In medical terms, appetite is the desire to eat or drink something. It is a complex process that involves several factors such as psychological, sensory, and physiological factors. Appetite is regulated by a part of the brain called the hypothalamus, which receives signals from the digestive system and other organs in the body. These signals help to regulate hunger and fullness, and maintain energy balance.

A loss of appetite can be a symptom of various medical conditions such as infections, cancer, gastrointestinal disorders, neurological disorders, and mental health disorders. On the other hand, an excessive appetite can also be a sign of certain medical conditions such as diabetes, hyperthyroidism, and Prader-Willi syndrome.

It is important to maintain a healthy appetite to ensure adequate nutrient intake for growth, repair, and overall health. If you experience changes in your appetite or have concerns about your eating habits, it is recommended that you consult with a healthcare professional for further evaluation and guidance.

"Appetite regulation" refers to the physiological and psychological processes that control hunger and satiety, or the desire to eat and the feeling of fullness. This complex system involves a variety of hormones, neurotransmitters, and brain regions that work together to help maintain energy balance and regulate body weight.

The hypothalamus in the brain plays a key role in appetite regulation. It contains several groups of neurons that respond to signals from the digestive tract, fat cells, and other organs to influence feelings of hunger and satiety. For example, when the stomach is empty, hormones such as ghrelin are released into the bloodstream and signal the hypothalamus to increase appetite. After eating, hormones such as cholecystokinin (CCK) and peptide YY (PYY) are released to promote satiety and decrease appetite.

In addition to these hormonal signals, other factors can also influence appetite regulation, including emotions, stress, sleep patterns, and activity levels. Disruptions in any of these areas can lead to changes in appetite and eating behavior, which can contribute to weight gain or loss.

Overall, the regulation of appetite is a complex and dynamic process that involves multiple physiological and psychological factors working together to help maintain energy balance and support overall health.

"Aptitdämpande medel" är en term som ofta används för att beskriva läkemedel som minskar aptiten. Den medicinska termen för sådana läkemedel är "apetitsuppressorer". De verkar genom att påverka signalsubstanser i hjärnan som reglerar hungern och matintaget, vilket kan hjälpa till att minska kaloriintaget och understödja viktminskning. Exempel på aptitdämpande medel inkluderar phentermine och lorcaserin. Det är viktigt att notera att dessa läkemedel bör användas under medicinsk övervakning, eftersom de kan ha potentiala biverkningar och inte ska användas utan rekommendation från en läkare.

En aptitstimulerande medicin är ett läkemedel som används för att öka aptiten och hungern. Dessa mediciner kan vara specifika preparat som påverkar hjärnans signalsubstanser relaterade till aptit och matintag, eller de kan vara mer allmänt verksamma medel som exempelvis kortikosteroider.

Ett vanligt aptitstimulerande medel är den syntetiska hormonen cyproheptadin (Periactin), som blockerar histamin-H1-receptorer i hjärnan och på så sätt ökar aptiten. Andra exempel på aptitstimulerande medel inkluderar dronabinol (Marinol), en syntetisk form av tetrahydrocannabinol (THC) som finns naturligt i cannabis, och megestrolacetat (Megace), ett syntetiskt gestagen som påverkar aptithormonet leptin.

Det är viktigt att notera att användning av aptitstimulerande medel bör övervägas noga och ska endast ske under medicinsk kontroll, eftersom de kan ha potentiala biverkningar och inte är lämpliga för alla patienter. Dessutom behöver orsaken till minskad aptit behandlas specifikt för att få en optimal effekt.

I medicinsk kontext kan "mättnad" (satiety) syfta på det fysiologiska tillstånd då hungerkänslan minskar och kroppen upplevs vara näringsmättad efter en måltid. Det är ett komplext fenomen som involverar flera hormoner, signalsubstanser och nervbanor i kroppen. Mättnaden regleras av bland annat mängden energi (kalorier) och näringsämnen i maten, men också av faktorer som smaken, lukt, konsistens och matens presentation. När man känner sig mätt har aptiten ofta stillats och man upplever inte längre behov av att äta tillfällig mat eller onödigt mycket. Mättnaden är en viktig del i en hälsosam närings- och livsstilstäkt för att undvika övervikt och relaterade hälsoproblem som diabetes, hjärtsjukdomar och stroke.

'Hunger' definieras inom medicinen som ett starkt behov av näring, ofta på grund av en längre tid utan mat. Det aktiverar hungerhormonet ghrelin och orsakar aptit, medan det minskar nivåerna av hormonet leptin, som signalerar mättnad.

I allvarliga fall kan hungerkänslor leda till undernäring eller extremt underviktigt tillstånd. Undernäring kan ha allvarliga konsekvenser för hälsan och kan påverka alla kroppens system, inklusive immunsystemet, muskelsystemet och det nervösa systemet.

'Satiation' och 'Satiety' är två närbesläktade begrepp inom närings- och hungerkontroll.

Satiationen refererar till den process där en individ känner sig mätt efter att ha ätit föda tills dess att de inte längre känner behov av att äta mer under en given måltid. Det är ett akut fenomen som påverkas av flera faktorer, inklusive energihalt, volym, smak, textur och näringsinnehåll i maten.

Satietyresponsen (eller bara 'satiety') refererar till den känsla av mättnad som du upplever efter en måltid, vilket fördröjer återigen behovet att äta igen. Det är ett mer kroniskt fenomen som varar i timmar eller till och med dagar efter en måltid. Satietyresponsen påverkas av flera faktorer, inklusive energihalt, näringsinnehåll, sötningsmedel, hungerhormoner och metabolism.

