Ett instrument för mätning av muskelstyrka i samband med muskelsammandragning, som t ex greppande, tryckande eller dragande. Apparaten används för uppskattning av muskelhälsa i idrottsmedicin och sjukgymnastik.
Den kraft som skapas genom muskelsammandragning. Muskelstyrka kan mätas vid isometrisk, isoton eller isokinetisk sammandragning, antingen manuellt eller med t ex en dynamometer för muskelstyrkemätning.
En typ av strimmig muskelvävnad, fäst vid skelettet med senor. Skelettmuskler har nervförbindelser, och deras rörelser kan styras medvetet. De kallas även viljestyrda.
Muskelsammandragningar kännetecknade av ökad spänning utan ändrad muskellängd.
Sammandragande vävnad som åstadkommer rörelse hos djur.
Handens gripkraft.
Den böjliga delen av benet mellan lårbenet och skenbenet.
Ett förlopp som leder till sammandragning och/eller spänning i muskelvävnad. Muskelsammandragning åstadkoms via en glidmekanism, där aktintrådar glider in bland myosintrådarna.
Ett tillstånd som uppstår till följd av långvarig och kraftig muskelsammandragning. Studier på idrottsmän under ihållande, submaximal träning visar att muskelutmattning ökar i nästan direkt proportion till förbrukningen av muskelglykogen. Muskelutmattning vid kortvarig, maximal träning är förknippad med syrebrist och ökade halter av mjölksyra i blod och muskelvävnad och en åtföljande ökning av vätejonkoncentrationen i den ansträngda muskeln.
Icke-tvärstrimmiga muskler, som utgör den icke viljestyrda muskelvävnaden till de inre organen, blodkärlen, hårsäckarna osv. De sammandragbara elementen är avlånga, oftast spindelformade celler med central kärna. Glatta muskeltrådar hålls ihop i skikt eller buntar av nätbildande fibrer, och ofta är även elastiska nät rikligt förekommande.
Stora, flerkärniga enkelceller, cylindriska eller prismatiska till formen, som bildar skelettmuskulaturens grundläggande enhet. De består av myofibriler, inneslutna i och förenade med sarkolemmat (muskeltrådens hölje). De uppkommer genom sammansmältning av skelettmyoblaster till ett syncytium och efterföljande differentiering.
Leden mellan lårben och skenben.
Blodkärlens icke-tvärstrimmiga, icke viljestyrda muskelvävnad.
Leden mellan foten och nedre delen av benet, bestående av facies articularis inferior och malleolaris tibiae, facies articularis malleolaris fibulae, malleolus medialis (inre fotknölen), malleolus lat eralis (yttre fotknölen) och trochlea tali (språngbenets övre ledyta).
Tidsförloppet mellan en fysisk aktivitets början och dess avslutande pga utmattning.
En utvecklingsprocess som leder till bildandet av det mogna muskelsystemet, och i vilken ingår differentiering av de olika typerna av muskelcellförstadier, myoblastvandring, aktivering av muskelbildningen och muskelförankring.
Mätning av förändringar i musklers elektriska potential med hjälp av yt- eller nålelektroder.
Kroppsövningar avsedda att lindra symtom eller förbättra funktioner och fysisk kondition. Får ej förväxlas med fysisk träning.
Den maximala dragkraften ett material tål att utsättas för innan det brister.
Den nedre extremiteten, ned till fotleden.
Tillstånd med känsla av god fysisk form och med optimal prestationsförmåga, som ett resultat av fysisk träning eller fysisk terapi.
Den utskjutande delen på varje sida av bålens nedersta del som utgörs av bäckenets yttersida och den övre lårbensleden.
Oftast regelbunden, fysisk aktivitet avsedd att leda till god fysisk kondition och hälsa.
Behandlingsmetoder inom vårdområdet fysioterapi, i vilka ingår utnyttjande av fysikaliska fenomen som temperatur, ljus, vatten och ljus.
Muskler som bildar bukhålans vägg. De inkluderar den raka bukmuskeln, yttre och inre sneda bukmusklerna, den tvära bukmuskeln och den fyrkantiga bukmuskeln.
Sättet att gå.
Skelettmuskeltrådar som kännetecknas av sitt uttryck av isoformer av tunga kedjor av typ II myosin med stark ATPas-verkan och som påverkar ett flertal andra funktioner, som t ex sammandragningshastighet, styrkeeffekt och spänninigsåteruppbyggnad.
Ett tillstånd som kännetecknas av balans eller funktionsharmoni. I fysiologisk mening avses muskelskelettsystemets reaktioner vid gång, i stående och sittande ställning, eller vid andra kroppsrörelser. Stabilitet och jämvikt är förknippade med kontrollen av kroppens tyngdpunkt.
Kontrollerad fysisk ansträngning som utförs för att mäta fysiologiska funktioner, särskilt hjärt-kärl- och lungfunktioner, men även syreupptagningsförmåga. Oftast krävs maximal aktivitet, men submaximal ansträngning används också. Belastningen graderas ofta, varvid kriterier som prestationsförmåga, syreförbrukning och puls används.
Terapeutiska övningar avsedda att öka in- och utandning, eller att ändra andningsfrekvensen.
Den acceleration som är resultatet av dragningskraften mellan två massor och vars storlek är omvänt proprtionell mot kvadraten av avståndet mellan massornas tyngdpunkter. Gravitationen är den kraft som får föremål nära ytan på jorden, månen eller någon planet att falla mot ytan.
De gradvisa förändringar i människors och djurs struktur och funktion som sker med tiden, som inte beror på sjukdom eller olyckshändelser, och som så småningom leder till ökad sannolikhet att döden sk all inträffa. Gäller inte mikroorganismer.
Skelettmuskeltrådar kännetecknade av sitt uttryck av isoformer av tunga kedjor av typ I-myosin som har låg ATPas-aktivitet och påverkar flera andra funktioner, så som sammandragningshastighet, styrkeeffekt och spänninigsåteruppbyggnad.
Den maximala mängden luft som kan inhaleras efter en normal utandning. Den utgör summan av andetagsvolymen och inandningsreservvolymen. En vanlig förkortning är IC.
Resektion eller avlägsnande av nerverna till en muskel eller muskelvävnad.
Mått på den största luftmängd som kan andas in och ut under ett kontinuerligt tidsintervall, som t ex 15 eller 20 sekunder. Vanliga förkortningar är MVV och MBC.
Mätning av en organisms arbetsenergi, vanligen under belastning.
En av två typer av muskelvävnad i kroppen, kännetecknad av den bandade struktur som kan ses i mikroskop. Strimmig muskulatur kan delas in i två undertyper: hjärtmuskler och skelettmuskler.