En tjocktarmspolyp är en liten, ofta välliknande tillväxt som sticker ut från den inre ytan av tjocktarmen (colon). Polyper kan vara godartade eller elakartade. De flesta polyper är dock godartade och växer mycket långsamt över flera år.

Det finns två huvudtyper av godartade kolonpolyper: adenomatösa och hyperplastiska polyper. Adenomatösa polyper kan under vissa omständigheter utvecklas till cancer i tjocktarmen, medan hyperplastiska polyper sällan gör det.

Tjocktarmspolyper kan vara så små att de inte kan ses med blotta ögat och upptäckas först under en koloskopi. Andra polyper kan vara stora nog att synas på röntgenbilder eller vid en rektal undersökning.

Om du har tjocktarmspolyper bör din läkare övervaka dem genom regelbundna koloskopier för att se till att de inte växer eller blir canceroaserade. Om en polyp är stor eller cancerous kan den behöva tas bort under en koloskopi eller kirurgiskt ingrepp.

"En polyp er en voksende forhøyelse i et hul organ, som kan forekomme i tarmen eller i slemhinnene i kroppen. Polypene kan variere i størrelse og form, og de kan være godartet eller ondeartet (kræftendrende). De fleste polypene er små og un skyggefri, men store polypers størrelse kan føre til tarmforstopping. Hvis du har en polyp, bør du holdes under observation av en lege for å sikre at den ikke blir ondartet."

(Oversatt fra engelsk)

En tarmpolyp är en typ av godartad (benign) tillväxt i tjocktarmen eller rektum. Tarmpolypen består av överskottet av mucosa- och submucosaschichten som sticker ut från den omgivande tarmväggen. De flesta tarmpolypers storlekar varierar från några millimeter till ett par centimeter, men i sällsynta fall kan de bli mycket större.

Det finns två huvudtyper av tarmpolypers:

1. Hyperplastiska polyp: Dessa är vanligare och tenderar att vara små och låggradigt tillväxta. De flesta hyperplastiska polyper är ofarliga, men en liten andel kan utvecklas till cancer.

2. Adenomatösa polyp: Dessa är förknippade med en större risk för cancerutveckling. Adenomatösa polyper delas in i tre undergrupper: tubulära, villösa och tubulovillösa. Tubulära adenomatösa polyper är vanligast och har en låg risk för cancerutveckling, medan tubulovillösa polyper har högst risk.

Det är viktigt att notera att de flesta tarmpolypers inte orsakar några symptom, men i vissa fall kan större polyper orsaka blödning, smärta eller förstoppning. Regelbundna kolonoskopier är en effektiv metod för att upptäcka och avlägsna tarmpolypers innan de utvecklas till cancer.

"Datorkolonografi" (virtual colonoscopy) är en typ av undersökning där datorer används för att skapa detaljerade bilder av kolonslussen och tjocktarmen. Proceduren använder sig vanligtvis av en CT-skanner för att ta serier av röntgenbilder som sedan bearbetas med hjälp av datorprogramvara för att skapa 3D-bilder av kolonslussen.

Under en datorkolonografi får patienten vanligtvis ett laxermedel för att rensa tjocktarmen innan undersökningen, och sedan får patienten ligga på sin vänstra sida med benen uppdragna till bröstet. En liten slang placeras i ändtarmen och luft blåses in i kolonslussen för att expandera den och göra det enklare att se alla strukturer. Sedan tar CT-skannerarna serier av röntgenbilder medan patienten roterar runt på en roterande bädd. Bilderna bearbetas sedan med datorprogramvara för att skapa 3D-bilder som undersökande läkare kan använda sig av för att leta efter tecken på sjukdomar, till exempel polypers eller cancer i tjocktarmen.

Datorkolonografi är en icke-invasiv metod för att undersöka kolonslussen jämfört med traditionell kolonoskopi, där en slang med en kamera på änden sätts in i tjocktarmen. Datorkolonografi kan vara mindre obehaglig och kräver inte lika mycket förberedelser som traditionell kolonoskopi. Men det är viktigt att notera att datorkolonografi inte möjliggör en biopsi eller borttagning av eventuella polypers, så om några hittas behöver patienten fortfarande gå igenom en traditionell kolonoskopi för att få ytterligare undersökningar och behandling.