I medicinska sammanhang kan satietyresponsen vara av intresse för att förstå och behandla övervikt och fetma, eftersom en förbättrad satietyrespons kan hjälpa till att minska kaloriintaget och underlätta viktminskning.

'Ghrelin' er ein hormon som produseres i magsystemet, mer specifikt i magsækkens sider og i fundus. Ghrelin er kjent for sin rolle i stimuleringen av appetitt og hungerkontroll. Det øker også voksenvokterhormonets (GH) sekretion og har effekter på innlegging av fedt og glukosmetabolisme. Ghrelin er ofte referert til som «hungerhormonet» på grunn av sin rolle i stimuleringen av appetitt og hungerkontroll.

'Aptitlöshet' kan definieras som en minskad känsla av hunger eller förlorad aptit. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom sjukdomar, stress, depression, vissa mediciner och äldre ålder. I allvarliga fall kan aptitlöshet leda till onormalt låg kroppsvikt eller näringsbrist.

I medicinsk kontext används ofta termen 'anorexia' istället för aptitlöshet, särskilt när det rör sig om en sjukdomstillstånd som karaktäriseras av en kraftig och outredd aptitlöshet. Anorexia kan vara ett symtom på en underliggande sjukdom eller ett sjukdomstillstånd i sig självt, såsom anorexia nervosa.

Eating, in a medical context, refers to the process of consuming food. It involves the physical act of taking food into the mouth, chewing, and swallowing, as well as the digestive processes that occur in the body to break down and absorb nutrients from the food. Proper eating is essential for maintaining good health, growth, and energy levels, and can help prevent various medical conditions such as malnutrition, obesity, and chronic diseases.

Peptid YY (PYY) är ett hormon som produceras i tarmen och utsöndras i samband med matspjälkning. Det består av 36 aminosyror och har som funktion att reglera aptiten genom att signalera till hjärnan när mag-tarmkanalen är fylld efter en måltid. Detta sker genom att PYY hämmar hungernerverna i hjärnan, vilket leder till en minskad aptit och känsla av näringsfullhet.

PYY är ett så kallat enteroendokrint hormon, vilket betyder att det produceras av celler i tarmens slemhinna som är specialiserade på att producera hormoner och neurotransmittorer. Dessa celler kallas enteroendokrina celler och de kan identifiera när mat passerar genom tarmen och svara på detta med att utsöndra olika hormoner, däribland PYY.

PYY har visat sig ha potential som ett terapeutiskt mål för behandling av fetma och andra tillstånd relaterade till övervikt, då forskning har visat att personer med lägre nivåer av PYY tenderar att äta mer och ha en högre risk för övervikt och fetma.

Feeding behavior kan definieras som de mentala, emotionella och fysiska processer som styr hur individen letar upp, förbereder, konsumerar och tillfredsställs av sin näringsintag. Detta inkluderar instinkter, aptitreglering, smakpreferenser, matval, mättnadskänsla och sociala aspekter som matvanor och tabun. Feeding behavior kan påverkas av en rad faktorer som ålder, kognition, emotionell status, kultur, erfarenheter och fysiska tillstånd som sjukdomar eller skador.

Den medicinska definitionen av "drickande" är när en individ konsumerar vätskor, vanligtvis genom att svälja dem. Detta kan ske för att stilla törst, för att få i sig nödvändiga näringsämnen eller läkemedel, eller som ett del av en behandling för vissa medicinska tillstånd.

Det är viktigt att notera att "drickande" kan ha olika betydelser beroende på kontexten. I en alkoholkonsumtionsrelaterad kontext kan "drickande" avse konsumtion av alkoholdrycker, vilket kan vara skadligt om det sker i överbefolkningsmängder eller för den som har alkoholberoende.

"Energiintag" er en direkte oversattelse av den engelske termen "energy gap", som brukes innenfor fysikk og kemi. Energy gap refererer til det energimæssige hullet mellom to forskjellige energinivåer i et materiale, typisk mellom ledningsbånd og valensbånd i faststoffysikk. Denne energien må være overvunnet før elektroner kan bevege seg fritt gjennom materialet, noe som har betydning for materialets ledningseiendeler. I biokjemisk sammenhenging kan energy gap også referere til det energimæssige hullet mellom to molekylære eller biokjemiske tilstander.

'Törst' är ett medicinskt symptom som definieras som en stark eller outsläcklig önskan om att dricka. Det kan bero på olika orsaker, till exempel fysiologiska behov av vätska, sjukdomar, läkemedelsverkan eller psykiska faktorer. I allmänhet är törst ett mekanism för kroppen att reglera vattenbalansen och hålla homeostas i kroppen.

Peptidhormoner är hormoner som består av en kedja av aminosyror, så kallade peptider. De produceras och sekreteras av endokrina celler i kroppen och transporteras via blodomloppet till sina måltceller där de binder till specifika receptorer på cellytan och utövar sin biologiska verkan genom att påverka cellens metabolism och funktion. Exempel på peptidhormoner är insulin, glukagon, somutläts av bukspottkörteln, samt östrogen och testosteron som utsöndras från könskörtlarna.

Diethylpropion är ett centralstimulerande medel, som används som appetitdämpande läkemedel i viktminskningsbehandling. Det är en amfetaminliknande substans och agerar på centrala nervsystemets noradrenalin- och dopaminerga system för att minska hungern och öka sättningsfullheten.

