I en enkel medicinsk definition kan 'antigener' definieras som substanser, vanligtvis proteiner eller kolhydrater, som är förenade med celler, virus eller bakterier och kan identifieras av vår immunförsvara som främmande. När vår kropp utsätts för ett antigen producerar vårt immunsystem specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa det. Dessa antikroppar binds till antigenet och hjälper till att eliminera det från kroppen. Antigener kan också användas i vaccinationer för att stimulera produktionen av immunitet mot specifika sjukdomar.

Bakteriella antigener definieras som molekyler på eller från bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Dessa antigener kan vara proteiner, polysackarider eller andra strukturer som är unika för en specifik bakteriestam eller gemensamma för en hel grupp av bakterier. När bakteriella antigener introduceras i kroppen aktiveras immunförsvaret och producerar specifika antikroppar för att bekämpa infektionen.

Proteiner, glykoproteiner eller lipoproteinfraktioner på tumörcellers ytor, som vanligen kan identifieras med monoklonala antikroppar.Många av dessa har antingen embryonalt eller viralt ursprung.

'Receptorer, antigen, T-celler' är termer inom immunologin och hänvisar till olika aspekter av den adaptiva immuniteten.

Antigener på ytan av celler, inklusive infektionsframkallande celler, främmande celler eller virus. De utgörs vanligtvis av proteinhaltiga grupper, och kan vara isolerade, på cellmembran eller cellväg gar.

En grupp heterogena, lymfoida tumörer som utgörs av malignt omvandlade T-lymfocyter.

Virusprodukter som har antigen effekt.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.

Komplex bestående av minst fem membranbundna polypeptider i mogna T-lymfocyter som är icke-kovalent förbundna med varandra och med T-cellreceptorn (T-cell-antigenreceptorer). CD3-komplexetr inkluderar gamma-, delta-, epsilon-, zeta- och etakedjorna. När antigen binder till T-cellreceptorn överför CD3-komplexet aktiveringssignaler till T-cellens cytoplasma. Gamma- och deltakedjorna i CD3 skiljer si g från T-cellreceptorns gamma- och deltakedjor.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

I en enkel mening kan 'genfusion' definieras som en process där två eller fler genetiska strukturer slås samman till en enda, ny genomsekvens. Detta fenomen kan inträffa naturligt genom olika mekanismer såsom kromosomala omordningar eller transpositions, men kan även orsakas av genteknologiska metoder som exempelvis CRISPR-Cas9. Genfusioner kan ha betydelse för genuttryck och funktion, och har potential att spela en roll i evolutionen och utvecklingen av sjukdomar.

'Receptorer, antigen, T-celler alfa-beta' refererar till de centrala komponenterna i adaptiva immunsystemets specifika erkännande och respons mot främmande ämnen, såsom patogener.

Alla delar av någon protozo som kan framkalla immunitet. De vanligast förekommande är antigener från Plasmodium (malaria) och trypanosomer.

Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.

Föreningar och molekylkomplex som består av ett stort antal atomer och som i allmänhet är mer än 500 kD. I biologiska system kan makromolekylära ämnen åskådliggöras med elektronmikroskopi och särskiljas från organeller genom avsaknaden av membranstrukturer.

Na-K-ATPase, eller sodium-potassium-pumpen, är ett transmembrant enzym som aktivt transporterar natrium (Na+) ut och kalium (K+) in över cellmembranet i alla däggdjursceller. Denna process är nödvändig för att underhålla osmotisk jämvikt, membranpotential och cellytorvolym. ATPas står för adenosintrifosfatas, vilket betyder att en molekyl ATP (adenosintrifosfat) spjälkas till ADP (adenosindifosfat) och en fosfatgrupp under processen. Denna energi används för att pumpa natrium- och kaliumjoner mot deras koncentrationsgradienter.

Antigener (Human Leukocyte Antigens) bestämda av leukocytplatserna på kromosom 6, kodningsstället för MHC ("major histocompatibility complex") hos människor. De är polypeptider eller glykoproteiner som återfinns på de flesta kärnförsedda celler och blodplättar, bestämmer vävnadstyp i samband med transplantation, och är förknippade med vissa sjukdomar.

Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.

Antigener från polyomavirus som orsakar infektion och celltransformation. Det stora T-antigenet behövs för initiering av DNA-syntesen, för att undertrycka transkription av den tidiga regionen, och är tillsammans med mellan-T-antigenet ansvarigt för omvandlingen av primära celler. Det lilla T-antigenet är nödvändigt för fullföljande av infektionscykeln.

I enkelhet kan 'proteinkonfiguration' definieras som den specifika rymdstrukturen och orienteringen hos de aminosyror som utgör ett protein. Denna konfiguration bestäms av proteinkedjans primära struktur (sekvensen av aminosyror) samt hur dessa aminosyror är hopfogade och vevda i rummet, vilket kallas för sekundär, tertiär och kvartär struktur. Proteinkonfigurationen har en direkt betydelse för proteinets funktion och stabilitet.

En undertyp av lymfocytisk leukemi som klassificeras som akut eller kronisk, beroende på graden av celldifferentiering, inte på sjukdomens varaktighet.

T-cell leukemia in adults, also known as T-cell acute lymphoblastic leukemia (T-ALL) or T-cell prolymphocytic leukemia (T-PLL), is a type of cancer that affects the T-cells, a type of white blood cell that plays a central role in the body's immune response. This malignancy is characterized by the uncontrolled proliferation and accumulation of immature or mature malignant T-cells in the bone marrow, blood, and other organs, leading to symptoms such as fatigue, weight loss, frequent infections, and anemia. The treatment options for T-cell leukemia include chemotherapy, radiation therapy, stem cell transplantation, and targeted therapies; however, the prognosis varies depending on several factors, including the patient's age, the extent of the disease, and the specific subtype of T-cell leukemia.

