Det fysiologiska återställandet av benvävnad och funktion efter ett benbrott, vari ingår kallusbildning och normal återbildning av benvävnad.
Frakturer i lårbenshuvudet, lårbenshalsen, benutskotten (trokanterna) eller i de intertrokantära eller subtrokantära områdena. Hit hör inte frakturer i höftledsskålen eller lårbensfrakturer nedanför benutskotten.
Brott på lårbenet.
Användning av invändigt anbringade stödanordningar (metallplattor, spikar, stavar osv) för att hålla ett benbrott i rätt läge.
Ett benbrott med splittrad eller krossad benvävnad.
Användning av fästanordningar av metall för att hålla fast brutna skelettben i rätt läge för läkning.
Benbrott till följd av någon skelettsjukdom eller annan, okänd orsak, och icke trauma.
Benbrott orsakade av upprepad (över)belastning. Dessa frakturer tros uppkomma till följd av en kombination av muskelutmattning och skelettsvikt, när formförändringarna i benen överväger över läkningstakten. Ett klassiskt exempel är marscheringsfrakturer hos soldater, hos vilka mellanfoten (metatarsus) ständigt utsätts för påfrestning under marsch. De vanligaste ställena för utmattningsbenbrott är mellanfoten, vadbenet, skenbenet och lårbenshalsen.
Brott på den korta, sammandragna delen av lårbenet mellan lårbenets huvud och trokanter (benutsprång). Hit räknas inte intertrokantära brott, som hör till höftfrakturer.
Frakturer i underkäken.
Splittring av benvävnad av krafter som verkar parallellt med benets längdriktning. Begreppet är särskilt tillämpligt i samband med ryggradsfrakturer.
Benskörhet som beror på att mängden av benvävnad minskar. Skelettetblir poröst och bräckligt och risken för frakturer ökar. Två typer förekommer: benskörhet efter menopaus (postmenopausal osteoporos) och åldersrelaterad benskörhet.
Implanterbara fixeringsanordningar som fästs vid benfragment med skruvar för att hålla ihop fraktursprickor och avlasta brottstället under tiden för benläkningen.
Stickor eller stavar av ben, metall eller annat material för fixering av fragment eller ändar av brutna ben.
Brott på yttre delen av armens strålben (radius), varvid den nedre delen förskjuts bakåt.
Den hårda substans som bildas mellan och runt brottändarna av ett brutet ben under den normala läkningsprocessen.
Mineralmängden per kvadratcentimeter benyta är det mått som används i klinisk praktik. Egentligen borde densiteten anges i gram per milliliter. Oftast används absorptionsfotometri eller röntgendatorto mografi för bestämning av bentäthet.
Inre eller yttre skador på handleden.
Täckande stödförband av glasfiber, plast eller gipsbandage för skydd och immobilisering av olika kroppsdelar vid frakturer, dislokationer och infekterade sår. Förband av glasfiber eller plast är lätta re, mer strålningsgenomsläppliga, motståndskraftigare mot fukt och flexiblare än gipsförband. Syn. gipsförband.
Ståltrådar, som ofta träds genom hud, mjuk vävnad och ben, för fixering av brutna ben. Kirschnertrådar eller Kirschnerapparat kan dessutom användas för anslutning till trådsträck.
Frakturer i överkäksbenet.
Yttre anordningar för att hålla trådar eller stift som satts in i en eller båda benytor vid fixering av en fraktur i rätt läge. Dessa anordningar tillåter lätt åtkomst till läkningsstället och justering under läkningens gång.
Fall på grund av halka eller snubblande som leder till skada.
Skador på den del av armen som är mellan armbågen och handleden.
Medel som hämmar benvävnadsresorption och/eller gynnar benmineralisering och benbildning. De används för läkning av frakturer och för att behandla metaboliska benvävssjukdomar.
Skador på fotleden, oftast orsakade av yttre våld eller onormal belastning.
Det största av vristbenen (tarsalbenen). Det sitter i den lägre och bakre häldelen av foten.
Rörbenens mellersta del (skaft).
Det smalaste av de två benpiporna i underbenet, beläget bredvid skenbenet (tibia). Det är, i förhållande till sin längd, det slankaste av kroppens långa skelettben. Syn. fibula.
