglieblockerande medel', även kända som ganglioplegika eller autonomiblockerare, är en typ av läkemedel som används för att blockera signalsubstanser i det autonoma nervsystemet. Det autonoma nervsystemet styr automatiska processer i kroppen, såsom hjärtslag, andning och tarmfunktion.

Ganglieblockerande medel fungerar genom att blockera transmissionen av signalsubstanser i ganglier, små knutar av nervceller som ligger utanför centrala nervsystemet. Genom att blockera dessa signalsubstanser kan ganglieblockerande medel minska aktiviteten i det autonoma nervsystemet och på så sätt hjälpa att lindra symtom relaterade till överaktivitet i det autonoma nervsystemet, såsom högt blodtryck, svettningar, pulsverkan och spasmer i mag-tarmkanalen.

Exempel på ganglieblockerande medel inkluderar trimetafan, hexametonium och pentaminodi. Dessa läkemedel används sällan idag på grund av deras biverkningar och begränsade effektivitet jämfört med andra behandlingsalternativ.

"Autonom denervation" refers to the interruption or removal of autonomic nerve supply to a specific organ or area in the body. The autonomic nervous system is the part of the nervous system that controls involuntary actions, such as heart rate, digestion, and pupil dilation. Denervation means the loss of nerve supply.

Autonom denervation can be achieved through surgical procedures, such as thoracic sympathectomy for hyperhidrosis (excessive sweating), or through medical treatments, such as the use of botulinum toxin injections to treat conditions like migraines or muscle spasticity. The specific goals and methods of autonom denervation will depend on the individual case and the condition being treated.

Den vagusnerven (latin: nervus vagus) är den tionde cranial nervesnerven och är den nerv som innerverar de flesta av kroppens inre organ. Den går från hjärnan via halsen till bröstet och buken, och styr bland annat hjärtats, lungornas och mag-tarmsystemets funktioner. Den vagusnerven är en del av det parasympatiska nervsystemet och bidrar till att hålla kroppen i ett jämviktstillstånd.

Autonoma nervbanor, även kända som det autonoma nervsystemet (ANS), är ett komplext nervsystem som styr och reglerar de involuntära kroppsfunktionerna hos ryggradsdjur. Detta inkluderar sådana processer som hjärtslag, andning, svettning, pupillreaktion, mag-tarmsystemet och sexuell respons. Autonoma nervbanor kan delas in i två huvudgrupper: sympatiska och parasympatiska nervsystem.

Sympatiska nervsystemet är involverat i kroppens "kamps eller flykt"-reaktioner, vilket innebär att det förbereder kroppen för fysisk aktivitet genom att öka hjärtslag och andning, öka blodtrycket, dila pupillerna och öka svettproduktionen.

Parasympatiska nervsystemet är involverat i processer som hjälper till att vila och restaurera kroppen, såsom sänkning av hjärtslag och andning, minskad blodtryck, kontraktion pupillerna och ökad saliv- och magtarmsekretion.

Det tredje systemet som ingår i det autonoma nervsystemet är enteriska nervsystemet (ENS), vilket styr peristaltiken och sekretionen i mag-tarmsystemet. ENS kan fungera oberoende av centrala nervsystemet, men det kommunicerar också med sympatiska och parasympatiska nervsystemen för att koordinera kroppens involuntära funktioner.

"Autonoma medel" är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens egna inneboende mekanismer och processer som reglerar och kontrollerar vissa kroppsliga funktioner utan medvetet ingripande eller styrning från det centrala nervsystemet. Detta inkluderar automatiska processer såsom hjärtslag, andning, och digestion. Autonoma medel styrs av det autonoma nervsystemet, som består av sympatiska och parasympatiska grenar som har motsatta effekter på kroppens funktioner för att hålla homeostas.

Elektrodermalmätning (EDA) är en metod för att mäta elektrisk resistans eller elektrisk ledningsförmåga i huden, oftast i handflatan. Metoden används inom psykologin och relaterade områden för att utvärdera autonoma nervsystemets aktivitet och känslomässiga respons.

Vid en EDA-mätning appliceras två elektroder på huden, oftast på fingrarna eller tummen. En svag elektrisk ström skickas genom elektroderna och mottages av den andra elektroden. Hudens resistans eller ledningsförmåga mäts sedan i ohm (Ω) eller mikrosiemens (µS).

Även om EDA-mätning inte är en direkt indikation på någon specifik medicinsk tillstånd, kan den användas som ett komplement till andra diagnostiska metoder för att undersöka olika sjukdomar eller störningar. Till exempel kan EDA-mätning användas för att utvärdera autonoma nervsystemsreaktioner vid stress, ångest, depression och schizofreni.

Det är viktigt att notera att EDA-mätning inte är en standardiserad diagnosmetod inom medicinen och bör endast användas under professionell övervakning av en utbildad specialist.

En autonom nervblockad är en medicinsk procedur där lokalbedövningsmedel injiceras nära en specifik autonom nerver för att blockera smärtsignaler eller påverka andra funktioner som kontrolleras av det autonoma nervsystemet. Autonoma nerver styr automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning, svettning och tarmrörelser.

Denna typ av nervblockad används ofta för att lindra smärta eller behandla olika medicinska tillstånd som exempelvis hyperaktivt blåsbesvär, angina pectoris och svårigheter med tarmrörelser. Effekten av en autonom nervblockad varierar beroende på vilken nerv som blockeras och hur lång tid blockaden behålls.

'Sinusarytmi' refererer til den normale hjerterytme, som styres af sinusknuden (SA-noden), som ligger i højre overkammer. Denne nod fungerer som en naturlig pacemaker for hjertet og sender elektriske impulser til de andre hjerteceller, hvilket får hjertet til at kontraherer (slå) regelmæssigt. Normalt bør sinusrytmen have en frekvens på 60-100 slag per minut for en voksen ved hvile. Hvis hjertets rytme afviger fra denne normale rytme, kaldes det for en arrhythmia.

'Hjärt-kärlfysiologiska förlopp' refererar till de fysiska processer och funktionerna som hjärtat och kärlen genomgår under olika hälsotillstånd. Det inkluderar bl.a. hjärtats kontraktion och relaxationscykel, blodflödesmönster i kroppen, reglering av blodtrycket, samt syrgas- och näringsutbyte mellan hjärtat, kärlen och kroppens vävnader.

Hjärtats fysiologiska förlopp innefattar elektrisk ledning och koordinering av kontraktioner som pumpar blod genom stora kärl (aorta och lungartärer) till olika delar av kroppen. Hjärtat består av fyra kamrar: vänster och höger förmak samt vänster och höger kammare. De elektriska signalerna koordinerar kontraktioner i dessa kamrar för att pumpa blod effektivt genom kroppen.

Kärlfysiologiska förlopp involverar reglering av blodflöde och resistans i kärlen, som påverkar blodtrycket. Detta uppnås genom mekanismer som inkluderar glatt muskulatur i kärlväggarna, hormonella system och autonoma nervsystemet.

Hjärt-kärlfysiologiska förlopp kan påverkas av olika sjukdomstillstånd som hjärtsvikt, högt blodtryck, och kärlkramp (angina pectoris). Dessa tillstånd kan leda till förändringar i hjärtats struktur och funktion samt i kärlens elasticitet och genomsläpplighet.

'Blodtryck' är ett medicinskt begrepp som refererar till den kraft som utövas av blodet mot kärlväggarna i de artärer som försörjer kroppen med syre- och näringsriktigt blod. Blodtrycket mäts vanligtvis i millimeter kvicksilver (mmHg) och består av två värden: systoliskt blodtryck och diastoliskt blodtryck.

Systoliskt blodtryck är det högsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna kontraherar och pumpar ut blodet i kroppen. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 120 mmHg under normala förhållanden.

Diastoliskt blodtryck är det lägsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna vilar och fylls på med blod. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 80 mmHg under normala förhållanden.

Dessa två värden tas tillsammans som ett totalblodtryck, till exempel 120/80 mmHg, och ger en indikation på individens kardiovaskulära hälsa. Högt blodtryck, även kallat hypertension, kan öka risken för allvarliga hälsoproblem som hjärtinfarkt, stroke och njursvikt.

Elektrokardiografi (ECG eller EKG) är en medicinsk testmetod som mäter och registrerar den elektriska aktiviteten i hjärtat. Det görs genom att klistra elektroder på olika delar av kroppen, vanligtvis på bröstet och armarna/benen. ECG-testet ger en grafisk representation av hjärtats elektriska aktivitet under en viss tidsperiod och kan användas för att diagnostisera olika hjärtsjukdomar, såsom hjärtfel, hjärtklappning, hjärtinfarkt med mera. ECG-testet är smärtfritt och tar vanligtvis endast några minuter att genomföra.

Långtids-EKG, även kallat Holter-EKG eller kontinuerligt EKG, är en metod för att övervaka och registrera hjärtats elektriska aktivitet under en längre tidsperiod, vanligen 24 timmar eller mer. Den innebär att en liten, bärbar enhet fästes på kroppen och kopplas till huden med hjälp av elektroder. Enhetens uppgift är att registrera och spara EKG-data kontinuerligt under den tidsperiod som övervakningen varar.

Denna typ av undersökning används ofta för att diagnosticera oregelbundenheter i hjärtats rytm, såsom aritmier eller pauser, som kan vara asymptomatiska eller orsaka symtom som yrsel, svimningar, bröstsmärtor eller andningssvårigheter. Långtids-EKG kan också användas för att övervaka effekterna av mediciner eller andra behandlingar på hjärtats funktion.

"Diseases of the central nervous system" refer to a group of medical conditions that affect the brain and spinal cord, which together make up the central nervous system (CNS). These diseases can be caused by various factors, including genetics, infections, injuries, tumors, and degenerative processes.

Examples of CNS diseases include:

1. Multiple sclerosis: a chronic autoimmune disease that affects the myelin sheath surrounding nerve fibers in the brain and spinal cord.
2. Alzheimer's disease: a progressive neurodegenerative disorder that causes memory loss, cognitive decline, and behavioral changes.
3. Parkinson's disease: a degenerative disorder of the central nervous system that affects movement and coordination.
4. Epilepsy: a chronic neurological condition characterized by recurrent seizures.
5. Amyotrophic lateral sclerosis (ALS): a progressive neurodegenerative disease that affects nerve cells in the brain and spinal cord, leading to muscle weakness, paralysis, and respiratory failure.
6. Meningitis: an infection of the membranes surrounding the brain and spinal cord.
7. Brain tumors: abnormal growths of cells in the brain that can be benign or malignant.
8. Stroke: a sudden interruption of blood flow to the brain, causing damage to brain tissue.
9. Huntington's disease: a genetic disorder that causes progressive degeneration of nerve cells in the brain, leading to cognitive decline and movement disorders.
10. Spinal cord injuries: damage to the spinal cord caused by trauma or injury, resulting in loss of motor function, sensation, or both.

Enteric nervous system (ENS) är ett självständigt autonomt nervsystem som styr funktionen i mag-tarmsystemet hos ryggradsdjur, inklusive människor. Det är den del av det perifera nervsystemet och består av en uppsättning neuroner och gliala celler som bildar ett nätverk av ganglier och nervtrådar som sträcker sig längs med hela gastrointestinal tractus, från matstrupen till rektum.

ENS reglerar en rad funktioner i mag-tarmsystemet, såsom peristaltik (muskelkontraktioner som transporterar maten genom tarmarna), sekretion av hormoner och neurotransmittorer, absorption av näringsämnen, samt immunförsvar. Det gör detta genom att bearbeta signaler från sensoriska neuroner som uppfattar mekaniska, kemiska och temperaturrelaterade förändringar i mag-tarmsystemet, och sedan svara med ändringar i motorisk aktivitet och sekretion.

Enteric nervous system är anmärkningsvärt autonomt och kan fungera oberoende av centrala nervsystemet (CNS), även om det finns en tvåvägskommunikation mellan ENS och CNS via den parasympatiska och sympatiska nervsystemen. Dessutom har ENS visat sig ha förmågan att lära sig och minnas, vilket gör det till ett exempel på ett så kallat "perifert intelligenssystem".

Atropine är ett t.ex. i belladonna förekommande alkaloid, som blockerar parasympatiska nervsystemet och används vid kolika, bradykardi, astma med mera. Det verkar utöver detta avspändande på glatt muskulatur och pupiller samt hemmar svettningar. Atropin kan orsaka torkad mun, hals, och ögon, förvirring, hallucinationer, okej hälsorörelser, snabb hjärtslag, rödaktig hy och feber vid överdosering.

Trimetafan (trade names include Arfonad, Surfacen, und Mydfrin) er ein medikament som brukes for å redusere det intrakranielle trykket og som også har virkning som en mydriatisk agent. Det er ein parasympatolytikum, og den aktive ingrediensen i trimetafan er trimetaphan kamsekoinat.

Dette medikamentet virker ved å blokkere de muskarinske acetylcholinreceptorane i det parasympatiske nervsystemet, no dass det fører til en dilatering av pupillene (mydriasis), en reduksjon i den accomodative evnen og en reduksjon i salivasjonen. Trimetafan brukes også som en behandling for glaukom og for å forberede øynelokket før kirurgiske ingrep.

Som med nolegg alle medisiner, kan trimetafan ha biverkninger og kontraindikasjoner. Det er viktig å konsultere en læge før bruk av dette eller no hjerre medisin.

Perifert nervsystem (PNS) är det del av nervsystemet som ligger utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Det består av sensoriska, automiska och motoriska nerver som förbinder kroppens muskler, organ och hud med centrala nervsystemet. PNS kan delas in i två delar: den som innehåller de sensoriska nerverna som tar emot information från kroppen till hjärnan och ryggmärgen, och den som innehåller de motoriska nerverna som för befäl från centrala nervsystemet till musklerna och kroppens organ.

Familial dysautonomia (FD) er en arvelig neurologisk sjukdom som primärt påverkar det autonoma nervsystemet. Sjukdomen orsakas av mutationer i genen IKBKAP, vilket leder till ett defektivt proteinsyntes och påverkan på neuronernas funktion och överlevnad.

Vid familjär dysautonomi kan patienterna uppleva en rad symtom, däribland:

1. Försämrad känsel för smärta, temperatur och tryck
2. Instabil blodtryck med episoder av lågt blodtryck eller högt blodtryck
3. Sväljningssvårigheter och problem med svala mat och saliv
4. Ögonrelaterade symtom, såsom tårfrihet och pupillförändringar
5. Ataxi (balance- och koordinationssvårigheter)
6. Autonomiska kriser, som kan leda till yrsel, krampanfall eller andningssvårigheter
7. Försämrad svettning och reglering av kroppstemperaturen
8. Emotionella instabilitet och svårigheter med att uttrycka känslor

För att diagnosticeras med familjär dysautonomi behöver patienten ha en kombination av dessa symtom, samt en bekräftad genetisk mutation i IKBKAP-genen. Sjukdomen är autosomalt recessiv, vilket betyder att båda föräldrar måste vara antingen bärare av en kopia av den defekta genen eller ha själva sjukdomen för att barnet ska få arva den.

Propranolol är ett beta-blockerande läkemedel, vilket betyder att det blockerar effekterna av adrenalin och noradrenalin i kroppen. Det gör så genom att binda till beta-receptorerna i hjärtat och blodkärlen, vilket sänker pulsen, minskar blodtrycket och förhindrar certaina hjärtarytmier. Propranolol används vanligen för behandling av olika typer av hjärtsjukdomar, hypertension (högt blodtryck), sjuka fingrar eller tår på grund av dålig cirkulation (Raynauds sjukdom) och vissa former av migrän. Det kan även användas för att behandla oro och ångest, eftersom det minskar hjärtslaget och andningsfrekvensen, vilket kan ha en lugnande effekt.

Hjärta definieras inom medicinen som den muskulösa orgeln i kroppen som pumpar blod genom kroppens cirkulatoriska system. Det består av fyra kamrar: två överkamrar (höger och vänster förmak) och två underkamrar (höger och vänster kammare). Hjärtats funktion är att pumpa syresatt blod från lungorna till kroppen och pumpa syrefattigt blod till lungorna för att syresättas. Detta sker genom kontraktioner och relaxeringar av hjärtmuskulaturen, som koordineras av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem.

Det medicinska begreppet "hjärt-kärlsystemet" (kardiovaskulära systemet) refererar till strukturer och funktioner som är involverade i pumpning, transport och cirkulation av blod i kroppen. Det inkluderar hjärtat, artärer, vener, kapillärer och blodkärlen.

Hjärtat är ett muskulärt organ som pumpar blod genom kroppen. Det består av fyra kamrar: två övre, som kallas förmak, och två nedre, som kallas kammare. Blodet pumpas från hjärtat genom artärerna till olika delar av kroppen för att leverera syre och näringsämnen till celler. Efter att ha släppt av syret och tagit upp kolsyra och avfallsprodukter, returneras blodet till hjärtat via venerna. Kapillärerna är mycket små blodkärl som förbinder artärerna och venorna och som möjliggör utbyte av syre, näringsämnen, kolsyra och andra substanser mellan blodet och cellerna i kroppen.

Ett friskt hjärt-kärlsystem är viktigt för att underhålla liv och hälsa. Problem med hjärt-kärlsystemet kan leda till allvarliga hälsoproblem som hjärtinfarkt, stroke, högt blodtryck och kärlkramp.

Baroreceptorreflex, eller barorensk respons, är ett reflexmekanism som hjälper till att reglera blodtrycket. Det aktiveras när blodtrycket i kroppen varierar, särskilt när det stiger snabbt. Baroreceptorer, som är speciella nervceller som reagerar på tryckförändringar, finns i halsartärerna och aortan, de huvuda stora blodkärlen som leder ut från hjärtat.

När baroreceptorerna uppfattar en ökning av blodtrycket sänder de signaler till hjärnan (specifikt till medulla oblongata i hjärnstammen). Dessa signaler får nervsystemet att svara genom att minska pulsen och vidga blodkärlen, vilket sänker blodtrycket. Om blodtrycket istället sjunker kommer baroreceptorerna att registrera detta och sända signaler till hjärnan för att öka pulsen och kontrahera blodkärlen, vilket i sin tur får blodtrycket att stiga.

Baroreflexen är en viktig mekanism för att hålla homeostasen i kroppen och förhindra alltför stor variation i blodtryck.

Hjärt-kärlfysiologi är ett medicinskt specialområde som handlar om struktur, funktion och regleringar av hjärtat och kärlsystemet. Det inkluderar studiet av mekaniska, elektriska och biochemiska aspekter av hjärtats kontraktion och relaxering, blodflödesmönster i kroppen, samt regleringar av blodtryck och blodgenomströmning. Hjärt-kärlfysiologin undersöker också sjukdomar som påverkar hjärtat och kärlsystemet, såsom hjärtsvikt, högt blodtryck, och kärlkramp (angina pectoris).

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Hexametonium är ett ganglioplegiskt medel, vilket betyder att det är ett läkemedel som blockerar signalsubstanser i det autonoma nervsystemet. Det används för att minska muskelaktiviteten under kirurgiska ingrepp, särskilt vid operationer på hals- och bröstregionen.

Hexametonium fungerar genom att blockera jonkanaler i ganglier (samlingar av nervceller utanför centrala nervsystemet), vilket stoppar nervernas förmåga att överföra impulser till muskler och kärl. Detta leder till en temporär muskelrelaxation, vilket underlättar operationen.

