Proteiner förekommande hos någon bakterieart.

En ärftlig sjukdom i de exokrina körtlarna som drabbar främst bukspottkörteln, andningsvägarna och svettkörtlarna, och som brukar börja i barnaåren. Sjukdomen kännetecknas av kroniska luftvägsinfektioner, nedsatt kapacitet hos bukspottkörteln och benägenhet för värmeutmattning. Skrumplever under barndomen förekommer ofta och kan leda till portahypertension, mjältförstoring och hypersplenism.

Kemiska substanser som produceras av mikroorganismer och som, i utspädda lösningar, har förmåga att hämma tillväxten hos eller döda andra organismer. Antibiotika vars toxicitet tolereras av värden anv änds som kemoterapeutiska preparat för behandling av infektionssjukdomar hos människor, djur och växter.

Salter av algsyra, en hydrofil kolhydratkolloid som utvinns ur kelp (framförallt brunalger). Kalcium-, natrium- och ammoniumalginater har använts i absorberande omslag. Alginater i gelform används som avtrycksmassa för tandavtryck.

Tester som visar den relativa effekten av olika kemoterapeutiska medel mot specifika mikroorganismer (t ex bakterier, svampar, virus).

Tunna skikt av bakterier eller andra mikroorganismer på ytor i vatten eller andra våta miljöer där organismerna kan leva, t ex på medicinska implantat, på tandytor eller på båtbottnar i sjövatten. I r eningsverk används biofilm för vissa processer. Biofilmen består av flera lager celler i ett skyddande slem av polymerer, som cellerna själva producerar, och som bildar en barriär mot såväl fagocyter som antibiotika.

De processer genom vilka cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten hos bakterier.

Den genetiska massan hos bakterier.

Ett derivat av uronsyra, som är utbredd i såväl djur- som växtriket. De avgiftar läkemedel och toxiner genom att i konjugat med dessa bilda glukuronider i levern, vilka är mer vattenlösliga metaboliter som lätt elimineras från kroppen.

Ett halvsyntetiskt bredspektrumpenicillinderivat för parenteralt b ruk. Det är känsligt för magsaft och penicillinas, och kan ha skadlig inverkan på blodplättarnas funktion.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Toxiner som produceras av i synnerhet bakterie- och svampceller och utsöndras i odlingsmediet eller i omgivningen.

Halvsyntetiskt, antibakteriellt bredspektrumderivat av cefaloridin. Det används isynnerhet vid Pseudomonas- och andra gramnegativa infektioner hos försvagade patienter.

Halvsyntetiskt tienamycin med ett brett antibiotiskt verkningsspektrum mot gramnegativa och grampositiva aeroba och anaeroba bakterier, inkl. många multiresistenta stammar. Det är motståndskraftigt mot betalaktamaser. Kliniska studier har visat god effekt vid behandling av olika infektioner i kroppen. Effekten förstärks vid samtidig behandling med cilastatin, en njurdipeptidashämmare.

Deoxiribonukleinsyra (arvsmassa) hos bakterier.

Bakterier som tappar lilafärgning, men färgas rosa, vid gramfärgning.

Dihydro-2(3H)-furanon. En endogen substans, framställd ur gamma-aminobutyrat och prekursor till gamma-hydroxybutyrat, som även används farmakologiskt. Den verkar uppenbarligen som modulator vid bindni ngsstället för pikrotoxin på GABA-A-receptorer och kan också ha verkan på GABA-B-receptorer. Används huvudsakligen experimentellt. Bland andra systemiska effekter orsakar den en ökning av dopamin i hj ärnan genom att hämma frisläppandet från nervändarna. Har också bruk som industrellt lösningsmedel och prekursor.

Mikroorganismers förmåga att motstå eller utveckla tolerans för kemoterapeutiska medel eller antibiotika. Denna resistens kan förvärvas genom genmutationer eller främmande DNA vid plasmidöverföring (R-faktorer).

Ett komplex av tre olika, men närbesläktade aminoglykosidsulfater, gentamicin C1, C2 och C1(subA), som erhålls från Micromonospora purpurea och närstående arter. De är bredspektrumantibiotika, men kan ge hörsel- och njurskador. De verkar genom att hämma proteinsyntes.

Bakterieinfektioner utvändigt eller invändigt i ögat. Till de vanligare patogenerna hör Haemophilus, Neisseria, Staphylococcus, Streptococcus och Chlamydia.

Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.

Benämning på tetrahydroxialdehydsyror som erhålls genom oxidation av hexossockerarter, som t ex glukuronsyra, galakturonsyra osv. Termen hexuronsyra användes ursprungligen för askorbinsyra.

