En pyrimidinnukleosidanalog som huvudsakligen används för behandling av leukemi, i synnerhet akut, icke-lymfoblastisk leukemi. Cytarabin är ett antimetaboliskt antitumörmedel som hämmar DNA-syntesen. Dess verkan är specifik för cellcykelns S-fas. Medlet har även antivirala och immunnedsä'ttande egenskaper.
Akut leukemi som skiljer sig från akut lymfocytisk leukemi (ALL) genom de leukemiska märg- och blodcellernas morfologi. Ofta finns där cytoplasmakorn, och kärnan är vanligtvis stor och oregelbunden. Sjukdomen är vanligare än ALL hos vuxna och kan förekomma vid alla åldrar.
Användning av två eller fler preparat samtidigt eller i följd vid cancerterapi. Medlen behöver inte administreras i samma form.
En prekursor till ett alkylerande kvävesenapsbaserat antitumör- och immunsuppressivt medel som måste aktiveras i levern för att bilda den aktiva aldofosfamiden. Det används för behandling av lymfom, leukemier osv. Bieffekten, alopeci (håravfall), har man dragit nytta av för att avlägsna fårpäls. Cyklofosfamid kan dessutom orsaka sterilitet, fostermissbildningar, mutationer och cancer.
Behandling av ett sjukdomstillstånd med flera olika åtgärder, samtidigt eller i följd. Kemoimmunterapi, radioimmunterapi, kemoradioterapi, kryokemoterapi och alternativa terapiåtgärder är de vanligaste, men inbördes kombinationer mellan dessa modeller och kombinationer med kirurgiska metoder används också.
En mycket giftig, antibiotisk antracyklinaminoglykosid som isolerats från Streptomyces peucetius och andra arter, och som används för behandling av leukemier och andra cancerformer.
Studier inriktade på att följa utvecklingen eller utfallet av t ex exponering, metoder, effekter av åtgärder, eller förekomst av någon sjukdom hos enskilda individer eller grupper.
En antimetabolit mot tumörer med immunsuppressiva egenskaper. Preparatet hämmar tetrahydrofolatdehydrogenas och förhindrar bildandet av tetrahydrofolat, som behövs för att syntetisera tymidylat, en viktig DNA-komponent.
Leukemi associerad med hyperplasi och överaktivitet i lymfvävnaden, och med ökat antal cirkulerande maligna lymfocyter och lymfoblaster.
En form av leukemi med okontrollerad tillväxt av myeloida celler och deras förstadier i benmärgen och andra organ.
Perioden efter en framgångsrik behandling, under vilken inga symtom eller sjukdomstecken syns.
Ett antiinflammatoriskt medel, strukturellt likt salicylaterna, som är verksamt mot inflammatorisk tarmsjukdom. Det anses vara den aktiva beståndsdelen av sulfasalazin.
Inflammatorisk sjukdom utan känd orsak, som drabbar tjocktarmens slemhinna. Debuten kan vara akut och häftig, och koliten fortsätter ofta i intermittent eller fortlöpande, kronisk form. Diarré med åtföljande blödning är ett vanligt symtom.
Läkemedel som används för behandling av reumatoid artrit.
Preparat som genom en av flera olika verkningsmekanismer undertrycker immunsystemets funktioner. Klassiska cellgifter verkar genom att hämma DNA-syntes. Andra medel kan ha sin verkan genom att aktivera suppressor-T-cellspopulationer eller genom att blockera aktivering av hjälparceller. Immunsuppression utvecklades först och främst för att förhindra avstötning av transplanterade organ, men har även kommit att tillämpas för t ex mediering av verkan av interleukiner och andra cytokiner.
Tidsschema för administrering av läkemedel i syfte att uppnå optimal effekt och bekvämlighet.
Hastigt påkommen och relativt kortvarig sjukdom.
Ett antitumörmedel som fås från Streptomyces peuceticus. Det är ett hydroxiderivat av daunorubicin och används både mot leukemier och fasta tumörer.
Behandling med två eller flera läkemedel var för sig för deras sammanlagda effekt.