Diethylpropion bör endast användas under kontrollerade medicinska förhållanden och under ledning av en läkare, eftersom det kan orsaka allvarliga biverkningar och är beroendeframkallande. Det är inte rekommenderat att använda diethylpropion utan ett specifikt recept och under övervakning av en medicinsk professionell.

Leptin är ett hormon som produceras av fettvävnaden och hjälper till att regulera aptiten och energibalansen i kroppen. Det fungerar genom att signalera till hjärnan när kroppen har fått tillräckligt med energi i form av näringsintag, vilket hjälper till att minska aptiten och öka den termiska effekten (den energi som kroppen använder för att producera värme). Leptin påverkar också andra kroppsfunktioner såsom immunförsvaret, reproduktionen och ämnesomsättningen. Nivåerna av leptin i blodet kan variera beroende på mängden fettvävnad som en person har, samt andra faktorer såsom hormonella förändringar och stress.

Medicinskt sett kan "meals" (måltider) definieras som en bestämd mängd föda som konsumeras under en viss tidsperiod. I kliniska sammanhang kan måltider ha speciell betydelse när det gäller patienters näringsintag och deras behandling, till exempel vid kontrollerad kosthållning eller enteral nutrition (tube feeding).

I vissa studier kan måltider delas upp i komponenter som protein, kolhydrater, fett, fiber och fluider för att analysera deras specifika effekter på hälsan och sjukdomar.

Den hypothalamus är ett strukturellt och funktionellt delområde i hjärnan som utgör en viktig del av det endokrina systemet. Den hypothalamus har en central roll i att reglera och kontrollera flera kroppsliga funktioner, inklusive:

* Termoreglering (kroppstemperatur)
* Homöostasreglering (t.ex. vatten- och elektrolytbalans, hungerkänslor och näringsintag)
* Sömn-vakenhetscykeln
* Hormonella funktioner (till exempel produktion av hormoner som styr hypofysens funktion)
* Kardiovaskulära funktioner (t.ex. hjärtrytm och blodtryck)
* Stressrespons och affektiva tillstånd (t.ex. depression, rädsla och ilska)

Den hypothalamus är belägen i det ventrala delen av diencephalon och gränsar till tredje ventrikeln. Den består av flera nuclei (kärnor) med olika funktioner, inklusive supraoptiska kärnan, paraventriculariska kärnan, ventromediala kärnan och laterala hypotalamiska kärnan. Dessa kärnor kommunicerar med varandra och med andra delar av hjärnan via nervbanor och neurotransmittorer.

Den hypothalamus producerar också flera neuropeptider och hormoner, inklusive TRH (tyreoideastimulerande hormonfrisättande hormon), CRH (kortikotropinfrisättande hormon), GnRH (gonadotropinfreisättande hormon) och somatostatin. Dessa hormoner reglerar bland annat hypofysens produktion av tyreoideahormoner, kortisol, könshormoner och prolaktin.

Fenfluramin är ett centralstimulerande ämne som tillhör gruppen fenetylaminer. Det användes förr som appetitdämpande medel i viktminskningspreparat, tillsammans med phenmetrazin under varumärket Phen-Fen. Fenfluramin ökar frisättningen av serotonin i hjärnan genom att blockera serotoninreceptorer och på så sätt minska aptiten.

På grund av allvarliga biverkningar, som hjärtklaffbrist och lungblödningar, togs Fen-Fen och fenfluramin ut ur kliniskt bruk under 1990-talet. Användandet av fenfluramin är numera begränsat till forskningssyfte och under kontrollerade förhållanden.

Hormoner i mag-tarmsystemet, också kända som enterohormoner, är signalmolekyler som produceras och sekreteras av celler i mag-tarmkanalen. De hjälper till att reglera en rad fysiologiska processer, inklusive ämnesomsättning, näringsabsorption, motilitet (rörelse) och homeostas (jämvikt) i det gastrointestinala systemet.

Exempel på hormoner i mag-tarmkanalen innefattar:

1. Gastrin: Stimulerar sekretionen av saltsyra från slidcellerna i magsäcken och motiliteten i magmuskulaturen.
2. Ghrelin: Ökar aptiten, stimulerar tillväxthormonutsöndringen och påverkar glukosmetabolismen. Produceras främst av magsäckscellerna.
3. Cholecystokinin (CCK): Stimulerar gallblåsan att contrahera och utsöndra gall, samt minskar aptiten genom att påverka hjärnan. Produceras av I-celler i duodenum och jejunum.
4. Secretin: Stimulerar produktionen av alkalisk vätska från bukspottkörteln för att neutralisera den sura maginnehållet som passerar in i tolvfingertarmen.
5. Motilin: Reglerar gastrointestinal motilitet och inducerar "gastrisk emptying" (magutvidgningsprocess). Produceras av MO-celler i duodenum och jejunum.
6. Serotonin: Har en roll i regleringen av smärta, aptit, sömn och humör. Majoriteten av serotonin i kroppen produceras i tarmarna.

Dessa hormoner arbetar tillsammans för att upprätthålla homeostas i gastrointestinala systemet och hjälpa till att reglera digestion, absorption och elimination av näringsämnen.

Kolecystokinin (CCK) är ett hormon och neurotransmittor som produceras i tunntarmen och gallblåsan hos däggdjur. Det utsöndras i samband med matintag, särskilt vid konsumtion av fet mat, och har flera funktioner relaterade till digestionen.