Encelliga, prokaryota mikroorganismer som i allmänhet har fast cellvägg, som förökar sig genom celldelning och som uppvisar i huvudsak tre former: rund, avlång eller stavliknande, och spiralform. Någr a arter har särskilda rörelseorgan, flageller.

Proteiner förekommande i det yttre membranet hos bakterier.

Giftiga ämnen producerade av bakterier. Toxinerna består huvudsakligen av proteiner med hög molekylvikt och starka antigena egenskaper. Några används som antibiotika och för vaccinframställning, eller för diagnostiska hudtester.

Varje flytande eller fast preparat som är specifikt avsett för odling, lagring eller transport av mikroorganismer eller andra sorters celler. Olika typer av media, såsom differentierande substrat, selektiva substrat, testsubstrat och definierade substrat, tillåter odling av bestämda mikroorganismer och celltyper. Fasta medier erhålls genom tillsats av agar eller gelatin till flytande substrat.

En grupp betalaktamantibiotika, i vilka svavelatomen i penicillinmolekylens tiazolidinring ersatts med en kolatom. Tienamyciner utgör en undergrupp med en svavelatom som första del av sidokedjan.

Bakteriers förmåga att motstå eller utveckla tolerans för kemoterapeutiska preparat och antibiotika. Denna resistens kan förvärvas genom genmutationer eller främmande DNA vid plasmidöverföring (R-faktorer).

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

Cykliskt polypeptidantibiotikum från Bacillus colistinus. Det består av polymyxin E1 och E2 (eller kolistin A, B och C), som verkar som detergenter på cellmembran. Kolistin är mindre giftigt än polymyxin B, men iövrigt likartat. Metansulfonatet används oralt.

Ett bakteriellt protein från Pseudomonas, Bordetella eller Alcaligenes som fungerar som elektronöverföringsenhet tillsammans med cytokromkedjan. Molekylvikten är ca 16 000, och det innehåller en enda kopparatom, har intensivt blå färg och fluorescerar vid 308 nm.

Ett antibiotiskt preparat av karboxifluorkinolintyp med verkan mot ett stort antal olika mikroorganismer. Medlet har använts med framgång och med god säkerhet för behandling av resistenta luftvägs-, h ud-, skelett-, led-, mag/tarm- och urogenitala infektioner.

Bakteriers förmåga att motstå eller utveckla tolerans för flera strukturellt och funktionellt skilda läkemedel samtidigt. Denna resistens kan förvärvas genom genmutationer eller främmande DNA vid plasmidöverföring (R-faktorer).

O-3-amino-3-deoxy-alfa-D-glukopyranosyl-(1-6)-O-(6-amino-6-deoxy-alfa-D-glukopyranosyl-(1-4)-N(1)-(4-amino-2-hydroxy-1-oxobutyl)-2-deoxy-D-streptamin. Ett bredspektrumantibiotikum som erhållits ur kan amycin. Liksom andra aminoglykosidpreparat har det njur- och örontoxisk verkan.

En grupp bredspektrumantibiotika som framställs ur strålsvampar.

Ett halvsyntetiskt acylureidpenicillin framställt från ampicillin.

Räkning av antalet livsdugliga, isolerade bakterier, arkeceller eller svampceller eller -sporer på ett fast odlingsmedium. Varje koloni (dvs kolonibildande enhet) representerar avkomman av en enda inympad cell. Metoden används rutinmässigt av miljömikrobiologer för att bestämma antalet organismer i luft, föda och vatten, av kliniker för att mäta den mikrobiella belastningen på patienter, och vid antibiotikatestning.

Adhesionsförmåga är en kemisk egenskap hos bakterier såväl med som utan fimbrier ("cellhår") att kunna fästa vid andra celler, vävnader eller icke-levande ytor. Denna egenskap är av betydelse för kolo nibildning och sjukdomsalstrande förmåga.

Bortfall av epitelvävnad från hornhinnans yta till följd av erosion eller vävnadsnekros. Tillståndet orsakas vanligtvis av bakterie-, svamp- eller virusinfektion.

Ett monocykliskt betalaktamantibiotikum som ursprungligen isolerades från Chromobacterium violaceum. Det är betalaktamasbeständigt och används vid gramnegativa infektioner, i synnerhet i hjärnhinnorna , urinblåsan och njurarna. Det kan ge upphov till superinfektion med grampositiva organismer.

Inflammatorisk reaktion i hornhinnan.

Preparat med förmåga att döda infektiösa agens eller hindra dem från att orsaka infektion.

Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.