Ett enzym i hydrolasklassen som katalyserar omvandlingen av L-asparagin och vatten till L-aspartat och NH3. Detta är en normal reaktion i djur- och bakterieceller. Bakteriellt framställt asparaginas h ar klinisk användning i behandling av barnleukemi. EC 3.5.1.1.
Antimetaboliskt antitumörmedel med immunsuppressiva egenskaper. De t interfererar med nukleinsyrasyntesen genom att hämma purinmetabolismen och används, vanligen i kombination med andra preparat, vid behandling av eller i remissionsunderhållsprogram för leukemi.
Den mjuka vävnaden i skelettbenens håligheter. Det finns två typer: gul och röd. Den gula finns i de stora benen och består huvudsakligen av fettceller och ett fåtal primitiva blodceller. Den röda är blodbildande vävnad som producerar erytrocyter och leukocyter. Benmärgen byggs upp av ett fackverk av bindeväv med förgrenade fibrer, där märgcellerna fyller facken.
Ett halvsyntetiskt derivat av podofyllotoxin med antitumörverkan. Det hämmar DNA-syntes genom att bilda komplex med topoisomeras II och DNA. Komplexet utlöser brott på dubbelsträngat DNA och hindrar reparation genom topoisomeras II-bindning. Upprepade DNA-brott hindrar övergång till celldelningens mitosfas och leder till celldöd. Etoposid är verksam främst i cellcykelns G2- och S-faser.
En fortskridande, elakartad sjukdom i de blodbildande organen, med onormal tillväxt och utveckling av leukocyter och deras prekursorceller i blod och benmärg. Sjukdomen klassificeras utifrån celldifferentieringsgrad som akut eller kronisk, och beroende på dominerande celltyp som myelogen eller lymfocytisk.
Tarmsjukdom med kroniska, inflammatoriska infiltrat, fibros i alla skikt av den serösa hinnan och uppkomst av icke-kaseösa granulom. Det område som oftast drabbas är tunntarmens nedersta del, därefter tjocktarmen.
Ett antracyklinmedel mot cancer som ges per os. Föreningen har visat effekt mot bröstcancer, lymfom och leukemier, samtidigt som den visar tecken på lägre hjärttoxicitet.
Medel som hämmar eller hindrar tumörtillväxt, genom att stoppa mogningsprocessen och proliferationen hos elakartade celler.
Alla elakartade lymfvävnadstumörer som skiljer sig från Hodgkins sjukdom, då de är mer heterogena i fråga om cellinjemalignitet, kliniskt förlopp, prognos och behandling. Det enda gemensamma kännetecknet bland dessa tumörer är frånvaron av Reed-Sternbergceller, vilka är typiska för Hodgkins sjukdom.
En elakartad sjukdom, kännetecknad av tilltagande förstoring av lymfknutorna, mjälten och vanlig lymfvävnad, och förekomst av stora och vanligtvis flerkärniga celler (Reed-Sternberg-celler) av okänt ursprung.
En kronisk, systemisk ledgångssjukdom som kännetecknas av inflammatoriska förändringar i ledhinnor och ledstrukturer, omfattande nedbrytning av kollagen bindväv och försvagning av benvävnad. Sjukdomen har okänd etiologi, men det finns antydan om autoimmuna mekanismer.
Tydlig depression under involutionsperioden, kännetecknad av hallucinationer, vanföreställningar, paranoia och upphetsning.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Sjukligt tillstånd i hypofysen, kännetecknat av kraftig överproduktion av adenokortikotropt hormon. Detta leder till överproduktion av kortisol i binjurarna och till Cushings syndrom.
Ett cellgift (cytostatikum) som används vid behandling av lymfoproliferativa sjukdomar, inklusive hårcellsleukemi.
En grupp 2-hydroxybensoesyror som kan ersattas med aminogrupper i någon av positionerna 3, 4, 5 eller 6.
En alkylerande kvävesenap som används mot tumörer i form av levoisomeren melfalan, den rasemiska blandningen merfalan eller dextroisomeren medfalan. Medlet är toxiskt för benvävnad, men har liten blåsbildande verkan. Det kan vara karcinogent.
