Sjukliga förändringar i levern.

Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.

Tumörsjukdom eller cancer i levern.

Leversjukdom som präglas av att den normala mikrocirkulationen, den väsentliga kärlanatomin och leverns arkitektur genomgått olika grader av förstörelse och förändringar, med fibrösa hinnor som omger nybildade parenkymknutor.

Slutna blåsor av fragmenterat endoplasmatiskt nätverk som bildas när leverceller eller -vävnad säras genom homogenisering. De kan vara släta eller ojämna.

Gul missfärgning av levern pga fettnedbrytning av leverparenkymceller.

Mitokondrier i leverceller. Dessa har, som hos alla mitokondrier, ett yttre och ett inre membran som tillsammans bildar två separata mitokondriefack: ett inre, substansfyllt utrymme och ett smalt utrymme mellan membranen. I levermitokondrien finns uppskattningsvis 67% av mitokondrieproteinerna i den inre matrisen.

Extrakt av levervävnad som innehåller icke beskrivna, specifika faktorer med specifik verkan; t ex används en löslig, värmestabil fraktion av däggdjurslever för behandling av perniciös anemi.

Blodflöde genom levern.

Experimentellt framkallade tumörer i levern.

En form av snabbt isättande leversvikt, även känd som fulminant leversvikt, orsakad av svår leverskada eller omfattande förlust av leverceller. Tillståndet kännetecknas av snabbt tilltagande funktionsstörning och gulsot. Akut leversvikt kan utvecklas till hjärnfunktionsstörning eller t o m leverkoma, beroende på etiologiska faktorer, som t ex leverischemi, läkemedelsförgiftning, tumörbildning eller virushepatit, så som hepatit B eller C efter blodtransfusion.

Varbildning i levern till följd av infektion genom bakterier, protozoer eller andra medel.

Leversjukdomar förknippade med alkoholmissbruk. Vanligtvis avses två eller fler samtidiga tillstånd, t ex fettlever, alkoholhepatit och alkoholcirros (skrumplever).

Kirurgiskt avlägsnande av hela eller delar av levern.

Den huvudsakliga strukturella enheten i levern. Levercellerna (hepatocyterna) utgörs av specialiserade epitelceller som är ordnade i sinsemellan förbundna skivor, kallade lobuli (smålober).

Experimentellt framkallade kroniska skador på leverns parenkymceller i syfte att erhålla en modell av levercirros (skrumplever).

Fibros i leverns hinnor till följd av överdriven, kronisk alkoholkonsumtion.

Apparat eller anordning som simulerar leverfunktioner. De består ofta av hybrider av biologiska och konstgjorda material.

Glykogen som lagras i levern.

Ett enzym som katalyserar omvandlingen av L-alanin och 2-oxoglutarat till pyruvat och L-glutamat. EC 2.6.1.2.

Primär cancer i levercellerna. Den varierar från väl differentierad tumör, svår att skilja från normala leverceller, till svagt differentierad neoplasm. Cellerna kan vara likartade eller olikformade, eller bilda jätteceller. Ett flertal förslag till klassifikationssystem föreligger.

Inflammation i levern och leversjukdom som innebär degenerativa eller nekrotiska förändringar av leverceller.

Tetraklormetan. Lösningsmedel för oljor, fett, lack, fernissa, vaxer och hartser, och utgångsmaterial vid framställning av organiska föreningar. Medlet är giftigt att inandas, förtära och i kontakt med huden, och kan ge dödlig förgiftning.

Specialiserade fagocytceller i det retikuloendoteliala systemet som finns på leversinusoidernas insida. De filtrerar ut bakterier och främmande proteiner ur blodet och tar hand om uttjänta röda blodkroppar.

Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.

En stor grupp isoenzymer (hemproteiner) som utgör nyckelkomponenter i det flerfunktionsoxidassystem som dels ansvarar för biosyntesen av steroider, fettsyror och gallsyror, dels bioomvandlingen av många främmande föreningar till mutagena och cancerframkallande ämnen. De flesta däggdjur har ett flertal avlägset besläktade fenobarbitalinducerbara genunderfamiljer. De indelas efter sina sekvensöverensstämmelser snarare än efter sina funktioner i CYP-genfamiljer (>40% homologi) och underfamiljer (>59% homologi). CYP1-, CYP2- och CYP3-genfamiljerna står för större delen av läkemedelsmetabolismen. EC 1.13.-.

