Anabola medel är en kategori läkemedel som ökar proteinproduktionen och muskelmassan i kroppen. De aktiva substanserna i anabola medel imiterar effekterna av de manliga könshormonet testosteron och dihydrotestosteron i kroppen.

Anabola medel kan delas in i två huvudgrupper:

1. Syntetiska androgener: Dessa är syntetiska substanser som liknar testosteron och används främst för behandling av lägre än normala testosteronnivåer hos män, till exempel hypogonadism.
2. Anabola steroider: Dessa är konstgjorda versioner av testosteron och andra androgener som används illegalt för att bygga muskelmassa, öka styrka och förbättra prestation i idrott.

Användning av anabola medel kan ha allvarliga biverkningar, särskilt vid långvarig användning eller missbruk. Biverkningarna kan inkludera lever- och njurskada, högt blodtryck, aggressivt beteende, sömnsvårigheter, depression, förändringar i sexuell funktion och ökad risk för hjärtkärlsjukdom. Kvinnor som använder anabola medel kan också uppleva klitorisförstoring, röstförändringar och håravfall.

Zeranol är ett syntetiskt non-steroidalt sexhormonliknande substance som används inom djurskötsel, främst i bete för unga nötkreatur, för att främja tillväxt och fettavlagring. Det är en mycket potent zearalenon-analog och har strukturellt sett likheter med 17β-estradiol, ett naturligt ämne som finns i djurkroppen och har en viktig roll i regleringen av fortplantningen och tillväxten.

Zeranol är inte tillåten för användning inom mänsklig livsmedelsproduktion i många länder, inklusive EU-länder, men det kan fortfarande påträffas i importvaror från länder där det är tillåtet. Det har föreslagits att zeranol kan ha negativa hälsoeffekter, särskilt på reproduktionshälsa och östrogenrelaterade cancerformer, men forskningen på området är fortfarande osäker och omtvistad.

Hexestrol är ett syntetiskt non-sekvoisk östrogen, som användes inom medicinen företrädesvis för att behandla bröstcancer hos kvinnor. Preparatet har numera i princip helt försvunnit från den moderna medicinska praktiken på grund av sina negativa biverkningar och risker, däribland ökat risk för endometriumcancer, kardiovaskulära sjukdomar och thromboemboliska tillstånd.

Trenbolone Acetate är ett anabolt steroid som används inom veterinärmedicin för att främja tillväxt och muskelmassa hos djur, särskilt nötkreatur. Det är inte godkänt för mänsklig användning. Stoffet är en esterificerad form av trenbolon, som är en starkt androgen och anabolt hormon. Trenbolone Acetate har en snabbare påverkan på kroppen än andra former av trenbolon, eftersom acetatesyran har en kortare halveringstid i kroppen. Detta betyder att det tar mindre tid för substansen att nå sin maximala koncentration i blodet och att effekterna av preparatet därför snabbare kan upplevas. Trenbolone Acetate används ofta av idrottsmän och bodybuildare som dopningspreparat för att öka muskelmassa, styrka och aptiten. Dock är användandet olagligt och kan medföra allvarliga hälsorisker.

Oxandrolon är ett anabolt steroidpreparat som tillhör klassen Dihydrotestosteron (DHT) derivat. Det har lägre androgenic effekt jämfört med testosteron, men behåller ändå en viss androgen verkan. Oxandrolon är känt för sin förmåga att öka muskelproteinsyntesen och ge en potentialt tillväxt i muskelmassa samtidigt som det saknar estrogenningsverkan. Det används ofta inom medicinsk kontext för behandling av kachexi (allvarlig viktminskning) orsakad av HIV/AIDS, för att främja tillväxt hos barn med lågt tillväxttemperament och för att behandla bristsjukdomar som beror på kronisk kortisolöverproduktion. Oxandrolon är narkotikaklassat i Sverige och får inte användas utan läkares prescription.