6-((1-metyl-4-nitro-1H-imidazol-5-yl)tio)-1H-purin. Ett immunsuppressivt medel som används i kombination med cyklofosfamid och hydroxiklorokin vis behandling av reumatoid artrit. Preparatet är karcino gent.
Läkemedel med verkan på mag-tarmsystemet och som används för att reglera magsyran, systemets rörelser och vätskeflöde, och för att underlätta matsmältningen.
En glomerulär sjukdom som kliniskt kännetecknas av proteinuri och ibland andra njursyndromsdrag. Histologiskt utmärker den sig genom avlagringar mellan kapillärväggarnas epitelskikt och basmembran och förtjockning av membranet. Ett annat särdrag är utskott i form av taggar i membranet mellan epitelavlagringarna. avlagringarna anses utgöras av antigen-antikroppkomplex.
Ett komplex av glykopeptidantibiotika från Streptomyces verticillus bestående av bleomycin A2 och B2. Det hämmar DNA-metabolism och används som antitumörmedel, särskilt vid fasta tumörer.
Ett kliniskt tillstånd kännetecknat av anorexi, diarré, håravfall, leukopeni, trombocytopeni, dålig kroppsväxt, och möjlig död till följd av transplantat-mot-värdreaktion.
Elakartade lymfom där lymfcellerna är hopklumpade till avgränsade noduler inuti lymfknutorna. Nodulerna påminner i viss utsträckning om germinalcentra i lymfknutsfolliklar och utgör sannolikt en neoplastisk utveckling av follikulära B-lymfocyter från lymfknutor. Denna lymfomklass förekommer vanligen hos äldre personer, är spridd till flera lymfknutor, och möjligen även extranodal. Patienter med lymfom med follikulärt eller nodulärt mönster har oftast ett lindrigare sjukdomsförlopp än de med diffust lymfom.
Tillämpningen av sannolikhets- och statistiska metoder för att beräkna risken för att någon händelse skall inträffa, såsom sjukdom, återfall, inläggning på sjukhus, invaliditet eller dödsfall. Kan omf atta beräkning av de väntade kostnaderna för sådana händelser och av nödvändiga försäkringspremier.
Ett blåsbildande och nekrotiserande ämne som förstör slemhinnor. Det användes förr som stridsgas (HN2). Vätekloridderivatet används som antitumörmedel vid Hodgkins sjukdom och lymfom. Det ger svåra skador på inälvor och benmärg.
Preparat som motverkar eller hämmar den inflammatoriska processen.
Bestrålning av hela kroppen med joniserande eller icke-joniserande strålning. Begreppet är tillämpligt på djur och människor, men ej mikroorganismer.
Förvärring av en sjukdom med tiden. Begreppet används mest i samband med kroniska och obotliga sjukdomar, där sjukdomsstadiet är avgörande för behandling och prognos.
Humörstimulerande läkemedel för behandling av affektiva störningar och liknande tillstånd. Ett flertal monoaminoxidashämmare har användning som antidepressiva för sin modulering av katekolaminnivåerna . Tricykliska föreningar tycks också ha antidepressiv effekt genom verkan på hjärnans katekolaminsystem. En tredje grupp är de läkemedel som har specifik verkan på serotonerga system.
En grupp kortikosteroider som påverkar kolhydratomsättningen (glukoneogenes, glykogendeponering i levern, höjning av blodsockerhalten), hämmar kortikotropinutsöndring och har uttalad antiinflammatorisk verkan. De spelar även en roll i fett- och proteinomsättningen, i reglering av artärblodtrycket och förändringar i bindvävsreaktioner på skada, i minskning av antalet cirkulerande lymfocyter, och för funktionerna i det centrala nervsystemet.
Teknik för avlägsnande av subpopulationer av celler (kvarvarande tumörceller oftast) från benmärgen ex vivo före infusion. Reningen uppnås med en rad olika medel, däribland farmakologiska, biofysiska (laserbestrålning eller radioisotoper) och immunologiska. Benmärgsrening används vid såväl autolog som allogen benmärgstransplantation.
Antalet vita blodceller per enhetsvolym i venblod. Med differentialräkning mäts det relativa antalet av olika typer av vita celler.