En grupp lymfom som uppvisar klonal spridning av elakartade T-lymfocyter, vilka avstannat i olika stadier av differentiering, och som orsakar en malign infiltration i huden. Mycosis fungoides och Sezarys syndrom är de fullständigast beskrivna av dessa sjukdomar.

I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.

"Svampantigener" refererar till de genetiska materialet eller arvsmassan hos svampar, som inkluderar DNA och RNA. Svampar är en egen domän av levande organismer, skilda från växter, djur och bakterier. Deras antigener kan identifieras och studeras för att förstå deras evolutionära relationer, patologiska mekanismer och möjliga användningsområden inom medicin och bioteknologi.

H-2-antigener är ett samlingsnamn för en grupp genetiskt relaterade molekyler hos mus, som utgör en central del av deras major histokompatibilitetskomplex (MHC). Dessa antigener delas in i två huvudklasser: klass I och klass II. Klass I-molekylerna består av tre komponenter - ett transmembrant protein som kallas alpha-1, alpha-2 och alpha-3, samt en lättare peptidkomponent som kallas beta-2 mikroglobulin. De klasa II-molekylerna består av två transmembrana proteiner, alpha och beta.

Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.

Alla delar av parasitmaskar som framkallar en immunreaktion. De vanligast förekommande helmintantigener är schistosomantigener.

Experimentella eller teoretiska modeller för undersökning av molekylers form, elektroniska egenskaper eller interaktioner. Hit hör även analoga molekyler, datorframställd grafik och mekaniska strukturer.

Reaktionen när två kemiskt lika molekyler förenas.

Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.

En grupp elakartade lymfom som antas uppstå från perifera T-lymfocyter i lymfknutor och andra, icke-lymfoida, ställen. De omfattar ett brett spektrum av lymfocytformer, men uttrycker alltid T-cellsmarkörer blandade med epiteloida histiocyter, plasmaceller och eosinofiler.

"Sekundær proteinstruktur refererer til den lokale, regulære foldning af en del af et proteins peptidkæde, der er stabiliseret af hydrogenbindinger mellem aminosyrestrupperne, f.eks. alfa-helix eller beta-skal."

Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.

En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.

Ett serumglykoprotein som utsöndras i tarmepitelets glykokalyx. Antigenet troddes ursprungligen vara specifikt för fostrets matsmältningskanal och adenokarcinom i tarmen, men påträffas normalt i faece s och bukspottskörtel-gallsekret, samt i samband med en rad neoplastiska och ickeneoplastiska tillstånd. Det främsta användningsområdet är för monitorering av svaret på behandling vid tarmcancer. Syn. CEA.

En grupp antigener som omfattar såväl MHC-antigener som "minor histocompatibility"-antigener. De förra bestäms genetiskt av MHC. De avgör vävnadstypöverensstämmelse och orsakar avstötningsreaktioner vid transplantationer. De senare är alloantigener som ger en svagare avstötningsreaktion.

Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.

Proteiner som känns igen av antikroppar från serum hos djur som har virusinducerade tumörer. Dessa proteiner antas härröra från samma virus som orsakade canceromvandlingen.

Stora transmembranglykoproteiner (alfa och beta) med icke-kovalenta bindningar. Båda kedjor kan vara polymorfa, men betakedjorna har större strukturella variationer. Klass II-antigener hos människa kallas HLA-D-antigener och kodas av en gen på kromosom 6. Hos möss är det två gener, IA och IE på kromosom 17 som kodar för H-2-antigenerna. Antigenerna finns på B-lymfocyter, makrofager, epidermalceller och sädesceller och tros förmedla verkningsförmågan och cellsamverkan vid immunsvar. Termen IA-antigener avsåg förr endast de proteiner som kodades av IA-generna hos möss, men används numera som generell benämning på alla histokompatibilitetsantigener av klass II.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som verkar genom att kopiera en specifik DNA-sekvens i ett exponentiellt tempo, vilket möjliggör detaljerad analys av mycket små mängder av ursprungligt DNA. PCR utförs genom att upprepade gånger höja temperaturen och sänka den igen, vilket låter enzymet polymeras skapa kopior av DNA-sekvensen med hjälp av två specifika primers. Detta möjliggör identifiering och analys av specifika DNA-sekvenser i forskning, diagnostik och forensiska tillämpningar.

Differentieringsantigener på tymocyter och på cytotoxiska T-lymfocyter och suppressorceller. CD8-antigener är en del av Ig-supergenfamiljen och är igenkänningselement i MHC klass I-begränsade interakt ioner.

"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."

'Receptorer, antigen, T-celler gamma-delta' kan definieras som följer:

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom att kombinera genetiska sekvenser från två eller fler olika proteinmolekyler, vilket resulterar i en hybridprotein med unika funktionella egenskaper. Genetisk manipulation används för att fusionera generna på ett sådant sätt att de uttrycks som ett enda proteinskapsel i värdenorganismen. Dessa tekniker används ofta inom biomedicinsk forskning för att undersöka proteininteraktioner, skapa nya diagnostiska verktyg och utveckla terapeutiska läkemedel.

"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."

En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.

De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.

Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Detta antigen är kopplat till förmågan att känna igen Influensa A-viruset.