CCK orsakar kontraktioner av gallblåsan, vilket hjälper till att släppa ut gallan in i tarmen för att underlätta fettupptaget. Det stimulerar också produktionen av enzymer i bukspottkörteln och kan påverka sättet som mat intas genom att orsaka känslor av mättnad. Dessa effekter gör att CCK är viktigt för den normala mag-tarmfunktionen och kan spela en roll i regleringen av aptit och kroppsvikt.

En "cross-over" studie är en klinisk forskningsdesign där varje deltagare tilldelas att använda två eller flera olika behandlingsalternativ i en specifik sekvens under olika tidsperioder, vanligtvis med en randomiserad tilldelning.

Efter varje tidsperiod (perioden kallas för "cross-over") samlas data in om deltagarnas svar på de olika behandlingarna. Dessa data jämförs sedan för att bedöma och jämföra effekterna av de olika behandlingsalternativen.

Cross-over studier är användbara när det gäller att undersöka effekter hos små grupper av deltagare, då varje deltagare fungerar som sin egen kontroll. Dessa studier kan också minska den variabilitet som orsakas av individuella skillnader mellan deltagarna, eftersom varje deltagare får både behandling A och B.

Det är viktigt att notera att cross-over studier inte är lämpliga för alla typer av forskningsfrågor, särskilt då det gäller studier där en behandling kan ha en varaktig effekt eller risk som sträcker sig över tidsperioden mellan cross-over.

Glucagon-like peptide-1 (GLP-1) är ett hormon som utsöndras från tarmen i samband med matintag. Det har en betydande roll i regleringen av blodsockernivåer efter måltider genom att stimulera insulinutsöndring från bukspottkörteln och hämma glukagonutsöndring från samma körtel. GLP-1 är också involverat i mättnadskänslan och kan därför ha en potential att användas som behandling för övervikt och diabetes. Det är ett peptidhormon, vilket betyder att det består av en kedja av aminosyror.

Energiomsättning (energy expenditure) är ett medicinskt begrepp som refererar till den totala mängden energi som kroppen använder sig av under en viss tidsperiod. Detta inkluderar energin som används för att underhålla grundläggande livsviktiga funktioner (basal metabolism), aktivitet och termogenes (fördjupad ämnesomsättning efter en måltid). Energiomsättningen mäts vanligtvis i kcal eller kilojoule per dag.

Postprandial är ett medicinskt begrepp som refererar till den fysiologiska perioden efter en måltid, då kroppen absorberar och metaboliserar de näringsämnen som har intagits. Ordet "postprandial" kommer från latin och betyder "efter mat".

I kliniska sammanhang används postprandial ofta för att beskriva nivåerna av specifika substanser i blodet, till exempel glukos eller lipider, under denna period. Postprandiell hyperglykemi (PHG) är en ökning av blodsockernivåer efter en måltid, och det kan vara ett tecken på insulinresistens eller diabetes. På samma sätt kan postprandiella triglycerider (PPTG) vara högre hos personer med övervikt eller metabolt syndrom.

Det är värt att notera att den exakta tidsperioden som definieras som "postprandial" kan variera beroende på kontext och forskningsstudie, men ofta avser det en period från slutet av måltiden till ungefär två timmar därefter.

'Kroppsvikt' refererer til den totale vektet av en persons kropp. Denne vekten måles vanligvis i enheten kilogram (kg) eller pund (lb), og inkluderer alle deler av kroppen, inklusiv muskler, ben, organer, blod, fedt, væske og knogler. Kroppsvekt er en viktig fysisk parametere som ofte måles og overvåkes i medisinske sammenhenger for å evaluere helse status, kroppsfunksjon og risiko for medisinske tilstander som f.eks. overvikt og fedme.

Fetma (fetma = fetal growth retardation) er en medisinsk betegnelse for et forhold hvor barnets vekt under graviditeten utvikler seg langsomt eller stanset. Det kan være forskjellige årsaker til at dette skjer, og det kan ha alvorlige konsekvenser for barnets helse både under graviditeten og etter fødselen.

En av de vanligste definisjonene av fetma er hvis barnet har en vekt under 10. periletal (percentsile) ved fødselen. Det betyr at barnets vekt ligger under det 10. percentil av andre barns vekt i samme alder og kjønn. Andre definisjoner kan også inkludere en kombinasjon av lavere vekt og lengde, eller en vurdering av hvor mye barnet veier i forhold til hvordan det bør veie basert på moders alder, kroppsvekt og andre faktorer.

Fetma kan være forårsaket av mange forskjellige ting, inkludert genetiske faktorer, problemer med moderkakken eller blodforsyningen til barnet, infeksjoner, alkohol- og nikotinbruk under graviditeten, og andre helseproblemer hos moren. Hvis fetma ikke behandles riktig, kan det føre til komplikasjoner som lav vekt ved fødsel, lave blodsukker- og kolesterolnivåer, hjerteproblemer, hjerne skader, og andre langvarige helseproblemer for barnet. Derfor er det viktig at gravide kvinner har regelmessige medisinske kontroller under graviditeten for å oppdage og behandle fetma tidlig.

'Kostval' er en norsk medisinsk betegnelse som refererer til den totala mengden med kost som en person spiser eller drikker over en periode tid. Det inkluderer alle typer av kost, slik som kosthold, frukt, grønnsaker, kjøtt, fisk, meieriprodukter og mer. Kostvalget er viktig for å sikre at ein får i mot en tilstrekkelig mengde næringsstoffer for å holde seg sund og forebygge sykdommer. En lave kostval kan føre til kressing, mangel på næringsstoffer og økt risiko for ulike helseproblemer som hjerte- og karsykdommer, diabetes og viktforhold.