Ett preparat som selektivt hämmer återupptaget av av serotonin i nervceller och som används som antidepressivt medel med klinisk effekt och med tolererbara biverkningar. Medlet minskar dessutom etanol lupptaget hos alkoholmissbrukare, och används mot depression hos patienter som även lider av tardiv dyskinesi, ett tillstånd som förvärras av tricykliska antidepressiva medel.
Ett förfaringssätt för fastställande av toxicitet, metabolism, upptag, utsöndring, lämpligaste administrationsväg, doseringssäkerhet osv för ett läkemedel eller en grupp av preparat genom klinisk testning på människor eller djur.
Förplanerade studier av säkerhet, effektivitet eller optimal dosering (om tillämpligt) för ett eller fler diagnostiska, terapeutiska eller profylaktiska läkemedel, en eller fler apparater eller tekniker, utvalda enligt förutbestämda kriterier och studerade med avseende på fördefinierade indikationer på gynnsamma och ogynnsamma effekter.
En njursjukdom med inga eller små vävnadsförändringar i glomeruli i ljusmikroskop, och utan immunavlagringar. Den kännetecknas av lipidansamlingar i njurkanalernas epitelceller och i urinen. Patienter har oftast njursyndrom med närvaro av proteinuri och åtföljande ödem.
En allmän beteckning för olika tumörsjukdomar i lymfvävnad.
En cyklisk undecapeptid (peptid med 11 aminosyrakomponenter) från extrakt av jordsvampar. Den är ett kraftigt immunsuppressivt medel med specifik verkan på T-lymfocyter, och används mot avstötningsreaktioner vid organ- eller vävnadstransplantationer. Syn. cyklosporin.
Preparat som används för att behandla hypertyreoidism genom att minska överproduktionen av sköldkörtelhormon.
En alkylerande kvävesenap som används som antitumörmedel (cytostatikum) vid kronisk lymfatisk leukemi, Hodgkins sjukdom m fl.
Inflammation i ett blodkärl.
Ett alkylerande medel med selektiv immunsupprimerande effekt på benmärg. Det har använts för palliativ behandling av kronisk myeloid leukemi. Men trots symtomatisk lindring har ingen permanent förbätt ring uppnåtts. Busulfan är en känd karcinogen.
Autoantikroppar riktade mot cytoplasmakomponenter i polymorfonukleära leukocyter eller monocyter. De används som specifika markörer för Wegeners granulomatos och andra sjukdomar. Deras fysiopatologisk a roll är dock inte klarlagd.
Oorganiska eller organiska föreningar innehållande arsenik.
Biologiskt aktiva ämnen vars verkan har betydelse för immunsystemets funktioner.
Ett derivat av prednisolon med liknande antiinflammatorisk verkan.
En strukturellt och verkningsmässigt mångfaldig grupp av läkemedel som inte är tricykliska eller monoaminoxidashämmande. De kliniskt mest betydande tycks ha selektiv verkan på serotonerga system, särs kilt genom att hämma återupptag av serotonin.
Kartläggning av en cellkärnas hela kromosomuppsättning. Kromosomkännetecknen hos en individ eller en cellinje presenteras vanligtvis som en systematisk uppställning av metafaskromosomer från ett mikrofoto av en enda cellkärna ordnade parvis i minskande storleksordning och efter centromerens läge.
Kronisk, refraktär anemi med granulocytopeni och/eller trombocytopeni. Myeloblaster och progranulocyter utgör 5 till 40 % av de kärnförsedda benmärgscellerna.
Snabb ökning av andelen blastceller i blod och benmärg.
Amider av bensoesyra.
Nedsatt eller utebliven effekt av ett läkemedelspreparat på en organism, sjukdom eller vävnad. Läkemedelsresistens måste skiljas från läkemedelstolerans, som innebär en gradvis minskande känslighet för ett läkemedels effekter vid fortlöpande medicinering.
Långvarig (minuter till timmar) tillförsel av vätska i en ven genom venpunktion, antingen med hjälp av tyngdkraften eller pump.
