'Arsenikföreningar' är en samlande beteckning för oorganiska föreningar som innehåller arsenik (As) i sin kemiska struktur. Arsenik är ett grundämne med atomnummer 33 i det periodiska systemet och finns naturligt i jordskorpan. När arsenik kombineras med andra grundämnestill existerar det i olika former av oorganiska arsenikföreningar, som kan vara i fast, flytande eller gasform. Exempel på oorganiska arsenikföreningar är arseniktrioxid (As2O3), kalciumarsenit (Ca3As2) och koppar(II)arsenat (Cu3(AsO4)2).

Arsenikföreningar kan vara mycket giftiga för levande organismer, inklusive människor. Historiskt har arsenik använts som ett starkt gift och i vissa kulturer har det också använts som en del av medicinska behandlingar. I dag är användningen av arsenik begränsad till specifika industriella tillämpningar, såsom träskyddsmedel och bekämpningsmedel, men dess användning är starkt reglerad på grund av de hälsorisker som är associerade med exponering.

Långvarig eller hög exponering för arsenikföreningar kan orsaka allvarliga hälsoeffekter, inklusive cancer, neurologiska skador och skador på hjärtat, levern och njurarna. Arsenik kan också vara skadligt för miljön och kan orsaka skada på ekosystem och vattenkvalitet om det släpps ut i naturen.

Arsenic is a toxic semi-metal element that exists in various forms, including inorganic and organic compounds. In its inorganic form, arsenic can be found as arsenite (AsIII) or arsenate (AsV), which are highly toxic and can cause serious health problems. Exposure to high levels of arsenic can lead to various symptoms such as nausea, vomiting, abdominal pain, diarrhea, and death in severe cases. Long-term exposure to lower levels of arsenic can increase the risk of cancer, particularly skin, lung, bladder, and kidney cancer. Arsenic is found naturally in the environment, but it can also be released into the air, water, and soil through human activities such as mining, smelting, and burning fossil fuels.

Arsenikförgiftning definieras som en exponering för höga nivåer arsenik, vilket kan orsaka skada på kroppens celler och organ. Arsenik är ett naturligt förekommande grundämne som kan hittas i vatten, jord, luft och livsmedel. Arsenikförgiftning kan inträffa om en person exponeras för höga nivåer arsenik under en längre tid, till exempel genom att dricka vatten med höga halter av arsenik eller genom att äta livsmedel som har odlats i jord med höga halter av arsenik.

Symptomen på arsenikförgiftning kan variera beroende på graden och längden av exponeringen, men de kan inkludera illamående, kräkningar, diarré, huvudvärk, yrsel, svaghet, rödaktiga eller mörka läppar, andnöd, hudförändringar och nervskador. Långvarig exponering för arsenik kan också öka risken för cancer i lungor, hud, lever, njurar och blodkärl.

Om en person tror att de har exponerats för arsenik bör de söka medicinsk vård omedelbart. Behandlingen av arsenikförgiftning kan innebära att avlägsna källan till exponering, stödja andnings- och cirkulationssystemet och behandla symtomen. I vissa fall kan läkemedel som binder arsenik i mag-tarmkanalen ges för att minska absorptionen av toxinet.

Kakodylsyra är en organisk förening med formeln (CH3)2AsO2H. Den är ett giftigt och luktande ämne som historiskt har använts inom medicinen, men numera inte längre på grund av sina skadliga effekter. Kakodylsyra var en del av den så kallade "kakodyldisulfinatet", ett läkemedel som användes mot syfilis under 1800-talet, men som visade sig ha allvarliga bieffekter och förknippades med neurologiska skador. Idag har kakodylsyra inga medicinska användningsområden.

'Arseniter' är ett samlingsnamn för oorganiska föreningar som innehåller arsenik i bindning till metall. De kan definieras som solida kemiska föreningar som består av arsenik (i oxidationstillstånd +3 eller +5) och en eller flera metaller. Arseniter är giftiga för levande organismer, inklusive människor.

Exempel på vanliga arseniter inkluderar koppar(II)-arsenit (Cu3AsO4), bly(II)-arsenit (PbHAsO4) och zinkarsenit (Zn2AsO4). Dessa föreningar har historiskt använts som pesticider, men de är numera förbjudna i många länder på grund av deras skadliga effekter på miljön och hälsa.

Melarsoprol är ett läkemedel som används för att behandla sen second stage (2a eller 2b) afrikansk trypanosomiös sjukdom, även känd som sömnsjuka. Det är en organisk arsenikförening och är ett av de få effektiva läkemedlen mot denna form av sjukdomen. Melarsoprol injiceras intravenöst och verkar genom att döda parasiten Trypanosoma brucei gambiense i centrala nervsystemet. Behandlingen med melarsoprol kan ge upphov till en allvarlig biverkning kallad Melarsoprol-reaktion, som kännetecknas av feber, hudutslag och neurologiska symtom.