Hexametonium är inte längre i bruk som ett läkemedel på grund av sina biverkningar och det faktum att andra läkemedel med mindre biverkningar har utvecklats för samma syfte.

En parasympatikusblockerare är ett läkemedel som blockerar verkan hos den parasympatiska nervan, en del av det autonoma nervsystemet som styr kroppens automatiska funktioner såsom hjärtrytm, andning och tarmfunktion. Parasympatikusblockerare gör detta genom att blockera acetylkolinreceptorerna i parasympatiska nervsynapser, vilket förhindrar att signalsubstanser överförs mellan nervceller.

Detta kan leda till en reducerad aktivitet hos den parasympatiska nervsystemet och ökad aktivitet hos det sympatiska nervsystemet, som i sin tur kan orsaka ökat hjärtslag, pupillvidgning, ökad svettning och andra symtom. Parasympatikusblockerare används ofta för att behandla sjukdomar såsom hjärtarytmier, kolika magbesvär och överaktiva blåsor.

Dygnsrytmen (engelska: circadian rhythm) refererar till den inre biologiska klocka hos levande organismer, inklusive människor, som reglerar olika fysiologiska processer och beteenden under dygnet. Dessa processer inkluderar sömn-vakenhetscykler, kroppstemperatur, blodtryck, hjärtfrekvens, hormonnivåer och andra funktioner.

Den centrala regulatorn av dygnsrytmen finns i en grupp nervceller i hypotalamus, en del av hjärnan som kallas supraChiasmatic nuclei (SCN). SCN koordinerar dygnsrytmen genom att kontrollera produktionen och release av hormoner såsom melatonin och cortisol. Dessa hormoner påverkar sömn-vakenhetscykler, kroppstemperatur och andra fysiologiska processer.

Dygnsrytmen är en cirka 24-timmars cykel som styrs av ljus-mörkercykeln i naturen. Exponering för naturligt dagsljus på morgonen hjälper att ställa in den inre klockan och underlättar en normal sömn-vakenhetscykel. Människor som arbetar nattskift eller reser över tidszoner kan uppleva störningar i sin dygnsrytm, vilket kan leda till sömnproblem och andra hälsoproblem.

En muskarinblockerare är ett läkemedel eller substans som blockerar effekterna av acetylkolin på muskarinreceptorerna i kroppen. Acetylkolin är en signalsubstans som spelar en viktig roll i nervsystemet och muskelaktiviteten.

Muskarinreceptorerna finns i flera olika typer, och muskarinblockerare kan ha olika effekter beroende på vilken typ av receptor de blockerar. De vanligaste användningsområdena för muskarinblockerare är att behandla certainty medicinska tillstånd som överaktiv blasser, glaukom, Parkinson sjukdom och muskelspasmer.

Det finns två huvudsakliga typer av muskarinblockerare: antikolinergika och antimuskarinergika. Antikolinergika blockerar både muskarin- och nicotinreceptorerna, medan antimuskarinergika bara blockerar muskarinreceptorerna.

Exempel på muskarinblockerare inkluderar atropin, scopolamin, ipratropium och tolterodine.

Parasympatektomi är ett kirurgiskt ingrepp där delar eller grenar av det parasympatiska nervsystemet, som är en del av det autonoma nervsystemet, avlägsnas. Det parasympatiska nervsystemet är involverat i reguleringen av vila, återställelse och digitalmarketingdigitala funktioner i kroppen.

Parasympatektomi kan användas för att behandla olika medicinska tillstånd, exempelvis svårartad hyperhidros (överdrivet svettande) eller vissa typer av smärtsyndrom. Detta ingrepp innebär vanligtvis en permanent förändring i den autonoma nervsystemets funktion och bör därför endast utföras efter att alla andra behandlingsalternativ har prövats.

'Valsalva manöver' är en medicinsk term som refererar till en specifik andnings- och tryckförändring i kroppen. Det innebär att man tar ett djupt andetag, stänger näsan och munnen och försöker sedan tvinga ut luften genom att pressa mot det slutna rummet. Detta orsakar en ökning av intrathorakal tryck, vilket kan ha olika effekter på kroppen.

Den vanligaste anledningen till att man utför ett Valsalva manöver är för att rensa öronen från överskott av vätska eller luft när trycket skiljer sig åt, till exempel vid en flygning eller dykning. Men det kan också användas i medicinska sammanhang för att undersöka hjärtat och blodcirkulationssystemet.

Valsalva manöver kan delas in i fyra faser:
1. Den initiala fasen, där intrathorakalt tryck stiger och minskar blodflödet till hjärtat.
2. En kompensatorisk fas, där hjärtat ökar sin kontraktion för att motverka den minskade blodförsörjningen.
3. En reflexmässig tidsbegränsad paus i hjärtats kontraktion.
4. Ett återställande till det normala tillståndet när trycket minskar och blodflödet återgår till det normala.

Tumörer i det centrala nervsystemet (CNS) är en abnorm odling av celler inom hjärnan eller ryggmärgen. Tumörer kan vara either benigne (godartade) eller maligna (elakartade), beroende på deras potential att invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Benigna tumörer i CNS växer långsammare än maligna tumörer och tenderar att ha väldefinierade gränser, vilket gör dem relativa enkla att operativt behandla. De flesta benigna tumörerna i CNS är också lägre i graden av malignitet än deras motsvarigheter i andra delar av kroppen.

Maligna tumörer i CNS däremot växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnader och har en högre risk att metastaseras till andra delar av kroppen. De är klassificerade som grad I till IV, där grad IV-tumörer (eller glioblastomer) är de mest aggressiva och har den sämsta prognosen.

Tumörer i CNS kan orsaka en rad symtom beroende på deras storlek och plats, inklusive huvudvärk, krämpor, yrsel, syn- eller hörselförlust, svårigheter att tala, svälja eller andas, samt förändringar i beteende, kognition eller medvetandenivå. Behandlingen av CNS-tumörer kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på typen, graden och platsen på tumören, samt patientens allmänna hälsotillstånd.

"Autonom ganglion" är ett samlingsbegrepp för de ganglier (nervknutar) som ingår i det autonoma nervsystemet. Det autonoma nervsystemet styr och reglerar automatiskt och omedvetet kroppens inre organ och deras funktioner, såsom hjärtat, lungorna, mag-tarmkanalen, urinblåsan och könsorganen.

Autonoma ganglier innehåller nervceller (neuroner) som skickar och tar emot signaler via nerver till och från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Dessa signaler styr omedvetna processer som reglerar blodtryck, puls, andning, kroppstemperatur, matspjälkning och avskiljande av hormoner.

Det autonoma nervsystemet delas vanligen upp i två delar: den sympatiska och den parasympatiska delen. Varje del har sina egna ganglier som är specialiserade för att styra specifika funktioner i kroppen. Sympatiska ganglier aktiverar ofta "kamps- eller flyktrespons" och parasympatiska ganglier återställer kroppens homeostas (jämvikt) efter en stressreaktion.

Noradrenalin, också känt som norepinefrin, är ett hormon och neurotransmittor i kroppen. Det produceras naturligt i kroppen av nervceller (neuron) i både centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (nervceller utanför hjärnan och ryggmärgen).

I centrala nervsystemet är noradrenalin involverat i vakenhet, uppmärksamhet, minnesbildning och emotionella reaktioner. I det perifera nervsystemet spelar noradrenalin en roll i regleringen av blodtrycket, hjärtats frekvens och andningen.

Noradrenalin binder till speciella receptorer (adrenoreceptorer) på cellmembranen för att utöva sina effekter. Det finns två huvudtyper av adrenoreceptorer: alfa- och beta-receptorer, som kan underindelas i flera subtyper. Noradrenalin binder till både alfa- och beta-receptorerna, men har en starkare affinitet till alfa-1-receptorer.

I medicinsk kontext används syntetiskt framställd noradrenalin som läkemedel för att behandla lågt blodtryck (hypotoni) och skapa en ökning av hjärtats pumpförmåga. Det ges ofta som intravenös infusion under kontrollerade omständigheter i sjukhusmiljö.

Glykopyrrolat är ett läkemedel som tillhör gruppen antikolinergika. Det används för att behandla excesiv syrerückflöde ( GERD) och symtom relaterade till överaktivt salivkörtlar, såsom slemmighet i munnen eller en ökad mängd slem i munnen.

Glykopyrrolat fungerar genom att blockera acetylkolinreceptorerna i muskarinernas signalsystem, vilket leder till minskad sekretion av spegelsyra och saliv. Detta kan hjälpa att reducera symtom som sura uppstötningar och illamående relaterade till GERD.

Läkemedlet ges vanligtvis peroral (per oral) i form av tabletter eller som en intravenös injektion. Varning bör tas för att överdosering kan orsaka biverkningar såsom torr mun, hals, ögon och urinvägar, förstoppning, trötthet, yrsel, rödaktiga ögon, förändrade syner och svårigheter att urinera.

'Katekolaminer' är en grupp signalsubstanser i centrala och perifera nervsystemet, som inkluderar neurotransmittorerna dopamin, noradrenalin och adrenalin. Dessa ämnen spelar en viktig roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner såsom hjärt- och cirkulationsreglering, sinnesstämning, rörelsekoordination och kognitiv funktion. De katekolaminerna produceras i både nervceller och i kromaffin celler i binjuremärgen.

Chlorisondamine är ett äldre läkemedel som tillhör gruppen ganglioplegika. Det används inte i klinisk praktik längre.

Ganglioplegika är en sorts muskelrelaxantia som verkar genom att blockera signalsubstanser i det autonoma nervsystemet, vilket leder till avslappning av musklerna och minskad hjärtfrekvens. Chlorisondamine har också en blodtryckssänkande effekt.

Idag används andra läkemedel med liknande effekter, men som är säkrare och mer selektiva i sin verkan.

Medicinskt sett kan massage definieras som manipulation av mjuk vävnad, till exempel musklerytm, hud och bindväv, med händerna eller med hjälp av mekaniska enheter. Massage används ofta för att lindra smärta, främja rörelsefrihet, minska stress och öka blodflödet till musklerna och andra kroppsdelar. Det finns också olika slags medicinska massage som är specialiserade för att behandla specifika medicinska tillstånd, såsom sportmassage, svullnadsreducerande massage och neurologisk massage.

Hjärtrytmrubbningar, eller arrhythmier, är störningar i hjärtats slagrytm. Det kan orsakas av olika faktorer, till exempel strukturella skador på hjärtat, elektrolytrubbningar, hjärtsjukdomar eller som biverkningar av vissa mediciner.

Det finns olika typer av hjärtrytmrubbningar, beroende på var de uppstår i hjärtats ledningssystem och hur snabbt eller långsamt hjärtat slår. Några exempel är:

1. Tachykardier: För accelererad hjärtslag, vanligen över 100 slag per minut.
2. Bradykardier: För förlangsamd hjärtslag, vanligen under 60 slag per minut.
3. Fibrillationer: Oregelbundna, snabba kontraktioner av hjärtats muskelceller. Atriefibrillation är den vanligaste typen och berör överhuset i hjärtat. Ventrikelfibrillation är allvarligare och kan vara livshotande eftersom det resulterar i att underhuset inte pumpar blod effektivt.
4. Flimmer: Oregelbundna, snabba kontraktioner av hjärtats muskelceller, men med en något mer organiserad mönstring än vid fibrillation.
5. Extraslag: Överdrivna extrabeat eller "extra slag" som kan kännas som ett "knackning" i bröstet. De kan vara av olika orsaker, inklusive stress, kaffe och alkohol.

Vissa hjärtrytmrubbningar kan vara asymptomatiska medan andra kan orsaka symtom som yrsel, svimning, andfåddhet, bröstsmärta eller i värsta fall död. Behandlingen beror på typen och svårighetsgraden av hjärtrytmrubbningen.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

Pancreatic polypeptide (PP) är ett hormon som produceras i bukspjälkens (pancreas) så kallade PP-celler, vilka finns i de små körtelklasar som omger de större Langerhanss cellklasarna. PP-cellerna tillhör de neuroendokrina cellerna och utsöndrar hormonet i samband med matintag.

PP har flera funktioner, men dess främsta roll är att hämma den enzymatiska sekretionen från bukspjälkens exokrina del samt minska gallgångens tonus och motilitet (rörelse). Detta bidrar till en optimal kontroll av den enzymatiska processen som sker under nedbrytningen av maten i tarmen.

Även om pancreatisk polypeptid inte har direkta kliniska tillämpningar, kan mätningar av PP-nivåer användas som ett komplementärt verktyg vid diagnostisering och monitorering av neuroendokrina tumörer i bukspjälken.

Hypoventilering är ett medicinskt tillstånd där andningsvolymen eller andningsfrekvensen är för låg, vilket leder till att mängden syre i blodet minskar och mängden koldioxid i blodet ökar. Detta kan orsaka andningsbrist (hypoxi) och en förhöjd halter av koldioxid i blodet (hyperkapni). Orsakerna till hypoventilering kan vara många, inklusive neurologiska sjukdomar, muskuloskeletala problem eller läkemedelsverkan. Symptomen på hypoventilering kan variera beroende på allvarlighetsgraden och kan inkludera andnöd, yrsel, trötthet, sömnbrist och i allvarliga fall medvetslöshet eller koma. Behandlingen av hypoventilering kan bestå av andningsstimulans, andningshjälpmedel eller mekanisk ventilation.

"Adrenergic agents" är en medicinsk term som refererar till substanser som påverkar adrenergiska receptorer i kroppen. Adrenergiska receptorer är nervceller eller andra typer av celler som har en respons på signalsubstanser som kallas catekolaminer, inklusive adrenalin och noradrenalin.

Adrenergiska agenter kan vara naturligt förekommande eller syntetiska substanser och de kan användas som läkemedel för att behandla en rad olika medicinska tillstånd. De kan exempelvis användas för att kontraverka lägre blodtryck, öka hjärtats frekvens och styrka, vidga luftvägar eller kontrahera blodkärl.

Det finns två huvudsakliga typer av adrenergiska receptorer: alfa-adrenergiska receptorer och beta-adrenergiska receptorer. Adrenergiska agenter kan vara selektiva för en specifik typ av receptor eller oselektiva, vilket betyder att de påverkar både alfa- och beta-receptorer. De kan även vara agonister, som aktiverar receptorerna, eller antagonister, som blockerar deras effekt.

Psykofysiologi er en gren av forskningen som undersøker de neurofysiologiske mekanismer og prosesser som står i forbindelse med psykiske funksjoner, sånn som opplevelser, følelser, tanker og adferd. Disciplinen undersøker hvordan hjernen og nervsystemet påvirker, og blir påvirket av, psykiske tilstande og prosesser.

Psykofysiologien kan deles inn i to undergrupper:

1. Kognitiv psykofysiologi, som undersøker neurofysiologiske korrelater til kognitive funksjoner som oppmerksomhet, hukommelse og læring.
2. Affectiv psykofysiologi, som undersøker neurofysiologiske korrelater til følelser og affekter, slik som stress, angst og lykke.

Målene innen psykofysiologi kan være mangeartet, men inkluderer ofte elektrofysiologiske målinger (som EEG, ERP og EMG), neuroendokrinologiske målinger, hjertefrekvensvariabilitet og andre former for autonom nervsystemsrespons.

I tillegg til å være en forskningsdisiplin, har psykofysiologien også praktisk relevans innen klinisk psykologi og psykiatri, fordi forståelsen av de neurofysiologiske mekanismene som står i forbindelse med psykiske lidelser kan hjelpe til å utvikle bedre behandlingsmetoder.

Oximetazolin är ett sympatomimetiskt medel, som verkar som vasokonstriktor och decongestiv. Det används vanligen som näsa droppar eller spray för att behandla symptomsamlingen känd som "förkylningssymtom", såsom snuva, nästäppa och klåda i näsan.

Vasokonstriktorn effekten av oximetazolin orsakar en minskad blodflöde till slemhinnorna i näsan, vilket hjälper att reducera svullnaden och förbättra andningsvägarna. Detta kan ge en kortvarig lindring av symtomen.

Det är viktigt att notera att oximetazolin inte bör användas över längre tider än vad som rekommenderats av läkare eller apotekare, eftersom det kan leda till beroendestörningar och en försämring av symtomen (rhinitis medicamentosa).

Den fysiologiska nervsystemet kan delas in i två huvudsakliga delar: det centrala nervsystemet (CNS), som består av hjärnan och ryggmärgen, och det perifera nervsystemet (PNS), som består av nerver och ganglier utanför CNS.

Det centrala nervsystemet är ansvarigt för bearbetning och integrering av sensorerad information, generering av motoriska kommandon och reglering av kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtslag och digestion. Det består av neuroner (nerveceller) och glialceller, som tillsammans bildar komplexa nätverk av kommunikationsvägar.

Det perifera nervsystemet överför information mellan det centrala nervsystemet och resten av kroppen. Det innehåller sensoriska nerver som transporterar känselimpulser till CNS, och motoriska nerver som transporterar kommandon från CNS till muskler och körtlar. PNS innehåller också autonoma nervsystemet, som reglerar involuntära kroppsfunktioner som hjärtslag, blodtryck, kroppstemperatur och digestion.

Nervsystemets fysiologi omfattar även neurotransmission, det vill säga hur nervimpulser överförs mellan neuroner genom att signalsubstanser (neurotransmittorer) frisätts från en neurons synapser och binder till receptorer på en annan neurons postsynaptiska membran. Denna process är mycket viktig för nervsystemets funktion, eftersom den möjliggör kommunikation mellan neuroner och koordinerar deras aktivitet.

Shy-Drager syndrom, även känt som striatonigral degeneration eller multisystematrofi med orthostatisk hypotension, är en sällsynt neurologisk sjukdom som karaktäriseras av en progressiv skada på det autonoma nervsystemet. Det autonoma nervsystemet styr automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning och blodtryck.

Sjukdomen är namngiven efter de två läkare som först beskrev den, M. Shy och GL Drager, och kännetecknas av följande symtom:

1. Ortostatisk hypotension: Kraftig nedsatt blodtryck vid uppställd position, vilket kan leda till synfall, yrsel eller medvetslöshet.
2. Parkinsonsliknande symtom: Rigiditet, tremor, långsam rörelseförmåga och instabil postur.
3. Autonom dysfunktion: Problematisk svettning, törst, trötthet, urininkontinens, förstoppning och impotens.
4. Ataxi: Koordinationssvårigheter och ostadig gång.
5. Ögonmuskelsymtom: Ofrivilliga ögonrörelser (nystagmus) och oförmåga att fokusera blicken (opsoklonus).

Shy-Drager syndrom är en progressiv sjukdom som förvärras över tiden, och det finns idag ingen känd bot eller effektiv behandling. Behandlingen fokuserar på att lindra symtomen och underlätta patientens vardagsliv.

'Bradykardi' är en medicinsk term som definieras som en saktad hjärtslagsfrekvens. Det exakta värdet på den sänkta frekvensen kan variera något, men oftast används tröskeln 60 slag per minut som gräns för att definiera bradykardi hos en vuxen person. Vidare kan bradykardi delas in i olika typer beroende på orsaken till den sänkta frekvensen, exempelvis sinusbradykardi eller atrioventrikulär block.

