Vitronectin är ett glykoprotein som förekommer naturligt i blodplasma och andra kroppsvätskor, samt utsöndras av olika celltyper. Det har en viktig roll inom koagulationskaskaden, celldödlighet och celldifferentiering, immunförsvar och vävnadsförnyelse. Vitronectin binder till flera olika molekyler som till exempel cellreceptorer, extracellulära matrixproteiner och proteaser, vilket gör att det kan medla i celld–cell-interaktioner och proteaskontroll. Dessutom har vitronectin visat sig ha en skyddande effekt mot oxidativ skada och inflammation.

Vitronectin receptors, also known as integrin αvβ3 or integrin avb3, are a type of cell surface receptor that bind to the protein vitronectin and other extracellular matrix components. They play important roles in various cellular processes such as cell adhesion, migration, proliferation, and survival. These receptors are also involved in the regulation of angiogenesis, blood clotting, and tissue repair.

Cytoadhesinreceptorer är proteiner på ytan av vissa celler, särskilt endotelceller som liningar blodkärlen, som kan binda till och interagera med specifika ligander på patogena mikroorganismer, vanligtvis parasiter. Denna bindning orsakar cytoadhesion, det vill säga cell-cell-kontakt, vilket kan hjälpa parasiten att undvika immunsvaret och etablera en infektion i värden. Ett exempel på ett sådant cytoadherensystem är interaktionen mellan Plasmodium falciparum-parasitens yta protein (PfEMP1) och CD36 eller ICAM-1 på endotelceller, vilket bidrar till patogenesen av malaria tropica.

En familj transmembranglykoproteiner bestående av icke-kovalenta heterodimerer. De samverkar med en rad olika ligander, som t ex proteiner i den extracellulära matrisen, komplement och andra celler, medan deras intracellulära domäner samverkar med cellskelettet. Integrinerna utgörs av åtminstone tre identifierade familjer, cytoadhesinreceptorer, leukocytadhesionsreceptorer, och sena antigenreceptorer. Varje familj har en gemensam betaunderenhet (se beta-integrinkedjor), förenad med en eller fler distinkta alfaunderenheter (alfa-integrinkedjor). Dessa receptorer medverkar i cell-matrixadhesion och cell-celladhesion i många fysiologiskt viktiga förlopp, inklusive embryonal utveckling, hemostas, trombos, sårläkning, i immuna såväl som icke immuna försvarsmekanismer, samt i onkogen omvandling.

Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.

Glykoproteiner som finns på cellytor, särskilt i fibrillära strukturer. Proteinerna går förlorade eller reduceras när cellerna påverkas av virus eller kemiska ämnen. De är mycket känsliga för proteolys och utgör substrat för aktiverad koagulationsfaktor VIII. De former som förekommer i plasma kallas köldolösliga globuliner.

Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.

Ett integrin som binder till plasmaproteiner och proteiner i den extracellulära matrisen. AlfaVbeta3-integrin framställs i stor mängd i osteoklaster, där det kan spela en stor roll vid benvävnadsresorption. Det har även stor utbredning i glatt kärlmuskulatur och endotelceller, samt i vissa tumörceller, där det ingår i kärlnybildning och cellmigration. Proteinet betraktas ofta som vitronektinreceptorn, men det finns mer en en sorts receptor för vitronektin.

Plasminogenaktivatorhämmare 1, även känt som PAI-1, är ett protein som inhibiterar trombolys eller fibrinolys, det vill säga nedbrytningen av blodproppar. Det gör så genom att hämma plasminogena aktivatorer, till exempel t-PA och u-PA, vilka annars skulle omvandla inaktivt plasminogen till aktivt plasmin, som är den primära enzymet bakom fibrinolysen. Höga nivåer av PAI-1 har visats korrelera med ett ökat risk för trombos och tromboemboli.

Ett alfa-integrin med molekylvikten 160 kD som förekommer i en rad olika celltyper. Det genomgår posttranslationsspjälkning till en tung och en lätt kedja som är förbundna med disulfidbindningar. Alfa5-integrin kan ingå förening med ett flertal olika betaunderenheter till att bilda heterodimerer som vanligtvis binder till extracellulära proteiner med RGD-sekvenser.