'Jonpumpa' är ett slanguttryck och används inte inom medicinen. Det kan möjligen referera till en person som injicerar droger med hjälp av en nål, men det finns inget officiellt medicinskt begrepp som motsvarar 'jonpumpa'.

I medicinsk kontext används termen 'jonpump' för att beskriva proteiner i cellmembranet som transporterar joner över membranet. Detta är en mycket specifik betydelse och har ingenting med drogbruk eller injektioner att göra.

Arsenite transporting ATPases are a type of membrane-bound protein complex that use the energy from ATP hydrolysis to actively transport arsenic compounds across cell membranes. They are also known as ArsA ATPases or Arsenical Resistance Proteins. These transporters play a crucial role in the detoxification of arsenic by exporting it out of the cell, thereby reducing its intracellular concentration and minimizing its toxic effects.

Arsenite transporting ATPases are composed of two main subunits: ArsA and ArsB. The ArsA subunit is a catalytic subunit that contains the ATPase domain responsible for hydrolyzing ATP, while the ArsB subunit is a membrane-spanning subunit that forms the ion channel through which arsenite ions are transported.

These transporters primarily confer resistance to arsenite (AsIII) and arsenate (AsV) species of arsenic by reducing AsV to AsIII, followed by its extrusion from the cell via the ArsB membrane channel. The ArsA subunit contains a conserved motif known as the "arsenic binding site," which is responsible for binding and reducing AsV to AsIII.

Arsenite transporting ATPases are widely distributed in bacteria, archaea, and eukaryotes, including fungi and plants. They play an essential role in the survival of these organisms under arsenic-stressed conditions and contribute to their resistance to this toxic metalloid.

'Antimon' är ett äldre medicinskt begrepp som användes för att beskriva ett antitoxiskt medel eller en substans som används för att behandla förgiftningar. Idag använder vi inte längre termen 'antimon' i denna betydelse inom medicinen.

Om du avser det kemiska grundämnet antimon (Sb), så är dess medicinska användning mycket begränsad och anses vara potentiellt skadlig för hälsan. Det kan användas i vissa mediciner, till exempel som ett verksamt ämne i läkemedlet stibglkonat (antimoniat av pentavalent kvicksilver), som används för att behandla leishmaniasis, en parasitär infektion. Men på grund av dess potential till skada används det mycket sällan och endast under strikt kontroll av en läkare.

Inom medicinen refererar "arsenater" vanligtvis till salter av arseniksyra (As(OH)3), som är starkt giftiga. Arsenik är ett halogenväte, AsH3, och när det oxideras bildas arsenic acid, H3AsO4, som sedan kan reagera med baser för att bilda olika arsenater.

Arsenater kan vara i form av antingen organiska eller oorganiska föreningar. De oorganiska arsenatföreningarna är vanligtvis mer giftiga än de organiska. Arsenik och dess derivat har historiskt använts som råmaterial för bekämpningsmedel, konserveringsmedel och mediciner, men användningen av arsenik i dessa tillämpningar är numera mycket begränsad på grund av de skadliga effekterna på människors hälsa.

Arsenater kan orsaka en rad hälsoproblem, inklusive kräkningar, diarré, muskelkramper, nervskador och i extrema fall dödsfall. Långvarig exponering för låga nivåer av arsenik kan också öka risken för cancer, särskilt hudcancer, lungcancer och levercancer.

Roxarson är ett varumärke för preparat som innehåller stoffet roxadustat, som är en inhibitor av hemgloberin-2 (HIF-2) och används som läkemedel vid behandling av kronisk nybildande anemi hos vuxna med nefropati. Roxadustat verkar genom att reglera syretransporten i kroppen genom att påverka produktionen av hemoglobin och andra proteiner som är involverade i syretransporten. Detta kan hjälpa till att förbättra symtomen hos patienter med anemi orsakad av njursvikt.

"Trypanocider" är ett samlingsbegrepp för läkemedel som används för att behandla infektioner orsakade av parasiter i släktet Trypanosoma, såsom Chagas sjukdom och de två formerna av sömnsjuka (västafrikansk sömnsjuka och östafrikansk sömnsjuka). De två vanligaste typerna av trypanocider är pentamidin och suramin, som används för att behandla de tidiga stadierna av respektive sjukdom. Andra läkemedel som används i behandlingen inkluderar melarsoprol, eflornithin och nifurtimox. Dessa läkemedel fungerar genom att döda parasiten eller hindra dess reproduktion.

Dimercaprol, också känt som British Anti-Lewisite (BAL), är ett starkt svavelbindande läkemedel som används för att behandla akut förgiftning med vissa tungmetaller, till exempel arsenik och kvicksilver. Det fungerar genom att bilda komplex med metalljonerna, vilket underlättar deras utsöndring från kroppen.