Impedansikardiografi, även känd som Bioimpedansanalyss (BIA), är en icke-invasiv metod för att uppskatta olika kroppsvätskor och kroppskomposition, inklusive volymen av kroppens vätskor, mängden fettvävnad och muskelmassa.

Den grundlägande principen bakom impedansikardiografi är att mäta den elektriska impedansen (ohm) i kroppen när en svag ström passerar genom vävnaden. Impedansen beror på resistansen och reaktansen hos vävnaderna, som i sin tur beror på deras vatteninnehåll och struktur.

I impedansikardiografi använder man vanligtvis fyra elektroder placerade på händer och fötter för att mäta impedansen vid olika frekvenser. Genom att analysera dessa data kan man uppskatta volymen av kroppens vätskor, som inkluderar både extracellulärt vatten (ECV) och intracellulärt vatten (ICV).

Impedansikardiografi används ofta i kliniska sammanhang för att bedöma hälsostatus, nutritionsstatus och hydratationsnivå hos patienter. Den kan också användas som ett komplement till andra metoder för att uppskatta kroppskomposition, såsom BMI (Body Mass Index) och midjebältemått.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

'Ryggläge' är en position där en person ligger på rygg med ansiktet uppåt. Från ett medicinskt perspektiv kan ryggläge vara en standardposition för vissa procedurer eller behandlingar, till exempel under operationer eller undersökningar av ryggraden och andra strukturer bak i kroppen. Det kan också användas som en komfortabel sömnläge för vissa individer. I vårdsammanhang är det viktigt att patienten har en trygg och bekväm läge under behandlingar, så ryggläge kan justeras med till exempel kuddar eller dynor för att ge stöd åt nacke och ländrygg.

"Avkoppling" kan definieras som en tillfällig reducering eller upphörande av stress och mental stimulans, ofta uppnått genom aktiviteter som är lugnande, roande eller behagliga. I medicinskt sammanhang kan begreppet användas för att beskriva en tillfällig reducering av vakenhetsnivån hos medvetandet, ofta under kontrollerade omständigheter som del av en medicinsk behandling. Detta kan uppnås genom olika metoder, inklusive läkemedel eller tekniker för sövning eller meditation.

Det är värt att notera att "avkoppling" inte ska förväxlas med "sömn", som är en naturlig biologisk process där individen förlorar medvetandet under en period av tid. Avkoppling innebär istället en tillfällig reducering av mentala påfrestningar och stress, men individen är fortfarande vaken och medveten om sin omgivning.

Neurosekretoriska system är ett samlingsbegrepp för de nervceller och nerver som producerar, transporterar och secreterar neurohormoner till blodomloppet. Dessa neurohormoner påverkar sedan olika kroppsfunktioner genom att påverka andra cellers och organers aktivitet. Neurosekretoriska system finns i hjärnan och ryggmärgen, där de ofta är belägna i så kallade hypothalamiska neurosekretoriska celler. Dessa celler bildar två huvudsakliga typer av neurohormoner: neuropeptider och klassiska hormoner. Neuropeptider är korta aminosyrekedjor som fungerar som signalsubstanser i nervsystemet, medan klassiska hormoner är kemiska ämnen som frisätts direkt till blodomloppet och transporteras till sina målceller. Neurosekretoriska system har en central roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner, såsom hunger, tirst, stress, reproduktion och homeostas.

Adrenerga betablockerare är en grupp läkemedel som blockerar effekterna av adrenalin och noradrenalin på beta-receptorerna i kroppen. Dessa receptorer finns bland annat i hjärtat, lungorna, levern och blodkärlen.

När betablockerare binder till beta-receptorerna förhindrar de att adrenalin och noradrenalin stimulerar dem, vilket sänker pulsens hastighet, minskar blodtrycket och reducerar arbetet som hjärtat behöver göra. Betablockerare används ofta för att behandla olika typer av hjärt-kärlsjukdomar, såsom högt blodtryck, kärlkramp (angina pectoris) och hjärtsvikt. De kan också användas för att behandla rytmstörningar i hjärtat, migrän och vissa former av skakningar.

Det finns två typer av beta-receptorer i kroppen: beta-1 och beta-2. Beta-1-receptorerna finns främst i hjärtat och kontrollerar dess frekvens och kontraktionsstyrka, medan beta-2-receptorerna finns i bland annat lungorna, levern och blodkärlen och reglerar andningen, glukosomsättning och vasodilatation. Betablockerare kan vara selektiva eller icke-selektiva beroende på om de endast blockerar beta-1-receptorerna (selektiva) eller också blockerar både beta-1- och beta-2-receptorerna (icke-selektiva).

Exempel på vanligt använda betablockerare inkluderar atenolol, metoprolol, bisoprolol och propranolol.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Den motsvarande medicinska termen för "Tippbrädetest" är "Brush-Test" eller "Dry Swab Test". Det är en metod för att diagnostisera laktosintolerans genom att undersöka individens förmåga att bryta ned laktosen (milkssocker) i mag-tarmkanalen.

Under Brush-Testet får patienten svälja en speciell tampong eller stång som är imbevad med laktoslösning. Efter en viss väntetid, ofta mellan 30 minuter och två timmar, tas prob från munhålan (med hjälp av en vanlig tandborst, därav namnet "Tippbrädetest") eller från mag-tarmkanalen (genom en magnetresonanstomografi, MRT, eller en gaschromatografi-masspektrometri, GC-MS) för att mäta halten av hydrogen och metan i andningen.

Om patienten har en laktosintolerans kommer de uppmätta värdena att vara högre än normalt, vilket indikerar att deras kropp inte kan bryta ned laktosen korrekt. Detta test är ett enkelt och icke-invasivt sätt att ställa diagnos på laktosintolerans och hjälper läkaren att fastställa behandlingsmetoder för patienten.

Periferala nerverna är en samling nervceller och deras utskott som bildar ett komplext nervesystem utanför centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Dessa nerver transporterar sensoriska, motoriska och autonoma signaler till och från olika delar av kroppen, såsom huden, musklerna, organ och lederna. De hjälper till att kontrollera känsel, rörelse, koordination, samt automatiska funktioner som andning, hjärtslag och digestion. Periferala nerver kan skadas eller påverkas av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och andra symtom beroende på vilka nerver som är drabbade.

Vagusnervstimulering (VNS) är en behandlingsmetod som innebär att man stimulerar vagusnerven, den tionde kranialnerven, med hjälp av en implanterad neurostimulator. Syftet är att reglera och förbättra funktioner i olika organ och system i kroppen som kontrolleras av det autonoma nervsystemet, såsom andning, hjärtslag, matsmältning och smärta.

Den implanterade neurostimulatorn, en liten generator liknande en pacemaker, placeras vanligtvis under huden i bröstet eller axeln. Från denna generator går en ledning som löper under huden till vagusnerven i halsområdet. Neurostimulatorn skickar elektriska impulser genom ledningen till vagusnerven, vilket påverkar nervimpulsernas transmission och kan hjälpa att normalisera oregelbundenheter eller störningar i autonoma nervsystemet.

Vagusnervstimulering används primärt för behandling av epilepsi och depression som inte svarat på andra behandlingsmetoder. Den kan även ha potential att användas för behandling av andra sjukdomar, såsom migrän, refluxösad akut luftvägsobstruktion (RALSO) och hjärtfailure.

Psykologisk stress kan definieras som ett svar på ett förhöjt krav eller en utmaning i miljön som aktiverar fysiologiska och kognitiva mekanismer för att möta denna utmaning. Den kan uppstå när individen upplever att han eller hon har otillräckliga resurser för att hantera situationen. Psykologisk stress kan leda till en rad symtom som fysiska reaktioner, känslomässiga reaktioner och förändrade beteenden. Fysiska reaktioner kan inkludera ökad hjärtfrekvens, höjd blodtryck och svettningar. Känslomässiga reaktioner kan vara oro, rastlöshet, irritabilitet och sorg. Beteendereaktioner kan omfatta tillbakadragande från sociala situationer, ändringar i aptiten och sömnvanor och missbruk av droger eller alkohol. Långvarig psykologisk stress kan leda till allvarliga hälsoproblem som depression, ångest, hjärt-kärlsjukdomar och autoimmuna sjukdomar.

Centrala nervsystemets infektioner (CNS-infektioner) är en övergripande term för infektioner som drabbar hjärnan och ryggmärgen. Detta kan orsakas av bakterier, virus, svampar eller parasiter. Exempel på CNS-infektioner inkluderar meningit (inflammation i hjärnhinnan), encefalit (inflammation i hjärnbarken) och abscess (infektionsrelaterad samling av var eller pus inne i hjärnan). Symptomen på CNS-infektioner kan variera beroende på orsak och plats men kan inkludera feber, huvudvärk, kräksymtom, förvirring, muskelsvaghet, rörelsemönstersstörningar och i värsta fall koma eller död. Behandlingen av CNS-infektioner består ofta av antibiotika, antivirala läkemedel, antipyretika och ibland kirurgisk dränering.

In medical terms, "andning" refererar till den process som innebär att luft fyller lungorna när vi andas in (inhalering), och att luften lämnar lungorna när vi andas ut (exhalering). Under inandningen dras syre rik av syre in i kroppen, medan koldioxid, ett avfallsgas som produceras under cellandningen, avges under utandningen.

Andningen är en nödvändig livsfunktion som kontrolleras av det autonoma nervsystemet och regleras för att upprätthålla en balans mellan syre och koldioxid i blodet. Andningsfrekvensen varierar beroende på aktivitetsnivå, ålder och hälsotillstånd.

Förmaksfunktionen (Atrioventriculär funktion) är den mekanism som kontrollerar hur blodflödet regleras mellan förmak och ventriklar i hjärtat. Den består av ett elektriskt ledningssystem som koordinerar kontraheringarna (muskeltjockningarna) hos förmaken och ventriklarna för att säkerställa effektivt blodflöde genom hjärtat.

Förmakens funktion inkluderar också att fånga blod som returneras till hjärtat från kroppen och lungsäcken, samt att pumpa det vidare till ventriklarna under varje hjärtslag. Detta görs genom sinoatrialnoden (SA-noden), atrioventriculärnoden (AV-noden) och His-Purkinje systemet som är delar av det elektriska ledningssystemet i hjärtat. SA-noden skapar den elektriska impulsen som initierar hjärtats slag, och AV-noden fungerar som en gatekeeper som fördröjer impulsen innan det fortsätter till ventriklarna via His-Purkinje systemet.

En rubbning i förmaksfunktionen kan leda till olika hjärtbesvär, såsom arytmier (för få eller för många slag), syrgasbrist (hypoxi) och hjärtsvikt.

Computer-supported signal processing är en gren inom signalbehandling som involverar användandet av datorer och digital teknologi för att behandla, analysera och utvinna information från olika slag av signalsystem, till exempel elektriska, fysikaliska eller biologiska signaler. Detta innefattar vanligen insamling, filtrering, analys, bearbetning och visualisering av data för att utvärdera och tolka signalernas egenskaper och mönster.

Exempel på tillämpningar av computer-supported signal processing inkluderar:

1. Biomedicinsk signalbehandling: Användandet av datorstödd analys för att tolka signalsystem från levande organismer, exempelvis EKG (elektrokardiogram) eller fMRI (funktionell magnetresonanstomografi) data.
2. Telekommunikation: Användandet av digital signalbehandling för att koda, dekoda och filtrera kommunikationssignaler som röst, video och data över datornätverk och telekommunikationssystem.
3. Industriell automation: Användandet av datorstödd signalbehandling för att övervaka, kontrollera och optimera industriella processer och system, exempelvis maskinvara, sensorer och aktuatorer.
4. Bild- och ljudbehandling: Användandet av digital signalbehandling för att bearbeta, komprimera och förbättra digital bilder och ljud, till exempel i media- och underhållningsindustrin.
5. Miljöövervakning: Användandet av datorstödd analys för att övervaka och analysera miljödata som luft-, vatten- och markkvalitet, till exempel i system för tidig varning och katastrofskydd.

I allmänhet använder computer-supported signalbehandling avancerade algoritmer och metoder från områden som matematik, statistik, maskininlärning och artificiell intelligens för att bearbeta och analysera digital data i realtid eller nära realtid.

Hemodynamik är ett medicinskt begrepp som refererar till den gren av fysiologin som handlar om blodflödesförhållanden i kroppen. Det inkluderar studiet av hur hjärtat genererar tryck och flöde, hur blodet cirkulerar genom kroppens vasculära system, och hur olika faktorer påverkar dessa processer.

Här är några viktiga aspekter av hemodynamiken:

1. Hjärtfunktion: Det centrala konceptet inom hemodynamik är hjärtats pumpfunktion, som genererar tryck och flöde i blodomloppet. Hjärtat består av två separata kamrar - vänster och höger hjärtkammare - som arbetar tillsammans för att pumpa blod runt kroppen.

2. Blodtryck: Det tryck som skapas av hjärtat när det pumpar ut blod i de stora kärlen kallas systoliskt tryck, medan det tryck som finns kvar när hjärtat vilar mellan varven kallas diastoliskt tryck. Blodtrycket mäts vanligtvis i mmHg (millimeter kvicksilver) och är en viktig indikator på hälsan.

3. Blodflöde: Det volym av blod som pumpas genom kroppen per tidsenhet kallas för blodflödet, och mäts vanligtvis i liter per minut (L/min). Blodflödet beror på hjärtats pumpfunktion, det totala vaskulära motståndet och den centrala venerna kompliancen.

4. Vaskulär resistans: Det totala motståndet som motsätts blodflödet i kroppens vasculära system kallas för vaskulär resistans, och beror på det inre diameter och längden av de små och stora kärlen.

5. Kompensatoriska mekanismer: När hjärtats pumpfunktion minskar eller när vaskulär resistansen ökar kan kompensatoriska mekanismer aktiveras för att upprätthålla ett acceptabelt blodflöde och tryck. Dessa mekanismer inkluderar ökat sympatiska nervsystems aktivitet, ökad renin-angiotensin-aldosteron-systemaktivitet och ökad vasopressinutsöndring.

6. Hjärt-kärlsjukdomar: Vissa sjukdomar kan påverka hjärtats pumpfunktion, vaskulär resistans eller båda, vilket kan leda till försämrad blodflöde och höjd blodtryck. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar ateroskleros, hypertension, hjärtsvikt och kardiomyopati.

I slutändan är förståelsen av hur hjärtat och kärlen fungerar viktigt för att kunna förstå hur olika sjukdomar påverkar dessa system och hur de kan behandlas effektivt.

Neuroimmunmodulering refererer til den sammensatte interaksjon mellom det immune systemet og nervsystemet, hvor både celler og signalmolekyler involveres i reguleringen av fysiologiske funksjoner, inflammasjon og patofysiologiske tilstander i centralnervøse systemet (CNS) og det perifere nervøse systemet (PNS).

Denne prosessen inkluderer regulering av immunresponsen i hjernen og ryggmarken, som kan påvirke smerteoverføring, neuroinflammasjon, neurodegenerasjon og andre neuropatiske tilstander. Neuroimmunmodulering innebærer også studiet av hvordan immunsystemet påvirker neurale funksjoner og hvordan det kan utnyttes i behandlingen av neuropsykiatriske lidelser, autoimmune sykdommer og andre tilstander som involverer CNS og PNS.

Behandlingsformer innen neuroimmunmodulering kan omfatte bruk av immunsuppressive medisiner, biologiske terapier som blokkerer specifikke immunsignalveier, og cellterapi med stamceller eller modifiserte immunceller.

Magnetokardiografi (MCG) är en icke-invasiv diagnostisk metod som mäter och kartlägger det magnetiska fältet som genereras när hjärtats muskler kontraherar. MCG gör det möjligt att visualisera och studera hjärtats elektriska aktivitet på ett sätt som kan komplettera informationen från ett elektrokardiogram (ECG).

I en MCG-undersökning placeras patienten i en magnetically shielded room (ett rum med skydd mot magnetfält) och en sensor placeras nära patientens hjärta för att uppfånga de magnetiska signalerna. Data hämtas vanligtvis under flera hjärtslag, och sedan analyseras och visualiseras med datorbaserade metoder för att producera två- eller tres dimensionella kartor över hjärtats magnetiska aktivitet.

MCG kan användas för att diagnostisera olika hjärtsjukdomar, som hjärtfel, ischemisk hjärtsjukdom och hjärtrytmrubbningar. Det kan också användas för forskningsändamål för att undersöka hjärtats elektriska funktion under olika förhållanden.

Telemetri är inom medicinen en metod för att kontinuerligt och avdistans övervaka och registrera patienters vitala funktioner, såsom hjärtverksamhet, blodtryck, syrehalt i blodet och andning. Detta görs genom ansluta en liten telemetrienhet till patienten som sedan skickar data via radiovågor till ett mottagande enhet eller basstation. Denna metod möjliggör kontinuerlig övervakning av patientens hälsotillstånd, särskilt viktigt för kritiskt sjuka patienter på intensivvårdsavdelningar eller under operationer. Telemetri kan även användas för att övervaka patienter med kroniska sjukdomar som hjärtsjukdom eller lungsjukdom i deras vardagliga liv.

Adrenaline, även känt som epinefrin, är ett hormon och neurotransmittor som produceras i binucleära celler i mittgången av kotexhuvan (adrenala glanden). Det aktiverar kroppens sympatiska nervsystem och orsakar en "kamps- eller flyktrespons", vilket innebär en ökning av hjärtslag, andning, svettning, pupillvidgande och blodtryck. Adrenaline binder till adrenerga receptorer i cellmembranet och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till dess fysiologiska effekter.

Adrenalin används också som ett läkemedel, ofta som en injektion för att behandla allvarliga allergiska reaktioner (anafylaxi), låg hjärtrytm (bradykardi) och livshotande chocktillstånd.

'Adrenergic fibers' refer to the nerve fibers that release noradrenaline (also known as norepinephrine) as their neurotransmitter. These fibers are a part of the sympathetic nervous system, which is one of the two divisions of the autonomic nervous system. The adrenergic fibers innervate various organs and glands in the body, including the heart, blood vessels, lungs, and digestive tract.

The activation of adrenergic fibers leads to a variety of physiological responses that help prepare the body for 'fight or flight' situations. For example, when faced with a stressor, the sympathetic nervous system is activated, leading to the release of noradrenaline from adrenergic fibers. This causes an increase in heart rate and blood pressure, as well as a relaxation of the airways in the lungs. Additionally, noradrenaline can also act on the liver to stimulate the breakdown of glycogen into glucose, providing energy for the body's response to stress.

It is worth noting that there are two types of adrenergic receptors, alpha and beta, which mediate different physiological responses. Alpha-adrenergic receptors are primarily responsible for vasoconstriction, while beta-adrenergic receptors mediate effects such as increased heart rate and relaxation of bronchial smooth muscle.

'Bäckenhöjdsläge' (Pelvic tilt) är en term inom medicinen som refererar till den lutning eller vinkel som bäckenet har i förhållande till resten av ryggraden. Beroende på om bäckenet är lutat framåt (anterior pelvic tilt) eller bakåt (posterior pelvic tilt), kan detta ha effekter på kroppens hållning, balans och muskulatur.

I 'bäckenhöjdsläge' inkluderas ofta två aspekter:

1. Den aktuella positionen av bäckenet i förhållande till ryggraden.
2. Den muskulära balansen mellan främre och bakre muskler som kan påverka bäckenets position.

