Allmän benämning på onormal förekomst av histiocyter i blodet. Cellernas patologiska utseende snarare än kliniska fynd är avgörande för indelningen av histiocyttumörer. Tre grupper finns: histiocytos, Langerhanscellshistiocytos och maligna histiocytneoplasmer.
Utbrott av erytem, vanligtvis förknippat med läkemedelsreaktion eller infektion, och känneteckat av ett antal oftast dubbelsidiga, ömma, inflammatoriska fläckar. Fläckarna uppträder företrädesvis på skenbenen, mindre ofta på lår och underarmar. Fläckarna genomgår typiska färgförändringar och kan till slut likna tillfälliga blåmärken. Sjukdomen går som regel tillbaka efter 3-6 veckor utan att lämna ärr eller andra defekter.
En typ av pannikulit som histologiskt kännetecknas av förekomst av granulom, vaskulit och vävnadsdöd. Sjukdomen anses av tradition utgöra den tuberkulösa motsvarigheten till nodulär vaskulit, men numera har även en icke-tuberkulös form påvisats. Den uppträder oftast hos tonårsflickor eller kvinnor i menopausen, framkallas av eller blossar upp vid kallt väder, och yttrar sig som en eller flera återkommande blåröda fläckar på vaderna. Rodnaderna kan utvecklas till fördjupningar, sår och ärrbildningar.
En typ av fagocyter som finns i bindväv.
En typ av lupus erythematosus som kännetecknas av djupt belägna hud- eller underhudsknölar, oftast på huvudet, ansiktet och överarmarna. Det är en kronisk åkomma som oftast förekommer hos kvinnor i åldrarna 20 till 45 år.
Rodnader i huden till följd av kapillärstas. Orsakerna till detta tillstånd kan vara många.
En grupp lymfom som uppvisar klonal spridning av elakartade T-lymfocyter, vilka avstannat i olika stadier av differentiering, och som orsakar en malign infiltration i huden. Mycosis fungoides och Sezarys syndrom är de fullständigast beskrivna av dessa sjukdomar.
En subakut eller kronisk muskel- och hudinflammation, kännetecknad av muskelsvaghet proximalt och typiska hudutslag. Sjukdomen förekommer ungefär lika ofta hos barn som hos vuxna. Hudåkomman har oftast formen av lilaaktiga utslag (eller mer sällan flagnande dermatit) på näsa, kinder, panna, överkropp och armar. Tillståndet är förknippat med komplementförmedlad, intramuskulär mikroangiopati, med förlust av kapillärer, muskelischemi, muskelfibernekros och perifascikulär atrofi. Hos barn har sjukdomen benägenhet att utvecklas till systemisk vaskulit (kärlväggsinflammation). Dermatomyosit kan uppträda tillsammans med maligna tumörer.
Döden som resultat av en sjukdom hos en individ, redovisad i en enskild fallbeskrivning eller i ett begränsat antal patienter. Begreppet får ej förväxlas med döden som livets fysiologiska upphörande eller med mortalitet (dödlighet), som är ett epidemiologiskt eller statistiskt begrepp.
Avlägsnande och undersökning av små prov från levande vävnad.
Kroppens yttersta hölje, och dess skyddsbarriär mot omgivningen. Huden består av dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden).
En cyklisk undecapeptid (peptid med 11 aminosyrakomponenter) från extrakt av jordsvampar. Den är ett kraftigt immunsuppressivt medel med specifik verkan på T-lymfocyter, och används mot avstötningsreaktioner vid organ- eller vävnadstransplantationer. Syn. cyklosporin.
Preparat som genom en av flera olika verkningsmekanismer undertrycker immunsystemets funktioner. Klassiska cellgifter verkar genom att hämma DNA-syntes. Andra medel kan ha sin verkan genom att aktivera suppressor-T-cellspopulationer eller genom att blockera aktivering av hjälparceller. Immunsuppression utvecklades först och främst för att förhindra avstötning av transplanterade organ, men har även kommit att tillämpas för t ex mediering av verkan av interleukiner och andra cytokiner.
Tomografimetod som utnyttjar datorberäkning för framställning och återgivande av röntgenbilder.
Uppslagsböcker med informativa artiklar inom alla kunskapsfält (allmänna uppslagsverk), oftast med alfabetiskt ordnade uppslagsord eller ämnesord, eller uppslagsverk inom ett speciellt ämnesområde. Syn. uppslagsböcker; uppslagsverk.
En heterogen grupp av sjukdomstillstånd, varav vissa är ärftliga och andra förvärvade, som kännetecknas av onormal struktur eller funktion hos en eller flera av kroppens bindvävstyper, t ex kollagen, elastin eller mukopolysackariderna (glykosaminoglykanerna).
En kronisk, smittsam infektionssjukdom som utgör en huvudtyp av spetälska. Sjukdomen orsakas av Mycobacterium leprae och yttrar sig som diffusa, gryniga hudsår i form av knölar och blämmor. De perifera nerverna drabbas symmetriskt, och i framskridet stadium av sjukdomen ses nervpåverkan.
