Trombomodulin är ett protein som finns på endotelcellernas yta (de celler som bildar kärlens innerväggar) i blodkärlen. Det spelar en viktig roll i regleringen av koagulationen, det vill säga blodets förmåga att koagulera och bilda blodproppar (tvärt stillastående blodkoagulum).

Trombomodulin fungerar som en kofaktor tillsammans med ett annat protein, activated protein C (APC), för att neutralisera de aktiverade koagulationsfaktorerna Va och VIIIa, vilket minskar koagulationen. Det gör också att det aktiverade proteinet C binder till enzymet thrombin och konverterar det från en prokoagulerande form till en antikoagulerande form.

Dessutom har trombomodulin visat sig ha antiinflammatoriska egenskaper, eftersom det kan hämma inflammatoriska signalsubstanser som cytokiner och komplementproteiner. Trombomodulin kan också skydda slagad endotel från skada genom att minska oxidativ stress och apoptos (programmerad celldöd).

Nedsatt trombomodulinfunktion har visats korrelera med ökad risk för tromboembolisk sjukdom, såsom djup ventrombos och lungemboli.

Trombinreceptorer är proteiner som finns på ytan av celler och aktiveras av det blodplättsamala proteinet trombin. När de aktiveras, ledde de till en kaskad av händelser som orsakar blodplättsaktivering, aggregation och koagulation. Det finns två typer av trombinreceptorer, PAR-1 (Protease-aktiverade receptor 1) och PAR-4 (Protease-aktiverade receptor 4), och de aktiveras vid olika koncentrationer av trombin. Trombinreceptorerna spelar en viktig roll i hemostas, blodets förmåga att stanna upp blödningar, men överaktivering av dem kan leda till patologiska tillstånd som trombos och stroke.

Protein C är ett protein i blodplasm som fungerar som en naturlig antikoagulant, vilket betyder att det hjälper till att förhindra blodet från att koagulera eller bilda klumpar. Protein C aktiveras av ett annat protein kallat thrombin och aktiverad protein C i sin tur söver ner flera andra proteiner som är involverade i den naturliga blodkoagulationsvägen, såsom faktor V och faktor VIII. På detta sätt hjälper protein C att hålla koagulationsprocessen under kontroll och förhindra överdrivna blodkoagulationer som kan leda till komplikationer som tromboser och embolier. Protein C har också visat sig ha antiinflammatoriska och cytoprotektiva egenskaper, vilket kan vara speciellt viktigt under sjukdomstillstånd som är associerade med inflammation och cellskada.

'Trombin' er ein koagulasjonsfaktor, entfallt under faktorn 2a i koagulasjonskjedjen. Det er ein enzym som omdannar fibrinogen til fibrin under blodets koagulasjon, og det spiller dermed en viktig rolle i hemostasen og blodstillingsprosessen. Trombin dannes fra protrombin under innvirkning av andre koagulasjonsfaktorar som aktiveres i kjekkenet på et intrínskt eller eksintrínkt sätt.

Carboxypeptidase U, även känt som thimet oligopeptidase, är ett enzym som finns i celler och bryter ner proteiner till små peptider och enskilda aminosyror. Det är specifikt ett metalloproteinas, vilket betyder att det innehåller en metallkoordinerad aktivitet. I synnerhet har carboxypeptidase U zink som en del av sin aktiva plats och bryter ned proteiner genom att klippa bort den sista aminosyran i en peptidkedja, så länge den är en hydrofoba eller aromatiska aminosyra. Detta enzym spelar en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer, inklusive blodkoagulering och immunförsvaret.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

'Blodkoagulation' er en naturlig prosess hvor plasmakoagulationsfaktorer i blodet reagerer med hverandre for å forme en blodkoagel som stopper blødning etter skade på blodkjertelen. Denne prosessen involverer omskingling av fibrinogen til fibrin, som formet en tredimensional nettverk som holder de sammen blodcellene i plassert og stenger hulen i vævet. Koagulasjonsprosessen aktiveres når blødning oppstår og reguleres av et kompleks system av både prokoagulasjonselementer, antikoagulasjonselementer og fibrinolytiske enzimer for å forebygge uønsket blodkoagulering og for at sikre at koaguleringen er begrenset til området der det trengs.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

Tromboplastin (alternativt stavat "thromboplastin") är ett proteinkomplex som deltar i blodets koagulationsprocess. Det finns naturligt förekommande i cellmembranet hos blodkroppar (trombocyter) och i endotelceller som tappar blodkärlen. När tromboplastinet aktiveras bildas enzymet thrombin, vilket omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket i sin tur leder till formationen av ett blodkoagulum eller blodpropp.