Specifika cellytereceptorer som binder till fibronektiner. Receptorerna har vissa adhesionsfunktioner och spelar en väsentlig roll vid matrisuppbyggnad. Till dessa receptorer hör, förutom den traditionella fibronektinreceptorn - även kallad integrin alfa5beta1, flera andra integriner.

Urokinase Plasminogen Activator Receptors (uPAR) are cell membrane-bound proteins that play a crucial role in the process of extracellular matrix degradation and tissue remodeling. They serve as receptors for the serine protease urokinase plasminogen activator (uPA), which converts the zymogen plasminogen to the active protease plasmin, leading to the breakdown of extracellular matrix components. The interaction between uPAR and uPA plays a significant role in various physiological processes, including wound healing, embryonic development, and angiogenesis. However, dysregulation of this system has been implicated in several pathological conditions, such as tumor invasion, metastasis, and inflammation.

Oligopeptider är korta peptidmolekyler bestående av två till tio aminosyror som är länkade till varandra via peptidbindningar. De bildas ofta genom proteolys, en nedbrytande process där proteiner splittras upp i mindre peptidfragment eller enskilda aminosyror. Oligopeptider har diverse funktioner inom levande organismers cellulära signalering och reglering av biologiska processer.

En mycket sur mukopolysackarid, bestående av lika delar sulfaterad D-glukosamin och D-glukuronsyra med sulfaminbryggor. Molekylvikten kan variera från sex- till tjugotusen. Heparin finns och produceras i lever, lungor, mastceller osv hos ryggradsdjur. Dess funktion är inte klarlagd, men det används för att förhindra blodlevring in vivo och in vitro, i form av olika salter.

En beta-integrinunderenhet med en storlek av ca 85 kD som identifierats i heterodimerer innehållande alfaIIB-integrin och alfaV-integrin. Beta3-integrin uppträder i tre olika splitsade isoformer, vilka benämns beta3A-C.

Makromolekylära organiska föreningar som innehåller kol, väte, syre, kväve och, vanligtvis, svavel. Dessa makromolekyler (proteiner) bildar ett invecklat nätverk, i vilket celler bäddas in och bygger upp vävnader. Variationer makromolekylerna emellan och deras ordning avgör typ av extracellulär matrix, där varje typ anpassas till vävnadens funktionella krav. De två huvudklasserna av makromolekyler är glykosaminoglykaner, som oftast är kopplade till proteiner (proteoglykaner), och fibrösa proteiner (t ex kollagen, elastin, fibronektiner och laminin).

Trombocytmembranglykoproteiner är proteiner som är integrerade i trombocyternas (blodplättarnas) membran. De spelar en viktig roll för blodets koagulering och hemostas, genom att underlätta interaktioner mellan trombocyterna och andra celler samt extracellulära matrixstrukturer. Trombocytmembranglykoproteinerna deltar också i signaltransduktion och cellulär reglering av trombocyter. Vissa genetiska mutationer eller sjukdomar kan påverka dessa proteiner och leda till hemostatiska störningar, som exempelvis trombocytpatier.

Plasminogenaktivatorer är en grupp enzymer som aktiverar plasminogent till plasmin, vilket orsakar nedbrytning av fibrin i blodkoagel och därmed bidrar till fibrinolys. De två huvudsakliga typerna av plasminogenaktivatorer är t-PA (tissue-type plasminogen activator) och u-PA (urokinase-type plasminogen activator).

'Urinary Plasminogen Activator' (u-PA) refers to a specific type of enzyme found in urine that is capable of activating plasminogen, a zymogen, into the proteolytic enzyme plasmin. Plasmin plays a crucial role in the breakdown of blood clots and the degradation of the extracellular matrix, making u-PA an essential component in processes such as fibrinolysis, tissue remodeling, and cell migration.