En grupp D-tillhöriga humana leukocytantigener (HLA) av polymorfa glykoproteiner, vilka förekommer på lymfoida celler. De består av alfa och betakedjor, och de har en annan ärftlighet än DQ- och DP-antigener. Deras uppträdande tycks vara kopplat till vissa hudsjukdomar, som t ex pemphigus vulgaris och dermatitis herpetiformis, samt diabetes av typ 1.

Tubulin refererar till ett protein som är en viktig komponent i mikrotubuli, en del av cytoskelettet hos eukaryota celler. Tubulin förekommer i två huvudformer, alfa-tubulin och beta-tubulin, och dessa dimeriserar för att bilda tubulin-dimertubler, vilka sedan polymeriseras för att bilda mikrotubuli. Mikrotubuli är dynamiska strukturer som spelar en roll i celldelning, intracellulär transport och cellrörelse. Tubulin kan också vara ett mål för vissa läkemedel, till exempel taxaner som används inom cancerbehandling.

'Receptorer, antigen, B-celler' är tre relaterade begrepp inom immunologin som tillsammans utgör en viktig del av den adaptiva immunresponsen.

En prolifererande cellkärneantigen (PCNA) är ett protein som syntetiseras under celldelningens DNA-replikationsfas och fungerar som en processmässig markör för celldelning och cellväxt. Det används ofta som en indikator på celular proliferation inom medicinsk forskning, eftersom högre nivåer av PCNA-uttryck kan vara associerade med olika patologiska tillstånd, såsom cancer och andra sjukdomar som involverar cellproliferation.

Protein undersyrer, eller proteindeficiens, refererer til et tilstand hvor kroppen mangler tilstrækkelig med proteiner for at fungere korrekt. Proteiner er essentielle for at bygge og reparere væv, producere hormoner og enzymer, og styrke immunforsvaret. En proteindeficiens kan føre til muskelatrofi, øget infektionsrisiko, langsomme vækst hos børn, svækkelse af immunsystemet, og i alvorlige tilfælde kan det også medføre koma eller død. Proteinmangel kan skyldes en mangel på proteinindtag eller en øget proteinbehov, fx som følge af sygdom, graviditet eller svær fysisk aktivitet.

"Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett protein, som resultat av specifika interaktioner mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-skikt."

Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.

En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.

"Prostataspecifikt antigen (PSA) är ett protein som produceras av prostata, och kan mätas i blodet som ett markör för prostatafunktion och potentialt tumörmarkör för prostatacancer."

55-kD-glykoproteiner ursprungligen definierade som differentieringsantigener på T-lymfocyter, men som också påvisats på andra celler, bl a monocyter/makrofager. CD4-antigener ingår i Ig-supergenfamilj en och deltar som hjälpelement i MHC klass II-immunsvar. På T-lymfocyter bestämmer de hjälpar/inducerarundergruppen. CD4-antigener tjänar dessutom som HIV-receptorer och binder direkt till höljeprotei net gp120.

En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.

I en enkel mening är O-antigener en typ av antigen som finns på ytan av vissa bakterier, framförallt gramnegativa bakterier. De är en del av bakteriens yttre membran och består av en polymer av sockerartade substanser, kända som oligosackarider. O-antigenerna är varierande mellan olika bakteriestammar och kan användas för att identifiera och klassificera dem. De spelar också en viktig roll i bakteriens immunologiska försvar, eftersom de kan hjälpa till att skydda bakterien från attack av värdens immunförsvar.

Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.

Aminosyresekvenshomologi refererer til den grad af lighed i rækkefølgen af aminosyrerne, der udgør proteiner hos to eller flere organismer. Jo større antal identiske aminosyrer i samme position i de sammenlignede sekvenser, des højere er graden af homologi. Dette begreb anvendes ofte i molekylærbiologien for at fastslå evolutionæ forhold og funktionelle egenskaber hos proteiner.

Polymorfa HLA-ytantigener av klass I som finns på nästan alla kärnförsedda celler. Ett 20-tal antigener, kodade från A-lokus för multipla alleler på kromosom 6, har identifierats. De utgör mål för T-cellers cytolytiska reaktioner och är avgörande för avstötning eller inte av vävnads-/organtransplantat.

Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.

Serologiska reaktioner som inträffar när ett antiserum mot ett antigen reagerar med ett annat, närbesläktat antigen.

Glykoproteiner med hög molekylvikt som uteslutande visar sig på ytan av leukocyter och deras hemopoetiska stamceller. CD45-familjen b estår av ett flertal medlemmar som alla är produkter av en enda ge n. Uttryck av CD45 är nödvändigt för signallering via T-cellreceptorn.

Kolhydratantigen som ansamlas i olika tumörvävnader och släpps ut i blodet. Kolhydratdelen kan vara modifierad med fukos (6-deoxygalaktos) eller sialinsyra. Monoklonala antikroppar har framställts, so m kan särskilja undergrupperna av detta antigen i sera från cancerpatienter. I synnerhet sialyl-SSEA-1-antigen förekommer i höga halter i serum vid ett flertal tumörsjukdomar.

Stora, polymorfa transmembranglykoproteiner med icke-kovalent bindning till icke-polymorft beta 2-mikroglobulin. Hos människor är det tre strukturgener på kromosom 6 som kodar för HLA-A-, HLA-B- och HLA-C-antigenerna. Hos möss kodar de tre generna K, D och L på kromosom 17 för H-2-antigenerna. Klass 1-antigener finns på de flesta kärnförsedda celler och påvisas genom sin reaktion med alloantisera. Dessa antigener ger sig tillkänna vid vävnadsavstötningsprocesser och begränsar cellförmedlad upplösning av virusinfekterade celler. De är främst förknippade med reumatologiska tillstånd och vissa tumörsjukdomar.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-

En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.