Undersökningsmetod för t ex klinisk prövning av ett läkemedel eller behandling som innebär att varken deltagare/patienter eller försöksledare känner till vem som faktiskt får den specifika behandlingen.
Malignt lymfom bestående av av stora celler som är antingen delade eller odelade. Mönstret är övervägande diffust. De flesta av dessa lymfom utgörs av maligna B-lymfocyter ungefär halvvägs i differentieringsförloppet.
Mätning av de röda blodkropparnas sedimentation i icke-koagulerande blod, med måttet millimeter per timme. Syn. blodsänka el. sänkningsreaktion (SR).
Glomerulonefrit i förening med den autoimmuna sjukdomen systemisk lupus erythematosus. Histologiskt delas lupusnefrit in i 6 klasser: klass I-normala glomeruli; klass II-endast mesangiala förändringar; klass III-fokal segmenterad glomerulonefrit; klass IV-diffus glomerulonefrit; klass V-diffus membranös glomerulonefrit; och klass VI-framskriden skleroserande glomerulonefrit.
Ett av typ I-interferonerna som produceras av leukocyter i perifert blod eller lymfoblastoida celler som utsätts för levande eller inaktiverat virus, dubbelsträngat RNA eller bakterieprodukter. Det är det huvudsakliga interferonet som produceras av virusaktiverade leukocytkulturer och ger, förutom sin uttalade antivirusverkan, upphov till aktivering av NK-celler.
Undersökning av kromosomer i syfte att diagnostisera, klassificera, kartlägga eller handlägga genetiska sjukdomar och avvikelser. Efter preparering av ett prov utförs karyotypning och/eller analys av de specifika kromosomerna.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
En grupp heterogena lymftumörer som vanligtvis uttrycker ett eller fler B-cellsantigen eller representerar elakartade omvandlingar av B-lymfocyter.
En tumörsjukdom hos cellerna i det lymfatiska nätverket som anses som en sällsynt typ av kronisk leukemi. Den kännetecknas av en smygande början, förstorad mjälte, anemi, granulocytopeni, trombocytopeni, obetydlig lymfadenopati, och förekomst av "håriga" celler i blod och benmärg.
Sjukdom i njurarnas filtreringsnystan som kännetecknas av fokal eller segmentell skleros, som vanligtvis börjar i de juxtamedullära glomeruli och gradvis sprider sig till andra delar av njuren, med eventuellt åtföljande njursvikt.
Studier som identifierar grupper i en avgränsad population. Dessa grupper antingen kan eller kan inte vara utsatta för faktorer som antas inverka på sannolikheten för förekomsten av någon bestämd sjukdom eller annat fenomen. Kohorter är definierade populationer, som i sin helhet följs i ett försök att hos undergrupper fastställa särskiljande kännetecken.
En antiinflammatorisk 9-fluoroglukokortikoid (se antiinflammatoriska medel, steroida).
Manipulering av en individs immunsystem i syfte att behandla sjukdom. Hit hör såväl aktiv som passiv immunisering och immundämpande behandling för att förhindra avstötning av transplantat.
Minskat antal vita blodkroppar.
Translationsprodukter från fusions-mRNA som fås från bcr-genen och en cellulär abl-gen (c-abl) som translokerats till kromosom 22. Fusionsproteinet p210(bcr-abl) påträffas hos patienter med kronisk myelogen leukemi. Fusionsproteinet p190(bcr-abl) finns hos patienter med akut lymfocytisk leukemi. Aktiveringen av humant c-abl genom kromosomal translokering är i stort sett identisk med aktiveringen av mus-c-abl genom viral translokering i Abelsons musleukemivirus.
En typ av odifferentierat, malignt lymfom, som förekommer framförallt i centrala Afrika, men också i andra delar av världen. Det visar sig oftast som en stor osteolytiskt svulst i käken eller i buken. B-cellsantigen uttrycks på de omogna celler som utgör tumörvävnaden i nästan alla fall av Burkitts lymfom. I Afrika har Epstein-Barrvirus isolerats från Burkitts lymfom, men de flesta icke-afrikanska fall är EBV-negativa.