En gren av bukaortan som försörjer magen, bukspottkörteln, tolvfingertarmen, levern, gallan och det större bukhinnenätet.

En serie kanaler som börjar med ductus hepaticus och slutar med ductus choledochus, genom vilka galla förs från levern till tolvfingertarmen.

Ett rött färgämne i galla, bildat genom nedbrytning av hem från hemoglobin eller cytokromer.

Ej döda givare av organ för transplantation till besläktade eller icke-besläktade mottagare.

Ett organ i kroppen som filtrerar blod för utsöndring av urin och reglerar jonkoncentration.

Ett barbitursyraderivat som har icke-selektiv dämpande effekt på det centrala nervsystemet. Det förmedlar bindning till hämmande subtypreceptorer för gamma-aminosmörsyra och reglerar kloridflödet genom receptorkanalerna. Det blockerar även glutamatinducerad depolarisering.

Varje hinder av gallflödet mellan levercell och Vaters ampull. Syn. kolestas.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.

Varbildning i leverparenkymet till följd av bakterieinfektion. Abscessen kan vara orsakad av en rad olika bakterier, lokal eller spridd från infektioner i andra organ, som t ex blindtarmsinflammation, gallblåseinflammation, bukhinneinflammation, eller efter levertransplantation.

Vener som leder blod från levern.

Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.

En godartad epiteltumör i levern.

Leversjukdomar orsakade av infektioner genom parasiter, som t ex bandmaskar och sugmaskar.

Ett enzym, ibland benämnt GGT, som spelar en huvudroll vid syntes och nedbrytning av glutation, en tripeptid med skyddande effekt i cellerna. Det katalyserar omvandlingen av gammaglutamyldelen till en mottagaraminosyra.

En emulgerande substans som produceras i levern, ansamlas i gallblåsan och utsöndras i tolvfingertarmen. Vätskan innehåller gallsyror och -salter, kolesterol och elektrolyter, och underlättar spjälkni ngen av fett i tarmen.

Fysiologiska processer vid biosyntesen (anabolism) och nedbrytningen (katabolism) av fetter.

Förgiftning orsakad av inandning av, förtäring av eller hudkontakt med koltetraklorid.

Kemisk förändring av en exogen substans i ett biologiskt system. Förändringen kan innebära en inaktivering av ämnet eller produktion av en aktiv metabolit från en inaktiv ursprungsförening. Omvandling en kan vara icke-syntetisk (oxidation-reduktion, hydrolys) eller syntetisk (glukuronidbildning, sulfatkonjugation, acetylering, metylering). Metabolisk detoxikation och eliminering räknas också hit.

Strukturellt likartade enzymer med samma katalytiska mekanism, men med olika kemiska, fysikaliska eller immunologiska egenskaper.

Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.

Ett nitrosaminderivat med alkylerande, cancerframkallande och mutagena egenskaper.

De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.

En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).

Ett samlingsnamn på ett kliniskt och patologiskt syndrom som kan ha olika orsaker och kännetecknas av varierande grader av levercellsnekros och inflammation. Till de specifika typerna av kronisk hepatit hör autoimmun hepatit, kronisk hepatit B, kronisk hepatit C, kronisk hepatit D, obestämd kronisk virushepatit, kryptogen kronisk hepatit och läkemedelsrelaterad kronisk hepatit.

Smärtstillande, febernedsättande derivat av acetanilid. Det har svaga antiinflammatoriska egenskaper och används som ett vanligt smärtstillande medel, men kan orsaka skador på lever, blodceller och nj ure.

Ett transplantats överlevnad i värden, faktorer som är ansvariga för överlevnaden och förändringar i transplantatet i samband med dess tillväxt i värden.

Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

Den ofödda avkomman hos däggdjur som föder levande ungar. Fostertiden sträcker sig från embryonalstadiet, då de huvudsakliga organen tagit form, till födseln. Hos människan motsvaras det av tiden från och med den 9 graviditetsveckan. Foster skall särskiljas från embryo.

Vätskekromatografimetoder som har högt ingångstryck, hög känslighet och hög hastighet.

En färglös, klar och flyktig vätska (alkohol) med allmän kemisk formel C2H5OH. Den tas snabbt upp i tarmkanalen och sprids i hela kroppen. Etanol har bakteriedödande verkan och används som lokalt desinfektionsmedel. Den har utbredd användning som lösningsmedel och konserveringsmedel i t ex farmaceutiska preparat, och den utgör den viktigaste beståndsdelen i alkoholdrycker.

En akut eller kronisk, degenerativ och inflammatorisk leverförändring hos alkoholmissbrukare. Sjukdomstillståndet kan försämras, men ibland även gå tillbaka. Förändringen är inte nödvändigtvis förknippad med steatos, fibros eller cirros, men är det ofta. Typiskt är levercellsnekros, infiltration med polymorfonukleära leukocyter och lymfocyter, och Mallorykroppar. De morfologiska förändringarna vid kronisk alkoholhepatit kan knappast förväxlas med kronisk hepatit.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

Organiska syror (alifatiska karboxylsyror), med grundformeln CH3(CH2)nCOOH, vilka fås genom oxidation av en metylgrupp till en alkohol, aldehyd och därefter syra. Det finns mättade, enkelomättade (med en dubbelbindning) och fleromättade (med mer än en dubbelbindning) fettsyror.

Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.

Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.

En leverkarcinogen vars verkningsmekanism innebär N-hydroxylering till arylhydroxamsyra följt av enzymatisk sulfonering till sulfoxyfluorenylacetamid. Den används för att studera de karcinogena och mu tagena egenskaperna hos aromatiska aminer.

Ductus hepaticus dexter och ductus hepaticus sinister (den högra resp. vänstra levergången).

En tripeptid som spelar många roller i celler. Den konjugerar med läkemedel så att dessa kan göras mer lösliga för utsöndring, verkar som koenzym, deltar i ändringar i proteindisulfidbindningar och reducerar peroxider.

En obotlig, företrädesvis periportal hepatit, oftast förenad med hypergammaglobulinemi och serumautoantikroppar. Antagandet att det skulle finnas serologiska undergrupper (typ 1, 2 och 3) är kontroversiellt. Dessutom förekommer hos vissa patienter olika former, med särdrag av antingen autoimmun hepatit och annan typ av kronisk leversjukdom (överlappningssyndrom) eller med drag som är oförenliga med autoimmun hepatit (separatsyndrom).

Inflammatorisk leversjukdom, orsakad av hepatit C-virus, som kan vara ett halvår eller längre.

Gallblåsan och dess gångar.

En grupp enzymer med verkan på en rad olika substrat, inkl fenoler, alkoholer, aminer och fettsyror. De är läkemedelsmetaboliserande enzymer som katalyserar konjugering av UDP-glukuronsyra till ett antal olika endogena och exogena föreningar. 2.4.1.17.

Koppling av en hydroxylgrupp till en förening i en position där den inte tidigare funnits.

Ett syndrom som kännetecknas av svikt i det centrala nervsystemet i förening med leversvikt, inklusive portasystemshuntar. Kliniska tecken är trötthet och förvirring (som ofta leder till koma), asterixis (flaxande rörelser), nystagmus, livliga okulovestibularreflexer, dekortikerad och decerebrerad kroppshållning, muskelryckningar och bilaterala babinskireflexer. EEG kan visa trefasvågor.

Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.

Hepatit orsakad av Hepatit B-virus. Det kan överföras genom blodtransfusion eller via blodprodukter.

En immunreaktion med både cellulära och humorala inslag, riktad mot ett allogent transplantat, vars vävnadsantigen inte är kompatibla med mottagarens.