Lunginflammation orsakad av någon bakterieart. Bakteriell lunginflammation beror vanligen på spridning av infektion i luftrören genom inandning av mikroskopiska mängder sekret. De allra flesta fall av denna sjukdom är samhällsförvärvade lunginflammationer.

En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.

En grupp bredspektrumantibiotika som först isolerades från Cephalosporium acremonium, en svamp i medelhavsområdet. De innehåller en betalaktamdel, tia-azabicyklo-oktenkarboxylsyra, även kallad 7-amino cefalosporansyra.

Smitta som sprids inom en sjukvårdsinrättning. Syn. sjukhusinfektion; nosokomial infektion.

Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.

Vätecyanid är en giftg, färglös gas eller vätska med kemisk formel HCN.

Ett test för att avgöra om komplementering (dominant kompensation) kommer att äga rum i en cell med en given mutantfenotyp när ett annat muterat genom, som kodar för samma fenotyp, förs in i cellen.

En familj gramnegativa, fakultativt anaeroba, icke sporbildande stavbakterier. Bakterierna finns överallt. Några är saprofyter, andra växt- eller djurparasiter. Många arter är av stor ekonomisk betydelse pga sina sjukdomsalstrande effekter inom jordbruk och djurhållning.

Bakterier som bibehåller kristallviolettfärgen efter behandling enligt Grams metod.

Tunna, hårliknande bihang, 1-20 mikrometer långa och talrika, på gramnegativa bakterier, särskilt Enterobacteriaceae och Neisseria. Till skillnad från flageller saknar de rörelseförmåga, men har, som proteiner, antigena och hemagglutinerande egenskaper. De är av medicinsk betydelse, eftersom vissa fimbrier medverkar till att bakterier via adhesiner kan fästa vid celler. Bakteriella fimbrier är vanliga pili, men måste särskiljas från den gängse betydelsen av "pili", vilken avser sexpili.

Proteiner som utgör strukturella beståndsdelar av bakteriella fimbrier eller sexpili.

En flerstegsprocess som omfattar DNA-kloning, mappning, subkloning, sekvensering och analys av data.

Antibiotikumkomplex från Streptomyces kanamyceticus, en jordbakterie i Japan.

Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.

Vävnadsskador orsakade av kontakt med hetta, ånga, kemikalier (kemiska brännskador), elektricitet (elektriska brännskador) eller liknande.

En grupp derivat av naftyridinkarboxylsyra, kinolinkarboxylsyra eller nalidixinsyra.

Infektioner orsakade av olika bakterier.

Infektioner orsakade av bakterier som färgas rosa (negativ färgning) vid gramfärgning.

En art av Burkholderia som anses vara en opportunistisk patogen hos människa. Den förknippas med olika nosokomiala (sjukhus-) infektioner.

En parasexuell mekanism hos bakterier, alger, svampar och flimmerhårförsedda protozoer för överföring av kromosommaterial vid sammansmältning av två celler. Hos bakterier är överföringen enkelriktad, hos protozoer är utbytet dubbelriktat. Hos alger och svampar utgör utbytet av genetiskt material en form av fortplantning, genom att han- och honceller förenas.

Ett protein med molekylvikten 40 000 som isolerats ur bakterieflageller. Vid lämpligt pH och rätt salthalt kan tre flagellinmonomerer spontant återförenas och bilda strukturer som överensstämmer med hela flageller.

Mutagenes framkallad av införande av främmande DNA-sekvenser i en gen. Detta kan ske spontant in vivo eller experimentellt in vivo eller in vitro. Proviralt DNA kan sättas in i eller läggas intill en cellulär onkogen. Infogning av proviruset kan orsaka mutationer genom störning av kodningssekvenser eller reglerelement, eller ge upphov till oreglerat uttryck av protoonkogenen, med tumörbildning som följd.

Någotdera organ av det organpar som finns i brösthålan och vars uppgift är att syresätta blodet.

En mikroorganisms förmåga att överleva under givna betingelser. Den kan även avse en kolonis förmåga att föröka sig.

Enskilda segment av DNA som kan falla ut och återinlämmas på annan plats i genomet. De flesta är inaktiva, dvs att de inte påträffats i annat än sitt integrerade tillstånd. Till de omflyttningsbara DNA-segmenten hör IS("insertion sequence")- och Tn-enheterna hos bakterier, Ac- och Ds-sekvenserna hos majs, P-, gypsy- och pogosekvenserna hos Drosophila, Tiggersekvenserna hos människa samt Tc- och marinersekvenserna, vilka förekommer i hela djurriket.

Immunglobuliner framkallade av bakteriella antigena komponenter.

