Karboksipeptidase B, även känd som carboxypeptidat B eller CPB, är ett enzym som bryter ned proteiner genom att katalysera avskiljandet av hydrolysen av den karboxylterminala aminosyran från ett polypeptidsubstrat, när denna aminosyra är aromatisk (t.ex. fenylalanin eller tyrosin) eller har en stor sidokedja (t.ex. leucin eller tryptofan).

CPB är en exopeptidas och tillhör serinproteasklassen av proteaser, vilket innebär att det använder en serinrest som en del av den aktiva platsen för sin katalytiska verksamhet. Det uttrycks huvudsakligen i bukspottkörteln och pankreas och spelar en viktig roll i proteinmetabolismen, särskilt vid digestionen av proteiner i mag-tarmkanalen.

Dess specifika aktivitet hjälper till att frisätta biologiskt aktiva peptider från sina prekursorer och påverkar också smaken av proteinrika livsmedel genom sin roll i nedbrytningen av proteiner.

Karboxypeptidaser är en grupp enzymer som bryter ned proteiner genom att katalysera hydrolys av peptidbindningar och klippa av specifika aminosyror från karboxyländen (C-terminalen) av peptider eller proteinmolekyler. Dessa enzymer är exoenzym, vilket betyder att de agerar utanför cellen och bryter ner proteiner till små peptider eller enskilda aminosyror som kan tas upp av cellen.

Det finns två huvudtyper av karboxypeptidaser: serin-karboxypeptidaser (till exempel karboxypeptidase A och B) och metallkarboxypeptidaser (till exempel karboxypeptidase M, N och S). Serin-karboxypeptidaserna innehåller en serinresidue i den aktiva platsen, medan metallkarboxypeptidaserna innehåller en eller två metalljoner (till exempel zink, kobolt) som är involverade i katalysen.

Karboxypeptidaser har en viktig roll i olika fysiologiska processer, såsom proteinmetabolism, blodkoagulering och blodtrycksreglering. Dysfunktion eller överaktivitet av karboxypeptidaser kan leda till patologiska tillstånd som exempelvis cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

Karboksipeptidas A är ett enzym som bryter ned proteiner eller peptider genom att katalysera avskiljandet av en karboxylgrupp från den terminala aminosyran i en polypeptidkedja. Det är specifikt aktivt mot peptider och proteiner med hydrofoba, aromatiska eller biogena aminosyror som sin sista C-terminala aminosyra, såsom fenylalanin, tryptofan och tyrosin. Karboksipeptidas A är kliniskt relevant eftersom det finns i människors tarmsaft och hjälper till att bryta ned proteiner i maten till små peptider och enskilda aminosyror som kan absorberas i tarmen. Dessutom har abnorma nivåer av karboksipeptidas A påvisats i vissa patologiska tillstånd, såsom cancer och inflammatorisk tarmsjukdom.

Karboksipeptidase H, även känd som dipeptidylpeptidas 3 (DPP-3), är ett enzym som finns i kroppen hos många djur, inklusive människor. Det tillhör en grupp enzymer som kallas karboxypeptidaser och har förmågan att bryta ned specifika peptidbindningar i proteiner och peptider.

Mer specifikt så klipper karboksipeptidase H av den sista aminosyran från en peptid, om denna aminosyra innehåller en hydrofil sidokedja. Detta gör att karboksipeptidase H kan spela en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer som involverar peptider och proteiner, såsom blodkoagulering, immunförsvar och neurotransmission.

Det är värt att notera att karboksipeptidase H inte ska förväxlas med en annan karboxypeptidashuvudgrupp som kallas DPP-4 (dipeptidylpeptidas 4), som också har förmåga att bryta ned specifika peptider och är ett viktigt mål för behandling av typ 2 diabetes.

Lysine carboxypeptidases are a group of enzymes that belong to the peptidase family. They catalyze the cleavage of peptide bonds specifically at the carboxyl-terminal side of lysine residues in proteins and peptides. These enzymes play important roles in various biological processes, including protein degradation, processing, and regulation.

Lysine carboxypeptidases are classified as metallocarboxypeptidases, meaning that they contain a metal ion, typically zinc, at their active site, which is essential for their catalytic activity. They require the presence of chloride or other anions to function optimally.

These enzymes have been found in various organisms, including bacteria, fungi, plants, and animals. In humans, lysine carboxypeptidases are involved in several physiological processes, such as blood pressure regulation, inflammation response, and protein turnover. Dysregulation of these enzymes has been implicated in various diseases, including hypertension, cancer, and neurodegenerative disorders.