Dimercaprol är en organosulfid som vanligtvis ges intramuskulärt (dvs. injicerat in i muskeln) på grund av dess låga vattenlöslighet. Det kan ha vissa biverkningar, såsom ökad hjärtrytmschéléffekt, minskad blodtryck, illamående och kräkningar. Läkemedlet bör endast användas under kontroll av en läkare på grund av dessa risker och det behöver ges under noggrann observation.

Diminazen är ett läkemedel som används för behandling av parasitiska infektioner, särskilt trypanosomiasesjukdomar som drabbar djur, såsom naglaroundsjuka hos nötkreatur och surra hos hästar. Det är en triazinon-baserad medicin som verkar genom att störa cellandningen hos parasiten. Diminazen kan också användas för behandling av mänsklig trypanosomiasesjukdom, även känd som sömnsjuka, men det används mycket sällan på grund av dess allvarliga biverkningar och risker.

Pentamidin är ett läkemedel som används för att behandla och fö preventiv behandling av vissa parasitsjukdomar, till exempel sömningssjuka (som orsakas av parasiten Trypanosoma brucei gambiense) och leishmaniasis. Det är också ett förstahandsval för att behandla pneumocystis jirovecii pneumoni (PJP), en lunginfektion som kan drabba personer med nedsatt immunförsvar, till exempel HIV-smitta.

Pentamidin är ett aromatiskt amin och har både antiprotozoiska och antibakteriella egenskaper. Det fungerar genom att störa cellandningen hos parasiter och bakterier, vilket dödar eller hämmar deras tillväxt.

Läkemedlet kan ges som intravenös infusion, inhalation eller som intramuskulär injektion, beroende på sjukdomen och patientens behov. Det finns också en form av pentamidin som används för att desinficera syrgas och andningsventilationsutrustning.

Som alla läkemedel kan pentamidin ha biverkningar, vilka kan inkludera among andra illamående, diarré, huvudvärk, yrsel, förändringar i blodtrycket och hjärtfunktionen, försämrad njurfunktion och lunginflammation.

"Oxidation" är inom biokemi och medicin en kemisk reaktion där en molekyl förlorar elektroner eller tar emot oxygen. Detta orsakas vanligtvis av en reaktion med syre, men kan också ske med andra substanser som kan acceptera elektroner. Oxidationen är ofta kopplad till reduction, där en annan molekyl vinner de elektroner som den första förlorar. Denna process kallas för redoxreaktion.

Oxidationsprocesser kan ske naturligt i kroppen och är viktiga för att producera energi i cellerna, men överdriven oxidation kan också skada celler och leda till sjukdomar som cancer och hjärtsjukdomar. Antioxidanter är substanser som skyddar celler från skadan orsakad av överdriven oxidation.

Aquaglyceroporins are a subgroup of aquaporins, which are membrane proteins that facilitate the movement of water and small solutes across biological membranes. Specifically, aquaglyceroporins are aquaporins that also allow for the passage of glycerol and other small neutral solutes, in addition to water. They play important roles in various physiological processes, including skin hydration, fat metabolism, and cell volume regulation. Examples of aquaglyceroporins include AQP3, AQP7, and AQP9.

Bowen's disease, også kjent som squamous cell carcinoma in situ, er en pre-cancerous tilstand der det oppstår abnorme vurderinger i hudens ytre lag (epidermis). Disse abnormalitetene viser seg som røde, skorpeagtige plakser eller pletter på huden som vanligvis er mellom 1 og 3 cm stored. Bowen's sjukdom kan forekomme overalt på kroppen, men det er vanligst å finne det på ansiktet, halsen, armer og bena.

Det er viktig å merke seg at selv om Bowen's sjukdom ikke er en invasiv form for kraftkreft, kan den utvikle seg til en invasiv form av hudkraftkreft hvis den ikke behandles. Derfor bør det tas seriøst og behandles av en læge spesialist i hudsykdommer (dermatolog). Behandlingsalternativene inkluderer kirurgiske metoder, krem med kræftmedisin (topisk terapi), fotokoagulering, og elektrodesiksjon.

'Natriumföreningar' är en samlande beteckning inom kemi för föreningar som innehåller natrium (Na), ett alkalimetall. Natriumföreningar är ofta salt av natriumjon (Na+) och en anion, till exempel natriumklorid (NaCl), vanligtvis känt som koksalt.

I medicinsk kontext kan 'natriumföreningar' också syfta på läkemedel eller andra terapeutiska preparat som innehåller natrium i någon form, till exempel intravenösa lösningar med natriumklorid för att behandla elektrolytbrist.

