En hexos eller fermenterbar monosackarid och isomer av glukos från manna (mannaasken, Fraxinus ornus, och besläktade arter).

En underklass av lektiner som är specifika för kolhydrater innehållande mannos.

Fosforsyraestrar av mannos.

Ett nukleosiddifosfatsocker som kan omvandlas till deoxisockret GDP-fukos, som ger fukos till lipopolysackarider i bakteriecellväggar. Det fungerar även som givare av mannos åt glykolipidsyntes.

En lipofil glykosylbärare av monosackariden mannos i biosyntesen av oligosackaridfosfolipider och glykoproteiner.

Enzymer som katalyserar överföringen av mannos från en nukleosiddifosfatmannos till en mottagarmolekyl som ofta är ett annat kolhydrat. Gruppen innehåller EC 2.4.1.32, EC 2.4.1.48, EC 2.4.1.54 och EC 2.4.1.57.

Ett enzym som katalyserar den reversibla isomeriseringen av D-mannos-6-fosfat till D-fruktos-6-fosfat, ett viktigt steg i glykolysprocessen. EC 5.3.1.8.

En klass lektiner hos djur vars kolhydratbindning är kalciumberoende. De har en gemensam kolhydratbildande domän som strukturellt skiljer sig från andra lektinklasser.

Polysackarider bestående av mannosenheter.

Den största klassen organiska föreningar, bestående av aldehyd- eller ketonderivat av polyhydriska alkoholer, särskilt pentahydriska och hexahydriska, så benämnda därför att vätet och syret förekommer i sådana proportioner att de bildar vatten, Cn(H2O)n. De viktigaste omfattas av små sockerarter (enkla monosackarider) såväl som stora stärkelsearter, glykogener, cellulosa- och gummiarter. Födoämnesrelaterade kolhydrater hänförs till "kolhydrater i kosten".

Glykosidhydrolaser som katalyserar hydrolys av alfa- eller betalänkad mannos.

Glykosider som bildas genom reaktionen mellan hydroxylgruppen på den anomera kolatomen i mannos och en alkohol till acetal. Hit hör både alfa- och betamannosider.

Ordningsföljden av kolhydrater i polysaccharider, glykoproteiner och glykolipider.

Enkla sockerarter som inte kan brytas ned genom hydrolys. De utgörs av färglösa, kristallina ämnen med söt smak och den allmänna formeln CnH2nOn.

Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.

Kemisk eller biokemisk koppling av kolväte- eller glykosylgrupper till andra ämnen, särskilt peptider eller proteiner. Glykosyltransferaser förmedlar denna biokemiska reaktion.

Ett aminsocker som finns i kitin, cellmembran och glukosaminoglykaner (mukopolysackarider).

En aldohexos som uppträder naturligt i D-form i laktos, cerebrosider, gangliosider och mukoproteiner. Brist på galaktosyl-1-fosfaturidyltransferas ger upphov till felaktig galaktosomsättning, galaktosemi, som leder till höjda halter av galaktos i blodet.

Den typiska, tredimensionella formen hos kolhydrater.

Proteiner innehållande kolvätegrupper som är kovalent bundna till polypeptidkedjan. Proteindelen är den dominerande gruppen i molekylen, medan kolvätedelen endast utgör några få procent av den totala vikten.

Proteiner med den gemensamma egenskapen att de binder till kolhydrater. Somliga antikroppar och kolhydratomsättande enzymer binder också till kolhydrater, men räknas inte som lektiner. Växtlektiner är kolhydratbindande proteiner som främst identifierats genom sin hemagglutinerande verkan (hemagglutininer). Det finns dock en rad olika lektiner även i djurvärlden med en mängd funktioner förknippade med specifik kolhydratbindning.

En klass morfologiskt heterogena cytoplasmapartiklar i djur- och växtvävnader som kännetecknas av sitt innehåll av hydrolytiska enzym och dessas strukturbundna latens. Lysosomernas intracellulära funktioner beror på deras lytiska potential. Lysosomens enkla membran verkar som barriär mellan de inneslutna enzymen och substratet utanför. Lysosomenzymens verkan är begränsad eller ingen alls så länge blåsan de är inneslutna i inte brister.

Fosforsyraestrar av dolikol.

Mannosider som bildas genom reaktionen mellan hydroxylgruppen på mannosets anomera kolatom och metylalkohol. De omfattar såväl alfa- som betametylmannosider.

En grupp kolhydrater med sex kolatomer. Till dessa hör bl a fruktos, galaktos, glukos och mannos.

2-acetamid-2-deoxyglukopyranos. N-acetylderivatet av glukosamin.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

En grupp enzymer som katalyserar intramolekylär överföring av en fosfatgrupp. Enzymerna har i vissa fall visat sig ha en funktionell fosfatgrupp som kan agera givare. EC 5.4.2.