It's worth noting that there are different types of lysine carboxypeptidases with distinct properties and functions. For example, some lysine carboxypeptidases are secreted enzymes, while others are intracellular. Additionally, some lysine carboxypeptidases have broad substrate specificity, while others are highly selective for certain peptide sequences.

Overall, lysine carboxypeptidases are important regulators of protein function and homeostasis in various organisms and play a critical role in maintaining physiological balance.

Carboxypeptidase U, även känt som thimet oligopeptidase, är ett enzym som finns i celler och bryter ner proteiner till små peptider och enskilda aminosyror. Det är specifikt ett metalloproteinas, vilket betyder att det innehåller en metallkoordinerad aktivitet. I synnerhet har carboxypeptidase U zink som en del av sin aktiva plats och bryter ned proteiner genom att klippa bort den sista aminosyran i en peptidkedja, så länge den är en hydrofoba eller aromatiska aminosyra. Detta enzym spelar en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer, inklusive blodkoagulering och immunförsvaret.

Cathepsin A, även känt som CTSA eller serosa, är ett enzym som tillhör klassen av cysteinproteaser. Det är huvudsakligen beläget i lysosomer och laterala vesiklar och spelar en viktig roll i intracellulär proteinprocessering och degradation. Cathepsin A har också visat sig ha en funktion i aktiveringen av andra proteaser, samt i neutraliseringen av proteaser som annars skulle vara skadliga för cellen. Dessutom är cathepsin A involverat i några immunologiska processer, såsom presentation av antigen och inflammation. Genom att katalysera hydrolysen av peptidbindningar hjälper cathepsin A till att bryta ner och recyla proteiner inuti cellen. Defekter i CTSA-genen har associerats med vissa sjukdomar, såsom galaktosialidos, som kännetecknas av neurologiska symptom och missbildningar.

Plasminogen är ett protein som förekommer naturligt i människokroppen. Det produceras i levern och cirkulerar därefter i blodomloppet. Plasminogens huvudsakliga funktion är att bidra till nedbrytningen och omvandlingen av fibrin, ett protein som är involverat i blodets koagulering (blodstillning).

När plasminogen aktiveras till plasmin börjar det bryta ner fibrinet till små fragment, en process som kallas fibrinolys. Denna process är viktig för att blodet ska kunna flöda fritt igen efter att koagulering har skett vid en skada eller ett sår. Plasminogen kan också spela en roll i nedbrytningen av andra proteiner och celler i kroppen, men dess främsta funktion är fibrinolys.

Den bukspottkörteln (pancreas) är en glandulär organs situerad i bakre delen av bukhålan. Den har två huvudsakliga funktioner:

1. Exokrin funktion: Den producerar och sekreterar en alkalisk juice, som innehåller enzymer som hjälper till att bryta ned proteiner, kolhydrater och lipider i mag-tarmkanalen.
2. Endokrin funktion: Den innehåller cellgrupperingar kända som Langerhans' öar, som producerar hormoner såsom insulin, glukagon och somatostatin, vilka hjälper till att reglera blodsockernivåerna.

Så en medicinsk definition av 'bukspottkörtel' är: En glandulär organs i bukhålan med exokrin och endokrin funktion som producerar enzymer för nedbrytning av näringsämnen och hormoner för reglering av blodsockernivåer.

Glutamatkarboxypeptidase II, även känt som gyromonocytärt peptidase eller glutamylaminopeptidase, är ett enzym som finns i både djur- och växtceller. Det spelar en viktig roll i nedbrytningen av proteiner genom att klyva peptidbindningar efter glutaminsyra eller asparaginsyra residyer.

Specifikt katalyserar glutamatkarboxypeptidase II följande reaktion:

Protein + H2O → Protein-fragment + aminosyra (glutaminsyra eller asparaginsyra)

Detta enzym är involverat i olika biologiska processer, inklusive proteinmetabolism och signaltransduktion. Dysfunktion i glutamatkarboxypeptidas II-aktivitet har associerats med flera sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Trypsin är ett enzym som produceras i bukspottskörteln och spelar en viktig roll i proteiners nedbrytning i mag-tarmsystemet. Det är ett serinproteinas, vilket betyder att det bryter ned andra proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av sin serinrest. Trypsin är specifikt aktivt vid basisk pH och bryter ned proteiner till små polypeptider, främst genom att spjälka bindningar efter positivt laddade aminosyror som arginin och lysin.