'Vattenförorenande kemiska ämnen' refererar till substance som påverkar vattnets kvalitet på ett negativt sätt och gör det olämpligt för användning. Dessa ämnen kan vara av naturliga eller konstgjorda ursprung och kan inkludera tungmetaller, pesticider, industriella kemikalier, bensinprodukter och mikrobiologiska kontaminanter. Vissa vattenförorenande kemiska ämnen kan vara farliga för människors hälsa, medan andra kan ha negativa effekter på djurs liv och ekosystem. För att skydda vattenkvaliteten finns det lagar och regler som begränsar mängden tillåtna kemiska ämnen i vatten.

'Drinking water' is defined in medical terms as water that is safe for human consumption and meets the health-based standards established by regulatory agencies, such as the World Health Organization (WHO) or the Environmental Protection Agency (EPA) in the United States. This water should be free from harmful levels of contaminants, including chemicals, bacteria, viruses, and parasites, that can cause illness or disease.

Drinking water may come from various sources, such as surface water (e.g., rivers, lakes), groundwater (e.g., wells), or treated wastewater, and it must undergo a treatment process to remove any potential contaminants before being distributed to consumers. The specific treatment methods used can vary depending on the source of the water and the types of contaminants present.

Access to safe drinking water is essential for maintaining good health and preventing waterborne diseases. Inadequate sanitation and hygiene, as well as a lack of access to safe drinking water, are major contributors to illness and death worldwide, particularly in low-income countries.

Nukleosidtransportproteiner (NTT) är en typ av proteiner som transporterar nukleosider, vilket är byggstenarna i DNA och RNA, genom cellytan. Dessa proteiner hjälper till att reglera nivåerna av intracellulära nukleosider och deras derivat, inklusive nukleotider, som är de föregångare som behövs för syntesen av DNA och RNA. NTT finns i alla levande celler och är viktiga för celldelning, tillväxt och utveckling. Dysfunktion eller mutationer i NTT kan leda till olika sjukdomar, inklusive neurodegenerativa störningar och cancer.

Metylering är en biokemisk process där en metylgrupp (en enkel kolatom bundet till tre väteatomer, -CH3) adderas till ett molekylärt substrat. Denna reaktion kan katalyseras av olika enzymer och spela en viktig roll i regleringen av olika cellulära processer, såsom genuttryck och signaltransduktion. Metylering kan även förekomma på olika ställen i ett molekyl, till exempel på DNA, proteiner eller lipider, och kan ha olika effekter beroende på var den sker.

I medicinsk kontext refererar R-faktorer till en typ av bakteriell resistans mot antibiotika. Specifikt beskriver R-faktorn de genetiska element som kodar för en eller flera resistensgener, som kan överföras mellan olika bakteriestammar genom horisontell generöverföring. Detta kan leda till spridning av antibiotikaresistens bland olika bakteriepopulationer och gör det svårare att behandla infektioner orsakade av resistanta bakterier. R-faktorer kan vara plasmider, transposoner eller kromosomala integroner som innehåller gener för resistens mot antibiotika såsom betalaktamaser (för pennicillinresistens), aminoglykosidaser (för gentamicinresistens) och tetracyklinresistens.

Metyltransferaser är ett slags enzym som överför metylgrupper (-CH3) från en donator, vanligtvis en metylgruppbärare som S-adenosylmetionin (SAM), till en acceptor, vilket kan vara en protein, DNA, RNA eller en liten molekyl. Denna process kallas metylering och är en posttranskriptionell modifikation av DNA, RNA och protein som spelar en viktig roll i cellulär reglering och homeostas.

I DNA-metyltransferaser överförs metylgruppen till kolvätet på cytosinbasen, vilket är associerat med epigenetiska förändringar som kan påverka genuttryck. I protein-metyltransferaser överförs metylgruppen till aminosyror i proteiner, vilket kan påverka proteinfunktion och stabilitet.

Metyltransferaser är viktiga regulativa enzymer som bidrar till att kontrollera cellulär processer såsom celldelning, differentiering, apoptos och signaltransduktion. Dysfunktion i metyltransferaser kan leda till patologiska tillstånd såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

'Trypanosoma brucei brucei' er en art av protozoiske parasitter som forårsaker en sykdom kalt trypanosomiase hos dyr, særlig hos kvy og rinder. Denne arten er ikke infektiv for mennesker. Parasitten overføres gjennom bite fra tsetsefluer (Glossina-artene) som er spredt i subsaharisk Afrika.

'Trypanosoma brucei brucei' har en kompleks livscyklus som involverer to værtsorganismer: den invertebrate tsetseflua og den vertebrate pungen din søster. I tsetsefluen utvikler parasitten seg fra larve til infektiøs metacyclisk trypomastigot, som overføres til pungen din søster ved fluebitt. I pungen din søster fortsätter parasitten å reproducere og spre sig i blodet, hvor den kan påvirke mange vitale fysiologiske funksjoner og føre til alvorlige sykdomstilstander som kan være dødelige.