Det finns också exogent tromboplastin som kan användas för att starta en koagulationsreaktion i laboratoriet, ofta extraherat från kalvspottkörtel (bovine thromboplastin) eller konstgjort. Exogen tromboplastin är vanligen en del av assayar som mäter aktiviteten hos olika koagulationsfaktorer i blodet, till exempel protrombintid (PT) och partiel lösningstid (APTT).

Blood coagulation factors, också kända som koagulationsproteiner eller gerinnungsfaktorer, är en grupp av proteinmolekyler som spelar en viktig roll i blodets koagulering (gerinnande) process. När ett blodkärl skadas och blöder, aktiveras koagulationsfaktorerna i en kaskadreaktion för att bilda en blodpropp (tromb) och stoppa blödningen.

Det finns 13 kända blodkoagulationsfaktorer, och de betecknas med romerska siffror från I till XIII. Var och en av dessa faktorer har en specifik funktion i koagulationskaskaden. Några exempel är:

* Faktor I (fibrinogen): En protein som omvandlas till fibrin, som bildar nätverket i blodproppen.
* Faktor II (protrombin): Enzymet som konverteras till trombin, som klipper av fibrinogena till fibrin.
* Faktor IX (Christmasfaktorn): Enzymet som aktiverar faktor X i den intrinsika koagulationsvägen.
* Faktor X (Stuart-Prowerffaktorn): Enzymet som konverteras till trombin, vilket är en kritisk punkten i koagulationskaskaden.

Många av dessa faktorer aktiveras genom en serie enzymatiska reaktioner, där varje faktor aktiverar nästa faktor i kedjan. Vissa faktorer aktiveras också av yttre signaler, till exempel när ett blodkärl skadas eller när specifika signalsubstanser frisätts.

För att förhindra överdrivet koagulering och trombosbildning finns det också en grupp av proteiner som kallas naturliga antikoagulationsfaktorer, till exempel protein C, protein S och antitrombin III. Dessa proteiner hjälper till att kontrollera koagulationsprocessen och förhindra onormal trombosbildning.

Antithrombin III (ATIII) är ett protein som finns naturligt i blodplasmatan och har en viktig roll i blodets koagulationssystem. Proteinet neutraliserar olika proteaser, till exempel serinproteasen thrombin och faktor Xa, vilka annars skulle leda till en överdrivet aktiverad koagulationskaskad och därmed ökat risk för blodproppar (tromboser). ATIII fungerar genom att binda till och inaktivera dessa proteaser. Hämmande av ATIII-funktionen kan leda till ett ökat thrombosriskt tillstånd.

Hirudin är ett naturligt förekommande antikoagulant protein som utvinns från blodlöss (Hirudo medicinalis). Det har stark inhibitorisk verkan på den aktiverade proteasen thrombin och förhindrar därmed blodets tendency att koagulera. Hirudin används inom medicinen för att behandla olika former av tromboemboliska tillstånd, såsom djup venös trombos och lungemboli.

"Blodstillning" eller "Hemostasis" är ett medicinskt begrepp som refererar till den process som får blödningen att upphöra när ett kärl skadas. Denna process består av två huvudsakliga faser:

1. Vaskulär fas: Konstriktion (trångning) av de skadade blodkärlen och aggregation (sammanlagring) av blodplättar (trombocyter) vid skadan för att bilda en provisorisk blodstillningsbar platta.
2. Koaguleringsfas: Aktivering av hemostas-systemet som orsakar omvandlingen av fibrinogent till fibrin, vilket leder till skapandet av ett nätverk av insolubila trådar som hjälper till att stabilisera blodstillningsbar plattan och bilda en blodpropp.

Den slutliga produkten av denna process är en blodpropp som består av aggregerade blodplättar, fibrin och andra koaguleringsfaktorer som hjälper till att stänga av blödningen och börja reparationsprocessen.

Disseminerad intravasal koagulation (DIK) är en blodsjukdom där koagulationskaskaden aktiveras systemiskt, vilket leder till att blodet koagulerar och bildar blodproppar i små kapillärer över hela kroppen. Detta kan orsaka ischemisk skada (dvs. syrebrist) i olika organ, såsom lungor, njurar, hjärta och hjärnvävnad. Samtidigt som koagulationen pågår, tar aktiveringen av koagulationskaskaden också bort de faktorer som förhindrar normal blodkoagulering, vilket leder till att det bildas blödningar i andra delar av kroppen.