Ett intracellulärt proteinas som påträffats i en rad vävnader. Det har en specificitet som liknar den hos pepsin A, men är mer inskränkt. Enzymet ingår i katbolismen av brost och bindväv. EC 3.4.23.5.

En specifik mannosbindande medlem av lektinernas kollektinfamilj. Den binds till kolhydratgrupper på angripande patogener och spelar en nyckelroll vid de mannosbindande lektinernas komplementaktivering.

Enzymer som katalyserar hydrolysen av N-acylhexosaminrester i N-acylhexosaminer. Hexosaminidaser verkar också på glukosider, galaktosider och ett flertal oligosackarider.

Enzymer som hydrolyserar O- and S-glykosylföreningar. EC 3.2.1.

En grupp besläktade enzymer som är ansvariga för endohydrolysen av di-N-acetylkitobiosylenheten i glykopeptider och glykoproteiner med högt mannosinnehåll. EC 3.2.1.96.

Cellers upptag av extracellulära ämnen i membranbundna vakuoler eller mikroblåsor. Endosomer spelar en central roll för endocytos.

b-D-glukuronosidglukuronosohydrolas. Enzymet katalyserar reaktionen H2O + b-D-glukuronosid = D-glukuronat + en alkohol. EC 3.2.1.31.

Föreningar som innehåller en eller fler monosackaridrester bundna med glykosidbindning till en hydrofob molekyldel, som t ex acylglycerol, en sfingoid, en ceramid eller ett prenylfosfat.

Eikosametyl-oktakontanonadekasen-1-ol. Polyprenol i djurvävnad, med ca 20 isoprenrester, av vilka den med alkoholgruppen är mättad.

Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.

En packe tillplattade, små blåsor som medverkar i posttranslationsproduktionen och sorteringen av proteiner, genom att ta emot dem från det endoplasmatiska nätverket och vidarebefordra dem till sekretoriska mikrokärl, lysosomer eller cellmembranet. Proteiner förflyttas med hjälp av transportblåsor som knoppas av från det endoplasmatiska nätverket eller Golgiapparaten och smälter samman med Golgi, lysosomer eller cellmembranet.

En klass lektiner av C-typ som inriktar sig på kolvätestrukturer på angripande patogener. Bindande av kollektiner till mikroorganismer leder till agglutination och påskyndad eliminering. Kollektiner bildar trimerer som kan förena sig till större oligomerer. Varje kollektinpolypeptidkedja utgörs av fyra områden: en ganska kort N-termineringsregion, en kollagenliknande region, en alfahelixformad region och ett kolvätebindande område.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.

(2R-(2-alfa,3-beta,4-alfa,5-beta))-2-(hydroximetyl)-3,4,5-piperidinetriol. En alfaglukosidashämmare med antiviral verkan. Deoxynojirimycinderivat kan ha anti-HIV-verkan.

Druvsocker. En primär energikälla för levande organismer. Sockret förekommer naturligt i frukter och växter, och används terapeutiskt i vätska och för näringstillförsel.

En typ av kromatografi, där den fasta fasen består av filterpapper av speciell kvalitet. I övriga avseenden liknar den tunnskiktskromatografi.

En grupp metabola sjukdomar som kännetecknas av ansamling av onormalt stora mängder sura mukopolysackarider, sfingolipider och/eller glykolipider i inälvs- och mesenkymceller. Onormala mängder sfingolipider eller glykolipider förekommer i nervvävnad. Utvecklingsstörning och skelettförändringar, främst dysostosis multiplex, är vanliga.

En kromatografisk teknik som utnyttjar biologiska molekylers förmåga att binda till vissa ligander, specifikt och reversibelt. Tekniken används i proteinkemi.

En grupp dubbelringade, heterocykliska föreningar.

En väl beskriven neutral peptid som tros utsöndras från levern och följa blodcirkulationen. Den har tillväxtreglerande, insulinliknande och mitogena egenskaper. Faktorn är till stor del, men inte helt, beroende av somatotropin. Den betraktas som en viktig tillväxtfaktor i foster, till skillnad från insulinliknande tillväxtfaktor I, som är en viktig tillväxtfaktor hos vuxna.

Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.

Kromatografimetod på icke-joniska geler utan hänsyn till det sätt på vilket preparatet urskiljs.

En icke-essentiell aminosyra som ingår i protein, och som förekommer i bl a sparris; därav namnet.

Föreningar som innehåller kolväte- eller glykosylgrupper länkade till fosfatidylinositoler. De verkar som protein- eller polysackaridförankringar på cellmembran.

2-acetamid-2-deoxy-beta-D-glukosid-acetamid-deoxyglukohydrolas. Katalyserar hydrolys av terminala, ickereducerande 2-acetamid-2-deoxy-betaglukosrester i kitobios och högre analoger liksom i glykoprote iner. Har haft utbredd användning vid studier av bakteriers cellmembran och vid studier av sjukdomar som mukolipidos och olika muskel- och bindvävsinflammationer.