Det er viktig å skille mellom 'Trypanosoma brucei brucei' og de to andre underarter av Trypanosoma brucei kompleks, T. b. gambiense og T. b. rhodesiense, som begge kan infekte mennesker og forårsake den alvorlige sykdommen kalt sores hos mennesker i Afrika.

Urotelial cells, även känt som transitional epithelial cells, är typen av celler som liningar de flesta delarna av urinvägar systemet, inklusive nedre delen av urinröret och urinblåsan hos människor. Dessa celler har en förmåga att sträcka ut sig och ändra form när de utsätts för variationer i tryck eller volym, vilket gör dem väl anpassade till deras funktion som en barriär som skyddar urinvägarna från infektion och skada. Urotelial cell cancer, också känd som transitional cell carcinoma, är en typ av cancer som kan drabba dessa celler i urinvägar systemet.

Glutation (glutathion) är en tripeptid som består av tre aminosyror: cystein, glutaminsyra och glycin. Det förekommer naturligt i de flesta levande celler och är viktigt för att skydda cellerna mot skada från fria radikaler och andra toxiner. Glutation hjälper också till att stödja immunsystemet, reglera signalering mellan celler och underlätta näringsomsättningen i celler. Det är en kraftfull antioxidant som hjälper till att försvara cellerna mot oxidativ stress, vilket kan orsaka åldrande och sjukdomar.

'Crithidia fasciculata' är en art av flagellater (en typ av encelliga eukaryota organism) som tillhör gruppen kinetoplastida. Denna art återfinns vanligen i svältmyror och kan orsaka sjukdom hos dem. 'Crithidia fasciculata' används ofta som modellorganism inom forskning, särskilt för studier av celldelning och proteinexpression. Den är också en opportunistisk patogen hos andra djur, inklusive människor, men tenderar att orsaka sjukdom endast hos individer med nedsatt immunförsvar.

'Trypanosoma' är ett släkte protozoer som orsakar sjukdomar hos djur och människor. De är kända för sin komplexa livscykel och förmåga att infektera blodet hos värden. Två välkända sjukdomar som orsakas av olika arter av Trypanosoma är:

1. Afrikansk sömnsjuka (Trypanosoma brucei gambiense och Trypanosoma brucei rhodesiense): Denna tropiska parasitsjukdom överförs vanligtvis via tsé-tséflugan och kan vara dödlig om den inte behandlas.
2. Chagas sjukdom (Trypanosoma cruzi): Denna sjukdom sprids främst genom kontakt med fekalier från triatominer, insekter som infekterats av parasiten. Sjukdomen är vanligast i Latinamerika och kan orsaka allvarliga hjärt- och tarmkomplikationer om den inte behandlas.

Trypanosomer har en unik morfologi med ett långt, smalt kroppsskelett (kineton) som innehåller flageller, vilket gör att de kan röra sig aktivt i värdens blodomlopp. Deras yta är täckt av en väldigt speciell struktur som kallas för undulant membran, som hjälper dem att undvika immunförsvaret hos värden.

Hudsjukdomar är sjukdomar som primärt påverkar huden och dess tillhörande strukturer, såsom hår, naglar och slemhinnor. Det kan vara både akuta och kroniska tillstånd, som orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna störningar, genetiska faktorer, miljöfaktorer och cancer. Exempel på hudsjukdomar är eksem, psoriasis, akne, svampinfektioner, herpes simplex, hudcancer och vitiligo. Behandlingen av hudsjukdomar kan vara symtomatisk eller riktad mot orsaken, beroende på typen av sjukdom och dess allvarlighetsgrad.

Organometallföreningar är en kemisk term som definierar föreningar som innehåller en direkt bindning mellan kolatom (C) och ett metallatom (M). Dessa föreningar kan vara antingen organiska eller icke-organiska beroende på om de också innehåller kovalenta bindningar till väteatomer (H) eller inte. Exempel på vanliga organometallföreningar är grignardreagensen (RMgX), metallalkyler (R-M) och metallocener ([RM]2). Dessa föreningar har en rad användningsområden inom olika områden av kemin, såsom organisk syntes, katalys, materialvetenskap och farmakologi.

Atomabsorptionsspektrofotometri (AAS) är en teknik inom analytisk kemi som används för att bestämma koncentrationen av en specifik metall i en provblandning. Tekniken bygger på att metalljoner i en provlösning värms upp så att de omvandlas till atomer och sedan exciteras med elektromagnetisk strålning av en viss våglängd. När atomen absorberar ljuset blir dess elektroner exciterade till ett högre energitillstånd, och när de sedan återgår till sitt grundtillstånd avges energin i form av ljus med samma våglängd som det ursprungliga exciterande ljuset. Genom att mäta den absorberade strålningen kan koncentrationen av metallionen bestämmas. AAS är en mycket känslig metod och används ofta för att bestämma mycket låga koncentrationer av metaller i bland annat miljöprover, livsmedel och biologiska preparat.

