En kronisk, återkommande, inflammatorisk och ofta febrig bindvävssjukdom som omfattar flera organsystem, huvudsakligen huden, lederna, njurarna och serösa hinnor. Orsaken är okänd, men man misstänker en brist i regleringen av det autoimmuna systemet. Sjukdomen kännetecknas av en rad systemiska funktionsbrister, förhöjd sänka och bildande av LE-celler i blod eller benmärg.
Allmän benämning på onormal förekomst av histiocyter i blodet. Cellernas patologiska utseende snarare än kliniska fynd är avgörande för indelningen av histiocyttumörer. Tre grupper finns: histiocytos, Langerhanscellshistiocytos och maligna histiocytneoplasmer.
En kronisk form av kutan lupus erythematosus, i vilken hudförändringarna liknar dem hos den systemiska typen, men där systemiska tecken är sällsynta. Den kännetecknas av förekomst av skiviga hudplack med varierande grad av ödem, rodnad, fjällighet, igensatta hårsäckar och hudatrofi. Utslagen är omgivna av en förhöjd, rodnad kant. Det är främst ansikte och hårbotten som drabbas, men hudutslagen kan vara utbredda.
En form av lupus erythematosus där huden är det enda organet som omfattas eller där hudförändringen föregår spridning till andra kroppssystem. Den har fått tre indelningar: akut (med hudförändringar), subakut och kronisk (=diskoid lupus erythematosus).
Glomerulonefrit i förening med den autoimmuna sjukdomen systemisk lupus erythematosus. Histologiskt delas lupusnefrit in i 6 klasser: klass I-normala glomeruli; klass II-endast mesangiala förändringar; klass III-fokal segmenterad glomerulonefrit; klass IV-diffus glomerulonefrit; klass V-diffus membranös glomerulonefrit; och klass VI-framskriden skleroserande glomerulonefrit.
Utbrott av erytem, vanligtvis förknippat med läkemedelsreaktion eller infektion, och känneteckat av ett antal oftast dubbelsidiga, ömma, inflammatoriska fläckar. Fläckarna uppträder företrädesvis på skenbenen, mindre ofta på lår och underarmar. Fläckarna genomgår typiska färgförändringar och kan till slut likna tillfälliga blåmärken. Sjukdomen går som regel tillbaka efter 3-6 veckor utan att lämna ärr eller andra defekter.
En typ av pannikulit som histologiskt kännetecknas av förekomst av granulom, vaskulit och vävnadsdöd. Sjukdomen anses av tradition utgöra den tuberkulösa motsvarigheten till nodulär vaskulit, men numera har även en icke-tuberkulös form påvisats. Den uppträder oftast hos tonårsflickor eller kvinnor i menopausen, framkallas av eller blossar upp vid kallt väder, och yttrar sig som en eller flera återkommande blåröda fläckar på vaderna. Rodnaderna kan utvecklas till fördjupningar, sår och ärrbildningar.
Autoantikroppar riktade mot olika antigen i cellkärnor, så som DNA, RNA, histoner, sura kärnproteiner eller komplex av sådana molekyler. Antinukleära antikroppar förekommer i systemiska, autoimmuna sj ukdomar, som t ex systemisk lupus erythematosus (SLE), Sjögrens syndrom, skleroderma, polymyosit och blandad bindvävssjukdom.
En typ av lupus erythematosus som kännetecknas av djupt belägna hud- eller underhudsknölar, oftast på huvudet, ansiktet och överarmarna. Det är en kronisk åkomma som oftast förekommer hos kvinnor i åldrarna 20 till 45 år.
Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.
En typ av fagocyter som finns i bindväv.
Sjukdomstillstånd i hjärnan och ryggmärgen som hänger samman med systemisk lupus erythematosus. De kliniska tecknen kan omfatta neurobeteendestörningar, krampanfall, kranialnervsjukdomar, funktionsrubbningar i hypotalamus, fokala motoriska brister, transversell myelit och andra störningar. Till de patologiska dragen hör multipla mikroinfarkter i hjärnbarken, mellanhjärnan och hjärnstammen.
Rodnader i huden till följd av kapillärstas. Orsakerna till detta tillstånd kan vara många.
Ett kemoterapimedel som används mot erytrocytformer av malariaparasiter. Medlet tycks ansamlas i protozoernas födovakuoler och blockerar hempolymeras hos plasmodierna.
Antifosfolipidantikroppar som påträffas i samband med systemisk lupus erythematosus, antifosfolipidsyndromet och ett flertal andra sjukdomar, men även hos friska individer. Antikropparna påvisas i imm untest med kardiolipin.