'Utmärgling' är inget etablerat medicinskt begrepp, men det kan möjligen tolkas som en direkt översättning av det engelska uttrycket "pruning", vilket inom neurovetenskapen refererar till en hypotetisk mekanism där överflödiga eller onödiga nervceller (neuron) elimineras under utvecklingen hos ett foster. Denna process antas möjliggöra en mer effektiv och specialiserad signalering i det vuxna nervsystemet.

Emellertid bör nämnas att begreppet "pruning" inte är universellt accepterat eller fullständigt förstått inom forskarvärlden, och det finns olika teorier om hur överflödiga nervceller elimineras under utvecklingen.

Megestrolacetat är ett syntetiskt progestagen, som används som läkemedel. Det är en modifierad form av gestagenet progesteron och har en starkt progestagen verkan. Megestrolacetat används huvudsakligen för att behandla bröstcancer hos kvinnor efter menopaus, då cancercellerna är beroende av östrogen för tillväxt. Genom sin progestagenverkan hämmar megestrolacetat produktionen av östrogen i kroppen och på så sätt motverkar tillväxten av cancercellerna.

Läkemedlet kan också användas för att behandla andra former av cancer, som exempelvis äggstockscancer och endometriumcancer, samt för att behandla svår aptitlöshet hos patienter med AIDS eller cancer.

Megestrolacetat ges vanligtvis i form av tabletten och intas oralt, ofta två till tre gånger per dag. Doseringen varierar beroende på diagnosen och patientens allmänt tillstånd.

Neuropeptid Y (NPY) är ett neuropeptid som initialt upptäcktes i centrala nervsystemet (CNS), men har sedan dess visat sig vara utbrett överflödigt i andra delar av kroppen, inklusive det perifera nervsystemet och flera olika typer av endokrina celler. Det är ett av de mest förekommande neuropeptiderna i CNS hos däggdjur och har en rad olika funktioner, bland annat roller i regleringen av aptit, sömn, smärta, blodtryck, humör och minnesfunktioner.

NPY består av 36 aminosyror och är kodad av NPY-genen som finns på kromosom 7p15.1-p14.1 hos människor. Det bildas som ett propeptid, som sedan klipps upp till sin aktiva form av en prohormonklippase.

NPY utövar sina effekter genom att binda till och aktivera specifika G-proteinkopplade receptorer, vilka kallas NPY1R, NPY2R och NPY5R. Dessa receptorer finns på cellmembranet hos en mängd olika cellder i både CNS och det perifera nervsystemet.

När NPY binder till dessa receptorer utlöses en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till en rad fysiologiska responsar, inklusive ökning av cellvätskeinnehållet, ökad neurotransmitterutsläpp och förändringar i andningen.

Då NPY är involverat i så många olika funktioner har det blivit en omfattande forskning kring dess roll i olika sjukdomstillstånd, inklusive neuropsykiatriska tillstånd som depression och ångest, samt metabola störningar som fetma och diabetes.

'Dryckesbeteende' kan definieras som mängden och frekvensen av alkoholdrycker en person intar under en viss tidsperiod. Det medicinska fokuset ligger ofta på att bedöma om individens dryckesbeteende är skadligt eller inte, vilket kan göras med hjälp av olika kliniska riktlinjer och skattningsverktyg.

Excessivt eller ohälsosamt dryckesbeteende innefattar ofta regelbundna intag av stora mängder alkohol, beroende, alkoholmissbruk eller alkoholism. Det kan leda till allvarliga hälsoproblem, sociala problem och negativa effekter på arbete och relationer.

Det är viktigt att notera att dryckesbeteende varierar mellan olika kulturer, samhällen och individer. Vad som kan betraktas som normalt eller acceptabelt dryckesbeteende i en kultur kan vara skadligt i en annan. Därför är det viktigt att bedöma dryckesbeteendet i relation till individuella omständigheter, hälsostatus och livsförhållanden.

Fentermin är ett centralstimulerande medel, som används som appetitdämpande läkemedel för kortvarig behandling av fetma. Det aktiverar noradrenalinets release och hämrar dess återupptag i nervcellerna, vilket leder till en minskad aptit och ökad termogenesis (värmeproduktion). Fentermin bör endast användas under kontrollerade förhållanden på grund av potentialen för missbruk och biverkningar som höjd blodtryck, pulseringar i halsen, sömnsnöd, yrsel, och i värsta fall lung- och hjärtfel. Det ska endast preskrivas som en del av kombinerad viktminskningsbehandling som innefattar diet, motion och beteendemönstringar.

'Magsäcks tömning' (gastric lavage) är en medicinsk procedure där magin hos en patient rensas genom att fylla den med en stor mängd vätska och sedan tömmas. Detta görs vanligtvis för att undanröja toxiner, irritanter eller främmande föremål som kan ha sväljts eller hamnat i magen på annat sätt. Proceduren utförs ofta med hjälp av en slang som löper ner genom munnen och ned i matstrupen och kontinuerligt pumpar vätska in och ur magen tills den är rensad.

Intraventrikulära injektioner är en medicinsk procedur där ett läkemedel eller annan substans direkt införs in i en av de laterala ventriklarna i hjärnan, vanligtvis som en del av behandlingen av centrala nervösa system (CNS) störningar som hydrocefalus eller cerebral sjukdom.