Teriparatid är ett rekombinant peptidhormon som består av de första 34 aminosyrorna i människors parathyroid hormon (PTH). Teriparatid används som läkemedel för behandling av osteoporos, en skelettsjukdom som kännetecknas av låg benmassa och ökad risk för frakturer.

Teriparatid verkar genom att stimulera aktiviteten hos osteoblaster, de celler som bygger upp benvävnaden. Detta leder till en ökning av benmassan och förbättrad benstyrka, vilket kan minska risken för frakturer i ben och rygg. Läkemedlet ges vanligtvis som injektion under huden en gång per dag.

Teriparatid är endast receptbelagt och bör användas under övervakning av en läkare. Det kan ha vissa biverkningar, såsom illamående, trötthet, yrsel och smärta eller rodnad på injektionsstället. I sällsynta fall kan det orsaka allvarliga biverkningar som ökat blodtryck, förändringar i elektrolytvärden eller tumörer i benvävnaden.

"Benskörhet" refererar till den mekaniska styrkan hos benvävnaden, vilket är ett mått på benens förmåga att hantera mekanisk belastning. En nedsatt benskörhet kan leda till en ökad risk för frakturer (brott i benen). Benskörhet kan mätas med hjälp av olika tekniker, till exempel täthetsmätningar med hjälp av dubbelenergix-strålning eller med hjälp av biokemiska markörer i blodet.

En vanlig orsak till nedsatt benskörhet är osteoporos, en skelettrelaterad sjukdom som kännetecknas av låg benmassa och skör benvävnad, vilket ökar risken för frakturer. Andra orsaker till nedsatt benskörhet kan vara vissa mediciner, läkemedelsöveranvändning, njursjukdomar, malabsorption, kronisk lungsjukdom och andra sjukdomar som påverkar hormonnivåer. Även livsstilsfaktorer som brist på motion, tobaksrökning, alkoholmissbruk och onormalt låg kroppsvikt kan bidra till en nedsatt benskörhet.

Osteoblast är en typ av cell som är involverad i benets formation och hälsa. De är mesenchymala celler, vilket betyder att de utvecklas från den sorts stamceller som bildar bindväv, muskler och kärl. När osteoblastcellerna mognar, producerar de ett proteinrikt matrix, som kallas ostéoid, som sedan mineraliseras för att forma benvävnad. Osteoblastcellerna sitter fast i den nya benvävnaden och fortsätter att producera substans som hjälper till att stärka benen. När benvävnaden är fullständigt mineraliserad, kan osteoblastcellerna omvandlas till stillasittande benceller, kända som osteocyty.

Bisköldkörtelhormoner, även kända som gonadotropiner, är hormoner som produceras och secretas av hypofysens framlob (adenohypofysen) i hjärnan. Det finns två typer av bisköldkörtelhormoner: folikelstimulerande hormon (FSH) och luteiniserande hormon (LH). Dessa hormoner är involverade i regleringen av reproduktiva funktioner, såsom ägglossning hos kvinnor och spermatozoiedenbildning hos män.

Folikelstimulerande hormon (FSH) stimulerar tillväxten och utvecklingen av könscellerna i äggstockarna hos kvinnor (foliklerna) och spermatozoidernas produktion i testiklarna hos män.

Luteiniserande hormon (LH) är involverat i den slutliga utvecklingen av en äggcell till en mogen äggcell som är redo för befruktning hos kvinnor, ett stadium som kallas ägglossning. Hos män stimulerar LH produktionen av androgener, såsom testosteron, i testiklarna.

Bisköldkörtelhormonerna kontrolleras av hypothalamus, en del av hjärnan som producerar och releasear hormonet gonadotropin-releasing hormone (GnRH). GnRH styr sekretionen av FSH och LH från hypofysens framlob.