Preparat som genom en av flera olika verkningsmekanismer undertrycker immunsystemets funktioner. Klassiska cellgifter verkar genom att hämma DNA-syntes. Andra medel kan ha sin verkan genom att aktivera suppressor-T-cellspopulationer eller genom att blockera aktivering av hjälparceller. Immunsuppression utvecklades först och främst för att förhindra avstötning av transplanterade organ, men har även kommit att tillämpas för t ex mediering av verkan av interleukiner och andra cytokiner.
Autoantikroppar riktade mot fosfolipider. Dessa antikroppar förekommer typiskt hos patienter med systemisk lupus erythematosus (SLE), antifosfolipidsyndromet, liknande autoimmuna sjukdomar och vissa i cke-autoimmuna sjukdomar. Också hos friska individer kan de förekomma.
Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.
Förekomst av antikroppar mot fosfolipider (antifosfolipidantikroppar). Ett flertal sjukdomar har samband med detta tillstånd, däribland systemisk lupus erythematosus (SLE) och andra bindvävssjukdomar, trombopeni och artär- eller ventromboser. Vid graviditet kan det orsaka abort. Halterna av antikardiolipinantikroppar är påtagligt höga.
En subakut eller kronisk muskel- och hudinflammation, kännetecknad av muskelsvaghet proximalt och typiska hudutslag. Sjukdomen förekommer ungefär lika ofta hos barn som hos vuxna. Hudåkomman har oftast formen av lilaaktiga utslag (eller mer sällan flagnande dermatit) på näsa, kinder, panna, överkropp och armar. Tillståndet är förknippat med komplementförmedlad, intramuskulär mikroangiopati, med förlust av kapillärer, muskelischemi, muskelfibernekros och perifascikulär atrofi. Hos barn har sjukdomen benägenhet att utvecklas till systemisk vaskulit (kärlväggsinflammation). Dermatomyosit kan uppträda tillsammans med maligna tumörer.
Sjukdomstillstånd kännetecknade av produktion av antikroppar som regerar mot ämnen i den egna kroppen.
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
En underordnad musstam som är genetiskt predisponerad för ett systemiskt lupus erytematosus-syndrom, kliniskt likt sjukdomen hos människa. Det har konstaterats att dessa möss har en mutation i fas-genen. Möss av denna stam är också värdefulla modeller för undersökning av beteende- och kognitiva defekter vid autoimmuna sjukdomar, samt effekter av immundämpande medel.
Avlägsnande och undersökning av små prov från levande vävnad.
Den andra komponenten att reagera i komplementföljden. Den är ett betaglobulin med en sedimentationskoefficient på 18,7, molekylvikt 240 000 och en koncentration i serum på 430 mikrogram/ml. C4 aktiveras av komplement 1 och tjänar som receptor för C2.
En antikropp mot fosfolipider, påvisad i samband med systemisk lupus erythematosus, antifosfolipidsyndromet och ett antal andra sjukdomstillstånd, samt hos friska individer. In vitro stör antikroppen konverteringen av protrombin till trombin och förlänger tromboplastintiden. In vivo har den en koagulationsfrämjande effekt, som leder till blodproppar i huvudsakligen de stora blodkärlen. Den ger vidare upphov till graviditetskomplikationer som fosterdöd och spontan abort, samt ett antal olika hematologiska och neurologiska komplikationer.
En grupp lymfom som uppvisar klonal spridning av elakartade T-lymfocyter, vilka avstannat i olika stadier av differentiering, och som orsakar en malign infiltration i huden. Mycosis fungoides och Sezarys syndrom är de fullständigast beskrivna av dessa sjukdomar.
Döden som resultat av en sjukdom hos en individ, redovisad i en enskild fallbeskrivning eller i ett begränsat antal patienter. Begreppet får ej förväxlas med döden som livets fysiologiska upphörande eller med mortalitet (dödlighet), som är ett epidemiologiskt eller statistiskt begrepp.
Kroppens yttersta hölje, och dess skyddsbarriär mot omgivningen. Huden består av dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden).
Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.
En kronisk, systemisk ledgångssjukdom som kännetecknas av inflammatoriska förändringar i ledhinnor och ledstrukturer, omfattande nedbrytning av kollagen bindväv och försvagning av benvävnad. Sjukdomen har okänd etiologi, men det finns antydan om autoimmuna mekanismer.