Kolhydratantigener som uttrycks i elakartad vävnad. De är värdefulla tumörmarkörer och mäts i serum med radioimmunanalys och monoklonala antikroppar.

Cytotoxic T-lymphocytes, also known as CD8+ T cells, are a type of white blood cell that play a crucial role in the adaptive immune response by directly killing infected or damaged cells and inhibiting viral replication, thereby contributing to the maintenance of tissue homeostasis and the elimination of cancer cells.

Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.

Proteinveckning, eller proteinfoldning, är den process där ett proteinmolekyl plattar ut sig självt och bildar en tredimensionell struktur, som är nödvändig för dess funktion. Denna process sker spontant och är styrd av interaktionerna mellan de aminosyror som proteinets sekvens består av. Fel i proteinveckningen kan leda till att proteinet inte fungerar korrekt, vilket kan orsaka sjukdomar.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

En grupp genetiskt identiska celler som alla utvecklats ur en enda modercell genom mitos (hos eukaryoter) eller binär delning (hos prokaryoter). Till kloner hör också molekyler av rekombinant-DNA som alla bär en och samma sekvens.

Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).

De hepatit B-antigen som finns på Dane-partikelns yta och på de 20 nm stora sfäriska och tubliknande partiklarna. Ett flertal underspecificiteter är kända. Dessa kallades tidigare Australienantigen.

"Antikroppsbildning, eller immunrespons, är en process där B-celler producerar specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa främmande ämnen som intränger i kroppen, såsom virus och bakterier."

Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.

Egenskap som gör att antikroppar kan reagera med vissa antigena determinanter och inte med andra. Specificiteten beror på kemisk sammansättning, fysikaliska krafter och bindningsplatsens molekylära st ruktur.

Ett lösligt ämne som framställs av antigen- eller mitogenstimulerade T-lymfocyter och som inducerar DNA-syntes i naiva lymfocyter.

Genetiskt betingade erytrocyttyper (allotyper eller fenotyper), som definieras av en eller flera grupper av cellulära antigenstrukturer (agglutinogener el. blodsgruppsantigener). Blodgrupperna klassif iceras dels utifrån dessa antigener, dels utifrån förekomsten av specifika antikroppar i plasma, riktade mot dessa antigener. Exempel på välkända blodgrupper är de som ingår i ABO-systemet och i Rh-sy stemet. Andra system är t ex Duffy, Kell, Kidd, Lewis, MNS.

Humana immunreaktions- eller klass II-antigener som huvudsakligen återfinns på B-lymfocyter och kodas av gener på HLA-D-platsen. De utgörs av ytterst polymorfa familjer av glykopeptider, som var och en består av två kedjor, alfa och beta. Denna grupp av antigener omfattar dem med beteckningarna -DR, -DQ och -DP, av vilka HLA-DR är mest undersökt. Några av dessa glykoproteiner är kopplade till vissa sjukdomar, som möjligen är av immunologiskt ursprung.

En heterogen grupp immunkompetenta celler som förmedlar det cellbundna immunsvaret genom att bearbeta och presentera antigen för T-cellreceptorn. Vanliga celler med denna roll är makrofager, dendritis ka celler, langerhansceller och B-lymfocyter.

De immunreaktioner som förmedlas av antigenaktiverade T-lymfocyter via lymfokiner eller direkt celltoxicitet. Detta sker utan förekomst av cirkulerande antikroppar eller i fall där antikroppar spelar en underordnad roll.

Antigener som kommer till uttryck framförallt på ytan av levande celler under de olika stadierna av mognad och differentiering. De är organ- och vävnadsspecifika immunologiska markörer och användbara vid studier av normal cellutveckling såväl som tumörbildning.

"Antigenreceptorer" refererer til specielle proteiner på overfladen af immunceller, som kigger ud for at identifisere og binde sig til specifikke strukturer (antigener) på mikroorganismer eller andre fremmede stoffer. Disse receptorer er essentielle for immunsystemets evne til at genkende og svare på infektioner og andre trusler mod kroppen.

Den naturliga liganden för T-cellens CD28-antigen som medierar T- och B-celladhesion. CD80 uttrycks på aktiverade B-celler och gamma-interferonstimulerade monocyter. Bindning av CD80 till CD28 och CTL A-4 bidrar till en stimulanssignal till T-cellerna och medför en kraftigt ökad lymfokinproduktion.

Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.

Glykoproteiner uttryckta på kortikala lymfocyter samt på vissa dendritiska celler och B-celler. De liknar MHC klass I både till struktur och funktion. CD1-antigener är mycket specifika markörer för mä nskliga langerhansceller.

I medicinsk kontext, refererar "bräss" till det övre fronteriala området på bröstkorgen, ovanför revbenen och under nyckelbenen. Det innehåller strukturer som överhornstarmen, lymfknutgrupper och blodkärl. Brässet är också känt som den fronteriala mediastinum och skiljs från bakre mediastinum av det bröstben som bildar ryggen på bröstkorgen.

Nedbrytning av en målcell genom angrepp från immunologiskt aktiva effektorceller. Nedbrytningen kan ske genom direktkontakt med aktiverade T-lymfocyter, lymfoida eller myeloida mördarceller, eller förmedlas av cytotoxiska antikroppar, cytotoxiska lymfcellsfaktorer eller komplement.