Fibrinolysin, även känt som plasmin, är ett enzym som bryter ner fibrin, ett protein som är involverat i blodets koagulering. Fibrinolysin produceras av celler i blodkärlen (endotelceller) och hjälper till att förhindra att blodet koagulerar inuti kärlen genom att bryta ner de fibrinfibrer som bildats under koagulationsprocessen.

Fibrinolysin är en viktig del av den naturliga balansen mellan koagulering och fibrinolys, vilket hjälper till att förhindra blodproppar och andra komplikationer relaterade till koagulering. Dessutom används fibrinolytika, som är läkemedel som verkar genom att öka aktiviteten av fibrinolysin, vid behandling av akuta blodproppar och andra tillstånd relaterade till koagulering.

Enzymprekursorer, även kända som zymogener eller proenzymiter, är biologiska molekyler som fungerar som inaktiva föregångare till enzymer. De aktiveras genom att undergå en process kallad aktivering, där en del av prekursormolekylen tas bort eller modifieras, vilket resulterar i en aktiv enzymmolekyl. Denna mekanism hjälper till att kontrollera och reglera enzymsaktiviteten i celler och kroppsvätskor, såsom blodet.

Exempel på vanliga enzymprekursorer inkluderar trypsinogen (aktiveras till trypsin), chymotrypsinogen (aktiveras till chymotrypsin) och pepsinogen (aktiveras till pepsin). Dessa enzymer är viktiga för protein- och peptidnedbrytning i mag-tarmkanalen. Andra exempel på enzymprekursorer är protrombin (aktiveras till trombin) och prokarboxypeptidas (aktiveras till karboxypeptidas), som är involverade i blodkoagulering och proteinsyntes respektive.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Kymotrypsin är ett enzym som naturligt förekommer i människokroppen och har en viktig roll inom den proteolytiska nedbrytningen av protein. Det produceras i bukspottkörteln och verkar spjälka specifika peptidbindningar i proteiner genom att bryta ner dem till mindre peptider och enskilda aminosyror.

Kymotrypsin är ett serinproteinas, vilket innebär att det använder sig av en serinrest som katalysator under nedbrytningsprocessen. Det är specifikt aktivt mot aromatiska aminosyror och hydrofoba sidokedjor i proteinmolekyler, till exempel fenylalanin, tyrosin och tryptofan.

I klinisk medicinsk kontext kan kymotrypsin användas som en del av behandlingen för vissa medicinska tillstånd, såsom cystisk fibros och kronisk lungsjukdom. Extrakt av kymotrypsin kan också användas som komplementär behandling för att minska inflammation och smärta i samband med skador eller operationer.

'Fibrinolys' refererar till den naturliga processen i kroppen där blodet får förmåga att lösa upp blodproppar genom nedbrytning av ett protein som heter fibrin. Fibrinet är en viktig beståndsdel i blodproppar och bildas när blod koagulerar vid skada eller infektion.

Fibrinolysen sker genom att ett enzym som kallas plasmin aktiveras. Plasmin bryter ner fibrinet till mindre bitar, vilket gör att blodproppen kan upplösas och försvinna. Fibrinolysen är en viktig del av koagulationssystemet och hjälper till att förhindra allvarliga komplikationer som stroke eller hjärtinfarkt.

Förutom den naturliga fibrinolyfen kan fibrinolys också induceras medicinskt genom administration av läkemedel som trombolytika, även kända som 'klotdissolverande medel'. Dessa medel aktiverar plasmin eller motsvarande enzymer för att bryta ner blodproppar.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Bukspottkörtelinflammation, också känd som pancreatit, är en medicinsk tillstånd där bukspottkörteln blir inflammerad. Detta orsakas vanligtvis av en överdriven aktivering av de enzymer som bukspottkörteln producerar för att bryta ned föda i tarmen. När dessa enzymer aktiveras inuti bukspottkörteln, istället för i tarmen, kan de skada vävnaden och orsaka inflammation.

Det finns två typer av bukspottkörtelinflammation: akut pancreatit och kronisk pancreatit. Akut pancreatit är en plötslig och allvarlig sjukdom som kan kräva omedelbar vård, medan kronisk pancreatit utvecklas gradvis över tid och kan orsaka permanenta skador på bukspottkörteln.

Orsakerna till bukspottkörtelinflammation kan vara många, men de vanligaste orsakerna är alkoholmissbruk och gallsten. Andra orsaker kan inkludera vissa läkemedel, infektioner, skador och vissa arvsfaktorer.

