Ett allmänt utbrett kaseinkinas (CKII) med två distinkta katalytiska enheter och en dimerisk reglerenhet. CKII har visat sig fosforylera ett stort antal ämnen, av vilka många är proteiner som ingår i regleringen av det genetiska uttrycket. EC 2.7.1.37.
En jodförande förening som används som röntgentätt medel vid pyelografi. Om den märks med radioaktivt jod kan den användas för undersökning av njurfunktioner.
Glycerol som förestrats med en enda acylkedja (av fettsyror).
Ett transferas som katalyserar bildandet av fosfokreatin från ATP + kreatin. Reaktionen lagrar ATP-energi som fosfokreatin. Tre cytoplasmaisoenzymer har påvisats i mänskilig vävnad: MM i skelettmuskulatur, MB i hjärtmuskelvävnad och BB i nervvävnad; dessutom har ett mitokondrieisoenzym identifierats. Med makrokreatinkinas avses ett kreatinkinas i komplex med andra serumproteiner. EC 2.7.3.2.
Ett kaseinkinas som ursprungligen beskrevs som ett monomeriskt enzym med en molekylvikt av 30-40 kD. Ett flertal isoenzymer, vilka kodas av olika gener, har identifierats. Flera av kaseinkinas I-enzymerna har visat sig ha bestämda roller i den intracellulära signalöverföringen. EC 2.7.1.37.
Ett kaseinkinas I-isoenzym (CKI-delta) som har en reglerande roll vid olika cellulära funktioner, bl a vesikeltransport, kromosomsegregering, cytokines, utvecklingsprocesser och dygnsrytm. EC 2.7.1.-.
DNA-hydrolysat där purinbaserna tagits bort.
Ett alkylerande ämne som används i cancerbehandling, och som även kan ha mutagen verkan genom att störa och skada DNA.
En klass fibrösa proteiner eller skleroproteiner av betydelse både som strukturproteiner och för studiet av proteinsammansättning. Denna proteintyp utgör huvudbeståndsdelen av epidermis, hår, naglar, hornvävnad och den organiska grundmassan i tandemalj. Två huvudformer har beskrivits: alfakeratin, vars peptidstomme bildar en alfahelix (högerspiral), och betakeratin, vars stomme har en sicksack- eller veckad struktur.
Möss som är homozygota för den muterade, autosomalt recessiva "skakgenen", quaking (qk), som ger störningar i myelinbildningen och uttrycker sig som axialskakningar.
Nervtrådar som snabbt förmedlar signaler från nervcellen.
Ett växtsläkte av familjen Magnoliaceae. Germakranolidseskviterpenlaktonerna kostunolid, partenolid och kostunoliddiepoxid har isolerats från bladen. Barken innehåller honokiol och magnolol. Växtdelar av magnolia ingår i den kinesiska folkmedicinen Banxia Houpo Tang.
Ett kaseinkinas I-isoenzym (CKI-epsilon) specifikt inriktat på proteiner som ingår i regleringen av dygnsrytmen. EC 2.7.1.-.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
En undergrupp sura glykosfingolipider. De innehåller en eller fler sialinsyra(N-acetylneuraminsyra)rester. Men Svennerholms förkortningssystem benämns gangliosiderna G, med indexbokstäverna M, D eller T för mono, di- eller trisialo, och en siffra för att ange rörelsesekvensen i tunnskiktskromatogram.
Uppsvällningar i de växande ändarna på nervcellsaxoner och -dendriter. De är av avgörande betydelse för nervutvecklingen tack vare sin framträngningsförmåga och sin synapsbildande funktion.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Ett kaseinkinas I-isoenzym (CKI-alfa) som är verksamt i intracellulära signaleringsförlopp, inkl. cellcykeln, cellmembrantrafik och RNA-processer. Hos Drosophila har CKI-alfa deltagit i regleringen av "Hedghog"- och "Wingless"-processerna. Det finns flera isoformer av kaseinkinas I alfa, vilka beror på alternativ mRNA-klyvning. EC 2.7.1.-.
Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Kemiska ämnen som ökar antalet genetiska mutationer genom att störa nukleinsyrornas funktion. Ett klastogen är ett specifikt mutagen som åstadkommer kromosombrott.
Metoder för märkning av ett ämne med en stabil eller radioaktiv isotop. Termen skall inte användas för artiklar om märkta ämnen om inte själva märkningsmetoderna omhandlas ingående. De spårsubstanser som kan vara föremål för märkning kan bestå av kemiska ämnen, celler eller mikroorganismer.
Nervsystemets överordnade informationshanterande enheter, bestående av hjärnan, den förlängda märgen, ryggmärgen och hjärnhinnorna. Syn. CNS.
Rekonstruktion av en sammanhängande, dubbelsträngad DNA-molekyl utan felparning utifrån en molekyl med skadade områden. De viktigaste typerna av reparationsmekanismer är: excisionsreparation, där defekta områden i en sträng tas ut och återsyntetiseras med hjälp av den information som de komplementära basparen i den hela strängen innehåller; ljusåteraktiveringsreparation, som innebär att de nedbrytande och mutagena effekterna av UV-strålning elimineras; samt postreplikationsreparation, där de primära skadorna inte repareras, men där gapen i en dotterdubbelsträng fylls med delar av den andra, oskadade duplexdottern. Excisionsreparation och postreplikationsreparation kallas ibland för "mörk reparation", eftersom de inte kräver ljus.