Allmän benämning på fellägen.
Syn. karpalbenen.
Invändiga anordningar för att vid läkning av benbrott hålla brottytorna/brottdelarna i rätt läge. Genom att tillämpa principer för biomedicinsk teknik kan kirurgen sätta in metallplåtar, spikar, skenor osv för att korrigera skelettdefekter.
Studier inriktade på att följa utvecklingen eller utfallet av t ex exponering, metoder, effekter av åtgärder, eller förekomst av någon sjukdom hos enskilda individer eller grupper.
Den övre, korta, inåtvända delen av lårbenet. Syn. collum femoris.
Icke-invasiv metod for mätning av benmineralinnehåll. Metoden används huvudsakligen för diagnos av benskörhet, men också för mätning av benmineralisering hos spädbarn.
Det längsta och största benet i skelettet. Det sitter mellan höften och knät.
Organiska föreningar med P-C-P-bindningar, där P står för fosfonater eller fosfonsyror. Dessa föreningar påverkar kalciumomsättningen. De hindrar ektopisk förkalkning och fördröjer benresorption och omsättning av benvävnad. Technetium-bifosfonatkomplex utnyttjas med framgång för benvävnadsskanning.
Partiell eller fullständig återhämtning till normal eller egentlig fysiologisk aktivitet i ett organ eller en kroppsdel efter sjukdom eller skada.
Leden mellan över- och underarmen.
En anatomisk skadegraderingsskala som bygger på den förkortade skadeskalan AIS (Abbreviated Injury Scale) och som utvecklats speciellt för gradering av multipla skador. Den har även använts som mortalitetsprediktor.
Det ben i handleden som är ytterst i den inre raden av karpalben.
De sju ben som bildar fotvristen (tarsus), nämligen hälbenet, språngbenet, tärningsbenet, båtbenet, samt inre, mellersta och yttre kilbenen.
Frakturer på över- eller underkäken.
Ett icke-hormonellt läkemedel för behandling av postmenopausbenskörhet hos kvinnor. Medlet främjar benbyggnad och återställer delvis förlorad benvävnad.
Bindemedel som används för att fästa proteser till ben eller limma ben till ben vid svåra frakturer. Syntetiska hartser är vanliga. En blandning av monokalciumfosfat, monohydrat, alfatrikalciumfosfat, kalciumkarbonat och natriumfosfatlösning är också ett användbart lim.
Antalet nya fall av en given sjukdom under en given tidsperiod i en viss population. Begreppet används även för ökningstakten av nya fall i en given population. Det måste särskiljas från prevalens, som avser samtliga sjukdomsfall, gamla och nya, hos en population vid en given tidpunkt.
Tomografimetod som utnyttjar datorberäkning för framställning och återgivande av röntgenbilder.
Ospecificerade skador på foten.
Operationsmetoder för undvikande av invasiv kirurgi till förmån för sluten eller lokal kirurgi. De innebär bruk av laparoskopiska instrument och fjärrkontrollerade instrument med direktobservation av operationsområdet genom ett endoskop eller liknande anordning. Tack vare minskad skadeomfattning med minimalt invasiv kirurgi kan långa sjukhusvistelser undvikas.
Olyckor på gator, vägar, motorvägar, torg, cykelleder för allmän trafik, samt gång- eller ridbana invid dessa, som inbegriper förare, passagerare, fotgängare och fordon. Vägtrafikolyckor kan hänföras till bilar (personbilar, bussar och lastbilar), cyklar, motorcyklar och annan anordning på hjul, band eller medar för färd på marken.
Skador i allmänhet, eller ospecificerade skador, på benet.
Ospecificerade skador på armen/armarna.
Skador som uppkommer under utövande av idrott.
Utbyte av höftleden.
Upphörande av rörelse i hela eller delar av kroppen genom fysisk vilja eller på kemisk väg genom analgesi, genom bruk av lugnande medel eller neuromuskulära icke-depolariserande medel. Hit räknas även experimentella förlopp, genomförda för bedömning av de fysiologiska effekterna av immobilisering.
Mellanhandens fem cylindriska ben, som är hopledade inåt med handlovsbenen och utåt med fingrarnas falangben.