Adenomatous polyps are benign (noncancerous) growths that develop on the lining of the large intestine (colon and rectum). They are a type of polyp that has the potential to become cancerous over time if not removed. These polyps are caused by an overgrowth of glandular tissue, which can lead to the formation of finger-like projections called villi on the surface of the polyp.

Adenomatous polyps are often asymptomatic and are typically discovered during routine colonoscopies or other diagnostic tests. However, if they grow large enough, they may cause symptoms such as rectal bleeding, abdominal pain, or changes in bowel habits.

People who have adenomatous polyps are at increased risk of developing colorectal cancer, so it is important to have regular colonoscopies to monitor for the development of new polyps and remove them if necessary. The removal of adenomatous polyps can significantly reduce the risk of colorectal cancer.

En koloskopi är en medicinsk undersökningsmetod där man använder en flexibel, belysningsbar tub som kallas koloskop. Koloskopet leds genom endast delar av tjocktarmen och hela tunntarmen för att undersöka dem. Koloskopi används ofta för att leta efter cancer eller polypers (förädlade vävnader som kan bli cancertackla) i tjocktarmen och tunntarmen. Den kan också användas för att behandla problem i tarmarna, till exempel att ta bort polypers eller andra abnormiteter. Koloskopi är en relativt smärtfri procedur som ofta utförs med lokalbedövning och ibland med lugnande medicin.

Tjocktarmstumörer (Coloncancer) är en typ av cancer som utgår från celler i tjocktarmen. Det kan vara polypen eller oregelbundet växande celler i tjocktarmens slemhinna som utvecklas till cancertumörer. Tjocktarmscancern är en av de vanligaste formerna av cancer i industrialiserade länder och drabbar ofta äldre personer över 50 år. Riskfaktorer för att utveckla tjocktarmscancer innefattar bland annat ålder, rökning, fetma, fysisk inaktivitet, låg fiber- och hög fettrik diet, personlig eller familjär historia av polyp eller cancer i tjocktarmen. Symptomen på tjocktarmscancer kan vara blödningar från anus, förstoppning, diarré, buksmärtor, viktminskning och trötthet. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

En adenomatos polyp i tjocktarmen är en typ av godartad (icke cancertagen) polyp som bildas i slemhinnan på tjocktarmen. Den uppstår då celler i slemhinnan börjar växa och dela sig mer än vanligt, vilket leder till att en knöl eller utbuktning bildas. Adenomatos polyper är ofta små (mindre än 1 centimeter i diameter) men kan bli större över tiden.

Det speciella med adenomatos polyper är att de kan utvecklas till cancer om de inte tas bort. Cirka 5-10% av alla adenomatos polyper kan bli cancertagna om de lämnas kvar i tjocktarmen. Därför rekommenderar läkare ofta att ta bort alla adenomatos polyper som hittas under en koloskopi.

Adenomatos polyper delas vanligen in i två typer: tubulära och villösa. Tubulära polyper har en tunn, rörformad struktur medan villösa polyper har en flikig, oregelbunden struktur. Villösa polyper anses ha en högre risk att bli cancertagna än tubulära polyper.

'Grovtarm' är ett slanguttryck och saknar därför en officiell medicinsk definition. I medicinska sammanhang används istället termen kolon, som är den del av tarmkanalen som sträcker sig från blindtarmen till ändtarmen. Kolonet inkluderar också de delar som kallas grovtarm i vardagligt tal, såsom komphållet, kräk- och blindtarmen. Dessa delar av tarmkanalen är specialiserade på att absorbera vatten och elektrolyter samt bryta ned komplexa kolhydrater med hjälp av bakterier som lever där.

Kolondivertikulos är en medicinsk term som refererar till utbuktningar eller fickor i tjocktarmens (colon) vägg. Divertiklerna uppstår vanligtvis vid platser där de blodkärl som försörjer kolonväggen går igenom tarmväggen, vilket kan orsaka svagheter i vävnaden och leda till utbuktningar. De flesta kolondivertiklerna är små och orsakar inga problem, men vid vissa tillfällen kan de bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas divertikulit. Dessa tillstånd kan orsaka symtom som smärta, feber, trötthet och förändringar i tarmfunktionen. I allvarliga fall kan komplikationer som perforation (genomborrning) eller abscessbildning (infektionsfokus) uppstå.