Enzymer som reversibelt katalyserar oxidationen av kolhydraters hydroxylgrupper till ketosockerarter, aldehyd eller lakton. Alla acceptorer utom molekylärt syre är tillåtna. EC 1.1.1.; EC 1.1.2.; EC 1.1.99.

Virus som infekterar bakterieceller.

En kedja av processer genom vilka levande organismer bryter ned miljöföroreningar, organiskt avfall, bekämpningsmedel samt implanterade material.

Föreningar som innehåller en eller fler monosackaridrester bundna med glykosidbindning till en hydrofob molekyldel, som t ex acylglycerol, en sfingoid, en ceramid eller ett prenylfosfat.

Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.

Ett släkte gramnegativa bakterier tillhörande familjen Neisseriaceae som förekommer i jord och vatten och med oklar patogenitet.

Cykliska amider som bildas ur aminokarboxylsyror genom förlust av vatten. Laktimer är enolformer av laktamer.

Membranproteiner, vars främsta uppgift är att underlätta transport av molekyler genom ett biologiskt membran. Till denna stora grupp hör proteiner som medverkar i aktiv transport, passiv transport och jonkanaler.

Strukturer i bakteriecellers kärna, bestående av eller innehållande DNA, som bär den genetiska information som är väsentlig för cellen.

Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.

Ett i jordskorpan allmänt utbrett metalliskt grundämne. Kemiskt tecken är Fe, atomnummer 26 och atomvikt 55,85. Järn är en väsentlig beståndsdel i hemoglobin, cytokrom och andra komponenter i respiratoriska enzymsystem. Dess främsta funktioner är att transportera syre till vävnader (hemoglobin) och att ingå i cellulära oxidationsförlopp. Uttömning av järnförråden kan leda till järnbristanemi. Järn används för att återuppbygga blodet vid anemi.

En underunderklass av peptidhydrolaser som endast verkar på polypeptidkedjors yttersta delar. Exopeptidaserna är underindelade i aminopeptidaser (EC 3.4.11), dipeptidaser (EC 3.4.13), dipeptidyl- och tripeptidylpeptidaser (EC 3.4.14), peptidyldipeptidaser (EC 3.4.15), karboxipeptidaser (EC 3.4.16-18) och omegapeptidaser (EC 3.4.19). EC 3.4.-.

Närvaro av levande bakterier i blodet. Akuta tecken på bakteriell blodinfektion är feber, frossa, takykardi och takypne. De flesta fall förekommer hos sjukhuspatienter, som ofta har andra tillstånd el ler undergår behandling som gör deras blodcirkulationssystem mer mottagligt för infektion.

Omfördelning av gener till följd av bortfall av DNA- eller RNA-segment, vilket leder till att sekvenser som normalt befinner sig på avstånd från varandra hamnar nära varandra. Bortfallet kan påvisas med hjälp av cytogenetiska metoder, och man kan även sluta sig till det från fenotypen, antydande bortfall på en bestämd plats.

En grupp enzymer som katalyserar intramolekylär överföring av en fosfatgrupp. Enzymerna har i vissa fall visat sig ha en funktionell fosfatgrupp som kan agera givare. EC 5.4.2.

En allmän benämning på en grupp alifatiska kolväten (Cn-H2n+2). De betecknas med ändelsen -an.

Ett förhållande där mikroorganismer inte kan samexistera, utan organismer av en typ bekämpar, dödar eller hämmar tillväxten hos, en annan. Motsatsen är symbios.

En grupp kinoloner med åtminstone en fluoratom och en piperazinylgrupp i molekylen.

Förekomst av smittämnen på instrument, proteser eller andra icke-levande föremål.

Ett halvsyntetiskt, antibakteriellt preparat med pyridinsubstitution som isynnerhet används vid Pseudomonasinfektioner hos försvagade patienter.

Ett trådliknande, rörligt bihang på ytceller. Prokaryota flageller består av ett protein som kallas flagellin. På bakterier kan det finnas en enda flagell, en tofs av flageller i ena änden eller flageller över hela ytan. Hos eukaryoter utgörs flagellerna av protoplasmautskott som driver fram flagellater eller spermier. Flageller liknar cilier till strukturen, men är förhållandevis längre och mycket färre till antalet.

Den fullständiga arvsmassan i bakteriekromosomen.

DNA-element som innehåller det genpaket och inskjutsplats för ett platsspecifikt rekombinationssystem som ger dem möjlighet att fånga upp rörliga genkassetter.

En livsmiljö utan syrgas.