En anterior pelvic tilt kan orsaka en ökad lordos i ländryggen (krökning av ländryggen), medan en posterior pelvic tilt kan leda till en flattare länd rygg. Dessa förhållanden kan påverka kroppens allmänna hållning och rörelsemönster, vilket kan ha betydelse för postur, smärta och funktion.

För att korrigera ett onormalt bäckenhöjdsläge kan vissa övningar och terapier rekommenderas, t.ex. stretching och styrketräning av muskler som påverkar bäckenets position, såsom abdominalmusklerna och ryggmusklerna. Det är dock viktigt att konsultera en legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal för en korrekt diagnos och behandlingsplan.

'Tryckreceptorer' (eller 'pressoreceptorer') är nervceller som reagerar på mekanisk tryck eller spänning i kroppen. Det finns två huvudsakliga typer av tryckreceptorer:

1. **Baroreceptorer**: Dessa receptorer finns i blodkärl, särskilt i karotis sinusen (i halsartären) och aortabågen (i aortan). De registrerar förändringar i blodtrycket och sänder signaler till hjärnan som leder till reflexmässiga svar som reglerar hjärtats slagfrekvens, blodkärlsdiameter och andra fysiologiska processer.
2. **Proprioceptorer**: Dessa receptorer finns i skelettmuskulatur, ligament, senor och ledkapslar. De registrerar kroppens position och rörelser samt spänningarna (trycket) i musklerna och lederna.

Tryckreceptorer är viktiga för att hålla balansen mellan olika fysiologiska processer och upprätthålla homeostas i kroppen.

En sympatektomi är ett kirurgiskt ingrepp där delar av det autonoma nervsystemet, mer specifikt delar av den sympatetiska nervernervsystemet, adreresektioner eller ganglion blockeras eller avlägsnas. Detta görs för att behandla vissa medicinska tillstånd som kan orsakas av överaktivitet i det sympatetiska nervsystemet, såsom svettningar (hyperhidros), smärtsyndrom och blodtrycksförhöjningar. Det finns olika typer av sympatektomier beroende på vilken del av nervsystemet som påverkas.

I medicinsk kontext, betyder "uppväckande" ofta samma sak som "stimulerande". Det refererar till en process eller substans som aktiverar och ger energi till celler eller system i kroppen. I vissa fall kan det också användas för att beskriva en behandling som hjälper en person att återfå medvetande efter en period av medvetslöshet eller koma.

Hjärtfrekvens hos fostret är antalet hjärtslag per minut, som kan uppmätas med hjälp av ultraljudsundersökning (dopplersonografi) eller CTG (kardiotokografi). Under de tidiga stadierna av graviditeten är den normala hjärtfrekvensen för fostret mellan 120 och 160 slag per minut. När graviditeten fortskrider, sjunker den genomsnittliga hjärtfrekvensen något, men fortfarande ligger den vanligtvis över 110 slag per minut fram till födseln. Vidare minskar hjärtfrekvensen efter födseln och stabiliserar sig på ett vuxet värde av omkring 60-100 slag per minut. Abnorma fostervariationer i hjärtfrekvens kan vara ett tecken på problem med fostrets hälsostatus och bör undersökas av en läkare eller annan medicinsk expert.

'Nervsystemets sjukdomar' är en övergripande term som innefattar en mängd olika tillstånd som påverkar hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna. Dessa sjukdomar kan delas in i olika kategorier baserat på deras orsaker och symptom.

1. Neurodegenerativa sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av en progressiv nedbrytning och förlust av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinson sjukdom, Huntingtons sjukdom och Amyotrofisk lateralskleros (ALS).
2. Konvulsiva sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av abnorma elektriska aktivitet i hjärnan och kan leda till krampanfall. Exempel på konvulsiva sjukdomar är epilepsi, migrän och stroke.
3. Neuropati: Detta är en allmän term för skada eller funktionsnedsättning av de perifera nerverna, som kan orsakas av olika faktorer som diabetes, alkoholmissbruk, exponering för toxiner och genetiska störningar.
4. Infektionella sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av infektion med bakterier, virus, svampar eller parasiter. Exempel på infektionella nervsystemssjukdomar är hjärnhinneinflammation (meningit), rabies och polio.
5. Strukturella sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av strukturella skador eller abnormaliteter i hjärnan eller ryggmärgen, som kan vara congenitala (födde) eller aquired (komma senare i livet). Exempel på strukturella nervsystemssjukdomar är cerebral pares (skada i hjärnbarken), skolios (ryggkotorskröning) och syringomyeli (cysta i ryggmärgen).
6. Psykiatriska sjukdomar: Dessa sjukdomar påverkar beteendet, känslorna och tankarna och inkluderar depression, ångeststörningar, schizofreni och personlighetsstörningar.
7. Neurodegenerativa sjukdomar: Detta är en grupp av sjukdomar som orsakas av progressivt förlust av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen, vilket leder till förlust av kognitiva och fysiska funktioner. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom.

Detta är en icke-uttömmande lista över olika typer av nervsystemssjukdomar. Det finns många andra sällsynta eller speciella tillstånd som inte nämns här.

Tumörer i nervsystemet (NS-tumörer) definieras som abnorma växter av celler som uppstår inom hjärnan, ryggmärgen eller de nerver som utgår från dessa strukturer. NS-tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på deras potential att invadera och sprida sig till omgivande vävnader och andra delar av kroppen.

Godartade NS-tumörer tenderar att växa långsamt, vara välavgränsade och kan ofta tas bort chirurgiskt utan att efterlämna några celler som kan orsaka återfalls cancer. Dessa tumörer kan dock orsaka problem genom att de pressar på omgivande strukturer, såsom hjärnan eller ryggmärgen.

Elakartade NS-tumörer däremot tenderar att växa snabbt, infiltrera och förstöra omgivande vävnader och har potentialen att metastasera till andra delar av kroppen. De kan vara mycket svåra att behandla och är ofta dödliga.

NS-tumörer kan indelas i olika typer beroende på vilka celltyper de utgår från, deras läge inom nervsystemet och deras histologiska egenskaper. Några exempel på vanliga NS-tumörer är:

* Gliomer: tumörer som utgår från gliacellerna i hjärnan eller ryggmärgen, inklusive astrocytomer, oligodendrogliomer och ependymomer.
* Meningeom: tumörer som utgår från membranen (meningerna) som omger hjärnan och ryggmärgen.
* Schwannom: tumörer som utgår från de celler (schwannceller) som täcker nerverna.
* Neuroblastom: en typ av neuroendokrin tumör som vanligtvis drabbar barn under 5 år och utgår från nervcellerna i sympatiska nervsystemet.

Behandlingen för NS-tumörer kan inkludera kirurgi, strålbehandling och kemoterapi beroende på tumörtyp, storlek, läge och omfattning av sjukdomen.

Variansanalys (ANOVA) är en statistisk metod som används för att undersöka om det finns några signifikanta skillnader mellan grupper i ett experiment. Den jämför medelvärdena hos två eller fler grupper och beräknar variansen inom varje grupp samt totalvariansen över alla grupper. Sedan använder den en F-test för att avgöra om det finns någon signifikant skillnad mellan grupperna. Metoden bygger på jämförelser av gruppers standardavvikelser och är därför särskilt användbar när man vill undersöka effekter hos flera grupper samtidigt.

'Respiratory Rate' refererar till antalet andetag en person tar per minut. Det är en viktig vitalparameter som används för att bedöma en persons andningsstatus och hälsa. Normal respirationsfrekvens för en vuxen person vid vila ligger vanligtvis mellan 12 och 20 andetag per minut. Ändringar i andningsfrekvens kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, som exempelvis lunginflammationer, hjärtsjukdomar eller störningar i nervsystemet.

Adrenergic neurons are specialized type of neurons (i.e., nerve cells) that release catecholamines, particularly norepinephrine (noradrenaline), as their neurotransmitter. These neurons are a part of the sympathetic nervous system, which is one of the two divisions of the autonomic nervous system that acts largely unconsciously and regulates visceral functions. Adrenergic neurons are responsible for transmitting signals to various organs, such as the heart, lungs, and blood vessels, to prepare the body for the "fight or flight" response during stressful situations. The neurotransmitter norepinephrine binds to adrenergic receptors in target organs, leading to changes in physiological functions, such as increased heart rate, bronchodilation, and vasoconstriction.

'Retledningssystemet' (engelska: 'Guidance System') är ett samlingsbegrepp för de mekanismer och processer som hjälper en läkare eller annan vårdpersonal att ta medicinska beslut om en patients vård. Det kan inkludera kliniska riktlinjer, praxisriktlinjer, kvalitetsstandarder, evidensbaserad medicin och andra resurser som hjälper till att stödja ett systematiskt och strukturerat sätt att besluta om diagnoser, behandlingar och omsorg.

Retledningssystemet är tänkt att underlätta för vårdpersonalens arbete genom att ge rekommendationer baserade på den bästa tillgängliga evidensen och erfarenheten, samtidigt som det tar hänsyn till patientens individuella behov och preferenser. Det är en viktig del av kvalitetssäkringen inom sjukvården och hjälper till att säkerställa att patienter får den bästa möjliga vården baserat på aktuell kunskap och god medicinsk praxis.

"Adrenerg stimulans" är en term inom farmakologi och fysiologi som refererar till substanser eller preparat som aktiverar adrenerga receptorer i kroppen. Adrenerga receptorer är ett slags signalsubstanser (neurotransmittor) i nervsystemet och hjärtat som påverkas av hormonet adrenalin (epinefrin), och i viss mån även noradrenalin (norepinefrin).

När adrenerga stimulerare binder till dessa receptorer orsakar det en varierad effekt beroende på vilken typ av receptor som aktiveras. Exempel på effekter kan vara ökad hjärtslagfrekvens, ökat blodtryck, ökad andning, ökad glukosnivå i blodet och ökad mental uppväckthet.

Exempel på vanliga adrenerga stimulerare inkluderar läkemedel som används för att behandla astma (albuterol), läkemedel som används för att behandla hjärtsvikt (dobutamin) och illegala droger som kokain.

Ortostatisk hypotoni är ett tillstånd där blodtrycket sjunker när individen står eller reser sig upp från en liggande position. Detta orsakas av att blodkärlen i de lägre extremiteterna, som benen, inte kan kompensera för den hastiga blodflödesförändringen genom att kontrahera tillräckligt snabbt. Orsaken kan vara medicinska tillstånd, sjukdomar eller biverkningar av vissa läkemedel. Symptomen på ortostatisk hypotoni kan inkludera yrsel, svimma, trötthet, synförändringar och medvetslöshet.

En reflex är en automatisk, snabb och involuntär muskulär respons eller reaktion på en stimulus, som orsakas av en kedja av nervsignaler i centrala och perifera nervsystemet. Reflexer hjälper till att skydda kroppen från skada genom att snabbt utlösa en muskulär kontraktion eller rörelse som motverkar den skadliga stimulen.

Ett exempel på en reflex är knäreflexen, även känd som patellarreflexen. Den utlösas när läkaren gently slår lätt på knäskålens undersida med en hammare, vilket får knäskålen att röra sig reflexmässigt. Detta sker eftersom den perifera nerverna i benet registrerar smärtan och skickar signaler till ryggmärgen, där de leds via en speciell bana av neuroner till den aktiverade muskeln (musculus quadriceps femoris), vilket orsakar en kontraktion och rörelse.

Reflexer är viktiga för att underhålla balans, koordinera rörelser och skydda kroppen från skada. De kan också användas som diagnostiska verktyg inom medicinen för att undersöka nervfunktionen och det neuromuskulära systemet.

En adrenerg beta-blockerare är ett läkemedel som blockerar effekterna av adrenalin och noradrenalin på beta-adrenerga receptorer i kroppen. Dessa receptorer finns i hjärtat, lungorna, levern, njurarna och blodkärlen.

När beta-blockerare binds till dessa receptorer förhindrar de att adrenalin och noradrenalin binder till dem, vilket kan sänka pulsens hastighet, minska blodtrycket, och reducera andningen. Beta-blockerare används ofta för att behandla olika hjärt- och kärlsjukdomar, såsom högt blodtryck, hjärtsvikt, och kärlkramp. De kan också användas för att behandla rytmstörningar i hjärtat, migrän, glaukom, och vissa former av tremor.

Det finns två huvudtyper av beta-blockerare: nonselectiva och selektiva. Nonselectiva beta-blockerare blockerar både beta-1- och beta-2-receptorer, medan selektiva beta-blockerare främst blockerar beta-1-receptorerna i hjärtat. Selektiva beta-blockerare tenderar att ha mindre påverkan på andningen än nonselectiva beta-blockerare.

"Sympatiskt ganglion" är en benämning inom anatomin och fysiologin på en typ av ganglion (ganglion betyder "liten knut") som tillhör det autonoma nervsystemet, mer specifikt det sympatiska nervsystemet. Det sympatiska nervsystemet är ett av två delar som utgör det autonoma nervsystemet, vilket styr och reglerar de involuntära kroppsfunktionerna såsom hjärtslag, andning och kroppstemperatur.

Det sympatetiska ganglionet innehåller en samling av nervceller (neuroner) som är involverade i att skicka signaler till olika delar av kroppen via de sympatiska nerverna. Dessa signaler kan leda till en aktivering eller hämmning av olika fysiologiska processer, beroende på situationen.

Ett exempel på en funktion som styrs av det sympatiska nervsystemet är kroppens reaktion vid stress, även känd som "kämpa eller fly"-reaktionen. I sådana situationer kan signaler från det sympatiska ganglionet leda till en ökning av hjärtslag, ökad andningsfrekvens och en minskad blodflöde till huden och mag-tarmsystemet, vilket är en del av kroppens anpassning för att möta den påtvingade stresssituationen.

Hexametoniumföreningar är en grupp av kurareliknande föreningar som användes inom medicinen, särskilt inom anestesi, förr som muskelrelaxerande medel. Deras verkningsmekanism bygger på att de blockerar den nervösa ledningens överföring av impulser till skelettmuskulaturen, vilket orsakar en temporär muskelrelaxation.

Exempel på hexametoniumföreningar inkluderar:

* Hexametonium (Cymeton)
* Metonium (Nepresol)

Dessa medel användes huvudsakligen under 1950- och 1960-talen, men de har idag i stort sett ersatts av andra muskelrelaxerande medel som är både säkrare och mer effektiva. De flesta hexametoniumföreningarna anses numera vara förlegade och används inte längre inom klinisk praktik på grund av deras biverkningar och begränsade terapeutiska index.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

Den hypothalamus är ett strukturellt och funktionellt delområde i hjärnan som utgör en viktig del av det endokrina systemet. Den hypothalamus har en central roll i att reglera och kontrollera flera kroppsliga funktioner, inklusive:

* Termoreglering (kroppstemperatur)
* Homöostasreglering (t.ex. vatten- och elektrolytbalans, hungerkänslor och näringsintag)
* Sömn-vakenhetscykeln
* Hormonella funktioner (till exempel produktion av hormoner som styr hypofysens funktion)
* Kardiovaskulära funktioner (t.ex. hjärtrytm och blodtryck)
* Stressrespons och affektiva tillstånd (t.ex. depression, rädsla och ilska)

Den hypothalamus är belägen i det ventrala delen av diencephalon och gränsar till tredje ventrikeln. Den består av flera nuclei (kärnor) med olika funktioner, inklusive supraoptiska kärnan, paraventriculariska kärnan, ventromediala kärnan och laterala hypotalamiska kärnan. Dessa kärnor kommunicerar med varandra och med andra delar av hjärnan via nervbanor och neurotransmittorer.

Den hypothalamus producerar också flera neuropeptider och hormoner, inklusive TRH (tyreoideastimulerande hormonfrisättande hormon), CRH (kortikotropinfrisättande hormon), GnRH (gonadotropinfreisättande hormon) och somatostatin. Dessa hormoner reglerar bland annat hypofysens produktion av tyreoideahormoner, kortisol, könshormoner och prolaktin.

"Gangliener stimulerande medel" (på engelska "ganglionic stimulants") är en typ av läkemedel som verkar genom att stimulera ganglier, dvs samlingar av nervceller utanför centrala nervsystemet. Dessa mediciner används främst för behandling av lågt blodtryck och astma. Exempel på sådana läkemedel är bethanidine och pentamin. Det är viktigt att notera att dessa mediciner kan ha allvarliga biverkningar och ska endast användas under kontroll av en läkare.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

Sympatiska postganglionära fibrer är nervfiber som utgår från sympatiska ganglier (nervknutar) och innerverar (styr) svettkörtlar, blodkärl och hudhårcellsfolliklar. Dessa nerver är en del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar kroppens automatiska funktioner, såsom hjärtslag, andning och kroppstemperatur. Sympatiska postganglionära fibrer orsakar ofta den kroppspostur och reaktion som kallas för "kamps eller flyktrespons", vilket innebär en ökad hjärtfrekvens, ökad andning och ökad svettbildning.

Elektroakupunktur är en form av akupunktur där små elektriska impulser används i kombination med traditionell akupunktur. Elektroakupunkturen innebär att något lättare strömförande ställs in mellan två acupunktnålar, som sätts in i olika akupunkturpunkter på kroppen. Denna metod används ofta för att behandla smärta och andra sjukdomar, såsom muskuloskeletala problem, neurologiska tillstånd och psykiatriska störningar.

Det finns olika typer av elektroakupunktur, men de flesta involverar att en liten ström av elektrisk energi skickas genom nålar som är insatta i akupunkturpunkter. Strömmen kan variera i frekvens och intensitet beroende på behandlingens syfte. Elektroakupunkturen anses verka genom att stimulera nervändarna och orsaka en kaskad av händelser som kan leda till smärtlindring, förbättrad cirkulation och läkerprocessen.

Det är viktigt att notera att elektroakupunkturen inte är lika vetenskapligt stödd som traditionell akupunktur och att det behövs mer forskning för att fastställa dess säkerhet och effektivitet. Liksom med alla medicinska behandlingar bör elektroakupunkturen endast utföras av en licensierad och kvalificerad terapeut.

Enligt ICD-10 (International Classification of Diseases, 10th revision), definieras en "abnormal reflex" som:

"Repetitive or sustained contraction of a group of muscles after a quick stretch (e.g., deep tendon reflex) or after the cutaneous stimulation of a nerve (e.g., abdominal reflex) due to an underlying disorder of the nervous system."

Också känt som patologiska reflexer, är detta en indikation på skada eller sjukdom i centrala nervsystemet eller perifera nerver. Exempel på ovanliga reflexer inkluderar:

* Klonus: en repetitiv och okontrollerad muskelkontraktion orsakad av en snabb stretch.
* Babinski-reflexen: en uppojkningsrörelse av stortån vid beröring på plantarfascians undersida hos vuxna, vilket kan indikera skada på pyramidbanan i centrala nervsystemet.
* Olli-Tromsés reflex: en patologisk reflex där en snabb rotation av foten orsakar en kontraktion av muskler som flexer knäskålarna och dorsiflexerar foten, vilket kan indikera skada på pyramidbanan i centrala nervsystemet.

Det är viktigt att notera att vissa abnorma reflexer kan vara normalt hos barn under en viss ålder och att tolkningen av reflexer bör göras i kontext med den individuella patientens historia, fysiska status och andra undersökningsresultat.