Delkomponent av komplement 1 (C1) som känner igen och binder till den tunga kedjan hos IgG eller IgM och därmed inleder den klassiska komplementprocessen. Samverkan mellan C1q och immunglobulin aktiverar C1r och C1s. De aktiverade C1r- och C1s-molekylerna avspjälkas från komplexet av C1-hämmare, vilket gör den kollagenliknande regionen av C1q tillgänglig för samverkan med C1q-receptorer på cellmembran.
Onormala reaktioner på solljus eller konstljus pga extrem reaktivitet hos ljusabsorberande molekyler i kroppsvävnaderna. Det är nästan uteslutande ljusöverkänslighet i huden som avses, inklusive solbränna, reaktioner till följd av upprepad exponering utan närvaro av fotosensibiliserande faktorer, och reaktioner som kräver fotosensibiliserande faktorer som ljussensibiliserande medel och vissa sjukdomar. Med begränsning till överkänslighet hos huden, omfattar begreppet inte ögats överkänslighet för ljus, som t ex fotofobi eller ljusframkallad epilepsi.
Den fjärde komponenten som binds i komplementreaktionsföljden. Det är ett betaglobulin med sedimentationskoefficient 5,5, molekylvikt 185 000 och en serumkoncentration på 1,3 mikrogram/ml. Dess fragment har anafylatoxisk, kemotaktisk och histaminverkan och påverkar glatt muskulatur.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).
En heterogen grupp av sjukdomstillstånd, varav vissa är ärftliga och andra förvärvade, som kännetecknas av onormal struktur eller funktion hos en eller flera av kroppens bindvävstyper, t ex kollagen, elastin eller mukopolysackariderna (glykosaminoglykanerna).
En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.
Studier som utgår från en grupp individer med en viss, fastställd sjukdom och en kontrollgrupp (jämförelsegrupp, referensgrupp) utan denna sjukdom. Sambandet mellan ett kännetecken och sjukdomen under söks genom jämförelse mellan personer med sjukdomen och personer utan med hänsyn till förekomstfrekvens eller nivåer av kännetecknet i de båda grupperna.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
En genetiskt bunden, latent sjukdomsbenägenhet, som kan aktiveras under vissa förhållanden.
Sura fosfolipider bestående av två molekyler av fosfatidsyra med kovalent bindning till en glycerolmolekyl. De förekommer främst i mitokondriernas innermembran och i bakteriella plasmamembran. De utgör de viktigaste antigena komponenterna i Wassermannantigenet som används i serodiagnostiken av syfilis.
Historiskt en heterogen grupp akuta och kroniska sjukdomar, inklusive reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus (SLE), progressiv systemisk skleros, dermatomyosit osv. Denna indelning baserades på uppfattningen att kollagen var liktydigt med bindväv, men den nuvarande kännedomen om de olika typerna av kollagen och deras distinkta derivat hänförs begreppet kollagena sjukdomar uteslutande till sådana ärftliga tillstånd, där defekten förekommer på gennivå och påverkar kollagenbiosyntes, posttranslationsändringar eller extracellulära processer.
En cyklisk undecapeptid (peptid med 11 aminosyrakomponenter) från extrakt av jordsvampar. Den är ett kraftigt immunsuppressivt medel med specifik verkan på T-lymfocyter, och används mot avstötningsreaktioner vid organ- eller vävnadstransplantationer. Syn. cyklosporin.
Ett syndrom med en blandning av kliniska drag av systemisk lupus erythematosus, skleroderma, polymyosit och Raynauds fenomen. Särskiljande kännetecken för sjukdomen är höga titrar av antikroppar mot ribonukleaskänsligt, lösligt kärnantigen och ett "fläckigt" mönster vid direkt immunfluorescens av färgade epidermalkärnor.
Ett mindre fragment som bildas när C1s spjälkar C4 i C4a och C4b. I sin egenskap av anafylatoxin ger C4a symtom på omedelbar överkänslighet, men har svagare verkan än C3a och C5a.
Tomografimetod som utnyttjar datorberäkning för framställning och återgivande av röntgenbilder.
En form av hudtuberkulos.Den förekommer främst hos kvinnor och omfattar vanligen näs-, kind- och bindhinneslemhinnorna.
Glomerulärt inflammatoriskt tillstånd, beroende på antigen-antikroppsreaktion, med leukocytinfiltration och celltillväxt i glomeruli.
Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.
Serumglykoproteiner som deltar i den immunförsvarsmekanism som kallas komplementaktivering och som ger upphov till membranattackkomplexet. Häri ingår glykoproteiner i olika komplementaktiveringsprocesser (den klassiska, den alternativa och lektinkomplementprocessen).