En oorganisk och vattenlöslig platinaförening. Efter hydrolys reagerar ämnet med DNA så att det bildas korslänkar både inom och mellan strängarna. Dessa länkar tycks hämma replikation och transkriptio n av DNA. Cytotoxiciteten hos cisplatin visar sig i att cellcykelprocessen stannar i G2-fasen.
Tillförsel av läkemedel eller andra substanser genom munnen.
Icke-glykosylerade fosfoproteiner som endast representeras på B-celler. De reglerar överföringen av Ca2+ genom membran och antas spela en roll för aktivering och proliferation av B-celler.
N-(4-(9-akridinylamino)-3-metoxyfenyl)metansulfonamid. Ett aminoakridinderivat med starkt cytostatisk verkan. Det är effektivt vid behandling av akut leukemi och maligna lymfom, men har dålig verkan m ot solida tumörer. Det används i kombination med andra antitumörmedel. Det ger acceptabla bieffekter i form av benmärgshämning och hjärttoxicitet.
Studier som bygger på att variabler gällande en individ eller en grupp individer registreras över en längre tidsperiod.
Extranodalt lymfom av slemhinneassocierad lymfvävnad i kontakt med exogena antigen. Många av de platser där dessa lymfom uppträder, så som magsäck, spottkörtlar och sköldkörtel, saknar normalt lymfvävnad. De får MALT-vävnad genom en immunologiskt förmedlad störning.
Sammanfattande statistik som beskriver dödlighets- och överlevnadsmönstren i populationer. Dessa metoder kan användas för att studera inte bara dödsfall, men även annan given ändpunkt, som t ex sjukdomsdebut eller förekomst av sjukdomskomplikationer.
Ett ospecifikt, alkylerande cellcykelfasantitumörmedel. Det används vid behandling av hjärntumörer och en del andra elakartade cancerformer. Enligt "Fourth Annual Report on Carcinogens" (1985) kan med let antas vara karcinogent.
Hypertyreos med diffus, hyperplastisk struma, till följd av produktion av antikroppar mot receptorn för tyreoidea-stimulerande hormon (TSH-receptorn).
Isomer av cyklofosfamid som har alkylerande verkan och används som immunsuppressivt medel.
Förutom sin antiinflammatoriska verkan har dessa preparat också smärtstillande och febernedsättande effekt. De används främst vid kronisk artrit och vissa tillstånd med smärtande och inflammerad mjuk vävnad. De blockerar prostaglandinsyntesen genom att hämma cyklooxygenas, som omvandlar arakidonsyra till cykliska endoperoxider.
Nukleosider där arabinos utgör sockerdelen.
Kroniska, icke-specifika inflammationer i mag-tarmkanalen. Orsaken kan vara genetisk eller miljöbetingad. Hit hör Crohns sjukdom (morbus Crohn) och ulcerös kolit.
En sällsynt form av non-Hodgkinlymfom, med ett vanligtvis diffust mönster av både små och medelstora lymfocyter och små, delade celler. Formen utgör ca 5% av fallen av non-Hodgkinlymfom hos vuxna i USA och Europa. De flesta mantelcellslymfom är förknippade med en t(11;14)-translokering, vilket leder till förhöjt uttryck av cyklin D1-genen.
Avlägsnande och undersökning av små prov från levande vävnad.
Immunologiskt bortstötande av leukemiceller efter benmärgstransplantation.
Klassificering av immunsystemets celler utifrån strukturella och funktionella skillnader. Denna bestämning används allmänt för analys och sortering av olika underklasser av T-lymfocyter, baserad på CD-antigen och med hjälp av flödescytometri.
Antimetabolitpreparat som används i behandling av cancer.
En patologisk förändring i leukemi, då leukemiceller tränger in i olika organ under vilket stadium som helst av sjukdomen. Alla typer av leukemi uppvisar infiltration i varierande omfattning, beroende på leukemityp. Infiltrationsgraden kan variera från organ till organ. Lever och mjälte är vanliga infiltrationsställen, främst vid myeloisk leukemi, men även vid granulocytiska och lymfocytiska typer. Njurarna och mag-tarmkanalen (ofta magsäck och ileum) är också vanliga ställen. Vid lymfocytisk leukemi infiltreras ofta huden.