Skador på andra vävnader än ben. Begreppet har vanligtvis en generell innebörd och brukar inte avse skador på inre organ. Det har betydelse när det gäller kroppsdelar eller organ där mjuk vävnad (muskler, fett, hud) behöver särskiljas från ben eller benvävnad, som t ex "mjukdelsskador på handen".
Den kontinuerliga omsättningen av benmassa och mineral, i vilken ingår först resorption av ben (osteoklastisk aktivitet) och därpå återbildning av ben (osteoblastisk aktivitet). I det vuxna skelettet sker nybildningen av ben vid skilda punkter. Processen säkerställer skelettets integritet livet igenom och spelar en viktig roll i kalciumhomeostasen. Obalans mellan de två motverkande processerna i b enomsättningen, resorptionen och nybildningen, kan leda till en del metaboliska bensjukdomar, som t ex osteoporos.
Oförmåga eller otillräcklighet hos en tandlagning eller tandprotes att fungera som förväntat.
Den andra halskotan.
Brott på nedre delen av armbågsbenet, med urledvridning av strålbenshuvudet.
Beskrivning och mätning av olika faktorer som leder till fysisk belastning på tandlagningar, proteser, tandställningar och därtill använda material, eller på de naturliga tandstrukturerna.
Ett difosfonat som påverkar kalciumomsättningen. Det hämmar ektopisk förkalkning och bromsar benresorption och benomsättning.
Ett rent fysikaliskt tillstånd hos ett material som utsätts för deformerande yttre krafter eller ojämn termisk utvidgning. Den mekaniska stressen uttrycks kvantitativt i kraft per ytenhet.
Ortopediska anordningar för att stödja, rikta eller hålla kroppsdelar i rätt läge. Sådana stöd är t ex korsetter eller tandställningar.
Provning av material och hjälpmedel, särskilt sådana som används till proteser och implantat, suturer, adhesiva preparat osv, för deras hårdhet, styrka, hållfasthet, säkerhet, effektivitet och biokompatibilitet.
Bristande funktionalitet hos en utrustning, antingen pga fel i utrustningen eller pga felaktigt handhavande.
Skador i allmänhet på fingrarna.
Höftledsersättning.
En onormalt ökad konvex form på bröstryggraden, sett från sidan.
Ett mått på det högsta tryck ett material kan tåla utan att svikta.
Studier som identifierar grupper i en avgränsad population. Dessa grupper antingen kan eller kan inte vara utsatta för faktorer som antas inverka på sannolikheten för förekomsten av någon bestämd sjukdom eller annat fenomen. Kohorter är definierade populationer, som i sin helhet följs i ett försök att hos undergrupper fastställa särskiljande kännetecken.
Ett patologist tillstånd med nedbrytning av benvävnad i bärande benpipor, vilket leder till krökning och brottbildning och utebliven normal callusbildning, eller utebliven läkning efter benbrott. Därvid uppstår en "falsk led", vilken ger sjukdomstillståndet sitt namn. Syn. pseudoartros.
Felaktig ställning hos ben i förhållande till leder, så att de ligger ur linje. Felet kan vara medfött eller ha uppstått till följd av skada.
En (datorbaserad) numerisk analysmetod för att lösa differentialekvationer. Metoden används bl a inom hållfasthetslära, strömningslära och elfältsanalys. Syn. finita element-analys; FE-analys; FEM.
Tillstånd där det ena av de båda benen inte växer till samma längd som det andra, vilket kan bero på skada eller vara resultatet av kirurgiskt ingrepp
Stabilisering av kirurgiskt planerade frakturer i under- eller överkäken med hjälp av elastiska eller trådförband, bågar eller spikar. sådan teknik används ofta vid kosmetisk kirurgi för över- eller underbett.
En typ av porslin som används till tandlagning, antingen för jacketkronor eller inlägg, konstgjorda tänder eller metallokeramiska kronor. Råvaran för porslinet utgörs av fältspat och kvarts, och porslinet tillverkas genom att det keramiska pulvret (även innehållande kaolin, färgämnen, grumlingsmedel, flussmedel och andra ämnen) blandas med destillerat vatten.