Cellytemolekyler på celler i immunsystemet som specifikt binder ytmolekyler eller budbärarmolekyler och utlöser förändrat beteende hos cellerna. Dessa receptorer upptäcktes först i immunsystemet, men de har viktiga funktioner även i andra system.

"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."

De hundratals olika proteiner som finns i blodplasma, som t ex serumalbumin, transferrin, haptoglobiner, fibrinogen, koagulations- och komplementfaktorer, immunglobuliner, enzymhämmare och många fler.

Nätverksliknande ämne i det extracellulära utrymmet och i förbindelse med cellytans basalmembran. Det främjar cellförökningen och erbjuder en stödstruktur för celler och lysat i odlingsskålar.

Plasmaglykoprotein som koagulerar av trombin och som består av en dimer av tre icke identiska par av polypeptidkedjor (alfa, beta och gamma), hoplänkade med disulfidbindningar. Fibrinogenlevring är en sol-gelförändring som utgörs av en komplex molekylär process. Medan fibrinogen spjälkas av trombin och bildar polypeptid A och B, ger andra enzymers proteolytiska verkan olika nedbrytningsprodukter av fibrinogen.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Stort, icke-kollagent glykoprotein med antigena egenskaper. Proteinet finns i basalmembranets ljusa hinna och binder epitelceller till basalmembranet. Iakttagelser gör gällande att proteinet spelar en roll vid tumörinvasion.

Anhopning av komplementplasmaglykoproteinerna C5b, C6, C7, C8 och det polymera C9 i grupp på biologiska membran. Komplexet skapar kanaler genom membranet som leder till omflyttning av fettmolekyler och andra beståndsdelar, varvid målcellens fosfolipidlager brister och cellen löses upp genom osmotiskt läckage. Bildandet av membranattackkomplex är det slutgiltiga steget i komplementkaskaden.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

Ett alfa-2-glykoprotein som står för huvuddelen av antitrombinverkan i normal plasma och som även hämmar flera andra enzym. Det kallades tidigare antitrombin II (AT II), vilket visat sig vara identisk t med AT III. Antitrombin III-defekt leder till tromboemboli. Det ingår i serpinfamiljen.

Cellers förflyttning från en plats till en annan.

De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.

Fibrinolysin är ett enzym som bryter ner fibrin, ett protein som är involverat i blodets koagulering. Detta process kallas fibrinolys och är viktig för att bryta ner blodproppar och förebygga överdrivet blodkoagulering.

Trombin är ett enzym som spjälkar fibrinogent till fibrin, vilket är en viktig process i blodets koaguleringskaskad och bildandet av blodproppar (tromber).

Beta-integrinkedjor förenar sig med alfa-integrinkedjor till heterodimera cellytereceptorer. Integriner har av tradition delats in i funktionella klasser, baserade på identiteten hos en av tre betakedjor i heterodimeren. Betakedjan är nödvändig och tillräcklig för integrinberoende signalöverföring. Dess korta cytoplasmasvans innehåller sekvenser som är av kritisk betydelse för signallering inifrån och ut.

Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.

Cellytereceptorer är proteiner på cellytan som binder specifika signalmolekyler, såsom hormoner och neurotransmittor, och aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till en biologisk respons i cellen.

Trombasteni är ett sjukligt tillstånd där blodet har förhöjd benägenhet att koagulera, vilket kan leda till att blodproppar (tromboser) bildas i blodkärlen. Detta beror på en defekt eller nedsatt funktion hos blodplättarna (trombocyterna), som är viktiga för blodets koagulationsprocess. Trombasteni kan orsaka allvarliga komplikationer, såsom stroke, hjärtinfarkt och lungemboli, om det inte behandlas korrekt.

Trombospondiner är ett glykoprotein som fungerar som en bindande molekyl och har en roll i celldelning, angiogenes och celladhesion. Det uttrycks främst av thrombocyter (blodplättar) och endotelceller (celler som lining hjärt-kärlsystemet), men kan också produceras av andra cellytor under vissa förhållanden. Trombospondiner har visat sig ha en potential roll i patofysiologiska processer såsom ateroskleros, cancer och fibros.