En elektroforesteknik där riktningen på det elektriska fältet ändras periodiskt. Tekniken liknar andra elektroforesmetoder för separering av dubbelsträngat DNA med molekylstorlekar upp till tiotusentals baspar. Men genom att alternera riktningen på det elektriska fältet kan DNA-molekyler med flera miljoner baspar separeras.

Gramnegativa, orörliga, kapslade och gasproducerande stavbakterier som är utbredda i naturen och förknippade med urinvägs- och luftvägsinfektioner hos människor.

Bensoesyra eller bensoesyraestrar med en eller flera kloratomer.

Akut inflammation i de mindre luftrörens väggar, med varierande härdbildning i lungorna, pga spridning av inflammationen till alveolerna.

Ett enzym som katalyserar den reversibla isomeriseringen av D-mannos-6-fosfat till D-fruktos-6-fosfat, ett viktigt steg i glykolysprocessen. EC 5.3.1.8.

Bestående, onormal vidgning av luftrören.

En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.

Icke hembärande, järnhaltiga enzymer som tillför substratet två syreatomer. Enzymerna är viktiga för biosyntesen av flavonoider, gibberelliner och hyoscyamin, samt för nedbrytningen av aromatiska kolväten. EC 1.14.12.-.

Monocykliska, bakteriellt producerade eller halvsyntetiska betalaktamantibiotika. De saknar dubbelringstrukturen hos traditionella betalaktamer och kan enkelt syntetiseras.

En komplex, sulfaterad polymer av galaktosenheter som utvinns ur Gelidium cartilagineum, Gracilaria confervoides och närstående rödalger. Den används som gel i fasta odlingsmedier för mikroorganismer, i laxativ, i emulsioner och som substrat vid immundiffusion och immunelektrofores.

Fagocyters upptag och nedbrytning av mikroorganismer, andra celler och främmande partiklar.

Närvaron av bakterier, virus och svampar i jord. Termen är inte begränsad till att gälla sjukdomsalstrande organismer.

Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.

Ett mått på en lösnings surhetsgrad.

Halvsyntetiskt bredspektrumcefalosporin med en tetrazolyldel som är resistent mot betalaktamas. Det har rekommenderats mot isynnerhet Pseudomonasinfektioner.

En uppsättning gener som genom mångfaldigande och variation härstammar från någon ursprunglig gen. Sådana gener kan sitta tillsammans på samma kromosom eller vara utspridda på olika kromosomer. Exempel på multigenfamiljer är de som kodar för hemoglobiner, immunglobuliner, histokompatibilitetsantigener, aktiner, tubuliner, keratiner, kollagener, stressproteiner, salivproteiner, korioproteiner, membranproteiner, ägguleproteiner och faseoliner, och även histoner, ribosom-RNA och tRNA-gener. De tre senare utgör exempel på upprepningsgener, av vilka det finns hundratals identiska i tandemformationer.

Allmän beteckning för kemiska föreningar innehållande minst en hydroxigrupp som är bunden till en kolatom i en aromatisk ring. Källa Nationalencyklopedin

Ett släkte gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som lever i jord och vatten. De olika arterna är i allmänhet inte patogena, men vissa arter kan orsaka infektion hos däggdjur, i nklusive människor.

En grupp 1,2-bensendioler omfattande den generella formeln R-C6H5O2.

Liv eller metaboliska reaktioner i närvaro av molekylärt syre.

Naturlig, bakteriedödande egenskap hos blodet tack vare förekomsten av antibakteriella ämnen som betalysin, leukin m fl.

Oftast avses inflammation i hårsäckarna.

Ett enzym som katalyserar hydrolys av cefalosporiner. Det produceras av vissa gramnegativa bakterier. Syn. penicillinas, betalaktamas. EC 3.5.2.6.

Små, katjoniska peptider som hos de flesta arter utgör en viktig del av det tidiga, medfödda och framkallade försvaret mot angripande mikroorganismer. Hos djur finns de på slemhinnor, i fagocytkorn oc h på kroppsytorna. Också insekter och växter har dessa peptider. Gruppen omfattar bl a defensiner, protegriner, takyplesiner och tioniner.

Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.

Experimentella eller teoretiska modeller för undersökning av molekylers form, elektroniska egenskaper eller interaktioner. Hit hör även analoga molekyler, datorframställd grafik och mekaniska strukturer.

Gener som reglerar eller begränsar andra geners aktivitet, i synnerhet gener som kodar för proteiner (repressor- och aktivatorproteiner), vilka styr den genetiska transkriptionen av strukturella eller reglerande gener.

Samtidig resistens mot flera strukturellt och funktionellt skilda läkemedel.