Vattenlösliga proteiner som finns i äggvita, blod, lymfa och andra vävnader och vätskor. Vid upphettning koagulerar de.

Ett polymorft enzym som aktiverar cancerframkallande N-nitrosaminer, bensen, uretan och andra föreningar med låg molekylvikt. Det induceras av etanol och metaboliserar alkohol. Det används experimentellt för att studera effekterna av etanolbruk och -abstinens med hjälp av enzymmarkörer som t ex N-nitrosodimetylamindemetylas. EC 1.5.99.-.

Den huvudsakliga sterolen hos alla högre djur, med utbredning i kroppsvävnaderna, särskilt i hjärnan och ryggmärgen, samt i animaliska fettarter och oljor.

Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.

Steroida syror och salter. Primära gallsyror fås från kolesterol i levern och sammankopplas med glycin eller taurin. Sekundära gallsyror modifieras av bakterier i tarmen. De spelar en viktig roll i sp jälkningen och absorptionen av fettämnen, och har även använts farmakologiskt för behandling av gallsten.

Människors eller djurs normala intag av föda eller dricka. Hit hör inte kostterapi, som avser speciell kost för behandling av sjukdom.

Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.

Frånvaro av öppning i gallgångarna, vanligen i gallgångarna utanför levern.

En grupp cytokrom P-450-proteiner som utnyttjar reducerat flavin eller flavoprotein, till vilka de binder en syreatom. De verkar på många aromatiska föreningar och ingår i flerfunktionsoxidassystemet. Dessa enzym är viktiga för oxidationen av ett flertal läkemedel och toxiner, såsom fenobarbital, karcinogener och insektsgifter. EC 1.14.14.1.

Ett nitrosaminderivat med alkylerande, cancerframkallande och mutagena egenskaper. Det ger upphov till svåra leverskador, och hos gnagare orsakar ämnet levercancer.

Alla djur som ingår i familjen Suidae, knubbiga, kortbenta och allätande däggdjur med tjock hud och borstliknande pälshår, förhållandevis lång nos och liten svans. Hit hör släktena Babyrousa, Phacochoerus (vårtsvin) och Sus, till vilket hör det vanliga tamsvinet (Sus scrofa).

Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.

Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.

Hindrat gallflöde i levern. Det beror oftast på skadade leverceller, men kan också bero på tilltäppta gallgångar i levern. Tillståndet kallas även hepatocellulär gulsot eller medicinsk gulsot.

Ett enzym som katalyserar tillägg av alifatiska, aromatiska eller heterocykliska radikaler, liksom även epoxider och arenoxider, till glutation. Bindningen sker vid svavelatomen. Det katalyserar även reduktion av polyolnitrat genom glutation till polyol och nitrit. EC 2.5.1.18.

Druvsocker. En primär energikälla för levande organismer. Sockret förekommer naturligt i frukter och växter, och används terapeutiskt i vätska och för näringstillförsel.

Den del av matsmältningsapparaten som sträcker sig från magen till ändtarmskanalen. Den omfattar tjocktarmen och tunntarmen.

Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.

Viral hepatit hos människor.

Tomografimetod som utnyttjar datorberäkning för framställning och återgivande av röntgenbilder.

Olja som framställs ur färsk lever av torskfisk, Gadidae. Oljan är en A- och D-vitaminkälla.

En stor grupp enzymer som förmedlar oxidations-reduktionsreaktioner där en atom i en syremolekyl binds till det organiska substratet. Den reducerade syreatomen binds med väte och bildar vatten. Enzymerna kallas även monooxygenaser. Dessa reaktioner fordrar två substrat som reduktanter för var och en av de båda syreatomerna. Det finns olika klasser av enzymerna beroende på vilken typ av väteavgivande kosubstrat (koenzymer) som krävs för blandfunktionsoxidationen. EC 1.4 - 1.97.

Preparat som genom en av flera olika verkningsmekanismer undertrycker immunsystemets funktioner. Klassiska cellgifter verkar genom att hämma DNA-syntes. Andra medel kan ha sin verkan genom att aktivera suppressor-T-cellspopulationer eller genom att blockera aktivering av hjälparceller. Immunsuppression utvecklades först och främst för att förhindra avstötning av transplanterade organ, men har även kommit att tillämpas för t ex mediering av verkan av interleukiner och andra cytokiner.