Denna typ av injektioner kräver ofta specialiserad medicinsk utrustning och skicklighet, eftersom den innebär att en tunn nål införs genom kraniet och insätts i det specifika området i hjärnan. Det är viktigt att notera att intraventrikulära injektioner är en invasiv procedur och medför vissa risker, inklusive infektion, blödning och skada på hjärnan eller nervsystemet. Dessa risker måste vägas upp mot potentiala fördelar av behandlingen innan en sådan procedur genomförs.

Agouti-relaterat protein (AGRP) är ett protein som fungerar som en hungerstimulerande neuropeptid i hjärnan. Det produceras huvudsakligen i hypotalamus, en region i hjärnbarken som är involverad i regleringen av aptit och energibalans. AGRP binder till och aktiverar melanocortinreceptor 3 och 4 (MC3R och MC4R), vilket leder till ökad aptit och minskat energiförbrukning. Dessa receptorer finns också i hypotalamus, där de hjälper till att reglera kroppsvikten genom att påverka hungern, aptiten och energiomsättningen.

AGRP-nivåerna ökar vid energifattigdom eller underväxthet, vilket leder till en större aptit och en tendens att äta mer för att kompensera för den energimangel som orsakas av undernäring. Vid övervikt och fetma är AGRP-nivåerna lägre än normalt, vilket kan leda till minskad aptit och svårigheter att tappa vikt. Forskning pågår för att undersöka möjliga sätt att modulera AGRP-aktiviteten som en strategi för behandling av fetma och övervikt.

'Smak' er en fysiologisk og sensorisk følelse som oppstår når kjemiske stoffer i maten eller drikkene opløses i spytet og interagerer med reseptorer på smakpapiller i tungetens overflate, slik som tykt- og tungemuskulatur. Der er umiddelbart fem basale smaker: søt, salt, bitter, sur og umami (en krydret, fleiseglad smak). Smaken kan også påvirkes av aromastoffer i nesa og minne. Smakfølelsen hjeler til å identifisere forskjellige kjemisk sammensetningene i maten og drikkene, vurderer om de er behagelige eller ubehagelige, og hjelper til å regulere appetitt og svangerskap.

Hyperphagia är ett medicinskt begrepp som betyder "oöverdrivet eller onormalt hungerskäl" och definieras ofta som en patologisk hunger som leder till överätning. Det kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, såsom ämnesomsättningssjukdomar, neurologiska störningar eller psykiska tillstånd som Prader-Willi syndrom och BED (bulimia nervosa med utan kastning). Vid hyperphagia kan individen ha svårigheter att kontrollera sitt hungerskäl och äta mycket stora mängder mat på en gång, vilket kan leda till övervikt eller fetma.

'Natrium i kosten' refererer til mengden av natrium (et essentielt mineral og elektrolytt) som forekommer i en given matprodkt eller drikk. Natrium er viktig for å holde balanse i vårt kroppsvann, hjelpe med muskel- og nervesystemfunksjoner, og regulere blodtrykket.

Den typiske rekommendert mengden av natrium for en voksen er om lag 1500 milligram (mg) per dag, men dette kan variere alt etter individets alder, kjønn, fysisk aktivitet og helse tilstand. For mange mennesker, en typisk vestlig diett inneholder for mye natrium, særlig på grunn av saltene vi bruker i matlagingen og fordi mange ferdige matprodukter inneholder høye konservingsmidler-relaterte natriumnivåer.

For hver gram salt (NaCl) i en matprodkt, inneholder den om lag 390 mg natrium. Således kan en produkt som inneholder fire gram salt inneholde opp til 1560 mg natrium. Det er viktig å lese etiketter for å være klar over hvor mye natrium du får fra de forskjellige matproduktene i din diett.

Furosemid är ett loopdiuretikum, som används för att behandla vattenansamling i kroppen orsakad av hjärtsvikt, levercirros och njursjukdomar. Det fungerar genom att öka urinproduktionen och på så sätt minska svullnaden i kroppen. Furosemid gör detta genom att blockera den naturliga återupptagningen av salt och vatten i njurarna, vilket leder till en ökad utsöndring av urin. Medicinen kan också användas för att behandla högt blodtryck och glaukom.

Dexfenfluramine är ett centralstimulerande medel som under en period användes som appetitdämpande läkemedel för att behandla fetma. Preparatet blockerar serotoninreceptorer i hjärnan, vilket leder till en minskad aptit och kaloriintag.

Dexfenfluramine marknadsfördes under varumärkena Redux och Ionamin innan det togs bort från marknaden på grund av allvarliga biverkningar, särskilt hjärtklaffbristfunction. Det är numera inte längre tillgängligt som läkemedel.

Proopiomelanokortin (POMC) är ett protein som bildas inuti kroppens celler. Det produceras främst i hypofysen, en endokrin (hormonproducerande) Drüsa lokaliserad i hjärnan. POMC bryts sedan ner till olika peptider, däribland:

1. Adrenocorticotrop hormon (ACTH): Styr kortisolproduktionen i binjurarna.
2. Melanocytstimulerande hormon (MSH): Reglerar hudens pigmentering och har också en roll i hungerkontrollen.
3. Beta-endorfin: Har en smärtstillande, lugnande och belöningsrelaterad effekt på centrala nervsystemet.
4. Gammas-lorfrin: Har en opioidaktivitet och kan påverka smärta, humör och appetit.

POMC har därför en viktig roll i regleringen av flera kroppsliga funktioner som inkluderar stressrespons, hungerkontroll, pigmentering och smärtkänslighet.