'Inälvsnerv' är ett samlingsbegrepp för de nervsystemet som styr och reglerar de inre organen i kroppen, såsom hjärtat, lungorna, magsäcken, tarmarna, levern, bukspottkörteln och könsorganen. Inälvsnerven kallas även autonoma nervsystemet (ANS) och delas upp i två huvudsakliga delar: det sympatiska och parasympatiska nervsystemet.

Det sympatiska nervsystemet är aktiverat under stress, excitering eller fara och förbereder kroppen för att hantera dessa situationer genom att öka hjärtslaget, andningen och blodtrycket samt att minska saliv- och magsekreteringen.

Det parasympatiska nervsystemet är aktiverat under vila och återhämtning och hjälper till att sänka hjärtatslag, andningsfrekvensen och blodtrycket samt ökar saliv- och magsekreteringen.

Inälvsnervsystemet reglerar också funktioner som avföringskontraktioner, urinblåsan fyllning och tomning, sexuell respons och pupillreaktion på ljus. Det sker genom att nervimpulser skickas mellan hjärnan och de inre organen via det autonoma nervsystemet, ofta utan medvetandets insikt eller kontroll.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Sympatomimetika är en grupp av läkemedel som imiterar eller förstärker effekterna av det sympatiska nervsystemet i kroppen. Det sympatiska nervsystemet är en del av det autonoma nervsystemet och styr kroppens " fight or flight"-svar, vilket innefattar saker som ökad hjärtslag frekvens, ökad andning och ökad blodtryck.

Sympatomimetika kan användas för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD), lägsta blodtryck och narcolepsi. De kan också användas som lokalbedövning vid smärre kirurgiska ingrepp eller för att kontravera effekterna av vissa läkemedel, till exempel sådana som blockerar det sympatiska nervsystemet.

Exempel på sympatomimetika inkluderar albuterol, epinefrin (adrenalin), fenilefrin och klonidin. Dessa läkemedel kan vara tillgängliga som tablett, injektion, spray eller inhalationslösning beroende på användningsområde.

Refraktärperiod, elektrofysiologisk, refererer til den periode hvor et exciterbart væv, som f.eks. et muskel- eller nervesystem, ikke kan svare på en yderligere stimulus, fordi det er i en tilstand af refractoriness. Under den absolutte refraktærperiode er vævet ude af stand til at reagere overhovedet, mens under den relative refraktærperiode kan et svagt stimulus ikke føre til en respons, men et stærkere stimulus kan. Denne periode er vigtig indenfor elektrofysiologien fordi den bestemmer hvor hurtigt et exciterbart væv kan reagere på efterfølgende stimuli, og den kan måles ved at udsætte vævet for en række forskellige stimulusintensiteter.

'Medvetande' är ett centralt begrepp inom filosofi, psykologi och neurologi och kan ha olika betydelser beroende på kontext. I en medicinsk kontext kan medvetandet definieras som den subjektiva upplevelsen av perception, tankar, minnen, känslor och identitet. Det är den förmågan att varsebliva, tolka och interagera med sin omgivning.

Medvetandet kan också delas upp i olika aspekter, såsom:

1. Självmedvetande (self-awareness): förmågan att varsebliva sig själv som en individ med tankar, känslor och identitet.
2. Perception (perception): förmågan att tolka information från sina sinnen och skapa en representation av sin omgivning.
3. Kognition (cognition): förmågan att tänka, lösa problem, planera och minnas.
4. Känslor (emotions): förmågan att uppleva känslor som glädje, sorg, rädsla och ilska.
5. Sammanhangsbildning (context-awareness): förmågan att varsebliva och förstå sammanhanget mellan olika händelser och information.

Det är värt att notera att medicinsk forskning fortfarande försöker klargöra de neurobiologiska grunderna för medvetandet, så det finns fortfarande mycket som är okänt om hur just medvetandet uppstår i hjärnan.

'Saliv' (eller 'saliva') er et legemsdigltemiddel, som produceres i munden hos mennesker og mange andre dyr. Det produceres af spytkirtlerne, der inkluderer parotis, submandibularis og sublingualis kirtlerne, samt mindre små kirtler spredt ud over mundhulen. Saliven har flere vigtige funktioner, herunder at hjælpe med at nedbryde maden under kauprocessen, at holde munden fugtig og at beskytte tænderne mod cariés (tandforrådnelse) ved at neutralisere syre, der produceres af bakterier i munden. Saliven indeholder også en række forskellige proteiner, mineraler og andre stoffer, herunder vand, natriumchlorid, bikarbonat, kalcium, fosfat og immunoglobulin A.

'Högt blodtryck' (hypertension) definieras som en varaktig ökning av systoliskt blodtryck över 140 mmHg och/eller diastoliskt blodtryck över 90 mmHg. Det är värt att notera att dessa gränser kan variera något beroende på individuella faktorer och ålder. I alla fall rekommenderas åtgärder för att minska blodtrycket om det uppmätts över 130/80 mmHg vid flera tillfällen. Högt blodtryck kan vara ett potentialt livshotande tillstånd eftersom det ökar risken för allvarliga hälsoeffekter som stroke, hjärtinfarkt och njursvikt.

Hydrokortison är ett syntetiskt glukokortikoid hormon som används som antiinflammatorisk och immunsuppressiv medicin. Det fungerar genom att minska aktiviteten i immunsystemet och på så sätt reducerar inflammation och undertrycker immunsvaret. Hydrokortison används för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive astma, eksem, psoriasis, reumatoid artrit, multipel skleros och vissa former av cancer. Det kan också användas för att ersätta kortisol som ett hormon hos personer med adrenalinsufficiens. Liksom andra glukokortikoider kan hydrokortison orsaka biverkningar som ökad risk för infektion, ökad aptit, viktuppgång, sömnstörningar och svaghet i musklerna om det används under längre tid eller vid högre doser.

'Kroppsställning' refererar till hur kroppen positionerar och orienterar sig i rummet. Det kan avse både stillasittande, stående eller liggande positioner samt mer specifika positioner som används under vissa aktiviteter eller medicinska undersökningar. Exempel på kroppsställningar inkluderar sittande upprecta, stående med rak rygg, liggande på sidan, barnmorskeställning (knä-bröst-ställning) och flera andra. Kroppsställning kan ha betydelse för olika aspekter av hälsan och välbefinnandet, inklusive andning, cirkulation, smärta och rörelsefrihet.

Fentolamin är ett läkemedel som tillhör kategorin alfa-1-adrenerga receptorantagonister. Det används främst för att behandla hypertension (högt blodtryck) och angina pectoris (svårigheter att andas orsakade av syrgasbrist i hjärtat).

Fentolamin fungerar genom att blockera alfa-1-adrenerga receptorerna, vilket leder till relaxering av smooth muscle-celler i blodkärlen och därmed en minskning av systemvaskulär resistans och ett sänkt blodtryck.

Det bör användas under kontrollerade förhållanden och under medicinsk övervakning, eftersom det kan orsaka en snabb och kraftig minskning av blodtrycket.

Andningsmekaniken (respiratory mechanics) är det område inom fysiologi som handlar om de mekaniska processerna involverade i andningen. Det inkluderar studiet av de krafter och mekanismer som påverkar rörelserna hos lungorna och bröstkorgen under andning, samt hur dessa påverkar respirationsvolymer och luftflöden.

De viktigaste komponenterna i andningsmekaniken innefattar:

1. Kompliance (deformabilitet) av lungorna och bröstkorgen, som bestämmer hur mycket de kan expandera under tryckförändringar.
2. Resistans i luftvägarna, som påverkar hur lätt eller svårt det är att andas in och ut luft.
3. Olika muskelgrupper, såsom interkostalmusklerna, diafragen och hals- och bröstkorgsmuskulaturen, som arbetar tillsammans för att generera de nödvändiga tryckförändringarna för att möjliggöra andning.

Andningsmekaniken kan påverkas av en rad olika faktorer, inklusive ålder, kön, lungvolym, luftvägsdiameter och muskelstyrka. Dysfunktion i andningsmekaniken kan leda till andningssvårigheter och respiratoriska komplikationer, vilket gör det viktigt att förstå dessa processer för att kunna diagnostisera och behandla andningsrelaterade sjukdomar.

'Denervering' er en medicinsk term som refererer til skaden eller ødelæggelse af de nerver, der forsyner et specifikt område i kroppen. Denne skade kan føre til smerter, svaghed, følelsesløshed eller andre forstyrrelser i det påvirkede område.

Denervering kan opstå som en komplikation af mange forskellige medicinske tilstande, herunder skader, sygdomme, infektioner og tumorer. Behandlingen af denervering afhænger af dens årsag og kan omfatte medicin, fysisk terapi, kirurgi eller andre behandlingsformer.

Medicinskt talat, refererar hjärnstammen (latin: trunci cerebri) till den nedre delen av hjärnan som förbinder med ryggmärgen. Hjärnstammen kan delas in i tre delar: mittbron (latin: mesencephalon), pons och lillhjärnan (latin: medulla oblongata).

Hjärnstammen är ansvarig för en rad viktiga livsviktiga funktioner, såsom andning, hjärtslag, blodtryck och sömn-vakenhetscykler. Den innehåller också nervbanor som förbinder högre centra i hjärnan med kroppens muskler och organ, och är involverad i reflexer som exempelvis gag-reflexen och blinkreflexen.

Skador på hjärnstammen kan leda till allvarliga symtom som exempelvis andnings- och hjärtstopp, men även svårigheter med rörelse, syn, hörsel, smak och känsel.

'Kolinerga medel' är en farmakologisk term som refererar till substanser som aktiverar muskarinreceptorer i kolinacetylkolinesteras-systemet i kroppen. Kolin, acetylkolin och dess syntetiska derivat räknas alla till kolinerga medel. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomstillstånd som involverar muskarinreceptorerna, såsom glaukom, myasthenia gravis och urinvägsproblem. Kolinerga medel kan också användas som läkemedel för att behandla demens och Alzheimers sjukdom.

'Virussjukdomar i centrala nervsystemet' (CNS) är en övergripande term för sjukdomar som orsakas av att ett virus invaderar och infekterar hjärnan eller ryggmärgen. Virus kan nå CNS genom blodomloppet, direkt via nervändar eller genom att sprida sig från närliggande vävnader.

Exempel på virussjukdomar i centrala nervsystemet inkluderar:

1. HIV-associated neurologic disorder (HAND): Orsakas av human immunodeficiency virus (HIV) och kan leda till en rad olika neurologiska symtom, beroende på vilken del av CNS som är infekterad.
2. Viral meningitis: Inflammation av hjärnhinnorna (meninges) orsakad av ett virus. De vanligaste orsakerna är enterovirus och herpes simplex-virus 2.
3. Viral encephalitis: Inflammation av hjärnan orsakad av ett virus. Det kan vara mycket allvarligt och orsaka skada på nervceller, med symtom som feber, huvudvärk, förvirring, rörelse- eller sinnesstörningar.
4. Progressive multifocal leukoencephalopathy (PML): En dödlig infektion av centrala nervsystemet orsakad av JC-virus, som vanligtvis drabbar personer med nedsatt immunförsvar, till exempel HIV-smitta.
5. Rabies: En fatal zoonotisk virussjukdom som orsakas av rabiesvirus och överförs via djursbett eller -kontakt. Den infekterar CNS och kan leda till symtom som feber, muskelkramper, aggressivitet och slutligen koma och död.
6. Subacuta sclerosising panencephalitis (SSPE): En fatal progressiv neurologisk sjukdom orsakad av ett muterat measles-virus som infekterar CNS, vanligtvis upp till 10 år efter en första measlesinfektion.
7. Poliovirus: En enterovirus som kan leda till polio, en infektionssjukdom som orsakas av poliovirus och drabbar nervsystemet, vilket kan resultera i muskelsvaghet eller förlamning.

Fysiologisk stress är ett svar hos den autonoma nervsystemet och endokrina systemet i kroppen på olika inre eller yttre stimuli, som aktiverar mekanismer för att hantera hot eller krav. Detta svar involverar en komplex kaskad av hormonella och signalsubstanser, inklusive frisättning av adrenalin och noradrenalin från binjuremärgen samt frisättning av cortisol från binjurebarken. Dessa hormoner förbereder kroppen för att hantera stressören genom att öka hjärtfrekvensen, blodtrycket, glukosnivåerna och andningsfrekvensen, samtidigt som de minskar aktiviteten i icke-nödvändiga organ och system. Detta svar är evolutionärt viktigt för överlevnad och anpassning till hot eller utmaningar, men kan ha negativa effekter på kroppen om det uppehålls under lång tid eller blir excesivt.

Paragangliom är en sällsynt tumör som utvecklas i det sympatiska nervsystemet, vilket är en del av det autonoma nervsystemet. Tumören bildas i de celler som kallas paragangliocyter och kan förekomma var som helst längs med denna nervbana, vanligtvis nära vissa organ såsom binjurar, njure, hals och hjärna. Paragangliomer kan vara godartade eller elakartade (maligna), beroende på om de sprider sig till andra delar av kroppen eller inte. De kan också producera höga nivåer av katekolaminer, som är hormoner som inkluderar adrenalin och noradrenalin, vilket kan leda till symtom såsom högt blodtryck, snabb hjärtslag, svettningar och yrsel. Behandlingen för paragangliom kan omfatta kirurgi, strålbehandling eller medicinsk behandling beroende på tumörstorleken, läge och omfattning av sjukdomen.

Andningsfysiologi (engelska: Respiratory physiology) är ett medicinskt specialområde som handlar om hur andningssystemet fungerar och hur det påverkar kroppens homeostas. Det inkluderar studiet av gasutbyte i lungorna, blodets transport av syre och kolmonoxid, cellandningens syrebehov och produktion av kolmonoxid, samt regleringen av andningen. Andningsfysiologin undersöker också hur olika sjukdomar och tillstånd påverkar dessa processer.

En adrenerg alfablokatör är en typ av läkemedel som blockerar effekterna av adrenalin och noradrenalin på alfa-adrenoreceptorerna i kroppen. Detta leder till vasodilation (vidgning av blodkärlen) och nedsatt hjärtverksamhet. Adrenerga alfablokatörer används för att behandla olika medicinska tillstånd, såsom hypertension (högt blodtryck), angina pectoris (svårigheter att andas vid ansträngning eller rädsla på grund av brist på syre i hjärtat) och benign prostatisk hyperplasi (förstoring av prostata). Exempel på adrenerga alfablokatörer är phenoxybenzamin, prazosin och doxazosin.

Hudtemperatur (skin temperature) är den temperatur som registreras på ytan av huden. Denna temperatur kan variera beroende på flera faktorer, såsom omgivningstemperatur, blodgenomströmning och kroppens ställning. Hudtemperaturen mäts vanligen med termometer, ofta i form av en infraröd termometertyp som mäter strålning från huden istället för att ta kontakt med den direkt. Normalvärdet för genomsnittlig hudtemperatur ligger vanligtvis kring 32-35°C, men det kan variera beroende på individuella skillnader och områden på kroppen där temperaturmätningen utförs. Vid sjukdom eller feber kan hudtemperaturen vara högre eller lägre än normalt.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Adrenergiska receptorer är proteiner i cellmembranet hos däggdjur som binder till signalsubstanser kända som catekolaminer, vilka inkluderar neurotransmittorn noradrenalin och hormonet adrenalin (epinefrin). Adrenergiska receptorer är viktiga i regleringen av en rad fysiologiska processer, såsom hjärt-kärlsystemet, andningssystemet, metabolismen och det centrala nervsystemet.

Det finns två huvudsakliga typer av adrenergiska receptorer: alfa-adrenergiska receptorer (α-AR) och beta-adrenergiska receptorer (β-AR). Varje typ kan delas upp i flera undertyper med olika funktioner.

* Alfa-1-adrenergiska receptorer är involverade i kontraktion av glatt muskulatur, ökat blodtryck och pupillvidgning.
* Alfa-2-adrenergiska receptorer reglerar bland annat releasen av noradrenalin från sympatiska nervändar och har en inhibiterande effekt på insulinsekreteringen från bukspottkörteln.
* Beta-1-adrenergiska receptorer stimulerar hjärtverksamheten, ökar frekvensen och styrkan av hjärtslaget samt ökar reninsekretionen från njurarna.
* Beta-2-adrenergiska receptorer orsakar relaxation av glatt muskulatur i bronker, blodkärl och gallgångar, samt stimulerar glykogenolysen i levern.

Läkemedel som påverkar adrenergiska receptorer används för att behandla en rad medicinska tillstånd, såsom astma, hjärtsvikt, hypotension och glaukom.

Isofluran är ett volatilt anestetikum, som används för att inducera och underhålla baljor under allmänbedövning. Det är en fluorerad kolväteförening med summaformeln C3H2ClF5O. Isofluran verkar främst på GABA-A-receptorn och på glutamatreceptorerna, vilket leder till ett nedsatt medvetande, smärtlindring och muskelavslappning.

Isofluran är lättlösligt i fett och har en snabb induktionstid och uppvaknandet efter anestesi är också relativt snabbt. Det är ett välutvänt anestetikum som används både vid kirurgiska ingrepp och vid särskilda undersökningsmetoder, såsom magnetresonanstomografi (MRT).

Isofluran har också vissa farmakologiska egenskaper, såsom blodtryckssänkande och andningsdepressiva effekter. Dessa effekter kan behöva hanteras med speciella åtgärder under anestesi, till exempel med hjälp av blodtrycksstödjande medel eller mekanisk ventilation.

Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.

Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.

Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.

Hjärtminutvolym (HMV) är ett mått på hur mycket blod som pumpas ut från vänster hjärtkammare per minut. Det kan beräknas genom att multiplicera hjärtfrekvensen (antal slag per minut) med slagvolymen (hur mycket blod som pumpas ut per slag).

HMV kan anges i liter per minut (L/min) och normalt är det för en vuxen mellan 50 och 70 ml/slag, vilket ger ett HMV på cirka 4-6 L/min under vila. Vid fysisk aktivitet kan HMV öka upp till 20-30 L/min eller mer beroende på individens ålder, kön och träningstillstånd.

Reducerad hjärtminutvolym kan vara ett tecken på hjärtsvikt eller andra hjärtsjukdomar.

Hudfysiologi (engelska: skin physiology) är ett område inom fysiologin som handlar om hudens struktur och funktion. Huden är det största organet i människokroppen och har flera viktiga funktioner, till exempel att agera som en barriär mot skada, infektion och vattenförlust.

Huden består av två huvudsakliga skikt: epidermis och dermis. Epidermis är det yttre lagret och är uppbyggt av flera cellager som skyddar underliggande vävnader. Den yttersta celllagen kallas stratum corneum och består av döda celler som är fyllda med keratin, ett protein som gör cellerna tåliga mot mekanisk påfrestning och uttorkning. Dermis är det inre lagret och innehåller blodkärl, svettkörtlar, talgkörtlar och nervändar.