Tillstånd som uppstår som följd av brist på kolin hos djur. Kolin är känt som fettbindande medel eftersom det visat sig underlätta bortforsling av fett från levern hos laboratoriedjur under vissa förhållanden. Samtidig brist på kolin (som ingår i B-vitaminkomplexet) och andra metylgruppgivare orsakar skrumplever hos vissa djur. Till skillnad från andra vitaminämnen verkar inte kolin som kofaktor vid enzymreaktioner.

Proteiner i cytoplasman eller cellkärnan som specifikt binder signalmolekyler och utlöser förändringar som påverkar hur celler beter sig. De största grupperna är steroidhormonreceptorerna, som normalt finns i cytoplasman, och sköldkörtelhormonreceptorerna, som normalt finns i cellkärnan. Receptorer, till skillnad från enzym, katalyserar vanligtvis inte kemiska förändringar i sina ligander.

Ett samlingsnamn på fetter och fettämnen, beståndsdelar av protoplasman som är lösliga i alkohol/eter, men inte i vatten. De omfattar fetter, feta oljor, essentiella oljor, vaxer, fosfolipider, glykolipider, sulfolipider, aminolipider, kromolipider (lipokromer) och fettsyror.

Organiska föreningar som generellt innehåller en aminogrupp (-NH2) och en karboxylgrupp (-COOH). Tjugo alfaaminosyror är de subenheter som polymeriseras till proteiner.

Elektrontäta cytoplasmapartiklar, omslutna av ett enkelt membran, som t ex peroxisomer, glyoxisomer och glykosomer.

Döden som resultat av en sjukdom hos en individ, redovisad i en enskild fallbeskrivning eller i ett begränsat antal patienter. Begreppet får ej förväxlas med döden som livets fysiologiska upphörande eller med mortalitet (dödlighet), som är ett epidemiologiskt eller statistiskt begrepp.

Peroxidas-katalyserad oxidation av lipider med väteperoxid som elektronmottagare.

Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.

Ett släkte inom Flaviviridae som ger upphov till parenteral smitta med hepatit C genom transfusioner eller drogmissbruk. Hepatit C-virus är typarten och dessutom den enda medlemmen i släktet.

Ett enzym som katalyserar omvandlingen av en ortofosformonoester och vatten till alkohol och ortofosfat. EC 3.1.3.1.

De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten i samband med enzymsyntes.

2-amino-4-(etyltio)-smörsyra. En antimetabolit och metioninantagonist som stör aminosyraupptaget i proteiner och den cellulära ATP-omsättningen. Föreningen kan även ge upphov till levertumörer.

En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.

Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.

Sjukdomar i någon del av gallvägssystemet, inklusive gallgångarna och gallblåsan.

Tamboskap som vanligtvis hålls på någon form av lantgård för produktion av kött eller mjölkprodukter eller som arbetsdjur.

Ett fibratderivat för behandling av typ III-hyperlipoproteinemi och svåra hypertriglyceridemier.

Ett i jordskorpan allmänt utbrett metalliskt grundämne. Kemiskt tecken är Fe, atomnummer 26 och atomvikt 55,85. Järn är en väsentlig beståndsdel i hemoglobin, cytokrom och andra komponenter i respiratoriska enzymsystem. Dess främsta funktioner är att transportera syre till vävnader (hemoglobin) och att ingå i cellulära oxidationsförlopp. Uttömning av järnförråden kan leda till järnbristanemi. Järn används för att återuppbygga blodet vid anemi.

Typarten av släktet Orthohepadnavirus som orsakar human hepatit B och som också är orsaken till levercellscarcinom hos människa. Dane-partikeln är en intakt hepatitviruspartikel, uppkallad efter upptäckaren. Icke-infektiösa sfäriska och tubliknande partiklar kan även ses i serum.

