Ett syndrom som kännetecknas av synkopeepisoder och ett långt QT-intervall som ibland kan leda till plötslig hjärtdöd, till följd av paroxysmal kammararytmi. En variant som är förknippad med autosomalt recessiv ärftlighet och medfödd dövhet kallas Jervell-Lange Nielsen-syndromet. En autosomalt dominant form utan dövhet kallas Romano-Ward-syndromet.
Medel som används för att behandla eller förebygga hjärtarytmier. De kan påverka aktionspotentialens polariserings-repolariseringsfas, membranpotentialen mm. Antiarytmimedlen delas ofta in i fyra huvu dgrupper, beroende på verkningsmekanism: natriumkanalblockering, betaadrenerg blockering, förlängning av repolariseringen eller kalciumkanalblockering.
En grupp föreningar som utgör derivat av beta-aminoetylbensen, som strukturellt och farmakologiskt är besläktad med amfetamin.
1-((4-fluorofenyl)metyl)-N-(1-(2-(4-metoxyfenyl)etyl-4-piperidinyl)-1H-benzimidazol-2-amin. Ett långtidsverkande, icke-sedativt antihistaminpreparat för behandling av säsongsberoende allergisk rinit, astma, allergisk konjunktivit och kronisk idiopatisk urtikaria. Medlet tolereras väl och har inga antikolinerga biverkningar.
En substituerad benzamid, som används för sina rörelsepådrivande egenskaper. Den används vid behandling av refluxesofagit, funktionell dyspepsi och andra störningar som hänger samman med nedsatt rörli ghet i mag/tarmsystemet.
Mycket långsam hjärtverksamhet, dvs mindre än 60 slag per minut.
Funktionsbrist i hjärtats retledningssystem. Ofta avses specifikt atrioventrikularblock (AV-block).
Arytmier. Varje avvikelse från hjärtats normala slagrytm.
Beta-((2-metylpropoxi)metyl)-N-fenyl-N-(fenylmetyl)-1-pyrrolidinetanamin. En långtidsverkande kalciumblockerare med avsevärd antianginaaktivitet. Preparatet åstadkommer en betydande kranskärlsutvidgni ng med måttliga perifera effekter. Det motverkar dessutom högt blodtryck och arytmier och är en kalmodulinantagonist.
Ett signalöverföringssystem bestående av modifierad hjärtmuskelvävnad, med förmåga till spontan rytmisk rörelse och mer välutvecklad ledningsförmåga än resten av hjärtat.
(2-butyl-3-bensofuranyl)(4-(2-(dietylamino)etoxy)-3,5-dijodofenyl)metanon. Ett preparat mot angina och arrytmi, som hämmar Na,K-aktiverat adenosintrifosfatas i hjärtmuskeln. Det ökar varaktigheten av ventrikel- och atriummuskelverkan, och minskar därmed puls och kärlmotstånd.
Förening som bildar små, färglösa kristaller och används som kramplösande och laxerande medel och som elektrolyttillskott vid behandling av preeklampsi och eklampsi. Medlet ger direkt blockering av verkningspotentialerna i livmoderväggens muskelceller. Retning och sammandragning kopplas isär, vilket minskar sammandragningarnas frekvens och styrka.
En optisk isomer av kinin, som erhålls ur barken från Cinchona-trädet och besläktade arter. alkaloiden dämpar hjärt- och skelettmusklernas retbarhet genom att blockera natrium- och kaliumströmmar genom cellmembran. Medlet förlänger den cellulära verkningspotentialen och minskar automatikverkan. Kinidin blockerar även muskarin- och alfaadrenerg nervsignalöverföring.
Ett antirytmimedel som liknar lidokain farmakologiskt. Det kan ha kramplösande egenskaper.
En förtidig sammandragning i hjärtat som initieras någon annanstans än i sinusknutan.
En grupp läkemedel som verkar genom att hämma kaliumflödet genom cellmembraner. Kaliumkanalblockad förlänger verkningspotentialtiden. Kaliumkanalblockerare används som antiarytmimedel och kärlvidgande medel.
N-fenylacetamid. Prekursor för många läkemedel, färgmedel och andra föreningar i kemisk syntes; har tidigare använts som smärtstillande och febernedsättande preparat, men orsakar ofta dödlig methemogl obinemi. Synonymer: acetylanilin; acetylaminbensen; antifebrin.
Här avses tamhund, Canis familiaris, med omkring 400 raser och tillhörande rovdjursfamiljen Canidae. De finns överallt i världen och lever tillsammans med människor.
Nervers eller musklers elektriska reaktion på stimulering.