DIK kan orsakas av en rad olika sjukdomstillstånd, inklusive svår infektion, trauma, cancer och komplikationer under graviditet. Behandlingen av DIK består ofta av att behandla den underliggande orsaken samt att ge antikoagulanter för att förhindra fortsatt koagulation och blodproppsbildning, samtidigt som man ger substitutionsbehandling med blodprodukter för att ersätta de faktorer som förlorats under den systemiska koagulationsprocessen.

Fibrinopeptid B är ett proteolytiskt fragment som generas när fibrinogen omvandlas till fibrin under blodkoaguleringen. Detta enzymatiska steg katalyseras av enzymet thrombin, som klipper bort fibrinopeptid B och fibrinopeptid A från fibrinogens Aα-kedja, vilket leder till att fibrinogenomvandlas till fibrinmonomer. Fibrinmonomererna kan sedan polymerisera för att bilda ett nätverk av fibrin som är en viktig komponent i blodkoagulationen.

Fibrinopeptid B har historiskt använts som en indikator på aktivt thrombin och koagulationsaktivitet, men det används inte lika ofta idag som tidigare på grund av att andra mer specifika markörer för koagulation har blivit tillgängliga.

Protrombin, även känt som faktor II, är ett protein i blodplasmavätskan som spelar en viktig roll i den koagulationsprocess som orsakar blodets stelning vid skada. Protrombinet aktiveras till thrombin när det kommer i kontakt med aktiverad faktor X och kalciumjoner på cellmembranet hos trombocyter (blodplättar). Thrombin är ett enzym som omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket bildar nätverk av insolubila fiber som stelnar och hjälper till att stänga av blödningar.

Protrombintiden (PT) är ett laboratoriemässigt mått på koagulationsförmågan i blodet, som mäter tiden det tar för protrombinet att omvandlas till thrombin. PT används ofta för att screena och diagnostisera koagulationsstörningar eller för att övervaka effekten av antikoagulantbehandling.

'Navelvene' er en medisinsk betegnelse for den del af tarmsystemet som forbinder moderkagen (placentan) og fostrets mave via navelstrengen under graviditeten. Navelvenen transporterer næring til fostret fra moren gjennom blodbanen. Efter fødselen tørres navelvenen ut og stumper av, noe som kaller seg navelsengen eller omfalos.

Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.

En "blodpropp" eller blodbrist (engelska: blood clot) är en koagulering av blod som bildar en fast massa. Det kan ske naturligt i samband med skador på kroppens vävnader, för att stänga av blödningar. Men när ett blodpropp bildas inuti ett blodkärl, kan det orsaka allvarliga hälsoeffekter beroende på var proppen bildas. Till exempel, om en blodpropp bildas i lungorna (pulmonem emboli), hjärtat (hjärtinfarkt) eller i hjärnan (cerebral trombos), kan det leda till allvarliga hälsoproblem och potentiellt livshotande situationer.

Von Willebrand-faktorn (vWF) är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Det produceras huvudsakligen i endotelceller, som lining av blodkärlen, och i megakaryocyter, de celler som bildar trombocyter (blodplättar).

vWF har två viktiga funktioner:

1. Platelet adhesion och aggregation: vWF hjälper till att fästa trombocyter till skadade endotelceller i blodkärlen, vilket initierar koagulationsprocessen. Detta gör genom att binda till receptorer på trombocytmembranet och till kollagenexponerat vid skada på blodkärlsväggen.

2. Transport and stabilization of Factor VIII: vWF fungerar också som en transportprotein för koagulationsfaktorn VIII, skyddar det från nedbrytning och hjälper till att förlänga dess halveringstid i blodet.

Von Willebrand-syndrom är ett blödningssjukdom orsakat av en defekt eller brist på von Willebrand-faktorn, vilket leder till nedsatt trombocytfunktion och/eller nedsatt stabilitet och aktivitet hos Factor VIII. Detta kan resultera i lätta blödningar, speciellt från mun, näsa, tarmar och kvinnliga könsorgan.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Fibrinopeptid A är ett proteolytiskt fragment som generas när fibrinogen omvandlas till fibrin under blodkoaguleringen. Det är en peptid bestående av 18 aminosyror och utgör en markör för aktiv coagulation. När fibrinogentrombin bildas fibrin, spjälkas två fibrinopeptider, A och B, bort från fibrinogens N-terminala delar av enzymet trombin. Detta leder till att fibrin monomerer polymeriseras och bildar ett nätverk av fibrinfibrer som stänger av blödningen. Fibrinopeptid A kan mätas i serum för att utvärdera koagulationsaktiviteten.