Inflammation i ett blodkärl.
Egenskap som gör att antikroppar kan reagera med vissa antigena determinanter och inte med andra. Specificiteten beror på kemisk sammansättning, fysikaliska krafter och bindningsplatsens molekylära st ruktur.
Blodproteiner (immunglobuliner) som fälls ut vid nedkylning av blodserum. Vid uppvärmning till normal temperatur återgår de i lösning.
Specifika molekylplatser på ytan hos olika celler, även B-lymfocyter och makrofager, som binder immunglobulin G. Det finns tre underklasser: Fc gamma RI (CD64-antigenet, en receptor med låg affinitet), Fc gamma RII (CD32-antigenet, en receptor med med hög affinitet), och Fc gamma RIII (CD16-antigenet, en receptor med låg affinitet).
6-((1-metyl-4-nitro-1H-imidazol-5-yl)tio)-1H-purin. Ett immunsuppressivt medel som används i kombination med cyklofosfamid och hydroxiklorokin vis behandling av reumatoid artrit. Preparatet är karcino gent.
Ett derivat av prednisolon med liknande antiinflammatorisk verkan.
Klassificering av B-lymfocyter baserad på strukturella eller funktionella skillnader mellan cellpopulationer (undergrupper).
Ett större fragment som bildas när C1s spjälkar C4 i C4a och C4b. C4b förenar sig med C2b och bildar det aktiverade komplexet C4b2b, ofta kallat den klassiska vägens C3-konvertas.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
Den tredje komponenten i komplementreaktionsföljden. Den är ett betaglobulin med molekylvikt 117 000, har en koncentration i serum på 30 mikrogram/ml och en sedimentationskoefficient på 4. Komplement 2 aktiverar C3.
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
En grupp kortikosteroider som påverkar kolhydratomsättningen (glukoneogenes, glykogendeponering i levern, höjning av blodsockerhalten), hämmar kortikotropinutsöndring och har uttalad antiinflammatorisk verkan. De spelar även en roll i fett- och proteinomsättningen, i reglering av artärblodtrycket och förändringar i bindvävsreaktioner på skada, i minskning av antalet cirkulerande lymfocyter, och för funktionerna i det centrala nervsystemet.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Ett organ i kroppen som filtrerar blod för utsöndring av urin och reglerar jonkoncentration.
Antikroppar som reagerar med enskilda determinanter (idiotoper) i den variabla regionen av andra antikroppar.
Den genetiska sammansättningen och beskrivningen av denna hos en enskild individ.
En anhopning av inkapslade kapillärkärl som utgår från varje njurkanal och hålls samman av bindväv.
Förvärvad hemolytisk anemi till följd av att autoantikroppar agglutinerar och upplöser kroppens egna röda blodkroppar.
Ett av typ I-interferonerna som produceras av leukocyter i perifert blod eller lymfoblastoida celler som utsätts för levande eller inaktiverat virus, dubbelsträngat RNA eller bakterieprodukter. Det är det huvudsakliga interferonet som produceras av virusaktiverade leukocytkulturer och ger, förutom sin uttalade antivirusverkan, upphov till aktivering av NK-celler.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Studier som identifierar grupper i en avgränsad population. Dessa grupper antingen kan eller kan inte vara utsatta för faktorer som antas inverka på sannolikheten för förekomsten av någon bestämd sjukdom eller annat fenomen. Kohorter är definierade populationer, som i sin helhet följs i ett försök att hos undergrupper fastställa särskiljande kännetecken.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Enskilda former av gener i ett genpar, lokaliserade till samma plats på homologa kromosomer, och som styr samma biokemiska processer.
Mätning av de röda blodkropparnas sedimentation i icke-koagulerande blod, med måttet millimeter per timme. Syn. blodsänka el. sänkningsreaktion (SR).
Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.
Mogna lymfocyter och monocyter som transporteras av blodet till områden utanför kroppens kärlsystem. Till formen kan de skiljas från mogna, kornförande leukocyter genom sina stora, loblösa kärnor och frånvaro av grova, kraftigt färgade cytoplasmakorn.
Andelen av en viss allel i förhållande till samtliga alleler för ett genlokus i en population under förökning.