Onormalt låga halter av kalium i blodet. Tillståndet kan vara en följd av kaliumförlust via njurarna eller mag/tarmkanalen, pga kräkningar eller diarré. De kliniska tecknen kan bestå av neuromuskulära störningar, som svaghet eller förlamning, avvikande EKG (lägre T-vågor och högre U-vågor), njurfunktionsbrist och störningar i mag/tarmsystemet.
En spänningskontrollerad kaliumkanal som kommer till uttryck i framförallt hjärtat.
För tidiga sammandragningar av hjärtkammaren, den vanligaste typen av arytmier. Om inte hjärtsjukdom föreligger är sådana av ringa klinisk betydelse, men hos patienter med kranskärlsjukdom utgör de en ständig risk för kammartakykardi eller kammarflimmer och plötslig död.
Ett antiarytmimedel av klass I-typ (dvs ett som direkt påverkar polariseringen av hjärtmembranet och sålunda har membranstabiliserande effekt) med dämpande verkan på hjärtat, liknande den hos guanidin. Medlet har även vissa antikolinerga och lokalbedövningsegenskaper.
Gifter från maneter, koraller, havsanemoner, nematocyster osv. De innehåller blod-, hjärt-, hud- och nervgifter och sannolikt enzymer, och de omfattar palytoxin, sarkofin och antopleurin.
Invasiva undersökningsmetoder, varmed takykardi, framkallad eller spontan, kartläggs med hjälp av kateterteknik för mätning av hjärtats elektriska aktiviteter. Förutom för diagnostiska ändamål används programmerad elektrostimulering i hjärtat i behandlingssyfte.
Det ihåliga, muskulära organ som upprätthåller blodcirkulationen.
Antalet sammandragningar av hjärtkamrarna per tidsenhet, vanligtvis per minut.
Läkemedel som godkänts för användning på patienter efter särskild prövning, men som ännu inte godkänts av Läkemedelsverket (eller motsvarande myndighet i annat land) för försäljning. Hit räknas även medel som används för behandling under pågående kliniska prövningar.
Preklinisk prövning av läkemedel på laboratoriedjur eller in vitro för undersökning av deras biologiska och toxiska effekter, och möjliga kliniska tillämpningar.
En familj långsamtverkande, envägs-spänningsreglerade kaliumkanaler, vilka delar homologi med sin grundmedlem, KCNQ1-proteinet. KCNQ-kaliumkanaler är inblandade i en rad sjukdomstillstånd, inkl. långt QT-syndrom, dövhet och epilepsi.
Medel som selektivt binder till, men inte aktiverar histamin H1-receptorer, varvid verkan av endogent histamin blockeras. Till dessa medel räknas de klassiska antihistaminpreparaten som motverkar eller förhindrar histaminaktivitet vid omedelbar överkänslighet. De verkar i luftrören, kapillärerna och annan glatt muskulatur och används för att förebygga åksjuka, säsongssnuva och allergisk dermatit, samt som sömnmedel. Effekterna av blockering av H1-receptorer i det centrala nervsystemet är inte lika klarlagda.
De nedersta högra och vänstra kamrarna i hjärtat. Den högra kammaren pumpar venöst blod till lungorna, och den vänstra pumpar ut syresatt blod i artärernas cirkulationssystem.
Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.
Cellyteglykoproteiner som uppvisar selektiv genomsläpplighet för kaliumjoner. Det finns åtminstone åtta större grupper av K-kanaler, med dussintals olika underenheter.
En alfaadrenerg agonist som ger långvarig, perifer kärlsammandragning. Medlet har liten eller ingen direktverkan på det centrala nervsystemet.
Reglering av hjärtmusklernas sammandragningstakt med hjälp av konstgjord pacemaker.
En onormalt snabb kammarrytm med breda QRS-komplex, oftast över 150 per minut. Störningen uppstår inuti kammaren, under His bunt, och är vanligen förknippad med atrioventrikulär dissociation.
Bensopyraner som är mättade i positionerna 2 och 3.
Metod för kontinuerlig elektrokardiografisk registrering på en bärbar bandspelare (Holtersystemet) eller i ett realtidssystem, medan patienten utför normala, dagliga aktiviteter. Mätmetoden är användbar vid diagnos och behandling av återkommande hjärtarytmier och övergående hjärtmuskelischemi.
Föreningar baserade på reducerade imidazoliner utan dubbelbindningar i ringen.
Oregelbundna och ineffektiva hjärtmuskelsammandragningar.
Membranproteiner vars huvudsaklkiga uppgift är att underlätta transport av positivt laddade molekyler (katjoner) genom biologiska membran.