HLA-ytantigener av klass I som kodas från mer än 30 påvisbara alleler på B-lokus i HLA-komplexet, de mest polymorfa av alla HLA-specificiteter. Flera av dessa antigener (t ex HLA-B27, -B7, -B8) är starkt kopplade till anlag för reumatism och andra autoimmuna sjukdomar. Precis som andra HLA klass I-determinanter spelar de en roll vid de cytolytiska T-lymfocyternas cellulära immunreaktioner.

Reaktioner som uppstår till följd av antigen-antikroppskomplexbildning och leder till svullnad och inflammation.

En T-lymfocytsubset är en grupp av T-celler som delar en gemensam egenskap eller funktion, t.ex. CD4+ (hjälp) eller CD8+ (cytotoxiska) T-celler, vilka har olika roller i cellmedierad immunitet.

MART-1, även känt som Melan-A, är ett antigen som förekommer naturligt i melanocyter, de celler som producerar pigment i huden. Det används som tumörmarkör vid diagnostisering och behandling av melanom, en form av hudcancer. Antigenet är specifikt för melanocyter och kan hjälpa till att skilja maligna melanocytceller från normala celler.

Immunglobuliner framkallade av bakteriella antigena komponenter.

Specifik avsaknad av immunreaktion mot ett visst antigen hos en individ med iövrigt normalt immunförsvar. Bristen kan bero på tidig kontakt med antigenet hos en immunologiskt omogen individ (foster eller nyfödd) eller hos en vuxen som utsatts för extremt stora doser eller ytterst små mängder av antigenet, eller genom exponering för strålning, antimetaboliter, antilymfocytserum osv.

Antigen från hepatit B-viruspartikeln eller Dane-partikeln, samt dess ytantigen, kärnantigen och andra hithörande antigen, inklusive hepatit B e-antigen.

Serum som innehåller antikroppar. Det erhålls från djur som immuniserats genom injektion av antigen eller genom infektion med mikroorganismer, bärande på antigenet.

Genetiskt identiska individer framavlade genom syskonparning i tjugo eller fler generationer, eller genom parning mellan föräldrar och avkomma med vissa restriktioner. Alla djur inom en inavlad stam kan spåras tillbaka till en gemensam anfader till den tjugonde generationen.

Antigener som är förknippade med specifika proteiner hos det utvecklade T-cellsimmunbristviruset hos människa (HIV); de kallas även HTLV-III-antigener eller LAV-antigener.

Klassificering av immunsystemets celler utifrån strukturella och funktionella skillnader. Denna bestämning används allmänt för analys och sortering av olika underklasser av T-lymfocyter, baserad på CD-antigen och med hjälp av flödescytometri.

Den förändring i immunitetstillståndet som följer på det första mötet med antigen och som gör det möjligt för individen att producera antikroppar snabbare och i större mängd vid förnyad kontakt med antigenet.

En stam T-cell lymfotropt virus typ I hos primater som har isolerats från mogna T4-celler från patienter med T-lymfocytcancer. Viruset ger upphov till T-cellsleukemi, T-cellslymfom, och är förknippat med mycosis fungoides, Sezarys syndrom och tropisk spastisk parapares.

Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.

"T-cell antigen receptor specificity" refers to the ability of a T-cell's antigen receptor (TCR) to selectively bind to a specific antigen presented on the surface of an antigen-presenting cell (APC). The TCR recognizes a complex formed by the major histocompatibility complex (MHC) molecule and the antigenic peptide. The binding is highly specific, and different TCRs may recognize different MHC-peptide combinations, allowing for a diverse repertoire of T-cell responses to various pathogens and abnormal cells in the body.

Ordnad omfördelning av de variabla genregioner hos T-cellen som kodar för antigenreceptorernas betakedja.

Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.

T-cell-differentieringsantigener som tjänar som receptorer för B7-antigenet (CD80-antigener), som modulerar produktionen av T-cell-lymfokiner.

Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.

Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan (albumn) hos hönsägg, och används ofta inom forskning som modellprotein för att studera immunologiska svar och allergier.

Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.

Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.

Differentieringsantigener uttryckta på B-lymfocyter och B-cellförelöpare. De ingår i regleringen av B-cellproliferationen.

Det genområde som innehåller platserna (loci) för de gener som avgör strukturen hos de serologiskt definierade (SD) och lymfocytdefinierade (LD) transplantationsantigenerna, för gener som styr strukturen hos immunsvarsassocierade antigener, för immunsvarsgener, vilka reglerar djurs förmåga till immunreaktion mot antigena stimuli, och för de gener som avgör strukturen och/eller nivån för kompementets fyra första komponenter. "Major histocompatibility complex" brukar förkortas MHC.

Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.

Ovala eller bönformade knutor (1 - 30 mm i diameter) belägna längs lymfsystemets kärl.

Differentieringsantigener som förekommer på alla mogna B-lymfocyter och vissa epitelceller, karcinom och lymfoida dendritceller. Antigenet ingår i TNF(tumor necrosis factor)-superfamiljen. Det finns b evis för att CD40-beroende aktivering av B-celler har betydelse för bildande av B-minnesceller i lymfkörtlarnas germinalcentra.

CTLA-4 (cytotoxic T-lymphocyte-associated protein 4) är ett transmembrant proteinsignalreceptor som förekommer på aktiverade T-celler och fungerar som en negativ regulator av immunresponsen. Det gör detta genom att konkurrera med CD28 om sina ligander, CD80 (B7-1) och CD86 (B7-2), vilket resulterar i nedsatt aktivering av T-celler och därmed en nedreglering av den immunologiska responsen. CTLA-4 är viktigt för att undvika överaktivitet av det adaptiva immunsystemet och för att underhålla sjukdoms tolerance.