Afrikansk trypanosomiase, också känt som sömnsjuka, är en parasitär sjukdom orsakad av protozoerna Trypanosoma brucei gambiense och Trypanosoma brucei rhodesiense. Den överförs vanligtvis genom bett från tsé-tséflugan (Glossina spp.). Sjukdomen är endemisk i delar av Afrika, särskilt i subsahariska regionerna.

Sjukdomen har två skeden: ett tidigt stadium och ett senare stadium. I det tidiga stadiet kan symptomen inkludera feber, iritationer, huvudvärk, muskel- och ledsmärtor samt lymfknutinflammation. I det senare stadiet sprider sig parasiten till centrala nervsystemet (CNS), vilket orsakar neurologiska symptom som förvirring, humörsvängningar, störningar i sömnen och slutligen koma.

Afrikansk trypanosomiase är en allvarlig sjukdom som kan vara dödlig om den inte behandlas korrekt. Behandlingen beror på vilket stadium av sjukdomen patienten befinner sig i och vilken typ av parasit som orsakar sjukdomen. För tidigt stadium används ofta pentamidin eller suramin, medan för det senare stadiet behandlas med melarsoprol eller eflornitin tillsammans med nifurtimox. Tidig diagnos och behandling är avgörande för att förbättra prognosen och minska risken för komplikationer och dödlighet.

Sulfider är en grupp mineral som innehåller svavel i sitt kompositionella schema. De flesta sulfidmineralen är opaka och har metallisk sken. Exempel på vanliga sulfidmineral är pyrit (FeS2), markasit (FeS2), galena (PbS), sphalerit (ZnS) och sfalerit (CuFeS2).

I medicinsk kontext kan sulfider referera till kemiska föreningar som innehåller svavel, men detta är inte specifikt relaterat till mineralen ovan. I själva verket kan vissa läkemedel innehålla svavel i sin kemi, såsom vissa antibiotika och antiinflammatoriska medel. Dessa läkemedel kallas ofta sulfonamider eller koximeter.

I allmänhet är termen «sulfider» inte en vanlig medicinsk term, men den kan förekomma i vissa specifika medicinska kontexter.

Folkmedicin, även kallat traditionell eller etnomedicin, är en benämning på de medicinska praktikerna, kunskaperna och tekniker som har utvecklats och använts av olika kulturer och samhällen genom historien. Detta inkluderar användandet av örtmedicin, andlig healing, magi och andra former av alternativ medicin. Folkmedicinen bygger ofta på observationer och erfarenheter som har överförts muntligt från generation till generation. Det bör dock poängteras att effektiviteten och säkerheten hos olika folkmedicinska praktiker kan variera kraftigt, och det rekommenderas alltid att söka vård av en licensierad läkare för allvarliga eller kroniska sjukdomar.

Sulfhydrylgrupper, även kända som tioler, är en organisk funktionell grupp med formeln -SH. En sulfhydrylförening är en molekyl som innehåller en sådan grupp. De förekommer naturligt i proteiner och några vitaminer, och har viktiga roller i biokemi, till exempel som kofaktorer i enzymer eller som antioxidanter.

Exempel på sulfhydrylföreningar inkluderar aminosyran cystein och det reducerade formerna av glutation och lipoinsyra. Dessa föreningar kan delta i reaktioner som involverar oxidation-reduktion, där de kan ge upp ett elektronpar och bli oxiderade till disulfidbryggor (-S-S-) eller andra former av svavelhaltiga föreningar.

I et genetiskt system hos prokaryota celler, är ett operon en grupp av genar som transkriberas tillsammans som en enhet under kontroll av en enda promotor och terminator. Operonerna innehåller ofta genar som kodar för proteiner som är involverade i samma metaboliska väg eller cellulära process, såsom lactoseoperonet hos E. coli, vilket inkluderar gener som kodar för proteiner involverade i nedbrytningen och transporten av laktos. Operonkonceptet är centralt för regleringen av genuttryck hos prokaryoter.

En medicinsk definition av 'Multienzymkomplex' är ett sammanlänkat komplex av två eller fler enzymer som tillsammans katalyserar en serie biokemiska reaktioner. Varje enzym i komplexet utför en specifik reaktion i serien, och de samverkar för att effektivt omvandla ett substrat till sitt slutgiltiga produkt.

