I en enkel medicinsk kontext kan magnetometry definieras som en teknik som använder magnetiska fält för att mäta och kartlägga strukturen eller funktionen hos biologiska vävnader eller förekomsten av järnhaltiga substanser i kroppen. Det används exempelvis inom neurovetenskapen för att mäta aktiviteten i hjärnan genom att upptäcka de magnetiska fälten som genereras när neuroner avfyras elektriskt. Denna metod kallas ofta magnetoencefalografi (MEG).

Läran om magnetiska fenomen och magnetfält, samt själva fenomenet. Magnetism framkallad av elektriska strömmar kallas elektromagnetism.

Järnoxid (Fe3O4) av både tvåvärt och trevärt järn. Magnetit är ett i naturen rikligt förekommande, opakt mineral och viktig järnmalm med kraftig magnetism. Nanopartiklar och mikrosfärer av magnetit har många biomedicinska tillämpningar.

Alkoholoxidoreduktaser med specifik verkan på mjölksyra. EC 1.1.1.27; EC 1.1.2.3; EC 1.1.2.4.

I en enkel medicinsk definition kan magneter referera till små, permanenta magnetiska material som används inom vissa medicinska behandlingar och terapier. Dessa magneter placeras ofta i kontakt med kroppen, exempelvis genom att fogas in i en halsbandsliknande enhet eller appliceras som stora, platta ytor.

Mätning av magnetfält kring huvudet, framkallade av elektriska strömmar i hjärnan. Precis som fallet är med vilken elektrisk ledare som helst, så åtföljs hjärnans elektriska aktivitet av ortogonala magnetfält. Mätningar av dessa fält ger information om var i hjärnan aktivitet pågår som komplementerar EEG. Magnetoencefalografi kan användas för sig eller i kombination med EEG, för mätning av spontan eller framkallad aktivitet, inom forskning och för kliniska ändamål.

Långa, böjliga, sammanhängande, naturliga eller konstgjorda fibrer av varierande längd. De bildar vissa minerals struktur. Deras medicinska betydelse består i deras förmåga att orsaka olika typer av dammlunga (t ex asbestos) efter arbetsmiljöexponering.