Glykoproteinmedlemmar i immunglobulinernas superfamilj som deltar i T-cellsadhesion och -aktivering. De är närvarande på de flesta perifera T-lymfocyter, NK-celler och tymocyter, och fungerar som kore ceptorer eller accessoriska molekyler i T-cellreceptorkomplexet.

Kärnantigen som är produkter av EBV-gener. Minst sex kärnantigen har identifierats, men deras verkningsmekanism och roll vid transformation av B-celler har ännu inte klarlagts. Syn. EBV-kärnantigen.

CD86-antigen, även känt som B7-2, är ett membranprotein som uttrycks på antigenpresenterande celler (APC) såsom dendritceller och B-celler. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering genom att binda till CD28-receptorn på T-cellernas yta, vilket ger en kostimulerande signal för T-cellens aktivering och proliferation. CD86-antigenet spelar därför en viktig roll i immunresponsen och regleringen av tolerans.

"Peptider är korta aminosyrekedjor som bildas genom att flera aminosyror binds samman med peptidbindningar, vilket skapar en polymer med biologisk aktivitet."

Celler framställda på konstlad väg genom sammansmältning av aktiverade lymfocyter och tumörceller. De erhållna hybridcellerna klonas och producerar s k monoklonala antikroppar eller T-cellprodukter, identiska med dem som produceras av den immunologiskt kompetenta ursprungscellen, och växer och förökar sig som den ursprungliga tumörcellen.

En grupp ytbundna differentieringsantigener, bland de första att påvisas på tymocyter och T-lymfocyter. De identifierades ursprungligen i möss, men finns också hos andra arter, inklusive människan. An tigenerna uttrycks på hjärnnervceller och andra celler.

Kronic T-cell leukemia is a type of cancer that affects the T-cells, a type of white blood cell that plays a crucial role in the body's immune response. This condition is characterized by the abnormal proliferation and accumulation of malignant T-cells in the bone marrow, blood, and other organs. The chronic form of the disease progresses slowly over time, often without causing significant symptoms until advanced stages. Treatment options may include chemotherapy, radiation therapy, stem cell transplantation, and targeted therapies, depending on the individual patient's needs and the specific characteristics of their disease.

Immunglobuliner producerade som svar på virala antigen; de omfattar alla klasser av immunglobuliner, framkallade av alla viruskomponenter.

En subpopulation CD4+-lymfocyter som samverkar med andra lymfocyter (antingen T- eller B-celler) för att sätta igång en rad immunfunktioner. Hjälpar-T-celler samverkar t e x med B-celler för att producera antikroppar mot tymusberoende antigen och med andra undergrupper av T-celler för att utlösa en rad olika cellförmedlade immunreaktioner.

Antigener som antingen stimulerar bildande av eller binder till heterofila antikroppar. De utgörs av korsreagerande antigener som förekommer i fylogenetiskt obesläktade arter.

En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.

Vacciner eller vacciner under utveckling, utformade för att förebygga eller behandla cancer. Vid framställningen används hela tumörceller från patienten själv som antigenkälla, eller rekombinanta, tum örspecifika antigener. Syn. tumörvacciner.

Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.

Hepatit B-antigenet inom kärnan i Dane-partikeln, den smittförande hepatitviruspartikeln.

Ordnad omlagring av de variabla genregioner hos T-celler som kodar för antigenreceptorernas gammakedja.

H-Y-antigen är ett proteinkomplex som uttrycks på cellmembranet hos normalt sett manliga celler, och är kodat av genen SRY (sex-determining region Y) på Y-kromosomen. Det spelar en viktig roll i den tidiga sexuella differentieringen under fostertiden genom att initiera testisbildningen. H-Y-antigenet kan också spela en roll i patologiska tillstånd som autoimmuna sjukdomar och transplantatförkastning.

En grupp bland de D-tillhöriga HLA-antigenerna som skiljer sig från DR-antigenerna i fråga om genplats och därmed ärftlighet. De är polymorfa glykoproteiner i form av alfa och betakedjor och förekommer på lymfceller och andra celler, som ofta är förknippade med vissa sjukdomar.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a cell-mediated immune response that becomes amplified over time, usually peaking after 24-72 hours following exposure to the antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve antibodies. Instead, activated T-cells recognize and respond to the antigen presented by antigen-presenting cells (APCs), releasing cytokines that recruit and activate more immune cells, leading to inflammation and tissue damage. Common examples of Type IV hypersensitivity reactions include contact dermatitis, tuberculin skin test reactions, and some forms of drug eruptions.

Interferon alpha-beta receptor (IFNAR) refererer til det membranbundne kompleks bestående af to transmembrane proteiner, IFNAR1 og IFNAR2, som findes på overfladen på de fleste celler i kroppen. Dette receptorkompleks er involveret i den specifikke signaltransduktion, der udløses ved binding af interferon alpha og beta cytokiner (proteiner involveret i immunforsvaret) til receptoren. Når IFN-α/β binder sig til IFNAR, aktiveres en kaskade af intracellulære signalveje, der resulterer i øget udtryk af gener involveret i immuniteten, celledifferentiering, cellevækst og apoptose (programmeret celletod). IFNAR spiller dermed en vigtig rolle i modstanden mod infektioner, specielt virusinfektioner, samt i reguleringen af immunforsvarets respons til cancer og andre sy

Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.

Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.

The T-cell receptor (TCR)-CD3 complex is a central component of the adaptive immune system in vertebrates and plays a crucial role in mediating the activation and function of T cells, a type of white blood cell involved in cell-mediated immunity. The TCR-CD3 complex is composed of several subunits, including the TCR itself, which recognizes and binds to specific antigens presented on the surface of other cells via major histocompatibility complex (MHC) molecules.

