Gener som är delaktiga i aktiveringen av enzymet VDJ-rekombinas. RAG-1 ligger på kromosom 11 hos människa (kromosom 2 hos möss) och uttrycks uteslutande i mognande lymfocyter.

VDJ-rekombinaser är ett centralt enzymkomplex inom adaptiva immunsystemet hos vertebrater, vilket katalyserar processen V(D)J-rekombination. Denna process innebär att generera en mycket stor diversitet av antikroppsmolekyler (immunglobuliner) och T-cellsreceptorer genom att omorganisera gener som kodar för variabla regioner i dessa molekyler. Genom att klippa och klistra ihop olika segment av V, D och J-gener (därav namnet VDJ) kan miljontals unika kombinationer skapas, vilket möjliggör igenkänning och reaktion mot en mycket stor mängd olika antigener.

Proteiner som kodas av homeoboxgener och som uppvisar strukturella likheter med vissa prokaryota och eukaryota DNA-bindande proteiner. Homeodomänproteiner medverkar i regleringen av genuttryck i samband med morfogenes och utveckling.

Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.

"Genetisk rekombination är ett naturligt fenomen där gener kombineras och omordnas på något sätt för att bilda ny DNA-sekvens. Detta kan ske genom olika mekanismer, till exempel crossing over under meios eller via specifika enzymer som kan klippa och klistra ihop DNA-strängar på nya sätt. Genetisk rekombination är viktig för genetisk variation och evolution."

Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.

Ett släkte gramnegativa bakterier tillhörande familjen Neisseriaceae som förekommer i jord och vatten och med oklar patogenitet.

Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.

Gener som kodar för immunglobulinernas lätta och tunga kedjesegment. De lätta kedjornas gensegment betecknas L-V (variabel), J ("joining"; sammankopplande) och C (konstant). De tunga kedjesegmenten har dessutom en mångfalds- eller spridningsgen D ("diversity"). Varje segment kodar för vissa aminosyror, och alla har olika nukleotidsekvenser. Generna sätts ihop genom ett anmärkningsvärt blandande av segment under B-cellernas mognande.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.

Reguljär omlagring av genregioner genom DNA-omfördelning, såsom normalt sker under utvecklingsprocessen.

I medicinsk kontext, refererar "bräss" till det övre fronteriala området på bröstkorgen, ovanför revbenen och under nyckelbenen. Det innehåller strukturer som överhornstarmen, lymfknutgrupper och blodkärl. Brässet är också känt som den fronteriala mediastinum och skiljs från bakre mediastinum av det bröstben som bildar ryggen på bröstkorgen.

Komplexa oljekolväten som huvudsakligen utgörs av destillat av råolja. Hit hör olika typer av eldningsoljor, som används för framställning av värmeenergi.

'Svår kombinerad immunbrist' (SCID) är ett allvarligt tillstånd där patienten har en mycket nedsatt funktion hos både T-celler och B-celler, vilket leder till en hög risk för infektioner, autoimmunitet och utveckling av cancer.

Proteiner är komplexa biomolekyler, byggda av aminosyror som kedjas samman i en polymer. De utför viktiga funktioner inom levande organismers celler, såsom att fungera som strukturella komponenter, hormoner, enzymer och signalsubstanser. Proteinernas specifika aminosyrasekvens bestämmer deras tertiärstruktur och därmed också deras funktionella egenskaper.

T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.

Cellkärneproteiner är proteiner som lokaliseras till cellkärnan och utövar strukturella, regulatoriska eller katabola/anabola funktioner inom cellkärnans olika kompartment, såsom kromosomer, karyolymfa och kärnmembran.

En transposase är ett typ av enzym som orsakar överflyttning (transposition) av en sekvens av DNA inom eller mellan gener genom att skapa en kopia av sig själv och infoga den på en ny plats i genomet.

Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.

'Receptorer, antigen, T-celler' är termer inom immunologin och hänvisar till olika aspekter av den adaptiva immuniteten.

En periapikal abscess är en samling av pios (fromma vätska) i tandens rothinna som orsakas av en infektion. Den uppstår när bakterier tränger in genom kaviteten i en cariös eller skadad tand och når pulpan, det levande vävnadsområdet inne i tanden. När pulpan dör orsakar infektionen en inflammation i området runt tanden, vilket leder till abscessbildning. Periapikala abscesser kan vara små och lokala eller sprida sig till mjukdelarna i ansiktet och käken. Symptomen inkluderar smärta, svullnad, rodnad, sårbildning och ibland feber. Behandlingen av en periapikal abscess består vanligtvis av att töja ut abscessen för att släppa ut pus, tandsanering eller eventuellt tandutvinning om tanden inte kan räddas. Antibiotika kan o

Hematopoetisk tillväxtfaktor som främjar utveckling av förelöpare till B-celler och har mitogen samverkan med Interleukin-2 vid aktivering av T-celler. Den produceras av benmärgens stromaceller.

En form av passiv immunisering, där redan sensibiliserade immunologiska agens (celler eller serum) överförs till icke-immuna mottagare. När metoden används i cancerterapi kallas den adoptiv immunterap i.

'Receptorer, antigen, T-celler alfa-beta' refererar till de centrala komponenterna i adaptiva immunsystemets specifika erkännande och respons mot främmande ämnen, såsom patogener.

"Antigenreceptorer" refererer til specielle proteiner på overfladen af immunceller, som kigger ud for at identifisere og binde sig til specifikke strukturer (antigener) på mikroorganismer eller andre fremmede stoffer. Disse receptorer er essentielle for immunsystemets evne til at genkende og svare på infektioner og andre trusler mod kroppen.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Tunga kedjor i Fab- och Fc-fragmenten hos immunglobulin M, med en molekylvikt av ca 72 kD. De har ungefär 57 aminosyrarester ordnade i fem domäner och fler oligosackaridgrenar och högre kolhydratinnehåll än de tunga kedjorna på IgG.