En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.

Förflyttning av ämnen, inkl. biokemiska substanser och läkemedel, genom cellmembran och epitellager, vanligen med passiv diffusion.

Allmän benämning på medlemmarna av en underfamilj av Muridae. Fyra vanliga släkten är Cricetus, Cricetulus, Mesocricetus och Phodopus.

2-acetamid-2-deoxygalaktopyranos. N-acetylderivatet av galaktosamin.

Blåsor som bildas i cytoplasman när höljeförsedda blåsor ömsar sitt klatrinhölje. Endosomer innesluter makromolekyler som binds av receptorer på cellytan.

Kromatografi på tunna lager av adsorbenter i stället för i kolonn. Det adsorberande medlet kan vara aluminiumoxid, kiselgel, silikater, träkol eller cellulosa.

Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.

Ett kolhydrat i söta frukter och honung som är lösligt i vatten, alkohol eller eter. Det används som konserveringsmedel och i infusionsvätska för parenteral näringstillförsel (dropp).

Ett växtsläkte (snödroppar) tillhörande familjen Amaryllidaceae. Galanthus nivalis L. (vanlig snödroppe) innehåller galantamin.

Organiska föreningar som generellt innehåller en aminogrupp (-NH2) och en karboxylgrupp (-COOH). Tjugo alfaaminosyror är de subenheter som polymeriseras till proteiner.

En grupp enzymer som katalyserar fosforylering av fruktos i närvaro av ATP. EC 2.7.1.-.

Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.

Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.

Hos de flesta alger, bakterier och svampar är cellväggen en vanligtvis fast struktur som bildar ett skikt utanför cellhinnan och som ger organismen dess form och skyddar den mot mekanisk skada, osmotisk påverkan osv. Cellväggen fungerar också som en genomsläpplighetsbarriär mot t ex antibiotika och andra substanser.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

Molekyler som binder till andra molekyler, särskilt ifråga om små molekyler som binder specifikt till större molekyler, t ex ett antigen som binder till en antikropp, ett hormon eller en neurotransmittor som binder till en receptor, eller ett substrat eller allosterisk effektormolekyl som binder till ett enzym. Ligander kan även utgöras av molekyler som avger eller tar upp ett elektronpar för att bilda en koordinerad kovalent bindning med den centrala metallatomen i ett koordinationskomplex.

Estrar bildade mellan aldehydkolet i socker och ändfosfatet i guanosindifosfat.

Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.

Ett system av cisterner (vätskefyllda hålrum) i cytoplasman hos många celler. Ställvis går det endoplasmatiska nätverket i ett med plasmamembranet eller kärnhöljets yttermembran. Om nätverksmembranets ytor är täckta med ribosomer sägs det vara kornigt, annars sägs det vara glatt.

Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.

Positivt laddade atomer, radikaler eller atomgrupper som vandrar mot katoden eller den negativa polen vid elektrolys.

Ett mannos-/glukosbindande lektin från bönan Canavalia ensiformis. Det är ett kraftigt verkande mitogen som används för att stimulera celltillväxten i lymfocyt-, främst T-lymfocyt-, odlingar. Syn. con A.

Ett socker där en eller flera hydroxylgrupper ersatts med väte.

Bindvävsceller som utsöndrar en extracellulär massa rik på kollagen och andra makromolekyler.

De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.

Tamboskap som vanligtvis hålls på någon form av lantgård för produktion av kött eller mjölkprodukter eller som arbetsdjur.

Spektroskopimetod för mätning av det magnetiska momentet hos elementärpartiklar, så som atomkärnor, protoner eller elektroner. Tekniken har kliniska tillämpningar i form av NMR-tomografi (magnetisk resonanstomografi).

Glykoproteinmolekyler på ytan av B- och T-lymfocyter som reagerar med molekyler av sera, lektiner och andra ämnen som sätter igång "blast"-omvandling av lymfocyter.

Cellytemolekyler på celler i immunsystemet som specifikt binder ytmolekyler eller budbärarmolekyler och utlöser förändrat beteende hos cellerna. Dessa receptorer upptäcktes först i immunsystemet, men de har viktiga funktioner även i andra system.

Separationsteknik, där den fasta fasen består av jonbytarhartser. Hartserna innehåller små, löst bundna joner som lätt byter plats med andra små joner med motsvarande laddning i de lösningar som passe rar över den fasta fasen. Syn. jonbyteskromatografi.

Kolhydrater med kovalent bindning till en icke-sockerdel (lipid eller protein). De viktigaste glykokonjugaten är glykoproteiner, glykopeptider, glykoglykaner, glykolipider och lipopolysackarider.