En gren inom genetiken som omfattar studier av geners och kromosomers cellulära och molekylära beteende i samband med celldelning.
Ett tioureylen-antityroidpreparat som hämmar bildandet av tyroidhormon genom att störa bindningen av jod till tyrosylrester av tyroglobulin. Detta sker genom störning av oxidationen av jod och jodotyrosylgrupper till följd av blockering av peroxidas.
Invasion och förökning av mikroorganismer i kroppsvävnader som kan vara kliniskt obemärkt eller ge upphov till lokala cellskador. En lokal infektion kan bli bestående, sprida sig och utvecklas till en akut, subakut eller kronisk, klinisk infektion eller sjukdom. Infektionen kan även bli systemisk, om mikroorganismerna sprider sig till lymf- och kärlsystemet.
En sjukdom orsakad av överproduktion av tillväxthormon, vilket leder till gradvis förstoring av huvud och ansikte, händer och fötter, samt bröstkorg. Tillståndet är förenat med en mångfald andra sjukd omssymtom, som t ex nedsatt glukostolerans, högt blodtryck, artrit och muskelsvaghet. Ursprunget till sjukdomen är oftast ett somatotropinproducerande hypofysadenom.
Reguljär omlagring av genregioner genom DNA-omfördelning, såsom normalt sker under utvecklingsprocessen.
Ett glykoprotein med molekylvikten 25 kDa innehållande inre disulfidbindningar. Det främjar överlevnad, tillväxt och differentiering av neutrofila granulocytprekursorceller och har till funktion att aktivera mogna blodneutrofiler. I familjen av kolonistimulerande faktorer är G-CSF den mest kraftfulla induceraren av slutlig differentiering av leukemiska myeloidcellinjer till granulocyter och makrofager.
Ett tillstånd, oftast hos kvinnor, som beror på hyperadrenokorticism till följd av tumörer i binjurebarken eller hypofysens främre lob, eller på långvarigt bruk av glukokortikoider. Symtomen kan vara snabbt tilltagande fetma i ansiktet, på halsen och bålen, kyfos pga osteoporos i ryggen, högt blodtryck, diabetes mellitus, amenorré, hypertrikos hos kvinnor och impotens hos män, mörknande hud, polycytemi, buk- och ryggsmärtor, samt muskelförsvagning. När tillståndet beror på överproduktion av adrenokortikotropin i hypofysen kallas det Cushings sjukdom.
En direkt form av psykoterapi, baserad på tolkningen av situationer (den kognitiva erfarenhetsstrukturen) som är avgörande för hur en individ känner och uppför sig. Den bygger på förutsättningen att kognition, den process som leder till förvärvande av kunskap och utformning av tankar, är primärt avgörande för sinnesstämning och beteende. Terapin använder sig av beteendevetenskaplig och samtalsteknik för att identifiera och korrigera det negativa tänkande som ligger till grund för det avvikande beteendet.
En klass läkemedel som skiljer sig från andra alkylerande medel genom att ha en enda funktion, vilket hindrar dem från att korsbinda cellulära makromolekyler. De kräver metabolisk aktivering till en p rodukt med antitumörverkan och närvaro av N-metylgrupper i strukturen, vilka efter metabolisering kan modifiera cell-DNA kovalent. De enskilda preparatens verkningsmekanismer är inte helt klarlagda.
Monohydroxiderivat av cyklohexaner med den allmänna formeln R-C6H11O. De har en kamferliknande doft och används för framställning av tvål, insektsmedel, bakteriedödande medel, till kemtvätt och som mjukgörare.
Sjukdomstillstånd med ett eller flera av följande kännetecken: de är permanenta, ger kvarstående handikapp, orsakas av irreversibla sjukliga förändringar, kräver speciell rehabiliteringsbehandling ell er kan förväntas fordra lång tids observation och vård.
Antal leukocyter och erytrocyter per enhetsvolym i ett prov med venöst blod. En fullständig blodcellsräkning omfattar dessutom mätning av hemoglobin, hematokrit och erytrocytindex.