Symptomen på bukspottkörtelinflammation kan variera beroende på om det är en akut eller kronisk form av sjukdomen. Till de vanligaste symtomen hör smärta i magtrakten, illamående, kräkningar och feber. I allvarliga fall kan bukspottkörtelinflammation leda till komplikationer som blodförgiftning, andningssvårigheter, diabetes och svårartad magblödning.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Aminosyror är de grundläggande byggstenarna i proteiner. De är organiska kompound som innehåller en amino-grupp (-NH2), en karboxyl-grupp (-COOH) och en sidkedja (R-grupp) som varierar mellan olika aminosyror.

Det finns 20 standardaminosyror som används för att bygga upp proteiner hos däggdjur, men det kan finnas tusentals olika aminosyror i naturen. De 20 standardaminosyrorna kan delas in i essentiella och icke-essentiella aminosyror beroende på om kroppen kan syntetisera dem själv eller inte.

Essentiella aminosyror måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera dem själv i tillräckliga mängder. Dessa inkluderar: isoleucin, leucin, lysin, metionin, fenylalanin, threonin, tryptofan och valin.

Icke-essentiella aminosyror kan syntetiseras av kroppen själv och inkluderar: alanin, asparagin, aspartat, cystein, glutamat, glutamin, glycin, prolin, serin och tyrosin.

Aminosyror spela en viktig roll i många cellulära processer, inklusive proteinsyntes, neurotransmission, immunförsvar och metabolism.

Gammaglutamylhydrolas, även känt som gamma-glutamyltransferas (GGT), är ett enzym som katalyserar nedbrytningen av peptider med gammaglutamylbindningar. Detta enzym hittas i höga koncentrationer i lever, gallblåsa och bukspottskörtel och spelar en viktig roll i aminosyrornas metabolism och det antioxidativa systemet. GGT är också använt som ett kliniskt laboratoriemärke för att undersöka skada på lever och gallgångar, eftersom ökade nivåer av GGT kan indikera lever- eller gallgångssjukdom.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

"Hydrolys" är ett medicinskt eller kemiskt begrepp som refererar till nedbrytning av en molekyl med hjälp av vatten. Detta sker ofta när en kemisk bindning mellan två substanser (som vanligtvis är proteiner, kolhydrater eller ester) bryts ner i två delar med hjälp av en vattenmolekyl. Denna reaktion resulterar i att den ena delen av molekylen får en extra hydroxylgrupp (-OH) och den andra delen får en extra väteatom (H+).

Processen kallas för "hydrolys" eftersom den innebär att en molekyl splittras upp ("lysis") med hjälp av vatten ("hydro"). Hydrolys kan ske spontant under specifika förhållanden, men kan också katalyseras med hjälp av enzym eller starka syror/baser.

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

Affinitetskromatografi är en metod inom biokemi och molekylärbiologi för att renodla, identifiera eller purifiera proteiner, peptider, nukleinsyror eller andra bioaktiva molekyler baserat på deras specifika bindning till en annan molekyl, kallad ligand.

I affinitetskromatografi är liganden kovalent bunden till ett fast material, såsom agaros, silica eller magnetiska partiklar. När en lösning av den målade molekylen passerar genom kolonnen med liganden kommer den att binda till liganden om de har affinitet till varandra. Övriga icke-bindande molekyler kommer att fortsätta att flöda igenom och skiljas från den målade molekylen.

Efter att ha tvättat bort ospecificerad bindning kan den målade molekylen elueras (avskiljas) från kolonnen genom att ändra pH, saltkoncentration eller temperatur, eller genom att tillsätta en konkurrerande ligand.

Affinitetskromatografi är en mycket selektiv metod för molekyler som har hög affinitet till varandra och kan ge mycket ren produkt i ett enda steg.

Vätejonkoncentration, även känd som pH, är ett mått på hur sur eller basiskt ett vätskemedium är. Det specificerar protonaktiviteten (H+) i en lösning, vilket är relaterat till mängden hydrogenjoner (H+) per liter.

En lägre pH-värde (7) indikerar lägre vätejonkoncentration och mer basisk miljö. Vatten har en neutral pH på 7.

I medicinsk kontext kan förändringar i vätejonkoncentration ha betydelsefulla kliniska konsekvenser. För hög eller för låg pH kan störa normal cellfunktion och leda till acidos eller alkalos, respektive. Dessa störningar kan påverka olika fysiologiska processer, inklusive andningen, hjärt-kärlsystemet, njurarnas funktion och ämnesomsättningen.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.