Enligt den svenska livsmedelsverket definieras livsmedel som: "Allt vad en människa kan äta eller dricka för att få näring." Det inkluderar alltså all mat och dryck som är avsedd för konsumtion av människor.

I en medicinsk kontext kan livsmedel också definieras som: "Näringsrika substance som intas oralt och som bidrar till underhåll, växt eller återställande av ett levande väsens normala funktioner." Denna definition betonar de näringsrika aspekterna av livsmedel och deras roll i att underhålla och stödja kroppens funktioner.

Kliniska prövningar fas IV är den sista fasen i utvecklingen och testandet av en ny behandlingsmetod, vanligtvis ett läkemedel, men kan även innefatta andra typer av interventioner som kirurgi eller medicinska apparater.

Under denna fas testas den nya behandlingsmetoden på en stor grupp människor, ofta tusentals, i en kontrollerad och randomiserad studie. Studien jämför effekterna av den nya behandlingsmetoden med en etablerad behandling eller placebo (en obehandlad kontrollgrupp).

Principerna för kliniska prövningar fas IV innefattar:

1. Att studien ska vara väl designad, med klart specificerade mål och metoder för att uppnå dem.
2. Att deltagarna ska ges fullständig information om studiens syfte, procedurer och potentiella risker och fördelar, samt ge sitt informerade samtycke till att delta.
3. Att deltagarna ska tilldelas slumpmässigt till behandlingsgrupperna för att minimera risken för bias.
4. Att effekterna av den nya behandlingsmetoden ska jämföras med en etablerad behandling eller placebo för att bedöma dess relativa effektivitet och säkerhet.
5. Att alla data som samlas in under studien ska analyseras och rapporteras oavsett om resultaten är positiva, negativa eller neutrala.
6. Att studien ska genomföras i en etisk och professionell manner, med respekt för deltagarnas välbefinnande och integritet.

Kliniska prövningar fas IV har som syfte att fastställa den nya behandlingsmetodens säkerhet, effektivitet och biverkningar i en större population än vad som är möjligt under tidigare faser av utvecklingen. Genom att genomföra dessa studier kan forskarna och läkare få en bättre förståelse för hur den nya behandlingsmetoden fungerar i praktiken och om den kan användas som en säker och effektiv behandling för patienter.

'Viktminskning' refererer til en nedgang i kroppens totalvekt som resulterer fra en reduksjon i kroppens fedtmasser, muskelmasser eller vann. Denne nedgangen kan oppnås gjennom endringer i kostholdet, fysisk aktivitet, medisinsk behandling eller kombinasjoner av disse. Det er viktig å understreke at en helhetlig tilnærming og langsiktig holdning ofte er nødvendig for suksessfull og vedlikeholdet av en ønsket viktminskning, samt for å redusere risiko for medfølgende helsekomplikasjoner.

'Blodsocker' er en medisinsk betegnelse for sukkerkoncentrasjonen i blodet, og måles typisk i millimol pr. liter (mmol/L) eller milligram pr. déciliter (mg/dL). Det er også kjent som blodglukosen. Normal verdier for blodsocker ligger vanligvis mellom 4,0 og 5,5 mmol/L etter en 8-timers fasten, men variasjoner kan forekomme alt etter individet og alderen. Høye blodsockerverdi kan være ein indikator for diabetes eller andre medisinske tilstander.

'Viktökning' kan definieras som en ökning av kroppsvikten över tid, ofta orsakad av att kroppen tar in mer energikalor än det förbrukar. Detta kan leda till ett ökat fettmassa och potentialen för hälsorelaterade komplikationer som diabetes, högt blodtryck, ohälsa i hjärtat och flera andra sjukdomar. Viktökning kan mätas genom att jämföra en persons aktuella vikt med deras tidigare vikt vid olika tidpunkter. Det är viktigt att notera att vissa medicinska tillstånd och behandlingar också kan leda till viktökning.

Melanocortin Receptor 4 (MC4R) är ett protein som fungerar som en G-proteinkopplad receptor. Det är en del av melanokortinsystemet och hittas främst i hjärnan, särskilt i hypotalamus. MC4R spelar en viktig roll i energibalansen och kroppsvikten regulering genom att påverka aptit, energiåtgång och glukosmetabolism. Aktivering av MC4R har visat minska aptiten och öka energiautgången, medan defekter i MC4R kan leda till övervikt och obesitas.

Carbohydrates in diet, också kända som kolhydrater på svenska, är en grupp näringsämnen som inkluderar socker, starches och fiber. De hittas naturligt i många livsmedel som frukt, grönsaker, spannmål och mjölkprodukter. Carbohydrates är en viktig källa till energi för kroppen eftersom de snabbt bryts ner till glukos, eller blodsocker, som kan användas direkt av cellerna i kroppen.

Det finns tre huvudsakliga typer av carbohydrates:

1. Monosackarider: Detta är enkla sockerarter som inkluderar glukos, fruktos och galaktos. De hittas naturligt i frukt, honung och vissa grönsaker.
2. Disackarider: Detta är två monosackarider som har kombinerats tillsammans. Exempel på disackarider inkluderar socker (sackaros), lactos (i mjölk) och maltose (i malt).
3. Polysackarider: Detta är långa kedjor av monosackarider som har kopplats samman. Exempel på polysackarider inkluderar starches (i potatis, bröd och pasta) och fiber (i frukt, grönsaker och helgröna spannmål).