Periapikala sjukdomar är en benämning på en grupp tillstånd som alla berör tanden's periapical, eller rotdempen, och orsakas av infektion eller inflammation i den pulpa (nerven och blodkärlen) inuti tanden. Detta uppstår vanligtvis som en komplikation till karies eller trauma till tanden.

B-cell-specific activator protein, ofta förkortat till BSAP eller auchény-Stimulatorprotein (ASP), är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i aktiveringen av gener specifika för B-celler, en typ av vita blodkroppar involverade i immunförsvaret. Proteinet binder till DNA och hjälper till att reglera uttrycket av gener som är nödvändiga för B-cellernas differentiering, proliferation och antibakteriella respons.

Ett segment av immunglobulinerna hos möss och människor, där det variabla områdets gener uppströms förenas med dem hos det konstanta området nedströms (en viktig del av mekanismen bakom antikroppsvariationen). I den lätta kedjans hopkopplingsområde återfinns de gener som kodar för aminosyrorna 96 och 107.

En alfa-ketoglutarat-dependent ferredoxin oxidoreductase, även känt som alfaketoglutarofenir, är ett enzym som katalyserar omvandlingen av alfa-ketoglutarat till sukcinyl-CoA i citronsyracykeln. Detta enzym innehåller både ferredoxin och flavinadensin-nukleotid (FAD) som elektronacceptorer under katalysen.

Reguljär omfördelning av de variabla genregioner hos T-celler som kodar för antigenreceptorerna.

Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.

Ett icke-mönsterbundet DNA-polymeras som normalt förekommer i tymus och benmärg hos ryggradsdjur. Det katalyserar förlängningen av oligo- eller polydeoxinukleotidkedjor och har utbredd användning som hjälpmedel för differentialdiagnos av akuta leukemier hos människan. EC 2.7.7.31.

Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.

Minskat antal lymfocyter.

Retrovirusassocierade DNA-sekvenser (v-myb) som ursprungligen isolerades från fågelmyoblastos- och E26-leukemivirus. Protoonkogenen c-myb kodar för ett kärnprotein som deltar i transkriptionsreglering och tycks vara väsentligt för hematopoetisk celltillväxt. Hos människa är mybgenen belägen vid 6q22-23 på den korta armen på kromosom 6. Detta är brottpunkten vid translokeringar i akut, lymfatisk T-cellsleukemi och vid vissa former av äggstockscancer och melanom.

Specifika eller ospecifika inflammationer i tjocktarmen. Syn. kolit.

En allmän benämning på en grupp alifatiska kolväten (Cn-H2n+2). De betecknas med ändelsen -an.

Ett släkte icke-sporbildande jordbakterier med stav/kockform.

En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.

Möss som är homozygota för den muterade autosomalt recessiva "scid"-genen, som är belägen på centromeränden av kromosom 16. Dessa möss saknar mogna, funktionella lymfocyter och är därför synnerligen mottagliga för dödliga opportunistiska infektioner om de inte får ständig antibiotikabehandling. Bristen på B- och T-cellsimmunitet liknar det svåra immundefektsyndromet SCID (severe combined immunodeficiency) hos barn. SCID-möss är användbara som djurmodeller, då de genom att vara mottagliga för implantat från mänskliga immunsystem kan producera hematochimära möss med humant SCID-syndrom (SCID-hu).

Ordnad omfördelning av de variabla genregioner hos T-cellen som kodar för antigenreceptorernas alfakedja.

'Olfactory Marker Protein' (OMP) är ett protein som primärt uttrycks i olfaktiva neuron i näsa hos däggdjur, inklusive människor. Det används som en markör för att identifiera och studera dessa neuron, som är involverade i förmågan att känna lukt. OMP spelar också en viktig roll i underhållet och funktionen av olfaktiva cilier, hårliknande utskott på olfaktiva neuron som direkt detekterar luktmolekyler.

Cellers utvecklingshistoria som den kan följas från den första delnningen av embryots ursprungliga cell eller celler.

Maltose-binding proteins (MBPs) are a type of protein that are capable of binding specifically to the disaccharide maltose, which consists of two glucose molecules. These proteins play a crucial role in the metabolism of maltose and maltodextrins, which are polymers of glucose, in various organisms, including bacteria and plants.

Kemiska föreningar i vilka endast kol och väte ingår (Nationalencyklopedin).

Receptorer på T-celler och B-cellsförelöpare, men inte på mogna B-celler. Receptorn är ett starkt glykosylerat protein på 76 kD.

En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).

'Receptorer, antigen, B-celler' är tre relaterade begrepp inom immunologin som tillsammans utgör en viktig del av den adaptiva immunresponsen.

'Prevotella intermedia' är en gramnegativ, anaerob bakterie som är normalt förekommande i människans munflora och kan orsaka infektioner i mun, tänder och hals samt sällsynt systemiska infektioner, ofta associerade med immunkompromitterade tillstånd.

Bildande av lymfocyter och plasmaceller från de lymfoida stamceller som utvecklas ur de pluripotenta hematopoetiska stamcellerna i benmärgen. De lymfoida stamcellerna differentierar till T-lymfocyter, B-lymfocyter, plasmaceller eller NK-celler (naturliga mördarceller), beroende på vilka organ eller vävnader de vandrar till.

En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.

Ursprungscellerna för alla typer av blodceller.

Klassificering av B-lymfocyter baserad på strukturella eller funktionella skillnader mellan cellpopulationer (undergrupper).