Enkelsträngat, komplementärt DNA som syntetiseras utifrån en RNA-mall genom verkan av RNA-beroende DNA-polymeras. cDNA (dvs komplementärt, "complementary", DNA, inte cirkulärt DNA och inte heller C-DNA) används i en rad olika molekylära kloningsstudier och som specifik hydridiseringssond.

En elakartad tumör som utgår från levergallgångens epitelvävnad. Den består av kanaler, klädda med kub- eller pelarceller utan innehåll av galla, och rikligt med bindväv.

Påvisande av RNA som separerats med elektrofores och immobiliserats på nitrocellulosa eller annan film av papper eller nylon.

Instabila kolisotoper som sönderfaller under avgivande av strålning. Kolatomer med atomvikterna 10, 11 och 14-16 är radioaktiva kolisotoper.

En i den eukaryota cellen belägen, höljeomgiven kropp, som innehåller kromosomer och en eller flera nukleoler. Höljet består av ett dubbelmembran, genomsatt av ett antal porer. Det yttre membranet öve rgår i det endoplasmatiska nätverket. Det kan finnas mer än en kärna i en cell.

6aR-cis-2,3,6aalfatetrahydro-4-metoxycycklopenta(c)furo(3´,2´:4,5)furo(2,3-h)(1)benzopyran-1,11-dion. Ett kraftigt levertoxiskt och leverkarcinogent mykotoxin från Aspergillus flavus. Det är dessutom mutagent, teratogent och orsakar nedsatt immunitet hos djur.

Ascites. Ansamling av vätska i peritonealhålan (bukhinnehålan).

Kronisk, icke-bakteriell, inflammatorisk tilltäppning av gallvägarna. Ungefär hälften av fall är associerade med ulcerös kolit. Tillståndet avhjälps med ballongutvidgning eller genom operation.

Lipider med en eller flera fosfatgrupper, särskilt sådana som kommer av glycerol (glycerofosfolipider) eller sfingosin (sfingolipider). De är pollipider av stor betydelse för cellmembraners struktur och funktion och är de rikligast förekommande membranlipiderna, även om de inte finns lagrade i större mängd.

Studier inriktade på att följa utvecklingen eller utfallet av t ex exponering, metoder, effekter av åtgärder, eller förekomst av någon sjukdom hos enskilda individer eller grupper.

Tillståndet som följer på föreningen av en äggcell och en sädescell, då ett embryo eller foster växer i kroppen.

Slutna håligheter eller blåsliknande svullnader, normala eller onormala, klädda med epitelvävnad och oftast med innehåll av någon flytande eller halvflytande substans.

Injicering i en ven i behandlingssyfte eller i experimentellt syfte.

Fettsorter i maten, särskilt i animaliska produkter, så som kött, köttprodukter, smör och ghee (animalisk matolja; flytande smör). Fett i mindre mängd finns i nötter, frön och avocadofrukter.

En sällsynt, autosomalt recessiv sjukdom, vars kännetecken är avlagring av koppar i hjärnan, levern, hornhinnan och andra organ. Kliniska symtom är skrumplever, leversvikt, förstorad mjälte, skakningar, långsamma rörelser, talrubbningar, okontrollerade rörelser, muskelstelhet, Kayser-Fleischerringar (ringformig missfärgning i hornhinnans kanter), ataxi (rubbad muskelkoordination) och intellektuell försämring. Leversvikt kan sätta in flera år före neurologiska störningar.

Bestämning av det mönster av gener som uttrycks vid den genetiska transkriptionen, såväl under specifika förhållanden som i en specifik cell.

Förflyttning av ämnen, inkl. biokemiska substanser och läkemedel, genom cellmembran och epitellager, vanligen med passiv diffusion.

Ett mått på en lösnings surhetsgrad.

Tumörer eller cancer i antingen tjocktarmen eller ändtarmen eller i båda. Den vanligaste elakartade cancerform i USA. Faktorer som ökar risken för tjock- och ändtarmscancer är kronisk, ulcerös kolit, familjär kolonpolypos, asbestexponering och bestrålning av cervix.

Avstående från föda.