Tidigare använt namn på en koleraliknande, akut och svår gastroenterit av okänt ursprung, med diarré, kramper och kräkningar, som uppträdde sommar och höst. Sjukdomen måste skiljas från kolera, med li knande manifestationer, men som orsakas av det kraftiga enterotoxinet från Vibrio cholerae.
En kronisk, granulomatös infektion som orsakas av Mycobacterium leprae. De granulomatösa såren uppträder i huden, slemhinnorna och de perifera nerverna. Två huvudtyper finns, den lepromatösa och den tuberkuloida.
En form av spetälska som uppvisar kliniska drag av båda huvudtyper (lepromatös och tuberkuloid). Sjukdomen kan slå över mot en av dessa två huvudtyper.
En akut, diffus och varig inflammation av lös bindvävnad, särskilt underhudsvävnad, och ibland muskelvävnad. Tillståndet kommer oftast som en följd av infektion i sår eller andra hudskador.
Sjukdomar hos tamhund (Canis familiaris). Hit hör inte sjukdomar hos vilda hundar, vargar, rävar eller andra Canidae, för vilka indexeringstermen Carnivora används.
Här avses tamhund, Canis familiaris, med omkring 400 raser och tillhörande rovdjursfamiljen Canidae. De finns överallt i världen och lever tillsammans med människor.
En akut hudinfektion orsakad av arter av Streptococcus. Sjukdomen drabbar främst barn och äldre människor. Typiska kännetecken är rodnader som sprider sig snabbt och känns varma vid beröring. Ansiktet är mest utsatt.
En godartad tumör som består av fettceller (adipocyter). Den kan vara omgiven/inkapslad av ett tunt lager bindväv eller diffus, utan inkapsling.
Avtagande förmåga hos insulin att sänka blodsockerhalterna; behov av 200 enheter insulin per dag för att förhindra hyperglykemi eller ketos. Effektminskningen beror vanligtvis på antikroppsbindning av insulin (insulinantikroppar), men även avvikelser hos insulinreceptorer på cellytor kan föreligga. Tillståndet har samband med övervikt, ketoacidos, infektion och vissa sällsynta sjukdomar.
Bindväv bestående av fettceller (adipocyter) i ett nätverk av stödjeceller. Pigmenterad, värmealstrande fettvävnad i många däggdjurarters foster och nyfödda kallas brunt fett.
Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.
Monohydroxiderivat av cyklohexaner med den allmänna formeln R-C6H11O. De har en kamferliknande doft och används för framställning av tvål, insektsmedel, bakteriedödande medel, till kemtvätt och som mjukgörare.
Ett proteinhormon som utsöndras av bukspottkörtelns betaceller. Insulin har en avgörande roll i regleringen av sockeromsättningen, där det främjar cellernas förbrukning av glukos. Det spelar även en viktig roll för omsättningen av proteiner och lipider. Insulin används som läkemedel för hålla insulinberoende diabetes mellitus under kontroll.
En kronisk form av kutan lupus erythematosus, i vilken hudförändringarna liknar dem hos den systemiska typen, men där systemiska tecken är sällsynta. Den kännetecknas av förekomst av skiviga hudplack med varierande grad av ödem, rodnad, fjällighet, igensatta hårsäckar och hudatrofi. Utslagen är omgivna av en förhöjd, rodnad kant. Det är främst ansikte och hårbotten som drabbas, men hudutslagen kan vara utbredda.
En kronisk, återkommande, inflammatorisk och ofta febrig bindvävssjukdom som omfattar flera organsystem, huvudsakligen huden, lederna, njurarna och serösa hinnor. Orsaken är okänd, men man misstänker en brist i regleringen av det autoimmuna systemet. Sjukdomen kännetecknas av en rad systemiska funktionsbrister, förhöjd sänka och bildande av LE-celler i blod eller benmärg.
En form av lupus erythematosus där huden är det enda organet som omfattas eller där hudförändringen föregår spridning till andra kroppssystem. Den har fått tre indelningar: akut (med hudförändringar), subakut och kronisk (=diskoid lupus erythematosus).
Hudsjukdomar i ansiktet.
Ett kemoterapimedel som används mot erytrocytformer av malariaparasiter. Medlet tycks ansamlas i protozoernas födovakuoler och blockerar hempolymeras hos plasmodierna.
Glomerulonefrit i förening med den autoimmuna sjukdomen systemisk lupus erythematosus. Histologiskt delas lupusnefrit in i 6 klasser: klass I-normala glomeruli; klass II-endast mesangiala förändringar; klass III-fokal segmenterad glomerulonefrit; klass IV-diffus glomerulonefrit; klass V-diffus membranös glomerulonefrit; och klass VI-framskriden skleroserande glomerulonefrit.