En körtelsvulst, också känd som neoplasma eller tumör, är en abnorm odling av celler i en körtel. Körtelsvulstar kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade körtselsvulstar växer långsamt och stannar ofta upp vid en viss storlek. De tenderar att vara lokaliserade till den körtel de utgår från och sprider sig sällan till omgivande vävnader eller andra delar av kroppen. Godartade körtselsvulstar kan i vissa fall orsaka symtom beroende på deras storlek och plats, men de är oftast behandlingsbart och ger sällan allvarliga komplikationer.

Elakartade körtselsvulstar däremot växer snabbare och kan sprida sig till omgivande vävnader och andra delar av kroppen. De kan orsaka symtom som obehag, smärta, svullnad eller utslag beroende på deras storlek och plats. Elakartade körtselsvulstar behandlas oftast aggressivt med kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi för att försöka eliminera cancercellerna och förhindra spridning till andra delar av kroppen.

Det är viktigt att notera att endast en läkare kan ställa en diagnos efter en undersökning och eventuella tester, så om du misstänker att du har en körtselsvulst bör du kontakta din läkare omedelbart.

Näspolyper är små, knöliga tillväxter som växer i näshålorna. De utgörs av ökat vävnadsväxt hos slemhinnan i näshålan och kan vara orsakade av en inflammatorisk respons eller överdriven produktion av bindväv. Näspolyper kan leda till besvär som nässtopp, svårigheter att andas genom näsan, snuva, halsont och sänkt lukt- och smakkänsla. I allvarliga fall kan näspolyper orsaka svårigheter att andas och sömnsvårigheter. Behandlingen kan bestå av medicinska behandlingar som kortikosteroider eller antihistamin, men i allvarligare fall kan kirurgiskt avlägsnande av näspolyper vara nödvändigt.

'Rectal diseases' refer to a range of medical conditions that affect the rectum, which is the lower end of the large intestine, just above the anus. Here are some examples of rectal diseases:

1. Rectal cancer: This is a type of cancer that develops in the tissues of the rectum. It can cause symptoms such as rectal bleeding, changes in bowel habits, and abdominal pain.
2. Hemorrhoids: These are swollen veins in the rectum or anus that can cause discomfort, itching, and bleeding. They can be caused by straining during bowel movements, obesity, pregnancy, and other factors.
3. Rectal prolapse: This occurs when the rectum slips outside the anus, usually due to weak muscles supporting the rectum. It can cause symptoms such as fecal incontinence, discomfort, and bleeding.
4. Fissures: These are small tears or cuts in the lining of the anus that can cause pain, itching, and bleeding, especially during bowel movements.
5. Abscesses: These are pockets of pus that form in the rectum due to infection. They can cause symptoms such as pain, swelling, and fever.
6. Inflammatory bowel disease (IBD): This is a group of chronic inflammatory conditions of the intestine, including Crohn's disease and ulcerative colitis, that can affect the rectum and cause symptoms such as diarrhea, abdominal pain, and weight loss.
7. Diverticular disease: This refers to small pouches or sacs that form in the wall of the colon or rectum, called diverticula. They can become inflamed or infected, causing symptoms such as abdominal pain, fever, and changes in bowel habits.

These are just a few examples of rectal diseases. If you have any concerns about your rectal health, it's important to consult with a healthcare professional for proper diagnosis and treatment.

"Sigmoid diseases" är ett samlingsbegrepp för olika tillstånd och sjukdomar som kan drabba colon sigmoideum, det s-formade slutledet av kolon som förbinder rektum (slida) med övriga delar av tjocktarmen.

Colon sigmoideum är en del av den nedre tjocktarmen och har en viktig funktion i att absorbera vätska och elektrolyter från matspillan innan den passerar över till tjocktarmen. Det är också en del av defekationsmekanismen, eftersom musklerna i sigmoideum hjälper till att kontrollera stollexkreteringen.

Exempel på sjukdomar som kan drabba colon sigmoideum innefattar:

1. Divertikulit: En inflammatorisk sjukdom där små utbuktningar (divertiklar) i tarmväggen blir inflammerade eller infekterade.
2. Sigmoid volvulus: En komplikation som kan uppstå när colon sigmoideum vrider sig runt sig självt, vilket kan leda till obstruktion och ischemisk nekros (död av vävnad på grund av bristande blodförsörjning).
3. Koloncancer: En ondartad tumör som kan bildas i colon sigmoideum, vilket kan leda till svåra symptom och komplikationer om den inte upptäcks och behandlas tidigt.
4. Sigmoiditis: En inflammatorisk sjukdom som drabbar colon sigmoideum, ofta orsakad av infektion eller autoimmuna störningar.
5. Inflammatoriska tarmsjukdomar (IBD): Colon sigmoideum kan vara en vanlig plats för inflammation i tarmsjukdomar som Crohns sjukdom och ulcerös kolit.