Huden har flera funktioner, däribland:

1. Barriärfunktion: Huden skyddar kroppen mot skada, infektion och uttorkning. Stratum corneum är ett effektivt skyddsområde som förhindrar att främmande partiklar tränger in i kroppen.
2. Termoreglering: Huden hjälper till att reglera kroppstemperaturen genom att utvidga eller kontrahera blodkärlen nära ytan. När blodkärlen expanderar ökar vätskeflödet och kroppen avger värme, medan kontrahering av blodkärlen minskar vätskeflödet och hjälper till att bevara värme.
3. Sensorisk funktion: Huden innehåller nervändar som reagerar på beröring, smärta, tryck, temperatur och vibrationer. Dessa signaler skickas till hjärnan för bearbetning och tolkning.
4. Immunförsvar: Huden har en viktig roll i kroppens immunförsvar genom att producera antikroppar och andra immunoglobuliner som skyddar mot infektioner.
5. Vitamin D-syntes: Huden kan syntetisera vitamin D när den utsätts för solens ultravioletta strålar (UVB). Vitamin D är viktigt för benhälsa, muskel funktion och immunförsvar.

Icke-kommunicerbara sjukdomar som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, cancer och neurologiska sjukdomar kan påverka huden på olika sätt. Exempelvis kan diabetes orsaka neuropati, som kan leda till förlorad känsel i händer och fötter. Hjärt-kärlsjukdomar kan orsaka blåsbildningar eller andra hudförändringar, medan cancer kan leda till hudlösa sår (ulcerationer) eller andra hudskador. Neurologiska sjukdomar kan också påverka huden genom att orsaka rörelsemönsterstörningar, muskelspasmer eller andra symtom.

'Vagotomi' är ett medicinskt begrepp som refererar till kirurgiskt genomfört skärande av den vagala nerven, vilket ofta används som en behandlingsmetod för magulsaker. Den vagala nerven, eller det tionde kranialnerven, innehåller parasympatiska nerver som reglerar många kroppsliga funktioner, däribland matsmältningssystemet.

Vagotomi kan användas för att behandla problem som gastresaliegastriter (irritabelt slemhinna i magsäcken) och ulcuskrankhet (mag- eller tarmulcus). Genom att skära av delar av den vagala nerven kan man reducera mängden syra som produceras i magsäcken, vilket kan hjälpa att lindra symtomen och förebygga återfallsrisker. Det finns också varianter av denna operation där enbart en del av nerven skärs av eller selektivt stympas för att få samma effekt.

Den hypothalamus-hypofysära axeln, eller HPA-axeln, är ett neuroendokrint system som reglerar en rad kroppsliga funktioner, inklusive stressrespons, hunger, tirst, sömn och reproduktiv hälsa. Hypothalamus är en del av hjärnan som utsöndrar neuropeptider och hormoner som styr hypofysen, en endokrin gland som finns under hjärnan.

Hypofysen kan delas in i två delar: främre hypofysen (adenohypofysen) och bakre hypofysen (neurohypofysen). Främre hypofysen producerar sex olika typer av hormoner, inklusive tillväxthormon, prolaktin, TSH, FSH och LH. Bakre hypofysen lagrar och utsöndrar två neuropeptider som producerats i hypothalamus: Oxytocin och vasopressin (ADH).

Hypothalamus detekterar också signalsubstanser från kroppen, såsom glukos-, salt- och temperaturnivåer, och svarar genom att justera hormonutsöndringen från hypofysen för att hålla kroppens homeostas i balans. På så sätt spelar hypothalamus-hypofyssystemet en central roll i regleringen av många kroppsliga processer och har en betydande inverkan på vår allmänna hälsa och välbefinnande.

Diabetes neuropathy, also known as diabetic neuropathy, is a type of nerve damage that can occur in people with diabetes. It most commonly affects the nerves in the legs and feet, but it can also affect nerves in other parts of the body. There are several different types of diabetes neuropathy, including:

1. Peripheral neuropathy: This is the most common form of diabetes neuropathy. It affects the nerves in the legs and feet, causing symptoms such as numbness, tingling, burning, or shooting pain. In severe cases, it can lead to foot ulcers, infections, and even amputations.
2. Autonomic neuropathy: This type of neuropathy affects the nerves that control involuntary functions, such as heart rate, blood pressure, digestion, and sexual function. Symptoms may include dizziness, fainting, digestive problems, and sexual dysfunction.
3. Proximal neuropathy: This type of neuropathy affects the nerves in the hips, thighs, or buttocks, causing weakness and pain. It is more common in people with type 2 diabetes and can be severe.
4. Focal neuropathy: This type of neuropathy affects a single nerve or group of nerves, causing sudden weakness or pain. It can occur in any part of the body, but it is most common in the face, head, or torso.

The exact cause of diabetes neuropathy is not fully understood, but high blood sugar levels are thought to play a role. Over time, high blood sugar can damage the nerves, leading to neuropathy. Other factors that may contribute to the development of diabetes neuropathy include genetics, age, and lifestyle factors such as smoking and alcohol consumption.

Preventing or delaying the onset of diabetes neuropathy involves good blood sugar control, regular exercise, a healthy diet, and avoiding tobacco and excessive alcohol use. If you have diabetes and are experiencing symptoms of neuropathy, it is important to speak with your healthcare provider for proper diagnosis and treatment.

'Kolinerga fibrer' är en typ av nervfiber som använder signalsubstansen acetylkolin för att överföra signaler i nervsystemet hos djur, inklusive människor. Kolinerga fibrer ingår i det parasympatiska nervsystemet och är involverade i en rad autonoma funktioner som exempelvis reglering av hjärtfrekvens, pupillstorlek, tarmrörelser och andning.

Det finns två huvudsakliga typer av kolinerga fibrer: parasympatiska fibrer och sympatiska fibrer som använder acetylkolin som neurotransmittor, men de har motsatta effekter på kroppens funktioner. Parasympatiska fibrer är involverade i vila, återhämtning och digitalisering av kroppen, medan sympatiska fibrer aktiverar kroppens fight-or-flight-svar.

Kolinerga fibrer delas ofta in i två grupper baserat på deras morfologi: myelinerade och icke-myelinerade fibrer. Myelinerade fibrer har en myelinbransch som omger axonet, vilket möjliggör snabbare nervimpulstransmission än icke-myelinerade fibrer. Icke-myelinerade fibrer saknar denna myelinbransch och har därför en långsammare nervimpulstransmission.

I medicinsk kontext kan kolinerga fibrers funktion ha betydelse vid diagnostisering och behandling av olika sjukdomar, till exempel neurologiska störningar eller autonoma nervsystemsrelaterade tillstånd som Parkinson's sjukdom, multipl skleros och Alzheimer's sjukdom.

Sömn är en periodisk och reversibel biologisk tillstånd som karaktäriseras av avsaknad av medvetande, rörelsemönstring och sänkt respons på yttre stimuli. Under sömnen genomgår individen olika stadier med olika typer av hjärnverksamhet och fysiologiska funktioner. Det finns två huvudsakliga typer av sömn: REM-sömn (rapid eye movement sleep) och icke-REM-sömn (non-rapid eye movement sleep), som varierar i intensitet och uppdelas i olika stadier. Sömn har en viktig roll för kognitiv funktion, minnesbildning, läkande processer, hormonutsöndring och allmänhet homeostasis.

Anxiety is a normal emotional response to perceived threat or stress and can be characterized by feelings of apprehension, worry, and tension. However, when anxiety becomes excessive, persistent, or interferes with an individual's daily activities, it may be considered a mental health disorder. According to the diagnostic criteria outlined in the fifth edition of the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5), anxiety disorders include conditions such as generalized anxiety disorder, panic disorder, social anxiety disorder, phobias, and separation anxiety disorder. These conditions are typically characterized by symptoms such as excessive worry or fear, avoidance behaviors, physical symptoms such as rapid heartbeat, sweating, and trembling, and difficulties with sleep and concentration.

Hypoglykemi definieras som ett blodsockerhalter under 70 mg/dL (milligram per deciliter) eller 3,9 mmol/L (millimol per liter). Det är en lägre än normalt blodsockernivå och kan orsaka symtom som svaghet, tremor, yrsel, förvirring, svettningar och i allvarliga fall medvetslöshetsstörningar eller krampanfall. Hypoglykemi är vanligast hos diabetiker som tar mediciner som sänker blodsockernivåerna, men kan också orsakas av andra sjukdomar och förhållanden.

Neurotransmittersubstanser är signalsubstanser som nervceller (neuron) använder för att kommunicera med varandra och koordinera aktiviteten i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggraden) och det perifera nervsystemet (de nerver som går ut från ryggmärgen och innerverar muskler, organ och känselorgan). De neurotransmittorsubstanser som finns i kroppen är till exempel dopamin, serotonin, noradrenalin, GABA (gamma-aminobutyrsyra), glutamat, acetylkolin och histamin.

När en nervimpuls når slutet av en nervcell (axonterminalen) frisätts neurotransmittorsubstansen i det smala gapet (synapsgapet) mellan den aktiva nervcellen och målcellen (den cell som nervcellen ska påverka). Neurotransmittorsubstansen binder till receptorer på målcellens yta, vilket orsakar en kemisk signal i målcellen. Detta kan leda till att målcellen exciteras eller hämjs, beroende på vilken neurotransmittorsubstans som används och vilken typ av receptor som aktiveras. Efter att neurotransmittorsubstanser har frisatts i synapsgapet transporteras de tillbaka till den aktiva nervcellen eller bryts ned av enzymer för återanvändning eller utsöndring.

Neurotransmittorsubstanser spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, inklusive sinnesstimulans, rörelsekoordinering, känslor, minne, aptit, sömn och sexuell respons. Dysfunktion i neurotransmittorsystemet kan leda till olika sjukdomar som depression, ångest, Parkinsons sjukdom, epilepsi, migrän och ADHD.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

'Hypofys-binjureaxel' (Hypophyse-Nebennierenrinden-Achse) är ett endokrin system som består av hypofysen (hjärnbarksunderlägg) och binjurarna (nefroner och kortex). Dessa två endokrina organ kommunicerar med varandra och andra kroppsfunktioner genom att producera och sekretera hormoner.

Hypofysen är indelad i två delar: framlob (adenohypofys) och baklob (neurohypofys). Framlobben producerar och sekreterar sex olika typer av hormoner, inklusive TSH (tyreoideastimulerande hormon), ACTH (adrenocorticotrop hormon), FSH (folikelstimulerande hormon), LH (luteiniserande hormon), prolaktin och growth hormon (tillväxthormon). Baklobben lagrar och sekreterar två hormoner, oxytocin och antidiuretiskt hormon (ADH).

Binjurarna består av två delar: binjurebarken (kortex) och binjuremärgen (medulla). Binjurebarken producerar och sekreterar tre olika typer av steroidhormoner, inklusive glukokortikoider (som kortisol), mineralokortikoider (som aldosteron) och androgener (som testosteron). Binjuremärgen producerar och sekreterar katekolaminer, som adrenalin och noradrenalin.

Hypofys-binjureaxeln fungerar genom att hypofysen reglerar binjurarnas hormonproduktion genom att producera och sekretera de olika typerna av hormoner som nämnts ovan. Till exempel stimulerar ACTH från hypofysen binjurebarken att producera mer kortisol, och ADH från hypofysen reglerar vattenbalansen i kroppen genom att påverka binjurarnas sekretion av urin. Om ett fel uppstår i hypofys-binjureaxeln kan det leda till en rad olika sjukdomar och symptom, beroende på vilken del av axeln som är drabbad.

'Pupill' är den cirkulära, svarta öppningen i regnbågshinnan (iris) i ett mänskligt eller djurs öga som regulerar mängden ljus som kommer in i ögat. Pupillens storlek varierar beroende på ljusförhållanden och kan kontrahera (bli mindre) under starkt ljus och dilatera (bli större) under svagt ljus. Även vissa medicinska tillstånd, droger och emotionella reaktioner kan påverka pupillens storlek och respons på ljus.

I'm sorry for the confusion, but "Alpha-Amylaser" is not a recognized medical term or a type of laser used in medicine. Alpha-amylase is an enzyme that breaks down complex carbohydrates into simple sugars during digestion. If you have any questions about medical conditions, treatments, or other health-related topics, I'd be happy to help you with those!

'Plötslig död' definieras inom medicinen som ett plötsligt oväntat dödsfall som inträffar utan tydliga orsaker eller varningstecken, vanligen inom en timme efter symtomens början. I de flesta fallen sker dödsfallet under sömnen eller i vila. Den plötsliga döden är ofta relaterad till hjärt-kärlsjukdomar, såsom hjärtinfarkt eller rytmstörningar, men kan också orsakas av andra sjukdomar som påverkar andningen eller centrala nervsystemet.

Vaskulit är en allmän benämning på en grupp sjukdomar som kännetecknas av inflammation i väggarna på blodkärl. När detta specifikt berör de blodkärl som försörjer centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) kallas det centrala nervsystemets vaskulit.

Centrala nervsystemets vaskulit kan orsaka en rad symtom beroende på vilka nerver eller delar av hjärnan som drabbas. Symptomen kan inkludera bland annat huvudvärk, yrsel, minnesförlust, koncentrationssvårigheter, förvirring, humörsvängningar, svårigheter att tala eller svälja, muskelsvaghet, rörelsemönstringsförändringar och i värsta fall koma.

Det är viktigt att notera att centrala nervsystemets vaskulit kan vara ett symtom på en underliggande sjukdom, såsom autoimmuna sjukdomar, infektioner eller cancer. Därför behöver en diagnos ställas av en läkare och behandlingen beror på den underliggande orsaken till sjukdomen.

Gastrointestinal (GI) motility refererer til bevægelserne og kontraktionerne i fordøjelsesorganerne, herunder spiserøret, maven, tyndtarmen, tyktarmen og endetarmen. Dette hjælper med at transportere maden, væsker og afføring gennem fordøjelseskanalen. GI motility er kontrolleret af det autonom nervesystem, hormoner og muskulatur i fordøjelsesorganerne. Anormaliteter i GI motility kan føre til forstyrrelser i fordøjelsen og afføring, såsom forstoppelse eller diarré.

'Syndrom' er et begreb, der anvendes indenfor medicin og betegner en samling af symptomer, tegn og/eller læsioner, der ofte forekommer sammen. Et syndrom repræsenterer dermed en særlig klinisk præsentation eller et mønster af sygdomsmanifestationer, men adskiller sig fra en specifik diagnose, da årsagen til syndromet ikke nødvendigvis er klar.

Et eksempel på et syndrom er Down-syndromet, der karakteriseres ved en unormal kromosomalt fordeling (trisomi 21), hvilket resulterer i en række fysiske og mentale egenskaber og udviklingsmæssige forsinkelser. Andre eksempler inkluderer Klinefelters syndrom, Cushings syndrom og Marfans syndrom.

Anestesi är en medicinsk term som refererar till den tillfälliga förlusten av känsel, rörelse och medvetande, orsakad av läkemedel som kallas anestetika. Det finns olika typer av anestesi, inklusive total anestesi (där patienten är fullständigt medvetslös), regional anestesi (där en specifik del eller område av kroppen blir bedövad) och lokal anestesi (där en liten area blir bedövad). Anestesi används vanligtvis under operationer och andra medicinska ingrepp för att förebygga smärta och obehag.

Takykardi är ett medicinskt begrepp som betyder "snabb puls". Ordet kommer från grekiskans 'tachys', som betyder 'snabb', och 'kardia', som betyder 'hjärta'. Takykardi innebär att hjärtat slår snabbare än normalt. Normalpulsen för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 60 och 100 slag per minut. När pulsen ökar till över 100 slag per minut talar man om takykardi.

Det finns olika orsaker till takykardi, inklusive fysisk ansträngning, rädsla, upphetsning, sjukdomar som infektioner eller hjärtproblem, vissa mediciner och droger, samt underliga tillstånd som skakelse eller överaktiv sköldkörtel. I vissa fall kan takykardi vara ett tecken på en allvarligare underliggande sjukdom, så det är viktigt att undersökas av en läkare om man upplever symtomen.

Urinblåsa (i medicinska sammanhang även känt som cystis) är ett tillstånd där urinen inte kan tömmas korrekt från urinblåsan, vilket leder till en ökning av trycket i blåsan och en utvidgning av den. Detta kan orsakas av olika faktorer, såsom infektion, obstruktion eller neurologiska skador. Symptomen på urinblåsa kan inkludera smärta, tryck i underlivet, trängtan att urinera ofta och inkontinens. I allvarliga fall kan urinblåsa leda till skada på njurarna eller andra komplikationer. Behandlingen beror på orsaken till tillståndet, men kan innefatta antibiotika, läkemedel som hjälper till att tömmas urinblåsan eller i vissa fall kirurgi.

'Vila' er en medisinsk terminologi som betyr en tilstand av stillhet eller ro i kroppen eller en del av kroppen. Det kan også referere til en midlertidig avbrytelse i bevisstheten eller livsviktige funksjoner, men den personen er fortsatt levende. Vilan kan oppstå som en naturlig del av søvnprosessen, men det kan også være et tegn på en medisinsk tilstand eller skade, som f.eks. hjernesvulst, skade på hjernen eller narkotisk overdosis.

Plötslig hjärtdöd, även känd som plötslig cardiell död (SCD) eller död av hjärt- och kärlsjukdom, är en plötslig och oväntad död som orsakas av ett allvarligt fel i hjärtat som leder till att det slutar pumpa effektivt. Detta kan inträffa utan varning eller kan föregås av symtom som bröstsmärta, andnöd eller medvetslöshet. SCD är ofta relaterad till strukturella eller elektriska abnormaliteter i hjärtat, såsom hjärtflimmer, kardiomyopati eller hjärtklaffar problem.

'Mag-tarmsystemet' er en betegnelse for det samlede digestive system, der inkluderer munden, spiserøret, maven, tarme, leveren, galdeblæren og bugspytkirtlen. Dette system har ansvaret for at fordøje maden, absorbere næringsstofferne og udskille affaldsstoffer.

Maven er en muskelholdig sak, der modtager maden fra spiserøret og indleder fordøjelsesprocessen ved at sekretere mavesaft, som indeholder enzymer, der bryder ned proteiner. Maven også gemme maden i en periode, så den kan fordøjes bedre.

Tarme er et system af hulrum og rør, der strækker sig fra mavesækkens udgang til anus. De fleste af tarmerne har en indvendig overflade, der er dækket med små fold, som øger overfladen, så organismen kan absorbere næringsstofferne bedre. I tarmene findes også mange forskellige typer af bakterier, som hjælper til at fordøje maden yderligere.

Leveren og galdeblæren er to vigtige organer, der hjælper med at fordøje fedtstoffer. Leveren producerer galdesaft, som indeholder salte og stoffer, der hjælper med at opløse fedtstofferne, så de kan absorberes i tarmene. Galdeblæren lagrer galdesaften og udskiller den ind i tolvfingertarmen, når organismen spiser.

Bugspytkirtlen er et andet vigtigt organ, der producerer enzymer, som hjælper med at fordøje kulhydrater, proteiner og fedtstoffer. Bugspytkirtlen udskiller også insulin, et hormon, der regulerer blodsukkeret i organismen.

Sammen arbejder disse organer for at fordøje maden og absorbere næringsstofferne, så organismen kan vokse og fungere korrekt. Hvis der er problemer med et af disse organer, kan det have en betydelig indvirkning på organismens helbred og livskvalitet.

Neuroglia, även känt som glial cells, är stödjevävnad i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos djur. De utgör ungefär hälften av hjärnbalansens volym och har länge antagits vara passiva underhållsceller, men nyligen forskning visar att de också kan ha en aktiv roll i informationsprocesseringen.