Ett saluretiskt (saltutdrivande) och diuretiskt sulfamylpreparat. Det har snabb och kortvarig verkan, och används vid ödem och kronisk njursvikt.
Läkemedels- eller strålningsframkallade skador på DNA som medför avvikelser från den normala dubbelspiralkonformationen. Till dessa hör strukturella förvrängningar som stör replikation och transkription, samt punktmutationer som splittrar baspar och ger skadliga effekter på efterföljande generationer genom ändringar i DNA-sekvensen. Om skadan är av mindre omfattning kan den repareras (DNA-reparation), men stor skada kan leda till apoptos (celldöd).
Sjukdomar kännetecknade av förlust av eller bristande funktion hos myelin i det centrala eller perifera nervsystemet.
Ersättning av en aktiv vätejon med en alkylgrupp i en organisk förening.
En grupp protein-serin-treoninkinaser som ursprungligen påvisades vara ansvariga för fosforyleringen av kaseiner. De är allmänt utbredda enzymer med förkärlek för sura proteiner. Kaseinkinaser spelar en roll i signalöverföring genom att fosforylera ett antal olika reglerproteiner i cytoplasman och cellkärnorna. EC 2.7.1.37.
En nerv som utgår från ryggmärgen i höjd med ländryggen och korsbenet (L4 till S3) och leder nervimpulser till de nedre extremiteterna. Ischiasnerven (höftnerven), som är huvudutlöparen från korsbensplexus, är den största nerven i kroppen. Den har två stora grenar, skenbensnerven och vadnerven.
Känselnervknutor på de bakre ryggmärgsrötterna inne i ryggkotpelaren. Ryggradens ganglieceller är pseudounipolära. En enda primär gren förgrenas i ett perifert utskott som förmedlar känselimpulser från omgivningen och en central gren som leder dessa impulser vidare till ryggmärgen eller hjärnan.
Strukturellt likartade enzymer med samma katalytiska mekanism, men med olika kemiska, fysikaliska eller immunologiska egenskaper.
En hämmare av RNA-polymeras II-transkription. Föreningen avbryter transkriptionen i förtid genom selektiv hämning av RNA-syntesen. Den används inom forskningen för studier av cellregleringsmekanismer.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Det område i ett enzym som genom verkan på sitt substrat utlöser en enzymreaktion.
Ett organ i kroppen som filtrerar blod för utsöndring av urin och reglerar jonkoncentration.
5,7,4'-trihydroxiflavon, i gruppen flavoner.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Cellinje från äggstockar på kinesisk hamster, Cricetulus griseus. Arten är omtyckt för cellgenetiska studier eftersom den har ett litet antal kromosomer. Cellinjen har kunnat användas till modellsyste m för studier av genetiska förändringar i odlade däggdjursceller.
Allmän benämning på medlemmarna av en underfamilj av Muridae. Fyra vanliga släkten är Cricetus, Cricetulus, Mesocricetus och Phodopus.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
Purgativt (kraftigt laxerande) antrakinon som finns i ett flertal växter, särskilt Rhamnus frangula (brakved).
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Katalytiskt verksamma enzymer som bildas genom hopkoppling av ett apoenzym och dess tillhörande kofaktorer och prostetiska grupper (organiska, icke-proteinmolekyler).
Instabila isotoper av jod som sönderfaller och avger strålning. Jodatomer med atomvikter mellan 117 och 139, med undantag av I-127, är radioaktiva jodisotoper.
En klass närbesläktade heterogena kärnribonukleoproteiner av ungefär storleken 34-40 kD. De uppträder normalt i nukleoplasman, men kan även pendla mellan kärnan och cytoplasman. Proteiner tillhörande denna klass har visat sig spela en roll vid mRNA-transport, telomerbiogenes och RNA-spjälkning.
Deoxiribonukleinsyra (arvsmassa) hos svampar.
En grupp dibensylbutanderivat som förekommer i högrestående växter och kroppsvätskor (galla, serum, urin osv) hos människor och djur. Dessa föreningar, som har en potentiell effekt mot cancer, kan syntetiseras in vitro från tarmfloran hos människa.
Ett släkte av familjen Muridae omfattande elva arter. C. migratorius, grå hamster eller armensk hamster, och C. griseus, kinesisk hamster, är de två arter som används mest i biomedicinsk forskning.
Växthormoner som befrämjar avskiljandet av dotterceller efter mitotisk delning av en modercell. De utgörs i många fall av purinderivat.
Filament (trådar) med en diameter av 7-11 nm som finns i cytoplasman i alla celler. Många specifika proteiner tillhör denna grupp, t ex desmin, vimentin, prekeratin, dekamin, skeletin, neurofilin, nervfilamentprotein och surt, glialt fibrillärt protein.
Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.
Cellinje från den afrikanska grönapan som används för transfektion och kloning.
En klass koraller och sjöanemoner i fylet Cnidaria. Samtliga medlemmar förekommer endast i polypform. Medusastadiet saknas helt.
En grupp enzymer som katalyserar den endonukleolytiska delningen av DNA. De omfattar enzymklasserna EC 3.1.21.-, EC 3.1.23.- (DNA-restriktionsenzymer), EC 3.1.24.- (DNA-restriktionsenzymer) och EC 3.1.25.-.
Undersöknig av kristallstrukturer med hjälp av röntgendiffraktionsteknik.
Organiska substanser som bildar två eller fler bindningar med en central metalljon. I heterocykliska ringar utgör metallatomen en del av ringen. Några biologiska system bildar metallkelat, som t ex de n järnbindande porfyringruppen i hemoglobin och det magnesiumbindande klorofyllet i växter. Kemiskt används de som jonfångare i lösningar, medicinskt mot mikroorganismer, för behandling vid metallförg iftning och i kemoterapiprotokoll.
Experimentella eller teoretiska modeller för undersökning av molekylers form, elektroniska egenskaper eller interaktioner. Hit hör även analoga molekyler, datorframställd grafik och mekaniska strukturer.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.
Förekomsten av strukturella skillnader hos vissa kemiska föreningar, fast föreningarna har samma elementära sammansättning.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.
Peptider uppbyggda av två aminosyraenheter.
Den del av det centrala nervsystemet som befinner sig innanför kraniet och som omfattar prosencefalon (framhjärnan), mesencefalon (mitthjärnan) och rombencefalon (ruthjärnan). Den uppstår ur främre de len av embryots nervtub. Dess funktioner inkluderar muskelkontroll och koordination, mottagande och behandling av sinnesintryck, talframställning, minneslagring samt hantering av tankar och känslor.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten hos svampar.
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
Proteiner med den gemensamma egenskapen att de binder till kolhydrater. Somliga antikroppar och kolhydratomsättande enzymer binder också till kolhydrater, men räknas inte som lektiner. Växtlektiner är kolhydratbindande proteiner som främst identifierats genom sin hemagglutinerande verkan (hemagglutininer). Det finns dock en rad olika lektiner även i djurvärlden med en mängd funktioner förknippade med specifik kolhydratbindning.
Ytmolykyler, vanligen glykoproteiner, som bidrar till att celler kan fästa vid andra celler. Till deras funktioner hör sammanfogning och sammankoppling av olika vertebratsystem, upprätthållande av väv nadsintegration, sårläkning, morfogena rörelser, cellförflyttning och metastasering.
Kovalenta anslutningar mellan mutagena kemiska ämnen och DNA. Sådana kopplingar aktiverar reparationsprocesser i DNA och kan, om reparation inte ägt rum före replikation, leda till utbyte eller bortfall av nukleotider och omkastningar i kromosomerna.
Maskiner för automatisk beräkning och behandling av data. Det finns två principiellt olika typer, den analoga och den digitala, av vilka den sistnämnda är den idag helt dominerande typen.
En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.
En viktig purinbas. I djur- och växtceller förekommer det vanligen kondenserat med ribos eller deoxyribos i nukleosiderna adenosin och deoxyadenosin. Det är således en komponent i nukleinsyror, vissa nukleotider och många koenzymer. Det finns i bukspottkörteln och mjälten.
Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Enzymer i transferasklassen som katalyserar överföringen av en acylgrupp från en kemisk förening (givare) till en annan (acceptor). EC 2.3.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Process som leder till genetisk mutation. Den kan uppstå spontant eller inledas av s k mutagener.
En del av den bakre hjärnan (metencefalon), belägen i den bakre skallskålen. Den utgör centrum för samordning av rörelser. Syn. cerebellum.
Mått på den volym kroppsvätska som helt renas från läkemedelsmetaboliter under en viss tidsenhet. Elimineringen sker till följd av omsättningsprocesser i njurar, lever, saliv, svett, tarmar, hjärta, hjärna och andra kroppsdelar.
Den inbördes placeringen av atomer, atomgrupper eller joner i en molekyl, samt antal, typ av och plats för kovalenta bindningar.
En immunfluorescensteknik som utnyttjar en fluorescerande färg bunden till en antikropp, vilken tillsätts direkt i en vävnads- eller cellösning för påvisande av specifikt antigen.
Släktskapsförhållanden mellan grupper av organismer, baserade på deras genuppsättningar.
En art av Cercopithecus med tre underarter: C. tantalus, C. pygerythrus och C. sabeus. De lever i skogs- och savannområden i Afrika. Den afrikanska grönapan, C. pygerythrus, är den naturliga värden fö r SIV och används i AIDS-forskningen.
Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.
Ordningsföljden av kolhydrater i polysaccharider, glykoproteiner och glykolipider.
Den första, kontinuerligt odlade cellinjen av humana, maligna celler, vilka kom från ett livmoderhalskarcinom hos "Henrietta Lacks". Cellerna används för virusodling och testning av cancerpreparat.