En cells förökning genom delning.

'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'

DNA-sekvenser som innehåller koden för T-cellreceptorns betakedja. TcR-betagenernas genomstruktur är i stort sett densamma hos alla arter och påminner om immunglobulingenernas.

Reguljär omfördelning av de variabla genregioner hos T-celler som kodar för antigenreceptorerna.

Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.

En cellinje som härrör från human T-cell-leukemi och som används för att bestämma mekanismen för differentierad känslighet för cancermedel och strålning.

En allmän beteckning för olika tumörsjukdomar i lymfvävnad.

gp100 (glycoprotein 100) är ett intracellulärt protein som förekommer naturligt i melanocyter, de celler som producerar pigment i huden. Det är ett tumörantigen som kan överföras till cellytan och uttryckas på ytan av cancerceller vid melanom, en form av hudcancer. gp100 används som mål för immunterapi vid behandling av metastatisk melanom.

Antigener som förekommer i alternativa former (alleler) inom en och samma art. När ett isoantigen påträffas hos artsmedlemmar som saknar det, så utlöses ett immunsvar. Typiska isoantigener är blodgruppsantigenerna.

Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.

En teknik som bygger på diffusion av antigen eller antikroppar genom ett halvfast medium, vanligen agar eller agarosgel, med en precipitinreaktion som resultat.

Regulatory T-lymphocytes, often abbreviated as Tregs, are a specialized subtype of CD4+ T cells that play a crucial role in maintaining immune tolerance and preventing autoimmune diseases by suppressing the activation and proliferation of effector T cells and other immune cells.

Differentieringsantigener på ett flertal cellstammar, inklusive lymfoida och lymfoblastoida. Deras primära uppgift är att reglera perifera immunsvar, vilket åstadkoms genom att apoptos sätts igång.

Differentieringsantigen som kommer till uttryck på pluripotenta hematopoetiska celler, huvudsakligen humana tymocyter, och en större undergrupp av perifera T-lymfocyter. De har satts i samband med int egrinmedierad celladhesion och med funktion som signalreceptorer på T-celler.

Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.

"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.

Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.

Syntetiske vacciner är immunologiska preparat som innehåller syntetiskt framställda antigener, designade för att stimulera patientens immunsvar och ge skydd mot specifika sjukdomar, istället för att använda traditionella metoder som innebär att använda hela patogener eller delar av dem.

Det specifika immunsvar som utlöses av en specifik dos av ett immunologiskt aktivt ämne eller immunologiskt aktiv cell hos en organism, vävnad eller cell.

Ett glykolipidiskt, icke artspecifikt antigen, som utlöser produktion av fårantihemolysin. Det förekommer på vävnadsceller hos många arter, men saknas hos människor. Antigenet påträffas i många infektionsframkallande organismer.

Vaccination, även känt som immunisering, är ett preventivt sjukvårdsåtgärd som utförs genom att ge en individ ett preparat som innehåller en eller flera antigen från en patogen (en mikroorganism som orsakar sjukdom). Detta preparat stimulerar immunsystemet att producera en immunrespons, vilket leder till att immuniteten utvecklas mot den specifika patogenen. Denna immunitet ger skydd mot framtida infektioner med samma patogen och hjälper därmed att förhindra spridning av sjukdomar inom populationen. Vaccination är en av de mest effektiva metoderna för att kontrollera och eliminera infektiösa sjukdomar och har räddat miljoner liv världen över.

DNA-sekvenser i T-lymfocytfamiljens celler som kodar för T-cellreceptorer. TcR-generna bildas genom somatisk omfördelning av germinalcellernas gensegment och liknar immunglobulingener i fråga om sin förmåga att uttrycka mångfald.

Mogna lymfocyter och monocyter som transporteras av blodet till områden utanför kroppens kärlsystem. Till formen kan de skiljas från mogna, kornförande leukocyter genom sina stora, loblösa kärnor och frånvaro av grova, kraftigt färgade cytoplasmakorn.

Ett peptidfragment är en kort sekvens av aminosyror som har beeneds klippt isär från ett större peptid eller protein.

Transaktiva transkriptionsproteiner tillhörande promotorelementen i LTR (Long Terminal Repeats) hos HTLV-1 och HTLV-2 (humant lymfotropt virus). tax-proteinerna (transaktiverande x; x är ej definierat) verkar genom att binda till förstärkarelementen i LTR.

"Simian Virus 40 (SV40) is a DNA tumor virus that is found in some species of monkeys and is known to cause cancerous and noncancerous transformations in human cells in vitro. It has been studied extensively as a model for viral oncogenesis."

Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.

Typarten till Lymphocryptovirus, underfamiljen Gammaherpesvirinae, som infekterar B-celler hos människan. Viruset tros vara orsaken bakom infektiös mononukleos och förknippas starkt med hårig leukoplaki, Burkitts lymfom och andra tumörsjukdomar.

Allela alloantigener som ofta ligger bakom svag transplantatavstötning i fall där histokompatibilitet fastställts genom standardtester. Hos mus kodas de av mer än 500 gener fördelade på uppemot 30 genplatser för nedsatt histokompatiblitet. Det mest kända låghistokompatibilitetsantigenet hos däggsjur är H-Y-antigenet.

I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.