Noggrant planerad och genomförd manuell förflyttning av skelettsystemet, extremiteterna och ryggraden i syfte att åstadkomma förbättrad rörelse. Termen används ibland för att ange en exakt rörelseföljd i en led för att fastställa förekomst av sjukdom eller minska en dislokation. Vid frakturer kan ortopedisk manipulation förbättra lägesförhållandet mellan brottytorna.
Rehabiliteringsplan med kortare sjukhusvistelse eller sängliggande eller snabbare återgång i rörelse än vad som är normal praktik.
Proteser som helt återger ytanatomin hos den synliga delen av en tands naturliga krona. De kan antingen vara partiella, dvs täcka tre eller flera av tandens ytor, eller fullständiga, dvs täcka tandens alla ytor, och de är tillverkade av guld eller annan metall, porslin eller plastmaterial.
Den maximala dragkraften ett material tål att utsättas för innan det brister.
Höftskador i allmänhet.
En död kropp, vanligtvis en människokropp.
Förskjutning av lårbenet ur dess normala läge i höftleden.
En benfixeringsteknik som använder sig av en extern fixeringsanording för förlängning av extremiteter, justering av pseudoartroser och andra missbildningar, samt för stöd för läkning av svåra traumatiska eller patologiska brott och infektioner, som t ex kronisk osteomyelit (benvävsinflammation).
Utkast och utformning av tandproteser i allmänhet eller av en specifik protes. Hit hör inte design av löständer. Stommen består vanligtvis av metall.
Kirurgisk återuppbyggnad av en led i syfte att lindra smärta eller återskapa rörlighet.
Ospecifika skador på ansiktets mjukdelar eller benvävnader.
Preparering av mycket små bitar av exponerade ytstrukturer hos celler som spräckts efter nedfrysning, för elektronmikroskopering. Provet fryses och klyvs vid låg temperatur i vakuum. Den blottade ytan skuggläggs med kol och platina, och täcks med kol för att en kolavbildning skall erhållas.
Produkter framställda genom stark upphettning (sintring, bränning) av olika typer av leror (ffa kaolin), oxider, karbider eller nitrider. Hit hör t ex porslin, som används som tandreparationsmaterial.
Den utskjutande delen på varje sida av bålens nedersta del som utgörs av bäckenets yttersida och den övre lårbensleden.
Representationen av olika åldersgrupper i en given population. Fördelningen kan hänföra sig antingen till antal personer eller till gruppens relativa storlek.
Fysisk skada på skallen och skallens inre strukturer (som t ex hjärnan, hjärnnerverna, hjärnhinnorna osv). Skadorna kan klassificeras utifrån skadans omfattning (dvs om den är genomträngande eller icke genomträngande) eller uppträdande av åtföljande blödning. Syn. skallskada.
Sammanfogning av föremål med hjälp av viss typ av bindemedel (cement), t ex vid fixering av benbrott, som vid höftartroplastik, där höftledspannans del sätts ihop med lårbensdelen. Inom tandvården anv änds cement för att sammanfoga delar av en tand eller ersättningsmaterial med befintlig, naturlig tand eller för att fästa tandregleringsband vid tänderna.
Fullständigt eller partiellt utbyte av en led.
Allmänna eller ospecificerade skador på ansiktet och käkarna (överkäken, underkäken eller båda).
Proteser avsedda att delvis eller helt ersätta leder hos människor eller djur.
Undersökning av pålitlighet och driftsäkerhet hos en utrustning.
Syn. cervikalkotor; C1-C7.
Grundläggande aktiviteter för egenvård, såsom påklädning, förflyttning, ätande osv, under rehabilitering.
Allmänna eller icke specificerade skador på handen.
Tandlagningar av metall, porslin eller plastmaterial, tillverkade för att passa i en preparerad kavitet och sedan cementeras fast i tanden. "Onlay"-lagningar läggs ovanpå bettytan på en tand eller flera. De hålls på plats genom friktion eller på mekanisk väg.
Emboli pga fettförekomst i blodomloppet. Tillståndet kan uppstå efter brott på större rörben, då fett från benmärgen läcker ut, eller efter kortikosteroidmedicinering.
Avlägsnande av främmande material och död eller förorenad vävnad från sår så att frisk vävnad blottas.
Den tid en patient är inlagd på sjukhus eller annan vårdinrättning.
Infektion i ett operationssår.