Det finns fyra huvudtyper av neuroglia: astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller. Astrocyter är de vanligaste glialcellerna och hjälper till att underhålla neuroner, reglera transmissionen av signalsubstanser i synapsen och underhåll och reparera hjärnan efter skada. Oligodendrocyter producerar myelin som isolerar axoner (långa utskott från neuroner) och ökar nervimpulsens hastighet. Ependymceller liner ventrikelsystemet, en serie håligheter i hjärnan fyllda med cerebrospinalvätska, och hjälper till att producera den vätskan. Mikrogliaceller är immunförsvarsceller som hjälper till att försvara nervsystemet mot infektioner och skador.

'Blodtrycksfall' är en medicinsk term som refererar till ett plötsligt och ofta markant lägre blodtryck än vad som är normalt för den enskilda individen. Det kan orsakas av olika faktorer, inklusive att man har stått upp hastigt, varit länge i liggande position, haft en allvarlig blödning eller haft en allergisk reaktion. Symptomen på blodtrycksfall kan variera, men kan innefatta yrsel, svimning, trötthet, yrsel och svårigheter att tala klart. I allvarliga fall kan det leda till medvetslöshet eller i värsta fall död. Om du upplever symtom på blodtrycksfall bör du söka omedelbar medicinsk hjälp.

Hormoni är kemiska signalsubstanser som produceras och secreteras av endokrina celler eller glandulae i människokroppen. De transporteras sedan via blodet till målceller, där de binder till specifika receptorer och påverkar celldelningen, vävnadens tillväxt och utveckling, metabolismen och homeostasen i kroppen.

Exempel på hormoner inkluderar insulin, som produceras av bukspottkörteln och reglerar blodsockernivåerna; östrogen och testosteron, som är könshormoner som produceras av äggstockarna respektive testiklarna och påverkar reproduktionen och sekundära könskaraktärer; samt adrenalin, som produceras av binjurarna och förbereder kroppen för "kampsituationer".

Vasovagal svimning, även känt som neurokardiogen synkope, är en form av medvetandeförlust orsakad av ett plötsligt och tillfälligt fall i hjärtslaget (hjärtrytm) och/eller blodtrycket. Detta sker vanligtvis som en reaktion på en utlösande händelse, såsom att se blod, få injektioner eller underga en obekväm procedur.

När du utsätts för denna utlösande händelse aktiveras det autonoma nervsystemet, vilket styr dina kroppsliga reaktioner på stress och emotionella tillstånd. Detta orsakar en överdriven parasympatisk respons, som sänker din hjärtslag och blodtryck. Som ett resultat får din hjärna för lite syre, vilket kan leda till medvetandeförlust och svimning.

Vasovagal svimning är vanligt förekommande och tenderar att drabba människor i alla åldrar. Det är oftast inte allvarligt, men det kan vara skrämmande och ibland leda till skador om det sker i otrygga situationer, såsom under bad eller körning. Om du upplever vasovagal svimning rekommenderas du att söka medicinsk vård för att utesluta andra allvarliga orsaker till medvetandeförlust och få råd om hur du undviker framtida svimningsattacker.

Atrieflimmer, eller förmaksflimmer, är en hjärtsjukdom där den övre vänstra komoran i hjärtat, atriet, börjar flimra och kontrahera (kontrahera) oregelbundet och snabbt. Detta kan leda till att blodet inte pumpas effektivt genom hjärtat och kan orsaka sänkt hjärtfunktion och syrgasbrist i kroppen. Atrieflimmer kan också öka risken för blodpropp (till exempel stroke) eftersom obehandlat atrieflimmer kan leda till att blod samlas och koagulerar i förmaken. Symtom på atrieflimmer kan inkludera palpitationer, andfåddhet, yrsel, svimning och bröstsmärta. Behandlingen för atrieflimmer kan omfatta mediciner, elektrisk kardioversion eller ablation.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Fourieranalyse är en matematisk metod inom signalsignalbehandling och analys som tillåter en komplex signal att brytas ned i en summa av sinusvågor med olika frekvenser, amplituder och faser. Denna metod är uppkallad efter den franske matematikern Jean Baptiste Joseph Fourier.

I medicinsk kontext kan Fourieranalys användas för att analysera biomedicinska signaler som elektrokardiogram (ECG), elektroencefalografi (EEG) och magnetoencefalografi (MEG) signalsammansättning. Detta kan hjälpa till att identifiera olika frekvensbakgrunder och deras relativa intensiteter, vilket i sin tur kan ge information om olika fysiologiska processer eller störningar i kroppen.

I'm sorry for any confusion, but "3-iodobenzylguanidine" is already a chemical name and does not have a medical definition per se. However, it is a compound that is used in medical imaging, particularly in nuclear medicine. It is a radioactive tracer that can be used to help diagnose certain types of tumors, such as pheochromocytomas and neuroblastomas. The iodine-123 or iodine-131 isotopes are often used in the preparation of this compound for medical imaging.

Here's a brief overview of the chemical components:

* "3-Iodo" refers to the presence of an iodine atom attached to the 3-position of the benzene ring.
* "Benzyl" indicates a carbon ring (benzene) with a single carbon atom and a hydrogen atom extending from it, making it resemble a "bench."
* "Guanidine" is an organic compound that consists of a carbon atom connected to three nitrogen atoms, forming a structure that looks like a "guanine" molecule (a nucleobase) with an additional nitrogen atom.

Together, these components form the chemical "3-iodobenzylguanidine."

Neuropeptid Y (NPY) är ett neuropeptid som initialt upptäcktes i centrala nervsystemet (CNS), men har sedan dess visat sig vara utbrett överflödigt i andra delar av kroppen, inklusive det perifera nervsystemet och flera olika typer av endokrina celler. Det är ett av de mest förekommande neuropeptiderna i CNS hos däggdjur och har en rad olika funktioner, bland annat roller i regleringen av aptit, sömn, smärta, blodtryck, humör och minnesfunktioner.

NPY består av 36 aminosyror och är kodad av NPY-genen som finns på kromosom 7p15.1-p14.1 hos människor. Det bildas som ett propeptid, som sedan klipps upp till sin aktiva form av en prohormonklippase.

NPY utövar sina effekter genom att binda till och aktivera specifika G-proteinkopplade receptorer, vilka kallas NPY1R, NPY2R och NPY5R. Dessa receptorer finns på cellmembranet hos en mängd olika cellder i både CNS och det perifera nervsystemet.

När NPY binder till dessa receptorer utlöses en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till en rad fysiologiska responsar, inklusive ökning av cellvätskeinnehållet, ökad neurotransmitterutsläpp och förändringar i andningen.

Då NPY är involverat i så många olika funktioner har det blivit en omfattande forskning kring dess roll i olika sjukdomstillstånd, inklusive neuropsykiatriska tillstånd som depression och ångest, samt metabola störningar som fetma och diabetes.

En nervcellsutskott, också känt som ett neurit eller axon, är en utlöpare från en nervcell (neuron) som används för att överföra elektriska signaler, eller impulser, till andra nerver, muskler eller körtlar i kroppen. Detta gör att nervcellen kan kommunicera med andra celler och hjälpa till att koordinera olika funktioner i kroppen. Nervcellsutskott kan vara myltingar (myelinerade) eller icke-myltingar (amylinerade), beroende på om de är täckta med en myelinhinnan som hjälper till att skydda och isolera nervimpulsen under överföringen.

'CNS-aktiva medel' refererar till läkemedel eller andra substanser som påverkar Centrala Nervösa Systemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. Dessa medel kan antingen stimulera eller hämma nervcellernas funktion, beroende på deras mekanism av verkan. Exempel på CNS-aktiva medel är sedativa, stimulanter, antidepressiva, antipsychotiska läkemedel och opiater.

'Blodsocker' er en medisinsk betegnelse for sukkerkoncentrasjonen i blodet, og måles typisk i millimol pr. liter (mmol/L) eller milligram pr. déciliter (mg/dL). Det er også kjent som blodglukosen. Normal verdier for blodsocker ligger vanligvis mellom 4,0 og 5,5 mmol/L etter en 8-timers fasten, men variasjoner kan forekomme alt etter individet og alderen. Høye blodsockerverdi kan være ein indikator for diabetes eller andre medisinske tilstander.

'Vakenhet' definieras inom medicinen som ett medvetet tillstånd där en individ är fullt medveten och reagerar på sin omgivning. Det är den normala medvetna tillståndet under dagen, då individen kan tänka, kommunicera och agera aktivt. Vakenhet kontrolleras av ett komplext system som involverar flera hjärnstrukturer och neurotransmittorsystem, inklusive det retikulära aktiveringssystemet (RAS), thalamus och kortikala nätverk.

Insulin är ett hormon som produceras och sekreteras av de betaceller som finns i bukspottkörteln (pancreas). Det spelar en central roll i regleringen av blodsockernivåerna i kroppen. När vi intagit kolhydrater från maten bryts dessa ner till glukos i tarmen, som sedan absorberas in i blodet. Denna ökning av blodglukoskoncentrationen orsakar betaceller att släppa ut insulin, vilket stimulerar celler runt om i kroppen (i synnerhet lever-, muskel- och fettceller) att ta upp glukosen från blodet och använda den som energikälla eller lagra den som glykogen eller fettsyror. På så sätt hjälper insulin till att hålla blodsockernivåerna i balans och förhindrar att de stiger allt för högt. Insufficiens av insulin orsakar diabetes typ 1, medan resistans mot insulins effekter kan leda till diabetes typ 2.

Isoproterenol är ett syntetiskt läkemedel som tillhör kategorin beta-2-adrenergika. Det verkar genom att aktivera beta-2-adrenerga receptorer, vilket orsakar en ökning av intracellulärt cyklisk AMP (cAMP) och i sin tur leder till en relaxering av glatt muskulatur och en ökad kronisk hjärtfrekvens.

Isoproterenol används vanligtvis för att behandla bradykardi (långsam hjärtslag), bronkiell astma och andra lungsjukdomar som orsakas av bronkiell spasm. Det kan också användas för att diagnostisera och behandla certaina typer av hjärtblock.

Sidan effekterna av isoproterenol är starka, bör det endast användas under kontrollerade medicinska omständigheter och under nära övervakning av en läkare.

Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.

ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:

1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.

Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.

Electroencephalography (EEG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i hjärnan. Metoden registrerar de potentialskillnader som uppstår när neuron i hjärnbarken kommunicerar med varandra. Dessa potentialskillnader kan visas som en kurva över tiden, kallad ett elektroencefalogram.

EEG används ofta för att diagnostisera och monitorera olika former av sjukdomar och skador i centrala nervsystemet, till exempel epilepsi, sömnstörningar, hjärnskador, stroke och demens. Den kan även användas under operationer för att övervaka hjärtats funktion och under behandling med elektrochoke för att behandla svår epilepsi.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

'Irritable bowel syndrome' (IBS) er en funksjonell tarmsjukdom som kharakteriseres av bukmor, forstopping eller diarré, eller både av disse sammen med bukpine og endrede tarmvaner. Symptomene varierer i alvorhet og kan komme og gå over tid. IBS er ofte forbundet med psykisk stress og økt känslighet overfor tarmsymptomer, men det saknes klare organiske orsaker til sykdommen. Behandlingen av IBS inkluderer vanligvis ændringer i kosten, fysisk aktivitet, stressreduksjon og medikamentell behandling for å lindre symptomer.

Nervsystemets skador, också kända som nervskador, är skador eller skadegörande tillstånd som påverkar nervceller eller nerver. Nervceller, även kallade neuroner, är specialiserade celler som transmiterar och bearbetar information i form av elektriska impulser och kemiska signaler. Nerver är samlingar av nervceller och stödjande strukturer som bildar kommunikationsvägar mellan olika delar av kroppen.

Nervsystemets skador kan vara primära, orsakade direkt av en skada eller sjukdom som påverkar nervceller eller nerver, eller sekundära, orsakade av komplikationer från andra skador eller sjukdomar.

Exempel på olika typer av nervsystemets skador inkluderar:

1. Skador på centrala nervsystemet (CNS): CNS-skador drabbar hjärnan och ryggmärgen. De kan orsakas av traumatiska händelser, såsom huvudtrauma eller ryggradsförlamning, eller av sjukdomar som stroke, multipel skleros (MS), Parkinson's disease och Alzheimer's disease.
2. Perifera nervsystemets skador (PNS): PNS-skador drabbar de nerver som förbinder hjärnan och ryggmärgen med resten av kroppen. De kan orsakas av traumatiska händelser, såsom frakturer eller skador på muskler och senor, eller av sjukdomar som diabetes, Guillain-Barré syndrom och karbomatidos.
3. Neurodegenerativa sjukdomar: Dessa är progressiva sjukdomar som orsakas av en nedbrytning av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar inkluderar Parkinson's disease, Alzheimer's disease, Huntington's disease och amyotrofisk lateralskleros (ALS).
4. Neuropatiska smärtsjukdomar: Dessa är sjukdomar som orsakar kronisk smärta i nerverna. De kan vara relaterade till skador, sjukdomar eller inte ha någon känd orsak. Exempel på neuropatiska smärtsjukdomar inkluderar diabetisk neuropati, postherpetisk neuralgi och komplex regional smärta syndrom (CRPS).

Behandlingen av nervskador varierar beroende på typen och svårighetsgraden. Den kan omfatta medicinering, fysikalisk terapi, kirurgi, rehabilitering och livsstilsförändringar. I vissa fall kan också komplementär och alternativ medicin vara till hjälp.

'Hjärtförmak' är en medicinsk term som refererar till de två övre kammare i hjärtat, även kända som vänster och höger hjärtförmak. Deras funktion är att ta emot blodet från kroppens blodkärl och pumpar det vidare till de två nedre kammarna, kallade vänster och höger hjärtkammare.

Vänster hjärtförmak tar emot syresatt blod från lungorna och pumpar det sedan över till vänster hjärtkammare genom mitralisklaffen. Höger hjärtförmak tar emot utandat, syrefattigt blod från kroppen och pumpar det över till höger hjärtkammare genom tricuspidalklaffen.

Hjärtförmaken spelar en viktig roll i hjärtats funktion och kan påverkas av olika hjärtsjukdomar, såsom hjärtfel, hjärtmuskelsjukdom och blodproppar.

Homeostas är ett begrepp inom fysiologi och betecknar ett systems förmåga att upreta och underhålla en relativt konstant internt miljö, trots fluktuerande yttre förhållanden. Det innebär att levande organismer har mekanismer som reglerar och kontrollerar olika fysiologiska variabler, såsom kroppstemperatur, syre- och näringsomsättning, vätskebalans och elektrolytbalans, för att upprätthålla en jämn och balanserad inre miljö. Homeostas uppnås genom ett komplext regleringssystem som innefattar sensoriska mekanismer, integrationscentra och effektormekanismer. Exempel på homeostatiska processer är blodsockernivåers reglering av insulin och glukagon, kroppstemperaturreglering genom svettning och skälva samt vätske- och elektrolytbalansens reglering genom hormonella mekanismer.

'Myelinskidan' är ett lagertunge material som omger och skyddar nervcellers axoner i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) samt i det perifera nervsystemet. Den består huvudsakligen av fett och protein och har en vitaktig färg, varav den vita substansen i hjärnan och ryggmärgen utgörs till stor del av myelinskidor.

Myelinskidan har till uppgift att öka nervimpulsernas hastighet och skydda axonen från skada. Den bildas av en typ av glialceller som kallas oligodendrocyter i centrala nervsystemet och av Schwannceller i det perifera nervsystemet. Myelinskador, såsom multipel skleros (MS), kan orsaka neurologiska symtom som sängliggande, förlamningar, känselbortfall och smärta.

"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."

Halotan är ett äldre inhalationsanestetikum, som tillhör gruppen halogenerade kolväten. Det användes främst under 1900-talets senare hälft och början av 2000-talet, men har idag i princip helt ersatts av modernare alternativ på grund av sina biverkningar och säkerhetsrisker.

Halotan är ett flytande ämne vid rumstemperatur och har en sötaktig lukt. Vid användning som inhalationsanestetikum förångades det och andas in av patienten, varpå det ger en snabb och djup narkos. Halotan är mycket potent och kan orsaka respirationsdepression, lägre blodtryck och hjärtrytmrubbningar som negativa biverkningar. Dessutom kan det ge upphov till hepatisk skada (leverförgiftning) vid långvarig användning.

Idag används halotan mycket sällan på grund av de nämnda riskerna och biverkningarna, samt eftersom det finns modernare och säkrare alternativ tillgängliga.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

'Sinusknut' (eller 'sinusbLOKKER') er en tilstand der en eller flere av de luftfyltede huler i ansiktet, kjent som kjøttsinuser, blir inflammerte og infisjerte. Dette fører til smerter, trykk og/eller svedt nese. Sinusknuter kan være akutt eller kronisk, og de kan være forårsaket av en infeksjon, allergi eller andre medisinske tilstander. Akut sinusknut oppstår ofte som en komplikasjon til en infeksjon i øvre luftveier, mens kronisk sinusknut kan være mer utfordrende å behandle og kan forårsake langvarige symptomer.

En svampinfektion i centrala nervsystemet (CNS) är en infektion som orsakas av en svampart och drabbar hjärnan eller ryggmärgen. Detta kan inträffa när en svampinfektion, till exempel kryptokockos, sprider sig från andra delar av kroppen via blodomloppet. Symptomen på en svampinfektion i CNS kan variera beroende på orsaken och kan inkludera huvudvärk, feber, kräksjuka, förvirring, minnesförlust, muskelstelhet, svaghet, balansproblem och i värsta fall koma. Behandlingen av en svampinfektion i CNS är ofta baserad på antimykotiska läkemedel som kan ges oralt eller intravenöst.

Elektrofysiologi är en medicinsk specialitet som handlar om studiet av den elektriska aktiviteten hos levande vävnader, särskilt hjärt- och nervvävnader. Inom kardiologin används elektrofysiologi för att diagnostisera och behandla olika typer av hjärtsjukdomar, till exempel aritmier (för fått eller för snabb hjärtrytm).

Inom neurofysiologin används elektrofysiologiska tekniker för att studera den elektriska aktiviteten i nervceller och deras signalering till varandra. Detta kan ske genom att placera elektroder på ytan av hjärnan eller inuti nervbanor för att mäta den elektriska aktiviteten under olika förhållanden, till exempel under vakenhet eller sömn, och under olika sjukdomszuständerna.

Elektrofysiologin är en mycket avancerad teknik som kräver speciell utbildning och erfarenhet för att kunna tolka de komplexa mönstren av elektrisk aktivitet som kan ses i levande vävnader.

Glukagon är ett hormon som produceras i bukspottkörteln och har en viktig roll i kroppens energibalans. Glukagon stimulerar frisättningen av glukos (socker) från levern till blodet, särskilt när blodsockernivåerna är låga. Detta hjälper till att höja blodsockernivåerna och ge kroppen den energi som behövs. Glukagon verkar genom att aktivera en signalsubstans, cAMP, i målceller, vilket leder till att levern omvandlar glykogen (ett kolhydrat) till glukos.

Fenylefrin är ett sympatomimetiskt amin som verkar som en stark alfa-1 adrenoreceptoragonist. Det används vanligtvis för att kontrahera blodkärl och höja blodtrycket, vilket gör det till ett effektivt läkemedel vid hypotension eller under allmänt anestesi. Fenylefrin kan också användas som en decongestant i näsa preparat för att behandla rinit (nasal congestion) eftersom det orsakar vasokonstriktion i slemhinnan i näsan. Det finns receptbelagt och receptfritt tillgängligt beroende på dosering och användningsområde.