Serologiska test baserade på inaktivering av komplement med antigen-antikroppkomplex (steg 1). Bindning av fritt komplement kan synliggöras genom tillförsel av ett andra antigen-antikroppsystem, såsom röda blodkroppar och någon lämplig erytrocytantikropp (hemolysin), som kräver komplement för att kunna bildas (steg 2). Om de röda cellerna inte lyseras (löses upp) tyder detta på att en specifik antigen-antikroppsreaktion har skett i steg 1. Om, däremot, de röda blodkropparna löses upp, så betyder det att det finns fritt komplement, vilket visar att ingen antigen-antikroppsreaktion ägt rum i steg 1.

"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."

"CBA (Colonies Breeding Autosomal) mus är en inavlad musstam som används vid forskning, framförallt inom immunologi och cancerstudier. Denna musstam har en stabil genetisk bakgrund och är känd för sin länga livslängd och fertilitet."

Underenheter av den antigena determinanten som lättast känns igen av immunsystemet och sålunda har störst inverkan på specificiteten hos den mobiliserade antikroppen.

Metoder för undersökning av antikroppsbindning till bestämda områden på antigena proteiner. Epitopkartläggning tillämpas framförallt vid immunkemiska analyser. Syn. epitopmappning.

Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.

Antikroppar producerade i människor och djur efter exponering för antigen från parasitiska protozoer.

En form av adoptiv överföring där celler med antitumöreffekt överförs till den cancerdrabbade individen för att mediera tillbakagång av tumören. De lymfceller som oftast används är lymfokinaktiverade mördarceller och tumörinfiltrerande lymfocyter. Denna behandlingsform räknas vanligtvis som passiv immunterapi.

Substanser som förstärker, stimulerar, aktiverar eller modulerar såväl det cellulära som humorala immunsvaret. De klassiska medlen (Freunds adjuvans, BCG, Corynebacterium parvum m fl) innehåller bakteriella antigener. Några är endogena (t ex histamin, interferon, transfer factor, interleukin-1). De kan vara antingen ospecifika eller antigenspecifika.

Differentieringsantigener som normalt finns i ett litet antal celler i lymfkörtlarna och tonsillerna, men som kan framkallas i en mångfald celler in vitro. Kliniskt gör de nytta som markörer för Ki-1- lymfom, och i vissa fall för lymfomatoid papulos, mycosis fungoides och Hodgkins sjukdom.

Dimeriska membranglykoproteiner som förekommer på de flesta T-lymfocyter. Aktivering av T-cellerna via antigenreceptorn ökar ytproduktionen av CD27.

Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.

CD79 är ett protein som finns på ytan av B-celler, en typ av vita blodcellar som är involverade i immunförsvaret. CD79 bildar en del av B-cellsreceptorn (BCR), tillsammans med immunglobulin (Ig) proteiner. När BCR binder till ett specifikt antigen utlöses en signaltransduktionsväg som leder till aktivering och differensiering av B-cellen. CD79-antigen används också som markör vid immunfenotypning av blodceller inom laboratoriemedicinen.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.

Glykoproteiner med stor utbredning på hematopoetiska och icke-hema topoetiska celler och starkt representerade på makrofager. CD58 fö rmedlar celladhesion genom att binda till CD2-antigener, vilket ök ar antigenspecifik T-cellaktivering.

Antigener som uttrycks på T-lymfocyters yta under differentiering, aktivering, normal utveckling och tumöromvandling. Fenotypisk karakterisering av antigenerna är viktig vid differentialdiagnostik och undersökning av tymisk ontogeni och T-cellfunktion.

"C3H mice are a strain of laboratory mice that have been inbred for scientific research, characterized by their genetic makeup which includes the "C3H" histocompatibility complex."

"Sensitivitet och specificitet är två viktiga begrepp inom diagnostisk medicin, där sensitivitet definieras som sannolikheten för ett positivt testresultat bland de individer som har sjukdomen, medan specificitet definieras som sannolikheten för ett negativt testresultat bland de individer som inte har sjukdomen."

Antigener som kan stimulera B-lymfocyter utan medverkan av T-lymfocyter.

En teknik som kombinerar proteinelektrofores och dubbel immundiffusion. Under processen separeras först proteiner med gelelektrofores (vanligtvis agaros), för att därefter synliggöras genom immundiffusion av specifika antikroppar. En distinkt, elliptisk precipitinbåge framträder för varje protein som påvisas med antisera.

Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.

Antigenkodande bitar av rekombinant DNA,som ges som vaccin för förebyggande eller behandling av infektionssjukdom. Värdcellerna tar upp DNA:t, uttrycker antigenet och presenterar det för immunsystemet på ett sätt som liknar förloppet vid en naturlig infektion. Därmed framkallas ett humoralt och cellulärt immunsvar mot det producerade antigenet. Det rekombinanta DNA:t (DNA-vektorn) kallas naket DNA eftersom inga komplexa föreningar eller bärare behövs; plasmiden injiceras med saltlösning eller annan buffer.

Typarten för Lentivirus och orsaken till immunbristsyndromet AIDS. Virusets kännetecken är dess cytopatiska effekt och affinitet för T4-lymfocyter.

Glykoproteiner som kommer till uttryck på alla mogna T-celler, tymocyter och en undergrupp av mogna B-celler. CD5-specifika antikroppar kan förstärka T-cellreceptorförmedlad aktivering av T-celler. De n B-cellspecifika molekylen CD72 är en naturlig CD5-ligand.

Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Individer med denna allel har benägenhet att drabbas av Hodgkins sjukdom. Det föreligger en bristande jämvikt i länkningen mellan HLA-A1 och HLA-B8 och HLA-DR3.

Icke-glykosylerade fosfoproteiner som endast representeras på B-celler. De reglerar överföringen av Ca2+ genom membran och antas spela en roll för aktivering och proliferation av B-celler.