Enligt American Heart Association rekommenderas att vuxna ska begränsa sitt intag av tillagad socker till högst 6 teaspoons per dag för kvinnor och 9 teaspoons per dag för män. Det är också viktigt att välja komplexa carbohydrates, som starches och fiber, framför enkla carbohydrates, som socker, eftersom de tenderar att ge en jämnare energileverans och hjälper till att kontrollera hungern.

Ghrelinreceptorer är en typ av receptor i kroppen som binder till hormonet ghrelin. Ghrelin är ett hungerreglerande hormon som produceras i magsäcken och har som funktion att stimulera aptit och öka kroppsvikten genom att påverka hungerkänslan och matintaget.

Ghrelinreceptorerna finns främst i hjärnan, särskilt i hypotalamus, en region som är involverad i regleringen av aptit och energibalans. När ghrelin binder till sina receptorer aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till att aptiten ökar. Ghrelin kan också ha andra effekter på kroppen, såsom att påverka sömn-vakenhetscykeln, stressrespons och immunförsvaret.

Abnormaliteter i ghrelinreceptorernas funktion kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel viktmobbning, diabetes och affektiva störningar.

'Magmun, nedre' refererer til den del af mat- og afføringskanalen som starter i underkanten af mavesækkens forbindelse til tyndtarmen (duodenum) og ender i endetarmen (rectum). Den består af tyktarmen (colon), som kan inddeles i opstigende, tvær- og nedstigende colon, samt endelige del af mat- og afføringskanalen, rectum og anus.

Tyktarmen har en vigtig rolle i at absorbere vand og salt fra afføringen, så den bliver mere fast for at lette udtømning under bowel movement. Desuden er der mange bakterier i tyktarmen, som hjælper med at nedbryde rester af maden og producere vitaminer, specielt vitamin K og store dele af B-vitaminerne.

I den nedre del af magmunnen findes også en række strukturer, der hjælper med at kontrollere afføringen, herunder det interne sfinkter, som er en ringmuskel, der forhindrer ulykkelige udtømninger, når vi ikke ønsker at gå på toilettet. Når vi er klar til at tisse eller sætte afføringen fri, slappes musklen af og lader det gå igennem.

Problemer med den nedre del af magmunnen kan føre til forstoppelse, diarré, inflammation, infektion eller cancer. Derfor er det vigtigt at have en sund kost- og livsstil, undgå overvægt og rygning, samt gennemgå regelmæssige screeningprøver for at opdage tidlige tegn på kræft.

Insulin är ett hormon som produceras och sekreteras av de betaceller som finns i bukspottkörteln (pancreas). Det spelar en central roll i regleringen av blodsockernivåerna i kroppen. När vi intagit kolhydrater från maten bryts dessa ner till glukos i tarmen, som sedan absorberas in i blodet. Denna ökning av blodglukoskoncentrationen orsakar betaceller att släppa ut insulin, vilket stimulerar celler runt om i kroppen (i synnerhet lever-, muskel- och fettceller) att ta upp glukosen från blodet och använda den som energikälla eller lagra den som glykogen eller fettsyror. På så sätt hjälper insulin till att hålla blodsockernivåerna i balans och förhindrar att de stiger allt för högt. Insufficiens av insulin orsakar diabetes typ 1, medan resistans mot insulins effekter kan leda till diabetes typ 2.

Eating disorders are mental health conditions characterized by significant and persistent disturbances in eating behaviors and associated thoughts and emotions. They can have serious physical and psychological consequences if left untreated. According to the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, Fifth Edition (DSM-5), there are several types of eating disorders, including:

1. Anorexia Nervosa: Individuals with anorexia nervosa have a distorted body image and an intense fear of gaining weight. They restrict their food intake to the point of self-starvation, leading to significantly low body weight.
2. Bulimia Nervosa: People with bulimia nervosa engage in recurrent episodes of binge eating followed by compensatory behaviors such as purging (e.g., self-induced vomiting, misuse of laxatives or diuretics), fasting, or excessive exercise to prevent weight gain.
3. Binge Eating Disorder: Those with binge eating disorder experience recurrent episodes of binge eating without the compensatory behaviors seen in bulimia nervosa. They feel a lack of control over their eating and often experience shame, distress, and guilt afterward.
4. Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder (ARFID): Individuals with ARFID have a persistent failure to meet appropriate nutritional and/or energy needs, leading to significant weight loss, poor growth, or nutritional deficiencies. This is not due to a lack of available food or a cultural practice.
5. Other Specified Feeding or Eating Disorders (OSFED): OSFED includes disorders that do not meet the full criteria for any of the above eating disorders but still cause significant distress and impairment. Examples include atypical anorexia nervosa, subthreshold bulimia nervosa, and purging disorder.
6. Unspecified Feeding or Eating Disorders (UFED): UFED is used when the specific eating disorder is not known due to insufficient information or when the clinician chooses not to specify the reason.

Eating disorders can affect people of all ages, genders, and backgrounds. They often co-occur with other mental health conditions such as depression, anxiety, and obsessive-compulsive disorder (OCD). Early intervention and treatment are crucial for improving outcomes and promoting recovery.

Näringsstatus är ett mått på individens tillgång till och upptag av näringsämnen som energi, protein, kolhydrater, fetter, vitaminer och mineraler. Det kan bedömas genom att mäta olika biokemiska parametrar såsom serumvärden av albumin, prealbumin, transferrin, kreatinin och totalprotein, samt antropometriska mätningar som vikt, midja-höft-kvot och muskelmassa. En god näringsstatus är viktig för att underhålla kroppens funktioner, stärka immunförsvaret och främja hälsa och välbefinnande.