Unika, genetiskt reglerade determinanter på antikroppar, vars specificitet är begränsad till en enda proteingrupp (t ex en annan antikroppsmolekyl eller ett enstaka myelomprotein). Idiotypen tycks representera antigeniciteten hos det antigenbindande området på antikroppen och ha samma genetiska förutbestämdhet. De idiotypiska determinanterna har lokaliserats exakt till det variabla Ig-området på båda polypeptidkedjorna.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
En inaktiverad form av komplement 3b (C3b). Komplement 3b inaktiveras med hjälp av två regleringsfaktorer, komplementfaktor H och komplementfaktor I. Komplementfaktor H (C3b-inaktiveringsaccelerator) gör C3b tillgängligt för serinproteaset komplementfaktor I (tidigare kallat KAF, C3bINF eller enzym 3b-inaktivator), så att iC3b bildas. Därefter klyver komplementfaktor I och ett trypsinliknande proteolytiskt enzym iC3b i C3c och C3dg.
Glykoproteiner som förekommer i blod (antikroppar) och andra vävnader. De klassificeras utifrån struktur och verkan i fem klasser (IgA, IgD, IgE, IgG och IgM).
En individs genbestånd vad gäller den ena delen av ett allelpar, eller uppsättningar av gener som är nära förbundna på en kromosom och ofta överförs i grupp, som t ex generna i histokompatibilitetskomplexet.
Enzymer som ingår i komplementsystemet och som aktiverar en eller flera komponenter i systemet, vilket leder till bildandet av membranattackkomplexet, som utgör en viktig del av immunsvaret.
En prekursor till ett alkylerande kvävesenapsbaserat antitumör- och immunsuppressivt medel som måste aktiveras i levern för att bilda den aktiva aldofosfamiden. Det används för behandling av lymfom, leukemier osv. Bieffekten, alopeci (håravfall), har man dragit nytta av för att avlägsna fårpäls. Cyklofosfamid kan dessutom orsaka sterilitet, fostermissbildningar, mutationer och cancer.
Samtidig graviditet och sjukdom. Sjukdomen kan föregå eller ha tillstött efter befruktningen, och den kan ha eller inte ha skadlig verkan på den gravida kvinnan eller fostret.
Endogena ämnen, vanligen proteiner, som ingår i blodkoagulationsprocessen.
Sjukdom i någon del av hjärnan eller ryggmärgen.
Läkemedel som används för behandling av reumatoid artrit.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Förvärring av en sjukdom med tiden. Begreppet används mest i samband med kroniska och obotliga sjukdomar, där sjukdomsstadiet är avgörande för behandling och prognos.
Musstammar som framavlats för att ha identiska genotyper med undantag för en skillnad på en enda genplats.
Interferon som utsöndras från leukocyter, fibroblaster eller lymfoblaster som svar på virus eller andra interferoninducerare än mitogener, antigener eller alloantigener. Typen omfattar alfa- och beta-interferoner.
Vanlig screeningmetod för komplement. Spädningar av det serum som skall testas sätts till antikroppsbärande erytrocyter, och halten lyserade celler mäts. Värdena anges med CH50, hemolytiska komplementenheter per ml, vilket är den spädning som krävs för att 50 % av de röda blodkropparna i provet skall lyseras.
Den ålder eller period i livet då en sjukdom eller en sjukdoms första symtom eller manifestationer först ger sig till känna.
Studier inriktade på att följa utvecklingen eller utfallet av t ex exponering, metoder, effekter av åtgärder, eller förekomst av någon sjukdom hos enskilda individer eller grupper.
Molekyler som finns på ytan hos en del B-lymfocyter och makrofager och som känner igen och binder till komplementkomponenterna C3b, C3d, C1q och C4b.
Hudsjukdomar i ansiktet.
Preparat som motverkar eller hämmar den inflammatoriska processen.
Biologiskt aktiva ämnen vars verkan har betydelse för immunsystemets funktioner.
Den följd av händelser som aktiverar serumkomponenterna C1 till och med C9 och som utlöses av något erytrocyt-antikroppkomplex eller mikrobiella polysackarider och properdin, och som framkallar en inflammatorisk reaktion.
Ett D-tillhörigt immunsvarsantigen hos människa som kodas från D-lokus på kromosom 6 och återfinns på lymfceller. Det är i länkningsobalans med HLA-A1 och HLA-B8. HLA-DR3-antigenet är skarkt kopplat till celiaki, Graves sjukdom, dermatitis herpetiformis, tidig myasthenia gravis, SLE, ungdomsdiabetes och opportunistiska infektioner vid AIDS.
Etnisk grupp tillhörande den negroida rasen.
Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.
Lymfkörtelförändringar kännetecknade av infiltration i barken eller parakortex av stora ansamlingar av proliferativa histiocyter, och mer eller mindre omfattande lymfvävnadsnekros.