Den medicinska termen "benomning" (engelska: "nerve blocking") refererar till en metod där man tillfälligt stoppar nervimpulsernas transmission i en specifik nerv, vanligen för att lindra smärta. Det kan åstadkommas genom att injicera ett läkemedel, oftast en lokalbedövningsmedel eller en kemisk substans som stör nervsignaleringen, direkt in i nerven eller i närheten av den.

Benomning används ofta inom smärreoperativa ingrepp, som exempelvis under skönhetsoperationer eller vid behandling av kronisk smärta. Effekten är tillfällig och varar vanligen från en timme upp till ett par veckor, beroende på vilket läkemedel som används och hur mycket som injiceras.

Ibland kan benomning också användas för att underlätta diagnostiska procedurer eller vid behandling av muskelspasmer.

Den medicinska termen "Medel för bevarande av bentäthet" (på engelska "Bone preserving agent") används för att beskriva en substans eller ett läkemedel som används för att hjälpa till att behålla benmassan och förebygga benförlust. Dessa medel kan användas för att behandla olika former av benförsvagning, till exempel osteoporos eller Pagets sjukdom.

Exempel på medel för bevarande av bentäthet inkluderar bisfosfonater som alendronat, risedronat och zoledronat, samt den monoklonala antikroppen denosumab. Dessa medel fungerar genom att hämma osteoklasternas förmåga att bryta ner benvävnaden, vilket i sin tur hjälper till att bevara benmassan och minska risken för benbrott.

Det är värt att notera att medlen för bevarande av bentäthet kan ha olika biverkningar och kontraindikationer, så det är viktigt att prata med en läkare eller annan licensierad hälsovårdspersonal innan man börjar använda någon av dessa medel.

"Ben" refererar anatomiskt till den del av extremiteten som är belägen under knäet, medan "benvävnad" (i medicinska sammanhang) ofta refererar till all vävnad som utgör benet, inklusive benmärg, benvävnad, brosk, senor, muskler och hud. Benvävnaden består huvudsakligen av kollagen och mineralsalter, vilket ger benen styrka och styvhet. Benmärgen inne i benen producerar röda och vita blodkroppar.

Diethylstilbestrol (DES) är en syntetisk non-steroidal östrogenlik substans som användes i medicinsk kontext fram till 1970-talet. Det preskriberades främst för att förebygga missfall och preventiva behandlingar av komplikationer under graviditet. Senare studier visade dock att DES ökade risken för sällsyna, men allvarliga gynecologiska cancerformer hos döttrar till kvinnor som hade använt läkemedlet under sin graviditet. Användningen av DES har därför inte längre godkänts inom den medicinska världen.

"Benvävsbildning" är en medicinsk term som refererar till att kroppen bildar ett överflödigt eller oönskat vävnadsmassa som består av benvävnad. Detta kan ske på flera ställen i kroppen, men är vanligast i leder och ledhinnor. Benvävsbildning kallas även för "osteofytoser" eller "osteoartrit".

Det finns olika orsaker till benvävsbildning, men den vanligaste orsaken är åldrande och slitage på leder och ledhinnor. Andra orsaker kan vara skador, infektioner, tumörer eller sjukdomar som exempelvis reumatoid artrit.

Benvävsbildning kan orsaka smärta, stelhet, svullnad och nedsatt rörelseförmåga i de berörda områdena. Behandlingen av benvävsbildning kan innebära mediciner som lindrar smärtan och inflammationen, fysisk terapi för att öka rörligheten och styrkan, eller i vissa fall kirurgi för att avlägsna överflödiga benvävnadsmassor.

"Bentäthet" är inget medicinskt begrepp som används inom den medicinska terminologin. Det kan dock vara en förvrängning av det medicinska begreppet "bensjuklighet", som refererar till någons sannolikhet att insjukna i viss typ av sjukdom under en given tidsperiod.

Jag rekommenderar därför att ni ser efter rätt stavning och begrepp när ni letar efter medicinska informationer, för att undvika missförstånd eller felaktig information.