Aging, also known as aging or senescence, is a natural, progressive process that occurs over time and affects all living organisms. In a medical context, aging is defined as the accumulation of changes in an individual over time, which includes biological, psychological, and social components. These changes can lead to increased vulnerability to disease, disability, and death.

The biological aspect of aging involves changes at the cellular and molecular level, such as DNA damage, telomere shortening, protein aggregation, and altered gene expression. These changes can affect the function and survival of cells and tissues, leading to age-related diseases such as cancer, heart disease, and neurodegenerative disorders.

The psychological aspect of aging involves changes in cognitive, emotional, and social functioning. Aging can be associated with declines in memory, attention, and processing speed, as well as increased risk for mental health conditions such as depression and anxiety. However, many older adults maintain good cognitive function and emotional well-being throughout their lives.

The social aspect of aging involves changes in roles, relationships, and social participation. Older adults may experience retirement, loss of loved ones, and decreased mobility, which can impact their social connections and sense of purpose. However, many older adults remain active and engaged in their communities, pursuing new interests and maintaining meaningful relationships.

In summary, aging is a complex and multifaceted process that involves changes at the biological, psychological, and social levels. While there are challenges associated with aging, many older adults lead healthy, fulfilling lives and make valuable contributions to their families and communities.

Medicinskt sett kan vibrationer definieras som mekaniska rörelser som överförs till kroppen via exempelvis en yta eller ett föremål. Vibrationer kan upplevas som en snabb, upprepad rörelse som kan påverka olika delar av kroppen beroende på frekvens, amplitud och exponeringstid.

Långvarig exponering för vibrationer kan leda till skador på muskler, senor, leder och nerver, särskilt i händer och armar. Detta kallas vibrationssjukan eller hand-armvibrationssyndromet (HAVS). Symptomen kan inkludera småkramper, känselbortfall, smärtor och försämrad rörlighet i händer och fingrar.

För att undvika vibrationsskador rekommenderas användning av mekaniska buffertar, regelbundna pauser och teknikträning för att minska exponeringen för vibrationer under arbetet.

Nikotinreceptorer är en typ av receptor i nervsystemet som påverkas av signalsubstanser som inkluderar neurotransmittorn acetylkolin och även den psykoaktiva drogen nikotin. Dessa receptorer spelar en viktig roll i bland annat regleringen av neurologiska funktioner såsom minne, inlärning, och humör.

Nikotinreceptorerna är transmembrana proteiner som består av fem underenheter som bildar en pore genom cellmembranet. Det finns två huvudtyper av nikotinreceptorer: den muskarinska typen och den nicotiniska typen. Den nicotiniska typen är den som påverkas av både acetylkolin och nikotin.

När acetylkolin eller nikotin binds till nikotinreceptorerna öppnas kanalen i receptorn, vilket leder till inflödet av natriumjoner (Na+) in i cellen och utflödet av kaliumjoner (K+) ut från cellen. Detta skapar en depolarisering av cellmembranet och kan leda till en aktionspotential, vilket är en nervimpuls som ger upphov till kommunikation mellan nervceller.

Nikotinreceptorerna kan bli desensibiliserade eller desaktiverade vid långvarig exponering för nikotin, vilket kan leda till tolerans och beroende. Desensibilisering innebär att receptorn inte svarar på signalsubstanser längre, medan desaktivering innebär att receptorn slutar att fungera helt.

Acetylcholin (ACh) er ein neurotransmitter, det vil si en type signalstoff som overfører informasjon mellom nervesystemet og andre deler av kroppen. ACh er involvert i mange forskjellige funksjoner i kroppen, blant annet:

1. Muskelaktivitet: ACh er viktig for å aktivere skeletmuskler og hjerte musclesammenspilling. Når ein nervesignal kommer til en muskel, setter det av en reaksjon som frigir ACh fra nerveendingen (den delen av nerven som er nærmest muskelen). ACh binder seg deretter til reseptorer på muskelcellen og får muskelen til å kontraherast.

2. Kognisjon: ACh spiller en viktig rolle i kognisjon, inkludert opmerksomhet, hukommelse og læring. Det er involvert i flere aspekter av kognisjonen, blant annet å holde informasjon i arbeidshukommelsen og å skifte fokus mellom forskjellige oppgaver.

3. Sansning: ACh er involvert i visse typer sansing, som syn og hørsel. I øynene finnes det en type nerveceller som bruker ACh for å overføre informasjon fra øyet til hjernen.

4. Emosjon: ACh er også involvert i emosjonelle prosesser, blant annet frykt og vrede. Det kan påvirke humør og adferd ved å påvirkte hjerneområdene som er involvert i disse prosessene.

ACh binder seg til to hovedtyper av reseptorer: nicotinisk og muskarinisk. Nicotinske reseptorer finnes i muskler og nervesystemet, mens muskarinske reseptorer forekommer i hjernen og andre deler av kroppen. ACh-antagonister, som for eksempel kurare, blokerer nicotinistiske reseptorer og brukes som relaksanter for å løsne musklene under kirurgiske operasjoner. ACh-agonister, som for eksempel pilokarpin, aktiverer muskarinske reseptorer og brukes til å behandle grøn stær eller å stimulere svedkjertene for å redusere feber.

Fysiologisk anpassning (eng. "physiological adaptation") refererar till de mekanismer och processer som inträffar inom en organisms kropp för att möjliggöra överlevnad och optimal funktion i en viss miljö. Detta kan involvera ändringar på cell-, vävnads- eller systemnivå, och kan ske som svar på både kortvariga och långvariga stimuli. Exempel på fysiologisk anpassning inkluderar reglering av kroppstemperatur, blodtryck, andning, och metabolism.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Elektrofysiologiska tekniker (EPS) för hjärtat är metoder som används för att undersöka och behandla hjärtats elektriska aktivitet. Detta görs genom att placera fina elektroder i olika delar av hjärtat via en kateter som införs genom en ven i arm eller lår.

EPS kan användas för att:

* Diagnostisera oregelbundenheter i hjärtats rytm, såsom aritmi
* Lokalisera och kartlägga abnorma elektriska banor i hjärtat som orsakar oregelbundna hjärtslag
* Testa effekten av olika behandlingar, till exempel mediciner eller ablation
* Genomföra en ablation, vilket innebär att försöka eliminera eller isolera abnorma elektriska banor i hjärtat med hjälp av värme, kyla eller annan energi.

EPS är en specialiserad procedur som utförs av en elektrofysiolog, en läkare med specialistutbildning inom området. Proceduren kräver speciell utrustning och används ofta för att diagnostisera och behandla komplexa hjärtrytmstörningar som inte svarar på andra behandlingsmetoder.

In a medical context, "motion" often refers to the ability to move or bend a body part. For example, range of motion (ROM) is a term used to describe the degree to which a joint can move in various directions. A healthcare provider may assess a patient's range of motion by measuring how far they can move a particular body part actively (meaning the patient moves it themselves) or passively (meaning the healthcare provider moves it for them).

Motion can also refer to the movement of the body as a whole, such as during gait analysis, which involves evaluating a person's walking pattern and mobility. Additionally, motion can be used to describe the movement of fluids or structures within the body, such as in the case of bowel movements or the movement of air in and out of the lungs.

'Könskarakteristika' refererar till de fysiska, kroppsliga och biologiska egenskaper som används för att bestämma om en person är man eller kvinna. Dessa karaktäristika inkluderar traditionellt exempelvis könskromosomerna (XX hos kvinnor och XY hos män), könsorganen, könsbekräftande hormonnivåer och sekundära könskarakteristika som till exempel bröstutveckling eller skäggväxt.

Det är värt att notera att könskaraktäristika kan variera mycket mellan olika individer, och att det finns många variationer och avvikelser från de traditionella binära könsnormerna. Vissa personer kan också identifiera sig som icke-binära eller transpersoner, vilket innebär att deras identitet inte nödvändigtvis korresponderar med de könskaraktäristika de har fötts med.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Muskarinreceptorer är en typ av receptor som binder acetylkolin, en signalsubstans i nervsystemet hos djur. Det finns fem huvudsakliga subtyper av muskarinreceptorer, betecknade M1 till M5. Dessa receptorer spelar en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer som hjärt- och andningsfunktion, smärta, minnesbildning, samt kognitiva och emotionella funktioner.

Muskarinreceptorerna är metabotropa receptorer, vilket betyder att de verkar genom att aktivera signalsubstanser som modulerar andra proteiner i cellen istället för att direkt öppna eller stänga jonkanaler. När acetylkolin binder till muskarinreceptorerna utlöses en kaskad av intracellulära händelser som leder till aktivering eller inaktivering av olika enzymer och andra proteiner, vilket i sin tur påverkar cellens funktion.

M1-receptorer finns främst i centrala nervsystemet och är involverade i kognitiva processer som minnesbildning och inlärning. M2-receptorer återfinns huvudsakligen i hjärtat och andningssystemet, där de reglerar hjärtats frekvens och styr andningen. M3-receptorer finns i bland annat glatt muskulatur, slemhinnor och blodkärl, och är involverade i kontraktion av muskler, sekretion av vätskor och reglering av blodflödet. M4- och M5-receptorer återfinns huvudsakligen i centrala nervsystemet, där de deltar i reguleringen av dopaminutsläpp och andra neurotransmittorprocesser.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

I medicinsk kontext refererar "kall temperatur" vanligtvis till en kroppstemperatur under 35°C (95°F). Detta skiljer sig från normaltemperatur, som ofta definieras som mellan 36,5°C och 37,5°C (97,7°F och 99,5°F).

En lägre än normal kroppstemperatur kan indikera en varulka sjukdom eller ett underliggande medicinskt tillstånd, såsom hypotermi, hypotalamič dysfunktion, sepsis, eller vissa infektioner som kan påverka kroppens termoregleringssystem.

Det är viktigt att notera att den exakta definitionen av "kall temperatur" kan variera beroende på kontext och det specifika medicinska tillståndet som undersöks.

'Normalvärden' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och diagnostik som refererar till ett normalt intervall eller ett referensintervall för ett visst laboratorieresultat, baserat på populationen som studerats. Normalvärdena representerar de värden som ligger inom det normala omfånget och används som en guide för att tolka patientens laboratorieresultat i förhållande till den genomsnittliga populationen.

Det är viktigt att notera att normalvärden kan variera beroende på ålder, kön, ras, hälsostatus och andra faktorer. Dessa värden fastställs genom att mäta ett laboratorieparametern hos en stor grupp friska individer (referenspopulationen) och sedan beräkna statistiska gränser för det normala intervallet, oftast som medelvärde ± två standardavvikelser.

Det är också viktigt att komma ihåg att ett laboratorieresultat som faller utanför det normala intervall inte alltid innebär sjukdom eller patologi, och tvärt om kan ett resultat som ligger inom det normala intervall inte utesluta en viss diagnos. Laboratorietester används ofta tillsammans med kliniska bedömningar, symptom och andra diagnostiska tester för att ställa en diagnos eller övervaka en patients hälsotillstånd.

Myokardskemi (myocardial ischemia) är ett tillstånd då blodflödet och syretillförseln till hjärtmuskulaturen (myokardiet) minskar eller avbryts. Detta orsakas vanligtvis av en obstruktion i de koronarartärer som förser hjärtat med syre- och näringsriktigt blod. Myokardskemi kan leda till smärta i bröstet (angina pectoris) eller allvarligare komplikationer som hjärtinfarkt om det inte behandlas akut.

Känslor är mentala och fysiska reaktioner på olika intryck, erfarenheter och situationer. De är en naturlig del av mänsklighetens subjektiva upplevelse och hjälper oss att tolka, förstå och svara på världen runt omkring oss. Känslor kan variera i intensitet och varaktighet och kan inkludera en bred skala av affektiva tillstånd som glädje, sorg, rädsla, ilska, undran, förvåning och kärlek. De aktiverar också vissa delar av hjärnan och kroppen, vilket kan leda till fysiska reaktioner såsom ökat hjärtslag, rodnad eller tårfylldhet. Känslor kan påverka tankar, beslut, minnen och interaktioner med andra människor.

Smärta är en ubehaglig sensorisk och emosional erfarenhet som kan variera i intensitet från mild till stark, och som vanligtvis är associated med skada eller sjukdom. Smärtan är ett varningssystem som hjälper kroppen att reagera på skador och hot. Den kan också vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller skada. Smärtan kan beskrivas i termer av dess kvalitet, intensitet, varaktighet och lokalisation. Det finns två huvudsakliga typer av smärta: akut smärta och kronisk smärta. Akut smärta är en plötslig smärta som oftast uppstår i samband med en skada eller sjukdom, och som normalt förväntas vara tillfällig. Kronisk smärta däremot är en smärta som varar över en längre period av tid, vanligen mer än tre månader, och som kan påverka individens vardagliga liv och mentala hälsa.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

Elektromyografi (EMG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter den elektriska aktiviteten i skelettmusklerna. Den består vanligen av två delar: en del där man registrerar muskelns vilorelaxation, kallad "registrering av spontan aktivitet", och en del där man studerar muskelns svar på nervstimulering och/eller patientens egen muskelaktivering, kallat "provocerande tekniker".

EMG-undersökningen utförs vanligen av en specialist i neurologi eller fysiatri, och används för att diagnostisera neuromuskulära sjukdomar som exempelvis muskeldystrofi, neuropati och skador på nervrötter. Resultaten tolkas i sammanhang med patientens kliniska symptom och andra undersökningsmetoder.

"Adrenergic α-stimulant" er en medisinsk betegnelse for stoffer som stimulerer adrenerge receptorer av typen α (alfa). Disse receptorerne finnes i blodkar og andre typer celler i kroppen, og deres aktivering fører til konstriksjon (snæring) av blodkar og økt svangerskapshjertefrekvens. Adrenergiske α-stimulanter kan brukes som lægemidler for å behandle hypotensjon (lavt blodtrykk), og inkluderer stoffer som fenylefrin, metoxamin og noradrenalin.

Innebörden av begreppet "icke-linjär dynamik" inom medicinen är den vetenskapliga granskningsprocessen och analysmetoden för att undersöka och förutsäga hur komplexa system, till exempel biologiska system som kroppen eller olika sjukdomar, kan uppföra sig över tiden.

Icke-linjär dynamik studerar ofta hur små förändringar i ett system kan leda till stora och oförutsägbara effekter, vilket kallas för den icke-linjära kausaliteten. Detta skiljer sig från linjär dynamik, där man antar att små förändringar leder till proportionellt mindre effekter.

Icke-linjär dynamik kan användas inom medicinen för att analysera och förstå sjukdomars utveckling, diagnostisera sjukdomar och utvärdera behandlingsalternativ. Exempel på områden där icke-linjär dynamik kan vara till nytta är neurologi, kardiologi, onkologi och immunologi.

Astrocyter är en typ av stödjecell i centralnervösystemet (CNS), som hjälper till att bilda neuroglia, även känd som nervvävnad. De är den vanligaste typen av glialcell i CNS och spelar en viktig roll i underhåll och funktion av neuroner (nervcellerna).

Astrocyter har många funktioner, inklusive:

1. Underhåll av homeostas: De hjälper till att reglera jonbalansen och näringsomsättningen i den centrala nervsystemet.
2. Buffring av neurotransmittorer: De tar upp och bort neurotransmittorerna efter de har skickat sin signal, för att säkerställa att signalsystemet inte störs.
3. Skydd av blod-hjärnbarriären: De hjälper till att reglera vad som kan passera från blodomloppet in i hjärnan.
4. Stöd av neuroner: De bildar en strukturell stödjande ramverk runt neuronerna och hjälper till att fästa dem på rätt plats.
5. Reparation efter skada: Efter en skada i CNS, kan astrocyter bli reaktiva och bilda ärrvävnad för att skydda omgivande vävnad.

Astrocyter är också involverade i flera sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärnskador och cancer.

"Kärlmotstånd" (i engelska vanligtvis kallat "vascular resistance") är ett mått på den totala resistansen som blodkärlen ger upphov till när blod pumpas genom dem av hjärtat. Det beräknas vanligen genom att dividera det tryck som skapas över kärlen (mean arterial pressure, MAP) med flödet av blod som pumpas genom dem per tidsenhet (cardiac output, CO). Matematiskt kan det uttryckas som:

Kärlmotstånd = MAP / CO

Ett högre kärlmotstånd innebär att hjärtat behöver arbeta hårdare för att få blodet att cirkulera effektivt i kroppen, medan ett lägre kärlmotstånd betyder att hjärtat kan pumpa blodet mer effektivt. Faktorer som kan påverka kärlmotståndet inkluderar diameteren och elasticiteten hos de blodkärl som är inblandade, samt olika signalsubstanser som reglerar deras kontraktion och relaxering.

En bakteriell infektion i centrala nervsystemet (CNS) är en infektion som drabbar hjärnan eller ryggmärgen och orsakas av bakterier. Det kan vara någon av följande:

1. Meningit: En inflammation av de membraner som omger hjärnan och ryggmärgen (de meninges). Den vanligaste orsaken till bakteriell meningit är *Neisseria meningitidis* (meningokocker) och *Streptococcus pneumoniae* (pneumokocker).

2. Encefalit: En inflammation av hjärnbarken, som kan orsakas av bakterier såsom *Mycobacterium tuberculosis* (tuberkulos) och *Streptococcus agalactiae* (grupp B-streptokocker).

3. Abscess: En encapsulerad samling av pyogenic bakterier, som bildar en inflammatorisk massa i hjärnan eller ryggmärgen. Vanliga orsaker till bakteriella abcesser inkluderar *Staphylococcus aureus* och anaeroba bakterier.

4. Sinusit: En inflammation av de slemhinnefickor som omger näsa, ögon och tinningarna kan sprida sig till hjärnan via den blodkärlsförbindelse som finns mellan tinningarna och hjärnan (t.ex. thromboflebitis of the cavernous sinus).

Symptomen på en bakteriell infektion i CNS kan inkludera feber, huvudvärk, kräkningar, muskelstelhet, förvirring, medvetandeförlust och i vissa fall fokal neurologisk skada. Behandlingen består ofta av antibiotika som är aktiva mot de bakterier som orsakar infektionen.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

Den medicinska definionen av "blod-hjärnbarriären" (BHB) är ett system av cellmembran som kontrollerar och begränsar utbytet av substanser mellan blodomloppet och centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Den består huvudsakligen av endotelceller i de små blodkärlen som försörjer hjärnan, vilka är sammanbundna av täta skrynklor som begränsar vad som kan diffundera över till det omgivande vävnaden. Dessutom finns det en underlagrad basalmembran och glialceller (särskilt astrocyter), vilka bidrar till att upprätthålla och reglera barriärens integritet och funktion.

BHB har till syfte att skydda hjärnan från skadliga substanser, toxiner och patogener som kan finnas i blodet, samtidigt som den tillåter nödvändiga näringsämnen, hormoner och signalsubstanser att passera över för att underhålla och kommunicera med nervcellerna (neuroner). Den här selektiva permeabiliteten gör att BHB är av stor betydelse för hjärnans homeostas och funktion. Vissa sjukdomar, skador och läkemedel kan dock påverka BHBs integritet och leda till en störd hjärnfunktion.