Faktor V, også kjent som proakcelerin eller Labile Faktor, er ein koagulasjonsfaktor som spiller en viktig rolle i blodets størkingprosess. Det er ein proteinsubstans som aktiveres av trombin under koagulasjonen og deretter aktiverer andre koagulasjonsfaktorer, slik som Faktor X og II (protrombin). Dette fører til dannelse av en trombus og stopper blodfiatt. Defekter i Faktor V kan føre til forstyrrelser i koagulasjonsprosessen, som i værste fall kan resultere i uforklarlige blødninger eller tromboser.

'Fibrinolys' refererar till den naturliga processen i kroppen där blodet får förmåga att lösa upp blodproppar genom nedbrytning av ett protein som heter fibrin. Fibrinet är en viktig beståndsdel i blodproppar och bildas när blod koagulerar vid skada eller infektion.

Fibrinolysen sker genom att ett enzym som kallas plasmin aktiveras. Plasmin bryter ner fibrinet till mindre bitar, vilket gör att blodproppen kan upplösas och försvinna. Fibrinolysen är en viktig del av koagulationssystemet och hjälper till att förhindra allvarliga komplikationer som stroke eller hjärtinfarkt.

Förutom den naturliga fibrinolyfen kan fibrinolys också induceras medicinskt genom administration av läkemedel som trombolytika, även kända som 'klotdissolverande medel'. Dessa medel aktiverar plasmin eller motsvarande enzymer för att bryta ner blodproppar.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Factor V, også kjent som proakcelerin eller labile faktor, er ein koagulasjonsfaktor i menneskeblodet. Det er en proteinsubstans som spiller en viktig rolle i den biokjemiske kaskaden som resulterer i blodkoagulasjonen. Factor V aktiveres til Factor Va når det kommer i kontakt med trombin under koagulasjonsprosessen. Aktiviert Factor Va fungerer som en ko-faktor sammen med andre koagulasjonsfaktorer for å omsette protrombin til trombin, som er nødvendig for å forme blodklotet.

Defeksjoner i Factor V-genen kan føre til en redaysert blødningstilstand kalt Faktor V Leiden. Dette skjer når det oppstår en mutasjon i genen som resulterer i en resistans mot inaktivering av aktiviert Factor Va, noe som kan føre til uønsket koagulasjon og større risiko for blodpropp.

Kondroitinlyaser är en typ av enzymer som bryter ned kondroitinsulfat, ett slags proteoglikan som förekommer i extracellulär matris i vävnader hos djur. Kondroitinsulfat består av en repeaterenhet av sockermolekyler som inkluderar glukoronsyra och N-acetylgalaktosamin, som kan variera i längd och modifieringar.

Kondroitinlyaser katalyserar specifikt hydrolysen av den glykosidiska bindningen mellan dessa sockermolekyler, vilket resulterar i att de små fragmenten som frigörs kan användas för att analysera strukturen och sammansättningen av kondroitinsulfat i olika biologiska prover. Dessa enzymer har potentialen att användas inom forskning och medicin, till exempel för att behandla sjukdomar som beror på felaktigheter i extracellulär matris, såsom vissa former av artros.

'Endotel' er en betegnelse for det tynde lag av celler som tapiserer det innere av blodkar og lymfekar i kroppen. Det består av endotelet cellsøjlen, som har mange viktige funksjoner for helse og sykdom. Disse inkluderer reguleringen av blodfluks, hindring av blodplattformstørning og immunrespons, samt produksjon av hormonellike stoffer som påvirker kroppens funksjoner. Endotelcellene er også involvert i reguleringen av angiogenese, det vil si dannelse av nye blodkar, som kan være viktig for wound healing og tumørvokst.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Hemangiomi är benägna att utvecklas hos spädbarn och är de vanligaste blodkärls tumörerna hos barn. De karaktäriseras av överdriven tillväxt av blodkärl i ett område under de första levnadsåren.

Hemangiomi kan delas in i två typer:

1. Platt hemangiom (kapillärt hemangiom): Detta består av små, platta blodkärl och tenderar att vara lokaliserade till huden eller slemhinnor. De flesta platta hemangiomi förblir små och försvinner spontant under de två första levnadsåren.

2. Djupt hemangiom (kavernos hemangiom): Detta består av större blodkärl och tenderar att vara belägna djupare i huden eller inre organ. De kan växa kraftigt under de första levnadsåren, men de flesta minskar sedan i storlek och försvinner gradvis över tid.

I vissa fall kan hemangiomi orsaka komplikationer som blödningar, infektioner eller andra skador på omgivande vävnader. I dessa fallen kan behandling vara aktuell, till exempel med läkemedel, laserbehandling eller kirurgi.