Det är viktigt att upptäcka och behandla dessa tillstånd tidigt, eftersom de kan leda till allvarliga komplikationer om de inte behandlas korrekt.

"APC-generator" är inte en etablerad medicinsk term. Det kan dock vara en förkortning för "antigen-presenterande cell-generator", vilket refererar till en cell som har förmågan att processera och presentera antigener (främmande ämnen som kan utlösa immunresponser) på sitt cellmembran med hjälp av molekyler som MHC klass I och II. Detta gör att andra immunceller, såsom T-celler, kan känna igen och reagera på de främmande antigenen.

Exempel på antigen-presenterande celler inkluderar dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa celler spelar en viktig roll i att initiera och reglera immunresponser.

Computer-aided radiologic diagnosis (CAD) är en teknik där datorprogram används för att hjälpa radiodiagnostiker i tolkningen av medicinska bilder, såsom röntgen, CT, MRI och ultraljud. CAD-systemen är utformade för att identifiera potentiala skadliga eller abnorma formationer, som till exempel tumörer, bristningar eller andra patologiska förändringar i kroppen.

Genom att använda avancerade algoritmer och maskininlärningsmetoder kan CAD-system automatiskt analysera bilddata och markera områden som kan behöva ytterligare undersökning eller behandling. Dessa system ger ofta underlag i form av färgkodade markeringar, kurvor eller andra visuella indikatorer direkt på bilderna, så att radiodiagnostikern kan se var potentiala skador finns och vilka strukturer som är involverade.

Det är viktigt att notera att CAD-system inte ersätter mänskliga tolkare, utan snarare fungerar som ett komplement till deras arbete. Radiodiagnostikern granskar fortfarande alla bilder och fattar slutsatser baserat på både sitt kliniska omdöme och de informationer som ges av CAD-systemet. Genom att kombinera mänsklig kompetens med datorstöd kan man uppnå högre noggrannhet och tillförlitlighet i diagnosprocessen.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

"Tjocktarmssjukdomar" (kolorektala sjukdomar) är en samlande benämning på olika sorters sjukdomar som drabbar tjocktarmen. Det kan handla om både funktionella störningar och strukturella skador i tarmens vägg eller de angränsande organen. Några exempel på tjocktarmssjukdomar är:

1. Koloncancer: en onkologisk sjukdom där cancerceller bildas i tjocktarmens slemhinna och kan sprida sig till andra kroppsdelar.
2. Crohns sjukdom: en autoimmun tarmsjukdom som kan drabba vilken del av tarmen som helst, inklusive tjocktarmen.
3. Ulcerös kolit: en autoimmun tarmsjukdom som primärt drabbar tjocktarmen och dess slemhinna.
4. Divertikulit: en sjukdom där små utbuktningar (divertiklar) bildas i tjocktarmens vägg, vilket kan leda till inflammation eller infektion.
5. Irritabel tjocktarm: en funktionell tarmsjukdom som orsakas av störningar i tarmens muskulatur och nervsystem, vilket leder till smärta, flatulens och förstoppning.
6. Tjocktarmsobstruktion: en obstruktion eller blockering i tjocktarmen som kan orsakas av tumörer, inflammation, infektion eller andra strukturella skador.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man anar att man har någon form av tjocktarmssjukdom, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen betydligt.

Tjock- och ändtarmstumörer är oegentliga växtor (neoplasier) i tjocktarmen eller ändtarmen. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), där de senare kallas kolorektala cancer. Kolorektala cancer är en av de vanligaste typerna av cancer i världen och orsakas ofta av förändringar i gener som styr cellcykeln och reparationen av DNA. Andra faktorer som ökar risken för kolorektal cancer innefattar ålder, tobaksrökning, fetma, fysisk inaktivitet och vissa dietfaktorer, såsom en hög konsumtion av rött kött och processat kött. Symptomen på kolorektal cancer kan vara blödningar från anus, diarré eller förstoppning, smärta i magen eller ovanför analöppningen, trötthet och viktminskning. Behandlingen av kolorektal cancer beror på typen, graden och platsen på cancern, men den kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.