Ett exempel på ett multienzymkomplex är pyruvatdehydrogenaskomplexet (PDC), som katalyserar tre steg i oxidationen av pyruvat till acetyl-CoA, en viktig reaktion i cellandningen. PDC består av tre olika enzymer: pyruvatdehydrogenas (E1), dihydrolipoyltransacylas (E2) och dihydrolipoyldehydrogenas (E3). Dessa enzymer är organiserade i ett komplex där de kan dela på elektroner och protoner under reaktionsprocessen.

Multienzymkomplex är viktiga för att effektivt styra och reglera biokemiska processer inom celler, eftersom de kan samordna och kontrollera flera steg i en kaskad av reaktioner. De kan också underlätta substrattransport och förhindra bortglidande av intermediära produkter genom att hålla dem inom komplexet tills de är färdigbearbetade.

Urinblåsa (i medicinska sammanhang även känt som cystis) är ett tillstånd där urinen inte kan tömmas korrekt från urinblåsan, vilket leder till en ökning av trycket i blåsan och en utvidgning av den. Detta kan orsakas av olika faktorer, såsom infektion, obstruktion eller neurologiska skador. Symptomen på urinblåsa kan inkludera smärta, tryck i underlivet, trängtan att urinera ofta och inkontinens. I allvarliga fall kan urinblåsa leda till skada på njurarna eller andra komplikationer. Behandlingen beror på orsaken till tillståndet, men kan innefatta antibiotika, läkemedel som hjälper till att tömmas urinblåsan eller i vissa fall kirurgi.

Läkemedelsresistens (eller "drug resistance") är ett medicinskt fenomen där sjukdomsframkallande agenter, som bakterier eller virus, blir mindre känsliga eller helt oemottagliga för läkemedel som tidigare varit verksamma mot dem. Detta kan inträffa genom olika mekanismer, till exempel mutationer i de mikroorganismers gener som kodar för proteiner som är involverade i läkemedlets verkningsmekanism eller förändringar i cellytan som förhindrar att läkemedlet kan nå sitt mål.

Läkemedelsresistens kan vara en naturlig förekomst hos vissa mikroorganismer, men kan också utvecklas under behandling med läkemedel som påverkar deras tillväxt eller överlevnad. Ofta är det ett resultat av selektionstryck från användning av antibiotika och andra antimikrobiella läkemedel, där de mest resistenta individerna överlever och reproducerar sig.

Läkemedelsresistens kan ha allvarliga konsekvenser för den individuella patienten och på populationsnivå, eftersom det kan leda till att behandlingen av infektioner blir svårare eller omöjlig. Det kan också öka risken för komplikationer, sjukhusvistelser och dödlighet. Därför är det viktigt att begränsa användningen av antibiotika till nödvändiga fall och att följa riktlinjer för antibiotikabehandling för att minska risken för utveckling av resistens.

Cysteine är en svagt luktande sulfhydrylgrupp (SH)-bärande proteinogen aminosyra. Den har den kemiska formeln HO2CCH(NH2)CH2SH. Cystein kan bilda disulfidbindningar (-S-S-) med andra cysteiner, vilket är viktigt för tredimensionell struktur hos vissa proteiner. I enzymer spelar cystein ofta en roll som nukleofil i katalytiska reaktioner.

Adenosintriphosphataser (ATPas) er ein type enzym som kan omdanne kjemisk energi til mekanisk arbeid. Disse enzymane aktivitetene foregår i alle levande celler og er nødvendig for flere cellulære prosesser, blant annet transport av ioner over cellemembraner, muskelkontraksjon og fotosyntese.

ATPasen består av to deler: F-delen (fra det engelske ord "folde") som er beliggende inni cellen, og A-delen (fra det engelske ord "arm") som er beliggende på cellens overflate. F-delen inneholder et aktivt sted der ATP omdannes til ADP og en fosfatgruppe, samtidig som energi frigjores. Denne energien brukes deretter av A-delen for å pumpe ioner over cellemembranen mot ein gradient.

Det finst flere typer av ATPaser, men de to mest viktige er:

1. F-type ATPase (F-ATPase): Dette er den type ATPase som forekommer i mitokondrien og kloroplasten. I mitokondrien brukes den til å generere elektrisk potentiale over mitokondriens indre membran, noe som igjen brukes for å produsere ATP. I kloroplasten brukes den til å pumpe protoner (H+) ut av thylakoidmembranet under fotosyntesen.
2. P-type ATPase: Dette er en type ATPase som forekommer i cellemembranen og pumper likevel ioner over membranen, men den gjør dette ved å bruke energi fra ATP for å endre konformasjonen sitt. Den mest viktige P-type ATPasen er Na+/K+-ATPase som pumper natrium (Na+) ut og potassium (K+) inn over cellemembranen, noe som er viktig for å holde cellefluida i balanse.

I tillegg til disse to typene finst det også andre typer av ATPasar, som V-type ATPase og A-type ATPase, men de er mindre viktige enn de to overnævnte.

Biotransformering är en process där ett kemiskt ämne, till exempel en läkemedelssubstans, omvandlas till ett nytt ämne inom en levande organism, vanligen genom en biokemisk reaktion. Denna process katalyseras ofta av enzymer och sker i cellernas cytoplasma, mitokondrier eller i andra subcellulära kompartment. Biotransformeringen kan resultera i att ämnet blir mer vattenlösligt och därmed lättare utsöndras från kroppen, eller också kan det bildas nya aktiva metaboliter med egna farmakologiska effekter. Processen är viktig för att reglera läkemedelskoncentrationen i kroppen och minska toxiciteten av främmande ämnen.

Cancerframkallande ämnen, eller cancerogena substanser, är enligt Världshälsoorganisationen (WHO) och International Agency for Research on Cancer (IARC) substance som har förmågan att orsaka cancer hos människor. De kategoriseras baserat på den vetenskapliga bevisningen för deras cancerframkallande potential, från Grupp 1 (bevisat cancerogena) till Grupp 4 (troligen icke-cancerogena).

Exempel på cancerframkallande ämnen inkluderar vissa kemiska föreningar som asbest, bensen, benzidin och tjära, men även vissa virus som humant papillomavirus (HPV) och hepatit B-virus. Även tobaksrök är en starkt cancerframkallande faktor.

Det är viktigt att notera att exponering för höga nivåer av dessa ämnen under lång tid kan öka risken för cancer, men det finns ofta andra faktor som också kan spela in i cancerutvecklingen, såsom genetiska faktorer och livsstilsval.

F344 är en typ av laboratorieratt som använts vid forskning och är känd för sin relativt låga genetiska variation jämfört med vilda råttor. Denna specifika typ av F344-rätt är inavlad, vilket betyder att den har blivit avlade under många generationer i ett kontrollerat laboratoriemiljö för att uppnå en hög grad av genetisk konsekvens. Denna standardiserade genetiska bakgrund gör det möjligt att reducera individuella variationer och på så sätt underlätta reproducerbarhet och jämförelser mellan olika studier.

Det är värt att notera att F344-råttor är en vanlig typ av laboratorieratt, men det finns andra typer också som används beroende på forskningsbehov. Varje rätttyp har sina egna specifika drag och fördelar, så valet av rätttyp beror ofta på vilka specifika frågor eller hypoteser som undersöks i en viss studie.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

'Miljöexponering' refererer til den kontakt eller påvirkning en individ har med miljøfaktorer, som kan have en positiv eller negativ effekt på ens helse. Dette kan omfatte luftforurening, vandforurening, fødevareforurening, brug af kemikalier, støy, ioniserende stråling og andre former for miljøforstyrrelser.

Det er viktig å merke seg at miljøexponering kan ha akutte eller kroniske helseeffekter, både som direkte skader på organer og systemer i kroppen, så vel som som en økt risiko for sykdommer som kræft. Risikoen for negative helseeffekter av miljøexponering kan variere basert på styrken og varigheten av exponeringen, individets sårbarhet og andre faktorer som alder, kjønn og genetisk disposisjon.

For å forbedre helse og forebygge sykdommer er det viktig å identifisere, evaluere og kontrollere miljøfaktorer som kan ha en negativ effekt på helsen. Dette inkluderer å følge retningslinjer for miljøhensynlig praksis i industrien, å regulere bruken av kjemikalier og andre skadegjeldende agensar, å beskytte luft- og vannkvaliteten, og å informere offentligheten om risiko og forholdsregler ved miljøexponering.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Mikrobial läkemedelsresistens definieras som en förändring i mikroorganismer (bakterier, svampar, virus eller parasiter) så att de blir mindre känsliga eller helt resistenta mot läkemedel som tidigare har varit verksamma mot dem. Detta kan inträffa genom olika mekanismer, till exempel genom mutationer i mikroorganismens gener eller genom att de tar upp resistensgenet från andra mikroorganismer i sin omgivning.

Bakteriell läkemedelsresistens är ett allvarligt och ökande problem inom global hälsa, där fler och fler bakterier blir resistenta mot vanliga antibiotika. Detta kan leda till att infektioner som tidigare kunnat behandlas effektivt istället bli livshotande.

"Disulfides" er ein type av kjemisk binding som ofte forekommer i proteiner. I denne typen av binding har to svømlelegger i proteinets oppbygging – ofte to sulfhydrylgrupper (–SH) – reagert med hverandre og formet en disulfidbinding (–S–S–). Disulfidbindinger stabliserer proteinet ved å holde de to svømleleggerne i en fast, foldet konfigurasjon. Disulfidbindinger er vanlige i utenforholdsholdende proteiner som finnes i blodet og i fedtet, men de kan også forekomme i andre typer av proteiner.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.